När drevet går (och veckans foto)

Den som väljer att bli en offentlig person tar ett mycket viktigt beslut som påverkar hela livet och hela framtiden: det jag företar mig hädanefter kommer sannolikt att kommenteras, granskas, kritiseras, debatteras, förlöjligas, ifrågasättas på alla möjliga vis. Det gäller folk som satsar på politiken, andra som vill bli nya stjärnor på teaterscenen eller i film- eller musiksammanhang, till exempel. Det gäller också de som syns i tv i rollen som programledare, reporter, kommentator. 

Ingen detalj är för liten för att uppmärksammas, och ofta sker det ju med all rätt. Politiker som ljuger ska avslöjas, dåliga skådespelare förtjänar inte ros, den som vill föra fram ett seriöst budskap i tv kan inte samtidigt klä sig som till Oscarsgala, med örhängen som glittrar så att kamerorna (och tittarna) helst vill blunda.

Ibland går kritiken överstyr. Med hjälp av dagens allomfattande sociala medier bildas blixtsnabbt det som brukar kallas "drev". Den person som hamnat i fokus idiotförklaras, "saknar all kunskap", "är en skam för hela kåren", "borde få sparken snarast" – ja så där låter det i kommentarsspalterna. Jag känner ett antal personer som råkat ut för detta, vet att det gör ont och kan vara otroligt svårt att bita ihop, att komma över och komma igen.

Frågan är förstås hur man bäst hanterar ett drev, och svaret har jag inte. Men jag har nyss fått kännedom om en drevrelaterad händelse som banne mig bör gå till historien. Jonas Hallberg, mångkunnig underhållare, avled i november i fjol efter en lång karriär i rampljuset. Han debuterade som programledare för underhållningsprogrammet "Måndagsbörsen" i Sveriges Television med premiär 1979. Och hans insats sågades totalt av kritikerna. 

De elaka kommentarerna flödade i flera veckor. Tills Jonas H, i seriens femte avsnitt, inledde programmet med att säga "att han var ledsen över den usla kritiken, men att han minsann fått uppmuntrande tittarbrev också." Så tog han fram ett brev och läste högt i direktsändning:

Käre Jonas, vi tycker att du är en jättebra programledare, du leder programmet med humor och pondus. Fortsätt så.
Hjärtliga hälsningar,
mamma

Och där tystnade kritiken.

Hittar historien i en text till Jonas Hallbergs minne, nyss publicerad i Dagens Nyheter. Underbart! Men knepet låter sig kanske inte upprepas ...

VECKANS FOTO

är det dags för på söndagar (kolla bara hos Åke)! Och märkligt nog använde jag inte kameran förrän i går! 

Regnet har fallit över oss i flera dagar, antagligen väldigt välbehövligt. Daggkåpan bevarar dropparna. Och gör skäl för sitt namn.

Dessutom har nykläckta fågelungar kommit ut. De här sötnosarna är bara gulliga så länge där är små. Fullväxta kanadagäss fortsätter jag att avsky, men de söta gässlingarna kan man ju inte hata! Mamman fräste ilsket, tyckte jag kom alltför nära hennes bebisar.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i maj

Ny månad, läge för "ett finger i luften" – alltså en dagsnotering för maj i kategorin "Just nu", initierat av Kulturkollo.

Just nu läser jag flera sinsemellan väldigt olika böcker. Har kommit en bit in i Bo Inge Anderssons "Järnår" som än en gång får mig att inse hur lite jag kan om svensk historia. Det jag en gång eventuellt visste har jag glömt. En historisk roman av helt annat slag är "Pigan", skriven av Marianne Bokblad, (a k a Bloggblad) som är huvudpersonens barnbarns barnbarn. Pigan har alltså funnits på riktigt och nu fått sitt öde utrett och också fint berättat. Om ett hårt kvinnoliv i trakten av Norrköping på 1800-talet. Den är strax utläst.

Just nu lyssnar jag på "Kinesen" av Henning Mankell när vi åker längre sträckor i bilen. Har också återvänt till sådant som nyss avlidne Jojje Wadenius gjort. En musikalisk stjärna! Såg honom och hans trio live för ett par år sedan, väldigt angenämt. Han var genial, i olika genrer. Klicka på den här länken och du kan inte låta bli att le! 

Just nu tittar jag på "Den danska kvinnan", isländsk originell tv-serie (SVT Play) i sex delar med utmärkta Trine Dyrholm i titelrollen. Olik andra serier, vilket för mig framstår som ett stort plus. Ja, och så pingis förstås – det pågår världsmästerskap i London och "vi", d v s Sverige skulle faktiskt kunna gå långt i flera klasser! Vi har redan slagit Kina i en lagmatch (det hände igår), så fenomenalt bra! SVT sänder live, jag håller tummarna för nya segrar.

Just nu njuter jag av varje ögonblick jag kan fånga en solstråle. De behövs! 

Just nu längtar jag efter att vattnet i våra sjöar ska få badbar temperatur. Någon vinterbadare blir jag aldrig, men på somrarna älskar jag ett dopp!

Copyright Klimakteriehäxan

Kungliga tankar

Lite undrar jag hur det kan komma sig. Ena dagen sitter jag blick stilla och lyssnar till en kung som talar i över en halvtimme, talet direktsänds över hela världen. Det är Storbritanniens statschef Charles III som hälsar på i den amerikanska kongressen och har med sig ett fullständigt lysande tal som han levererar med stor elegans. Ukraina, historiska tillbakablickar, terrordåd, mellanstatliga relationer och humor: här finns allt med. Han får också generösa (och välförtjänta) applåder, beröm som jag hoppas att han delar med sig av till sina talskrivare, även om han säkert själv hade stort inflytande över formuleringarna. Jag hade gärna klappat i händerna om det hade märkts.

Bild Sara Friberg / Kungl hovstaterna

Så går det ett par dagar till och döm om min förvåning när jag uppmärksamt lyssnar till ännu en kung! Denna gång Sveriges Carl XVI Gustaf, som på sin egen 80-årsdag medverkar i "Tankar för dagen", en serie femminutersprogram som Sveriges radio sänt och sänder på kvällstid sedan mycket länge. Programmet "ska ge en stunds eftertanke i nyhetsflödet" och det kan handla om nästan vad som helst (tror jag) men "livsåskådning" finns med som nån sorts underrubrik.

Vem som kom på idén att satsa på kungliga tankar vet jag förstås inte, inte heller vem som kunde tipsa om att historien fanns, men kungens berättelse om ett möte som ägde rum i hamnen i Sydney för sextio år sedan är riktigt fin i all enkelhet. En till åren kommen svensk man kliver fram till ynglingen (dåvarande kronprinsen) som står vakt vid landgången till Älvsnabben och deras korta samtal blir ett minne för livet. En poäng är att detta är ett av ytterst få tillfällen när kungligheten inte är ett skvatt kunglig utan helt anonym, det handlar bara om två människor som pratar en stund.

Endast en gång tidigare har jag hört vår kung vara så personlig och det var när han höll tal i Stockholms stadshus när offren för Estonia-katastrofen hedrades. Det fick hans popularitetssiffror att skjuta i höjden. Och popularitet är något det råder brist på i en rad europeiska kungahus för närvarande ... eftersom skandalhistorierna avlöser varandra i strid ström. Behovet av kloka kungliga tankar är nog större nu än någonsin. 

PS Om du liksom jag blev imponerad av Charles tal kanske du vill läsa denna briljanta (fast onödigt mångordiga) analys av det han sa. Dean Blundell, kanadensisk journalist m m, skrev texten. 

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i april

Minsann har det varit ett månadsskifte igen. De duggar ju tätt nu för tiden! I början av varje månad håller Kulturkollo ett finger i luften och kollar läget, i "Just nu". Jag hänger på!

Just nu läser jag (lite till min egen förvåning) två extremt olika böcker om två extremt olika barndomar. Växlar mellan "Tänk som Truls", fynd för halva bokreapriset. Om pingisspelaren, för närvarande världstvåa i sin sport, och hans väg framåt. Det visar sig vara en bok skriven av flera medlemmar av familjen Möregårdh och speglar olika aspekter av ett liv där idrotten sömlöst hänger ihop med vardagen. Faktiskt riktigt intressant! 

För att inte känna mig alltför (pingis)nördig byter jag stundtals till "Entitled" med underrubriken "The Rise and Fall of the House of York", en närgången biografi, skriven av den välrenommerade Andrew Lownie, om den brittiske inte längre kunglige prinsen Andrew och hans exfru Sarah Ferguson. En engelsk väninna satte den i mina händer och sa "Den här måste du bara läsa!!". Det är inte många som har något gott att säga om den manlige huvudpersonen, drottningens älsklingsbarn, bortskämd till max från start och senare i livet ständigt med repliken "Don´t you know who I am?!" på sina läppar. Man häpnar över hans agerande, och lite senare i livet visar det sig att Fergie, hustrun, minsann inte ligger efter när det gäller dåligt uppförande. Snaskig läsning? Ja, det är bara förnamnet. Återstår att se om jag står ut med hela, det är en rätt tjock bok. Men välskriven och så vitt jag begriper byggd på superbra research. Samtidigt kan man med rätta ifrågasätta om det är väl använd tid ... hur som helst har man haft tur som inte föddes kunglig!

Just nu lyssnar jag på "Kinesen" av Henning Mankell. Har inte kommit så långt men den börjar bra, fast väldigt lång är den också ... Bästa ljud att lyssna till live är fågelsången.

Just nu tittar jag på tulpanerna som börjar skjuta upp sina blad i lökbacken. Hamnar jag i tv-soffan vill jag veta hur denna säsong av "Shetland" slutar. Bara ett avsnitt kvar! Sista avsnittet släpptes i går, påskekrim i tv-tappning helt enkelt. Fast vi har börjat med "Harry Hole" också, Joes Nesbös knepige hjälte som blivit Netflix-serie. Ännu mer påskekrim alltså!

Just nu längtar jag efter att helgen fortsätter som den börjat, med Dottern hemma hos oss och samvaro med Sonen och barnbarnen. Lite bättre väder skulle vara trevligt också.

Just nu njuter jag av att vara både självupptagen och självgod: har varit i gymmet. Faktiskt. Två gånger. 

Copyright Klimakteriehäxan

Kom loss med K!

z

Dags för ett nytt kliv in i Litteraturens ABC, i Enligt O:s efterföljd. Nu har vi kommit till K. I ett mer välkänt sammanhang får just denna bokstav det här rimmet:

Krakel Spektakel, kusin Vitamin
hoppsan i fläsket, hejsan i skrinet,
den ena är lång och den andra är fin,
det är Krakel Spektakel och Kusin Vitamin.

Men det var Lennart Hellsing som åstadkom den lilla versen. Min poetiska ådra klarar inte av att tävla med honom så jag tar helt enkelt de tre delarna i tur och ordning och kommer loss: 

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på K!

Jag blev helt betagen när jag läste "Flyga drake" (The Kite Runner) av Khaled Hosseini. Det kan ha varit en av de allra första böcker som gav mig lite insikt i det för mig synnerligen okända landet Afghanistan, med motsättningar mellan befolkningsgrupper och religiöst förtryck. Hosseini hamnade i USA där han blivit kvar och skrivit fler romaner, totalt fyra – den senaste har jag dock inte läst. Filmversionen av debutboken är också riktigt lyckad.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på K!

"Kejsarn av Portugallien" kan jag inte gå förbi. Ett mästerverk i det mindre formatet av Selma Lagerlöf. så rörande och berörande och upprörande! Hur ett litet barn kan förändra allt för sina föräldrar, för all framtid. Den som inte läst den har verkligen missat något! Dessutom är tv-serien, med Ingvar Hirdwall som Jan i Skrolycka (Kejsarn), lysande. Att den är över trettio år gammal spelar absolut ingen roll. Här finns den! 

Berätta om en riktigt bra bok om kärlek!

Men hur ska jag kunna välja EN enda titel ur det utbud kring ämnet som kanske är störst av alla som litteraturen någonsin belyser? Finns hur många som helst, gamla och nya i en salig blandning. OK, det får bli en  representant för det nya, Lena Anderssons "Män och kvinnor" (som väl är en bra titel när man letar böcker om kärlek?!). Känslorna är starka och bokläsare kan inte låta bli att engagera sig – i alla fall kan inte jag det. Skulle det äntligen ordna sig för Ester Nilsson, som vi lärt känna i två tidigare romaner? Lena A är en fenomenal skribent, helt och hållet sin egen.  

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 7: ROLIGT

Onsdag har jag utsett till dagen för kärleksbombning! Nu kör vi en gång till!
Det är nyttigt att skratta, det står utom alla tvivel. Skratt gör oss friskare, snyggare, trevligare att umgås med. Alltså ska vi tillvarata varje tillfälle! Och i denna veckas kärleksförklaring ska vi alltså lyfta fram sådant vi tycker är roligt!

Jag❤️tv-serien "Solsidan" (TV4). Har absolut inte sett alla avsnitt, men har definitivt skrattat varje gång jag sett ett. "Mickan" (Josephine Bornebusch) är underbar!

Jag❤️Hasse&Tages "Lindeman-intervjuer". Improvisationer när de är som bäst! En ädel och svår konst.

Jag❤️och saknar Torsten Ehrenmarks stillsamma och humoristiska berättelser om livet, en gudabenådad kåsör var han, utan värdig efterföljare.

Jag❤️många av de oräkneliga AI-genererade videosnuttarna som när världsledare sjunger i kör, med perfekt läppsynk, i "We are the world". Eller för all del när jag ser Trump som balettdansös ... det är nog den enda chansen för mig att hysa minsta varma känsla för den mannen.

Jag❤️tv-sketcherna med Gösta Ekman som "Papphammar". Den första kom 1981. Ingen kan ramla som han kunde.

Jag❤️filmen "När Harry mötte Sally". Framför allt en gyllene replik i den: Meg Ryan har just fejkat en högljudd o.r.g.asm sittande vid ett bord på ett kafé fullt med folk. En servitris frågar en äldre kvinna vid ett bord intill vad hon vill beställa och får svaret: "Jag tar samma som hon" (I´ll have what she is having), med en nick åt Ryans håll. En bonuspoäng är att kvinnan spelas av en tvättäkta amatör: mamman till filmens regissör! 

Vi fortsätter i det här spåret några veckor till, vi får väl se vem som tröttnar först – jag eller mina besökare ... Förra onsdagens tema var minne och det fick en rad bloggare att minnas, många väldigt fina saker fick vi ta del av! Klicka in er och kolla hos Mrs Calloway, LillaSyster, Susanne, BP, Anki, Margaretha, Susjos, Jenny och Åsa, alla återkommande kärleksspridare!

Återstår att se hur kul ni tycker temat är i dag? Skulle ni råka tycka att det är lite roligt blir det ju en dubbelträff ... Glöm inte att lägga in länk i kommentar här. Jag kommer och hälsar på, kommenterar och länkar tillbaka i nästa omgång. Hoppas fler klickar runt!

Copyright Klimakteriehäxan

Nystart

Enligt O ställer varje vecka en kulturfråga. Denna gång lyder den så här: Vilket  verk som handlar om nystart vill du tipsa om? 

Finns det något bättre, mer självklart än Vilhelm Mobergs utvandrarserie? Fyra delar; "Utvandrarna", "Invandrarna", "Nybyggarna" och "Sista brevet till Sverige". Möjligen ska man också lägga dit "Din stund på jorden" som kan kallas för en uppföljare. Tål att läsas gång på gång, tål att ses både som film och musikal (Kristina från Duvemåla).

Lite i samma anda kan man kanske också tänka på "Markens gröda", av norske Nobel-pristagaren Knut Hamsun. Men Isak och Inger emigrerar inte utan bryter sin mark hemma i det karga Nord-Norge.

För oss som älskar Selma Lagerlöf är "Jerusalem" också en historia om att lämna det trygga och invanda och ta djärva kliv ut i det okända. För några i den grupp som följer den karismatiske predikanten blir resultatet katastrof. Tv-serien är också mycket sevärd!

Se där tre varianter (varav ingen överraskande, det inser jag) som belyser hur svårt det kan vara att acklimatisera sig i nya omgivningar. Integrationsproblem skulle vi väl kalla det i dag, problem som sällan klaras av på något enkelt vis, varken då eller nu.

Komediserien "Hacks" på HBO handlar om en ståuppande kvinna som blivit "årsrik" och börjat få brist på skämt. Hon anställer en ny manusskrivare för att få nytt flyt, det blir både roligt och allvarligt, och historien finns nu i hela fyra säsonger. Allra bäst är de första två, den fjärde har jag valt att inte se till slut för då  blev "roligheterna" nästan bara elaka.

Copyright Klimakteriehäxan

Missa den inte!

En av de bästa filmer jag någonsin sett finns nu att streama på SVT Play: "Three Billboards Outside Ebbing Missouri". Ett drama om en mor och hennes våldtagna och mördade dotter, om utsatthet, om polis som inte räcker till ... om personligt mod ... om relationer ... Storyn är inspirerad av verkliga händelser.

Inser att det kan vara svårt att se texten på skyltarna. Där står från
höger till vänster "Våldtogs medan hon dog", "Ännu ingen gripen?"
 och "Varför [polischefens namn]?"

Filmen nominerades till sju Oscars 2018 och jag lovar: den var värd varenda en fast det blev "bara" två. Missa inte denna! Den är rörande, upprörande, spännande, överraskande, stundtals till och med lite rolig ... den har helt enkelt ALLT! Om jag ska se om den? Sover Dolly Parton på rygg?

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i mars

Just nu läser jag "Leva på gränsen", texter om Sydafrika skrivna av min vän och kollega Leif Norrman, som under en lång karriär bl a varit Dagens Nyheters korrespondent där. Redan det inledande kapitlet, i vilket man får följa med på Leifs första besök i landet, då som sjöman, är så välskrivet att jag verkligen ser fram mot fortsättningen. Och avsnittet om hur Nelson Mandela återvänder till Robben Island i sällskap av en grupp journalister gör mig inte besviken! Nutidshistoria i angenäm form.

Just nu lyssnar jag på hur min granne dammsuger. Kör hårt munstycke på trägolv. 

Just nu tittar jag på "Sex dagar kvar att leva", dokumentär serie i SVT. Carina Bergfeldt skrev för drygt 10 år sedan reportageboken "Sju dagar kvar att leva" om en dödsdömd amerikansk man och alla berörda av hans brott. Det blev en läsvärd bok, återstår att se om hon lyckas upprepa idén med gott resultat en gång till. Svårt, tror jag. Uppföljaren hon skrev, "En bra dag att dö", var inte alls lika lyckad som den första, men fängelsepastorn som lyftes fram i den finns med nu också.

Just nu njuter jag av en av årets sista semlor.  

Just nu längtar jag efter mycket mera sol. Och snödroppar, vintergäck, krokus. Det är på g!

Bloggen Kulturkollo startade traditionen med "just nu", en fingret-i-luften-notering att publicera när det varit månadsskifte.  

Copyright Klimakteriehäxan

OS – nu ett minne blott ...

Har du liksom jag en lätt "baksmälla" efter ett intensivt vinter-OS, upplevt dag efter dag i tv-soffan? Jo nog blev återvändandet till vardagen utan tv på dagtid något att brottas lite med ... där finns en känsla av tomhet ... Men några gyllene ögonblick har stannat kvar. Ja, även några som inte blänker av stolthet, förstås! Gott och blandat har jag listat i tio punkter här, när några dagar gått och OS är ett minne blott.

1. Karlsson (Frida) och Andersson (Ebba) blev etta och tvåa i damernas skiathlon. Vilken start det blev för Sverige!

2. Curlingsyskonen Wranås guld och Isabellas blick när hon drar iväg sista stenen. Stensäker är väl rätt ord i sammanhanget?

2. Tre svenskor på pallen i sprint på skidor – vilken syn! Linn, Jonna och Maja!

3. Ebba Anderssons ofattbart dramatiska stafettvurpa, en hel volt faktiskt, och trots det ett silver! Jag skrek. Och när hon strax ramlade en gång till skrek jag förstås igen, fast i onödan för då visade det sig vara en repris ...

4. Lindsey Vonns hemska fall i störtloppet. Jag skrek naturligtvis. Och hon flögs i helikopter till sjukhus för akut operation.

5. Kanadas curlingfusk. Om det nu var fusk? Sista ordet verkar inte vara sagt.

6. Damkronornas sorg när finalplatsen försvann i förlängningen mot USA (som vann guldet sen). Bronset smög sig också. Synd, för de spelade bra.

7. Herrkronorna som skulle sopa isen i hockeyrinken med alla, tack vare toppnamnen som kommit till undsättning. Tji fick vi. Man skapar inte en välljudande kör med bara solister, så att säga.

8. Den pinsamma längdstafetten där de svenska skidherrarna kom sist. Hu.

9. Martin Ponsiluomas guld som i någon mån räddade anseendet för de svenska skidskyttarna på herrsidan. De verkade mer skadskjutna än skottsäkra, tyvärr.

10. Finaldagens triumf för skiddrottningen Ebba Andersson, i ensamt majestät på den första olympiska femmilen för damer någonsin. Fast nog saknade man de andre svenska tjejerna som blivit sjuka ... det kunde ha blivit en trippel till! Så galet bra är de för närvarande!

Ett lyckat vinter-OS blev det för svensk del hur som helst, Sjua i medaljligan! Fast Norge var allra bäst förstås. För sjuttio år sedan hölls också vinter-OS i Cortina och redan då var rivaliteten mellan Sverige och Norge grundmurad. Det fick den legendariske Pekka Langer att sjunga en liten nidvisa i radio, eftersom norrmännen inte skördade stora framgångar. Den löd i all enkelhet: "Norge kom sist i Cortina!", på den klassiska "peka-fingret-melodin". I år hade han behövt byta "sist" mot "först" alltså!

Arton svenska medaljer blev det ändå, åtta guld, sex silver och fyra brons. Rekord! Tror jag kan uttala mig för hela hemmapubliken, som måste ha varit rätt stor, när jag säger tack så mycket för underhållningen!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 3: KUNSKAP

Man lär så länge man lever, brukar det heta, och jag tror nog att det är alldeles sant. Lika sant är det att man aldrig kan få för mycket kunskap. En sanning till: det finns förvisso fullständigt värdelöst vetande också, men det kan vara roande på sitt sätt!

Dags för utmaning alltså! Temaordet för denna omgång av Veckans kärleksförklaring är hur som helst kunskap. Hoppas att jag får en drös med tips om nya ställen/sammanhang där mer finns att hämta av denna stundtals så sparsamt förekommande vara!

Jag❤️"Dokument utifrån", en ofta återkommande programtitel i Sveriges Television, och jag lär mig alltid något, eftersom det handlar om inköpta dokumentärer av hög kvalitet om aktuella ämnen. Även om jag inte planerat att titta fastnar jag ofelbart om jag bara "råkar" knappa in mig på programmet! Nu senast om Robert F Kennedy Jr, som Donald Trump gjort till sin hälsominister. Jätteintressant – och beklämmande, rent av skrämmande.

Jag❤️"Två systrar", en av norska Åsne Seierstads fantastiska reportageböcker. Denna om flickorna som lever tryggt i Oslo men rymmer och blir hustrur åt jihad-krigare när de förenar sig med IS i Syrien. Lite samma sak som i den utmärkta svenska tv-serien "Kalifat", som också ger inblick i livet som kvinna i extrem muslimsk miljö.

Jag❤️korsord eftersom jag tvingas fundera kring mängder av uttryck och nyckelord av olika hög klurighetsgrad. Löser nog varje vecka "Kors & tvärs" och "Lördagskrysset" i Svenska Dagbladet och så Dagens Nyheters söndagskorsord, ibland också deras Fredagskryss. Plus Cross Boss i mobilen. Vill tro och hoppas att det är bra för min hjärna!

Jag❤️ småbarnsboken "Knacka på" av Anna-Clara Tidholm: det perfekta sättet att lära minstingen de olika färgerna. Så enkelt, så smart! Barnet knackar glatt på dörr efter dörr och möter en ny färg, lika roligt varje gång!

Jag❤️ frågesport av alla möjliga sorter också. Vill gärna hitta svaren! Fast det är klart: det tar betydligt längre tid att klämma fram dem nu än det gjorde för, säg, sisådär 10-15 år sedan ... man får gilla läget.

Jag❤️boken som den amerikanska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot skrivit efter ett otroligt researcharbete om forskning kring cancer: "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks). Det är en helt fantastisk, helt sann historia, suveränt berättad – och på vägen lär man sig mycket om denna sorgligt vanliga sjukdom men också, tack och lov, historiska framsteg för forskarna.

På onsdag är det dags för nästa Veckans kärleksförklaring. Kanske vill du hänga på? Du har förstås hela veckan på dig, och du associerar helt fritt från det "ledord" jag ger, du använder min "hjärteklump" om du vill. Idag tog jag upp sex punkter, du väljer själv hur många du vill ta: kanske bara en? Eller tre? Eller åtta? Fritt fram! Men glöm inte att lägga in en länk till ditt inlägg i kommentarsspalten här!

Föra veckan fick vi kärleksförklaringar från  Margaretha, Jenny, Mrs Calloway, Susjos och  Susanne, tack för det!

Copyright Klimakteriehäxan

 Margaretha, Jenny, Mrs Calloway och  Susanne,

Tv-tips ni kanske inte alls behöver ...?

Inte för att ni bett om det och kanske är det ingenting ni behöver heller, men nu får ni det ändå: ett par tv-tips!

Jag blir så glad och lättad när jag ramlar över en serie som inte är en blåkopia på alla andra ... Är definitivt ointresserad av övernaturligheter som zombies och utomjordingar och har noll förståelse för folk som skjuter skallen av sina medmänniskor så att hjärnsubstansen flyger, blandat med annat grovt våld. Poliser med alkoholproblem har jag heller inte mycket sympati för. Så när/om jag hittar något lite annorlunda vill jag gärna dela med mig.
Här är tre fynd som alla finns på SVT Play för närvarande!

"Malpractice" är en brittisk serie i sjukhusmiljö. Den handlar om hur man utreder eventuella felbehandlingar i vården. Det blir som en sorts polisarbete bland läkare, sjuksköterskor och barnmorskor, där intriger och maktspel florerar. Spännande! I säsong 2 (den första finns inte kvar att se längre) är det en psykiatriker som står i centrum. Består av 5 x 45 min och ligger här, redo för ditt klick!

"Berit – en bättre man" har två huvudfigurer: den populära ståupparen Live och nättrollet/kvinnohataren/enstöringen Tom. Han har utsett Live till sitt främsta hatobjekt men det tar en dramatisk vändning när hon talar ut om nätförföljelsen och nämner hans alias. Toms identitet blir omedelbart avslöjad och sedan drar historien igång på allvar ... Serien är norsk. 4 x 50 min per avsnitt, här. 

Att påpeka att "I vår herres hage" är inne på sin sjätte säsong är väl att slå in en redan vidöppen dörr, antar jag? Jag gör det ändå, så vilsamt bland veterinärer, bönder, jordnära kvinnor och stora och små djur (seriens originaltitel är "All creatures great and small").  6 x 45 min att se fram emot!

Copyright Klimakteriehäxan

Vi firar en hundraåring!

Åt en trevlig lunch med en gammal kollega i dag. Och så hampade det sig så att vi också investerade i var sitt par örhängen. De kostade 99 kronor, men det var inte priset som avgjorde, det var vad de var: en rund bit ur tv:s klassiska testbild, med balkar i färg. Vi kom fram till att med våra i runda slängar sammantagna  hundra år i tv-branschen var de ämnade för oss, om/när vi vill se tillbaka på gamla bedrifter. Inte förrän jag kommit hem upptäckte jag att det var televisionens hundraårsdag i dag! Men det firade vi alltså, även om vi insåg det först i efterhand! Hurra hurra hurra!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – och ett tv-tips

Det händer emellanåt att jag saknar New York. Nu har jag inte varit där på länge. Kanske kommer jag aldrig dit igen? Så länge Trump styr lockar det definitivt mindre. Den där staden har alltid fascinerat mig, ända sedan första gången jag såg Manhattan Skyline och fick knalla längs avenyerna, ta andningspaus i Central Park och köpa morgondagens tidning före midnatt – trycksvärtan hade inte hunnit torka ...  Under en period reste jag i alla fall dit ganska ofta på grund av jobbet. Nyss blev jag rekommenderad (minns dock inte av vem?) en bok som, visar det sig, utspelar sig i Det Stora Äpplet på 1920-talet. Den skrevs av Ursula Parrott och kallas av somliga "klassiker", en som inte går att lägga ifrån sig. Jag är kanske inte lika entusiastisk, men jag hänger med på Patricias resa sedan hennes man beslutat sig för att deras äktenskap är över. Hon lever ett tämligen vilt liv i den stora metropolen och den mening som jag vill servera Skriv-Robert och er andra som Veckans mening, den är en originell hyllning till staden!

New York is a jail, to which, once committed, the sentence is for life, but that it is such a well-furnished jail, one does not mind much.

Robert Nyberg med Trump på Grönland.

Nämnde sittande presidenten i texten ovan. Mannen som vi tvingas "umgås" med dagligen, vare sig vi vill eller inte. Så mäktig är han att han inte går att undvika, och inte bryr han sig om vad omvärlden tycker om hans skarpa beslut och tvära kast, sådant som gör att man aldrig vet vad man ska tro. Måttet är rågat! Så tänkte jag i alla fall först när jag upptäckte att SVT sänder en serie i tre delar som  heter "The Donald Trump Show", en brittisk dokumentär med underrubriken "En politisk såpopera" och en satirisk blick på sakernas tillstånd. Hur det nu kom sig började jag ändå titta och ja, jag har fortsatt! 

Trump släpper in tv-kameror nästan överallt och seriemakarna har letat upp bilder jag aldrig förr sett i något nyhetsprogram. Det gör inte karlen mindre skrämmande, men blir intressant och jag rekommenderar fler att titta!

Copyright Klimakteriehäxan

Min oauktoriserade översättning av Veckans mening lyder: New York är ett fängelse där man hamnar som livstidsfånge, men eftersom det är ett så välmöblerat fängelse gör det inte så mycket.

Jul i efterskott?

Visst vet jag att den är slut nu, julen. Knut hade sin dag i går. Tomtarna är förvisade till källaren. Och naturligtvis kan man tycka att jag är onödigt sen på bollen, men jag tänker ändå föreslå (en gång till) att du som 1/har Netflix 2/inte sett "Hjem till jul" (Home for Christmas) gör det! Utspelar sig i december månad men inget hindrar väl att man ser den i efterskott, i januari?

Tre säsonger finns med sex halvtimmeslånga avsnitt var av denna mysiga norska serie som verkligen förtjänar sin publik. Tittargodis! Har bara ett par delar osedda, suger på karamellen. Kommer att sakna Johanne!

Det är bra skådespeleri, en blandning av humor, romantik, relationsproblem i olika åldrar, bra scener i sjukhusmiljö. Inte ett enda blodstänkande mord, ingen polis med alkoholproblem, våldsprocent noll. Precis vad jag behövde. Med risk för att verka tjatig upprepar jag härmed denna rekommendation!

Apropå Knuts dag så måste jag bekänna att i år igen gör det ont att slänga ut granen, så grön och fin! Varje dag har den druckit vatten och varit ett trevligt och glittrande sällskap bredvid tv-soffan. 

Visst brukar man väl både känna och säga att när julprylarna är bortplockade känns våren närmare? Ack nej. Inte så nu. Tittar jag ut genom mina fönster ser våren otroligt avlägsen ut.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

60

-Så många avokados hade simmaren Lars Frölander ständigt i lager hemma när han skulle komma i form för stora mästerskap. Han åt sex om dagen och det gällde att ständigt ha de där "päronen" (jo de kallas så ibland) i olika mognadsgrad för att det alltid skulle smaka bra ... fattar inte hur han klarade det! Jag som är en äkta avokadoälskare vill faktiskt inte ha sex om dagen, och hur man bär sig åt för att hantera ett sådant lager är ett mysterium! Men rätt kul ändå! Frölander berättade om sina originella matvanor i Helenius hörna i TV4. För egen del hävdar jag bestämt att en rostad brödskiva med avokado och salt är ungefär den bästa macka som finns.

Tackar och tar emot!

Det är bara att erkänna: ibland är man sen på bollen. Vilken tur då att det går att komma ikapp, i det här fallet med hjälp av streaming!

Hade nämligen helt missat den norska tv-serien "Hjem till jul" på Netflix. Den som varit mer på hugget än jag kan nu se tredje säsongen, men jag är bara i början. Första omgången sändes 2019, den andra 2020. Men nu är jag med på tåget, bara att tacka och ta emot.

Det handlar om sjuksköterskan Johanne, bra spelad av snygga Ida Elise Broch (som jag aldrig förr stött på). Hon har fyllt 30 men inte hittat någon ny pojkvän sedan hennes senaste gjorde slut, för mer än två år sedan. Familjen verkar mer orolig över detta än hon själv, men att hon känner trycket går inte att ta fel på ... hon behöver någon som kan gå med på familjens julmiddag!

Alltså testar hon dejtingappar, hon går på speeddating, hon ser sig om på jobbet efter tänkbara kandidater, allt medan hennes mamma fortsätter oroa sig. En av Johannes patienter (en årsrik dansk kvinna som spelas av den nu 90-åriga fantastiska Ghita Nørby) bistår med livserfarna råd medan översköterskan grälar på Johanne för att hon låter de intagna få göra lite som de vill ... I en biroll ser man svenske Felix Sandman, också en angenäm bekantskap.

Känner mig väldigt nöjd över att ha hittat detta norska feelgood-piller, som utspelar sig under en decembermånad med alla dess traditioner och krav. Är riktigt tacksam över att ha femton avsnitt (vart och ett cirka 30 minuter långt) kvar, säker på att det betyder ganska många leenden! Vilket man verkligen inte kan förvänta sig av särskilt många tv-program ...

Copyright Klimakteriehäxan

Juligt filmtips jag nästan missade

Det tecknade originalet kom 1974. Långfilmen 2021. 

Det finns oändligt många jultraditioner. Somliga är nedärvda i generationer, andra har tillkommit under årens lopp. 

En kär sådan är det årliga återseendet av den sympatiske Karl-Bertil Jonsson, 14-åringen som ser Robin Hood som sin hjälte och försöker likna honom. Grabben som feriejobbar på posten sorterar ut paket adresserade till samhällets mest bemedlade och ger i stället presenterna till fattiga som annars inga julklappar får.

Originalet till sagan är tecknat av Per Åhlin, och texten är skriven av Tage Danielsson, som också är berättaren i filmen. Hela historien tar 23 minuter och det är väl använd tid medan man låter gröten sjunka och sträcker sig efter ännu en pepparkaka.

I år hampade det sig dock så att vår middag krockade med Karl-Bertil och det blev inte läge för SVT Play heller. Döm då om min förvåning/förtjusning när jag senare på kvällen hör tv-hallåan påannonsera ännu en sändning!

Då visar det sig inte vara den tecknade sagan, den man vid det här laget kan nästan utantill. Utan en "riktig" film, med skådespelare, och en utökad handling, i bearbetning och regi av Hannes Holm.

Jonas Karlsson spelar Tyko Jonsson, den snålamoch rika pappan, och han är nästan omöjlig att känna igen efter att skickliga maskörer gjort honom märkvärdigt lik sin animerade föregångare. Men man känner igenom honom på rösten! För den här rollen fick han en Guldbagge, "bästa manliga huvudroll" står det på den, från 2022. Jag fattar varför! Vanna Rosenberg är också strålande bra som beskäftig tant.

Märkligt nog hade denna film fullständigt gått mig förbi. Aldrig sett, hört eller läst något om den som jag kan minnas, vilket förefaller underligt men likväl är sant. Och det var verkligen på vippen att jag missat den igen. Nu satt både Maken och jag kvar, klart underhållna i en timme och 44 minuter! Definitivt en rulle jag kan se flera jular. Och om du inte heller sett den tycker jag du ska passa på att göra det, den ligger på SVT Play i en månad!

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i december

Månadsskifte, igen. Viss kommer de oftare nu än förr? Det må vara hur som helst med den saken, jag fortsätter med det jag tänkt ska bli en vana; en uppdatering på fem punkter – därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo.

Just nu läser jag Mikael Yvesands "Våran pojke". Var nominerad till August-priset (men fick det inte).

Just nu lyssnar jag på "Hon som tittade in", en deckare av Karin Wahlgren i uppläsning av Torsten Wahlund. Lite omständlig men inte så tokig ändå. Man märker att författaren är läkare i botten! 

Just nu tittar jag på  "Skiftet", svensk serie på Netflix som faktiskt är riktigt bra. Om de första kvinnorna som blev poliser och vad de mötte, både ute på gatan och på polisstationen ... Kollar åtminstone de första avsnitten av årets julkalender i SvT.  

Just nu njuter jag av en slurk glögg. Kan inte dricka särskilt mycket av den varan, för då får jag garanterat ont i huvudet.

Just nu längtar jag efter att Dottern kommer hem till jul. Då köper vi gran och klär den tillsammans, på kvällen den 23. Sedan äter vi risgrynsgröt och tar julens första skinkmacka!

Copyright Klimakteriehäxan

Bokligt systerskap

Hej igen! Har haft lite bloggpaus fast det kanske ni inte märkt ... så är det i alla fall men nu tänkte jag ta nya tag! Och vad kan då passa bättre än att klämma ihop en tisdagstrio med läsvärda böcker? Det är Skriv-Robert som styr och temat denna gång är systrar. 

Tyvärr så står det ganska stilla i skallen, kan det vara lite semesterbaksmälla månntro? Kommer bara på systrar som jag redan bloggat om. Men OK, jag försöker fatta mig kort!

"Det blåser på månen" (The Wind on the Moon) är en brittisk barnboksklassiker som till och med är äldre än jag. Eric Linklater skrev den och jag fick den i present av min brevvänsbästis Ingela när hennes familj kom från Stocksundstorp till sommarhuset i Värmland. Boksystrarna Dina och Dorinda ska uppföra sig väl, det är tanken, men usch så besvärligt att göra ... 

Två unga flickor handlar också Annika Thors serie på fyra böcker om.  Systrarna skickas från Wien till Sverige för att undkomma judehatet under andra världskriget. Startar med "En ö i havet". Kallas ungdomsbok men är synnerligen läsvärd även för vuxna.

"De osannolika systrarna Mitford" är en bra reportagebok av Cecilia Hagen. Om en märklig familj i den brittiska överklassen och de fem döttrarna som väljer helt olika vägar i livet. Historien är sann! Även tv-versionen som finns på SVT Play är bra.

UPPDATERING: Nu har jag klickat in och läst alla andra svar på tisdagstrion. Fattar inte hur jag INTE kunde komma på två av mina absoluta favoriter: Chimamanda Ngozi Adichies "En halv gul sol" och Åsne Seierstads "Tvä systrar". Som andra så klokt lyfter fram.

Copyright Klimakteriehäxan