Manligt medhåll - tack ska ni ha!

Män gillar inte tatuerade tjejer. I alla fall vill de inte ha en illustrerad kropp som sällskap när de går till altaret eller till sängs.
Det är svaret man fått av var tredje karl som svarat på en brittisk opinionsundersökning i ärendet, och jag sänder dem tacksamma tankar för detta medhåll. Min avsky för tatueringar hymlar jag inte med!

Hur damerna ställer sig till tatuerade manskroppar framgår inte av resultatet. Däremot visar det sig att de föredrar rakade hakor framför skäggiga. Håriga bröst är inte heller ett dragplåster på tjejer numera - annat var det på den tiden när en slätstruken James Bond försågs med löshår på hela framsidan ... (George Lazenby hette han, och han var bara Bond i en enda film, 1969).

Copyright Klimakteriehäxan

På kysstäck(t)a ben

Hon är en ung barnvagnsrullande mamma i Köpenhamn. Ser alldeles frisk ut. Men ändå inte som alla andra. Hon är tatuerad, mer än de flesta, över hela kroppen, och jag kan inte låta bli att smyga upp kameran för att föreviga hennes ben. Ni ser själva: stora röda läppavtryck har etsats in över hennes vader, vid knät dinglar några körsbär. Andra benet är likadant.
Vilken normal tjej vill ha det där mönstret över hela benen för resten av livet? Jag bara undrar! Det är väl en sak att låta alla kroppsdelar överösas med kyssar – men att ständigt ha kysstäckta ben ... nej!

Min avsky för tatueringar har jag gett uttryck för tidigare (klicka på etiketten "tatuering"!). Samt min övertygelse om att väldigt, väldigt många av dem som idag lägger en sparad slant i kassalådan hos mer eller mindre seriösa tatueringsfirmor en dag kommer att ångra sig bittert. Och att det då blir ännu mera kostsamt att försöka bli av med det där tribalmönstret eller den stora tigern som "pryder" hela överkroppen. Dessutom kan man aldrig vara säker på att tatueringen verkligen försvinner.

"Inga seriösa ställen lämnar några garantier" säger en hudexpert till DN, som i dag publicerar en artikel i ämnet, en text som i min värld har rubriken "Vad var det jag sa?".
Kliniker som ägnar sig åt att ta bort tatueringar får fler och fler kunder."Förbluffande många vill ta bort sin tatuering direkt efter att de gjort den" säger en intervjuad.

Få som tänder på en tatuering tänker naturligtvis på, att den verkligen kan kännas främmande tio-tjugo-trettio år framåt. Färre reflekterar säkert över att det kostar många gånger mer att försöka ta bort det där mönstret än att få dit det – och att det dessutom kräver flera behandlingar under lång tid.
Vad var det jag sa?

Copyright Klimakteriehäxan

Ett citat som sitter kvar

"Tatueringar är som kläder och låtar. Det man tyckte var kickass coolt för tio år sen brukar inte direkt vara på tio i topp idag."

-Terri Herrera Eriksson, själv tatuerad, skriver i sin krönika i Aftonbladets Wendela-del något som ger mig vatten på en kvarn jag hållit på att mala i år efter år. Läs hela hennes artikel här! Och sprid den till alla som tänker rusa iväg och bli märkta för livet - det handlar om kroppsmissbruk!

Kroppsmissbruk

Om tatueringar tycker jag mycket, framför allt inte.
Det handlar om kroppsmissbruk.

Blir direkt sorgsen när jag ser unga vackra människor som låtit förstöra stora delar av sin kropp med diverse obskyra teckningar ingraverade i huden, det kan vara så kallade tribal-motiv (som åtminstone har en viss kulturell innebörd i befolkningsgrupper väldigt långt från Hässleholm) eller ett kladdigt varghuvud eller ett Karl-Alfred-inspirerat mönster med tro, hopp och kärlek som tema. Och så här års tvingas vi se hela provkartan, vare sig vi vill eller inte.

Oavsett vem personen är och hur hans/hennes tatuering ser ut vet jag att den där ”utsmyckningen” har kostat en rejäl hacka, pengar som garanterat kunde ha använts till något roligare eller nyttigare eller rent av både-och.
Och precis lika oberoende av hur resultatet ter sig tänker jag alltid: Hoppas det gjorde ont! För på något sätt tycker jag de ska straffas, tokarna som inte begriper bättre. Ont lär det göra, det har jag fått bekräftat. Rätt åt dem!

Att ta bort en tatuering är både svårt och jättedyrt, och det är inte alls säkert att det går över huvud taget.
Tänk när det i dag så vältränat rutiga magpaketet med ålderns rätt och tyngdlagens inflytande blivit en betydligt säckigare påse – hur ser då den en gång så coola tatueringen ut?
Tänk när namnet på den mest älskade (exempelvis Alexandra) är passé och den nya heter Li?
Och så vidare.

Men det finns som bekant grader även i helvetet.
Klicka på den här länken och häpna – den går till brittiska tidningen Independent, som bjuder på en bildkavalkad av vad de kallar ”Världens mest bisarra tatueringar”.
Androm till varnagel (hoppas jag)!

Copyright Klimakteriehäxan

Fult, fulare, fulast!

Det är högsommar i ordets mest påtagliga bemärkelse. Vi pustar och stönar lite till mans medan meteorologerna rabblar temperaturer av Medelhavs-klass, men njuter ändå mest av sol och bad och varma kvällar när man kan sitta ute till långt efter midnatt utan att huttra.
Och trots att jag hör till de semesterlediga, njutarna, kommer jag på mig med att längta efter kyla, höst, vinter.
Helt galet, eller hur? Otacksamt, rent av!

Men jag ser fram emot nästa årstid därför att då sätter folk på sig kläder igen.
Å nej, jag är ingen pryd liten tant som rodnar generat när en topplös flicka slår sig ned på stranden. Har inga problem med svällande muskler eller minsta storleken badbrallor (annat än att jag MÖJLIGEN kan finna dem skrattretande). Tolererar också fläskberg i bikini (inte kasta sten i glashus …) och hängbuk vilande på gravt ansträngd shortslinning.

Det är tatueringarna jag inte står ut med. De har blivit fler och fler under senare år, och nu tycks det handla om rena explosionen.
Hur har det gått till? Varför har plötsligt var och varannan människa stora blåsvarta mönster på alla möjliga och omöjliga kroppsdelar? När blev den där sortens ”prydnad” som förr utmärkte brottslingar och sjöbusar något som varenda unge drömmer om, som småbarnsmammor glatt visar upp, som mogna män stoltserar med?

Uppenbarligen har tatuerarna gyllene tider. Och alla verkar inte ens vara stadiga på handen när de sätter igång sin elektriska nål och börjar rita de mest bisarra mönster på hud – mönster som, förvisso, folk själva väljer och sedan betalar dyrt för att få dit.
De där symbolerna som folk vill bära resten av livet gör mig helt häpen. Att Karl-Alfred, om någon minns den tecknade figuren, hade ett hjärta med sin älskades namn i på en svällande biceps framstår i dag som en diskret kärleksförklaring. Då var den vulgär.

Nu har folk döskallar, djävlar, liemannen, vargar, kors och gravstenar på kroppen. Tjejer väljer möjligen en aning försiktigare: en blomma, ett tassavtryck, en stjärna. Bägge könen gillar det som kallas tribal-mönster, geometriska figurer som kanske skulle vara snygga som textil applikation på en kudde eller i häftiga akrylfärger på en tavla. Men på kroppen? Fult, fulare, fulast!

Inom loppet av ett par dagar har jag konfronterat en rad tatuerade människor.
-Hur tänker du? frågar jag 20-åringen som planerar fler döskallar på sin redan förstörda arm.
Han tänker inte, det framgår.
En i övrigt klok och snygg kollega har sedan flera år tillbaka Lilla My i rött och blått på sin skuldra. Vad tog det åt henne?

Tjejen som har ett helt lår vanställt av mörkblåa slingor förklarar att ”det är coolt”. Undrar om hon kommer att tycka det när celluliterna tagit över (det kan gå fort, hon har det i släkten!) och förvandlat den släta huden till en yta som mest liknar en kullerstensgata.

Fyrabarnsmamman på badhandduken vid min sida tycks inte ha något problem med att hennes minste får in svansen av en svart orm i munnen när han ska ammas och tar i av all den kraft hungern förser hans små käkar med. I ryggslutet har hon ett annat mönster.
Den f d hårdrockaren bär sin tvååring på en arm som är blåmönstrad från handled till axel. I present på sin 35-årsdag önskade han sig ännu en tatuering. Jodå. En hängiven älgjägare fick en tatuering av en älg, vad annars, till 50-årsdagen. Och blev glad!

Folk måste ha blivit galna.
Betalar stora pengar för något som väldigt många – det vet man – ångrar djupt så småningom.
Klantiga tatuerare klarar inte heller alltid av att göra de bilder de utlovar. Dessutom får de inte utan föräldrars tillstånd sätta nålen i folk som inte är myndiga. Det sker ändå, av mindre nogräknade utövare.
Och att bli av med en tatuering är både svårt och kostsamt, utan att resultatet kan garanteras.

Jag tycker man borde förbjuda all tatuering fram till 45-årsdagen eller så.
Den som vid det laget tycker sig bli snyggare av en drake på bröstet eller en hund på armen eller mammas namn på halsen kan då få sin vilja fram, för då har han/hon ändå haft chansen att fundera igenom saken.
Likväl gläds jag åt att det gör riktigt sjusärdeles ont när de väljer att oåterkalleligen förfula sin kropp.
Och ont, det gör det. Det försäkrar mina tatuerade bekantingar mig enhälligt om.
Rätt åt dem.

Copyright Klimakteriehäxan

Om Carola

Om Carola tänker göra om det igen.
Om hon alltså klämmer dit den där Kristus-symbolen på överarmen en gång till, den hon hade i den svenska finalen, falsk tatuering med glitter och allt.
Om hon tror att det på något vis är snyggt, bra, hyggligt mot Gud, originellt eller tufft.
Om hon gör det.
Och oavsett hur det går i den där tävlingen, den bryr jag mig inte om ett skvatt.
Men om hon har den där saken på armen igen.
Då skäms jag över att vara svensk.

Copyright Klimakteriehäxan

43 saker för ett bättre liv

Vi är många som tar till knepet att göra upp en lista för att få något uträttat. Det kan vara saker som behöver inhandlas, saker som behöver göras på jobbet eller hemma, saker som måste kommas ihåg. Listan är piskan, och moroten får man varje gång något kan suddas bort från uppräkningen.

Om du ska göra en lista över det du allra helst vill uppnå i livet – hur skulle den se ut?
Det finns ett ställe på nätet där mängder av människor har skrivit in sina drömmar.
På 43things.com samsas heta önskningar om stort och smått. ”Allt behöver inte vara sådant som förändrar världen, men ge utrymme också åt de idéerna” står det på startsidan. Över 300 000 personer runt om i världen har svarat, med tillsammans mer än 400 000 olika saker att sträva efter.

Och det finns en tio-i-topplista.
Så här ser den ut:
Jag ska gå ner i vikt
Jag ska sluta skjuta upp saker som ska göras
Jag ska skriva en bok
Jag ska bli kär
Jag ska bli lycklig
Jag ska dricka mer vatten
Jag ska fotografera flitigare
Jag ska gifta mig
Jag ska skaffa en tatuering
Jag ska ge mig ut på en resa utan mål

De åtta första punkterna känner jag stor sympati för.
Den allra första träffar mitt i prick – i ett anfall av våryra gick jag in i en butik och provade två klänningar. Klänning är ju ett ”måste” nu… jaja.
Men bilden i spegeln av en tjock korv med några volanger på var inte uppmuntrande.

Den näst sista och nionde punkten tycker jag bara är idiotisk, oavsett kön, ålder och utseende på den som tänker låta sig ”prydas” av en tatuering, hur den än ser ut.
Den tionde - ja den resan har vi väl alla inlett, på det ena eller det andra viset...
En sympatisk strävan som tidigare fanns med på topplistan, men som nu slagits ut, är den kloka ambitionen att läsa mer.

Drömmar som inte kvalat in på topplistan men i alla fall noterats är till exempel de här tio:
Jag ska lära mig virka
Jag ska göra tecknad film
Jag ska sluta lita på Google
Jag ska slänga en flaskpost i havet
Jag ska sluta se på teve
Jag ska bada naken
Jag ska se 100 filmer på ett år
Jag ska hitta den perfekta behån
Jag ska springa ett maratonlopp
Jag ska betala alla mina skulder

Som sagt, stort och smått. Och det här är ju alltså bara 20 av mer än 400 000 förslag.
Dags att göra en egen lista över sådant som skulle ge ett bättre liv?
Det KAN bli svårt att begränsa sig till 43 saker.

Copyright Klimakterihäxan

När Ebba flyttar

En nyhet i massmediernas värld drar till sig min uppmärksamhet idag:
Ebba von Sydow lämnar Expressen Fredag för att bli ny chefredaktör för Vecko-Revyn.
Jaha och? säger ni kanske.
Jovisst. Å ena sidan en klockren vem-bryr-sig – men å andra sidan handlar det om två publikationer som titt och tätt dyker upp hemma i tonårsrummet. Vilket kan ha sin betydelse.

Ebba von Sydow är en kaxig tjej, snygg förstås, som bredvid jättestora bilder på sig själv berättar vad man ska tycka om ett och annat, hur man ska se ut, var man ska fynda rätt saker osv osv.
Kulturnyheterna i radion i morse slog i respektfull ton fast att hon till Sverige importerat en sorts ärkekommersiell konsumentjournalistik som hittills bara funnits i USA.
Man får anta att hon tar den med sig till Vecko-Revyn, som bland hennes företrädare har en rad andra tjejer det gått bra för.

I en av dagens morgontidningar får Ebba frågan vad hon anser om att Vecko-Revyn vid ett tidigare tillfälle lottat ut läppförstoring bland sina läsare.
Ebba tycker inte att det var en bra idé.
Så långt är vi överens hon och jag.
Men sen kommer förklaringen: hon ogillar det för att läppförstoring är omodernt och fult.
Själva grundidén har hon uppenbarligen ingenting emot. Inte ett ord eller en tanke tycks snudda vid att man kan locka småflickor till ingrepp som knappt någon borde överväga.

Så nästa grej som är på modet och, i Ebbas ögon, snyggt kan mycket väl bli ett lockmedel i jakten på tidningsläsarna.
Vecko-Revyns upplaga var 2004 över 66 000 – därav 38 000 sålda till lösnummerköpare, de allra flesta under 20 år.
Hur många av dem hade velat vinna en läppförstoring?
Alldeles för många, det är mitt tips.
De hade väl inte en aning om att det är omodernt och fult.
Nu är frågan: vad blir det som lockar nästa gång?
Piercad tunga? Tatuering?
Fult, förvisso. Och förenat med vissa risker.
Törs man hoppas att det hinner bli omodernt inna Ebba tillträder?

Copyright Klimakteriehäxan