Veckans foto från en höjdarkväll

Veckans foto – som Åke efterlyser på söndagar numera – är förvisso ingen särskilt bra bild, men det är i alla fall det största som hänt mig i veckan!

Har varit på "Mamma Mia –The Party" på Tyrol, krogen på Gröna Lund som så att säga förvandlats till en grekisk taverna. En liten ouzo att börja med, sedan trerätters grekisk meny. Serveringen interfolieras på smart sätt med underhållningen.

Storyn – jo, det finns en – är inte densamma som i musikalen eller filmen. Här är det Nikos som med sin svenska fru står för ruljangsen restaurangen på ön Skopelos. Det blir gnabb mellan äkta makar, spirande kärlek, en farmor som har synpunkter och en kökschef som styr och ställer. Michalis Koutsogiannakis är basen för det hela, och honom känner jag direkt igen från en jättebra tv-serie: "Det nya landet". Den sändes tv 2000 och kan fortfarande ses på Svt Play. Han har gjort många fina roller sen dess, det här är bara en i raden!

I rollerna finns några toppar i svensk populärmusikgenren: Jessica Andersson och Shirley Clamp (på bilden) och det är två damer som kan sjunga! Det kan resten av aktörerna också, orkestern sprider ut sig bland de 450 gästerna och när precis alla, servitörer och vakter också, dansar och sjunger blir man alldeles glad och (sommar)varm! Och kan än en gång förundras över vilka fantastiska låtar Björn&Benny skrivit. 

Så mycket energi fick man, många leenden och så sjöng vi förstås, vi vid borden också. Jättekul! Den här föreställnngen har nu gått i tio år, men aldrig hade jag kommit på att jag skulle ta mig dit. Nu var detta en fantastisk julklapp från Dottern, ett evenemang som vi alltså avnjöt tillsammans. Ja, maten var god den också!

Copyright Klimakteriehäxan

D som i Drama

Hittar en uppmaning hos Enligt O att fortsätta med nästa bokstav i det hon kallas Litteraturens ABC. Det är dags för bokstaven D. Hon skriver: "Som vanligt vill jag att du väljer ut en författare och en bok som kan kopplas till bokstaven. Sedan vill jag också att du tänker kring dramatik. Det kan vara dramatik i form av pjäser eller något som innehåller dramatik."

Ernst Didring har nog i stort sett fallit glömska. Men hans historiska trilogi "Malm", som handlar om hur man byggde järnväg i Norrlands inland, är läsvärd ännu. Där finns många spännande figurer, bl a "Svarta Björn", en kvinna som var en legend redan i livet. Romanerna har över hundra på nacken, och Didring hyllades flitigt på sin tid för sina skildringar av Sverige kring förra sekelskiftet. 

Therese Bohmans "Den andra kvinnan" läste jag nyligen, fast den visst är tio år gammal. Huvudperson är en ung kvinna som jobbar i personalmatsalen på ett sjukhus. Hon inleder en het relation med en betydligt äldre läkare, en som redan har en familj, men det handlar inte enbart om den jobbiga rollen som älskarinna utan också om hur hon vill skapa sin egen framtid, helst som en oberoende skrivande människa. Här ryms också tankar om vänskap och klassmotsättningar. Om hon lyckas? Vill du veta får du väl läsa!

"The Diplomat" på Netflix är inte bara dramatisk, den börjar på D också så där har vi en dubbelträff! Sög lite på karamellen och började inte titta så snart den tredje säsongen släpptes, men nu tar det nog snart slut för man vill verkligen veta hur det ska gå ... 

Om jag tänker på annan dramatik som gjort intryck finns den oförglömliga "Sju flickor" som spelades på Dramaten för över femtio år sedan. Lena Nyman spelade den knarkberoende flickan och när pjäsen var över och ljuset tändes i salongen satt jag med tårarna strömmande. Oförglömlig, skrev jag, och det var precis vad den var. Eller är.

Copyright Klimakteriehäxan

Rött är färgen för dagen

Foto Västanå Teater

En röd klänning spelar stor roll i Selma Lagerlöfs roman "Kejsarn av Portugallien". Boken gestaltas för närvarande på scenen i Berättarladan i värmländska Sunne, där Västanå teater huserar.

Det är Jan i Skrolyckas dotter som har en fin klänning i dyrt rött tyg, ett tyg hon fått i present. Alla hemma i byn fnyser. Alla utom hennes föräldrar tycker att klänningen är för fin för den fattiga tösen. Men hon får utan tvekan lust till mer vackra ting! Och nästa gång hon kom finklädd hade hon "förtjänat" sina kläder på ett olämpligt sätt. När jag läste boken första gången förstod jag inte alls varför man inte unnade tjejen de där plaggen. Tyckte bara att folk var elaka. Ordet prostitution hade jag aldrig hört. Jag var som ni förstår rätt ung ...

I går såg jag den nya föreställningen, med Klara Fina Gulleborg i röd klänning (design Inger Hallström Stinnerbom) och det var ett angenämt återseende, eftersom detta är en av mina absoluta favoritromaner. Passade extra bra dessutom eftersom Åke, som vill att vi andra bloggare ska "hoppa på tåget" och att tågbiljetten denna lördag ska vara just röd.

Berättarladan bjuder inte bara på bra skådespel och häftig musik den här sommaren utan också på ett speciellt miniatyrlandskap där historien kan tänkas utspela sig. Och naturligtvis är många av husen faluröda! Lägg därtill kossor av den pålitliga rasen SRB, alltså Svensk röd och vit boskap, och färgkravet är välfyllt! 

Sjön Fryken utgör blå bakgrund, granarna står gröna och granna och missa inte den fenomenala vedtraven, upplagd efter konstens alla regler! Miniatyrlandskapet har gjorts av Per Furå och Marianne Skagerlind Furå och för att ni ska få en idé om storleken är korna sisådär fem centimeter höga. Ett kul konstverk, flera meter långt!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en Stjärna

Trots sin framskridna ålder var hon som en av de yngsta i gänget. Hon var alltid nyfiken och redo för nya uppdrag. Det är inte alla som är nyfikna så länge i det yrket, och det var en extrem tillgång.

-Läser i Dagens Nyheter om skådespelaren Meta Velander som dött, 100 år gammal. En helt otrolig aktris både på scen, film och tv som debuterade på sena 1940-talet. "Har man sett henne glömde man henne inte" står det i DN:s minnesord – Meta Velander har faktiskt fått en (välförtjänt) helsida i tidningen! 
Hon hade talang för det allvarliga men fick ofta också sin publik att skratta. Jag har sett henne i olika roller sedan 1970-talet, när hon gjorde fri, nyskapande teater i ett gäng som leddes av Jan Bergquist på Stockholms stadsteater. Exemplen kan bli många genom decennierna! På senare år dök hon upp som en oförglömlig åldrande mamma med vuxen dotter i Mats Arehns underbara film "Bäst före", där finns också scener man inte glömmer! Tänker att hon på sätt och vis har varit Sveriges svar på Storbritanniens Maggie Smith. En Stjärna, helt enkelt. Bättre betyg kan väl ingen få?

När OCH kommer emellan

Ett "och" i boktiteln ska det finnas när man presenterar tisdagstrion denna vecka, så har Ugglan bestämt. Jag skulle kunna göra det väldig lätt för mig och bara nämna Karin Alfredssons trilogi "Vajlett och Rut", "Roger och Rebecka" och "Valentin och Ketty". Första boken är bäst, jag tror att det rent av är Karins allra bästa hittills! Och vid det här laget har hon hunnit skriva många, hon är obegripligt produktiv.

De två första romanerna har arbetats ihop till teaterversionen "Vajlett och Rut" som turnerar landet runt just nu. Se den om du får chansen, det är riktigt bra! Fyndiga scenlösningar, bra skådespelare, uppfinningsrik regi och en härlig upplevelse totalt sett, vare sig du läst böckerna innan eller ej.

Men jag kostar på mig (och er) två titlar till: "Baltasar och Blimunda" (Memorial do convento) av den portugisiske Nobelpristagaren José Saramago. En kärlekshistoria från 1700-talet mot bakgrund av häxprocesser och annat elände. Lägger till en deckarklassiker: "Oskuld och arsenik" (Strong Poison) av Dorothy Sayers. Hyfsat originell intrig, faktiskt!

Fyra kvinnor spelar samtliga roller i teaterversionen av "Vajlett och Rut", i
regi av Karin Enberg. Foto Riksteatern

Copyright Klimakteriehäxan

Dem glömmer jag inte

En kulturfråga finns som alltid att hitta hos Enligt O på onsdagar. Idag undrar hon Vilka karaktärer tycker du extra mycket om? Det kan vara karaktärer från böcker, filmer, tv-serier eller varför inte pjäser. 

Förlåt mig, jag vet att det är ungefär så långt från PK man kan komma, men ja, jag älskar Vivian Ward i filmen "Pretty Woman". Det är Julia Roberts som är den oförglömliga Vivian, och förlåt en gång till men jag är väldigt förtjust i Richard Geres Edward Lewis också. Han tar ju sitt förnuft tillfånga i filmens slut – varje gång jag ser den ...

Vivians diametrala motsats glömmer jag heller aldrig: den av Lena Nyman spelade tjejen i "Om sju flickor" som jag såg på Dramatens lilla scen 1971. Lenas rollfigur hette Barbro, en trasig flicka som var knarkberoende och ruskade om oss i publiken ordentligt. Tror aldrig jag har blivit lika berörd på teater vare sig förr eller senare. Tordes inte se filmversionen som kom efter något år.

I böckernas värld gråter mitt hjärta för och med Kejsarn av Portugallien, huvudperson i Selma Lagerlöfs fantastiska roman som faktiskt bygger på en man som fanns "på riktigt" och som man på den tiden visste sörjde ihjäl sig efter sin dotter.

Gizem Erdogan som Pervin. Bild från SVT.

Pervin, spelad av Gizem Erdogan, i tv-serien "Kalifat" från 2020 kan väl ingen som följde hennes öde ha undgått att bli omskakad av. Lysande serie, möjligen lite för nära verkligheten för att man skulle kunna se den som ett kvällsnöje ... Hade man läst "Två systrar" av Åsne Seierstad innan så trängde sig de sanna förvecklingarna på.  Kristallen för bästa kvinnliga huvudroll blev Erdogans belöning, parallellt med tv-publikens kärlek.

Copyright Klimakteriehäxan

Den vackraste mannen är borta

Den här bilden tog jag 2008 när jag hade övertygat Sven-Bertil Taube om att
medverka i tv-sändningen av nationaldagsfirandet på Skansen.

Han var den vackraste mannen jag sett. Möjligen förblir han det. Han var i alla fall obegripligt snygg, trots att åren syntes, livet ut. Men nu har det tagit slut. Sven-Bertil Taube är död, vid 87 års ålder. Jag sörjer honom!

Jag har haft glädjen och äran att träffa honom i jobbet, men kände honom inte alls privat. För väldigt många år sedan hamnade vi dock båda på samma krog, klassiska Gourmet på Tegnérgatan. När jag satt mig vid bordet upptäckte jag Sven-Bertil, mitt i mitt synfält. Där satt han och var vacker!

Samtidigt hade man problem i köket. Maten lät vänta på sig. Då bjöds jag på en kir som tröst, och den utomordentligt goda drinken (vitt vin och svartvinbärslikör) matchade utsikten. Sedan dess kallar jag alltid kir för Sven-Bertil ...

Hans tolkningar av pappa Everts låtar har alltid varit en stor källa till glädje. Jag brukade gå på Taube-konserterna på Gröna Lund, med far och son på scenen, massor med folk, otrolig stämning! Flera LP-skivor har jag förstås (han fick Grammis). Sven-Bertil visste att hantera Bellman också, liksom Ferlin. Med mig delade han smaken för argentinsk tango. Och när han ställde upp hos Håkan Hellström på Ullevi lyfte han denne många snäpp! Den sista skivan, "Sånger ur havet", kom så sent som i fjol. 

Skådespelare var han också, en skicklig och uppskattad sådan med såväl internationell som svensk karriär. Det blev många filmer och tv-program, bl a i Millennium-seriens "Män som hatar kvinnor". "En enkel till Antibes" kom för tio år sedan och var alldeles underbar! Ett par Guldbaggar fick han, att ställa på lämplig hylla. 

Jag såg honom också i hans sista roll på Dramaten, i "Påklädaren" mot Krister Henriksson 2018. Redan då var hans syn otroligt dålig, och vi i publiken kände nog att vi inte skulle få särskilt många nya chanser att uppleva honom på scenen. Han bodde ju dessutom sedan länge i London.

Att kalla Sven-Bertil Taube folkkär är ingen överdrift. En suverän skådespelare, underbar röst, stor scennärvaro. Vacker var han inte bara till det yttre, det adjektivet gäller också hans personlighet. Superlativerna kan staplas. I mitt hjärta, liksom i många andras, har han en plats för evigt!

Copyright Klimakteriehäxan

Teater med glasspaus

Presenterar härmed den största skylten på mycket länge, men är det Skyltsöndag som BP vill ha det så är det! Teater i Värmland handlar detta om. 

Att sammanstråla med Selma Lagerlöf är ju något man rent av drömt om. Nu har det skett! Hon gestaltas (som vuxen) av Marika Lindström, som tillbringar stor del av sommaren i trakten av Sunne, alltså nära Selmas Mårbacka. Där finns nämligen sedan 50 år Västanå teater som i sin Berättarlada, alldeles invid Rottnerosparken, satt upp sina egna tolkningar av en lång rad av Selmas texter på scenen. Nu "En saga om en saga", en sorts jubileumsföreställning och ett potpurri på Lagerlöfska romaner.

Detta är nästan ett familjeföretag: Leif Stinnerbom skiver och regisserar, Magnus Stinnerbom skriver musiken, Sophia Stinnerbom leder orkestern, Inger Hallström Stinnerbom designar kläderna,  och ett par unga flickor med efternamnet Stinnerbom har mindre roller. 

Över trettio personer finns på scenen, och fem musiker står för tonerna. I ensemblen finns briljanta, ekvilibristiska dansare, och scendräkterna är otroliga både i färg och form! Selmas klänning, som är lite mer nedtonad, vill jag gärna ha en kopia av ... Man rycks med i tretakt, och stundtals är det väldigt fyndigt med kul scenografiska trick.

Här möter publiken Anna Svärd, Jan i Skrolycka, Gösta Berling och Nils Holgersson, för att nämna några. När Akka leder den flygande gåsflocken blir det jättesnyggt, och när den dyrbara Löwenströmska ringen hämtas upp ur en grav är stämningen lite märklig ... men liket protesterade ju inte, som gravplundrarna konstaterar ...

För en infödd värmlänning är det dock av och till ganska plågsamt att höra hur skådespelarna halkar fram och tillbaka mellan rikssvenska och (oftast dålig) värmländska, ibland i en och samma mening. Så detta är faktiskt mer en fest för ögat än för örat. Men fullsatt verkar det vara, kväll efter kväll. Och en originell teaterupplevelse får man tveklöst!

Utan tvekan är "ladan"en häftig teaterlokal.

Foto Håkan Larsson

När man går på teater vill man ofta ha något att stoppa i munnen när det blir paus mellan akterna. Exempelvis en glass! Såg i och för sig inte att just de här sorterna fanns att tillgå utanför Berättarladan, men kör lite glasskyltning ändå.

Klings glass görs i Mariestad. I nutid, fast affischen ser urgammal ut!
I mellanakten finns gott om tid för en glass.

Ny för mig: Farbror Arnes glass. Vilket visar sig vara en hommage till
mannen som en gång grundade Triumf glass. Han hette Müntzings i
efternamn och påstås ha börjat sin karrirär i glassbranschen redan
som 14-åring ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om teater

Det är Skriv-Robert som uppmanar oss, bloggarkollegorna, att på lördagar presentera en mening man läst i veckan och som av en eller annan anledning fått oss att hejda oss lite, om än bara ett kort ögonblick. Den här gången hämtar jag min tänkvärda mening ur programbladet för "Månen och de andra planeterna" som jag sett på Stockholms Stadsteater – mitt första teaterbesök på en hel evighet, för övrigt. Den mycket originella pjäsen är både skriven och regisserad av Staffan Valdemar Holm, en erfaren och välkänd man i Sveriges teaterkretsar. Om man ser till hans ålder (73) är han pensionsmässig, men någon idébrist har han definitivt inte. Den här synnerligen ovanliga historien består av sexton "bitar" av olika längd, bara några hänger ihop. Härligt nog får publiken dessutom skratta! Ann Petrén och Leif Andrée briljerar i sina roller. Andra akten var bättre än den första, jag gick ut ur salongen med ett nöjt leende på läpparna. Ändå visar det sig att mannen bakom verket förvånar mig genom att ha ett intressant och skeptiskt förhållningssätt till den bransch han varit en del av i hela sitt vuxna liv. Intervjun med honom rundas av med "Ja, men gå och se teater, hur jävla kul är det?" och han utvecklar denna karamell att suga på till Valborg så här:

Jag älskar vad teatern i bästa fall kan; berätta något om livet och existensen genom en skådespelare på scen – men när jag slutar är jag inte säker på att jag kommer att se en enda teaterföreställning mer i mitt liv.

Copyright Klimakteriehäxan

Kulturkonsumtion

Dags att ropa "Äntligen fredag!" igen och rakt ta sig an de fem frågorna från Elisa Matilda, som denna gång handlar om kulturkonsumtion.

1. Vart går du helst för att se konst? Glider gärna in på något litet galleri som kommer i min väg, kanske i Gamla Stan, kanske på Hornsgatspuckeln. Men går också gärna på museum och större konstutställningar. Och Åmells konsthandel är en oas i Stockholm.
2. Vad såg du senast på bio? "The Father" med Anthony Hopkins. Första filmen på bio för mig sedan våren 2020.
3. På vilken typ av ställe skulle vi kunna hitta dig en fredagkväll? En mindre krog med god mat passar mig bra. Mat är kultur!
4. Vilken bok kom senast i din ägo? "Gengångare" av Jo Nesbø, på cd.
5. Vem ser du gärna på scen? Har inga defnitiva favoriter, men Marie Göranzon och Henrik Dorsin gör aldrig bort sig. Saknar fortfarande Cornelis och Monica Z. Hade gärna suttit i publiken i går kväll när Rigmor Gustafsson och Magnus Lindgren hade konsert med Bielefelder Philhamoniker, i Tyskland.

Copyright Klimakteriehäxan

Höst som blir kulturell vår

Hej onsdag! Som bland annat betyder en ny kulturfråga från Enligt O. Denna gång en som jag finner osedvanligt enkel att besvara, nämligen: Vilka kulturella händelser ser du fram emot i höst?

Lätt som en plätt! Att gå på bio och teater. Är beredd att se nästan vad som helst, efter denna långa kultursvält om man bortser från vad som funnits att leta upp med tv:ns fjärrkontroll. Och sedan i går törs man rent av tro att det är möjligt! Hösten kan bli en kulturell vår, med start den 29 september! Hurra!

Copyright Klimakteriehäxan

Den ljusnande framtid tar plats på scenen

Medan vaccindos två så sakteliga sprider sig i min kropp för att ha uppnått maxeffekt om några dagar känner jag hur det finns saker i framtiden som lockar, upplevelser som jag verkligen har saknat. Nu tar de plats på huvudstadens scener igen.

Begärligt suger jag i mig bioannonserna i morgontidningen. I mars i fjol såg jag en film på stor duk senast. Sedan dess har jag förvisso sett långfilmer, men bara i tv och det blir aldrig riktigt samma sak. Nu vet jag att jag åtminstone vill se "Tove" om Tove Jansson och "Nomadland", Oscarbelönad. "Berlin Alexanderplatz" känner jag också mig sugen på trots längden, den är över tre timmar. Fler kommer att dyka upp.

Och så slås ju dörrarna till teatrarna upp igen! Naturligtvis måste man se "Rain Man" med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson, och faktum är att jag är lite intresserad av musikal också: "Saturday Night Fever" på svenska låter som en grym utmaning. Men senast jag såg en föreställning med sång och dans var jag väldigt imponerad av hur duktiga dansare vi har i Sverige numera, de finns inte bara på Broadway och i West End.

 Bild från Stadsteatern.

På Stockholms Stadsteater lockar duon Lotta Tejle och Ann Petrén (bilden) i "In Memoriam Baby Jane", inte för att jag vet något om pjäsen utan för att jag tror att de där två damerna kan leverera en historia man tar till sig. Dessutom vore det jättekul att gå på soppteater igen, på lunchtid!

Kungliga Dramatiska Teatern erbjuder Anton Tjechovs "Måsen" längre fram i höst, en riktig klassiker som jag inte tror att jag någonsin sett.

Ja är man nu en gång för alla en kulturtant är gryningstimmen snart här. Ska banne mig börja boka lite biljetter, jag lär inte vara ensam om att vilja sitta som publik i en mörk salong igen för att få nya intryck. Fast det samtidigt är svårt att planera: kan jag verkligen pricka in ett teaterbesök i november redan nu? Bestämmer mig för att försöka duger.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om döden

Att dramatikern, regissören och författaren Lars Norén i veckan dukade under för covid 19 har knappast undgått någon. Minnesorden har fyllt tidningsspalter, nätsajter och eterminuter. I ett klipp som visats i Sveriges Television säger han några i mitt tycke väldigt tänkvärda ord som får bli Veckans mening för mig:

När dom som minns oss dör, det är då vi dör.

Det är Skriv-Robert som står bakom idén med Veckans mening. Det ska vara ord som får en att stanna upp, tänka till några extra sekunder, kanske skratta eller känna sorg och saknad. Häng på!

Copyright Klimakteriehäxan

Jag mötte Lars Norén – i Hades

Lars Norén, en portalfigur i svenskt teaterliv, blev ännu ett offer för det eländiga coronaviruset. Han dog på sjukhus igår, 76 år gammal, efter ett långt liv som författare, dramatiker och regissör. Märkligt nog har jag upplevt honom på mycket nära håll! 

Jag har skrutit om det förr, men upprepar det gärna: på mitt cv kan jag bland diverse annat också sätta "Norén-skådespelerska".

Det är alldeles sant. Rollen jag fick var en som kändes rätt enkel, för jag skulle spela journalist. 

Det var förstås en ren tillfällighet att jag fick göra ett inhopp i skådespelarbranschen. Den omsusade  Lars Norén hade skrivit manus till och skulle själv regissera "Ett sorts Hades" i en tv-uppsättning (1996). Han sa till produktionsledningen att han behövde tips på en kvinnlig reporter, och fick mitt namn. /.../ 

Det handlade om seriemördare. Den våldsman jag skulle intervjua spelades av Peter Stormare. /.../  

Så blev det dags för inspelning. /.../ 

 

En tagning räckte. Själva inspelningen var över på en bråkdel av den tid det tagit mig i sminket. Lite snopet kändes det att så snart gå tillbaka till den där logen som jag inte hunnit njuta av, ta ytterkläderna och knalla ut genom dörrarna. /.../  

Men på mitt cv står det kvar: jag har faktiskt jobbat med en av svensk teaters verkligt stora. ./.

Många luckor är det i den här texten – du ser hela på News 55, men som en Premium-text, alltså något man betalar för. Just nu finns en prova-på-prenumeration, 19 kronor för två veckor. Sajten bjuder faktiskt på mycket innehåll: nyheter, korsord, krönikor, mattips bland annat. Intresserad? Maila premium@news55.se.

Idag önskar jag förstås att jag hade ett bildbevis för mitt för egen del smått historiska gästspel hos fru Thalia. Skulle haft en "selfie" både med Norén och Stormare! Men det här var ju långt innan begreppet selfie var uppfunnet ... 

Copyright Klimakteriehäxan

 

En stor stjärna har slocknat

Sven Wollter är död. Så sorgligt. Så tomt det blir på den svenska scenen.

Han blev ännu en siffra i covid-statistiken, den vi så gärna skulle vilja slippa. Men Sven Wollter kommer vi att minnas. Alla fantastiska roller han gjort! Ta bara två, en tidig och en sen: Rasken i tv-serien efter Vilhelm Mobergs roman, en serie som hade premiär 1976 och blev hans stora folkliga genombrott. Martin i "En sång för Martin" från 2001, om den framgångsrike mannen som går in i demensdimman. Ingen gick oberörd ut ur biosalongen efter den. /.../ 

Sven Wollter blev 86 innan coronaviruset kom ikapp honom och släckte stjärnan. /forts/ 

Du läser hela min text om den fantastiske skådespelaren här, på News55.

Sven Wollter som soldaten Rask i tv-serien efter Vilhelm Mobergs roman. Gurie Nordwall spelade Ida. Raskens finns på Öppet arkiv hos SVT. Foto Svt.

Med största säkerhet kommer vi nu att få chansen att återse och höra honom i en rad filmer och tv- och radioprogram, sådana brukar repriseras när stora stjärnor lämnar jordelivet. 

Copyright Klimakteriehäxan

Idag säjer vi "aldrig"!

Fredagar ägnar jag numera regelbundet en stund åt att kolla vilka fem frågor Elisa Matilda tycker att vi andra bloggare ska svara på. Idag är  inget undantag. Så medan höstdimman sakta lättar upptäcker jag att det där med att aldrig säga aldrig, det är ingenting som är aktuellt just nu ...

1. Nämn ett band/en artist du gillar men aldrig har sett live! Carole King. Men det känns som jag sett henne ... eftersom jag varit på Broadway och sett musikalen "Beautiful" om hennes liv. Tjejen som spelade huvudrollen var obegripligt lik förebilden!
2. Vad är en maträtt du aldrig testat? Insekter, larver, maskar. Vill inte. Hur bra för klotet det än må vara.
3. Vilket land tror du att du aldrig kommer besöka? Indien. För trångt, för varmt.
4. Vilken aktivitet tror du att du aldrig kommer testa? Jag vet att jag aldrig kommer att göra ett bungyjump.
5. Vad är något du gjort men innan trodde du aldrig skulle göra? Varit barnvakt åt eget barnbarn. Vågade aldrig tro att jag skulle få vara med om det!

Den plockar vi aldrig. Men den är snygg!

Copyright Klimakteriehäxan

Barnsligt bra

Tänk att sommaren kom tillbaka!
Det blev både promenad, solstol och dopp i sjön. Och så länge jag höll mig på torra land blev det också bok i öronen.

Så när Mia i bokhörnan håller fast vid den raka sommarversionen av helgfrågan Vad läser du? blir svaret att jag fortsätter lyssna mer än läsa på papper. Fast de "riktiga" radioföljetongerna är på upphällningen. Hade bespetsat mig på Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" men det visar sig att avsnitten är så enormt långa att jag tror att jag mest skulle bli arg över hur svårt det är att hitta tillbaka till rätt punkt i ljudfilen efter en nödvändig paus.

Nu har jag hamnat i en annan avdelning av Sveriges Radio, den som kallas "drama för unga". Började med "Bröderna Lejonhjärta" som jag läste när den var ny men sedan inte återvänt till. Hade förstås glömt väldigt mycket. Astrid Lindgren har kanske aldrig varit bättre. Här alltså i en fint dramatiserad version.

Roald Dahls "Häxorna" blev det sedan, underhållande, lättlyssnat och fantasifullt, men inte samma dignitet som Lejonhjärta.

Eftersom jag tror stenhårt på att bra böcker tänkta för barn och ungdom också har mycket att ge en vuxen publik är det här helt i sin ordning. Barnsligt bra, helt enkelt.
Kanske blir det "Anne Franks dagbok" härnäst.

Som bonusfråga fiskar Mia efter andra trevliga tips. Då landar jag i tv-soffan. "The Split" på SvT håller. Och "After Life" av och med Richard Gervais verkar lovande, efter ett par avsnitt. Ses på Netflix. Den som händelsevis inte sett "The Crown" på samma kanal kan jag bara gratulera. Tre säsonger, kanonbra rakt igenom. För att inte tala om "Flykten från Dannemora" på HBO Nordic.

Copyright Klimakteriehäxan

Kulturell eller ...?

Fredag förmiddag betyder fem fredagsfrågor från Elisa Matilda. Denna gång med fokus på olika typer av kulturkonsumtion. Se här hur kulturell jag kan verka vara:

1. Vad för slags museum föredrar du att besöka? Konst och design. Men med ett extra krav: det ska inte vara för stort, för då tappar jag sugen.
2. Vilken typ av film ser du helst på bio? Ganska mycket allätare, men jag undviker rymdäventyr och alltför våldsamma och blodiga historier och blir glad om man får vara med om ett lyckligt slut ... gärna med ett skratt på vägen dit ...
3. När var du senast och såg på teater? Usch, det var alldeles för länge sedan. Minns inte ens när eller vad. Egentligen älskar jag att gå på teater!
4. När besökte du senast ett bibliotek? Kort före utbrottet av coronaeländet. Inte vågat mig dit sedan.
5. Var spenderar du helst en kulturell förmiddag? I lagom sol och värme, utomhus, med en bra bok.

Det är fult att peka finger ... men jag log ändå åt den här lilla keramikskulpturen
som jag plåtade i fönstret hos Konsthantverkarna vid Slussen. Pinsamt nog minns
jag inte vem som är upphovsperson. 

Copyright Klimakteriehäxan

Lite grand från ovan

Det är en stor, tät, grön och mäktig skog som brer ut sig. Trädtopp bredvid trädtopp så långt ögat kan nå.
Aha, tänker ni, Klimakteriehäxan har investerat i en drönare, den flygande prylen som invaderat och i grunden förändrat/förenklat/förbilligat film- och tv-produktion (och krig)!

Nej. Och jag har inte flugit själv heller.
Jag har ju lämnat de "riktiga" kamerorna (skänkte rasket till Stadsmissionen) och förlitar mig alltmer på mobilen. Blir någorlunda nöjd för det mesta, nu när jag vant mig.

Alltså föreställer inte fotot ovan en svensk storskog. Det är bara några centimeter hög mossa på en dikesren längs en alldeles vanlig svensk landsväg.
Men erkänn att du skulle ha kunnat bli lurad!

Att jag över huvud taget tog bilden och nu publicerar den beror på att jag då får en anledning att berätta en gammal historia om hur man ljuger med bild, en anekdot som jag själv tycker är riktigt rolig. Den hör hemma i en teaterpjäs jag såg för många år sedan. Huvudrollen hade en gammal pressfotograf som minsann sålt in foton i fina Life, men hamnat lite på dekis och fått svårt att få ihop till det nödvändigaste.

Han avslöjar då hur det kunde gå att till lösa besvärliga bildbeställningar. Som till exempel foton på en riktigt stor folkmassa. Fast han hade ingen folkmassa till hands ...
Hur gjorde han då då?

Jo han gick till matbutiken och köpte ett paket köttfärs. Tillbaka i sin ateljé tog han upp kammen ur bakfickan och kammade färsen så att ytan blev mer ojämn. Klick!
Klart! Där fanns både mörka och ljusa huvuden i ett enda myller på bilden. Den passerade. Han fick sitt honorar.

Om han sedan gjorde pannbiff av den där folkmassan förtäljer inte historien, vars sanningshalt jag förstås inte vet något om. Men jag tror han skulle ha godkänt min mossiga storskog i miniformat.

PS Passar på att låna ännu en scen ur samma pjäs.

Fotografen har fått i uppdrag att plåta en ung snygg tjej. Han vill imponera. Skryter med sin karriär, hur han tagit fantastiska bilder under världskriget, bilder som setts "överallt".
Flickan tittar på honom. Gör en ålderskalkyl. Svarar:
-Vilket världskrig?
Tablå.

Undrar verkligen vad den där föreställningen hette. Vem som skrev, vem som spelade. Scenen var, vill jag minnas, Nybropaviljongen.

Copyright Klimakteriehäxan

Kulturell spridning?

Mia i bokhörnan känner sig missgynnad, eftersom så mycket av kulturlivet tilldrar sig i Stockholm och alldeles för lite sipprar ut i glesbygd och till mindre städer. Därför lyder helgfrågan denna gång:
Vad tycker du om att allt är centrerat till huvudstaden? Blir du lite småsur ibland med?

Jag kan förstå att man blir lite grinig. Premiärer, vernissager, boksläpp, konserter – visst äger de ofta rum mitt inne i Stockholm. Samtidigt som vi som bor i storstaden ibland är urusla på att ta tillvara möjligheterna, vilket borde göra folk bosatta långt bort ännu argare ... Ändå tycker jag mig se att det händer en hel del på kulturens område också i mindre städer. 

Lokala kulturyttringar kan vara både givande och energiska, dock. Men det kan förstås vara jobbigt att hålla koll. Och lika mycket lär det aldrig bli, ingen ordentlig kulturspridning som skulle kunna kallas jämlik.
  
Bonusfråga: Vad tycker du om sopsortering?
Om sopsortering tycker jag. Önskar att alla gör/gjorde det.

Copyright Klimakteriehäxan