Tisdagstema KYLIG

Vi upplever en kall majmånad, minus sju grader i Visby härom dagen. Nu är det betydligt varmare, men då gäller det att hålla sig i solen, och i lä! Det är KYLIGT, och så är det också denna veckas tisdagstema.

Visst kan man klaga, eftersom längtan efter värme, ljus och sommar är så stor just nu. Fast det finns en stor fördel med de låga temperaturerna: vårens skönhet varar längre. Lätt att konstatera i den ljuvliga lökbacken, där påskliljorna börjat tacka för sig och de tidigt utslagna röda tulpanerna brett ut kronbladen till vida kjolar innan de släpper taget och faller till marken.

Men se! Vita, rosa och orange tulpaner är inte alls förbi sitt bäst-före-datum. Några av dem har bara kommit till knoppstadiet och blomprakten kommer alltså att bestå ett tag till, tack vare kylan.

Att tusenskönorna är på plats och hukar sig i gräset är bara att tacka och ta emot. De tänker nog blomma hela sommaren, tämligen oberoende av vädret.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SMAKFULL

Det har blivit vanligt att visa bild på det man äter i sociala medier. Jag brukar inte göra det. Men när tisdagstemat är SMAKFULL kan det väl vara läge för ett litet undantag och lägga ut ett foto på något som åtminstone är smak- och matrelaterat?

För säg mig den maträtt som inte vunnit på en vacker dukning, snyggt porslin, tjusiga glas och fräscha blommor på bordet, gärna i sällskap av en tygservett! Dessutom ska besticken ligga skönt i handen och inte leva ett eget liv med övertunga skaft och annat elände.

I just det här fallet, på en krog på Kreta, var bordets utseende mer berömvärt än maten: soppa som nästan inte smakade något alls och en rätt tradig kötträtt med ljummet potatismos. Glassen var dock superb.
Ibland är en måltid mer smakfull att titta på än att äta, helt enkelt.

Fast smak kan ju gälla så mycket: böcker, kläder, heminredning, film, teater, bilar ... kanske ska du också hänga på tisdagstemat med något som passar din smak?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MYSIGT

MYSIGT är bra och vi kan nog alla behöva mer mysighet, skriver Maria som håller i bloggarnas tisdagstema.

Och nog fattar jag att långt ifrån alla som tänker på något mysigt hamnar i en balkongkruka som första val. Men jag vattnar där ute medan snöflingor dalar mot marken och tycker verkligen att det är mysigt att min lilla ros fortfarande lever, jag tror det är på femte eller rent av sjätte året!

Trevlig tisdag önskas ni med detta lilla gröna vårtecken, aprilvädret till trots!

Copyright Klimakteriehäxan

Superbra om kärlek – i sista stund

Foto Carl Thorborg

I söndags spelades "Egenmäktigt förfarande" för sista gången på Scala-teatern i Stockholm. Jag lyckades ta mig iväg – äntligen – och såg den på lördagen, någon hade väl lämnat tillbaka två kanonplatser på parkett och dem knep jag.

Lena Anderssons roman om Ester Nilsson och Hugo Rask läste jag med stor behållning, trots att Ester uppförde sig onödigt töntigt och Hugo onödigt buffligt. Men det fanns saker att känna igen i historien, detaljer att fundera över, kommentarer att minnas. Lena A är alltid välformulerad, så också denna gång.

Men märkligt nog är historien faktiskt ännu bättre i teaterversionen än mellan pärmar. Fyndiga scenlösningar, tydliggjord humor och, förstås, strålande skådespelare svarar för det. 
I rollerna: Krister Henriksson, lysande som Hugo och Jessica Liedberg är jättebra som Ester. 

Ann Westin och Malin Cederbladh spelar både väninnor och polare och lite scenarbetare också, faktiskt. Mera pluspoäng! Eva Dahlman, som även har bearbetat manus, stod för regin. Superbra! Vilket också recensenterna tyckte.

I grund och botten handlar det förstås om kärlek, sedd från (minst) två olika håll och med väldigt skilda ingångsvinklar. Men det är ju ändå det hittills oöverträffade ämnet för all sorts litteratur, om på papper eller i dramatiserad form! Dessutom är KÄRLEK tisdagstema så här i den stilla veckan.

Himla glad att jag kom iväg i sista stund är jag. Och om pjäsen tas upp på repertoaren igen (det verkar troligt): se den!

Copyright Klimakteriehäxan

Feelgood på riktigt! (och tisdagstema FÄRDIG)

Just nu sänder Sveriges Television en dokumentärserie som får hela världen att häpna. Den andra säsongen av "Planet Earth" från BBC har låtit vänta på sig i tio år, och det har den naturligtvis varit värd. En titt på hur produktionen ser ut blir en riktig ögonbrynshöjare: man har spelat in material i 40 länder, i 2089 dagar. Bara vid ett tillfälle har en medarbetare blivit skadad – stungen av en rocka. Totalkostnad? 25 miljoner pund.

Jag tillhör den grupp människor som kan titta på naturfilm ungefär hur länge som helst. Älskar pingviner, tigrar som jag vill klappa, gorillor som jag helst av allt vill krama, sköldpaddungar som jag vill skydda mot hungiga rovfiskar och så vidare i all oändlighet.

Simmande tretåig sengångare. Foto BBC

Att den inställningen inte är ovanlig finns det bevis för. BBC har låtit göra en studie där 7500 personer deltog. De fick se tv-klipp från "Planet Earth II", dramaserier, nyhetsinslag och en kontrollvideo, som var ett avsnitt ur en ”gör det själv-video”. Hur reagerade tittarna?

Ja jag blir inte förvånad över resultatet: naturvideon gjorde folk lugnare, gladare, roade, mer vänligt inställda till livet i stort. De kände sig mindre stressade och oroliga, och var på det hela taget mer nöjda med sig själva! Bara positiva reaktioner alltså.
Tillåter mig anta att de inte tvingades titta på sekvensen från Galapagosöarna när en liten leguan jagas i svindlande fart av ett helt koppel ormar, för det är något av det mest obehagliga jag sett. Men naturen är grym ibland.

Rent generellt är den här serien ett stycke tekniskt och fotografiskt mästerverk: det man numera kan visa i rörliga bilder gick inte ens att drömma om att plåta för inte alls särskilt många år sedan.

Det är söndagkvällarna som är vikta för den här serien, som består av sex timslånga program. Henrik Ekman är berättare, hans röst är vid det här laget så gott som synonym med bra naturfilm i tv! Det brittiska originalet speakas av legendaren David Attenborough, nu 90 år gammal.

Du hittar "Världens natur" (som det heter på svenska) på SVT Play här, men var inte för långsam i svängarna: programmen ligger bara kvar i två veckor, tror jag. Ingenting för sengångare, ens om de är tretåiga som de som finns med i första delen! Fyra avsnitt är hittills osända.

Och vill du försäkra dig om att statistiken verkligen visar att naturfilm är feelgood-material finns BBC:s studie här.
Det här blev också mitt bidrag till veckans tisdagstema som har ordet FÄRDIG som startpunkt.
Fler bidrag hittar du förhoppningsvis här.
Bilden nedan är BBCs egen presentation av produktionen i siffror.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SORGLIG

"Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom."
Titeln på en vid det här laget tio år gammal bästsäljande bok av Ben Furman, finländsk psykoterapist. Jag har inte läst den själv, men titelorden kommer man ju ihåg. Och som jag förstår det går författarens tes ut på att hur dåligt man än haft det som liten är det inget hinder för ett lyckligt vuxenliv.

En sak är säker: raden av författare som grundat sin framgång på ett eländigt barnaliv är lång. Jag läste just "Glöm mig" av Alex Schulman, en välskriven men ruskig historia om en kvinna som älskade alkohol betydligt mer än hon brydde sig om make och tre barn. Hillevi Wahl har i flera böcker skrivit om hur det är att leva med missbrukande föräldrar: "Kärleksbarnet" och "Hungerflickan" är självbiografiska. Jan Guillous "Ondskan" om misshandel och just ondska glömmer man inte.

Morgan Alling berättade i "Kriget är slut" om hur han skildes från sin alkoholiserade mor som 4-åring och sedan flyttade mellan olika fosterhem i en lång och trist serie. Margaret Atwood minns tidiga år i Kanada med mobbande flickkompisar i "Kattöga" (Cat´s Eye). Danska Vita Andersen skrev "Håll käften och var söt" och "Vilken hand vill du ha?" om en liten tjej som inte får plats i mammas liv. Sinikka Ortmarks "Du som haver barnen kär" är hjärtslitande, om finska "krigsbarn" i Sverige.

Tittar vi på Irland är skildringarna av barn i elände oräkneliga. Christy Browns "Min vänstra fot" (Down All the Days) är oförglömlig.  I USA:s författarskaror finns de också, de olyckliga ungarna, beskrivna av exempelvis Maya Angelou. Daniel Keyes "Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) är ett mästerverk. Och faktum är att Mario Vargas Llosas tämligen humoristiska "Till styvmoderns lov" (Elogio de la madrastra) har en svart underton om relationen mellan pojken och den vuxna kvinnan.

Alla författare jag nu nämnt har väl inte blivit mångmiljonärer på sina böcker, men de har i alla fall placerat sig på en sorgens pinne i litteraturistorien. När det sedan handlar om svenskar visar det sig också, att en traumatisk barndom ofta är en biljett till det en gång så exklusiva uppdraget att bli sommarpratare i radio.

Får vi alltså aldrig nog av barn att tycka synd om, även sedan de blivit vuxna och fått ett anständigt, ibland väldigt framgångsrikt, liv?
Kanske inte. Kanske är det bevis för den gamla tesen att så länge det finns andra som bevisligen har det sämre än vi själva får det oss att må lite bättre ...?

Lite sorgligt i så fall, inte sant? Men SORGLIGT är denna veckas tisdagstema. Som i mitt fall då inte besvaras med en bild på "riktig" sorg utan med denna lilla text.
Tycker hur som helst att min egen barndom var rätt ljus. Så det blir väl varken boksuccé eller sommarprat av den!

En sorglig syn - på den milda skalan ... men inte ville jag att snön skulle täcka marken igen! Stackars små snödroppar! (Se gårdagens inlägg!)

Copyright Klimakteriehäxan

Så kan alltså en 86-åring se ut ...

Hon är 86 år och har jobbat som fotomodell i mer än 70 av dem!
Amerikanskan Carmen dell´Orefice är världens äldsta i yrket.

Om hon åldrats naturligt? Tja, på sätt och vis, men hon hymlar inte med att en duktig plastikkirurg har gjort rätt omfattande insatser. Faktum är att doktorn i fråga gått i pension så nu har hans son hand om Carmens utseende i stället ...
I en intervju medger hon ändå att det naturligtvis finns en gräns när inga "fillers" eller botox-sprutor hjälper. Huruvida hon anser sig ha nått den gränsen framgår inte.

Naturligtvis kan man ha väldigt mycket synpunkter på det skönhetsideal hon representerar, men nog är hon värd respekt. Det är inget jobb för latmaskar och få av hennes jämnåriga skulle palla. Hon säger dessutom att hon bokats för fler tidningsomslag efter sin 70-årsdag än hon sammanlagt haft under alla de tidigare åren i karriären!

Uppdatering: denna veckas tisdagstema är ANSTRÄNGANDE och då passade ju Carmens karriär som hand i handske!

Tisdagstema YNKLIG

Det finns situationer i vilka man känner sig liten och ynklig, helt utan bot och långt bortom hjälp. Det handlar ofta om naturkrafter: rörelser i jordskorpan (jo, jag har varit med om flera rejäla skalv), häftiga vågor (jo, jag har slagits omkull och med nöd och näppe tagit mig upp på landbacken igen) och det kan handla om kraftiga vindar (jo, jag hade världens tur som inte fick ett stort träd vare sig i skallen eller över hustaket när det tog i som värst i Barndomslandet).

Så det var inte alls en ny erfarenhet att se stormbyarna slänga sig in över Teneriffa när vi var där för en dryg vecka sedan. Havet var upprört, de röda flaggorna hissade på stranden, trädgrenar brakade i backen. Men palmerna, som vajade som veka penslar, stod ändå pall för blåsten. Vi tvåbenta varelser hade problem att stå raka och att ta oss framåt.

Under tak och inomhus behövde man inte vara orolig, naturligtvis inte, men lite ynklig känner man sig ändå när elementen tar över och visar musklerna.
YNKLIG är veckans tisdagstema och jag ställer mig mitt i stormen ... fast bilderna gör inte vädret full rättvisa, det är bara att erkänna.

Copyright Klimakteriehäxan 

Tisdagstema ANDRA HÅLLET

Det går åt andra hållet nu, hör ni. Mot längre dagar, mera ljus, högre temperaturer. Ett osvikligt tecken är att julbelysningen monteras ner från gatorna. I Gamla Stan i Stockholm pågick nedplockningen i dag. Gröna girlander, stjärnor och lampor kom ner i gatunivå och lades på lastbilsflak för transport till lagret, där prylarna får vänta till november när det är dags igen.

Veckans tisdagstema är ANDRA HÅLLET och det kändes inte enkelt, inte förrän jag klev av bussen på Räntmästartrappan och fick syn på grabbarna några meter upp i luften.
Visste ni förresten att första gatubelysningen i Stockholm lär ha satts upp redan på 1600-talet?

Copyright Klimakteriehäxan

Sant om lögnare – LÄMPLIGT att ta till sig

Jag har alltid påstått att jag inte kan ljuga. Och för att inte råka ut för problem försöker jag inte ens.
Då tänker jag förstås på privatlivet.
Att ljuga i jobbet är precis lika främmande om inte ännu mer. Sven Melander slår huvudet på spiken i sin korta prata. Tar inte ens en minut att lyssna på!

I min värld är det direkt olämpligt att låta påskina att journalister far med osanning och gör det med flit och onda avsikter.
Alltså finner jag det lämpligt att man tar till sig Melanders ord som jag menar också är mina. Låter honom dessutom stå för mitt bidrag till denna veckas tisdagstema som lämpligt nog är LÄMPLIG.

Copyright Klimakteriehäxan (och Sven Melander förstås)

Tisdagstema: I MIN VÄSKA

Det kan vara den första vinterväska du mött. Men den kan också förvandlas till en mer årstidsneutral variant. Hur som helst vågar jag påstå att den är unik! Jag har fått den i present och den är köpt direkt av kvinnan som gjort den, ska vi säga "uppfunnit" den kanske?!

Denna märkliga handväska är sydd i manchester med axelrem av tvinnat och flätat garn. Locket är löstagbart, fodrat med rött tyg och, för vinterbruk, försedd med en halv tumvante där man kan sticka in en hand om den behöver värmas. Inuti vanten och vid handleden är det riktigt, lurvigt fårskinn. Mönstret av blommor och blad är broderat i ull.

Själva hemligheten med denna kreation heter kardborreband. Det har gått åt en rätt lång bit, törs jag påstå. För inredningen i väskan är löstagbar, sätts i efter lust och behov – med hjälp av kardborrebanden. Här finns fodral för nycklar, kort, mobil och odefinierbara småprylar, alla individuellt utformade. Till råga på allt två små plastfjärilar med nyckelring fastsatt, om man kan komma på något att använda dem till?

Frampå vårkanten kanske den där tumvanten kan kännas en aning passé. Men då tar man bort väskans vinterlock och sätter dit den andra varianten, i linnetyg och skinn och röd-vit-rutigt foder. Vips är det en helt annan väska!

Vad kunde väl passa bättre en tisdag som denna, när det påbjudna tisdagstemat är I MIN VÄSKA?
Om du är nyfiken på vad som ryms i andras väskor och kassar klickar du här!

Inredningsdetaljer!

Copyright Klimakteriehäxan 

PS: Jag har tyvärr inte namnet på väskans skapare.

Tisdagstema TRÖTT

Finns det något mer rogivande än en trött hund som belåtet lägger sig vid ens sida och blundar njutningsfullt medan den blir klappad och krafsad i pälsen? Nej, jag tror inte det. Tror inte att apoteket kan plocka fram en burk med något som fungerar bättre heller.

Min "lånehund" Lena hade i alla fall en positiv effekt på mig när hon, med tassarna om min arm för att försäkra sig om att handen inte togs bort, lät tröttheten ta överhanden. Så kunde vi slumra en stund tillsammans ... så skönt!

Jag har faktiskt tidigare också skrivit om hur nyttigt det kan vara med hund. Som exempelvis att en hund kan vara bättre för skönheten och dessutom ge mer långvarig effekt än den tjusigaste ansiktslyftning!

Veckans tisdagstema är i alla fall TRÖTT, och det borde man ju inte vara efter helgerna, även om det blev ovanligt få röda dagar i år. Att solen lyser därute gör åtminstone mig lite piggare. Fast ännu roligare hade det varit om Lena hoppat över Atlanten och gjort mig sällskap!
Klicka här och kolla hur trötta andra är!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MITTEN

MITTEN kan betyda en del olika saker: en politisk ställning, exempelvis. En geografisk positionsbestämning. Något abstrakt i en händelsekedja eller kanske en speciell passus i en text. Många söker sig mot mitten i någon av dess olika former, det kan vara skönt att ha lite marginal till den yttersta kanten, vare sig den är politisk eller om det handlar om att gå över en bro ...

Höga träd som ramar in en väg är en bild av en sorts mittfåra som jag gillar. Vägen må vara spikrak eller krokig som en gammal kostig, men den som färdas i allén ser vacker grönska på båda sidor och kan verkligen njuta av att befinna sig just i mitten!

Allén på bilden finns på en värmländsk kyrkogård, närmare bestämt den vid Östra Ämterviks kyrka där Selma Lagerlöf är begravd. Där finns också graven där förebilden till den hjärteknipande figuren Kejsaren av Portugallien vilar. Han var centrum i romanen med samma namn, en bok som ingen bör missa att läsa!

Veckans tisdagstema är alltså MITTEN men jag tvingas konstatera att de flesta tisdagsbloggarna verkar ha tagit julledigt i mellandagarna. Klicka på länken och kolla om några vaknat till, mitt mellan jul och nyår!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MÖRKT

Det är nästan jul. Vi tänder ljus, vi ser framåt. I morgon vänder det, för då infaller årets mörkaste dag.
Fast redan i dag är mörkret faktiskt kompakt, tungt, skrämmande, sorgligt.

I Berlin har en lastbil körts rakt in i en populär julmarknad i centrala kvarter, nära de stora turiststråken där alla vi som någonsin besökt den tyska huvudstaden knallat omkring. Tolv personer har dödats, många är skadade i vad som verkar vara ett terroristdåd likt det som drabbade Nice tidigare i år.

Och i Turkiet har en diplomat skjutits ihjäl. Inte vilken diplomat som helst. Den döde var Rysslands ambassadör i landet. Vad följderna blir vet vi inte än, men utvecklingen i Turkiet är oavsett det långt ifrån ljus.

Niklas Strömstedts fina "Tänd ett ljus" har texten "låt aldrig hoppet försvinna – det är mörkt nu – men det blir ljusare igen".
Ja det är det man måste hoppas på. För MÖRKT är det i världen just nu. Och det är också veckans tisdagstema.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema UPPLYST

Kungsträdgården

Kungsgatan

Mörka dagar avlöser varandra nu. Vilken tur då, att det finns så många ljuspunkter omkring oss!
Uppfinningen LED-lampa har gjort Stockholm mycket ljusare, för trots att det finns ofantligt många ställen som nästan klätts in i ljusslingor är strömförbrukningen behärskad.

Rudolf - efterlyst!

Det finns till och med förslag på hur man på bästa sätt passerar de läckraste belysningsplatserna – man kan få en karta över ljuspromenaden i centrala huvudstaden! Går du hela tar det en timme. Julbelysningsprojektet är ett av de största i Europa och lamporna är tända till och med 13 januari.

En gata som i mitt tycke ser riktigt häftig ut är Kungsgatan. Broarna över det hårt trafikerade stråket är en härlig syn som får de klassiska Kungstornen att blekna en aning.

Men en ljusbärare saknar jag. Rudolf med röda mulen dök upp på en balkong på Ringvägen för ett par år sedan. I fjol hade han flyttat till Götgatan. Fast i år har jag inte sett honom, trots att jag letat. Rudolf, var håller du hus nu för tiden?

När tisdagstemat är UPPLYST hade jag så gärna velat ha ett nytt foto på den fina renen med röda mulen. Vet du vart han tagit vägen blir jag glad över att få veta!

Andra upplysta företeelser hittar du med hjälp av den här länken.

Nybroplan

Biblioteksgatan

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ÅLDRAD

När blir något gammalt? När blir någon gammal? Vad är det absoluta kriteriet på åldrad? Måste det nödvändigtvis vara negativt?
Veckans tisdagstema ger anledning att fundera på det.

I dagens tidning läser jag att den sista levande människan som fötts på 1800-talet fyller 117 år. Ett svårslaget rekord som man når genom att 1/leva utan man 2/äta två råa ägg om dagen och 3/dricka en slurk konjak dessutom. Vilket berättar att så gammal blir alltså inte jag, som är gift, avskyr konjak och svårligen kan tänka mig de där råa frukostäggen.

Emma Morano i Italien, det är tanten med rekordet, är utan tvekan åldrad. Men så finns det företeelser som aldrig går ur tiden. De finns i musikens och litteraturens värld, till exempel. En annan "födelsedag" påminns vi om, nu med hjälp av Google som gjort en doodle (se nedan) för Louisa May Alcott. Hon föddes idag för 184 år sedan.

Alcott skrev redan på 1860-talet en bok som blivit en superklassiker, obligatorisk läsning i amerikanska skolor dessutom. "Little Women" heter den, "Unga kvinnor" på svenska, och hon skrev den på bara tio veckor! Handlar om fyra systrar och deras väg från att vara barn till att bli vuxna kvinnor. Den har naturligtvis blivit film också.

I mitt svenska läroverk pekades aldrig den här boken ut som något man borde läsa. Men när jag så småningom kom att bo i USA sammanföll det med sällskapsspelet Trivial Pursuits storhetstid. Och på området "kultur", som jag gärna valde, dök ideligen frågor upp om Alcott och hennes verk. Jag tröttnade på att sakna svaren, köpte "Little Women" i pocket – och blev förtjust!

Därmed kan det anses bevisat att åldrade historier ska man inte fnysa åt, hellre bekanta sig med dem och bilda sig en alldeles egen uppfattning.

Sophie Diao gjorde Googles doodle om Louisa May Alcott.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RUTA

Det finns en ruta som spelat större roll i mitt liv än alla andra rutor sammantaget.
Ni ser den, både på mitt foto och hemma hos er själva: tv-rutan.

I inte mindre än 46 år har jag arbetat med tv, i en mängd olika funktioner och med många olika sorters program. Jag jobbar fortfarande, men är förstås också en flitig tittare på allt möjligt. Nyheter naturligtvis, dokumentärer, sport, långfilmer, pratprogram. Väljer också bort en hel del som inte går att stå ut med, som serierna där folk ska paras ihop inför kamerorna.

Hur som helst har tv-rutan blivit en oundgänglig pryl i hemmet, mitt och de flesta andras. Det har gått några år sedan den täcktes av skjutdörrar i trä och mamma hade lagt en liten spetsduk ovanpå, och på den satt en liten blomvas – ja stod där inte en ljusstake också tro?

Nu är den så kallade "bull-tvn" utbytt mot en platt och skärmen har växt med många tum. Svartvita bilder minns vi knappt, i stället handlar det om hd och kanalbyte via en fjärrkontroll med så många finesser att man snabbt trycker fel.

Just i dagarna firar Sveriges Television sin 60-åriga existens. Vad kommer att hända med SVT som 60-plussare? Om tio år har vi svaret!

Copyright Klimakteriehäxan

Denna veckas tisdagstema är alltså RUTA och andra bloggares rutor hittar du vägen till här.

Tisdagstema RÄNDER

I min närmiljö finns mycket som är randigt. Trasmattor. Dukar. Kläder. Förr i världen också tapeter. Ränder blir det också per automatik i bokhyllorna om man tänker efter: ryggarna står där, tätt ihop, och bilder ett trivsamt randmönster i alla möjliga färger. Hyllplanen är ränder på andra ledden.

Därmed har jag klargjort att jag är positivt inställd till ränder, rent generellt. Och blir glad när jag stöter på ränder av ett för mig nytt slag.
De snickarskickliga bröderna Eriksson i Taserud i utkanten av Arvika visste minsann hur man bäst satte planka intill planka.

I Christian Erikssons kombinerade hem och ateljé Opstuhage (alldeles intill Rackstadmuseet) är dörrarna ett bevis för det, om det nu behövs fler. Visst är den jättevacker, trädörren! En helt egen variant på den gamla typen med så kallad dörrspegel.

Den här modellen, från tiden runt förra sekelskiftet, borde kunna inspirera andra hantverkare till stordåd, men sådant finsnickeri tar tid och blir väl därmed för dyrt för den som bygger i dag. Synd!
Ni får se den för att det är tisdag och tisdagstemat är RÄNDER. Klicka här för fler ränder!

Lars Lerin har målat många och långa ränder -  som akvarell, i bokhylleform! Den här hänger på Sandgrund, Lerins egen konsthall i Karlstad.

 Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ORGANISERAD

Jag betraktar det som en seger. Och är lite stolt över den.
Tycker att jag har tagit makten över mina skor.
Naturligtvis har jag för många. Men jag har så svårt att skiljas från dem, även de som jag köpte för väldigt många år sedan, även de som är nästan omöjliga att gå i. Det finns ju sittskor också!

Så fick jag äntligen inspiration och tog tag i de travade kartongerna, de lösa paren, de som behövde putsas och de som faktiskt obönhörligen måste slängas.
Resultatet blev något som på sätt och vis liknar lagret i en skobutik. De röda lapparna avslöjar också att jag gillar skorea ...

Att ni får titta in i min garderob beror blott och bart på att det är tisdag, att det finns ett tisdagstema och att det denna gång är ORGANISERAD. Fler välordnade exempel den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: SPÖKLIKT

Hur ser din relation till fladdermöss ut? Går tankarna med en rysning till blodsugande vampyrer? Eller är du tacksam för att de käkar insekter, till exempel myggor, som annars kanske skulle besvärat dig? Eller har du tagit intryck av den nya forskning som hävdar att genom att studera fladdermössens sätt att flyga kan man lära saker som bl a förbättrar framtidens drönare, kameraförsedda högteknologiska minifarkoster?

Fladdermössen är hur som helst fascinerande. De är inte bara mästerflygare som manövrerar med hjälp av sina känsliga vingar, de är helt enkelt de enda däggdjur som kan flyga. De syns inte till i dagsljus och de är (jo faktiskt) totalt ofarliga för människor. Dessutom är de rätt söta om man tittar dem i ansiktet och till råga på allt otroligt mjuka i "pannan", det vet jag eftersom jag faktiskt klappat en en gång! Den hängde upp och ner och sov på en vägg, i skydd av en bräda ...

En som tjusats av fladdermusen är alldeles uppenbarligen akvarellernas mästare Lars Lerin. Han har samlat på sig massor av olika sorters djur, fjärilar, skalbaggar, fåglar som han konserverat och sen använt som motiv. Och i hans utställning på Sandgrund i Karlstad finns den, fladdermusen som jag fotograferat. Kanske ser han den som ett naturens eget konstverk.

Vacker kan man kanske inte påstå att den är – men vad sägs om lite spöklik?
SPÖKLIKT är faktiskt denna veckas tisdagstema, väl tajmat med Halloween-firandet som för varje år verkar bli alltmer omfattande.
Och hur djurintresserad man än är så kommer de sällan helt till sin rätt när de nålats upp på en papp- eller träskiva. Men fladdermusen ska behandlas med aktning, som det nyttovarelse den är. Även om den råkar likna ett spöke.

Copyright Klimakteriehäxan