Vad ska man ha en robot till?

Mycket handlar om AI nu. Artificiell intelligens kan vara användbar, men kan också uppfattas som ett hot. Vi riskerar hela tiden att bli lurade med falska, AI-genererade budskap, exempelvis i videosnuttar med välrenommerade personer som plötsligt gör ohämmad reklam för undergörande produkter man inte trodde fanns. Det enda man som privatperson verkar kunna göra är att höja sin vaksamhet, titta skeptiskt på alltför positiva besked, plocka fram sin mest källkritiska ådra. Ändå kan man bli dragen vid näsan.

Men det finns ju robotar också! Maskiner som kan "läras" att utföra arbetsuppgifter hittills endast  "riktiga människor" klarat av. Nu kan en robot jobba i fabrik, vara "hund" eller bli en kompis, ersättning för en trogen vän! Sveriges Television sände för mer än tio år sedan en dramaserie om "hubbotar", robotar som var väldigt lika vanligt folk och som klarade av alla möjliga sysslor. "Äkta människor" var riktigt bra tv, men om man tänkte att det var framtiden man tittade på var det lätt att bli skrämd.

Plåt-Niklas

Från min barndom minns jag tydligt den första robot jag någonsin hörde talas om. Det var i radio jag lärde känna Plåt-Niklas, kompis med Grodan Boll och Kalle Stropp, i en serie skapad av Thomas Funck och jättepopulär. Plåt-Niklas var superstark, byggd av konservburkar och kunde flyga. Men det är svårt att påstå att nutidens robotar liknar honom, även om han hade mänskliga drag på sätt och vis.

Vem skulle då vilja ha en android (en människoliknande robot) hemma? En som tog hand om vardagssysslorna, som aldrig gnällde på vare sig vädret eller jobbet, som bara krävde elektrisk ström som "mat" och som man kunde stänga av med en knapptryckning när man kände för det?

För egen del känner jag nog inget behov av den sortens assistans, men visst kan jag inse att det skulle kunna funka för somliga. Desto mer förundrad blir jag när jag hör ett program från Vetenskapsradion i Sveriges Radios P1 där experter som verkar veta allt om robotar deltar. 

Programmet rundas av med en fråga: "Om du skulle ha en robot, vad skulle den då göra?"
Döm om min förvåning när en av experterna svarar: "Den skulle vika min tvätt."
Va?
Plåt-Niklas skulle inte ha trott sina öron. Det gjorde inte jag heller. 

Copyright Klimakteriehäxan 

Mönstrat

Har förstått att man ganska enkelt kan skapa sin egen QR-kod.
 Vore kul med en duk eller en kudde med mönstret på eller hur?

Mönster ska vi avhandla om vi "hoppar på tåget", ett bloggartåg som körs av Åke, med avgång på lördagar, inte från någon speciell station utan från just den plats där man själv råkar befinna sig!

Det finns ett mönster som vi numera möter oavbrutet. Variationerna är oräkneliga, trots att färgerna bara är två: svart och vitt (fast det lär gå att lägga till någon färg). Och vi använder dem utan att reflektera särskilt mycket mer än att vi tänker att ja, det fungerade nu också!

Jag tänker på den där kvadratiska QR-koden. QR står för Quick Response, och man får verkligen svar på direkten. Bara att scanna den där rutan med mobilens kamera och du hamnar på en särskilt webbadress, du kan logga in någonstans och fortsätta med ditt ärende.

Systemet med QR-kod är japanskt och har vid det här laget funnits i lite drygt trettio år. Det tog femton år för det att komma till Sverige. Tidigare hade vi förlitat oss på streckkoder. De används förvisso än, men QR-koden kan innehålla mycket mer information. 

När jag tittar på min bild av en sådan där kodruta inser jag att det skulle kunna bli en snygg kudde också, ett textilt mönster för korsstygn, eller något den händiga kan virka?! Titta bara på bilden nedan: en liten sminkväska jag just fått i present, handvirkad med röda hjärtan!

Här ett annat mönster som jag vet att många av oss har svårt att slänga i soporna: en flaska för årgångsglögg från Blossa, Systembolagets storsäljare i advents- och juletid.

Just denna är från 2021 och den hette Valencia. Det var året då glöggen hade smak av "solmogen apelsin, pomerans och apelsinblomma" i kombination med klassiska glöggkryddor. Flaskans dekoration sägs vara inspirerat av spansk kakelkonst, ett handmålat mönster som påminner om kurbitser. 

Vår orange butelj hade en slatt kvar, några goda droppar som vi nu petat i oss. Men flaskan, med sitt snygga mönster, den står kvar!

Copyright Klimakteriehäxan

Vad säger AI om den här bloggen?

Blir inspirerad av Hannele som upptäckt vad AI kan berätta om hennes blogg. Så jag går raskt till samma källa och frågar: Vad är Klimakteriehäxan? Och svaret kommer förstås blixtsnabbt. 

"Klimakteriehäxan syftar främst på två saker: en långlivad svensk blogg och en bok av författaren Aina Bergvall. 
Bloggen: Klimakteriehäxan är en personlig blogg som startades i december 2004. Den drivs av en kvinna som beskriver sig själv som en mogen och erfaren person som vågar tala om vad hon vill. Bloggen är fortfarande aktiv i januari 2026 och behandlar ämnen som vardagsliv, kultur, litteratur och samhällsreflektioner. 
Boken: Det är även titeln på en bok skriven av Aina Bergvall, utgiven 2008 på Isaberg förlag. Boken beskrivs som en skildring av livet och utmaningarna för kvinnor i den mogna åldern.
Namnet: Det används ofta som ett uttryck för att ge en röst åt och stärka kvinnor mitt i livet genom att använda ett ord som historiskt varit negativt laddat på ett mer kraftfullt och humoristiskt sätt."

Jaa, jag känner mig nog ganska nöjd med den "analysen". Stämmer väl ändå ganska bra? Eller hur? Måste medge att jag blir lite imponerad. Hur kan det gå så fort – och ändå bli hyggligt korrekt??? Om man som jag jobbat en del med research känner man sig sannerligen överträffad. För det brukar ta tid, mycket tid!

För att inte blir alltför positiv drar jag mig till minnes – och påminner härmed er andra om – en tidigare AI-erfarenhet som inte var så imponerande ...

 
Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 175

 LADDSKRÄCK

-Henrik Schyffert beskriver i sin rosade show "Schyffert forever" (finns på SVT Play) känslan som har greppet om så många: mobilen får aldrig vara urladdad, inte surfplattan eller laptoppen heller ... och jo visst känns det igen, i alla fall lite grand?

Veckans bild är en skylt!

Jag blev faktiskt på riktigt gott humör när jag upptäckte den, statyn föreställande någon sorts maskulin hjälte från antiken som plötsligt stod där i Kungsträdgården, på en plats som senast jag tittade dit absolut inte pryddes av någon staty alls. Nytillskottet tycks ha dykt upp i veckan!

Bara en liten bit bort finns den berömda Molins fontän (ni ser den till höger), från 1866 då den beställdes till den stora Stockholmsutställningen. Då gjorde Johan Peter Molin den i gips, varianten i brons kom på plats 1873 och då blev det enklare att gå runt den och begrunda alla de olika motiven. Vilket faktiskt man kan se rätt många turister göra! Inte heller helt ovanligt att någon tar av sig skorna och svalkar fötterna om dagen är varm ... Det blir ett fotbad i sällskap av Näcken och diverse andra mytologiska figurer samt sex praktfulla svanar. 

På den nya statyn finns inga spår av gamla gudar eller vackra fåglar, man får nöja sig med att beundra mantelns mjuka veck och mannens lockiga hår och skägg, en riktig alfa-hanne får man anta. Jo, faktiskt – det föreställer ingen mindre än herr Sokrates själv, greken som brukar kallas "en av historiens största tänkare och grundaren av västerländsk filosofi". Men hoppsan, vad är det han har i knät? Kan det vara en stentavla?

Inte alls. Statyfarbrorn är en gubbe som hänger med i utvecklingen och alltså har han en laptop. Han verkar ha fått den av Elgiganten och jag kan bara säga grattis till annonsbyrån som kom på idén! Snyggt och kul! Enligt företagets pressutskick är Sokrates "en symbol för det eviga sökandet efter kunskap" och till sin hjälp har nu alltså fått en modern dator med Artificial Intelligence, AI. Bara att sätta igång och surfa!

För min del fick jag Veckans bild som jag kan berätta för Åke och samtidigt är detta ju också en skylt, eller hur Professor Deutsch som håller Skyltsöndagen vid liv?

Copyright Klimakteriehäxan

Kan det vara en Picasso?

En enda av mina solfjädrar är signerad. Det är ännu en present, en vinnare jag fick överta när tidningen Ultima Hora på Mallorca haft tävling om "Årets solfjäder" och delat ut såna till sina prenumeranter. 

Jag tycker det står "M. Mott." på den. Har skrivit till tidningen och, på min bästa spanska, bett om svar på tre frågor: Har man fortfarande den här tävlingen? Vilket år vann den på bilden? Och vem är upphovspersonen? Några veckor har gått, jag har inget svar fått.

Frågar i brist på andra källor efter "M. Mott, konstnär, Spanien", på nätet. Får svar från AI: "M. Mott är inte en känd spansk konstnär. Det verkar som om du kanske tänker på Pablo Picasso, som är en av de mest kända spanska konstnärerna."

Nu är det dock så att jag är alldeles alldeles säker på att Picasso inte designat, än mindre signerat min fina solfjäder. Tack ändå, M Mott, var du än finns, OM du finns? Kan tillägga att min tillit till den artificiella intelligensen inte ökade med denna erfarenhet.

Copyright Klimakteriehäxan

Att åka bil utan A/C

Knappen som gör skillnad!

Undrar hur många gånger jag har hört mig själv säga att jag inte begriper hur man stod ut med att åka bil i sommarvärme innan våra fordon försågs med luftkonditionering. Det går faktiskt inte att förstå. Så effektiv som den där A/C:n är! Man kör några hundra meter och kupén är lagom sval direkt. 

I går dallrade temperaturen kring 30-gradersstrecket på Södermalm. Efter lunch skulle vi köra till Barndomslandet, en resa på drygt fyra timmar. Satte mig, nyduschad efter diverse packningsbestyr som förstås gjort mig svettig, till rätta, redo för att dra igång en ny bok i bilens cd-spelare.

Vad händer? Jo i princip ingenting. Fläkten går igång, men luften som vispas runt oss är precis lika varm som luften utanför bilens skal. Hjälp!

Tredje verkstaden vi uppsöker i vår akuta nöd kollar läget, det tar en stund men vi har inget val annat än att vänta och försöka se snälla och inte alltför svettiga ut. Efter cirka en timme får vi domen: kompressorn är trasig, "det måste tas om hand men nu kan vi inte hjälpa er". 

Bilen kunde ändå köras, och fläkten fick vi använda, men den svalare luften kunde vi så att säga fetglömma. OK, vi åkte, med nedvevade fönsterrutor som vore det 1960. Inte svalkar det särskilt bra, draget som åstadkoms är inte skönt och dessutom kan vi inte lyssna på vår ljudbok på grund av dånet! Verkligen inget bra läge, i Barndomslandet behövs bilen och en vecka utan A/C är inget man ser fram emot.

Vi har kanske kört i tjugo minuter med fartvinden brummande när jag bara får för mig att göra något tämligen oväntat och helt ologiskt: jag trycker på knappen som det står A/C på. Ett infall bara. Möjligen har jag "the golden touch" eller så har kompressorn bestämt sig för att återvända till arbetet igen. För det fungerade! 

Nu återstår frågan hur länge vi kan hoppas på det. Resan blev visserligen väldigt mycket mer tidskrävande än vanligt men vi kunde lyssna på bok! Och vi kom fram med normal kroppstemperatur, utan nackspärr (har för mig att min mamma sa att hon alltid fick det när bilfönstren var öppna!?) och håller nu tummarna för fortsättningen. Fast att en tio år gammal bil kan bli lite kinkig, det får man ju också inse. Det är ju inte lätt att bli gammal.

Copyright Klimakteriehäxan

Också en "solfjäder"

Min tes är ju att en solfjäder behöver man alltid i tider av möjlig värme och brist på skugga. Men det finns en situation där inte ens jag klarar att hantera en solfjäder, oavsett dess storlek och konstruktion. Det är när jag sitter vid min laptop. Händerna räcker helt enkelt inte till.

Då plockar jag glad och nöjd fram min lilla bordsfläkt. Den ansluts med en USB-kontakt direkt i datorn och sen surrar och snurrar den snällt så länge jag önskar. Och, man kan undra, men JA! den är verkligen effektiv! Köpte en till Maken och han är lika förtjust som jag. Rekommenderar ett köp, den är inte ens dyr! En hundring jämt hos Clas Ohlson! Fast det verkar inte finnas röda nu. Men det är väl en smäll man kan ta ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

58 

kronor per månad. Så mycket spenderade svenska hushåll i snitt på ljudböcker under första kvartalet 2025, enligt en undersökning från Mediavision, det rapporterar Boktugg. Har du lyssnat? I år har jag faktiskt bara lyssnat i bilen, och det märks inte i statistiken eftersom vi använder oss av gamla cd-böcker köpta på Myrorna och Stadsmissionen ... då kostar de nästan ingenting!

En riktig rysare

Vilken rysare det blev ... råkade logga ut från Blogspot lördag kväll. Har sedan dess gjort oräkneliga försök att ta mig in igen och hade i princip gett upp. Men nu blev det ännu ett försök eftersom jag inte vill bli "bestulen" på min blogg och JA, JAG KOM IN! Men riktigt som vanligt verkar det inte vara. Håll tummarna! (Ingen behöver tycka synd om mig, problemet är självklart självförvållat ...) Vi får se hur det går! Jag kan för närvarande inte kommentera hos någon annat än som "anonym".

M v h Klimakteriehäxan

Vem vill vara skäggiga damen?

Hur är det möjligt? Hur F-N är det möjligt?
Det fanns där inte i går kväll. Inte ett spår av det, bara timmar tidigare!
Och nu! Minst två millimeter långt, svart mot den vita huden! SVART! 

Hon siktade noga med pincetten. Nöp till. Fick inte tag. Försökte igen. Tredje gången gillt. Det förhatliga skäggstrået hade förflyttats från hennes haka till handfatet, där det spolades ner på direkten.

Catfish. Usch.

”Hon” är jag. Att ett litet skäggstrå kan orsaka så mycket förtret. Ilska rent av. Men vem vill bli Skäggiga Damen? Inte jag i alla fall! Ser en kvinna på bussen med centimeterlånga vita stela strån runt munnen och ryser. Tänker på bilder jag sett av en ful fisk, catfish, som har långa liknande saker hängande på hakan ... 

Jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam i den här kampen, fajten mot oönskad hårbeklädnad, som, när den breder ut sig i ansiktet, får vem som helst att se ovårdad och ganska oaptitlig ut. Ibland blir ämnet avhandlat i någon damtidning. Då är den stora frågan: noppa eller inte? Följt av: raka eller inte? Ibland syns en reklamkampanj som utlovar mirakel, men sådana är som bekant ganska ovanliga. 

Den allra största frågan anser jag är: Hur är det möjligt att man inte kommit på ett sätt att avskaffa en kvinnas oönskade skäggstrån på ett effektivt och smidigt sätt? Visst, det lär finnas någon lasermetod som funkar. Med ett förbehåll: biter bara på riktigt mörka, läs svarta, strån. De flesta jag hittar på min haka är ljusa, bara enstaka är svarta. Ändå har människan lärt sig att byta ut kroppens vitalaste organ när de krånglar, uppfunnit bilar som kör sig själva, skapat hubotar som man kan umgås som vän med. Hur kan några små skäggstrån gå obesegrade ur varje strid? Var håller vetenskapsmännen hus egentligen? Har de helt missat behovet av forskning på den här punkten? 

Föga hjälper det att hata, i alla sammanhang. Men i det här fallet är det den enda berättigade känslan. Om den hjälper? Inte ett skvatt, naturligtvis. Tänker jag och lutar mig än en gång mot badrumsspegeln med pincetten i högsta hugg.

Copyright Klimakteriehäxan

Sällanvaror

Elisa Matilda presenterar varje fredag fem fyndiga frågor på ständigt nya ämnesområden. Kolla bara dagens omgång, med fokus på vad jag för min del kan kalla "sällanvaror":

1. När hyrde du senast en film? Har aldrig hyrt en film.
2. När ringde du senast för att beställa något? Hämtpizza, en dag i förra veckan.
3. När skrev du senast ett handskrivet brev? Brev minns jag inte. Men något enstaka vykort/gratulationskort har det väl blivit även i modern tid ...?
4. Vem känner du som fortfarande har hemtelefon? Ingen. Den senaste/sista avled härom veckan.
5. När faxade du senast ett dokument? Otroligt länge sedan. Gissar på sisådär 15 år. 

Copyright Klimakteriehäxan

Samlare och (pris)jägare ...

Människan är sedan urminnes tider samlare och jägare, det har forskningen slagit fast. Det har handlat om överlevnad. I dag är vi mindre beroende av jaktlycka i skog och mark, eftersom vi har apparater som bevarar vår mat fräsch, utom räckhåll för mögel och insekter. Ja vad vore man utan sin kyl och frys? Jag vet: handikappad.

Vårt kylskåp ville nämligen tacka för sig, en av årets allra varmaste och vackraste dagar. Det gjorde det genom att hålla 13 plusgrader, vilket är alldeles för många för ett kylskåp, det liknar mer utetemperaturen en normal svensk sommardag (utan värmebölja, alltså).

Jagade rätt på den reparatör som lagade kylen för ett halvår sedan. Jo, garanti på reparationen gällde  – men skåpet var, visade det sig, för gammalt. Inga reservdelar finns att få tag i. Bara att skaffa nytt! Det var en evig tur att frysen inte gjorde kylen sällskap in i döden. Med hjälp av is och frysklampar kunde jag hålla åtminstone smör och pålägg kallt, tills vidare.

Det blev en resa till ett av de stora varuhusen för vitvaror där jag vandrade omkring vilsen. Men av en duktig försäljerska som föreföll veta precis allt om kyl och frys beställde jag nytt (blev förstås tvungen att ta ny frys också, den var ju jämngammal med kylen).
Imponerande nog stod de nya skåpen på plats i vårt kök ganska exakt ett dygn senare. Men innan dess ... 

Röd lapp betyder KÖP!

Innan dess skulle ju allt plockas ur! Det är då jag kommer till insikt om att mina gener har oändligt många års historia. Jag är nämligen både samlare och (pris)jägare. Vilket har lett till att jag i djupfryst skick har rader av paket med favoriter: Scans chorizo, bacon och kassler. Uppenbarligen köper jag en bit kassler så snart jag ser den röda lappen med extrapriset, lägger den sen i frysen. Och glömmer bort den. Sak samma med de där korvarna, som jag nästan är beroende av. Lax i olika versioner. Diverse varianter på riven ost kunde också plockas fram ur frysens djup. Flera biffstycken, tre falukorvar, fläskfilé och -kotletter. 

Är jag då en äkta prepper, en som tagit survivalismen på största allvar? Nej faktiskt inte. Nog för att jag har förstått att krig och kris skulle kunna drabba oss, men ett beredskapslager har jag inte medvetet satsat på. Ändå står det helt klart att vi skulle kunna överleva rätt många dagar på det som min frys svalt. (Jo, jag vet att man ska ha vatten, batterier och radio också men nu handlar det om käk!)

Nu har jag som ambition att vi ska äta något djupfryst, om inte varje dag, så i alla fall varannan. Det blev rödspättafiléer nyss, hade inte en aaaaning om att jag köpt såna ... men är man en jägare och samlare kan det handla om allt möjligt, så det så! Har vid minst ett tidigare tillfälle konstaterat att min hamstringsådra också slagit till när det handlat om krossade tomater. 

Ingen vill väl ta risken att en dag stå utan möjlighet att laga god mat och bli mätt! Inte jag i alla fall. Håll med om att mycket tyder på att jag kommer att klara mig.

Copyright Klimakteriehäxan

Korkat och knäppt

Hur är det, har även du svurit över eller åtminstone muttrat om de nya plastkorkarna som inte vill bli löstagna från mjölkförpackningen utan envist hänger kvar med en seg liten tunga? Jag har nog både muttrat och svurit (lite i alla fall) eftersom nymodigheten försvårat upphällning utan spill.

Nu har jag fått förklarat för mig att detta är effekten av ett nytt EU-direktiv med det ädlaste av syften: det ska bli färre plastkorkar som ligger och dräller ute i naturen, nedskräpningen ska helt enkelt minska! Gott så. 

Fast drällandet när mjölken eller yoghurten ska förflyttas från paketet till ett glas, det kvarstår. Eller, det har kvarstått tills i dag. För nu har jag läst om Eivor Berglund i Kode (nära Kungälv) som knäckt nöten. Knepet består i att man med en bestämd knyck böjer korken rakt bakåt/uppåt. Ett knäpp hörs, korken stannar i det där läget och det är bara att hälla. Sedan knäpper det igen när man fäller tillbaka korken, rakt ner.

69-åriga Eivor har nästan blivit berömd på kuppen. Hon la ut ett videoklipp på sin Facebook-sida och så var stenen i rullning! Kungälvs-Posten ägnar henne en rejäl artikel och kommentarerna har strömmat in, alla tacksamma, det utgår jag från. 

En fråga återstår dock, en som jag inte ser att Eivor har svaret på: Ska korken slitas loss och läggas i plaståtervinningen medan mjölkkartongen som alltid läggs i papperscontainern?

Emma Hilmersson, enhetschef på avfallsavdelningen på Kretslopp och vatten i Göteborgs stad, säjer i en intervju med Sveriges Radio att korken ska sitta kvar. Hon förklarar att sorteringen sker senare i processen. "Det är som en stor tvättmaskin, och där löses förpackningarna upp så att pappret blir till pappersfiber och plasten fångar man in och skickar iväg till en plaståtervinning", förklarar hon.

Min slutsats är att vi i alla fall denna gång fått ett nytt EU-direktiv som faktiskt förenklar våra liv! Tack för det! Samtidigt kan jag inte låta bli att undra, mot bakgrund av vad experten säjer, varför vi stått och vridit loss våra plastkorkar i åratal. Uppenbarligen helt i onödan. Både korkat och knäppt, kan man kanske säga.

Copyright Klimakteriehäxan

Har du en man i byrån?

Sverige kommer på andra plats i världen när man har försökt ta reda på hur stort folks intresse för sexleksaker är. Bara Kanada visar upp större sug efter män att ha i byrån – ja eller kanske kan det vara en uppblåsbar Barbara som avses?

Trettio länder ingick i undersökningen, och måttet man använt är antal google-sökningar efter sexprylar som gjorts per 1000 invånare på ett år. Trea på listan kommer Storbritannien, tätt följt av Mexiko och Brasilien.

Det svenska intresset för sexiga vuxenleksaker får en bakgrund av Healthnews som står för alltihop. Håll i er, här kommer den: "Here (i Sverige alltså), casual sex is as normal as fika (that's coffee breaks for us non-Swedes). Early flings? Totally fine. Midday coffee turning into a midday romp? That's the Swedish way, even on a first date."

Med den beskrivningen i åtanke, och om man anser den vara korrekt, borde intresset för vibrerande plastpinnar vara mindre, tänker jag? Men kanske ingår två gamla Svensktopps-hittar i beviskedjan? Jag syftar förstås på "En man i byrån", skriven av Peter Himmelstrand och insjungen av Lill Lindfors, och Robban Brobergs "Underbara uppblåsbara Barbara". De gillades ju av riktigt många!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om skärmtid

Lördag är dagen då vi, i Skriv-Roberts efterföljd, publicerar Veckans mening. Något vi läst som fått oss att stanna upp, att tänka ett litet extra varv. Min mening är inte jättefärsk fast nyligen läst, jag hittade den när jag rensade i tidningshögen, men den är mycket bra – som så ofta när Anna-Lena Laurén är i farten i Dagens Nyheter. Här en krönika som är väl värd att läsa och där hon slår fast följande som borde vara självklart men som uppenbarligen inte är det:

Jag vet inte hur mycket forskningsunderlag som krävs för att en skandinavisk förälder ska förstå det enkla sambandet att ju mer tid ditt barn tillbringar framför skärmen, desto mindre tid tillbringar vederbörande med att röra på sig, leka eller läsa.

Copyright Klimakteriehäxan

Med pipande grannar

En gång för många år sedan – närmare 40 – sökte vi bostad. For runt inne i Stockholm, i förorter som Bromma och Täby. Segeltorp. Letade på Lidingö. Bad om och fick tips om än det ena, än det andra. I längden blev det rätt tjatigt att gå på visning, leta fel och skavanker, värdera fördelar som tillgång till allmänna kommunikationer och närhet till grönska. Delta i budgivning som man aldrig riktigt kunde ha koll på.

Vi visades en kåk som jag omedelbart gav etiketten "svärmorssäker": från gatan skulle man gå en brant trappa för att komma in på tomten. Att tänka sig att släpa upp barnvagnar och matkassar var helt omöjligt, sak samma med en inte helt rörlig svärmor. Men enligt mäklaren var det ett fynd. Ett annat hus väster om city hade fantastisk utsikt över Mälaren från jättestora fönster, men det var nog både för stort och för dyrt. Och oj så mycket snöskottning en riktig vinter skulle kunna kräva!

Så där fortsatte det till den dag då vi tog en promenad, mer för promenadens skull än för att kika på ett objekt som annonserades i morgontidningen. Fast när vi kommit fram och in var saken klar: här ville vi bo! 

Jakten slutade med att vi hamnade på Södermalm (där jag redan hade bott några år). Helt rätt beslut, vi bor fortfarande kvar, fast vi har flyttat en gång, inom samma huskropp, till större lägenhet. Väldigt praktiskt, jag körde flyttlass på gården med shoppingvagn jag lånade på Ica.

Alltsedan dess har jag sagt att här bor jag kvar tills man bär ut mig med fötterna först. Inser att den dagen förvisso kryper allt närmare, men än så länge trivs jag och tar mig ut och in på egna ben. Dock har boende i flerfamiljshus också sina nackdelar. De kan stavas g-r-a-n-n-a-r.

Nu har vi trevliga grannar. Det är bara det att några av dem har någon sorts apparater som står och låter. Piper. Tutar. Och det hör jag, mina öron är pigga. Pipandet kan driva mig till vansinne. Regelbundet, vasst, just nu när jag skriver detta är det ljud med ungefär en sekunds mellanrum. I förra veckan pep det med kanske tre sekunder mellan. (Vårt hus är lyhört, tyvärr).

Då lyckades jag lokalisera oljudet. Det kom från en kommersiell lokal våningen under oss. Deras brandvarnare hade dåligt batteri, visade det sig. Trots semester kom någon och tog tag i saken, till min stora lättnad.

I dag är vi alltså där igen. Vore jag lomhörd skulle pipandet inte vara ett problem. Men det verkar lite konstigt att önska att öronen ska vissna, eller hur? Å om alla människor stängde av allt som piper! Å om våra grannar slutade pipa! Å så härligt det vore!

Copyright Klimakteriehäxan

Sånt som suger ...

UTAB, så heter företaget som kom och tog hand om vår översvämning, har sin tydliga logga i rumpan på den jättestora lastbilen med, såvitt jag förstår, högst avancerad teknik. Fler skyltar hittar du om du går via BP:s blogg Konst eller konstigt.

Om någon skulle komma på tanken att fråga mig om råd: Ska jag/vi köpa ett eget hus? skulle jag svara ett rungande NEJ. 

Vi är husägare. Vi är olämpliga husägare. Men vi har blivit det eftersom vi, efter viss tvekan men ändå av känslomässiga orsaker, övertog mitt föräldrahem i det jag brukar kalla Barndomslandet. 

Huset är ett åretrunt-boende. Fast det behövde göras saker. Fasadmålning. Översyn av elinstallationer. Ny tvättmaskin. Diskmaskin (som inte fanns tidigare). Byte av köksgolv. Nya armaturer. Tapetsering. Så började det, men det var förstås långt ifrån allt.

Sedan fick vi en vattenskada. Badrummet revs ut, asbestsanering krävdes och fördyrade det redan rätt kostsamma projektet. Ingen försäkring gällde, prylarna var för ålderstigna. Nytt sanitetsporslin förstås. En annan vattenläcka befanns vara lättare åtgärdad. Så en dag läckte ett element. Alla (det är rätt många) fick nya kranar, det var nödvändigt. Allt läcker dock inte, ett duschmunstycke har kalkat igen ... Det ena efter det andra dök upp som ni förstår, och nog för att det finns ROT-avdrag men ...  Listan över sånt som suger i sammanhanget kan göras lång.

När vi kom hit förra veckan vägrade diskmaskinen att jobba. Vi bedömde efter konsultation att det var vettigare att köpa en ny än att ta hit en reparatör som kanske ändå inte skulle kunna få igång den. Ny maskin levererades och installerades blixtsnabbt, tack för det!

Dagen därpå kom nästa överraskning. Dottern kom uppför källartrappan och meddelade att vi hade översvämning. Jo då. Katastrof! Snabbt gallskrik på hjälp, och den kom tack och lov! En jättestor lastbil med pump och sug och all möjlig teknik (bilden). En timme senare var översvämningen borta och det som blockerat avloppet avlägsnat. Men med en upplysning: våra rör är i eländigt skick och måste åtgärdas.

Där har ni förklaringen till att jag avråder alla från att skaffa ett eget hus. Problemen står på kö, inte minst om kåken har några år på nacken (som vår) och allt som behöver åtgärdas kostar. Kostar mycket.

Det finns förstås undantag. Händige herrn som kan fixa nästan allt, Den Fantastiska Husmodern som hinner med saker både inom- och utomhus. Samt de som råkar ha supergoda vänner eller familjemedlemmar som besitter snickarkunskaper, rörmokarkvalifikationer, målarexpertis eller kanske en egen grävmaskin som kan plockas fram vid behov. Miljardärer behöver väl inte heller bekymra sig, alla tjänster går ju att köpa.

Vi har/är inget av detta. Slutsats: vi borde inte ha hus. Det jobbiga är ju att vi trivs här. Och affektionsvärdet är högt. Tills vidare fortsätter vi som husägare, mot allt vett och förstånd. Trots att sånt som suger händer ideligen. Vad blir det nästa gång?

EN LITEN SKYLT TILL: Parkeringsplatsen är upptagen, men råkade ändå vara ledig i går. Alltså struntar man i skylten! Bara att dra fram en stol och slå sig ner för att titta på VM i dragkamp! Ja, inte världsmästerskap då, utan Värmskogsmästerskap. Fem lag deltog, jag såg hela turneringen från "parkettplats" men lyckades inte plåta det vinnande laget, Prästbol. Alla ansträngde sig, tyvärr med väldigt få påhejare/åskådare.

Copyright Klimakteriehäxan

 

Djuriskt och minimalt skyltat

Folks behov av psykolog varierar stort, vågar jag påstå. Men om psykologen ser ut som den på affischen jag plåtat i t-banan tror jag att vi är många som känner lust att boka ett litet möte, även om vi aldrig känt det förr ... 

Sak samma med de andra två skyltarna, från samma källa (ett försäkringsbolag), som också slår an den ulliga och gulliga tonen. Precis som jag nu gör i denna veckas Skyltsöndag, vars nav ni hittar på BP:s blogg "Konst eller konstigt".

 

Men ett annat behov blir allt oftare aktuellt numera, trots att jag (efter starroperation) ser hyggligt bra. Fast det finns ju gränser! Ibland får jag upplysningar på så små lappar att de är svårtydda till och med när jag använder förstoringsglas. Om man dessutom har valt att trycka vit text på ljus eller till och med blank bakgrund kan avsändaren knappast vara särskilt angelägen om att budskapet ska gå fram eller hur?

Nu har jag trots allt kommit på ett sätt att – om man är angelägen på riktigt – ta reda på vad de där mikroskyltarna vill berätta: man tar en bild och sedan kan man förstora den ordentligt i sin bildbehandlare! Verkar inte riktigt smidigt, jag vet, men jag har i alla fall överlistat hemlighetsmakarna!

Två aktuella exempel på skyltar i minifomat. Om du vill veta vad det står: klicka på bilden så blir den större och texten (förmodligen) läsbar!

Copyright Klimakteriehäxan

Skrivandets konst

Kunde inte tänka mig en bättre illustration till veckans
fredagsfrågor än denna. Bilden "tillhör" Robert som
har bloggen Mina skrivna ord. Vet inte var han hittat
den, men den är ju helt fantastisk!
Klicka in dig och hälsa på vetja, det gör jag ideligen!

Är vi på väg att avskaffa skrivandets konst? Om det ska handla om handskrivet har man i dag inte mycket att komma med, förutom komihåg-listorna, de oundgängliga, var sig det gäller vad som måste köpas hem eller vad som måste åtgärdas. Det påstås ju dessutom numera att dagens unga knappast kommer att kunna skriva mycket mer än sin egen namnteckning. När det gäller handstil förblir de analfabeter, eftersom det finns tangentbord överallt. Det är Elisa Matilda som får in mig på de här tankebanorna med sina fem fredagsfrågor.

1. Vem skrev du senast ett brev till? Varje år skriver jag ett julbrev till dem som förr i världen fick julkort. Berättar lite om vad som hänt i familjen under året som gått. Ett par dagar före jul ska det dimpa ner i deras inkorgar. Några få inte-så-datoriserade får papperskopior med posten.
2. När skrev du senast under ett kontrakt? Så länge sedan att jag inte minns det! Och skulle det bli aktuellt igen blir det väl signering med Bank-ID ...
3. Har du någonsin skrivit dagbok? Ja, när jag var liten. Har försökt även i vuxen ålder, men kommer av mig tämligen omedelbart. Tror inte jag gör nya försök.
4. Har du en läslig handstil? Nej den är effektivt förstörd av alltför snabba anteckningar i pressade lägen. Glömmer aldrig när jag intervjuade en äldre man och febrilt skrev ner hans svar i mitt reportageblock. Han kikade ner i det och utbrast imponerat: Oj, fröken stenograferar! Det gjorde jag förstås inte. Om jag skriver för hand i dag måste jag skriva rent väldigt fort, annars är det inte säkert att ens jag klarar att tyda mina kråkor ...
5. Vad brukar du oftast skriva på din inköpslista? Yoghurt, Falu rågrut, bacon, bananer, tomater i olika form och creme fraiche. Blir ofta rätt långa listor!

Nytt tangentbord på ny laptop!!!

Copyright Klimakteriehäxan