Mina pojkvänner

3/10: Pojkvännens dag

Vänskap kan vara det värdefullaste som livet har att erbjuda, i stark konkurrens förstås med kärleken till de som står en allra närmast och som man delar DNA med. Men utanför den kretsen finns de, vännerna som kan göra en dålig dag till en bra, ge en tråkig historia en förlåtande kommentar, berätta en anekdot som piggar upp, komma med en liten komplimang som överraskar ...

Väninnorna är de man först tänker på eftersom man själv är kvinna, inte sant? Jo, de finns där, tack och lov. Några av mina har jag känt väldigt väldigt länge, även om få finns kvar sedan barnaåren. Några har dött onödigt tidigt men så kan det ju också bli, det tvingas man inse. Har faktiskt också fått några nya väninnor på senare år, vilket är väldigt välkommet, förstås, men en lång gemensam historia är en svårslagen rikedom.

En ros att dela på för mina pojkvänner
på deras egen dag!

När det handlar om mina manliga kamrater, de jag skamlöst kallar "mina pojkvänner", är den gemensamma historien ofta kortare, med enstaka undantag. Väldigt värdefulla är de ändå, de där telefonsamtalen som vi har i princip varje vecka, de där luncherna vi äter, de där fiken vi ibland besöker, de där meddelandena vi skickar, de där tankarna vi utbyter. 

Den 3 oktober är "pojkvännens dag" enligt listan över svenska "temadagar". I år ska jag se till att fira dem, alla mina pojkvänner som jag är så glad att ha! 

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du läsa min bok?

Det är ingen tegelsten. Det är förstås inte heller den sortens litteratur som kommer att få massor med priser. Men det är en liten bok skriven med hjärta (och en del smärta, förvisso). Den har gått att läsa, gratis, på nätet, i olika format. Nu finns den äntligen, lätt bearbetad, tryckt på papper! Upplagan är liten men om du är intresserad kan du köpa ditt exemplar av "I ljust minne bevarad", vars författare jag är.

Här får du historien om två härliga, starka, svenska kvinnor som inte tilläts bli gamla. 

Ulla-Carin Lindquist, känt tv-ansikte, sökte närhet, sällskap – och skrev om sitt liv med sjukdomen ALS (amyotrofisk lateral skleros), för andra att läsa. Hon dog omgiven av sina närmaste. 

Lena Sjöström, ingen kändis alls, orkade egentligen bara med sin dotter när cancern spred sig. Och när den sista stunden var inne passade hon på att sluta andas när hon var helt ensam. 

De valde helt olika vägar mot döden. 

Här möter du de två och deras gripande öden sedda genom en väninnas ögon. 

Du får också följa tillkomsten av boken ”Ro utan åror”, enhälligt hyllad av recensenter och läsare. Den översattes till många språk och blev en internationell bästsäljare, skriven under unika omständigheter. 

Men det här är framför allt en berättelse om vänskap. Tjugo år har gått sedan de båda dog. De förblir i ljust minne bevarade.

Nu har jag alltså låtit trycka boken "på egen hand", så att säga, i starkt begränsad upplaga. Om du vill köpa och läsa betalar du på Swish (0708847929). Glöm inte skriva din adress! Den kostar 135 kronor, och 44 av dem tillfaller Post Nord ... Signerat ex om så önskas/anges.

Boken kommer inte att finnas vare sig i bokhandeln eller på bibliotek.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om vänner

Visst finns det väl alltid, oavsett vad man väljer att läsa, meningar som står ut ur mängden av en eller annan anledning? De kan vara roliga, vackra, tokiga, osedvanligt välformulerade, men vad det nu än beror på har man hejdat sig om än aldrig så lite i läsningen. Det är Skriv-Robert som vill att vi delar med oss av de där meningarna, och det har blivit ett kärt besvär lördag efter lördag. Den här gången väljer jag ett kort citat ur
"Öppet hav" av islänningen Einar Kárason (som jag skrev mer om nyss, här). Han slår fast vad jag tror är en orubblig sanning:

Vänner, sällskap genom livet, kan vara det viktigaste av allt.

Jo då, JAG vet att det är januari. Men min novemberkaktus har inte koll. Den är ursäktad.
Vissa misstag är lättare att förlåta än andra. Det här är helt enkelt en riktig vän!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du motionera din engelska?

Jag har en god vän i USA, journalist och författare: Lynda Schuster. Hon är en mycket skicklig skribent och i sina memoarer, som rymmer mängder av dramatik av högoktanigt slag, finns jag till och med omnämnd! Inte med namn dock, jag heter "Swedish Television" och det är ett alter ego jag nöjer mig med, för Lyndas läsare kunde inte bry sig mindre. "Dirty Wars and Polished Silver" heter boken, som inte finns på svenska men som nått många läsare over there.

Lynda och jag lärde känna varandra på jobb i Centralamerika på 80-talet, hon var korrespondent för Wall Street Journal, jag för Sveriges Television. Vi joggade tillsammans i svinottan kring hotellet där vi bodde, vi käkade frukostar, luncher och middagar, vi pratade både jobb och privatliv. 

Jag blev också bekant med Dial Torgerson, korrespondent för Los Angeles Times, eftersom han och Lynda blev tvärförälskade och gifte sig, trots krävande karriärer och en stor åldersskillnad (bruden var jämngammal med brudgummens barn). Men äktenskapet blev kort. Dial sprängdes i bitar i en minerad gränsövergång, på väg in i Honduras. Berättelsen om äktenskapet och dess hemska slut är "unputdownable", även för mig som så att säga var med. 

Efter den tragiska olyckan hittade Lynda dock så småningom en ny kärlek som hon lever med i dag. Och det är om makens mamma, sin egen svärmor, som Lyndas senast publicerade artikel handlar. Den är publicerad på sajten Dorothy Parkers Ashes, där skrivande kvinnor medverkar med personliga essäer. 

Läs om damen som blev 94 och som in i det sista verkligen visste vad hon ville! (Det vet i o f s även hennes svärdotter som, i en parentes inom parentesen, faktiskt hjälpte till att bestämma om namnet när vår dotter blev Linda om än med i i stället för y). "When Am I Having My Hair Done?" kan du läsa om du klickar här. Jag påstår att den är mödan värd! En härlig historia! Och det blir ett bra motionspass för din engelska dessutom.

Copyright Klimakteriehäxan

Eftertanke

Vi vet det ju allihop: livet tar slut en dag, förr eller senare. Det är därför folk strör "Carpe diem"/"Fånga dagen"-uppmaningen omkring sig, ideligen. Den borde nog tas på mer allvar än som sker.

Två personer i min närhet har nyligen dukat under för cancer, denna vedervärdiga sjuka som vetenskapen inte rår på. Bådas eftermälen har varit otroliga: mängder av vittnesmål bland annat på Facebook och minnessidor om vad de betytt, hur uppskattade de varit i vitt skilda läger. "Glädjespridare" har varit ett återkommande ord, "klokskap" ett annat, "vänfasthet" ett tredje. Listan kan göras lång, riktigt lång. 

Men den väcker också andra tankar. Visste de här två kvinnorna hur otroligt uppskattade de var? Hur många som faktiskt älskade dem, inte bara i den närmsta familjekretsen utan i stora ringar på vattnet runt den? Trodde de sig veta – båda visste att slutet var nära – vad som väntade i form av mängden vittnesmål om saknad, mängden av minnen som poppade upp, mängden av goda gärningar de hade uträttat för andras väl och som nu skulle påtalas?

Kanske anade de det. Man kan hoppas på det. Men i slutändan tror jag att vi som fortfarande har livet i behåll måste bli bättre på att berätta för andra vad de betyder, hur mycket vi uppskattar dem. Innan det är för sent. För det blir det, förr eller senare.

Copyright Klimakteriehäxan

Hej då, Inger!

Ordet "hata" är ett starkt ord som jag undviker att använda. Men visst hatar jag cancer! Denna eländiga sjukdom skördar nya offer hela tiden. Nyss dog ännu en kär vän som inte kunde botas, trots alla framsteg som läkarvetenskapen ändå gjort. Förloppet var snabbt och skoningslöst. Saknaden är stor.

Inger Söderman och jag har inte alls varit vänner hela livet (såna hade hon också), men vi blev kollegor och arbetade mycket ihop de sista åren före pensionen, blev det femton? tjugo? Vi var på bokmässan, i Almedalen, på Folk & Försvar, i riksdagshuset, i olika kontrollrum, ja lite överallt. Hon var alltid positiv, alltid peppande alla: "Kör bara, det där blir bra! Det fixar du!" När vi blivit årsrika på riktigt fortsatte vi att ses, flitigt.

Hennes cv var långt och väldigt innehållsrikt. Där fanns åren i USA, där fanns resorna med kocklandslaget, där fanns handkyssen som Omar Sharif gav henne, där fanns pussen som Elton John bjöd på, där fanns jazzen med Arne Domnerus, där fanns "Här har du ditt liv" med Ingvar Oldsberg, för att bara ta några exempel.

Vi var nog egentligen ganska olika, men vi var lika också. Förtjusta i lite flärd, i form av kläder, skor, väskor och smycken. Men inte samma modeller! Duktiga shoppare hur som helst, Inger brukade glatt konstatera att vi förtjänade svart bälte i shopping gång på gång. Mig döpte hon till "Rea-Lisa" eftersom jag gillar att fynda ... själv kallades hon ganska allmänt för "Glittret" ... man fattade snabbt varför. Inger kunde bli salig över en dyr doft med stråk av vanilj, jag tycke alla luktade likadant ...

På bio såg vi feelgoodrullar, på tv tittade vi bara ibland på samma program. Inger kunde i princip alla avsnitt av "Morden i Midsomer" utantill, jag tröttnade för länge sedan. Vi fnittrade åt "Gör om mig" i Go' kväll, eftersom vi ansåg oss vara bättre stylister än de som förekommer i programmet. Ibland spelade vi wordfeud. På somrarna for Inger till vänner på både Öland och Gotland, och till Söderöra, där släkten hade rötter. Dit fick jag följa med!

Vi gillade god mat, gärna enkel, beställde strömmingsflundra hos Tysta Mari i Östermalmshallen. Efter lunchen gick Inger till ostdisken där det fanns en kille som alltid gav henne lyxostar till extrapris. På fredagarna åt vi ofta färska räkor, var och en på sitt håll. Inger älskade skaldjur. Drömde om dillkött, "som mamma gjorde det". Vi strosade gärna runt på stan, tittade på folk, tog en cappuccino eller någon gång (väldigt sällan) lite cava.

Inger var noga med sitt utseende, och med sitt hem. Alltid blommor, levande ljus, vackra kuddar. Alltid välsminkad, aldrig utan läppglans. Välvårdade naglar. Håret i ordning. Kläderna gärna i rosa, liksom så många andra saker kring henne. Det matchade! Paljetter och stenar – ja tack! Alla sjalar! Alla superfina koppar som fick  frukostkaffet att smaka bättre! Och tv:n med rejält tilltagen skärm, "den är ju min sambo" som hon brukade säga.

När hon nyss insjuknat försökte jag skämta och sa att oj, tänk så mycket pengar vi sparar, nu när vi aldrig är ute! Det skämtet föll snart platt till marken, eftersom Inger bara blev sämre och nya shoppingturer alltmer avlägsna. Vi talade om vår traditionella "körsbärsblommesväng" i Kungsträdgården, visst skulle vi väl göra om den? Att gå under det rosa taket av blommor har varit en av årets gemensamma högtidsstunder.

I åratal har vi talat med varandra i telefon vareviga dag, med ytterst få undantag. Och eftersom vi var nattugglor har det handlat om ett prat vid midnatt. Vi hade kanske inte alltid jättemycket att avhandla, men det blev "sov gott" och jag brukade säga "vi hörs". Hon svarade alltid samma sak: "Hela tiden!"

Det sa hon till mig också dagen innan hon dog, trots att hon nästan inte orkade få fram några ord. Det var en vecka sedan nu. På något märkligt sätt går jag fortfarande och väntar på att hon ska ringa. Fast hon har nog inte mobilen med sig. 

Och körsbärsblommorna i Kungsan får hon inte se i år. Men när jag snart går dit är hon ändå med mig. Hej då, Inger!

Copyright Klimakteriehäxan

Att minnas Barbara

Det kom ett SMS. "I´m sorry to tell you that Barbara died, peacefully, this morning." Hon var död. Borta. För alltid.

Jo, vi ska alla den vägen vandra, men just den här kvinnan, min mycket goda vän sedan mer än 40 år, fick verkligen inte nåden "att dö frisk" som man säger ibland. Barbara Franklin blev offer för en lömsk form av demens, och hon led verkligen av det, eftersom hon förstod sin diagnos, insåg att ingen bot fanns och visste därmed att det bara skulle gå utför, hur snabbt ville eller kunde ingen av läkarna säga. 
-Horrible. Det är helt enkelt förskräckligt. Vedervärdigt. Finns inga andra ord, sa hon med oändlig sorg i sin tidigare så glada röst.

Visst hade hon upplevt mycket under sitt drygt 70-åriga liv. Vi möttes i Guatemala, hon jobbade med barnverksamhet för amerikanska fredskåren, jag var anställd av FN:s barnfond Unicef. En rad gemensamma intressen: böcker, spel som Alfapet och Boggle bl a. Båda närde vi författardrömmar, Barbara mest sugen på dramatik. Hon köpte elektrisk skrivmaskin, det blev en av märket Facit och hon döpte den till Sven, till min, den svenska vännens, ära ... Ett par pjäser sattes upp men något genombrott blev det tyvärr inte.

När vi båda lämnat Centralamerika höll vi kontakten. Skrev ofta brev. Ringde. Jag öppnade alltid våra telefonsamtal med att hojta "Hi, Barbie Doll!". Hälsade på henne i Washington DC, hon bodde hos mig i Florida. Kom också till oss i Stockholm flera gånger. En gång möttes vi i Köpenhamn, där Barbara hade "en egen familj", alltsedan hon varit deras au pair för många år sedan. Också det blev en livslång relation med mycket värme.

Men med karlar hade hon ingen lycka. Romanserna blev kortvariga och lämnade inga goda minnen. Jag fixade en dejt åt henne i Miami med en granne, en judisk man i passande ålder. Han var expert på att göra salt vatten sött, och det var, visade det sig, det enda han kunde prata om. Barbara hade supertråkigt och gick hem så snart det var möjligt. Ingen tur den gången heller!

Varje gång vi möttes blev det många skratt, många funderingar om livet. Hon hade massor av humor! Med åren blev Barbara alltmer religiös och hängiven den judiska tron, jag följde med henne till synagogan i Stockholm. Frenetiskt pluggade hon hebreiska på senare år, inte utan framgång trots att det var svårt, och hon gjorde sin bat mitzva när hon var över 50. Gick troget till gudstjänsterna, fick många vänner i församlingen.

I grunden var Barbara lärare för barn med speciella behov och hon brann för sitt yrke, som hon återupptog efter en ny period i utlandstjänst. Dessutom fortsatte hon med ideellt arbete, bland annat som biträde i en butik för second hand-kläder där intäkterna gick till välgörenhet. Hon arbetade också som volontär för demokratiska kandidater när det drog ihop sig till val.

Sista gången vi sågs var för drygt fem år sedan när jag hälsade på henne i Louisville, Ky, platsen där hon växte upp och dit hon återvände. Hon tog mig runt i och kring staden, presenterade mig för sina vänner, visade skatterna i synagogan som var "hennes". Vi promenerade, gick på museer, åt hamburgare, tittade på valprogram i tv (Hillary mot Trump) och besökte Muhammad Alis barndomshem, ja till och med hans grav. Mina bloggläsare kunde följa med på resan, faktiskt! Och vi pratade om att nästa resa var hennes, till Sverige. Fast då hade vi inte hört talas om covid.

Rimligen hade sjukdomen redan börjat invadera henne redan då, men det visste ingen. När vi träffade Muhammad Alis bror konstaterade Barbara att han visade tecken på demens, hon beklagade honom djupt, såg hans belägenhet ... 

Jag förälskade mig i hunden Lena, en gatukorsning som Barbara adopterat från ett hundhärbärge och som blev ett fantastiskt sällskap tills hon en dag inte längre fanns – matte visste då inte riktigt vad som hänt, men saknade den ljuvliga vovven förstås.

Att följa en person man känner väl in i den stora tomheten genom demens är sorgligt. Sjukdomen bröt ner Barbara bit för bit, obönhörligt. Plötsligt kunde hon inte längre läsa. Inte använda sin dator. Inte ens ringa på mobilen. Sökte orden, men fann dem alltmera sällan. Huset fick hon lämna, de blommande buskarna såg hon inte längre åt. Då var den lilla gröna bilen redan såld. Min röst kände hon igen, till och med den sista gången vi pratade med varandra, det vill jag i alla fall tro. Det var i julas. 

Jag ringde henne alltid på juldagen, inte för att det var Hannukah, utan för att det var hennes födelsedag. Den här gången fick jag kontakt med systern, som hjälpte Barbara att ringa. När vi la på efter det korta samtalet kändes det lite konstigt, sorgligare än någonsin. Hon hade flyttats till ett sjukhem, hon hade hamnat i rullstol, hon var inte ens en skugga av sitt forna jag. Nu är hon begravd, men jag kan höra hennes röst. "Love u" säger den, och "call me soon again". 

Du som läst ända hit kan förstås undra varför jag skriver detta på min blogg. Ingen av mina läsare kände Barbara, ingen mer än jag. Men jag är säker på att hon skulle ha gillat att jag berättar om henne, även om det blir för väldigt få. För mig är det ett sätt att minnas. 
Goodbye, my Barbie Doll. Rest in peace. You deserve it.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om vänskap

Finns det en mening i det jag läst på sistone som gjort extra intryck på mig? Ja, det gör det och därmed har jag hittat Veckans mening, som Skriv-Robert efterlyser på lördagar. Det kan vara något kul, något klokt eller något av vad slag det vara må, men det ska vara en mening som fått läsaren att hejda sig en sekund. Jag hämtar min ur "Den onda viljan" (Den onde viljen), en spänningsroman av Karin Fossum om tre unga män som växt upp tillsammans, men som hamnar i en gemensam och svår knipa. Deras vänskap sätts verkligen på prov, och det som står här, det är en sorglig sanning som man inte så gärna vill ta till sig:

Alla vänner är inte goda vänner, de är det bara av gammal vana.

Copyright Klimakteriehäxan

Lasse Weiss var lätt att "klicka" med

Det kom verkligen helt oväntat, beskedet om att Lasse Weiss är död. Vi har känt varandra sedan sena 60-talet, när jag (trots att jag var yngre än nästan alla eleverna) jobbade som lärare på Journalisthögskolan och Lasse gick den där utbildningen.

Sedan dess har våra vägar korsats av och till. Han gjorde en sväng på Aftonbladet, jag på Expressen. Han gick till radion, jag till tv. Så småningom blev vi anställda på Sveriges Television båda två, sågs i korridorerna. 
Vi bodde och arbetade samtidigt i USA och besökte varandra, jag fanns i Miami, han i Washington DC.

Tillbaka i Sverige kom det att bli åren på TV 4 som toppade hans karriär. Han blev efter en tid chef för hela kanalen, en populär och framgångsrik chef. Senare blev han filmproducent, mediakonsult och han startade ett mentorsprojekt som han försökte övertala mig att delta i, men jag avstod trots att han bjöd på lunch med kalvlever Anglaise på Riche.

Lasse bar också på författardrömmar. "Notisen" kom först, 1983. Men han skrev flera böcker, de står i min hylla. Den sista blev "I saknadens tid" om förlusten av sonen Jonas, som omkom i en trafikolycka bara 33 år gammal. Minns att när Lasse över en fika berättade för mig om skrivandet, som inte var klart, hade boken arbetstiteln "Han blev i alla fall lika gammal som Jesus" – och vi fick båda tårar i ögonen när han sa det.

Dessförinnan hade vi gemensamt avverkat en alltför kort period med "Stockholm News", en gratistidning som kom ut i Stockholm vid sekelskiftet med Lasse som chefredaktör, jag var nyhetschef. Vi hade så roligt, tills vi blev nedlagda av ägare som plötsligt till vår sorg inte längre trodde på den nyss så strålande idén ...

Många vittnar i dag om att Lasse var en bra ledare. Han gick själv in i väggen och visste vad det kunde betyda. (Också det blev en bok.) Han uppmuntrade och pushade sina medarbetare. Minns hur otroligt smickrad och glad jag själv blev när han läste en av mina texter och spontant utbrast: "Men va fan, Aina, du har ju PENNA!" (Jo, han svor en del).

Jag tror att man kan påstå att Lasse var lite fåfäng. Hans kläder inhandlades inte av en slump. Blå jeans, gärna jeansjacka, ofta hatt, alltid välputsade boots och en överrock som verkade vara outslitlig (eller köpte han nya, likadana?). Välansat skägg, med åren allt gråare, skarp blå blick. Och för all del, om det krävdes klädde han också bra i smoking. Men bakom den där fasaden fanns en både rolig och varm människa, som visste att uppskatta god litteratur, god mat, goda drycker, fest och skratt. Tackade inte nej till en calvados. Frankrike! Golf! Åka fort! Anekdoter berättade han med lätt västmanländsk accent. 

En ny satsning gjorde han när han formellt kunde kallas pensionär. Mot alla trender blev han en ny bloggare. "Stöveltramp – en mediamans funderingar" uppdaterades regelbundet från september 2019. Det skulle handla om allt möjligt, eller som han själv uttryckte det: "När jag började skriva blogg hade jag som föresats att inte enbart skriva om politik, kultur, samhälle. Om vad som gjorts rätt eller fel, om vad som borde göras, om sånt som berör. Utan också om det lilla livet, det man inte kommer undan."

Jag påpekade att det var fruktansvärt gammaldags och ute att börja blogga en bit in på 2010-talet, men då sa han bara, att det kvittade fullständigt. Eftersom det var skriva han ville göra.

Den sista texten som finns att läsa på mediamannen.se handlar om hur hans älskade hund Plexus har dött. Texten är från april och handlar om sorg på flera plan. Den efter den store leonbergern var speciell. Lasse skrev: "Det är väl som med människor. Man har många inpå sig, men det är bara med vissa det klickar."

Det var lätt att "klicka" med Lasse. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Han blev bara 75 år.

Jag skriver också om Lasse Weiss på News 55. Krönikan ligger öppen inledningsvis, för att senare endast kunna läsas av prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem bajsar på gräsmattan?

Dagar som dessa vi njuter av just nu inbjuder Årstaviken till bad. Tyvärr är det inte bara människor som trivs i och vid vattnet. Det gör även kanadagässen, vars visitkort ligger tätt, över alla ytor – ytor där både barn och vuxna vill kunna slå sig ner med en liten medhavd picknick eller gå utan att halka på en nysläppt bajskorv. Nästan omöjligt!

Vid ett tillfälle jagade jag ner ett gäng av (de tyvärr vackra) fåglarna i vattnet. En badande man som stod en bit ut tittade förvånat på. Frågade:
-Varför sjasar du bort dem?
-För att de lortar ner. Äckligt! Det där är en sort som inte hör hit, den kommer utifrån.
-Jaaa ... men det gör ju jag också? sa mannen och tittade lite frågande (eller var det bistert?) på mig. Han hade omisskännlig spansk brytning och "såg latinamerikansk ut", så jag kände mig rätt säker.
-Puede ser, svarade jag på spanska, må så vara, men inte skiter du på gräsmattorna!?
Sen var vi vänner.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om andras olycka

Lyssnar just nu på romanen "Madonna i päls" (Kürk Mantolu Madonna) av den turkiske författaren Sabahattin Ali. Den finns som radioföljetong och jag nappade för det kändes som något ganska exotiskt! Författaren kom ihop sig med Atatürk och hamnade i fängelse. 1948 mördades han, oklart varför, bara 41 år gammal. Nu, mer än sjuttio år senare, har hans böcker återupptäckts och blivit storsäljare i Turkiet. Och eftersom jag på lördagar numera är på jakt efter Veckans mening, något jag nyss läst och som fått mig att stanna upp ett ögonblick extra, hamnade jag "rätt". Veckans mening är ett påfund från Skriv-Robert och detta hittade jag att bidra med (och tyvärr kanske att känna igen sig i?):

När en vän eller bekant råkar ut för en olycka är vår första reaktion lättnad över att ödet inte drabbat oss själva, och därför visar vi oss gärna medlidsamma och förstående mot de stackare som råkat illa ut i vårt ställe.

Copyright Klimakteriehäxan

Inställt

En kort stund såg allt lite ljusare ut. Pandemin verkade inte lika hotande. Vissa restriktioner lättade. Vi kunde rent av göra upp lite planer. Gå på krogen! Så kul! Träffa folk vi inte mött på en halv evighet! Härligt! Gott käk har vi väl i och för sig ätit hemma, men på tu man hand vid köksbordet saknas "den sociala biten". Ni vet.

Goda och matglada vänner hade hittat ett lovande ställe en bit utanför stan. Vi bokade bord, såg fram mot den där utflykten. Alla skulle åka egen bil, det var inte tal om att nyttja kommunal transport. Och restaurangen garanterade rejält avstånd både mellan oss och till andra gäster.

Parallellt planerade jag en födelsedagslunch med en väninna.Vi har inte setts på jättelänge, hon har bott ute i skärgården sedan i mars, på sin höjd varit in till Norrtälje (och en gång till tandläkaren inne i City).

Ett annat så kallat tjejgäng (jaja, tanter då) som brukar äta buffé och titta på (och för all del köpa) blommor i Ulriksdals slottsträdgård bestämde också, äntligen, nytt datum för en träff. En glad deltagare brukar komma ända från Falun bara för detta, vi tycker om varandra i det här gänget och uppskattar våra möten!

Nu är de avbokade allihop, de här evenemangen, i tur och ordning. Visst hade vi väl kunnat dra iväg, vara noga med avstånd och handsprit och absolut inte ha minsta snuva. Men nej, det kändes inte bra. 

Dessutom är mina träningspass ett minne blott, bara folk födda efter 2003 är välkomna till idrottshallarna ... och hur ungdomlig jag än försöker vara är det en gräns jag inte klarar.

Till råga på allt verkar det inte särskilt troligt att Dottern ska kunna komma hem och fira jul med oss, som covidsiffrorna nu ser ut. Erna Solberg kommer att vilja hålla henne kvar i Oslo, utom räckhåll för svenska smittkällor.

Inställt, det är vad så otroligt mycket i livet är just nu. Stundtals är det lite svårt att tro på den här skylten ni ser här nedan. Men visst måste det väl bli bra igen, nån gång?

Copyright Klimakteriehäxan

Ett får får mig att minnas

Det ulliga krulliga fåret är inte alls mjukt som ett riktigt djur, eftersom det är gjort i keramik. En present jag fick för många år sedan av min amerikanska väninna Barbara. Eftersom hennes hår var superlockigt tänkte hon att fåret skulle påminna mig om henne när vi var långt från varandra.

Nu är vi väldigt långt ifrån varandra. Efter att ha blivit vänner 1978 i Guatemala, där vi båda  jobbade, har vi hållit kontakten, besökt varandra, skrivit och ringt. Senast vi sågs var för tre år sedan, när jag tog mig till hennes hem i Kentucky och fick uppleva mycket som varit betydelsefullt i Barbaras liv.

Men så hände något som inte skulle få hända. Barbara fick en diagnos alla fruktar: begynnande demens. Det betydde slut på resandet, svårt att läsa, ingen bilkörning, men många läkarbesök, stunder av hopp ("det är kanske inte så illa ändå") och förtvivlan ("jag måste fixa ett testamente, är det något du vill ha?").

Där är vi nu. Jag ringer för sällan, själv har hon glömt hur man använder tekniska saker och fixar inte What´s App. Måste bättra mig, vet ju hur mycket hon uppskattar att jag hör av mig. Våra samtal brukar börja med att jag hojtar: Hi, Barbie Doll! Och hon fnissar varje gång. Fortfarande.

Nästa gång ska jag fråga om hon kommer ihåg fåret hon gav mig, för ungefär fyrtio år sedan. Helt klart tänker jag på henne när jag tittar på det. Ett får som får mig att minnas.

Copyright Klimakteriehäxan 

FÅR är veckans nyckelord i Gems Weekly Photo Challenge.

Vänskap med förhinder

I går på Alla Hjärtans Dag blev det mycket tal om vänskap, hur viktig den är, hur otroligt nödvändigt det är att ha de där goda vännerna som går att lita på i vått och torrt.
Vilket också betyder att sorgen som kommer om/när vänskapen upphör blir av det allvarligare slaget, även om ingen har dött. Och här finns det inga åldersgränser! Jag letade upp en nästan fjorton år gammal text här på min egen blogg, en historia som jag aldrig glömmer och som jag härmed låter gå i repris.

Min dotter var just fyllda fem när hon drabbades första gången.
Alltsedan sandlådan hemma på gården hade hon haft en bästis, Stina. De små söta flickebarnen hade jätteroligt tillsammans. Det var hopprep och Barbie och sandkakor, födelsedagskalas på riktigt och på låtsas, saftpicknick på gräsmattan, sällskap till och från dagis och många gemensamma stunder därutöver.
Frid och fröjd, alla var glada och nöjda.

Men så kom dagen som skulle betyda den stora förändringen.
Stina är nämligen två år äldre än Dottern.
Och skulle alltså börja den riktiga skolan, medan min flicka gick kvar på dagis.

Det tog inte särskilt många veckor förrän Stina förstod.
Går man i skolan kan man inte ha en bästis på dagis. Det är alldeles för barnsligt, det är oförenligt med livet som ettagluttare. Hur kul man än har och har haft det med den där bästisen måste hon dumpas, annars blir allting annat i vardagen fel och snett.

Dottern begrep inte signalerna. Hon tog kontakt som vanligt, men Stina ville plötsligt inte gå ut på gården alls. Dottern såg frågande ut, men lät sig nöja – tills hon ringde på nästa gång. Och fick nobben. Till sist stod det klart för henne: det var slut. Totalslut.

Den sorg som drabbade mitt lilla hjärtebarn var enorm. Hulkande och snyftande kröp hon intill väggen i sin säng, otröstlig. Jag satt där på kanten, strök över den skakande ryggen och led med henne. Hon hade drabbats av sitt livs första kärlekssorg – och det vet vi ju alla, att det finns ingen bot. Vad hjälper det att man lärt sig att det faktiskt kommer att gå över, även om det tar lång tid? Hur kul är det att dela med sig av den bittert förvärvade insikten att livet kommer att bjuda på fler lika stora saknader, sorger, ögonblick av total övergivenhet? En bästis-relation skulle kunna vara för evigt – och så i stället detta.

Naturligtvis gick skadan aldrig att reparera.
Det är få kärlekssorger som går att sudda ut, att vända på, att glömma.
Dottern fick förstås nya bästisar. Stina ser vi fortfarande ganska ofta, men den där abrupta skilsmässan, som var ett resultat av oerhört tydlig ålderssegregation, den var oåterkallelig.

Det var ju faktiskt bara åldern det hängde på.
I dag, när tjejerna är tjugo och (nästan) arton, skulle de självklart kunna umgås, i alla fall i teorin. För det intressanta med avgörande åldersskillnader, det är att de förändras i livets olika stadier. Om tio år är skillnaden helt utraderad, om ytterligare femtio är det inte årsringarna som räknas utan orken och fysiken.

Men dessemellan hinner ålderssegregationen att slå till ett antal gånger igen. Fast oftare i jobbet än i privatlivet.
Då finns ingen mamma som tröstande stryker en över ryggen.
Då snyftar man i hemlighet.
Och i bästa fall går det över. Även om det tar lång tid.

Copyright Klimakteriehäxan

Hjärtligt

Den 14 februari är Valentins dag, men han får verkligen inte ha den för sig själv. Inte sedan detta datum blev Alla Hjärtans Dag. Hoppas ni alla får massor med trevligheter att njuta av! Man kan alltid börja med fem fredagsfrågor från Elisa Matilda!

1. När fick du din första bästa vän? I första klass. Hon hette Margot, men nu har vi inte haft kontakt på många år.
2. Vad gör en vän bra? Hen kan bevara en hemlighet och är positiv och stöttande. Beviset för hur bra relationen är finns där tydligt när man inte har setts på länge, men ändå är allt precis som vanligt när man träffas igen.
3. Vad fyller ditt hjärta med mest kärlek? Åsynen av min familj.
4. När gjorde det senast ont i hjärtat? När jag såg ett plågat barn, hungrigt, förskrämt, smutsigt, ensamt.
5. Vem skickar du kärlek till idag? Många! Ingen nämnd och ingen glömd!

Faktum är att högtidlighållandet av Valentin-dagen började tidigt i mitt liv. Jag hade genom släktingar fått en amerikansk brevvän, Patty Adams. Vi skrev flitigt till varandra och så, plötsligt, mitt i vintern, kom ett glittrigt hjärtprytt kort som det stod "You are my Valentine!" på. 

I Sverige hade vi inte en aning om vad det innebar. Men det var förstås länge sedan. Nu vet vi. Och ser hjärtan lite överallt.

Copyright Klimakteriehäxan

Om kvinnlig vänskap

Om kvinnlig vänskap finns mycket att läsa. Så är det också temat för Tisdagstrion denna vecka, ett initiativ från Ugglan & Boken. Och jag hamnar på andra sidan Atlanten.

"Unga kvinnor" (Little Women) är en amerikansk klassiker som alla åtminstone för några år sedan ålades att läsa i USA:s skolor. Själv hittade jag till den först i vuxen ålder, men fann att den var klart läsvärd. Av Louisa May Alcott.

"Kattöga" (Cat´s Eye) är en av kanadensiska Margaret Atwoods tidigare romaner, med bas i hennes egen barndom. När man läser den blir man påmind om (ifall man råkat förtränga) att redan små flickor kan vara tämligen grymma mot varandra.

Det bästa har jag sparat till sist, ja guldmedaljören kliver ju upp på pallen som trea, eller hur? Jag läser den just nu, har bara lite kvar: "Gun Love" av den fenomenala mexikansk-amerikanska Jennifer Clement. Och historien som utspelar sig i Florida och börjar medan Pearl och April May är oskiljaktiga är nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Snart börjar skjutvapnen snurra kring dem, i illegal handel över gränsen till Mexiko, med katastrofala följder.
På omslaget till originalutgåvan ser man två alligatorer som slåss, men den symboliken har avskaffats på boken i svensk översättning.

Jennifer Clement har skrivit om flickor i utsatta situationer i alla sina fem prosaböcker. (Från början är hon journalist och poet, men hennes dikter har jag inte läst.) Det här är hennes fjärde roman och jag kommer att slänga mig över hennes femte när den kommer. Suverän skribent, det är vad hon är. Och hon förstår sig verkligen på flickor som hamnar i knipa, alltid förorsakad av de vuxna.

Om du tycker att jag är tjatig som ideligen återkommer till hennes författarskap här på bloggen kan jag förstå det ... men läs själv och jag tror du fattar!

Copyright Klimakteriehäxan

Helgläsning

Vad läser du nu? undrar Mia i bokhörnan, eftersom det är dags för helgfrågan igen.
Jo jag lyssnar på "Lobbyisten" i bra inläsning av Ola Rapace. En modern bok enligt mitt sätt att se.  Tycker Thomas Bodström är skicklig. Han kombinerar sina insider-kunskaper om juridik, politik och politiker på ett sätt som jag tycker är riktigt lyckat. Dessutom anar man en gnutta humor, vilket aldrig är fel!

Bonusfrågan lyder denna gång: Vad hittar ni på, semester eller ej? 
Är just på väg att avsluta en härlig kortvecka med fyra väninnor i vårt hus i Barndomslandet. Bad, mat, shopping, vin, sol, bär, glass, loppis. Jättekul! Fast väldigt lite läsning. Men desto mera prat. Och skratt. Så där som det blir med riktigt goda vänner.

Copyright Klimakteriehäxan

Vänskap att skylta med

De promenerade i god fart längs Playa de Palma (på Mallorca).
Väninnor, de allra bästa uppenbarligen. Turligt nog gick de så att säga på rätt sida, för STBE ENDFRI hade inte varit ett lika begripligt budskap att skylta med.

Det är skyltsöndag, men det visste ni väl redan?
Som vanligt tar ni den här vägen för att hitta fler bloggare med skyltar.
Ännu en bild från Mallorca får ni på köpet. Visst ser nedfarten till den här källarlokalen riktigt inbjudande ut, tack vare dekorationsmålningen? Också en skylt, eller hur? "Välkommen in", eller nåt.

Copyright Klimakteriehäxan

En Facebook-vän som försvunnit

Det var Mario Vargas Llosa, peruansk författare och Nobelpristagare, som förde oss samman. Den där traditionella torsdagen i oktober 2010 gjorde jag ett helt oplanerat och tämligen överraskande inhopp i en tv-soffa i direktsändning för att prata om pristagaren och hans verk. Jag gladde mig uppriktigt åt att han fått äran, eftersom jag verkligen gillar hans böcker (sinsemellan väldigt olika, det tål att påpekas).

Vargas Llosa hade en annan hängiven beundrare i Sverige, en av många, förstås. Enver Ávila jublade över priset, såg direktsändningen – och kontaktade mig direkt efteråt. Meddelandet kom på Facebook:
"Jag heter Enver och är musiker, bor i Sthlm, och älskar Vargas Llosa, är peruan, och skrev på min fb i morse att han skulle vinna ... och han vann! Synd att du inte fick mer utrymme på tv!" Ville jag bli hans Facebook-vän, undrade han, med ett tillägg: "Jag är rätt cool! Och jag är från Miraflores! Det är sant!" (Miraflores är den del av Lima där Vargas Llosa bodde.)

Vi höll kontakten. En dag några år senare upptäckte jag att Enver hette Antonio och undrade förstås vart Enver tagit vägen. Fick svar: "Han uppgraderades. Antonio Ávila har en vackrare klang. Låter spanskt."

Antonios profilbild på Facebook.

Enver som alltså blev Antonio (han hade båda förnamnen från start) var ett språkgeni. Rörde sig obehindrat inte bara på modersmålet spanska, utan också på engelska och svenska. Skrev fin text, dikter, filosofiska funderingar, inte bara felfritt utan lysande. Tyska lärde han sig och jag tror att han inte hade några problem med franskan heller. Han älskade språk, vågar jag påstå.

Han hade studerat musik, klassisk gitarr på Musikhögskolan i Stockholm. Skrev egna låtar. Jag hörde honom aldrig framföra dem, men de poetiska texter han låtit sina FB-vänner ta del av är väldigt fina, känsliga. Sin svenska flickvän har han hyllat både på prosa och i dikt, "den bästa flickvän någon kan ha".

Så sent som för en månad sedan var paret på besök i Barcelona, det fick vi också reda på i FB-flödet. Och det var där jag i dag fick veta att Antonio är död, bara 40 år gammal.

Han har kämpat länge med en cancer, varit öppen om smärtorna, våndorna, de besvärliga behandlingarna, om hopp och misströstan. Om glädjen över föräldrarnas besök under hans sjukdomstid. Om lyckan av att ha fina vänner.

Den 14 maj skrev han en text som jag tycker är typisk: den har humor, den är iakttagande, den är så välformulerad och samtidigt osentimental trots att den också handlar om döden. Fast först om något väldigt prosaiskt: en av de där fruktansvärt stora jättegetingarna som plötsligt finns lite här och där, uppenbarligen också i Kalmar där Antonio nu bodde.

Så här skrev han:

"This giant wasp woke me up this morning by pushing poison inside my arm. I couldn't believe it. I opened my eyes, and there it was, the biggest fucking wasp I'd ever seen in my life, honestly, I didn't know they could get this big. In one second, I completely forgot I had cancer and can barely move: I jumped on top of the bed and started whipping it with a pillow, with the blanket, I even found a poem collection by peruvian poet Cisneros to fight the giant wasp with. 
The animal must have understood the message and tried to fly for its life, but I let the pain of months of cancer treatment out, unleashed the fury and screamed 'Avispa de mierda!' until a fatal stroke hit it and it fell, hit by the poem collection. 
The giant wasp fell to the table, and I had to nudge it a bit to make sure it was dead. Then I sat next to it and started crying. I don't know why. It was just a wasp, probably didn't know why it attacked me to begin with. Just like the cancer. Things just happen, and, sometimes, there is hardly a reason for them to do. 
The wasp probably didn't imagine it was going to die today, on its way to work (what do wasps even do). I took a picture of it and started enlarging it until I could see it clearly. There is still pain in my arm, and it looks alright now (it looked horrible and bloody). 
I tried to figure out what to do with it, so I started toying with its colors, just to have some control of the situation. Now, the wasp was a picture in my cell phone, and I could do what I wanted to. I could turn it into art. So this is my revenge, dead wasp. You caught me off my guard, you attacked me in my sleep, but you can not kill my creativity."

Sociala medier kan man ha många åsikter om, deras meningslöshet, deras funktion som forum för pladder och bara det. Men man kan också få en annan sorts kontakt som blir värdefull. 
Antonio var en sådan och jag kommer att sakna honom i mitt flöde. Vi sågs aldrig IRL men det känns som om vi var vänner ändå.
Må han vila i frid.

Copyright Klimakteriehäxan

Han skulle ha fått en kram till

Vi blir äldre. Svårt för att inte säga omöjligt att undvika för den som gärna lever vidare. Men ideligen kommer de numera, buden om att vänner och kollegor inte längre finns.
Idag var det dags igen. Bosse Holmström är död. Jag har känt honom sedan 1970, vi har umgåtts en hel del privat, jag har varit på hans bröllop, vi har träffats och haft jättekul, på fester och i andra sammanhang. Senast för ett drygt år sedan.

Visst, han var inte frisk, det visste vi ju. Fast han hade ju överlevt så många andra hot! Den här gången gick det inte längre.
Och jag har än en gång skrivit en minnestext om en kär kompis och arbetskamrat, på News55.
Du minns ju honom också. Efter alla år i svensk television var han ett adelsmärke för goda reportage, för självständig journalistik.

Veckorna efter vårt sista möte blev till månader. Vi skulle ha setts men det blev inte av. Jag hade så gärna gett honom en kram till.
Skjut inte upp det du också, om du har någon som behöver den där extra hälsningen, den varmaste kramen!

Copyright Klimakteriehäxan