Årets första bok bjöd mig på ett isande dopp i ett vintrigt hav och en berättelse om en fiskebåt som kapsejsar utanför isländska Västmannaöarna. Fem unga män finns ombord, fyra drunknar och försvinner, den femte får läsaren följa i kampen för överlevnad. Blev rekommenderad Einar Kárasons "Öppet hav" (av bloggarkollegan Mrs Calloway) och eftersom jag redan hade den nedladdad i mobilen var det bara att trycka på start. Fast ganska snart kände jag mig lurad, grundlurad.
Här dras historien om en kille som efter ett skeppsbrott timme ut och timme in ligger och simmar i havet, iklädd jeans och tröja, mitt i vintern. Vilken skröna! För det vet man ju: människokroppen klarar inte särskilt många minuter i vatten som bara håller några plusgrader. Lägg till vind och vågor och kylan blir mördande ännu snabbare. Varför skulle jag ägna mig åt en sådan vansinnig, lögnaktig story? Men hoppsan, stod det inte "bygger på en verklig händelse" nånstans?
Naturligtvis vände jag mig till min kamrat Google. Och har man sett på maken! För fyrtio år sedan, den 11 mars 1984, hände detta, alldeles på riktigt. Den då 22-årige Gudlaugur Frithiofsson lämnade hamn tillsammans med fyra kamrater för att tråla efter fisk utanför Hemön. Det var några minusgrader i luften.
Båtens trål fastnade i ett rev, kantrade. Sjönk sedan helt och hållet. Gudlaugur hamnade i det femgradiga havsvattnet och började simma. Han växlade mellan bröst- och ryggsim, han pratade med sjöfåglar och sälar, han drömde om en flicka där hemma, han erinrade sig t o m "roliga historier" för att få tiden att gå, och framför allt: för att inte ge upp och sjunka mot havets botten.
Mot alla odds tog den unge mannen sig i land, bara för att upptäcka att det likväl var långt till bebodda trakter, till hjälp. Han knackar på det första huset han kommer fram till, folk därinne tror först att han är gruvligt berusad – tills de inser att han är våt från topp till tå och att hans bara fötter är alldeles blodiga ... de ringer efter ambulans, den dyngblöte besökaren kommer till sjukhus och slutet är alltså lyckligt! Men trots att man redan innan man börjat läsa vet att den nödställde kommer att klara sig blir det faktiskt spännande.
Gudlaugurs historia tar mig tillbaka i tiden, till den marssöndag för mer än tjugo år sedan då också jag alldeles ofrivilligt vinterbadade. Det enda som var torrt på mig när jag kommit upp var huvudet och mössan. Att jag kom upp betraktar jag fortfarande som ett mindre underverk.
Ni kan läsa lite om den för mig oförglömliga incidenten här. Minns också att jag efter händelsen flera gånger fick frågan om det var kallt i vattnet ... och mitt absolut uppriktiga svar: "Det har jag inte en aning om, hann aldrig känna efter."
Likheterna mellan min och Gudlaugurs historia är inte många, hans blev en världsnyhet, långfilm och bok, min blev en bloggpost. Men vi kan ju båda glädja oss åt att äventyret slutade bra. Han har sagt att han tänker på sitt "vinterbad" varje dag, jag försöker verkligen låta bli. Promenerar dock aldrig mer på sjöis, hur tjock den än ser ut.
 |
| Här i Årstaviken vinterbadade jag, helt ofrivilligt, en gång ... |
Copyright Klimakteriehäxan