Vi firar en hundraåring!

Åt en trevlig lunch med en gammal kollega i dag. Och så hampade det sig så att vi också investerade i var sitt par örhängen. De kostade 99 kronor, men det var inte priset som avgjorde, det var vad de var: en rund bit ur tv:s klassiska testbild, med balkar i färg. Vi kom fram till att med våra i runda slängar sammantagna  hundra år i tv-branschen var de ämnade för oss, om/när vi vill se tillbaka på gamla bedrifter. Inte förrän jag kommit hem upptäckte jag att det var televisionens hundraårsdag i dag! Men det firade vi alltså, även om vi insåg det först i efterhand! Hurra hurra hurra!

Copyright Klimakteriehäxan

Med kvinnodagen i örat och Veckans mening

Det är internationella kvinnodagen i dag. Jag letar efter örhängena som passar, det där kvinnomärket som jag har någonstans, gjort i silver, märket som ironiska människor kallar "typiskt kvinnligt" för att de säger sig se en spegel med ett handtag på ... i själva verket är det en symbol för den romerska gudinnan Venus, den som grekerna kallade Afrodite.

Hittar inte det jag söker, men hittar i stället ett par andra örhängen, långt mer originella och exklusiva! Minns att jag fått dem i present, det kan vara trettio år sedan. De är handgjorda och för varje öra finns en naken kvinna med mogna former, omgärdad av prunkande grönska. I mina ögon en livsbejakande, positiv bild. Upphovspersonen är en kvinna, men vad kan hon ha hetat? Fina små konstverk är det, nu på plats i mina örsnibbar dagen till ära!

Eftersom det också är lördag är det läge att lyfta fram Veckans mening. Det är Skriv-Robert som vill göra veckändan meningsfull genom att vi delar med oss av något vi nyligen läst, något som fått oss att hejda oss om än aldrig så lite i bokbläddrandet.

Den här gången hamnar jag i Lisa Ridzéns "Tranorna flyger söderut", korad till årets bok 2024. Vet inte om det var rätt val, men ser att den – trots att den känns väldigt "svensk" – översatts till trettio språk! Det är en sorglig bok (jag har ett akut behov av något uppiggande i läsväg nu!). 

Bo, huvudpersonen, sörjer att hustrun blivit dement och flyttat till ett särskilt boende. Han sörjer sitt eget fysiska förfall, med blöjor och kraftlöshet. Han sörjer den dåliga relationen till sonen, han sörjer att han så sällan kan träffa sin ende vän. Och allra mest sörjer han att man vill ta ifrån honom Sixten, jämthunden som alltid finns vid hans sida. Det där med vikten av ett älskat husdjur kan ingen ta lätt på! Kärleken mellan Bo och hans hund, en stark och varm känsla, går nästan att ta på:

Jag borrar in min fria hand där pälsen är som tjockast, uppe vid nacken, och han grymtar så där som han alltid gör när han trivs.

Copyright Klimakteriehäxan

Händer

Kanske tänker vi sällan på dem, händerna. Som är så viktiga! Utan dem står vi oss ganska slätt. De berättar dessutom väldigt mycket om människan på vars armar de sitter. Jag för min del har alltid tyckt att just händerna är bland det mest attraktiva en man kan ha att visa upp. Fast de måste förstås vara välvårdade, även om man kan se att de är eller har varit i flitig användning. Vilket naturligtvis också gäller kvinnohänder!

Ändå sker det alldeles för ofta att händer används till så fel saker. Utan händer skulle färre illdåd begås. Knivar skulle inte höjas i vredesmod. Inga skjutvapen skulle avlossas. Strypgrepp skulle inte kunna tas. Hårda knytnävsslag bleve omöjliga att utdela. Enligt islams sharialag är ett inte ovanligt straff för stöld att få händer avhuggna. Märkligt nog tycker jag mig se en viss logik i det, även om jag förstås inte önskar oss samma lag här.

Ibland har händer fått symbolisera fred. Som i Liss Erikssons skulptur "La Mano" som finns på Katarinavägen, nära Slussen i Stockholm. Den ska hedra de frivilliga svenska soldater som stupade i det spanska inbördes­kriget. (Bilden, t h, från Wikipedia).

En annan hand som fått klassikerstämpel är formgiven av Estrid Ericson, framstående designer på 1900-talet och grundare av Svenskt Tenn. Hennes skapelse fanns som brevtyngd, numera tror jag bara halsbandshänget finns kvar – jag har ett och tycker mycket om det, folk kommenterar det inte sällan.

Jag kan dessutom stoltsera med åtminstone två bordslampor som håller upp sin ljuskälla i ett par kupade händer, någon blomkruka också. Så jag har gillat händer väldigt länge, också de "konstgjorda"!

Men mest älskar jag mina stora, tunga händer vars proveniens jag aldrig lyckats klura ut. Ni ser dem på bilden överst i det här inlägget. Det var ett spontanköp, trots storleken, och jag har verkligen aldrig ångrat det! Har sett verket i mindre varianter men aldrig fått vet vem som skapat dem eller varifrån de kommer. Ibland får de hålla en blomma, som på fotot, ibland ett levande ljus, ibland någon liten designpryl jag gillar. Oavsett innehållet älskar jag dem alltså! Tycker de utstrålar värme och omtanke trots det hårda materialet. Kärlek, rent av. Som alla händer borde göra.

Estrid Ericsons hand i tenn.

Copyright Klimakteriehäxan

Rapport om dagsläget

Då är den här, första dagen på den här vintersäsongen som ser ut som just vinter. Snö täcker marken, solen skiner tack och lov men det är ändå fem minusgrader och, om man får tro min väderapp, det känns snarare som tio ... I går stack jag inte ut näsan utanför dörren i snålblåst och snöyra, idag ska jag drista mig ut en sväng. Men först Elisa Matildas fem fredagsfrågor. Det blir en liten rapport om dagsläget:

1. Vad är du hungrig på? Jag har ju den knepiga egenskapen att jag nästan alltid är hungrig när det gäller sådant som man stoppar i munnen ... måste hitta på något gott till fredagsmiddag! Vid sidan av det ätbara är jag väldigt sugen på att gå på bio, det var länge sen!
2. Vad är du trött på? Att mina lässvårigheter inte går över. Har ju så mycket som jag egentligen längtar efter att läsa!
3. Vad är du skyldig? Säkert svar på några mejl. Och så tror jag att jag glömt swisha en hundring till syrran, faktiskt! Ska åtgärda det!
4. Vad är du sen med? Inget som jag kommer på – och om jag kommer på något lovar jag att jag ska skynda mig!
5. Vad är du på för humör? Känns som bra! Har sovit riktigt gott, hostan verkar ha gett med sig och solen skiner. Sammantaget idel humörhöjande faktorer!

Hoppas att ni andra där ute kan känna viss optimism när ni begrundar dagsläget, åtminstone som det ter sig i er omedelbara närhet. Man får ju sällan roligare än man gör sig ...

Tillåt mig samtidigt bidra med lite färgglädje som definitivt matchar den nyfallna vita snön! Här ett inlägg i den lilla bloggserie som vi håller liv i hela november månad!

FÄRG TILL DET ENFÄRGADE

För några år sedan hade jag en kär väninna från New York på besök. Hon hade med sig en present till mig, en gåva vald med omsorg eftersom hon vet vad jag gillar. Och färg är något jag tycker om! Varför ska man vara beige när det finns så mycket piggare kulörer att omge sig med? 

Alltså fick jag detta glada halsband, som jag gärna använder. Pärlorna är i glas, gjorda i Italien. Vet att det är köpt i museishoppen på Museum of Modern Art i NY, för min kompis är "a MoMA friend" och då får man lite rabatt i butiken (och det kan behövas!) som har massor med fina saker.

Och när vi nu är mitt inne i  Färgsprakande NOVEMBER! , LillaSysters kampanj mot allt det gråa, tycker jag det här är ett smycke som verkligen passar. Matchar dessutom de flesta (enfärgade) klädesplagg!

Copyright Klimakteriehäxan 

I bokhyllans smyckeskrin

Smycken kan bokstavligen förgylla en människas dagar. Det behöver dock inte betyda att de är dyrbara, gjorde av ädla metaller och äkta stenar. Lite "oseriöst" glitter är inte att förakta när det gäller den humörhöjande effekten! Funkar i alla fall på mig!
Denna vecka har bloggkollegan Ugglan bestämt att tisdagstrion ska cirkla kring smycken & accessoarer (i handling, titel eller på omslag). Det får man kalla för kärt besvär! Dyker gärna ner i bokhyllans smyckeskrin.

För nu blev det dags att dra ännu en lans för Selma Lagerlöf (om hon nu kan anses behöva det?). Men dramat kring den värdefulla "Löwensköldska ringen", som egentligen är en trilogi, passar perfekt här. Själva ringen är av guld och en gåva från Karl XII till general Löwensköld, som kräver att få med sig ringen i graven när han dör. Det får han, men graven plundras och sedan spinns historien kring människorna som drabbas av eländiga öden, allt för den där ringens skull ...

Omar Sy som Arsène Lupin.

"Arsène Lupin och drottningens halsband" av Maurice Leblanc har jag inte tagit del av i bokform, men väl i den klart underhållande tv-serie som gjorts med Omar Sy som den humoristiske och genomsmarte gentlemannatjuven i modern version. Han har läst alla böckerna och kopierar idolen oavbrutet! Just det här dyrbara halsbandet förvaras nästan alltid i bankfack, men när det ska visas upp – under maximala säkerhetsåtgärder – blir det naturligtvis stulet. Av vem? Ja vilken annan tjuv är Arsène Lupin skulle kunna klara det? Tre säsonger i serien finns på Netflix.

"Flicka med pärlörhänge" (Girl With a Pearl Earring) av Tracy Chevalier är också en lättläst historia med ett smycke i fokus. Romanen bygger på verkliga händelser på 1600-talet i Delft i Holland. Huvudpersonen kom som 16-åring till den nederländske konstnären Johannes Vermeer som piga. Han blev fascinerad av henne, de fick en speciell relation (som hans hustru avskydde) och det porträtt hon stod modell för har blivit ett otroligt berömt verk.

Inser att många fler än jag kommer att landa på Lagerlöf och örhängesflickan, men vad gör väl det när det nu råkar handla om utmärkta böcker, sinsemellan väldigt olika, men som båda bjuder på strålande läsning?

Kan inte låta bli att slänga med en accessoar som får toppa trion. Jag råkar ju vara förtjust i väskor, det tror jag mina trogna besökare vet. Det dräller väl inte av böcker om sådana, men brasilianska Lygia Bojunga, Alma-pristagare 2004, skrev "Den gula väskan" (A bolsa amarela). I den gömmer flickan som hellre ville vara pojke alla sina hemligheter. Spännande för barn/ungdom. Jag läste den förstås som vuxen och hade behållning av den.

Annars heter väl dagens främsta och allra vanligaste accessoar semla.

Copyright Klimakteriehäxan

Sånt man bär på

Fredag, sommar fast kyligt i luften ändå. Vilket inte besvärar rhododendronbuskarna det minsta, de blommar glatt vidare och dessutom kanske nån dag extra tack vare temperatursänkningen. Alldeles oavsett vädret undrar Elisa Matilda vad vi gärna och ofta bär, fast inte tunga kassar eller så utan lite mindre prylar av accessoartyp. Så här ser hennes fem fredagsfrågor ut denna vecka!

1. Vilka kläder skulle du kunna gå i en hel helg? Bekväma byxor och en mjuk skön (och snygg) tröja.
2. Förutom solkräm, hur skyddar du dig mot solen? Går in i skuggan. Kläder. Har solglasögon med "styrka" och ett gäng fina solhattar dessutom!
3. Vad bär du med dig varje dag? Mitt tämligen jämna och relativt glada humör. Kräver varken rymliga fickor eller väska!
4. Har du klocka på vänster eller höger arm? Vänster. Har alltid klocka, känner mig naken utan. Byter dessutom, har ett par "fina" och ett gäng som är mer roliga, i glada färger.
5. Vilken typ av accessoar bär du oftast? Alltid vigselringen, alltid örhängen. Ofta halsband. Tycker smycken är kul, men jag tycker ju också om andra accessoarer som väskor och sjalar, gillar att matcha.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om Ukraina

När det redan är för sent skummar jag programmet för bokmässan i Göteborg. Bland flera olika teman dyker Ukraina upp, av helt uppenbara skäl. I presentationstexten konstateras något som vi inte kunnat undgå att märka, och det får bli Veckans mening denna gång för min del. Det vill säga den där meningen som, enligt Skriv-Roberts instruktioner, fått mig att hejda mig ett litet extra ögonblick i läsningen. Så oerhört trist att anledningen till att vi utökat våra geografikunskaper är ett eländigt krig som ingen mer än Putin vill ha.

Ukraina har gått från att vara relativt okänt hos en bred allmänhet till att städer som Mariupol, Odessa och Cherson nämns i var och varannan Rapport-sändning.

Skänkte en slant till Ukraina och fick ett armband som tack, ett med landets
nationalsymbol solrosen som nu pryder min handled.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu mörknar det ...

 ... eftersom årets längsta dag inföll igår. Men strunt samma, låt oss se fram mot några fina sommarveckor innan vi kryper in under filten och tänder de levande ljusen igen. Först midsommar! Och den enda midsommarstången jag kommer att kunna visa upp är nog den på bilden nedan. En brosch som jag hade glömt att jag hade. Handmålad på trä av Margareta Lindberg, signaturen Héti, cirka fem centimeter hög. Funkar bra! Önskar er alla redan nu en härlig helg med sol, bad, god mat, goda drycker, goda vänner, gott humör! Allt gott, helt enkelt!

Copyright Klimakteriehäxan

Med semla, för fred

Härmed gör jag en träda-fram-are och skyltar med att jag slukat vetebulle, mandelmassa och vispgrädde utan att skämmas. För detta var ju veckan när den var legitimt att peta i sig en semla, eftersom "semmeldagen" var i tisdags. Håller du med om budskapet på förpackningen här ovan? I den fanns två bake off-semlor från Ica Klingan i Grums, och tro mig eller ej, men de var supergoda och slog finfikets version på Södermalm utan diskussion.Till mindre än halva priset dessutom. Nu ett tvärt hopp:

Den knutna pistolen (The Knotted Gun) är något att skylta med när kriget knackar på grannens dörr. Carl Fredrik Reuterswärd är mannen bakom verket, och det står i stort format utanför FN-skrapan i New York. Men den finns också på flera platser i Stockholm, bl a på Sergelgatan mitt i city, vid Centralen i Malmö och på Avenyn i Göteborg.

Skulpturen ska vara en symbol för världsfreden och den kamp vi alla väntas delta i för att skapa och bevara den. Reuterswärd gjorde den 1980 inspirerad av mordet på John Lennon. För varje såld pistol går en slant till stiftelsen Non-Violence Project, som startades 1993.

En knuten pistol finns också runt min hals, en "skylt" i miniformat. Önskade mig den för ett antal år sedan och fick den i present av Maken. Tycker att den passat extra bra i tider av ideliga skottdåd när gängen gör sitt yttersta för att ta livet av varandra, med en och annan helt oskyldig drabbad när kulorna yr.

Nu tycker jag att Vladimir Putin gjort den knutna pistolen ännu mer aktuell. Men nej, konstverket finns inte i Kreml och kommer med största sannolikhet aldrig att dyka upp i de kvarteren. Runt min hals hänger det definitivt kvar. Även om det varken gör till eller ifrån vad beträffar världsfreden.

Är kameran det enda vapen Putin fruktar? Varför skulle han annars blockera sociala
medier där ögonvittnen publicerat sina bilder på ryska arméns framfart? Den här
kursen skulle få många sökande i Ukraina. Och i Ryssland.

Kapitel 4 i vårens skyltföljetong, den om "min" blomsteräng. Nu är avspärrningen
nedriven och skylten nästan oläslig. HUR ska det gå? Håll med om att
spänningen är så gott som olidlig!

Copyright Klimakteriehäxan

Inte vilket lullull som helst

Folkdräkt är i Sverige en sorts högtidsdräkt. Både män och kvinnor kan bära folkdräkt till den allra finaste fest. Det har blivit lite snack om det i höst, detta sedan ett antal riksdagsledamöter med finansminister Magdalena Andersson i spetsen kom till riksdagens öppningsceremoni  i ullkjol, linneblus, väst, förkläde och (missklädsam) mössa.

Första gången det blev liknande uppståndelse var 2010. Då var det Jimmie Åkesson som, nyinvald, gjorde sitt inträde i parlamentet klädd i gula mollskinnsbyxor, randig väst och vidbrättad svart hatt. Han hade hyrt sin outfit på Skansen.

Sedan dess verkar det som om flera av de folkvalda velat utmana sverigedemokraterna och tydligt göra anspråk på de svenska nationalsymbolerna. Och i någon mån verkar de ha lyckats. SD-ledaren hade inte tagit vägen om Skansens dräktförråd denna gång utan kom i kavaj och slips. Fast ett antal av ledamöterna hade satt på sig folkdräkt.

I Barndomslandet blev det på sena 50-talet lite av en folkrörelse: ett gäng kvinnor samlades och arbetade flitigt. Min mamma sydde sin egen Värmskogdräkt. Visst blev resultatet bra! Mörkblå yllekjol, vit linneblus med puffiga ärmar mot liten manschett, röd ylleväst, slätstärkt vit linnemössa kantad med smal knypplad spets, två randiga förkläden (vitt för sommarbruk, svart för vintern) och så en tunn vit sjal med fransar och tryckt mönster i rött. Sjalen sattes ihop med en speciell Värmskog-brosch i silver.

Det var ett ganska kostsamt äventyr. Tygerna var hemvävda och dyra, stygnen oräkneliga, otroligt många arbetstimmar gick åt medan damerna nålade och sydde och hjälptes åt att prova så att passformen blev bra. Efter all nedlagd möda var det också naturligt att detta så noggrant framtagna plagg var lämpat att gå i arv till nya generationer.

Min systerdotter i Värmskogdräkt.
 Fast hon har skippat mössan.

Jag stod uppenbarligen i tur. Och fick på mig allt i rätt ordning, inklusive vita strumpor i svarta skor. Kan jag ha varit femton? Ungefär. Visst kände jag mig fin, men det var inga bekväma plagg, varmt och svettigt blev det också. Möjligen blev det bara den enda gången man fick njuta(?) av att se mig i folkdräkt från Barndomslandet. (Bild saknas!)

I åratal har kläderna nu hängt i malpåse i en garderob. I ett anfall av jag-vet-inte-vad försökte jag ta dem på mig igen. Resultatet var klart nedslående, om än inte så överraskande: mössan, sjalen och förklädena kunde jag fortfarande ha. Men kjolen gick naturligtvis inte att stänga, västen förvandlades till en liten bolero av tjurfäktartyp, och blusen stramade över både byst och rygg.

Fast broschen, den passade ju. Den har Värmskogs vapen, en grip, i centrum, med ciselerade kläppar i kanten av det omgivande hjärtat, precis som på fina norska bunader som alltid pryds av en "sölja", en speciellt designad brosch i silver. Det här är sannerligen inte vilket lullull som helst!

Nu har Dottern tagit med sig dräkten till Oslo eftersom hon drömmer om att klä sig i den nästa 17 Mai, då alla hennes norska väninnor har bunad. Det är ingen enkel operation, hon är nog två decimeter längre än sin mormor, har betydligt större byst och längre armar ... kanske kan en van bunadssömmerska uträtta ett litet underverk. Jag håller tummarna!

Hur som helst vet vi en sak: broschen, den är rätt storlek för oss i alla de tre generationerna: mormor, mor och dotter. Det vore kul om hela utstyrseln kunde "växa ikapp" sin nya ägarinna!

Copyright Klimakteriehäxan

Guldfynd på rean

Rea-dagarna i butikerna tunnas så sakteliga ut nu. De sista prylarna med 70 procents rabatt blir färre för att till sist försvinna helt, till förmån för alla nyheter som, oavsett bransch, ska förgylla hösten (är det tänkt).

Nu för tiden är vi väl ganska bortskämda med att kunna handla till nedprutat pris. Det där med utrensning bara efter midsommar och jul stämmer inte alls, reorna nafsar stundtals varandra i svansen året runt.

Men jag upphör aldrig att förundras över att guldsmedsfirmor också har realisation. I min hjärna är det inpräntat att de ädla metallerna har evigt och stabilt värde, för att inte tala om de äkta stenarna som skänker glitter åt den som har turen att äga smycken av lite högre dignitet.

Såvitt jag minns hade aldrig de där butikerna (Hallbergs, Guldfynd, Albrekts till exempel) rea förr i världen, så när vände det egentligen? Nog kan jag fatta att en del moderna designsmycken kan bli lite mindre eftertraktade med tiden, men guldet och silvret är väl ändå det samma?

Ändå kommer de, reakatalogerna med nedsatta priser på guld, silver, pärlor, diamanter. Dessutom säljer firmor som förr stolt kallade sig "guldsmed" numera en hel del bijouterier till väldigt överkomliga priser, vilket förvisso kan vara trevligt: allt som glimmar är helt enkelt inte guld, men kan pigga upp ändå.

Det var väl ungefär så jag tänkte när jag i ett skyltfönster nyligen fick syn på ett par jättesnygga örhängen i gulmetall till reapris: 69:90. Gick in för att göra slag i saken. Det visade sig att paret i fönstret var det sista. Med kreditkortet i handen stod jag redo att betala nytillskottet i juvelskrinet, inte för att det behövdes precis, men ...

Expediten knappade frenetiskt på datorn/kassaapparaten. Såg förvånad ut, började om. Tryckte på fler tangenter, såg ännu mer förvirrad ut. Så sa hon:
-Datorn säger att örhängena kostar 33 000 kronor.
-Hoppsan, sa jag, då ska jag nog faktiskt inte ha dom.
-Fattar det, sa tjejen, och gjorde ett nytt försök att övertyga maskinen om att artikelnumret hon hade skulle visa ett pris på 69:90.

Det gjorde den inte. Under tiden hade ett par kunder tillkommit, tagit sina nummerlappar, trampade lite otåligt bakom mig som skulle handla för sjuttio spänn. Tjejen stönade. Och gav upp. 
-Du får dom, sa hon i en viskning, jag kan inte stå här i evigheter för att leta reda på felet. Hoppas du får glädje av dem!

Häpen tackade jag och gick. För i den guldbutiken var det inte bara rea, man kunde till och med få smycken alldeles gratis ... men det hör nog inte till vanligheterna. Och eftersom detta är en alldeles sann historia skriver jag inte ut butikens namn, för kanske skulle expediten få problem om detta kom fram? 

Hur som helst är det riktigt snygga örhängen. Oavsett priset. Man kan nästan tro att de är av guld. Av bestående värde.

Copyright Klimakteriehäxan

Onödig reklam

Historien upprepar sig. Varje år i december och så här inför Mors dag dyker den upp, helsidesannonsen för juvelerarfirman som bjuder på presenttips till kvinnor som är (får man anta) värda mycket uppskattning. Dyrast i dag: en ring för 155 000 kronor.

Och varje gång jag ser den där annonssidan tänker jag samma sak: varför gör de reklam över huvud taget? Alla som råkar ha sisådär 150 000 kronor att spendera på en gåva vet väl redan vart man går för att handla?

För övrigt fattar jag inte hur man törs bära ett smycke som är värt så mycket pengar. Om man inte är omgiven av Säpo, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Helgfråga på bokreans dag 10

Mia i bokhörnan är på spaning efter bokliga accessoarer denna gång när hon presenterar sin helgfråga:
Gillar ni bokrelaterade produkter? Ni får gärna visa en bild.

Ja det beror förstås på ... bokmärken både gillar och använder jag men det vet ni redan och ni har sett dem alla. Snygga bokstöd gillar jag också men de får inte plats i mina proppfulla bokhyllor. En bra läslampa är viktig, min bästa krånglar så det måste kanske bli en ny? Men jag har några kul kassar som har bokanknytning och som blivit souvenirer. Minns ni kasskampen? Den lever!

Hoppsan, höll ju på att glömma den lilla boken som är ett örhänge! En riktig bok är det, och kvinnan som gjort den sålde sina bokliga smycken ute på mässgolvet första gången jag var på Bok & Bibliotek i Göteborg. Jag och min kompis köpte ett par och tog ett hänge var, vi tyckte det räckte med ett. Men visst är det fint?

Som brukligt blir det en bonusfråga också: Vad längtar du efter nu? Att våren kommer tillbaka, den verkar ha tagit lite paus för i dag behövdes både dunjacka och mössa igen när det var dags för promenad. Lyckades gå riktigt långt från alla ställen där reaböcker förmodligen låg och bara väntade på mig denna bokreans tionde dag. 

Fyra kassar med boklig betydelse: överst en väska från en konferens om barnlitteratur
 i Melbourne, Australien. Nedre raden från vänster:  Alma-priset, En bok för alla
och en från Sveriges Författarförbund. Bara att återanvända!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu åker vi!

I bokvännernas tisdagstrio påbjuder Ugglan denna vecka att det ska handla om fortskaffningsmedel, som cyklar, bilar & bussar (och andra fordon).

Okej, då åker vi!

I storsäljaren Arto Paasilinnas "Kollektivt självmord" (Hurmaava Joukkoitsemurha) samlas ett gäng människor som tröttnat på livet. De sätter sig på en buss och börjar en lång resa i jakten på bästa stället att göra slut på alltihop, inklusive sig själva. Halsbrytande historia! Paasilinna var i mitt tycke en väldigt ojämn författare. Den här romanen är ok men absolut inte hans bästa. Det är (kanske) "Harens år"!

Årets bok 2020.

För "Där kräftorna sjunger" (Where the Crawdads Sing) av Delia Owens är båtar väldigt viktiga, en finns redan på omslaget. Bokens huvudperson får redan som mycket liten klara sig bäst hon kan med en dålig motorbåt, men utan den skulle hon inte överleva. Och livet igenom är båten en av hennes bästa "vänner". Bra läsning!

En bil som inte längre går att få igång motorn på är "hemma" för en ung mamma och hennes lilla dotter i "Gun. Love" av Jennifer Clement. Nyss var mamman en rikemansdotter med livet på en räkmacka, men snart är hon på väg utför, det är brant och går snabbt. Och naturligtvis kommer barnet i kläm. En historia som berör, inte minst för att man vet att många människor i fattiga områden i USA verkligen bor på parkeringsplatser under usla förhållanden.

Det där är alltså tre böcker jag läst och gillat. En annan "fordonsbok" står sedan länge oläst i hyllan och väntar: "En kort berättelse om traktorer på ukrainska" (A Short History of Tractors in Ukrainian). Det är den ukrainsk-engelska författaren Marina Lewyckas debutroman och jag har hört många goda ord om den. Titeln lockar faktiskt! Jo, jag ska nog ta tag i den. Också.

Hade tänkt hitta en cykelbok men kom bara på "Visst kan Lotta cykla" av Astrid Lindgren
och den har jag nog inte läst! Men en fin cykelbrosch har jag!

Copyright Klimakteriehäxan

Madeleine Albright och jag

Satt framför teven och undrade. Visst skulle han väl fråga? Eller, om han frågat, har de klippt bort svaret för att det inte var intressant eller roligt nog? Broschen satt där den skulle, så mycket var klart.

Det var säsongspremiär för Skavlan, ständigt återkommande talkshow i Sveriges Television, och han skulle ha Madeleine Albright som gäst. Verkligen inte vem som helst! Denna kvinna, en gång USA:s utrikesminister, ambassadör i FN och ständig rådgivare till en rad demokratiska presidenter, dessutom en stark feminist och debattör och författare med egna erfarenheter av att leva som flykting, är naturligtvis en toppgäst i vilken tv-soffa som helst. Att hon nu ger intervjuer igen beror (förstås) på att hon marknadsför en ny bok, ”Hell and Other Destinations”.

Men jag har ju också intervjuat henne, utan en bok som ursäkt, medan hon fortfarande var Secretary of State och en av världens mäktigaste. /forts/

Mittuppslaget i Stockholm News torsdagen den 23 november 2000.

Du läser hela min text om mig och min kontakt med den imponerande Mrs Albright här, på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis på Mors Dag!

I morgon händer det: Mors dag.
En dag för uppvaktning, paket, tårta, blommor, fin middag, champagne?
Kanske. Eller kanske inte.

Men för elva år sedan berättade jag här på bloggen om min allra första morsdagspresent. Jag köpte den till mig själv på tidigt 80-tal. Och jag hade inte ett endaste litet barn att ta skydd bakom ... för mamma blev jag först flera år senare!

Blev du lite nyfiken och undrar vad jag fick av mig? Bara klicka här så får du svaret.

Copyright Klimakteriehäxan

Allestädes närvarande

Om man är som jag, det vill säga kry, får man vara glad och tacksam i dessa coronans tider. Folk som driver krogar är mindre glada. Nu försöker man erbjuda hämtmat till rabatterade priser för att slippa sparka sina kockar och annan personal. "Vi desinficerar alla ytor" står det på skyltarna.

När vi kliver på bussen är det numera nolltaxa som gäller. Passagerarna använder sig av bakdörrarna både för att stiga på och av, väldigt smidigt. Chauffören har säkerhetsavstånd till dem som åker, alla lyder uppmaningen att sitta glest och det är inget problem, eftersom det är gott om plats.
Skyltar i taket på de långa bussarna trumpetar ut den viktigaste regeln på en rad språk: tvätta händerna!

Alla förhållningsorder som går ut på att vi helst bör stanna hemma är naturligtvis kloka, men när vädret visar sig från sin bästa sida måste det ju ändå vara OK att ta en promenad utomhus eller hur? Så resonerar uppenbarligen inte bara jag, för på strandpromenaden längs Årstaviken är det lika många människor på torsdag eftermiddag som det brukar vara en fin söndag i april. Antar att det är de som jobbar hemma som tar lite rast.

Denna skyltsöndag blev det enkelt att illustrera ett tema. Vård, medicin, försiktighet, specialrabatter. Allt corona-relaterat. Fler söndagsskyltare hittar du till via BP. Och du missar väl inte att scrolla ner till det lilla leendet?

Svart humor är som bekant något som har räddat många människor i svår knipa från att bli helt tokiga. Alltså förekommer även skämt om corona-viruset och det som rör sjukan som heter covid-19. Att folk hamstrat toalettpapper för att klara pandemin är, tycker jag, tämligen obegripligt, men uppenbarligen vanligt. Och se här! Här finns örhängena som passar just nu! I flera modeller! Fast tyvärr: om du känner att du villhöver ett par blir det svårt. De är nämligen slutsålda. Till hamstrare som vill skylta med att de tänkt till och fyllt lagret???

Copyright Klimakteriehäxan
Bilderna på örhängena från Wish

Solbad i februari – och pippi nr 87

Det är ingen överraskning längre: jag har pippi på fåglar. Vilket yttrar sig att jag har förvånansvärt gott om fåglar hemma, fåglar med en möjligen lite oväntad egenskap: de kan inte flyga.

Men jag gillar självklart även sådana som kan, och många av dem kan inte bara svinga sig upp i luften, de är duktiga simmare också. Som de två änderna som passade på att sola sig härom dagen vid Årstavikens strand.

Här brukar folk åka skridskor så här års. Nu simmar änder, sothöns och svanar omkring vid strandkanten, tar paus ibland på en sten. Solbad i Stockholm i februari! Och det är ju precis samma sol nu som i juli ... vattnet lika blått ... grässtråna lika gröna ... fast träd och buskar är åtminstone kala, som sig bör. Stormvindar ger dem dock en hård match när solen ersatts av grå himmel, vilket händer ideligen. I dag är det exempelvis inte läge för solbad ens för änder.

Och inomhus kan man nu träffa på ännu en pippi som inte flyger, men som kan sättas fast på ett klädesplagg. Tukanen (för det är väl det den är mest lik?) är ett litet minst-halva-priset-efter-jul-rea-fynd som jag förstås inte kunde motstå. Nu har den här broschen nummer 87 i min lilla pippisamlarvärld.

Februarisolen har minsann lockat upp vintergäcken också! Så söta!

Copyright Klimakteriehäxan

Stickat

Att sticka roade mig mycket förr i tiden. Mitt stickande tog tvärt slut när Dottern vägrade att ta på sig den blåa tröjan med rosa rosor i nederkanten som jag själv designat och förfärdigat, i den fasta övertygelsen att hon skulle bli glad och känna sig fin. Men så blev det alltså inte.

Vid det laget var min karriär som "handarbeterska" ändå mångårig. Det började ju redan när mamma hade syjunta, för då lekte vi småflickor samma sak, försökte korsstygn, kråkspark, virkning och stickning, med varierande resultat.

När jag så skulle sticka "på allvar" fick jag till uppgift i skolslöjden att förfärdiga ett par ullsockor. De fyra strumpstickorna for åt alla håll, det blev knut på garnet, jag tappade maskor, ena varvet blev alldeles för löst, nästa stenhårt.

Jag hatade det, så mycket att jag en dag – jag minns det än med stor förvåning, för det är inte alls likt mig – jo, en dag slängde jag stickningen i väggen. Den färdiga strumpan hade jättestor fot, men skaftet var så smalt och resåren så hård att man inte kunde ta den på sig ...

Sedan gick det ett antal år innan jag plötsligt tände på idén att sticka igen och det blev en tröja i vitt och ljusblått, flitigt använd (inte utan stolthet) och riktigt fin. Och så fortsatte jag så, fram till det där olycksaliga flickplagget i storlek fem år.

Någon såg i alla fall att intresset fanns och en dag mycket senare i livet fick jag en present, ett ganska ovanligt smycke. Det är en stickning i miniformat, tänkt som en brosch. Stickorna är tandpetare med en liten träkula i änden, garnet tunt, rätstickningen (över tio maskor) helt autentisk. En idé lätt att kopiera för den pyssliga!

Broschen är inte flitigt använd, det vore en lögn att påstå, men nu kom den i bruk i alla fall, eftersom Sanna utsett ordet STICKA till veckans tema i Gems Weekly Photo Challenge.
TändSTICKAN är förstås med i bilden för att ni ska fatta storleken. Eller litenheten, rättare sagt.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi nummer 77 på Hjärtats dag

Den kan naturligtvis inte flyga, men den dinglar lite färgglatt och trevligt när den får hänga med ut på en liten sväng. Det bör den få så här på Alla Hjärtans Dag, tror jag.
Fågeln i glada kulörer är ett örhänge, en present med rötterna i Latinamerika, men jag minns/vet inte var. Argentina, förslagsvis?!

Nog piggar det upp  med en liten färgstark pippi en mulen dag som denna eller hur! Det här blir nummer 77 i min samling, en sådan anhopning som bara den som på allvar har pippi på fåglar kan roa sig med.
Som jag, alltså.

Trevlig Valentin-dag till er allihop, med eller utan fåglar i sällskap!

Copyright Klimakteriehäxan