CITAT om svenska

Den som inte kan svenska ordentligt klarar inte av att lära sig andra ämnen heller. Och vuxenlivet blir så mycket svårare. Att förstå politiker, eller myndighetsinformation, och tillgodogöra sig sina demokratiska rättigheter ordentligt ska inte vara en möjlighet bara för somliga.

-Max Hjelm, ledarskribent på Dagens Nyheter, skriver en krönika om ett synnerligen viktigt ämne: det svenska språket, som faktiskt försummas i obegripligt hög grad. Och inte bara i skolan, föräldrarnas roll är också stor. Läs hela texten, han sätter fingret på ömma punkter i rad! 

På skolbänken

Ugglan & Boken levererar som alltid på tisdagarna ett tema för att vi ska presentera en boktrio. Denna gång ska det vara tre böcker i samma typ av miljö och då tar jag er med till skolans värld! Men jag hoppar över Jan Guillous "Ondskan" för den känner ni alla till ändå.

I "Vajlett och Rut" är det Vajlett som är den nya lärarinnan som kommer till en liten norrländsk by och blir betraktad med största misstänksamhet. Man känner lukten i klassrummet av glödande kamin och våta yllesockor ... Det här är första (och bästa) delen av Karin Alfredssons klart läsvärda trilogi, den som nu dramatiserats och går på segertåg med Riksteatern genom Sverige.

"Två år i varje klass" var hejdundrande rolig när den kom ut, skriven av Erik Zetterström, mera känd som kåsören Kar de Mumma. Den har underrubriken "En elak skolgosses minnen" och nog busades det på läroverket! Kanske är den för gammal? Eller kanske är den så gammal att den är kul på ett närmast antikvariskt sätt? Man kan alltid testa! (Jag har förstås läst den, och skrattat, för länge sedan).

"Allt jag fått lära mig" (Educated) av Tara Westover är ljusår från såväl Västernorrlands inland som Östermalm i Stockholm. Men en omskakande berättelse är det, självbiografisk dessutom, om hur en flicka, i en av en religiös sekt helt dominerad familj, lyckas bryta sig loss och till sist skaffa sig den utbildning som hennes jämnåriga redan fått. Hon kommer inte bara ikapp dem, hon går om dem också!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om skärmtid

Lördag är dagen då vi, i Skriv-Roberts efterföljd, publicerar Veckans mening. Något vi läst som fått oss att stanna upp, att tänka ett litet extra varv. Min mening är inte jättefärsk fast nyligen läst, jag hittade den när jag rensade i tidningshögen, men den är mycket bra – som så ofta när Anna-Lena Laurén är i farten i Dagens Nyheter. Här en krönika som är väl värd att läsa och där hon slår fast följande som borde vara självklart men som uppenbarligen inte är det:

Jag vet inte hur mycket forskningsunderlag som krävs för att en skandinavisk förälder ska förstå det enkla sambandet att ju mer tid ditt barn tillbringar framför skärmen, desto mindre tid tillbringar vederbörande med att röra på sig, leka eller läsa.

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för jobbet, alla lärare!

Bild från Google.

När jag var liten sa välmenande tanter och farbröder att jag borde bli lärare när jag blev stor, jag som var så duktig i skolan! Själv kände jag aldrig minsta lust till yrket, och när jag så småningom i väldigt ringa omfattning undervisade elever (de var jämngamla med mig!) insåg jag snabbt att jag saknade all dragning till pedagogiska övningar. För lite tålamod, för många problem, helt enkelt.

Men när jag nu ser att i dag är Internationella lärardagen vill jag gärna påpeka att jag är otroligt tacksam över att en massa andra människor inte fattade samma beslut som jag en gång gjorde. Vilken enormt viktig uppgift lärarna har, och hur svårt det är!

Samtidigt hör jag hur man i skolarbetet i dag tyngs av mängder av administration, blanketter som ska fyllas i på längden och tvären, formella möten om allt möjligt. Lägg därtill att oro i samhället i stort tränger in i klassrummen, ordet "skolskjutning" som för några år sedan var helt okänt sänder i dag kalla kårar längs ryggraden.

Påminns också om en amerikansk tv-serie, "Boston Public", som framför allt jag och Sonen tittade på när det begav sig, kanske tjugo år sedan nu. Där hade en kvinnlig lärare en gång en replik som satte sig för evigt i mitt minne. Det handlade om en stökig unge som aldrig gjorde som han skulle i plugget. 
-Jag är faktiskt bara hans lärare, sa hon med en suck, det är hans mamma och pappa som ska sköta föräldraskapet!

Idag jobbar Sonen i skolvärlden sedan flera år tillbaka och trivs i rollen, även om han inte är lärare rakt upp och ner. Men jag tror att han gör en bra och viktig insats. Alla som jobbar i våra skolor, på alla nivåer, ska ha mängder med tack, respekt och beröm!

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker på tema från skolschemat

Denna vecka gör Ugglan det svårt, åtminstone för mig, när hon bestämmer att temat för tisdagstrion ska vara skolämne i titeln. 

"En helt annan historia" av Håkan Nesser kan ju få vara med, den lyssnade jag nyligen på, i författarens egen inläsning. Han läser jättebra och är skicklig i att bygga upp sina intriger. Och att ämnet här är historia är ju tämligen solklart, fast detta är en spänningsroman som inte har något med historien att göra!

"Samhällets olycksbarn" (Les Miserables), en riktigt gammal klassiker av Victor Hugo, kan den kanske få stå för samhällskunskap? Ger onekligen en inblick hur livet kunde te sig, både för fattiga och de bättre bemedlade. Dock ska jag erkänna att jag inte läst den, men sett den både som musikal och som tv-serie.

Sedan blev det svårt. Fastnar till slut för "The Man" av Irving Wallace. En historia som, när den kom ut, framstod som rent utopisk: det var 60-tal och USA hade fått sin förste svarte president. Jag var helt fascinerad när jag läste den. Hur det gick för presidenten? Jo, han hamnade i riksrätt. Men vägen dit var spännande, jag avslöjar inte utgången ... Tänker att det skulle kunna vara intressant att läsa om nu, med Barack Obama i bakhuvudet. Skolämnet då? Ja, under vilket schemaetikett hamnar kunskap om omvärldens historia? Bestämmer mig denna gång för engelska, eftersom mitt ex är på originalspråket.

Copyright Klimakteriehäxan 

Om läsekonsten

Att läsa är en livsnödvändig kunskap. Alltså ska man börja tidigt. Jag älskar den här
bilden på min lilla Dotter som ganska snart lärde sig att vända böckerna rätt.

Gems Weekly Challenge har temaordet LÄSA denna vecka, jag har inte kommit till skott och nu är det redan torsdag ... Men så ser jag att bloggvännen BP gjort en sån smart tolkning! Hon har radat upp ordet "läsa" i olika sammanhang och svarat på vart och ett och liksom breddat utmaningen! Nu snor jag hennes modell (med ett par små tillägg) och hoppas att hon tycker det är OK. 

Läsa böcker – väldigt gärna. Både på papper, platta och med öronen.

Har lärt mig läsa – tidigt, kunde i alla fall när jag började skolan. (Första boken jag läste själv – Nalle Puh. Senaste boken jag läste ut – "Madonna i päls" av Sabahattin Ali.)

Läsa noter – hjälpligt, efter pianolektionerna.

Läsa kartan – blir ju nödvändigt ibland.

Läsa en bön – det är ingen vana jag har.

Läsa upp en dikt – det var jag riktigt bra på förr i tiden! Kan fortfarande en hel del Fröding utantill, tror jag. Och "Det eviga" av Tegnér som jag läste inför alla tusen elever i läroverket där jag gick.

Läsa som i plugga/studera – ja fast nån akademiker blev jag aldrig. 

Gå och läsa (för prästen), delta i konfirmationsundervisning – det var en självklarhet i mina trakter.

Läsa in något i en mening – absolut, det kan göra samtal mer spännande! 

Läsa mellan raderna – måste man göra emellanåt, precis som i svaret ovan.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om kunskap

"Att kunna multiplikationstabellen är bra av flera skäl. Men att nöta in den utantill är både dåligt för motivationen och ganska meningslöst, enligt forskare. Betydligt smartare är att utveckla strategiskt tänkande."

-Aj då, där fick vi, vi som gått i skolan på den tiden när man skulle lära sig saker utantill. Det är Svenska Dagbladet som har en artikel i dag om undervisningen i skolan, framför allt i matematik. Vi som rabblat både siffror och tyska enstaviga substantiv med omljud i pluralis tänker inte, vi bara klipper till med vår innötta kunskap ... när det enligt modern forskning vore väldigt mycket bättre om vi sparade utrymme i hjärnan för annat och klurade ut 7x8 när det behövs! 

Tillbaka till vardagen?

Det här var veckan när allvaret och vardagen gjorde sitt återintåg i väldigt många hem och familjer: skolstart. Många orosmoment är inblandade, förhoppningsvis går det bra att undervisa i skollokaler och ändå hålla avstånd till andra, både i klassrum och skolbussar och gympasalar.

Så skylten i fönstret till buiken som säljer sånt som pennor, skrivblock, termosar och suddgummin är perfekt tajmad, särskilt när man högtidlighåller bloggprojektet Skyltsöndag.

Den där dagen när höstterminen drog igång gillade jag alltid, jag såg nog till och med fram emot den med viss iver. Dels trivdes jag i skolan, dels hade jag kul kompisar men vi var ofta spridda under loven. Visst vet jag att många tänkte helt tvärtom, men jag är tacksam för mina sammanlagt elva år som elev i "vanlig" skola och önskar dem lycka till som börjat plugget i veckan.

Nalle Puh har bjudit på mycken klokskap genom åren. Som i citatet nedan, präntat på en skylt inne i ett stockholmskt kafé. Nasse undrar hur man stavar till kärlek och Puh svarar:
-Du stavar det inte, du känner det.
Om man säljer ett par caffe latte extra med hjälp av det beskedet törs jag inte tro något om.

Sedan är det ett annat sensommarfenomen (som på sätt och vis också handlar om kärlek) jag påminns om skyltledes: de övergivna katterna, som varit så gulliga när de rusat runt på lantstället och busat som små ulliga troll. Men som inte alls passar in i lägenheten i stan.

Det är en skam att så många bara struntar i dem och far sin väg. De nyss så omhuldade extra familjemedlemmarna får klara sig bäst de kan. Vilket de inte kan. Fast som tur är tar väl de flesta djurägare hand om sina små älsklingar – och blir följaktligen jätteledsna när de försvinner spårlöst. Som man ser av skyltarna.

Skyltsöndag högtidlighålls av en rad bloggare som BP håller ordning på. Här hittar du såna som brukar delta.

Skolstart och semesterslut skulle kunna få oss att tro att vi är tillbaka till normalläge
igen ... men det är vi inte. Inte än.

Copyright Klimakteriehäxan

Första dagen på resten av livet: skolstart!

Skolstart. Slut på det där juni-juli-och-augusti-begreppet som en gång gjorde att vi funderade över att välja läraryrket. Tänk att inte ha bara semester, utan ett helt långt sommarlov!

Men den relativt långa ledigheten till trots är inte en dans på rosor att vara pedagog i den moderna skolan. Det är stressigare än någonsin, kraven från både föräldrar och arbetsledning är ständigt fler och politikerna talar ideligen om hur allt ska bli bättre, fast i kollegierummen väntar man fortfarande.

Runt 5000 lärarplatser kommer i höst inte att kunna besättas med behörig personal. Och det är i princip omöjligt att utbilda tillräckligt många, det menar Universitetskanslern. Inte bara för att lärarutbildning tar tid: det finns i dag alldeles för få som är intresserade av yrket över huvud taget. Dessutom är avhoppen bland dem som ändå påbörjat sin utbildning väldigt många.

Den tid då ”fröken” och ”magistern” var titlar som uttalades med beundran och respekt är sedan mycket länge förbi. /forts/

Just i dag är det för över 100 000 barn i Sverige den första dagen på resten av livet: de börjar sin utbildningsresa, den som ska bereda dem för en vuxen vardag i en framtid vi vet ofantligt lite om.

Ett stort problem är bristen på utbildade lärare, ett annat är den hårda belastningen på de tappra människor som arbetar som rektorer och skolledare. Dessutom har dagens pedagoger moderna utmaningar att tackla.

Om detta skriver jag i den krönika som du i dess helhet läser på News 55. Jag blir glad om du inte bara läser utan också kommenterar och dessutom gärna delar vidare i dina egna kanaler, för fler att läsa – för skolan är synnerligen viktig för hela samhället och för alla!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 12

KOMPETENSFÖRSÖRJNING

-Så heter tydligen numera det vi förut brukat tala om som utbildning. Detta enligt statsrådet Ylva Johansson(S), avlyssnad tvärs över Atlanten med benäget bistånd från hemmafronten. Så kanske måste Gustav Fridolin (MP) trycka nya visitkort: kompetensförsörjningsminister.

Copyright Klimakteriehäxan

När språkpolisen slår till

Det cirkulerar många frivilliga, självutnämnda språkpoliser där ute. Jag är en av dem. Blir lite glad när jag ramlar på en som jag tror rätt effektiv lektion på nätet. Den tar tolv minuter, men det har du kanske tid med? Om du tror att du behöver den, alltså.

Övning ger färdighet – lördagstema

Att övning ger färdighet, det är en gammal sanning som är svår att säga emot. Men hur avancerad den där färdigheten blir, det är ett synnerligen relativt begrepp.
Jag vet vad jag talar om.

Bevisen finns kvar i huset i Barndomslandet. Där har jag hängt upp den gamla vackra, bukiga, mandolinen, troligen gjort i Italien. Skolstart skulle också medföra påbörjad musikutbildning. Man fick välja mellan blockflöjt och mandolin, och blockflöjt hade vi ingen, medan farfar sjökaptenen hade hemfört stränginstrumentet från någon av sina resor på de sju haven. Alltså blev det mandolin.

Det var bara det att ingen annan hade en så gammal modell som jag. De nya var platta och, tyckte ju jag då, mycket finare. Enda moderna sak jag medförde till spellektionerna var ett nyinköpt plektrum, gjort i färgglad, strimmig plast.

Jag kom till "Guter Mond, Du gehst saa stille" och tremolerade frenetiskt medan fingertopparna sved. Men så snart chansen uppstod lade jag ifrån mig mandolinen och tog aldrig upp den igen. För då hade jag hamnat framför pianot.

Möjligen passade jag aningen bättre vid klaviaturen, men någon riktig kärlek uppstod aldrig mellan oss. Visst, jag tog mig hyggligt igenom "Für Elise" och "Heinzelmännchens Wachtparade" (varför hette så många låtar något på tyska?) och gillade uppriktigt Edward Elgars "Salut d´amour" (se där, en fransk titel!). När en kompis sjöng "Aftonklockorna" stod jag för ackompanjemanget, men vi fastnade hela tiden, båda två, på "fååågelmor sin viiinge brer att höööken hennes barn ej ser", till åhörarnas (högst begripliga) irritation.

Många år senare påstod min mamma att musiklärare Samuelsson hade yttrat sig väldigt positivt om mina framsteg vid flygeln. Han sa aldrig något till mig, inte hon heller vad jag kan minnas, och jag är inte säker på att det hade gjort någon skillnad.

Nu har jag något kort ögonblick tänkt att ett pensionärsliv eventuellt skulle kunna rymma någon stund med gamla noter och nyvunnen energi. Någonstans finns drömmen om att lekande lätt ta ut en vacker melodi (utan noter!), rätt ackord, perfekt rytm, smittande ... Men ögonblicket passerar blixtsnabbt. Även om övning säkert ger färdighet långt upp i åren, oavsett tävlingsgren.

Kan inte låta bli att tänka på Ingmar Stenmarks svar på en reporters fråga om hans framgångar berodde på tur eller på träning.
-Det konstiga är, sa skidesset, att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Ett annat sätt att uttrycka faktum: övning ger färdighet.

Noterna finns kvar - från Pianospelets ABC till Evert Taube! 

Copyright Klimakteriehäxan

Det är  Anna Noton Music som bestämmer lördagstemat för årets sista månad. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema ÖVNING GER FÄRDIGHET är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan - hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

CITAT om flickors (självklara) värde

"Genom de höga flyktingtalen pågår en maskulinisering av Sverige som vi måste uppmärksamma. Många flyktingar kommer från kulturer där flickor och kvinnor inte räknas och det är självklart för dem att det ska vara så. Om de här pojkarna ska kunna integreras i och förstå det svenska samhället måste de få utbildning inte bara i svenska utan också i demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet så att det blir självklart för dem att flickor är lika värdefulla som pojkar."

-Birgitta Wistrand, bland mycket annat genusforskare och hedersledamot av Fredrika Bremer-förbundet, öppnar via sin text i Svenska Dagbladet i går mina ögon för en viktig aspekt på flyktingströmmarna som jag inte tänkt på. Läs den du också, jag tror att vi är många som förbisett den utmaning vår hittills relativt välutvecklade jämställdhet står inför.

GRACIÖST i Veckans fönster

"Graciös" är ett ord vi lånat från franskan. Det betecknar något som "röjer grace, är behagfull, mjuk" enligt SAOL.
Är då inte en av de franskaste symbolerna som finns, Eiffeltornet i Paris, graciöst så det räcker och blir över?

För att vara den enorma stålkonstruktion det är (354 meter högt, färdigt 1889) är det ovanligt mjukt och behagfullt i linjerna. Det accentueras ytterligare när man ställer upp en samling souvenirtorn på en fönsterbräda, i storleksordning, så här som man gjort i Skolgalleriet i Vänge på Gotland.

Förvisso kan man för en högst överkomlig penning få ett alldeles eget Tour d' Eiffel, i valfritt utförande från örhänge och uppåt, tryckt på tyg eller som tavla, men jag (som aldrig köpt något ens på vykort och aldrig varit uppe i det där byggnadsverket) kan gott förstå att man tröttnar och donerar det som nyss var så kul att äga till det där museet.

Därmed har jag öppnat Veckans fönster som denna gång alltså har GRACIÖST som temaord. Klicka dej vidare till Susanne och titta på fler fönster! Lägg gärna in en länk här bland kommentarerna om du hänger på!

Copyright Klimakteriehäxan

Pennans väg till museum

Ibland blir man påmind om att tiden går, och då tänker jag inte precis på de där födelsedagarna, som på något vis verkar dyka upp med allt kortare mellanrum i almanackan.

Vi råkade börja prata om pennor.

Pennor som man stoppar i fickor och handväskor utan att tänka på saken. De är ju så billiga, de där kulspetspennorna, som det bara dräller av. Mot bakgrund av det där snattar-beteendet borde vi  ju ständigt ha skrivdon till hands, men eftersom man mirakulöst nog inte har det fortsätter stöldcirkusen.  Visst kan ett och annat ramaskri uppstå, folk har ju sina favoriter i alla kategorier, men man ska nog upp i Montblanc-klassen för att det ska bli allvar av.

Nu påminde Maken mig om när kulspetspennan kom till byn. Ett modernt och fint redskap, förvisso, men inte riktigt accepterat – ett öde som drabbar de flesta nymodigheter.

Vi som började i ettan innan 50-talet var slut, vi fick lära oss att skriva med bläckpenna. Ett träskaft med metallstift som skulle doppas i ett bläckhorn och ta med sig lagom mycket vätska, lagom så att det inte blev plumpar.

Till komplikationen med de där gåspennornas släktingar hörde, att åtminstone jag ständigt hade bläckfläckiga fingrar och kläder, fläckar svåra att få bort. Oftast var de blåsvarta, men jag minns hur kul det var att köpa bläck i andra färger! Jag hade rött, grönt, lila, turkost … man köpte de små flaskorna i pappershandeln och livet eller åtminstone välskrivningslektionen blev en aning roligare, även om skrivstilen lämnade en del i övrigt att önska.

Enligt 50-talsmyten skrev alltså barn snyggare om de hade lärt sig med den gamla  sortens stålstift. Men när verkligheten inte stämmer med kartan är det tryggast att välja verklighetsbilden: inte gjorde vi det.  Visst, vi skrev ju med blyerts också, eftersom det var nödvändigt att kunna sudda ibland, men bokstäverna blev inte jämnare och vackrare för det. Några år senare uppklassades vi till innehavare av reservoarpennor, utan påtaglig effekt.

Hur går det då för dagens ungar, de som skriver kulsprutesnabbt på tangentbord, drabbas av sms-tumme och – påstås det – knappt fixar sin egen namnteckning?

Återstår att se. 80-talisterna skrev fortfarande för hand, tror nog att även de som är födda på 90-talet stiftat bekantskap med vanliga pennor, men dagens nyfödda kanske aldrig ens får se en kulspetspenna? De får väl sno något annat när distraktionen och det oreflekterade snattandet bryter ut.

I mitt fall tog det inte många år efter skolan innan jag i princip övergav handstilen.  För pengar jag fick på studentexamen köpte jag en skrivmaskin, mitt livs första och synnerligen efterlängtad. Snart skrev jag alla mina brev på den – det var ju en klar fördel att mottagaren kunde läsa dem. I jobbet har jag förstås av och till tvingats att anteckna för hand, men OM jag gör det måste jag skriva rent direkt efteråt, annars går mina kråkor inte att tolka, inte ens av mig själv!

Glömmer aldrig en intervju jag gjorde alldeles i början av min yrkesbana. Den äldre mannen som svarade på mina frågor sneglade oupphörligt på mitt anteckningsblock och sa till slut, i imponerad ton:

-Tänk att du kan stenografera!

-Stenografera? Nä inte alls, det här är handstil!

Då var han inte lika imponerad längre …

Se nu vilka antika ord jag använt i denna text: Bläckhorn! Plumpar! Pappershandel! Välskrivning! Reservoarpenna! Stenografi! Skrivmaskin!

Finns förmodligen inte en endaste liten unge som ens hört talas om varken det ena eller det andra i dag! Och snart är kanske kulspetspennan lika antik som stålpennan jag hade i första klass, när "Fröken" Sara visade hur en ”riktig svensk handstil” skulle se ut. 

Jo, jag vet fortfarande hur den bör se ut. Men jag skriver fult, det är bara att erkänna. Och det är inte kulspetspennans fel!

Ändå får de där penntyperna nog snart samsas om utrymmet på museum över gamla tider, medan en guide förklarar deras intrikata funktioner, inför häpna åhörare, ivrigt fingrande på sina minidatorer eller vad det nu kan vara de har att skriva på. För skriva ska de väl ändå?

Copyright Klimakteriehäxan

AKADEMISKT i Veckans fönster

Mitt i sommarlovet har Susanne bestämt att motivet för Veckans fönster ska vara AKADEMISKT. Och vad gör såväl stora som små akademiker på sommaren? Jo, de idrottar – åtminstone en del, och just i år åtminstone i tv-soffan, med start ikväll.

I Vänge gamla folkskola på Gotland, numera en kombination av skolmuseum och konstgalleri (scrolla ner och läs mer!), är varje fönster i klassrummet fyllt med minnen. Just de på bilden måste härröra sig från skolmästerskap i diverse sporter. Kanske har den fina pokalen erövrats den i dag tämligen försummade grenen "kast med liten boll", alltid med i skolidrotten på min tid?

Om ögat lämnar den akademiska miljön finns härlig grönska att vila ögonen på utanför glasrutan. Det är bland annat den där växtligheten vi ska hämta kraft ur, för nya akademiska stordåd när höstterminen drar igång. Fast just i det här klassrummet är det färdigpluggat, för evigt.

För fler akademiska fönsterbilder klickar du på länken ovan och kommer vidare!

Copyright Klimakteriehäxan 

Plågsamma minnen väcks till liv - i sten

Plint. Bock. Häst. Bom.

Enstaviga små svenska ord. Vad ser du framför dig? Vad framkallar orden för minnen?

De där redskapen fanns åtminstone förr i världen, förmodligen än, i varje gympasal. De skulle besegras. Man skulle över, helst lite snyggt. Man skulle hålla balansen, helst också göra några små hopp på den där bommen som lätt kunde uppfattas som trådsmal.

Och trådsmal, det var inte riktigt min stil. Jag var en klumpig unge från vischan som mötte de där redskapen när andra, stadsungarna alltså, redan var tillvänjda och behärskade dem. Söta flickor flög elegant över plinten efter ett kraftfullt men ändå smidigt avstamp på språngbrädan. Själv fastnade jag alltid mitt på den där trista möbeln, om jag ens kom upp.

Minnena från gympasalen, ganska plågsamma faktiskt, väcks när jag vandrar omkring i vad som måste vara ett av Sveriges mest originella museer. Det ligger på Gotland med adress Roma kloster, och det är inrymt i Vänge gamla folkskola. Anders Thorlin, lärarbarn förvisso, köpte huset och såg nya möjligheter. Att han är en samlare är lätt att konstatera. I dag finns ett klassrum intakt, med gammaldags bänkar under vars lock det finns både det ena och det andra.

Här finns mängder av ungdomsböcker, här finns skolresornas souvenirer, här finns Lenin som staty bredvid svenska flaggor, bilder på kungar och Luther. I taket sitter ett 20-tal jordglober. Lite gamla planscher finns på väggarna. Serietidningar. Dockor. Porslinshundar. Stillbilder i svartvitt. Läroböcker i travar. Allt i en salig röra! Och tack och lov många ting som lockar fram glada minnen – jag trivdes ju trots allt bra i skolan!

"Skolbok" i stenklassrummet.

Fast är det egentligen ett museum? Jag skulle snarare kalla det för alldeles ovanligt stor konstinstallation. För även om den gamla skolsalen är lite kul så är det utomhus som Thorlin egentligen står för det nyskapande. I botten är han nämligen stenhuggare. Och samtidigt som han låter de gamla gymnastikredskapen få den behandling de förtjänar, alltså stryk (i det här fallet av väder och vind) så finns skoltemat också i det fria. Här har han byggt upp ett helt klassrum i sten.

Läraren är förstås ett stadigt klippblock. Eleverna är sinsemellan olika, och det är lätt att anta, att den vars bänk säckat ihop är den ungen det aldrig gick särskilt bra för …

Det finns stigar in bland träden där man möter nya stenskapelser som verkar trivas ihop med den gotländska grönskan. Vill man se allt och alla tar det en god stund.

En av Anders Thorlins stenböcker.

Men i ett litet nybyggt annex finns också Anders Thorlins moderna stenskapelser. Han gör olika saker, men eftersom han älskar böcker hugger han ofta ut böcker i sten. Vackra, släta, marmorerade pärmar, många blad – här skulle man verkligen kunna tala om böcker i tegelstensformat, fast de här går förstås inte att bläddra i.

Thorlin berättar gärna själv om sitt projekt och passar kanske på att spela en EP med tidstypisk popmusik medan du ser dig omkring i klassrummet där inne. Utställningen utomhus kan man förstås titta på när som helst.

Undrar du om entrén till detta egensinniga museum? ”Betala om du vill, det är frivilligt!” står det på en skylt som föreslår 25 kronor.

En stenbok, däremot, kostar från fem tusenlappar och uppåt. Men den räcker länge …

Det är tyst i klassen när alla är stenar ...

Här svävar jorden högt.

En mardröm för en skolstäderska!

Under varje bänklock finns "hemligheter".

Copyright Klimakteriehäxan

Det viktiga språket

Att svenska språket inte är alldeles lätthanterligt, det har vi förstått lite till mans. Och rätt som det är dyker det upp i skoldebatten: barn lär sig knappt att läsa och skriva, misshandlar den grammatik de är helt obekanta med och tar sig fram medelst grymtningar och sms-vokabulär, uppblandat med ett och annat ba, typ.

Vems är då felet? Ja vi kan nog skuldbelägga olika aktörer: föräldrar, visst, men inte minst lärare. Lägger de ner tillräckligt krut i undervisningen? Har de verktyg och kunskap nog att inspirera och väcka intresse för det viktiga språket? För hur man än vänder på saken: den som har ett rikt och fungerande språk, den har också ett stort försprång på många områden i livet.

I dag mötte jag en mamma som med förtvivlad min satt med ett papper i handen. Hon hade precis läst ett klassbrev från en omtyckt och förment duktig lärarinna. Det handlade om just svenskundervisningen. Lärarinnan  skrev: ”barnen måste förstå hur det tjäns, de måste vara berädda på svårare utmaningar”. Brevet fortsatte i samma stil, grodorna staplades på raderna, men slutade i alla fall med att just rättstavning skulle hon satsa på under många lektioner framöver.

Den här mamman formulerade ett försiktigt kritiskt men ändå vänligt svar. Vill ju inte stöta sig med en människa som på många sätt fungerar bra tillsammans med ungarna. Och lärarinnan hörde av sig igen. Det framgick att mottagarna var ganska många – flera föräldrar hade uppenbarligen drabbats av skrämselhicka när de öppnat sin mailbox.

Vad hon svarade? Jo, att hon kanske hade varit lite snabb och inte kollat sin text så noga. Hon bad om ursäkt – ursäckt! – för det. Och så lade hon till ett löfte som säkert var avsett att båda gott för framtiden. Skrev: ”Nästa gång ska jag kontur läsa lite bättre.” Kontur och läsa var för säkerhets skull särskrivet. Och korrekturläsare är definitivt ett yrke hon inte har läggning för.

Nu undrar du om jag raljerar? Driver med en stackars underbetald lärarkraft som gör så gott hon kan? Nej, det gör jag absolut inte.
Men sörjer, det gör jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Doften av böcker

Biblioteken har seglat in i debatten igen. Alltemellanåt gör de det. De har satsats på, de har snålats på, de har gjorts om, de har haft böcker på svarta listor, de har lyft fram titlar som annars kanske aldrig hamnat under en läslampa. Bibliotek har varit en fredad zon, en tillflyktsort undan stress och störningar, ett ställe för pluggande, en utsiktspunkt från vilken vi kunnat upptäcka världen.

För de flesta började det med skolbiblioteket. Jag minns exakt hur det såg ut, böckerna doldes bakom blekt gulmålade, lite svajiga skjutdörrar av masonit längst bak i salen där klass 3 och 4 hade lektioner för fröken Valborg Carlsson i Ekebols skola i Barndomslandet. När dörrarna drogs åt sidan kändes en mycket speciell lukt som faktiskt förtjänar att kallas doft. Min näsa kan minnas precis hur den var: tung av damm, lite kvalmig kanske – men ändå full av löften, nya och gamla ord, roliga och viktiga berättelser. Doften av böcker.

Vi botaniserade bland bokryggarna, som ofta var röda. Ibland läste vi i skolbänken, ibland lånade vi hem och forsade fram genom texten i den maxhastighet som våra läsfärdigheter tillät. Det var härligt!
Någon gång blev vi tillsagda att läsa en speciell bok. Kanske var den inte just den barn skulle välja av egen kraft och lust, men den blev också läst av bara farten, ett och annat fastnade kanhända för framtida bruk.

Så småningom hamnade jag i läroverket. Då låg stadsbiblioteket nära, och där var utbudet förstås oändligt mycket större. Jag plöjde klassiker blandat med skräp, det hände att jag läste alla titlar av en författare trots att den första inte alls var särskilt bra. Men nästa kunde ju vara bättre, det visste man ju inte förrän man läst den också, inte sant? Historiska romaner var spännande: De tre musketörerna av Alexandre Dumas berövade mig många timmars nattsömn, tills Greven av Monte Christo och Mylady och Myladys son också var avklarade.

Det enda problemet som jag minns det var egentligen att väskan man ständigt släpade på var så tung. För böcker väger, och jag måste ha lånat säkert fem volymer i veckan – som jag minns det var pocketboken inte uppfunnen, allt var inbundet och stort, tryckt på rejält papper mellan stadiga pärmar. De stackars ungar som aldrig fastnade för läsning hade mindre att kånka på, det var väl deras enda vinst i sammanhanget ...

Väldigt mycket har jag alltså skolbiblioteket att tacka för, i kombination med att jag alltid fick en bok på jul och födelsedag – utan det hårda paketet hade inte dagen varit värd att fira.
Så synd, då, att skolorna i dag tycks ha enorma svårigheter att ge ungarna den där chansen att på nära håll stifta bekantskaper som kan förgylla ett helt liv.
För vad vore livet utan den där doften, tung av damm, lite kvalmig kanske – men ändå full av löften, nya och gamla ord, roliga och viktiga berättelser. Doften av böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

Skolstartsmåndag

Den här måndagen är en stor dag i många människors liv.
Skolorna börjar. Etta-gluttarna gör debut. Många av dem längtar, har längtat länge efter att bli ”stora”, riktiga skolungar. Andra barn är lite oroliga inför det lite skrämmande, okända, som väntar.

Två anekdoter minns jag i sammanhanget bättre än andra. I det ena fallet är det en av mina vänner som jagar på sin son. Det är andra dagen i första klass, pojken drar benen efter sig, pappa skyndar på. Barnet förstår inte brådskan.
-Du måste komma i tid till skolan, säger den vuxne förmanande.
-Till skolan? Men där var jag ju i går! svarar den förundrade gossen, som alls inte förstått hur hans liv skulle komma att te sig i åratal framöver.

Det andra ögonblicket jag minns stod Dottern för. Vi var väl kanske i månaden maj när hon en dag tittar med en sjuårings största ögon på mig och påpekar med viss oro i rösten:
-Men mamma, jag ska ju börja i skolan snart!
Jovisst, det var dags. Fast en hel sommar skulle finnas att njuta av innan det ringde in. Jag sa något lugnande, men Dottern lät sig inte nöja.
-Ja men jag har ju ingen SKOLVÄSKA!

Man ska ha skolväska. Det är viktigt. Den bör helst vara ergonomiskt riktig (ryggsäck!) och av stabilt material – men det är bara föräldrasynpunkter. Barnet har andra urvalsprinciper. Minns min egen förtvivlan när min pappa ansåg sig ha gjort ett fynd: han försåg mig med en ytterst präktig portfölj i riktigt läder, ljusbrun. Portfölj! Vem hade portfölj? Vem ville ha portfölj? Inte jag i alla fall, ingen annan, absolut ingen, hade något så konstigt att kånka runt skolböckerna i. Och portföljen var tung till och med när den var tom!

Annat var det den terminsstarten när jag fick en fullständigt moderiktig ”bag”. Ja, modellen är kallades så, vi rör oss ju i forntiden här som ni förstår. Min bag var rutig i glada och pastelliga färger och helt enkelt jättefin, även om plasten sprack rätt snart.
På senare år, det måste ha varit i gymnasiet, skulle man ha något som kallades ”doktorsväska”. Min var rutig i svart och vitt och blev en kär följeslagare. Däremellan fanns det lite olika kassar och andra modeller.

De där skolväskorna blev alla, oavsett design, väldigt tunga. Papper väger. Nutidens föräldrar vet att den allra bästa väskan är just av ryggsäckstyp. Men tro inte att dagens skolbarn accepterar en ryggsäck vilken som helst – här blir det också vissa varianter som duger, medan andra är hopplösa gubb- eller töntmodeller.

Ändå tycker jag att man måste lyssna på sitt barns önskemål om hur den där viktiga väskan ska se ut, speciellt för förstaklassare. Den är en symbol för inträdet i en helt ny fas, den ska rymma viktiga papper, som kan förvandlas till livsavgörande kunskaper i framtiden.
Inte ska väl sådant bäras i fel sorts väska?

Copyright Klimakteriehäxan