Med vår i hågen

Nu finns de, vårtecknan! Man måste förstås inse att pollenallergiker inte jublar, men vi som klarat oss undan den åkomman, vi gillar hasselbuskens hängen, just nu sprängfyllda av frömjöl!

Och så är det här sommarhotellet klart för inflyttning, strax intill Årstaviken, så de som väljer att sätta bo här har (förhoppningsvis) låg hyra, garanterat fin utsikt och nära till badstrand. Perfekt boende helt enkelt!  Misstänker dock att det handlar om ett svartbygge ... hoppas det får vara kvar, det kan bli intressant att se vem som flyttar in!

I Ukraina är det nog inte så enkelt att hitta trevliga vårtecken. En fotoutställning pågår i Kungsträdgården, mitt i Stockholms city. Oleg Petrasiuk har tagit bilderna, som sitter monterade på bitar av plåtstaket från Chasiv Yar, en stad i östra delen av landet som drabbats hårt. Plåtarna är fulla av kulhål, och fotografierna visar vad detta eländiga krig lämnat för spår efter sig, i fyra långa år. Flanörer hejdar sig i steget.

Veckans foto efterlyses av Åke. Fem bilder som mest ska man visa, men det kan vara vilka motiv som helst som man ramlat över under veckan som gått. Kolla i hans kommentarsspalt så hittar du fler bloggande fotografers alster! Eller ska man kalla oss fotograferande bloggare kanske?

Copyright Klimakteriehäxan

En Oscar utöver det vanliga

Det blev som jag hoppades: "20 dagar i Mariupol" blev bästa dokumentärfilm när Oscars-statyetterna delas ut i USA i går natt. Den första Oscar-vinsten någonsin för Ukraina. Men den vanns för en film som producenten Mstyslav Chernov själv sa i sitt tacktal att han "önskar att han aldrig gjort".

Hans tal liknar inget annat som hållits i ett sådant här sammanhang. Han är sammanbiten, allvarlig och mycket, mycket sorgsen när han pekar på några av alla de grymma fakta som skapar nutidens historia i hans hemland, där han stannade kvar tillsammans med några kollegor (alla ukrainare) som med uppenbar risk för sina liv spelade in materialet till filmen.

Filmen finns fortfarande att se på SVT Play. Den är som jag skrivit tidigare hemsk och jobbig att titta på, men ibland måste man se ruggigheter för att förstå något av världens ondska – och för att vilja göra någonting åt den. Eller åtminstone försöka hjälpa de oskyldiga offren.

Bild ur den nu Oscars-belönade filmen.

Copyright Klimakteriehäxan 

Att bli skrämd på riktigt

Att bli rädd kan bero på så mycket och betyda väldigt olika saker. Det kan handla om att tillfredsställa vårt behov av kill-i-magen och som sådant vara tämligen oskyldigt. Men det kan också handla om att stöta på ren ondska i verkligheten, att möta saker i livet som får hjärtat att stanna åtminstone i bildlig bemärkelse. Vilka kulturella  verk har skrämt dig rejält? undrar Enligt O i Veckans kulturfråga.

Visst har jag väl känt skinnet knottra sig vid läsningen av någon deckare med ett riktigt blodigt illdåd i, men faktum är att jag noggrant undviker den sortens "kulturella verk" numera. Detta eftersom jag anser att vi tvingas möta så mycket elände på riktigt att det inte finns plats för skrämmande fiktion.

Låt mig peka på ett kulturellt verk som så sent som i går visade på så mycket ondska, så omfattande lidande och så obegripliga grymheter att det i princip inte går att ta in. Jag såg dokumentärfilmen "20 dagar i Mariupol" i SVT. Om hur ryssarna till sist vann och tog över den en gång blomstrande staden från ukrainarna. Tre medarbetare, själva ukrainare, från nyhetsbyrån AP samlade bildbevisen med uppenbar risk för sina egna liv.

Du kan se filmen på SVT Play. Om du törs, alltså. Ingen som ser den kan undgå att bli skrämd av vad människor kan göra mot varandra, mot gamla, kvinnor, barn som inte ens fötts. I presentationen står att "programmet innehåller obehagliga scener". Utan tvivel är det så. Men som flera medverkande säger: världen behöver se, världen behöver veta. Så ja, jag rekommenderar dig att titta.

Ur "20 dagar i Mariupol"

Copyright Klimakteriehäxan

En ettårsdag vi ville slippa

Firade andra barnbarnets första födelsedag härom dagen. Så härligt!

I dag infaller en annan ettårsdag. Den firar vi inte. Tvärtom är det en minnesdag vi alla hade velat slippa. Den ryska invasionen av Ukraina bara pågår och pågår, förstörelsen, misären, alla döda, det gränslösa eländet ser vi hela tiden i medierna. Ingen lösning finns i sikte efter tolv hemska månader, kanske står vi inför ett krig som inte övergår i fred på många år? 

Tanken svindlar, åtminstone för mig som är född efter andra världskriget och egentligen aldrig har uppfattat ett väpnat hot mot mitt hemland. Visst har internationella kriser kommit och gått, sorgliga flyktingöden har utspelat sig, men ändå har Sverige och svenskarna förskonats från riktig bedrövelse. Ska det bli ändring på det nu? Vad har de för sig, makthavarna i Kreml, Peking och på en rad andra ställen? Varför är människoliv inte värda mer i dag? Vilken sorts värld ska vår ljuvliga ettåring få ta över?

Den rysk-ukrainske författaren Arkadij Babtjenko skriver i Dagens Nyheter om utvecklingen, han understryker att den akuta krisen faktiskt inleddes med Rysslands intåg på Krim-halvön för nio år sedan. Framtiden han ser är allt annat än fridfull. "Om tjugo år kan ryska stridsvagnar och raketer vara på väg mot Stockholm" menar han och fortsätter att han inte ser något hopp för rysk demokrati heller:

"Om man tror att det bara är ´Putinregimen´ som bär skulden för detta krig, att allt kommer att bli bra igen så fort Putins diktatur väl har krossats, så är man lika fel ute som förut. Det kommer inte att finnas något vackert, postputinistiskt Ryssland i framtiden. Det kommer inte att finnas något demokratiskt Ryssland över huvud taget. Det är helt enkelt omöjligt, per definition."

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om hjälp till folk i nöd

Swisha till UNHCR för
Ukraina: 123 129 50 21

Hur lyder den, meningen du har läst nyligen och som fick dig att hejda dig en aldrig så liten extra sekund? Det är Skriv-Robert som startat jakten på Veckans mening. På lördagar ska vi avslöja vad vi valt. Jag hamnar denna gång hos Dagens Nyheters utmärkta Ryssland-korrespondent Anna-Lena Laurén, bosatt i St Petersburg men i mer eller mindre ständig rörelse. Bl a har hon besökt Ukraina ett antal gånger i år med anledning av den ryska invasionen, och hon har sett hur välmenta hjälpsändningar bara blir stående, eftersom det inte är mjukisdjur och yllestrumpor som den krigsdrabbade befolkningen behöver. Hon slår fast följande tänkvärdhet (som en del kanske tycker är självskriven, medan många funderar i andra banor):

Det har bevisats många gånger att det effektivaste sättet att hjälpa människor i nöd är att skänka pengar till professionella biståndsorganisationer.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om Ukraina

När det redan är för sent skummar jag programmet för bokmässan i Göteborg. Bland flera olika teman dyker Ukraina upp, av helt uppenbara skäl. I presentationstexten konstateras något som vi inte kunnat undgå att märka, och det får bli Veckans mening denna gång för min del. Det vill säga den där meningen som, enligt Skriv-Roberts instruktioner, fått mig att hejda mig ett litet extra ögonblick i läsningen. Så oerhört trist att anledningen till att vi utökat våra geografikunskaper är ett eländigt krig som ingen mer än Putin vill ha.

Ukraina har gått från att vara relativt okänt hos en bred allmänhet till att städer som Mariupol, Odessa och Cherson nämns i var och varannan Rapport-sändning.

Skänkte en slant till Ukraina och fick ett armband som tack, ett med landets
nationalsymbol solrosen som nu pryder min handled.

Copyright Klimakteriehäxan

Många miljoner på flykt

Måndagen är nästan slut när jag upptäcker att den 20 juni är Internationella flyktingdagen. Så tråkigt att den ska behöva finnas, men det är otroligt många människor som tvingats lämna sina hem och sin trygghet runt om i världen. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är över 100 miljoner människor på flykt i dag. De som försökt ta sig undan den ryska invasionen i Ukraina utgör den senaste gruppen, och den som finns närmast oss i Sverige. Det handlar om uppskattningsvis 8 miljoner som lämnat landet (siffrorna varierar), men det finns också många internflyktingar. Och inget ljus ser vi i den tunneln ... Men det är viktigt att vi inte glömmer att de finns, att stöd behövs.

Copyright Klimakteriehäxan

Blågult i bokväg

Det handlar bland annat om efterdyningar efter nationaldagsfirandet i går. Plus lite landskamper i sportens värld. För nu vill Ugglan att det ska vara gult & blått på bokomslagen i denna veckas tisdagstrio.

Konstaterar att det inte dräller av blågula böcker i mina hyllor. Men några måste ju finnas ...? Klart fler blå än gula dock, det minns jag att vi tog fasta på när min första bok skulle få sitt omslag, som ju är gult (du ser den en bit ner i min vänsterspalt) men som jag hoppar över här, lite klädsamt/blygsamt (eller nåt :-D).

"Kådisbellan" är en rätt märklig bok, gul på utsidan förvisso. Författaren, Roland Schütt, har fått den att hänga ihop på ett finurligt sätt som gör att det är svårt att ta paus i läsningen. En självbiografisk uppväxtskildring, även Schütts debut, med både humor och allvar. Blev också film.

Ljust blå är Hasse Alfredsons "Lagens långa näsa" som innehåller 21 kriminalberättelser. Berättare är den pensionerade poliskommissarien Albin Winkelryd och han drar sig till minnes sina mest fascinerande fall. Kanske finns här det perfekta brottet ...? 
Därmed är det blågula, svenska, avklarat för denna gång.

Intensivt blå är "Kane and Abel" (på svenska "Rivalerna"), den första i en serie om tre romaner som jag bara slukade någon gång på 80-talets mitt. Förmodligen var detta det första jag läste av den märklige britten Jeffrey Archer, som sprutat ur sig nya alster sedan dess. Enligt Wikipedia har han idag sålt 320 miljoner böcker. Svårslaget! Men han är en riktigt underhållande författare, både när det gäller politiska thrillers och annat. 

Om/från det blågula Ukraina har jag inte läst en enda bok. Än. Känner inte till en enda författare. De finns naturligtvis. Och man kan anta att nya böcker börjar droppa in, med berättelser om händelser både före och efter den ryska invasionen. Inga feelgood-historier att se fram emot, tyvärr. Nu har kriget pågått i tio veckor!

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE 23 – sista stafettsträckan!

På självaste nationaldagen går SELFIE-deltagarna i mål, åtminstone för denna säsong. Inte kunde jag ana att det inlägg jag postade när året var alldeles nytt skulle leda till detta! Jätteroligt med all entusiasm som strömmat kors och tvärs mellan bloggarna. 

När jag tyckte att alternativen till nyckelord började sina (efter 17 omgångar) visade det sig att det minsann fanns många fler, sådana som jag inte tänkt på! Det blev en stafett som började hos Primrose och sedan fortsatte via Paula, Femfemman, Kicki och Ditte, och nu är det Mrs Calloway som tar oss i mål. 

Hon ger oss en härlig utmaning på denna den sista sträckan, en utmaning med mycket sommarkänsla! Som vanligt gäller det att svaren ska hänga ihop genom att sista bokstaven i första svaret är första bokstaven i andra och så vidare. Om nu någon mot förmodan skulle ha glömt det ...

  1. Bästa badet? På kvällen

  2. Bästa utflyktsmålet? Närliggande Vaxholm (strosa, shoppa, bada i havet, äta strömming)

  3. Bästa picnickorgen?  Mumsig tunnbrödsrulle med laxfyllning och alkoholfri öl (men den ska vara KALL)

  4. Bästa utomhusläsningsplatsen? Lilla fåtöljen på balkongen

  5. Bästa musiken i sommarkväll? "Nocturne" av Evert Taube, ett bra alternativ är också hans "Änglamark"  

  6. Bäst på grillen? Korv (av falutyp men det ska vara i rejält tjocka skivor! Testa Hemgårdens Jubileumsfalu, en värmländsk delikatess, om du kan hitta den! Delikat!)

  7. Bästa sommarmotionen? Vandring 

  8. Bästa huvudbonaden på sommaren? Glasögon (har sällan annat på skallen)

  9. Bästa sommarväskan? Nätkasse (fuktiga saker från stranden blir inte instängda)

10. Bästa sommarsällskapet? Egna familjen 

11. Bästa sommarfågeln? Nattugglan ... (vi har ugglebo i Barndomslandet och jag känner mig befryndad med den fågeln som är som mest i farten på nätterna. De blir gärna extra sena på sommaren när det är ljust och härligt! och jo, jag vet ju att den inte heter natt- utan troligen katt-)

12. Bästa sommarfrukten/grönsaken/bäret? Nyplockade smultron, fast man får nog nöja sig med jordgubbar. Dock har jag sett mycket smultronblom!

Där sprängde jag målsnöret, till och med som första deltagare, ser jag när jag lägger in länken hos Mrs Calloway, glöm inte göra det! Men ni vet ju hur devisen lyder: det är ädlare att kämpa väl än att vinna! Och nån tävling var det aldrig tänkt att bli! Tack igen till er alla, som gav min idé sånt lyft!

Sveriges nationaldag kallade vi tidigare svenska flaggans dag. Den ska upp, förstås. Och apropå devisen om ädel kamp så går mina tankar också till Ukraina, landet Putin försöker våldta. Deras flagga är ju även den blågul, så jag hissar båda två om än bara "på låtsas"!

Copyright Klimakteriehäxan

Kultur man inte kände till

Enligt O har som vanligt på onsdagar ställt Veckans kulturfråga. Den lyder: Vilken kultur från ett land som tävlade i Eurovision vill du lyfta fram?

Jag kom i det längsta inte på något alls som svar, men nu när dagen är nästan slut inser jag att mitt val är, måste bli, Ukraina. 

Visserligen följer jag inte ESC, men jag har förstås inte undgått att det ukrainska bidraget avgick med segern, under publikens jubel – var det månne kraftigare än vanligt på grund av omständigheterna? En bit av tävlingslåten lyckades jag också se, med folkmusikinfluenser och djärv dans. 

Faktum är helt enkelt, att Ukraina har varit ett oskrivet blad för mig ända till den 24 februari i år när Putin skickade in sina styrkor. Det har visat sig att landet har rader av kulturella stjärnor av alla sorter (det ryms ju några i en befolkning på nästan 45 miljoner) och det är väl bara ett bevis för bristande allmänbildning att man aldrig haft en aning, inte ens försökt intressera sig. (Då har jag ändå en kompis som bott och jobbat i Kiev!) Fler än jag blev nog överraskade av att landets president är både ståuppare och skådespelare, och dessutom segrare i landets Let´s Dance! 

En representant för det ukrainska kulturlivet kan ses i en video på nätet. Det är en kvinna som går fram till en flygel, tar av tyget som ligger över den som skydd, slår sig ner och börjar spela. Hon är mycket skicklig, och medan hon låter fingrarna löpa över tangenterna vandrar kameran runt i lägenheten, en tämligen normal bostad. Men det är bara flygeln som är hel, som genom ett mirakel! Allt annat, möbler, skåp, prylar, ligger i bitar och smulor runt omkring sedan ryssarna "gjort hembesök", beskjutit huset. Så oändligt sorgligt. 

Möjligen kommer fler kulturyttringar från Ukraina att dyka upp här hos oss framöver. Läge att hålla lite utkik!

Copyright Klimakteriehäxan

Vår glömska är Putins vän

Nog är det märkligt. Människan tycks kunna anpassa sig till allt.

Nyss var vi alla uppfyllda av Ukrainas blodiga öde. Rapporterna från kriget dominerade alla medier, varenda människa pratade om det, fällde några tårar faktiskt, vi sörjde, förfasade oss och skickade en slant till en hjälporganisation för att i någon mån lindra det dåliga samvetet. Idag verkar kriget vara en normal del av vår vardag. /.../

Att glömma är alltför lätt. Vår glömska är Putins vän. Ska vi verkligen låta det ske, igen och igen? Måste vi inte, i vår vardag, fortsätta tänka på – och protestera mot – det smutsiga kriget ryssarna för i Ukraina? Jo det måste vi! ./.

Du läser hela min text om hur vardagen kommit åter på News 55, klicka här. Öppen för gratis läsning första dygnet innan den bara kan ses av prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Stockholm skyltar

Nog för att jag är väl medveten om att ännu en Skyltsöndag har grytt, men jag har ebb i skyltfloden. Dock tycker jag att obelisken i fontänen på Sergels torg kan få kallas skylt om så bara här och nu. Detta med anledning av att jag för ovanlighetens skull befann mig i city på fredagskvällen och då med egna ögon såg vad jag hört andra berätta: den 37 meter höga pelaren, skapad i glas av Edvin Öhrström, har nu sina nya LED-lampor tända i gult och blått, två färger som för all del känns rätt svenska, men som just i dessa dagar representerar Ukraina. Snygg markering av vår solidaritet!

Samtidigt skyltar vår huvudstad just nu med en av sina verkligt stora turistattraktioner: de blommande japanska körsbärsträden i Kungsgården. Packat under det rosa "taket" som vanligt. Undrar hur många bilder som tas av de här blommorna? Mina blir dock, det tvingas jag konstatera, tämligen likadana år efter år, så egentligen är de inte mycket att skylta med. Fast här är de ändå. Om bara ett par dagar tar Kungsan ner skylten, så att säga ...

Ett annat sätt att skylta med att nya tider nalkas ... Balkonglivet startar!

Copyright Klimakteriehäxan

När kriget kryper närmare

Det pågår ett krig i Europa. Ett krig som på olika sätt kryper inpå oss, även om åtskilliga mils avstånd gör att vi inte ser och hör bomberna och förstörelsen annat än i medierna. Miljoner människor har drivits från sina hem, bostäder som i många fall ligger i ruiner och aldrig mer kan bebos. Krossade ligger alla minnen, alla ägodelar, allt man tidigare tagit för självklart – precis som vi gör i dag, i våra hem, i trygga(?) Sverige ...

Hit anländer också flyktingar i en ganska strid ström. Tomhänta. De behöver bostäder, skolor, kläder, jobb, allt på en gång och utan förberedelser. I vårt hus har en kvinna, med en sexårig son, från Ukraina fått tillfällig bostad hos en familj med egna barn i samma ålder. De har fått kläder (mina var tyvärr för stora), leksaker, hjälp med allt möjligt. Trots allt verkade det ganska lovande.

Tills i går. Då kom verkligheten obönhörligen ikapp dem som flytt. Kvinnan fick beskedet att den 18-årige sonen, lillpojkens storebror som inte fick lämna sitt hemland eftersom han var man mellan 18 och 60 och en kraft att räkna med i kriget, hade dödats. 

Så kryper eländet inpå oss, nära, obevekligt, gränslöst sorgligt. Svårt att ta in, trots att det är lätt att inse, att många mammor får samma besked. Vilket också gäller otaliga ryska mödrar som aldrig velat sända sina söner ut i kriget. Det borde inte få hända.

Copyright Klimakteriehäxan

Imagine

Ukrainas president upphör inte att förvåna – och imponera. Såvitt jag begriper är detta äkta (obs min uppdatering längst ner i inlägget), inspelat den 19 mars, det är i alla fall det datum som uppges av Radio Solento (en italiensk web-radiostation) som står som avsändare. Videon har redan setts av ungefär 650 000 personer, siffran går upp med raketfart! Valet av låt kunde knappast vara bättre, och versionen går sannerligen inte av för hackor! 

IMAGINE av John Lennon

Imagine there's no heaven                   
It's easy if you try
No hell below us
Above us, only sky

Imagine all the people
Livin' for today
Ah

Imagine there's no countries
It isn't hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion, too

Imagine all the people
Livin' life in peace
You

You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will be as one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man

Imagine all the people
Sharing all the world
You

You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will live as one

UPPDATERING: Snart har en miljon personer sett den här videon. Jag har bidragit till den höga siffran, för jag tror att jag kört den minst fem gånger redan ... tycker att den går rakt in i hjärtat! Förresten – ni har väl inte missat att en penninggåva till UNHCR (FN:s flyktingorganisation) för närvarande dubbleras av stiftelsen Akelius? Swish nummer 123 129 50 21. Uppe över i en miljard nu, men behovet är närmast omättligt. Dubbleringen fortsätter fram till månadsskiftet.

NY UPPDATERING: Det är trots allt inte Zelensky om sjunger, utan en amerikansk artist som är hans dubbelgångare. Han heter Alejandro Luis Manzano och det visar sig att vi är väldigt många som "gått på" detta. Jag låter ändå klippet ligga kvar här, budskapet är det samma – och jag gissar att Zelensky inte har så mycket emot det!

Copyright Klimakteriehäxan (i samarbete med John Lennon ...)

CITAT om förolämpningen Putin

"Herr Putin angår icke endast ryssar. Ryssland är ingen från den övriga världen avskild liten ö ute i oceanen. Det ligger i Europa. Det har livliga förbindelser med andra stater. Och nu tvingas vi alla att sysselsätta våra tankar med vad herr Vladimir Putin hittar på. /.../ Nu är han president på livstid. Och det enda hans val till president garanterar är förtryck och förödelse. Och den karlen skall nu världspressen fortfarande nödgas syssla med var dag som Gud ger en tid framåt. Så värst länge blir det väl inte, men var dag det står på, är en dag för mycket. /.../ Herr Putin är en förolämpning."

-Med anledning av Rysslands invasionskrig i Ukraina har styrelsen för Stiftelsen Torgny Segerstedts minne antagit en resolution ur vilken det här citatet är hämtat. Texten är en parafras på en klassisk ledarartikel om Hitler av antinazisten Torgny Segerstedt, publicerad i februari 1933 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Dock tog det 12 år innan Hitler försvann ... vi får hoppas att Putin inte håller ställningarna lika länge! Hela texten finns nu i Svenska Dagbladet och du kan läsa den här.

Ukraina i Moskva

En enda gång har jag varit i Ryssland. Jobbet tog mig till Moskva, det är länge sedan nu – året var 2002. Storögt betraktade jag de nya vyerna, enorma bostadskomplex, alla filerna på vägen mot centrum från flygplatsen, försökte ta in allt jag såg, häpnade över Ikeas fasad, lika blågul som på andra ställen i världen, sörjde att mina ryskkunskaper stannade vid "da", "njet", "spassiba" och ett par ord till.

Bild från Wikipedia

Vi hade på min uttryckliga önskan bokat rum på ett berömt klassiskt jättehotell, Europas högsta, byggt på order av Stalin. När vi klev ur taxin stod en dam i fotsid vit minkpäls på trappan, jag fånstirrade. Receptionen var enorm. Vi fick våra rum. Mitt såg ut precis som jag hade föreställt mig och hoppats: som klippt ur en gammal film, mörkt och murrigt. Och minsann satt det inte en tant (= vakt) när man klev ur hissen, här smög ingen omkring osedd! 

Klockan hade hunnit bli ganska mycket, så vi satsade på middag i hotellets matsal. Enorm den också. Dessutom öde, helt folktom! Dock dök en servitör upp, vi fick slå oss ner och en meny att studera. Vilket var helt onödigt, för alla rätter utom en var slut. Den var inte god. Men också den upplevelsen kändes "äkta" om man med äkta menar vad man fördomsfullt väntat sig.

Natten blev lugn förstås, ingen knackade på och erbjöd sällskap i sängen (det hade ju annars varit ytterligare en fördomspoäng), elementet väste (det var vinter och riktigt kallt ute). Långt där nere kröp bilarna förbi, den jättestora trappan var tom. 

Frukosten var inte av det märkliga slaget. När vi checkat ut tog vi en sväng till en turisthop och köpte var sin burk kaviar. Min resväska genomsöktes under tiden i bagagerummet, någon hade tagit två cigarrettaskar men resten av limpan (och packningen) var kvar ...

Jag var förtjust över att ha upplevt detta monument över vad jag uppfattade som en svunnen tid. Hotellet råkade heta Ukraina. Numera kallas det tydligen oftast Radisson. Invaderat kanske? Men av amerikaner då får man förmoda. Förresten så var kaviaren dyr men inte alls märklig, klart underlägsen löjrom från Kalix. 

Copyright Klimakteriehäxan

En kvinna att minnas

Upptäcker att en kvinna som verkligen gjort skillnad gått ur tiden: Madeleine Albright är död, 84 år gammal. Själv flykting kom hon att bli en kämpe för demokrati, mänskliga rättigheter och feminism, och hon blev den första kvinnan som anförtroddes posten som USA:s utrikesminister (av president Clinton). 

För bara en månad sedan, just innan Putin startade invasionen av Ukraina, skrev Albright en krönika i New York Times om risken för krig. Som utrikesminister mötte hon den ryske ledaren personligen, och efter deras första möte konstaterade  hon: "Han är liten och blek, så kall att han mest påminner om en reptil". Och hon lade till: "Han är helt besatt av att återge sitt land den storhet (greatness) man förlorat". 

I det som kom att bli hennes sista krönika skriver hon att Putin skulle begå ett ödesdigert och historiskt misstag om han beordrade sina trupper att anfalla. Nu gjorde han det, men hur den historien ska komma att sluta får hon aldrig veta. Säkert är att hon skulle ha lidit av att se flyktingströmmen, inte minst för att hon upplevt traumat när hon själv lämnade sitt hem i Tjeckoslovakien för att undkomma nazisterna under andra världskriget.

Jag har förstås aldrig träffat Madeline Albright, men jag har ändå haft direktkontakt med henne, och det var jättestort och roligt! För två år sedan skrev jag den här texten, vilket kanske betyder att du läst den förut. Men här är den likväl en gång till. Frid över denna märkvärdiga kvinnas minne!

MADELEINE ALBRIGHT OCH JAG (från 21 sept 2020)

Satt framför teven och undrade. Visst skulle han väl fråga? Eller, om han frågat, har de klippt bort svaret för att det inte var intressant eller roligt nog? 

Broschen satt där den skulle, så mycket var klart. 

Det var säsongspremiär för Skavlan, ständigt återkommande talkshow i Sveriges Television, och han skulle ha Madeleine Albright som gäst. Verkligen inte vem som helst! Denna kvinna, en gång USA:s utrikesminister, ambassadör i FN och ständig rådgivare till en rad demokratiska presidenter, dessutom en stark feminist och debattör och författare med egna erfarenheter av att leva som flykting, är naturligtvis en toppgäst i vilken tv-soffa som helst. Att hon nu ger intervjuer igen beror (förstås) på att hon marknadsför en ny bok, ”Hell and Other Destinations”. 

Men jag har ju också intervjuat henne, utan en bok som ursäkt, medan hon fortfarande var Secretary of State och en av världens mäktigaste. Och det var faktiskt en riktig höjdare. 

Allt började över en fika på redaktionen för den onödigt kortlivade gratistidningen Stockholm News, som gavs ut ett par månader i slutet av 1999 och där jag var en av nyhetscheferna. Hur det kom sig vet jag inte, men jag började prata om hur fascinerad jag var av Madeleine Albright och hennes broscher, som ständigt växlade men alltid var iögonenfallande stora och ofta föreföll vara bärare av någon sorts budskap.  

-Det där måste du skriva i tidningen om, sa någon. 

-Äsch, sa jag, det är väl inte så intressant att jag tycker till om hennes smycken, hon är ju beundransvärd, men för annat.  

Så gick några dagar, kanske ett par veckor. Då dunsade en pappersbunt ner framför mig på skrivbordet. Det var utskrifter av foton hämtade från bildbyråer på nätet. Alla föreställde Mrs Albright med brosch. 

-Du MÅSTE skriva om det här, det är jättekul, sa Petra, bildredaktören som letat i arkiven.   

Jag bläddrade. Där fanns de alla symbolerna: örnen, flaggan, en stiliserad fredsduva, djur med andra budskap. 

Visst var jag fortfarande fascinerad. Men vad skulle jag skriva? 

-Man skulle intervjua henne, sa jag. 

-Gör det då, sa Hans (Strandberg, featureredaktör, nu reporter på Dagens Nyheter). 

-Haha, sa jag, visst, gärna, det låter ju enkelt! 

Hur orden sedan föll minns jag inte, men vi kom fram till att jag skulle i alla fall maila damen, även om det naturligtvis var helt dödfött, det var jag säker på. Tio frågor formulerade jag, innan jag ringde amerikanska ambassaden och bad om utrikesministerns e-postadress. 

-Den kan jag inte lämna ut, sa tjänstemannen, men maila mig så ska jag se till att det kommer fram! 

Jojo. Ta den om ”Rödluvan och vargen” också, tänkte jag, men tryckte på ”sänd” – det är ju ingen stor sak. 

Sedan gick en tid och jag tänkte inte mer på saken. Tills jag en morgon kom till jobbet och öppnade min dator. Och skrek rakt ut: 

-JAG HAR FÅTT MAIL FRÅN MADELEINE ALBRIGHT! 

Jag hade ju det. Skrivet, som det verkade, av henne själv, i jag-form och på ledigt språk. Med svar på samtliga mina frågor. Och hon pekar ut sin personliga, patriotiska favorit: Onkel Sams höga hatt i röd, vit och blå strass. 

Det blev ett mittuppslag som jag fortfarande är stolt över. Ganska originellt var det nog faktiskt. Artikeln såldes till flera amerikanska (!) tidningar och en version publicerades senare också i Femina. Dock grämer det mig att jag tappat bort originalmailet, det försvann väl i något byte mellan datorer. 

Tio år senare kom boken ”Read My Pins” som grävde djupt i Albrights juvelskrin, långt djupare än ett mail från en totalt okänd svensk journalist från en ännu mindre känd tidning i Sverige kunde ta sig. Men ändå … 

Skavlan ställde i alla fall frågan. Svaret kom. Och denna gång hade damen ett stort V på bröstet, över hjärtat. 

-V som i Victory, sa hon. 

Madeleine Albright är tveklöst inne på att Joe Biden, ännu en demokrat, ska segra i kampen om presidenposten, en strid som avgörs i november. 

Copyright Klimakteriehäxan

Välskyltat

Man får skämta om allt – om man kan. Vem som skapat skyltarna i samlingen här ovan har jag inte lyckats klura ut, men håll med om att de pryder vilken Skyltsöndag som helst! Via BP hittar du som vanligt fler skyltande bloggare.

Och apropå att skämta om allt så drog i alla fall jag på smilbandet (väl medveten om att det kan vara en yrkesskada som gav sig till känna) när jag hörde följande: En kvinna sa i (direktsänd) radio, i ett P4-program, att Putin är "en galen diktator". Varpå programledaren, bokstavstrogen programreglerna om att alla parters versioner av en konflikt har rätt att bli hörda, sa: "Nu är ju inte Putin här så att han kan försvara sig". Nä, det är inte lätt att uppfinna försvar för en invasion av en fredlig demokrati. Ens om man skulle vilja försöka.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kriget i Ukraina

Nyss hade vi en pandemi som fyllde våra tankar, våra tidningssidor, våra nyhetsprogram. Nu har ett krig tagit det där utrymmet. En livsfarlig farsot har ersatt en annan. Båda är oerhört otäcka, och man känner sig maktlös. Den känslan måste i nuläget finnas också hos väldigt många ryssar som får sin information så som den presenteras av makthavarna i Moskva, silad, enögd och bevisligen i stora stycken helt falsk. "Den vanlige ryssen" är utan möjlighet att välja andra nyhetskällor. 

När jag nu ska lyfta fram en mening ur det jag läst i veckan, i Skriv-Roberts efterföljd, finner jag den i en artikel i Svenska Dagbladet. Där intervjuas ryssen Igor Gretskiy, docent i rysk utrikespolitik, 
specialiserad på relationen Ryssland-Ukraina, nu verksam i den estniska huvudstaden Tallinn. Så här säger han:

Målet för Kreml är inte att sätta hela den ryska befolkningen i fängelse - det är att sätta de mest högljudda i fängelse, så att resten censurerar sig själva.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltat om stort och smått

Skyltsöndag, med ett drygt två veckor gammalt krig som oroar och upptar våra sinnen. Plats för ett fredsmärke! En skylt gjord med levande grönt som står på Norrmalmstorg i Stockholm. Vackert mot en blå himmel utan brandrök eller spår av bombkrevader. 

Det är hos BP som bloggarnas skyltsöndagsprojekt har sina rötter och sin hemvist. Klicka i hennes högerspalt så finner du vägen till fler som hittat skyltar, roliga, snygga, tokiga eller lite vad som helst ... jag lägger till ett par som hör till just den kategorin, "vad som helst" alltså!

Köpte present till nyaste barnbarnet. Det här är budskapet man skyltar med på presentkartongen från Kapp-Ahl kids ...

Självupplevt, absolut. Men vem som förevigat detta trauma i korsstygn vet jag inte. Det är
alltså inte jag utan bilden är en stöld från någon nätsajt.

Varför ligger gatuskyltarna i kvarteret på backen plötsligt? Är det vårvindarna som
varit så starka? Slarvigt ser det ut dessutom ...

Copyright Klimkteriehäxan