Ung läsning – också för vuxna

En topplista i december kan väl tjäna som julklappstips också, tror ni inte? Det kanske inte var Lyrans grundtanke, men de titlar som ska in på listan denna gång definierar hon så här:
Berätta om tre bra böcker som passar för ungdomar!

Jag klarar inte av att dela ut guld, silver och brons. Här är tre som samsas systerligt om utrymmet på prispallen:
Annika Thor skrev "En ö i havet" om två judiska flickor som kom till svenska västkusten, ditskickade från Wien där föräldrarna blev kvar. 40-tal och krigstider förstås, och kulturkrock som heter duga. Det blev en serie om fyra böcker, faktiskt.

Christina Herrströms "Glappet" såg vi som en jättebra tv-serie först, den blev roman i ett andra steg. Om två tonårstjejer som är nästan vuxna och hamnar i knepiga situationer, bland annat med män. Hög igenkänningsfaktor vågar jag påstå, fast det var länge sedan jag var i tonåren.

Sue Townsends första bok om Adrian Mole kom redan 1984. Den hette "Min hemliga dagbok" (The Secret Diary of Adrian Mole) och har sedan dess fått fyra uppföljare. Adrians öde är både roligt och tänkvärt.

Gemensamt för alla tre på min topplista är att de mycket väl kan läsas av alldeles vuxna människor också, med stor behållning!

Copyright Klimakteriehäxan

Tonåringen bor kvar

Det bor fortfarande en tonåring här hemma. Nog trodde jag att de två småttingarna packat och dragit till egna adresser för gott, men titt som tätt börjar jag tvivla.

Spåren efter den där ungdomliga människan är tydliga och går inte att missförstå. Tjejen, eller kan det möjligen vara ynglingen?, slänger saker på golvet, belamrar andra fria ytor med sina lösa tillhörigheter, låter skorna stå framme där de är i vägen, slarvar med att torka i badrummet efter duschen.

Resultatet kan enklast beskrivas som kaos, ett tillstånd som ständigt förvärras. Med start på måndag är läget i princip katastrofalt på lördag morgon.

Hur kan nu detta vara möjligt? Jag kan inte lägga skulden på Sonen, än mindre på Dottern som ju till och med flyttat utomlands.

Det går helt enkelt inte att skylla ifrån sig. Tonåringen bor inom mig, ungdomshormonerna härjar fritt, nu när barnen är utflugna. 

I morgonbrådskan tar jag fram fel långbyxor ur garderoben. Det finns inte tid (tycker jag då) att hänga dem tillbaka. Överdelen jag fiskar fram visar sig inte heller vara den jag trodde. Plaggen gör varandra sällskap, hamnar på (den obäddade) sängen. Rena underkläder ska jag ha. De använda borde genast tas till tvättskåpet, men jag hinner inte, inte just nu. Örhängena ska matcha resten av utstyrseln, och var ställde jag nu skorna jag tänkte ha? Kanske är det dags att byta handväska också?

Så där fortsätter det i den tidiga timmen. Äntligen färdigutrustad bär det av till busshållplatsen och med lite tur hinner jag fram i tid, för att sjunka ner på en stol, blunda en minut och tänka: Det gick! Jag kom iväg, alltså, med kläder på och nödvändiga tillhörigheter under kontroll.

Där hemma ser det dock ut som om f-n själv just varit på besök, framför allt i de utrymmen jag väljer att kalla mina.

Om jag inte skäms? Jo då. Klart jag gör. Vuxna människan! Ska inte hon kunna hålla lite bättre ordning på sina prylar!? Jo då. Klart jag kan. 

Så visst hyser jag ganska liten förståelse för mitt eget uppförande. Men jag har också kommit fram till en förklaring och en ursäkt som jag tycker är plausibel.

Medan barnen bor hemma måste man som förälder alltid vara det goda exemplet. Alltså en ordningsam typ, kanske långt mer än man är innerst inne och av födsel och ohejdad vana. Saken är ju den att det kan vara jobbigt och direkt konfliktskapande att få de där telningarna att inse, att de själva måste bidra till ordningen, att inget tjänstefolk finns som i sagans slott, personer som underdånigt står för servicen och plockandet.

När de så har brett ut sina vingar och flaxat iväg till sitt första andrahandsboende, studentlägenhet eller liknande minskar på något vis strängheten. De där klädesplaggen som hamnade på sängen i morse kan lätt bli nersvepta på golvet när det blivit läggdags. Kvällslektyren kan också hamna på mattan. Och tanken att i förväg lägga fram morgondagens utstyrsel, redo att bara hoppa i, den stannar ofta där, på tankestadiet.

Se där förklaringen. Och nu kommer ursäkten, eller vad den bör kallas: eländet drabbar bara mig, ingen annan. Det är jag som får plocka upp, reda ut, hänga in, lägga bort, torka av. Bara jag. Den tesen var svårare att driva när ungarna var de som ställde till med röran.

Så när helgfriden borde få lägra sig far jag runt som ett skållat troll för att återställa ordningen.

Trots att jag vet att när måndagen är här igen sluts förmodligen cirkeln.

Inte mycket att skryta med, eller hur?

Men ni får gärna kalla mig ungdomlig.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Anade jag någon som efterlyste en bild??? Nääää vet ni vad, det finns gränser!

Tre söndagstankar - tre citat

"En kombination av tjat, vänlighet och tålamod öppnar de flesta dörrar."

-Frilansjournalisten Jesper Huor intervjuas i dagens SvD om sina fem månader i Afghanistan som "inbäddad" reporter tillsammans med de amerikanska styrkorna, vilket resulterat i ett unikt reportage. Men visst har han väl rätt: vad man än vill åstadkomma är tjat, vänlighet och tålamod bra att ta till, i kombination! Fast hur är det nu - visst brukar det beteendet betecknas som typiskt kvinnligt - eller?! Möjligen är tonåringar något det inte biter på ...

"Läcker du när du hoppar eller hostar?"

-Annonsen i DN, från universiteten i Umeå och Linköping som vill ha tag i försökspersoner, alltså läckande kvinnor, får mig att rysa vid frukostbordet. Är det verkligen så att jag oundvikligen en dag måste svara ja på den frågan?!

"Leopard, ormskinn och zebra - trenden med exotiska djurmönster hänger kvar även i höst."

-DN:s modeskribent Karolina Skande rapporterar från Stockholms modevecka om trenderna för hösten 2010. Och vi som redan bekänner oss till pantertanternas skara kan se framtiden an med tillförsikt: djurgarderoben klarar sig igen, för sisådär tjugonde gången ...

Bästa (?) och billigaste presenten

Årets omgång av studentuppvaktningar är så gott som avklarad. Det har blivit några glas med bubblande dryck, olika varianter på bufféer, hemlagat, catering och färdigköpt rakt upp och ner i olika kombinationer. De nyss så vita mössorna är utan undantag ganska solkiga, men själva mössbärarna har sett rätt fräscha ut, måste jag säga till deras beröm. Bristen på sömn under terminens finalveckor har ännu inte tagit ut sin rätt, de tar emot blommor och gratulationer och ser uppriktigt glada ut.

Och så får de paket. Presenter av alla de slag, mer eller mindre rutinmässigt inhandlade, mer eller mindre väl anpassade till mottagarens läggning och intressen. Ibland funkar det, ibland kan man för sin inre syn se hur prylen hastigt flyttar in i en hylla för att aldrig mer plockas fram eller befrias från det försonande dammlager som undan för undan kommer att byggas på.

Om ni möjligen råkar ha presentbekymmer för någon student som ännu inte sprungit ut till den väntande skaran på skolgården har jag faktiskt ett förslag.
Den present jag har i åtanke är helt enkelt perfekt: den är en investering för framtiden, den är ett bidrag till allmänbildningen, den är ett tydligt steg in i vuxenvärlden.
Och ovanpå allt detta: den är gratis. Kostar inte en krona.

Första gången vi gav bort denna fina present var när Sonen tog studenten, det är tre år sedan nu.
I rättvisans namn fick Dotterns exakt likadan examensgåva i fjol.
Resultatet har blivit ett och samma: vi har inte lagt ut ett enda öre. Och medan jag trodde att vi slagit på stort med den Bästa Presenten visade det sig, att den alls inte stod på någon önskelista.

Vad var det då de fick, de små liven?
Jo, de fick var sitt körkort. Något som jag bara kunde drömma om när jag fyllde 18. Lektioner hos en bilskola kostade redan då enorma summor, i alla fall i jämförelse med den försumbara inkomst man hade, och som regelbundet fick förstärkas av hemlagade köttbullar och annat ur mammas skafferi.

Vi i föräldragenerationen, vi anser – med viss rätt, det vill jag fortfarande hävda – att körkort är väldigt bra att ha. Arbetsgivare anställer folk som kan köra bil, att kunna sätta sig bakom ratten underlättar när man ska transportera saker eller sig själv, ett körkort kan alltså vara inträdesporten till såväl nöjen som försörjning. Dessutom är det understundom riktigt kul att fara fram på vägarna.

Det är bara det att 18-åringar som bor i storstaden i dag inte alls delar den där synen. Medan ”motorburen ungdom” fortfarande är ett levande begrepp i glesbygden har killarna och tjejerna på Södermalm inte sett Behovet. Det finns tunnelbana, det finns buss och det finns pendeltåg. I enstaka fall hyr man en bil och drar iväg på rockfestival, det finns i alla fall någon som har den där lappen.

Jag har verkligen försökt åstadkomma en ändring. Köpte ett dataprogram med trafiksimulator och teoriträning. Förpackningen låg ouppsprättad. Skickade fram hintar om var det finns körskolor med internat. Har påpekat att om man vill övningsköra med någon privat så måste man skaffa sig nödvändiga dokument för det, det är inte vare sig krångligt eller dyrt (och måste rimligen anses ingå i själva presenten dessutom).

Vi har fortfarande inga körkortsaspiranter i familjen. Och vi har gett våra barn världens billigaste studentpresent. Den bonus vi själva eventuellt kalkylerat med har naturligtvis också uteblivit: vi tvingas konstatera, att medan vi ”gamlingar” gärna övertog föraransvaret när vi var på fest förr i världen, bara för nöjet att få köra, så finns nu för tiden absolut ingen man kan överlåta ratten till när man ska hem, till exempel från en sådan där trevlig studentmottagning med bubbel i glasen.

På så sätt kan man förstås tycka, att denna present i slutändan främjar nykterheten och trafiksäkerheten i landet.
Kanske ett bra resultat trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan

Monument över en pojke

Det är väl helt enkelt ett monument.
Ett monument över ett pojkliv, över en barndom.
Prylhyllan, av den där typen som ”alla” skulle ha för några år sedan, hänger kvar trots att prylarnas herre har flyttat till eget.
Visserligen var det väldigt länge sedan något hände i de där små hyllfacken, inget nytt har tillkommit på flera år, inget har plockats bort – det har förvisso inte dammet heller, det ligger som ett tunt, mjukt täcke över alltihop.

Blandningen av saker i den där hyllan är rätt fascinerande.
Här finns två olika stora glada röda julgrisar i glas och några små gula påskkycklingar. En lastbil gjord av indianpärlor. Rader av pyttesmå bilar och motorcyklar i olika färger, han måtte väl ha sagt sig samla på sådana, några har fått behålla sin låda också. Ett minifartyg i en flaska. En and i trä, en giraff i pyttestorlek som han själv virat ihop av stel gul tråd.

Och där är medaljerna från den korta men i alla fall tidvis stolta handbollskarriären. En absolut tom spargris. En väldigt liten panda. Hylsor från olika sorters ammunition, en riktigt stor – antagligen en souvenir från lumpen och därmed det senaste och sista tillskottet till samlingen. Två små hänglås, jag utgår från att nyckel saknas. Snobben i plast. En död cigarrettändare i form av en pistol. Och på sidan hänger några halsband, som haft korttidsaktualitet: en Tors hammare, en rovdjurstand (kan det ha haft något samband med den tid han läste Tarzan?)

-Vad ska vi göra med alla småprylarna i hyllan? frågar jag när Sonen gästar den bostad som tills alldeles nyss han kallade ”hem”.
Han fnyser.
Inte kan en vuxen man ha sådant skräp i sin egen lägenhet. Barnsliga grejer, alltihop. Fnys igen.
Det blir förstås jag som får bestämma över prylsamlingens öde.

Tänk att det ska vara så svårt att skiljas från saker som egentligen mest liknar skräp! Men det är likafullt skräp som betytt något, som rent av betytt ganska mycket, under en viss tid i Sonens liv.
Monumentet förblir tills vidare orört.
Fast det borde verkligen dammas.

Copyright Klimakteriehäxan

Hos Smakdomaren

Begreppet ”smakdomare” kan ha lite olika betydelse. Men grundtanken är densamma: någon bestämmer åt en vad man ska tycka.
Själv har jag en i familjen, och till min milda förvåning tycker jag om det!

Det är Dottern som utan krumbukter förkastar eller godkänner.
Och hon gör det för att jag numera ber om det.
Så här kan det gå till:
På Annandag Påsk kände jag av ett litet uppdämt shoppingbehov. Inget storslaget, bara något att pigga upp mig med, att komplettera de eviga svarta långbyxorna med.
Alltså gled jag in i några butiker – det var underbart lite folk ute – och kom hem med ett par påsar.

Fem överdelar, alla till nedsatt pris, jag är en gång för alla en reanörd, hade jag fått med mig, fast övertygad om att jag kanske inte skulle få behålla en enda när Smakdomaren sagt sitt. Sedan vidtar defileringen på den trasmatta vi kan kalla vår catwalk.
Först en tunika från Indiska.
Huvudskakning. Gör mig inte ”rättvisa” – hm, det betyder att jag ser ännu större ut i den än utan den. Bort med den.
Sedan en annan sorts överdel från samma affär.
Lätt munsnörpning: lite bättre, men ingen höjdare.
Tredje förslaget: ingen hit det heller, mamma.

Nästa påse innehåller en topp i svart skön bomull med någon sorts små kvadrater på.
Oj, smakdomaren nickar nådigt, den kan jag få ha till vardags!
En annan lite finare variant får också godkänt.
Två av fem godkända, inget dåligt resultat! Bara att gå tillbaka med resten, jag tillhör den kundkrets som ur djupet av mitt hjärta uppskattar att man kan gå till affären och utan tjafs få sina pengar åter om man ångrar sitt köp (ja, med kvitto förstås, självklart).

Men lite fascinerad är jag över att jag litar så mycket på Dottern, eftersom jag ju i väldigt många år litat på mig själv (och de speglar man tvingas umgås med).
Fast jag tror att jag vet åtminstone delvis hur det kommer sig: som tonårsförälder är man ju så ofta ”pinsam”. Pratar om pinsamheter, visar pinsamma saker, har pinsam frisyr och make up och, naturligtvis, ärkepinsamma kläder.

Man vill ju inte att någon annan och framför allt inte ens barn ska behöva skämmas för en mer än nödvändigt, vare sig det är rättvist eller galet. Hellre då en nådig nick, ett godkännande, en OK-stämpel.
Alltså kan det faktiskt vara bra med en Smakdomare!
Och i dag går jag på retur-runda. Glad och nöjd med Smakdomarens beslut.

Copyright Klimakteriehäxan

Högskola - eller hågskola

Den 15 oktober – i dag alltså – är sista dagen för ansökningar till universitet och högskolor. Vilket betyder att den som vill förkovra sig i vår måste ha bestämt sig nu.

Jag tittar vädjande åt Sonens håll, vänder sedan blicken mot Dottern.
Nej, ingen ansökan på gång. Sedan kanske, inte nu.
De verkar inte vara ensamma om sin bakåtlutade inställning till högre studier. När den vita mössan väl var i hamn och blivit lagom festsolkig hade de förvisso nått en höjdpunkt i livet, men förhoppningsvis – enligt mitt sätt att se – inte toppen på sin utbildningskurva.

En rundfråga bland deras kompisar visar att många fattat samma icke-beslut: nu vill de tjäna lite egna pengar, kanske resa, köpa de prylar de trånar hetast efter, slappa och umgås med likasinnade. För att så småningom eventuellt veta vartåt man vill ta vägen, plugga, skaffa ett riktigt yrke, bli vuxen på allvar. Och hoppas på ett bra arbete.

På Lunarstorm har man gjort en undersökning. Av 15 000 ungdomar som svarat visar det sig att 65 procent bara planerar sitt liv för det närmaste året. Och förra hösten sökte bara 27.287 till vårens utbildningsplatser på universitet och högskolor. Det var nästan 2.500 färre än året innan.

Skoltrötthet upplevde aldrig jag på den tiden det begav sig. Mot slutet av loven såg jag verkligen fram emot att terminen skulle börja, kamraterna skulle samlas, alltihop skulle bli som vanligt igen.
Jag var antagligen osedvanligt lyckligt lottad, för det verkar som om så gott som ingen känner så numera.
Mina egna barn gjorde det definitivt inte, tvärtom kände de sig närmast befriade när gymnasiet tog slut.

Och det går som bekant inte att göra särskilt mycket åt saken. Det är skillnad på en 4-årings och en 20-årings (lika bestämda) VILL INTE. Möjligen hade en del av studieproblemen kunnat undvikas när det var dags att välja gymnasium, men våra ungar fick bestämma själva. Visst, jag ansåg att åtminstone Sonen valde fel linje. Men hade jag klivit in och tjoat hade det antagligen bara haft negativ effekt. Han fattade ett eget beslut, som vi respekterade.

Nu har vi ändå haft tur: båda har jobb i dag, även om det inte direkt är något för framtiden. Ser en av Sonens vänner som också tog studenten för två och ett halvt år sedan. Han har inte gjort någonting över huvud taget sedan dess. En annan grannkille har bara haft korta påhugg, letar ständigt efter nya uppdrag. Fast en tredje går på KTH och älskar det, trots att han verkligen inte gillade gymnasiet. En fjärde har haft tur på ett annat vis: han har mer eller mindre mutats till att gå på universitetet i Uppsala genom att föräldrarna slog på stort och köpte honom en lägenhet där. Och det lysande undantaget pluggar medicin och kommer att bli doktor på rekordtid.

Enligt Högskoleverket har just han satsat rätt - läkaryrket är ett av fem där man räknar med brist på utbildat folk fram till år 2020. Folk kommer också att behövas i jobb som fritidspedagoger, förskollärare, tandläkare och inom biomedicin.

Men faktum kvarstår. De allra flesta av ungarnas jämnåriga tar det exceptionellt lugnt med pluggandet.
De vet helt enkelt inte vartåt deras håg står.
Den dag de kan söka till hågskolan i stället för bara högskolan kanske allt ordnar sig till det bättre.
Hoppas kan man ju alltid.

Copyright Klimakteriehäxan

Så väljer unga utbildning - läs här.

Våra barn - Homo Zappiens?

I dag har mina barn fått ett nytt namn, en ny beteckning.
Homo Zappiens.
Se där ännu ett av dessa genidrag som man önskar att man själv kommit på. Men så är det inte. Inte den här gången heller…

Det är en artikel i DN:s söndagsbilaga (som inte går att länka till) som ger mig benämningen på den generation som är född på sent 80- och tidigt 90-tal.
Homo Zappiens utgår från att de ska kunna köpa vad som helst när som helst.
De tycker att nedladdning är en självklarhet, eftersom tekniken finns.
De konsumerar för att visa vilka de är.
De tycker att kompisar och relationer är viktiga.
De är inte rädda för auktoriteter, faller inte för titlar.
De sköter en stor del av sitt samröre med omvärlden via datorn.
De lever (och sover?) med en fjärrkontroll i handen.
Homo Zappiens.

Men vid lite koll visar det sig att jag borde ha upptäckt den där termen för länge sedan. Upphovsmannen tycks vara en professor i Delft i Nederländerna, Wim Veen. Han har intresserat sig för de konflikter som användningen av IT kan ge upphov till bland annat mellan barn och deras föräldrar.
– Det vi ser är mer än en vanlig generationsklyfta. Homo Zappiens har nya förmågor och ett nytt sätt att tänka, säger han.

De klagomål som den vuxna generationen ofta har på ungdomarna är bland annat att de inte kan koncentrera sig under några längre stunder, de är hyperaktiva, de saknar disciplin och respekt för sin omgivning.
En HZ följer gärna fyra tv-program samtidigt och zappar mellan kanalerna.

Den holländske professorn säger att han först trodde att det var slumpmässigt. Men när man kollade efteråt visade det sig att barnen kunde redogöra för handlingen i alla program. Ungarna klarar också att, till sina föräldrars irritation, samtidigt läsa läxor, lyssna på musik och hålla igång en chatt. Jag är en av alla dess mammor som starkt betvivlat detta, men nu - lite i senaste laget - börjar jag känna mig överbevisad!

Redan för fem år sedan kom de första vetenskapliga artiklarna om Wim Veen och hans rön, av största intresse för alla (tonårs)föräldrar. I fjol kom också en svensk bok ut på temat, ”Från Homo Sapiens till Homo Zappiens” av Mats och Marina Olsson.

Omvärldsanalytikerna konstaterar att de årskullar som blir Homo Zappiens också är fullfjädrade individualister. En HZ ställer ofta frågan: Vad kan jag tjäna på det? (en hitlåt med mycket unga sångstjärnan Amy Diamond hette faktiskt så för några år sedan, ”What´s in it for me?”)

I mina öron låter det som det största och allvarligaste hotet mot framtiden, mycket allvarligare än upphovsrättsliga aspekter på nedladdning och annan verksamhet med lätt ”revolutionär” anstrykning.

Hur ska Homo Zappiens fås att förstå vitsen med solidaritet? Att bry sig om andra, inte bara sig själv? Ideellt arbete, finns det om tio-tjugo år?
När de svåra frågorna dyker upp och kräver vägval är det förmodligen alldeles för enkelt att zappa till en annan kanal, bort från problemet.
För socialt engagemang och osjälviskhet finns ingen knapp på fjärrkontrollen, prylen som styr den unga generationens liv.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem sover var?

Nu för tiden händer det inte sällan att ungarna väljer att tillbringa den så kallade dygnsvilan någon annanstans än hemma.
Byråkratbegreppet ”dygnsvila” är helt rätt i sammanhanget, för det är ju långt ifrån säkert att sömnen får ta över under just nattens timmar, åtminstone när det gäller mina barn.

Det är naturligtvis ingenting konstigt med det. Hör åldern till. Och visst kan det väl vara bekvämt att vika ihop sig på en soffa hos kompisen när nattbussen slutat gå och det är mörkt och inte särskilt kul att ge sig ut (ensam?) över huvud taget.
Men det här har ändå lett till en och annan smärre konflikt.

En ovana jag har är att jag vaknar ganska lätt. Det beror nog på att jag hör väldigt bra.
Då händer det att jag blir väckt av något litet ljud, mitt i natten, och går upp en sväng. Finner jag då att något eller inget barn kommit hem trots att tidpunkten är väldigt sen eller väldigt tidig, beroende på hur man ser det, blir jag orolig. Ohjälpligt.

Har någon dåre varit framme med kniven? Bråk i någon kö? Har en våldtäktsman hoppat fram ur en buske? Olycka i nattrafiken? Fyllestök?
Faromomenten är många, har inte bara med ålder att göra – och även om man kan hävda att det är mammigt och fånigt att ens tänka i de banorna så är det väldigt lätt att hamna där när klockan är fem i halv sex på morgonen och nästan allt är stängt utom sjukhusets akutmottagning.

Jag menar att hur myndig man än må vara på papperet så krävs en viss hänsyn så länge man bor under ett och samma tak.
Alltså talar man om, gärna i lite god tid, att man inte har för avsikt att sova hemma.
Ett sms kan faktiskt räcka, eller rent av vara bättre om klockan är mycket. Det betyder att jag efter en snabb koll på mobilen kan återvända till sängen från min lilla nattvandring, relativt lugn.

En del äsch-ande har det där kravet på information utlöst. Men jag tror faktiskt att vi är förbi det nu.
Jag hävdar bestämt, och tycker mig ha fått förståelse för, att kravet gäller folk som lever familjevis oavsett ålder. Även en 47-åring får meddela om han/hon väljer att oplanerat inte komma hem i normal tid, precis som en 19-åring. Ömsesidig hänsyn vill jag kalla det och ha respekt för.

Sedan går det inte riktigt att förklara vare sig för sig själv eller andra att den där oron förefaller gå över i väldigt hög utsträckning när de små barnen en dag lyckas hitta ett eget krypin.
Men där är vi inte ännu.

Copyright Klimakteriehäxan

Tonårsliv vi minns

Bodil Malmsten har skrivit mycket om sitt liv, mer eller mindre förklätt till romaner och andra sorts texter. Har ni inte läst ”Priset på vatten i Finistère” så gör det!

En av hennes senare böcker heter ”Mitt första liv” och den handlar om hennes uppväxt, med start i tidigt 40-tal. Den har varit en av sommarens hörböcker i mina öron.
Jag är visserligen yngre men nickar ändå igenkännande åt åtskilliga saker hon minns.
Det visar sig bland annat att vi har en gemensam ”norm-bibel” från tonåren.

Danska Olga Golbaek skrev den och Christel tecknade. Den gavs ut 1956, kom på svenska 1958 och att det är länge sedan understryks av priset: den kostade inbunden 7:50, häftad 4:85 – min är den billigare varianten. Tjejerna på illustrationerna i boken var precis sådana som jag och Bodil M gärna hade varit, men som ingen av oss hade en chans att bli. Långa, smala, söta, perfekta.
Likväl försökte vi.

Jag la gurka på ögonlocken, gjorde ”övning för god hållning” som fanns under rubriken ”Tjock eller mager – motion behöver du” och försökte frenetiskt bestämma vilken ansiktsform som var min, så att jag kunde välja rätt glasögonbågar. Tilltalsordet var ”ni” – som i kapitelrubriken ”Är ni en välklädd tonåring?”
Naturligtvis drömde jag också om att möblera mitt rum så som Christels tjejer gjorde. De satt, klädda i tuffa piratbyxor, graciöst med utslängda ben på kuddar på golvet. Toalettbord hade de också, med rysch.

Bodil M uppehåller sig länge vid den där boken.
Men påstår envist att den heter ”Vi tonåringar”. Irriterat morrar jag åt cd-spelarens håll:
-Näää, det heter den inte. ”Tonårsboken” heter den.
Bodil envisas. Jag morrar högre, vet att jag har rätt.

På ett annat ställe i boken pratar författarinnan om den skandalomsusade roman som norrmannen Agnar Mykle skrev 1957, en bok som gömdes undan för många unga bokmalar. Innehållet var för sexigt, ansågs det. Jag läste den aldrig, men Bodil M letade upp ett ex. Och pratar om boken som ”Sången om den eldröda rubinen”.
Nu morrar jag igen.
”Sången om den röda rubinen” hette den då och det heter den fortfarande, i nytryckta upplagor på sent 90-tal, eftersom Mykle fått en liten renässans.

Väl hemma igen letar jag upp båda böckerna i hyllan.
Jo, också Tonårsboken finns kvar!
Tänker att jag kanske skulle läsa Mykle nu, när det inte blivit av tidigare. Nu tål jag väl lite 50-talssex?
Och så tänker jag att kanske, kanske vill Bodil Malmsten korrigera sina misstag i eventuella kommande upplagor.
För rätt ska ju vara rätt, inte sant?

En sak tycker jag också ska framhållas: en hel del i Tonårsboken var faktiskt klokt och bra, inte bara komplexförstärkande.
Rätt ska vara rätt, som sagt.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad ska mamma betala?

Det där begreppet curlingförälder, det är inte en etikett som bara går att skala av när ungarna passerat 18-årsdagen och blivit myndiga.
Försök får ni se hur lätt det är!

Vi står just inför minstingens 19de födelsedag. Hon vill ha snygga kläder, bra make up-prylar, balla skor, modern teknik, lite lyx och allmän guldkant på tillvaron. Så ser önskelistan ut.
Klandra det den som kan. Jag kan det inte, jag har ju ungefär samma önskemål själv.
Men det finns en stor skillnad: jag betalar med pengar som jag egenhändigt arbetat ihop.

Våra tonåringar har nog nästan undantagslöst mer utgifter än inkomster. Sommarjobb, korttidsvikariat, inhopp räcker inte särskilt långt. Barnbidraget har upphört. Studielånet räcker sällan för den som har ett sådant.
Då uppstår frågan: hur länge ska mamma (föräldrarna) stå för mellanskillnaden? Hur långt ska ens ekonomiska välvillighet sträcka sig? Ska de bo och äta gratis tills de flyttar?

Förr eller senare måste den yngre generationen axla sitt eget ansvar. Klara av att betala sina kostnader själv.
Hjälper vi dem genom att fylla i hålen nu – eller ger vi dem helt enkelt sämre förutsättningar att ta hand om sin egen budget?

Budget, förresten. Det ordet är väl i det närmaste okänt. ”Skriv kassabok och gör upp en budget” sa de vuxna när jag började jobba. Kassaboken blev inte långvarig och budgeten aldrig fäst på papper, men trots allt fick jag ordning på mina pengar så småningom. Fast visst fick jag en del hjälp hemifrån – ganska ofta lite lagad mat, en extra slant någon enstaka gång.
Av min allra första lön fick jag ut 459 kronor och jag bodde för 150, så några riktiga utsvävningar kunde det inte bli tal om.

Vi var några föräldrar med så-gott-som-vuxna ungar som började jämföra våra sätt att hantera den nya situationen.
Det visade sig, att barnen fortfarande gärna känner sig som våra barn när det gäller att få saker betalda – men att de envist hävdar sin självständighet när det gäller det mesta som gäller livet i övrigt.
Och det visade sig också att vi samfällt saknade en glasklar idé om hur man bäst hanterar detta.

Visst vill man ju gärna fortsätta att vara den där bussiga mamman som glatt betalar en tröja för ett par hundralappar eller biljetten till filmen alla ”måste” se när ungens börs gapar tom.
Men i längden är det kanske bättre att låta bli.
Fast försök att få telningen med på det resonemanget!
Just födelsedagen är kanske i alla fall fel valt tillfälle...

Copyright Klimakteriehäxan

En ny tjej i serveringen

Dottern har fått jobb.
Och precis som när sonen fick ett arbete tror jag att det är jag som är allra gladast. Ungen har fått något att göra, får tjäna egna pengar, får en chans att känna sig lite vuxen – och får i bästa fall tankar om framtiden.

Inte så att hon har klivit rakt in i ett framtidsjobb, nej då.
Hon är timanställd frukostvärdinna på ett ganska stort hotell här i staden. Mest plockar hon smutsig disk, verkar det. Förhoppningsvis inte en karriär hon är helt nöjd med för evigt. Men just nu är det förnämligt.
Flickan får det som aldrig kan köpas för pengar och som inga skolbetyg någonsin ersätter: hon får arbetslivserfarenhet. En arbetsledare som kan bli en referensperson, papper som visar att hon (förhoppningsvis) har skött sina uppgifter.

Det såg nämligen inte särskilt ljust ut efter studenten. Ett jobb hade hon sökt, men det fick hon inte. Frågade runt lite på måfå, men man måste ha tur.
Så verkade det som om turen ändå var på hennes sida, alldeles oväntat.

En dag när hon sitter och fikar med en kompis på en av huvudstadens alla smörgås- och kaffelatte-ställen kommer en man i personalen fram och undrar om inte tjejerna behöver arbete.
Om de gjorde! Jojomen, bägge två, ingen hade hittat något.
Han var intresserad av deras tjänster. Men först ville han se hur de fungerade, så då var frågan om de kunde tänka sig att jobba en dag utan betalning, bara som anställningsprov?

Båda flickorna gick dit, men de fick olika dagar för sina arbetspass. Båda fick beskedet att man skulle höra av sig inom högst ett par dagar.
Sedan dess inget. Inte ett ord, inte ett sms. Och förstås inget jobb.
Vilket får mig att undra hur många tonårstjejer, utlämnade till mindre nogräknade arbetsgivares godtycke, som gjort en gratis arbetsdag på den där firman.
Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin köpa så mycket som en liten espresso av dem.

Men däremot har Maken och jag pratat lite löst om att kanske knalla iväg och äta hotellfrukost någon dag… Brukar ju vara jättefin buffé nu för tiden.
Och så vore det kul att kolla in den nya tjejen i serveringen!

Copyright Klimakteriehäxan

Före och Efter

Der finns oreda.
Det finns stökighet.
Det finns röra.
Det finns kaos.
Och så finns det tonårsrum.











........................ Faktum är, att dessa två bilder föreställer samma rum.
Före och efter.

Den som bor här – och som huvudsakligen själv stått för saneringen, det förtjänar att sägas – påstod sig ha hittat ganska mycket damm, plus en bankgiro-lapp på flera hundra kronor, och lite annat smått och gott.
Han blev dessutom glatt överraskad av att återse sin äkta Ikea-matta.

Sedan är det naturligtvis så, att om något litet ögonblick kan man lägga in "före-bilden" igen, men då är den "efter".
Det svänger fort i tonårsvärlden.
Men var får de förebilderna till före-bilden, det är min fråga?

Copyright Klimakteriehäxan

Första Maj - och en suck av lättnad...

Vintern ra...
Det är den första maj och jag sitter här och är tacksam.
Tacksam för att jag inte i år heller blivit uppringd mitt i natten, från ett sjukhus eller av polisen eller av någon socialmänniska med nattjänst.

Har inte behövt lösa ut en unge hemskickad med taxi, har inte tvingats vackla upp mitt i natten för att hämta hem mina (för all del tämligen vuxna) barn från Maria ungdom. Har inte behövt torka spyor från hallmattan, har inte behövt kasta förstörda kläder, har inte sett till någon brännskada efter felriktade raketer eller illa hanterade smällare.
Jag drar en djup suck av lättnad och sänder samtidigt en medlidsam tanke till de tonårsföräldrar som kanske haft sämre tur.

Läser i morgontidningarna, ja deras nätupplagor (ni vet vad jag tycker om tidningsfria dagar!), att Valborgsfirandet varit rejält stökigt lite här och där i landet. Beslagtagen sprit, stenkastning, våldtäkt och misshandel hör till nyckelorden för sista april i Sverige i dag. Just Maria ungdomsmottagning här i Stockholm fick stänga på grund av överbeläggning, skriver DN. Och det har varit trångt eller rent av fullt i arrestlokalerna på många håll runt om i landet, läser jag i SvD.

Numera ser jag varje helgdagsafton an med mild förskräckelse. När ungarna var små firade vi i all enkelhet, lite chips, lite extra godis, goda grannars sällskap. I dag har man över huvud taget ingen insyn i planeringen.
Innerst inne tror jag ju, och vill jag fortsätta tro, att mina små älsklingar är för klyftiga för att dricka sig redlösa, hamna i alltför dåligt sällskap eller helt enkelt göra något riktigt dumt på alldeles egen hand.

Men osäkerheten finns där alltid – grupptryck ska aldrig underskattas, dåliga infall kan de flesta få, för att inte tala om vad hastigt påkommen förälskelse kan ställa till med.
Och vetskapen om allt detta gör lättnaden på morgonen den första maj ännu större.
Minnesbilden av gårdagskvällens brasa mot natthimlen och den entusiastiska amatörkörens sångröster förmörkas inte av ”fördärvad ungdom” eller vad det brukade kallas för en gång i tiden.

Sången till våren kan fortsätta!
...sat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö!

Copyright Klimakteriehäxan

När är det dags att gå ut?

Just när jag börjar gäspa ohejdbart och känner hur lockande sängen är gör sig sonen redo.
Det är fredag kväll och han ska ut med sina kompisar.
-Nu? säger jag med enfaldigt tonfall.
-Så här sent?

Jag borde ha lärt mig vid det här laget.
Den uppväxande generationen börjar aldrig roa sig på allvar förrän kring midnatt. Visst, det kan hända att de strålar samman över en matbit eller en film lite tidigare på kvällen, men ut på klubb, bar eller krog bär det långt senare.

”Ingen” går ut tidigare, får jag höra.
Och ”sent” är ett synnerligen tänjbart begrepp.
Går man ut vid midnatt kommer man inte hem förrän på småtimmarna, det säger sig ju självt. Många ställen har öppet till fem, och när t-banan slutat gå och nattbussen inte kommer blir det en stärkande promenad hem på mörka gator – se där, lite motion trots allt! För rört på sig har de sällan gjort, så mycket har jag förstått.

När jag var i den där åldern dansade vi oavbrutet. Vi hade kondition som elitidrottsmän, man får det av flitigt buggande och andra övningar på dansgolvet. Fast eftersom jag är uppväxt på landet fanns inga nattbussar, så om klockan blev alltför mycket och infrastrukturen inte existerade fick vi sänka oss till att ringa hem och be att bli hämtade med familjens bil.
Men vi gick ut vid niodraget. Den som kom vid midnatt hade missat det mesta och chansen till sista dansen med en het kavaljer skulle ha varit noll.

Nu har alltså timvisaren gått flera varv till innan det roliga börjar.
Och jag är på väg att inse att det är så de umgås numera.
Samtidigt har jag kommit fram till att det inte är så dumt, egentligen.
Tvärtom är det nästan både praktiskt och trevligt, det där med den sena starten.
För nu kan vi i lugn och ro äta middag ihop, med levande ljus på bordet, kanske en favoriträtt på tallrikarna och vi hinner rent av prata lite om ditt och datt. En stilla fredagskväll i familjens tjäll, helt enkelt.

Visst sover de länge dagen efter, men det gör de även om de inte varit ute.
Fast lustigt nog sov vi minst lika länge, vi som gick ut vid niotiden och dansade tårna blå - men kom hem tidigare. Var vi fysiskt utmattade efter allt dansande – eller är det bara åldern det handlar om?

Copyright Klimakteriehäxan

Det allra värsta

1500 svenska ungdomar mellan 15 och 24 år tar sitt liv varje år.
En skrämmande siffra. Varje fall en katastrof, en oändlig sorg, ett obegripligt misslyckande.

Nu lägger Socialstyrelsen och Statens Folkhälsoinstitut lägger fram ett gemensamt program för att förebygga självmord. De föreslår nio åtgärder - bland annat vill man minska den riskabla alkoholkonsumtionen, och man vill försvåra för självmordsbenägna att kunna göra slut på sitt liv. Man vill till och med att en sorts haveriutredningar ska undersöka varje självmord.

500 av statistikens dödsfall sker i samband med någon form av vård. Resten, ungefär 1000, ska gås igenom av Rättsmedicinalverket som ska presentera årliga sammanställningar för de särskilda säkerhetsfrämjande grupper som finns i våra kommuner.
-Det kommer att krävas flera steg till dess att systemet blir rikstäckande, säger Sven Bremberg vid Statens Folkhälsoinstitut.

Helena Silfverhielm vid Socialstyrelsen säger att ett exempel på konkreta råd är att ta bort duschslangar som är så långa att man kan hänga sig i dem. Man bör också se till att inga krokar håller för mer än 25 kilo och att skarpa föremål hålls under noggrann kontroll.

Jag storknar nästan. Statistiken, den som har långt kvar till att bli rikstäckande, är bara konstaterande av faktum.
Om duschslangen blir kortare, om krokarna blir vekare, om knivarna göms undan – vad hjälper det?
En ung och förtvivlad människa kan naturligtvis ta sitt liv ändå.

Men ingenstans i TT:s referat av förslaget finns en antydan om att man borde ta reda på så mycket mer. Varför blir så många ungdomar så olyckliga? Vad skulle kunna hjälpa dem? Hur ser deras önskningar ut? Vem bär skulden till deras misströstan? När kommer hjälpen? Kan du och jag göra något?
För varje gång en ung människa tar sitt liv är det en katastrof, en oändlig sorg, ett obegripligt misslyckande. Det värsta en förälder kan råka ut för.

Källa: TT

Rätten till eget rum

”100 000 barn saknar eget rum” står det i en rubrik dagens SvD – det gäller svenska barn, förstås, i åldrarna mellan 10 och 18.
För även om många bor på fler kvadratmeter än de har tid att dammsuga, så består den svenska trångboddheten, enligt en ny rapport från Boverket. En miljon vuxna och en halv miljon barn borde ha större yta att svänga sig på i hemmet. Och det är alltså barnfamiljerna som har minst armbågsrum.

Vad kan då detta betyda?
Jo, att trångbodda barn inte får läxro och som en följd av det sämre skolbetyg. Vilket, föga förvånande, leder till sämre konkurrenskraft om man kikar lite längre in i framtiden.
Men det betyder förstås också flitigt förekommande skärmytslingar, irritationsmoment som en familj mår bättre utan.
Det betyder rimligen också att den där 18-åringen, just på väg ut ur just den här statistiken, känner en ännu större längtan efter att flytta hemifrån, få något eget, rå sig själv.

Och det är då det blir riktigt besvärligt.
För det finns faktiskt praktiskt taget ingenstans för dem att ta vägen – om inte någon i familjen råkar ha resurser och köper en liten rar innerstadsetta som present, förstås. Den lyckan drabbar inte så många.

Mina två små gullungar ingår inte i barnkolumnen i Boverkets statistik den här gången, eftersom de numera har fyllt 20 respektive 18 år.
Men på sätt och vis saknar de eget rum.
Fast det är självförvållat.

För golvet i sonens rum är ständigt täckt av ett lager av – ja, saker. Ren tvätt, smutstvätt, böcker, tidningar, prylar. Han erkänner att det inte går att vara där om man är vaken.
Vad hjälper det då att ha eget rum?
Dottern har det ofta lika illa, men inte lika ofta, tack och lov. Glömmer aldrig pojkvännens reaktion när det en gång, faktiskt, var riktigt städat.
-Åh, har du ett skrivbord?

Jag försöker trösta mig med att det faktiskt lär gå över, det där stadiet av ständigt kaos.
Andra föräldrar med vuxna barn påstår att det händer saker när de väl får något som verkligen är deras eget.
Måtte det ske inom en rimlig framtid.
Måtte rätten till ett eget boende kunna bli ett krav som kan förverkligas.
Innan man måste dra sig till minnes folkpartiets gamla slogan om rätten till eget rum på hemmet.
Då är det för sent.
Men statistiken över vår trångboddhet är illavarslande, håll med om det.

Copyright Klimakteriehäxan

Den Förste - den Ende, den Rätte?

Dottern har haft en och samma pojkvän i snart två år.
Det borde väl en mamma vara väldigt nöjd med?
Han är lugn och skötsam, verkar gilla dottern väldigt mycket, kommer med blommor ibland och köper fina presenter.
Varför sitter jag då inte här och hoppas av hela mitt hjärta att hon hittat Honom, Den Ende och Rätte, redan i första försöket?
Hade jag svaret på den frågan skulle de här raderna aldrig knackas ner.

För samtidigt som jag absolut inte tycker att tjejer ska skutta runt bland grabbar som ett billigt vandringspris så bär jag på den där mystiska känslan att ”lite fler ska hon väl ändå känna på innan hon bestämmer sig”.
Sitter jag här och uppmanar min egen dotter att ägna sig åt ren och skär promiskuitet i stället för att mysa med den gamla vanliga grabben? Vill jag ha tillbaka 70-talets fria och ibland vårdslösa sex, eller pläderar jag för mer sentida kk-tänk? (kk betyder knullkompis, men det visste ni väl).
Nej. Men ändå.
Jag har så svårt att tro att det ska hålla i längden.

Fast det finns exempel som visar att det är möjligt.
Ta J och M, från en svensk småstad. Gick i samma gymnasium, blev ett par, gifte sig i polisonger och kaffefatsstora glasögon, fick barn, gjorde karriär på var sitt håll, skaffade villa och sommarställe medan åren bara rullade på. I dag, efter ungefär fyrtio år tillsammans, förefaller de fortfarande vara förälskade. Sätter sig helst tätt ihop i samma soffa, stjäl till sig en diskret smekning. Det är fantastiskt, ljuvligt, avundsvärt – jag saknar superlativ nog för att beskriva detta.

Men B och S då? Även de från en mindre stad i Mellan-Sverige. Ett par sedan skolan. Gifte sig visserligen inte formellt, men skaffade barn och blev väldigt etablerade. Dock etablerade också B ett parallellt liv vid sidan av, med yngre och möjligen snyggare damer, vilket aldrig störde karriären – möjligen stöttades den. Det gick ändå i åratal, men kom till ett oundvikligt uppbrott som förstås gjorde väldigt ont.

S hade aldrig haft någon annan. Jo kanske något svärmeri för en filmstjärna eller annan avlägsen, åtråvärd person – men aldrig någon gripbar man av kött och blod.
Visst, hon har hämtat sig vid det här laget. Men hade hon haft lite större erfarenhet av hur livet där ute på partnermarknaden går till hade det nog varit enklare och mindre smärtsamt.

L berättade gärna om hur kär han fortfarande efter tjugo år var i klassens sötaste flicka, som han fick tre barn med. Tills han efter ytterligare ett år kom fram till att han egentligen var homosexuell – han hade väl inte vågat tänka tanken tidigare.

Och P och K, slutligen. Som hittade varandra på jobbet i unga år, men aldrig gick till prästen. Efter 25 år blev de tveksamma. Var deras relation något att ha? De separerade och flyttade ihop, för att separera igen. Men så blev P sjuk, det verkade livshotande men gick över. Då, först, friade han formellt och i somras blev de tu äntligen ett, lagom till deras 55:e födelsedagar.

Det finns som bekant inget vaccin mot brutna löften, sinande kärlek eller ruttnat förtroende.
Ingen hållbarhetsstämpel på Han den Ende eller Hon den Enda.
Lika lite finns det garantier för att den som provar på allt hittar rätt till slut.
De goda exemplen, liksom de dåliga, är bara just exempel.

Och alla är vi ju överens om att föräldrar ska inte bestämma vem deras barn ska slå ihop sina påsar med.
Dottern kommer att välja en man efter eget huvud, när hon själv vill. Sedan får jag tycka precis vad jag vill.
Det är naturligtvis alldeles i sin ordning.
Men jag vore väl inte mamma om jag inte åtminstone får gå och grubbla lite på saken?

Copyright Klimakteriehäxan

För artonde gången

Hon är på väg att bli stor på riktigt, min lilla flicka.
Myndig. 18 år. Får gifta sig. Får rösta. Får ha bankomatkort. Får dricka alkohol på krogen.
Det verkar ju inte klokt - hon är väl ändå bara barnet?

Nej, dottern är numera mycket mer än så. Även om jag, hennes mamma, har svårt att ta in sådana enkla och uppenbara fakta.
18-årsdagen kräver förstås sin uppmärksamhet, precis som de sjutton födelsedagar vi redan firat. Den första hade tårtan ett stort kronljus mitt på, födelsedagsbarnet hade sjömansklänning och strålande glada ögon, trots att hon förstås inte hade en aning om vad som pågick.

Sedan blev ljusen undan för undan fler och minskade förstås också i storlek - hur skulle de annars få plats i den hembakta tårta som ingår i ritualen i vår familj?
Paketen har också ändrat karaktär. På 80-talet, ja en bit ända in på 90-talet, var det bara lätt och roligt att köpa presenter. Såväl mjuka som hårda paket mottogs med oreserverad förtjusning:
-Mamma vicken fin! Titta! Åååå, precis en sån som jag önskat! TACK!
De runda gosiga flickarmarna landade runt min hals, vi pussades och kramades och inget kunde vara bättre än en födelsedag.

Det fanns en tid när jag till och med dristade mig att ge dottern saker jag själv hade gjort. Små tröjor, till exempel. Den sista, en blå med rosa egenhändigt designade rosor nertill, tog hon på sig en enda gång och jag tror jag måste bekänna att det var under visst hot. Därmed var det färdigstickat.

Sedan kunde jag fortfarande under flera år köpa både plagg och prylar som föll henne i smaken. Men det går inte längre. Nu har vi kommit till det långt tråkigare stadium då vi går ut och shoppar tillsammans - nej, det är inte tråkigt att gå i butiker ihop, det är urkul. Fast det blir ändå tokigt i min värld när mottagaren redan känner till vad alla paketen innehåller. Borta är den spontana glädjen, överraskningseffekten försvunnen. Ändå hemfaller jag åt ett eller annat litet impulsköp - oftast blir det retur, men jag lär mig visst aldrig.

Alltså har jag gjort det igen. Köpt något som inte står på 18-åringens önskelista, som förvisso är ganska lång.
När födelsedagen är över för den här gången - den inträffar i morgon - får jag väl ta mig en ny tur för att, som det numera tycks heta, un-shoppa det jag spontan-shoppat.
Tur att det finns ångervecka, fri bytesrätt och öppet köp.

Det finns det inte på barn, men det gör inget. Jag vill inte byta, är väldigt nöjd med mina. Och talesättet att man alltid är sin mammas barn oavsett ålder och uppnådd visdom, det håller. Det är, så att säga, bara att hacka i sig...
Fast visst har väl de där åren gått lite i fortaste laget?
Hur som helst: nu firar vi igen. För artonde gången.
Puss på födelsedagen, hjärtat mitt!

Copyright Klimakteriehäxan

På livstid

Vi blev sex till middagen i går kväll. Familjen förstärktes av dotterns pojkvän och en av sonens lumparkompisar, som dök upp på besök i Kungliga Huvudstaden.
Bara trevligt.

Och vi var ju förstås lite nyfikna på vad som hänt med kompisen från luckan efter muck.
Jo, han hade haft tur, fått jobb på en fabrik inte långt hemifrån.
-Tråkigt jobb, visserligen, men jobb, som han konstaterade lakoniskt.
-Jaha, är det ett sommarjobb då eller?
-Nej, jag är livstidsanställd.

Det var som om en elektrisk stöt träffade oss allihop.
Jag fick tillbaka målföret först.
-Finns det? sa jag förundrat (med in- och utlasning, långtidsvik och projektanställningar snurrande i hjärnan).
-Jo, svarar han med förvåning i rösten, jo, det är nog ganska vanligt, tror jag.
-Vanligt? säger någon, vanligt? Fast det låter ju lite som en dom, om nu jobbet är trist – att ha det på livstid, alltså.
-Nä, inte livstid, rättar kompisen.
-Visstidsanställning heter det.

Vi hade hört fel allihop.
Och sakernas tillstånd återställdes till det normala. För i höst har han förstås inget jobb, i alla fall inte som han vet om i dag. Verkligheten för 20-åringarna ser oförändrat ut så här: ingen yrkesutbildning, inget jobb, och utan jobb ingen bostad, utan bostad inget eget liv... risken att bli en biffgapare är överhängande.

Till efterrätt provsmakade vi den nykokta J&R-sylten till vaniljglass, och sedan försvann grabbarna så småningom ut på nya äventyr.
Vilket får mig att tänka på den statistik som visar, att just unga killar är de som oftast råkar ut för bråk och rån och ännu värre saker när vettet runnit ut i samma takt som ölet runnit in.

Klockradion visar 04:23 när jag vaknar. Jag vet direkt att grabbarna inte kommit hem. Vet också att det inte behöver betyda någonting alls, annat än att de roar sig efter bästa förmåga. Det är inte ens ovanligt. Men jag gillar det inte, tycker att de kunde ha masat sig hemåt vid den här tiden.
Siffrorna i klockradion har just tickat upp till 05:04 när jag hör nyckeln sättas i låset. Två par fötter i storlek 44 tassar in i den tysta lägenheten, i god ordning.
Jag kan somna om.

Man kan oroa sig för framtiden som räcker över några nattliga timmar nästan lika mycket som man kan ängslas över hur det ska gå för dem de närmaste 50 åren.
För om det är något man inte har på viss tid utan på livstid så är det mammarollen.

Copyright Klimakteriehäxan