CITAT om hår

Den ouppnåeliga drömmen om ett långt svallande hår har jag ännu inte riktigt gett upp. /.../  Långt hår som varit synonymt med fertilitet och ungdom är numera hett åtråvärt och välkommet även bland äldre kvinnor.

-Jessica Ritzén uppmärksammar i Dagens Nyheter en trend som jag också tänkt på, senast när jag blev klippt av min frisör faktiskt. Både han och jag är konfunderade över hur många äldre damer som i dessa dagar har långt hår, oavsett kvalitet och grad av omvårdnad. Snyggt? Det avgör man ju själv, trivs man så är det bra. Fast för egen del tvingades jag för väldigt många år sedan inse, att det där vackra blonda hårsvallet (minns ni Farrah Fawcett?) aldrig skulle kunna skådas på min skalle. Fel sorts hår. Tyvärr.

Veckans mening – om mäns kroppar

För en mera meningsfull lördag kommer här mitt förslag till Veckans mening, efter Skriv-Roberts initiativ. Det ska handla om något man nyss läst, något som fått en att reagera lite extra. Hittar mitt exempel i ett reportage i Dagens Nyheter om män som köper sig en snyggare kropp med hjälp av estetisk kirurgi. Det blir dyra sexpack!

Trots att männen försöker vara så moderna som möjligt är det fortfarande de gamla grekerna som styr det manliga skönhetsidealet.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kvinnors utseende

Visst finns det väl alltid en mening man nyligen läst, en mening som stannat lite extra kvar i minnet? Den kan vara briljant formulerad, jätteklok och tänkvärd eller varför inte rolig? Skriv-Robert är den som  leder jakten på de där fynden. Meningen jag utser till Veckans är i alla fall inte snäll, men den kan absolut uppfattas som sanningsenlig. Det är Ed McBain som låter sin (manlige) huvudperson i romanen "Dröjaren" (He Who Hesitates) beskriva en kvinna han råkar få syn på. I det här fallet ser läsaren definitivt vad han ser, detalj efter detalj ... 

Han såg på hennes rygg när hon gick tvärs över lokalen och tänkte att en del kvinnor inte hade någonting alls, de hade inte vackra ansikten och inte snygga ben och inte skapliga bröst och till och med bakifrån såg de mest ut som lastbilschaufförer.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om ett trendbrott

Under 2010-talet blev tatueringen mainstream, bland annat tack vare Instagrams genomslag och billiga tatueringsverktyg online. Men efter coronapandemin svängde trendpendeln, och idag väljer allt fler svenskar att lasra bort sina tatueringar.

-Se där ett glädjande besked i dagens nyhetsflöde! Tatueringsfirmor går i konkurs, färre vill få mönster på kroppen och det blir allt vanligare att man satsar på att ta bort de dyra "utsmyckningar" man satsat ganska mycket pengar på. "Guldrushen är över" säger en tatuerare som numera inte har särskilt mycket jobb. Äntligen, säger jag som aldrig förstått charmen med människohud permanent fullsmetad med bilder, ibland dessutom väldigt obegripliga.

Vem vill vara skäggiga damen?

Hur är det möjligt? Hur F-N är det möjligt?
Det fanns där inte i går kväll. Inte ett spår av det, bara timmar tidigare!
Och nu! Minst två millimeter långt, svart mot den vita huden! SVART! 

Hon siktade noga med pincetten. Nöp till. Fick inte tag. Försökte igen. Tredje gången gillt. Det förhatliga skäggstrået hade förflyttats från hennes haka till handfatet, där det spolades ner på direkten.

Catfish. Usch.

”Hon” är jag. Att ett litet skäggstrå kan orsaka så mycket förtret. Ilska rent av. Men vem vill bli Skäggiga Damen? Inte jag i alla fall! Ser en kvinna på bussen med centimeterlånga vita stela strån runt munnen och ryser. Tänker på bilder jag sett av en ful fisk, catfish, som har långa liknande saker hängande på hakan ... 

Jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam i den här kampen, fajten mot oönskad hårbeklädnad, som, när den breder ut sig i ansiktet, får vem som helst att se ovårdad och ganska oaptitlig ut. Ibland blir ämnet avhandlat i någon damtidning. Då är den stora frågan: noppa eller inte? Följt av: raka eller inte? Ibland syns en reklamkampanj som utlovar mirakel, men sådana är som bekant ganska ovanliga. 

Den allra största frågan anser jag är: Hur är det möjligt att man inte kommit på ett sätt att avskaffa en kvinnas oönskade skäggstrån på ett effektivt och smidigt sätt? Visst, det lär finnas någon lasermetod som funkar. Med ett förbehåll: biter bara på riktigt mörka, läs svarta, strån. De flesta jag hittar på min haka är ljusa, bara enstaka är svarta. Ändå har människan lärt sig att byta ut kroppens vitalaste organ när de krånglar, uppfunnit bilar som kör sig själva, skapat hubotar som man kan umgås som vän med. Hur kan några små skäggstrån gå obesegrade ur varje strid? Var håller vetenskapsmännen hus egentligen? Har de helt missat behovet av forskning på den här punkten? 

Föga hjälper det att hata, i alla sammanhang. Men i det här fallet är det den enda berättigade känslan. Om den hjälper? Inte ett skvatt, naturligtvis. Tänker jag och lutar mig än en gång mot badrumsspegeln med pincetten i högsta hugg.

Copyright Klimakteriehäxan

Oss kalenderbitare emellan

En ny lucka kan man öppna i dag, den med en fyra på, om man råkar ha en adventskalender. Jag har ju inte någon "riktig", en sådan med luckor som döljer överraskningar. Räknar med att det blir jul ändå, utan att jag kan räknas in i "kalenderbitarnas" skara.

En enda gång har jag trillat dit och köpt en adventskalender från ett sminkföretag, minns faktiskt inte vilket. Det var i alla fall ett "respektabelt" märke, ett vars produkter jag använt om inte regelbundet så i alla fall relativt ofta. 

Det visade sig att de där sminkkalendrarna, som var och är väldigt många till antalet, recenserades på flera ställen, både på nätet och i tidningar. Just den här höjdes till skyarna: "ett synnerligen prisvärt fynd"! Jag lät mig förledas och blev förstås än mer angelägen när det visade sig att den variant jag bestämt mig för var slutsåld på flera ställen där jag frågade, trots att den verkligen inte var billig ...

Till sist lyckades jag i en tjurrusning roffa åt mig en låda i en galleria och var nöjd över mitt "kap". Vilket det skulle visa sig verkligen inte vara. Varför insåg jag inte det innan det var för sent? Visst fanns det 24 olika produkter, i miniförpackningar, i den där kalendern. Men låt mig gissa att minst tio av dem var sådana jag varken kände till eller ville testa, eftersom jag inte trodde mig ha just det behovet. Övriga använde jag väl pliktskyldigast. 

Nä nån sminkkalender blir det inte igen. Been there, done that som man säger i den stora världen. Utan tvivel passar Selma Lagerlöfs berättelser mig bättre. Dagens avsnitt: "Legenden om julrosorna".

Copyright Klimakteriehäxan

Otaggat är bäst!

Vi har hyllat dem på längden och tvären, de svenska idrottarna som gjort superbra resultat under OS i Paris, från judotjejen Tara Babulfaths brons på första tävlingsdagen fram till den storslagna finalen i beachvolley med David Åhman och Jonatan Hellvig som rundade av på lördagskvällen för Sverige med ännu ett guld. Så välförtjänt av dem alla, så roligt! Elva medaljer sammanlagt!

Men här kommer det som också är väldigt roligt: jag har en "spaning". Av alla dessa svenska medaljörer är det bara en som har en synlig tatuering! (Jag har ingen koll på dem som är påklädda från topp till tå, seglare och skytt.) Det är Sarah Sjöström som har en blomhistoria på höger underarm, inte jättestor men klart synlig (tidigare hade hon en svensk flagga och olympiska ringar där). De andra ser "rena" ut! Underbart! Otaggat är bäst!

Titta bara på killarna i pingislaget. Eller de suveräna 22-åringarna som gjort beachvolley till sin egen gren. Och Mondo! Man ser deras fantastiskt vältränade vackra starka kroppar, utan en massa missprydande mörkblått tjafsmönster. (Om någon av dem nu råkar ha något tatuerat på ett mer privat ställe på kroppen har jag förstås inte en aning om men ändå ...)

Nu hoppas jag innerligt att mängder med unga grabbar och tjejer följer stjärnornas exempel och avstår från tatueringar. Man kan använda sina pengar till något bättre! Fram för fler "otaggade" idoler! Tänk om tatueringstrenden kunde brytas! Tänk bara så snygg Zlatan skulle vara utan alla tatuerade bilder han har på kroppen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jag säger NEJ! (alltid retar det nån)

Visst är jag väl en besserwisser? En som vet vad som är rätt och fel, fult eller snyggt, klädsamt eller opassande, kul eller förskräckligt? Ja hur man än vrider och vänder på saken kommer jag till samma slutsats: om fler tyckte som jag skulle världen verka lite trevligare.

Naturligtvis inser jag att provokation inte är särskilt sympatiskt. Fast ibland kan ju gensvaret bli både spännande och intressant, eller hur? Alltså har jag nu beslutat mig för att göra en komma-ut-ur-garderoben-bekännelse och lufta en lång rad av mina aversioner. För det finns så himla mycket jag vill säga ett kraftfullt NEJ till! 

För den här gången (det kan bli fler!) koncentrerar jag mig på saker jag lägger märke till när jag rör mig bland mina medmänniskor. Bara ytligheter, alltså. Som många väljer att strunta helt i, och det mår de kanske allra bäst av. Men alltid retar jag väl någon?

NEJ säger jag till den som påstår att gympadojor passar till en skir sommarklänning. Bekvämt kanske, men snyggt? Icke!

NEJ säger jag till den som tror att mörkrött läppstift är ett bra val när man sätter på sig ansiktet. Jo, förresten, det är det, ifall om man vill se tio-tjugo år äldre ut än man verkligen är.

NEJ säger jag till alla modets dödskallemönster, på textilier, smycken, accessoarer. Till och med på babykläder! Dödskalle blir man så småningom alldeles själv, det kan väl räcka?

NEJ säger jag till alla svindyra jeans som säljs "färdigslitna", med mängder av hål. En direkt förolämpning till många som inte har råd med nya byxor över huvud tag (jo de finns, fast kanske inte just i dina och mina kvarter). Möjligen anar jag att de där trasiga plaggen är lite mindre poppis nu än de var för ett tag sedan. Hoppas!

NEJ säger jag till alla dessa enorma tatueringar som omger oss, allra mest synliga så här års när vi går i kortärmat och med bara ben. Vet att det kostar massor, tänker ofta elakt att jag hoppas att det gjorde ont när tatueraren jobbade. Man hade kunnat använda pengarna till något helt annat och mycket bättre!

NEJ säger jag till dem som dumpar sina tillhörigheter bredvid återvinningsstationen. Kan vara en säng, en fåtölj, en toastol (har sett dessa exempel). Skämmas borde de, och bötfällas!

NEJ säger jag till mobilmänniskorna som tvingar mig att på buss eller t-bana lyssna till ibland väldigt privata samtal, samtal som jag absolut inte vill höra. 

NEJ säger jag till de flickor/kvinnor som köpt fillers till sina läppar och sedan aldrig kollat sin profilbild i en spegel. För om de såg att de fått en fågelnäbb i ansiktet borde de inte göra om proceduren.

NEJ säger jag till alla män som låter skägget växa hej vilt utan minsta antydan till ans. De får mig att tänka "taliban" och det är ingen jag längtar efter att ha vid min sida.

Kanske vill du också säga NEJ till saker och ting? Kom loss, gnäll med mig! (använd min ytterst amatörmässiga "logga" om du har lust). Alltid retar det väl någon, som sagt!

Copyright Klimakteriehäxan

Om solen sviker

Vi vet det, av lång erfarenhet: man kan inte lita på att solen ska skina även om almanackan säger att det är sommar. Det är därför så kallade BUS-produkter är storsäljare på varuhusens parfymavdelningar, för Brun Utan Sol har blivit bättre med åren och är ju garanterad att ändra hudens färg till en bättre helt utan skadlig strålning.

Men man kan leta efter solsken på andra sätt också. I mitt liv är det blommor som erbjuder lösningen (vilket kan bero på att när jag försökt mig på solbränna den kemiska BUS-vägen har jag blivit både fläckig och randig, vilket inte är tanken, och inte särskilt snyggt heller).

När försommarens maskrosor slår ut ser jag härliga små solar över alla markytor. Fibblorna hänger på, smörblommorna och käringtänderna också, fast deras kronblad är mindre och syns inte lika bra. Sedan har vi förstås köpeblomstren. I min senaste bukett strålade en solgul blomma, en stor krysantemum med en diameter på nästan 10 cm (jag har mätt), men den råkade tappa huvudet i ovarsam transport.

Nu har den fått ta plats där ljusspridarna ska stå: i en ljusstake. Den har vatten upp till halsen och ser ut att trivas. Resten av buketten, de som inte blev halshuggna, ser också ut att må bra. Och lyser inte solen ute så gör den i alla fall det inne. Fast nu ryktas det ju om värmebölja. Då konkurreras mina solar förmodligen ut av den stora.

Copyright Klimakteriehäxan

Olydiga öron eller mitt liv som hund

Förr i världen var det verkligen inget man tänkte på: hur öronen såg ut. Jo, nyfödda bebisars små jättesöta snäckor som rent av påminde om rosor kunde bli kommenterade, men efter några år blev det "bara" öron. Tittar på gamla bilder där jag förevigats i olika åldrar och frisyrer: visst har jag öron, men de pockar inte på uppmärksamhet på minsta vis.

Örhängen kom in sent i mitt liv, jag tänkte att har man glasögon, då får man ligga lågt med pynt i örsnibbarna, man vill ju inte se ut som en julgran eller hur? Julgransliknelsen bleknade och en dag gjorde jag slag i saken. Mina hål i öronen blev faktiskt en souvenir från New York, minns inte hur det kom sig!

Sedan den dagen har jag nog alltid haft något i öronen. Mest har det handlat om små smycken, har fått fina av Maken genom åren. Fast jag har också ett gäng av större modell, dem har jag köpt själv och de har i regel varit billiga ... men de får absolut inte vara tunga.

Detta eftersom jag kommit till insikt om att jag i vissa lägen alltmer liknar en tax eller cockerspaniel. Väldigt sympatiska hundraser båda två, så långt är det gott och väl. Men de kännetecknas av rejäla, nedhängande öron, stora skinnlappar. Och det verkar vara dit jag är på väg, trots att jag aktar mig för örhängen som verkligen "hänger", långa och nedåtsyftande.

Visst inser jag att min kropp blir ständigt äldre och att det medför ändringar både här och där. Visst minns jag att min farmor hade jättelånga öron. Mammas måste ju också ha ökat i storlek, min tio år äldre syster visar samma tendens. Lite ligger det säkert i släkten, men det är något allmänt som gör att öron växer hela livet, hur onödigt det än kan tyckas. Samtidigt kallar vetenskapen detta för en myt. Man menar att vid ungefär 18 års ålder är både öron och näsa färdiga.

Vad är då svaret på de växande öronens gåta? Jo, det verkar vara den bistra sanningen att kroppens vävnad med åren tappar sin spänst och då tar tyngdlagen greppet även om öronen, oemotståndligt. Bara att inse att en vacker dag kan örsnibbar i storlek XXL vara ett faktum för de flesta, nästan omöjligt att åtgärda. Eftersom jag noterat att drottningen, nyss 80, också har fått längre öron tänker jag ha koll framöver: en brasiliansk plastikkirurg måste väl veta hur man kortar av hundöron, det går antagligen att skära bort en bit?

Mina egna hänger där de hänger, fullständigt olydiga, och så lär det förbli. Vov vov.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om ögonfransar

Man bör ju välja sina krig. Alltså borde jag vid det här laget sluta reta mig på tjejers/kvinnors/tanters löjligt överdimensionerade lösögonfransar, så långa, täta och svarta att jag starkt misstänker att det är svårt att se någonting alls i springan som stundtals och bitvis öppnar sig mellan dem. Det ser heltokigt ut, inte minst i (den inte ovanliga) kombinationen med läppar sprängfyllda av fillers, som ger en garanterat fågelliknande profil åt vilken flicka som helst, även om hon inte brukar kallas näbbgädda. Helt ensam om att ogilla de här avarterna av make up är jag hur som helst inte, det visste jag förstås innan jag i "Studie i mänskligt beteende" läser den mästerliga Lena Anderssons på-pricken-skildring av det vi, lösögonfransbetraktarna, ser. Och därmed har jag hittat Veckans mening, som Skriv-Robert efterlyser på lördagar.

Hennes ögonfransar var täta och tunga och ditsatta, de påminde om långsamma vindrutetorkare när hon blinkade.

Copyright Klimakteriehäxan 

Medel mot solen

Jo då, även jag har förstått. Man ska använda solkräm. Huden behöver hjälp för att sålla bort skadlig strålning. Är vi slarviga med den saken kan resultatet bli förödande: malignt melanom i värsta fall, i lindrigare fall mindre solskador som kan opereras bort men vara nog så besvärliga ändå.

Förvisso har jag solat en hel del genom åren. Ni vet, det var samma sak som med rökning: det var inte alls farligt, bara snyggt! Jag har "stekt", "pressat", "vrålsolat" till och med. Periodvis insmord i Hawaiian Tropic Dark Tanning Oil som spred stark kokosdoft och definitivt skyndade på kroppens färgförändring (till det bättre, vill jag då hävda). Hittade en riktigt gammal flaska, den har jag nu äntligen slängt.

Den som spar hen har ...

Men jag har andra burkar, flaskor och stift kvar. Hittar inget bäst-före-datum på en enda förpackning. Att jag började leta beror på en intervju med en hudläkare i Aktuellt härom kvällen, en kvinna som dels hävdade att alla alltid bör smörja in sig med SPF 50 överallt och dels rekommenderade att inte en enda förpackning solskyddsmedel sparas från en sommar till nästa.

Jag tittar på min lilla kollektion. Här finns faktor 4, faktor 6, faktor 10, faktor 20 och faktor 50. Ingen är köpt i år, oklart hur gamla mina flaskor är. Ingen luktar konstigt, om man inte anser att solkrämer luktar konstigt rent generellt. Så vitt jag begriper ger de mig visst skydd. Mitt skinn blir inte rött – den färgen är även i detta sammanhang ett stopptecken.

Förvisso är jag inte lika intresserad av att sitta/ligga i solen nu som jag varit förr. Men den där grå-grön-blåa färgen som mina ben har på vårkanten, efter en lång sejour i strumpor och långbyxor, den gillar jag inte. Och med SPF 50 på benen händer absolut ingenting med den kulören.

Återstår då ännu ett försök med BUS, alltså Brun Utan Sol. Har testat och sett ut som en zebra. Ett stiligt djur, visst, men ränderna passar bättre på den fyrfota varelsen än på mig. Kanske kan jag lyckas bättre nästa gång?

Tillbaka till doktorn i tv-intervjun. Hon säger som vore det en nyhet att kläder skyddar mot sol. Att det kan vara bra att vistas i skuggan, med hatt och solglasögon. Eventuell solkräm ska vara inköpt i år och förbrukas innan året är slut.

Varför kan jag inte låta bli att tänka att de där företagen som tillverkar och säljer solkrämer är de som är allra mest angelägna om att vi ska göra slut på alternativt slänga bort det vi har kvar i flaskorna? (Får faktiskt stöd för denna konspirationsteori av en läkare i bekantskapskretsen, inte hud- dock).

Fast just när jag skriver detta faller faktiskt ett stilla sommarregn utanför mitt fönster. Effektivare skydd mot överexponering i solljus finns inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Glad påsk – hoppas vi förstås!

Vi är inne i äggens och kycklingens tid. Påsksymboler med anor, lite oklart hur traditionen uppkom. Men den har varit med oss åtminstone i över hundra år. De tidigaste beläggen för påskkycklingens existens som går att finna är från början av 1900-talet. Och ägget som kycklingen kommer ur symboliserar fruktbarhet och framtid. Dessutom värpte hönorna flitigt på vårkanten, och under fastan åt man inte ägg så det fanns att ta av när helgen verkligen kom.

Gulliga är de i alla fall så gott som alltid, kycklingarna, och nästan alltid gula. Vi har kycklingar som prydnader och de var ett återkommande motiv på den tid när man fortfarande skickade påskkort till varandra, om ni minns den vanan?! Kortet på bilden, visserligen utan kycklingar men med ägg, är sannolikt från 1920- eller 1930-talet.

Bilden nedan är av betydligt färskare datum. Jag har lånat/snott den från nätet. En perfekt illustration av ett nutida gissel: läppar uppblåste med kemi till groteska proportioner. Jag har inget principiellt emot att tjejer försöker bli snyggare med olika metoder, väl genomförd plastikkirurgi kan vara fantastisk.

Men varje gång jag ser en kvinna med jätteplutmun (det är tyvärr långt ifrån ovanligt) undrar jag om hon inte har någon spegel hemma, en spegel som tillåter henne att se sin egen profil? För att upptäcka att hon mitt i ansiktet plötsligt har en näbb som verkligen inte verkar höra hemma där. Möjligen kan den passa på en påskkyckling, även om det också känns lite tveksamt ... Kan bara hoppas att läpparna inte är i vägen utan att det kan bli en hyggligt glad påsk ändå.

GLAD PÅSK ALLA!

Copyright Klimakteriehäxan

Vem vill bli Skäggiga Damen?

Hur är det möjligt?
Hur F-N är det möjligt?
Det hade inte funnits där i går kväll.
Inte ett spår av det, bara timmar tidigare!
Och nu! Minst två millimeter långt, svart mot hennes vita hud! SVART!
Hon siktade noga med pincetten. Nöp till. Fick inte tag. Försökte igen. Stötte på motstånd. Tredje gången gillt. Högst motvilligt släppte det taget, lät roten lyfta.
Det förhatliga skäggstrået hade förflyttats från hennes haka till handfatet, där det spolades ner på direkten.
”Hon” är jag. 

Att ett litet hårstrå kan orsaka så mycket förtret. Ilska rent av. Men vem vill bli Skäggiga Damen? Inte jag i alla fall! Ser en kvinna på bussen med centimeterlånga vita stela strån runt munnen och ryser. Tänker på bilder jag sett av en ful fisk, catfish, som har långa saker hängande på hakan ... Tänker att även den som är i total avsaknad av fåfänga ändå borde reagera! Men inte denna dam! Hur tänker hon? Att skägg kan vara en del av den naturliga skönheten, även för personer av honkön?

Jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam i den här kampen, fajten mot oönskad hårbeklädnad, som, när den breder ut sig i ansiktet, får vem som helst att se ovårdad och ganska oaptitlig ut. Ibland blir ämnet avhandlat i någon damtidning. Då är den stora frågan: noppa eller inte? Följt av: raka eller inte?

Den allra största frågan anser jag är: Hur är det möjligt att man inte kommit på ett sätt att avskaffa en kvinnas skäggstrån på ett effektivt och smidigt sätt? Visst, det lär finnas någon lasermetod som funkar. Med ett förbehåll: biter bara på riktigt mörka, läs svarta, strån. De jag hittar på min haka är nästan alla ljusa, de svarta bara enstaka. 

Föga hjälper det att hata, i alla sammanhang. Men i det här fallet är det den enda berättigade känslan. Om den hjälper? Inte ett skvatt, naturligtvis. Tänker jag och lutar mig fram mot badrumsspegeln med pincetten i högsta hugg.

Beväpnad för en kamp som inte går att vinna.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om skönhet

Ur det man nyss läst plockar man upp Veckans mening, efter uppmaning från Skriv-Robert. Jag är en bra bit in i "Jonas Eckel" av Karin Fossum, en roman som kallas deckare men som faktiskt inte liknar någon annan i genren om du frågar mig. Här finns en jobbig relation som hotas av mörka moln och huvudpersonens fru beskrivs med några få ord som säger mycket (och eventuellt bjuds man, åtminstone om man är tjej, också på möjlighet till viss igenkänning ...)

Hon försökte vara vacker.

Copyright Klimakteriehäxan

BUS-igt

Det är inte varje dag som jag får lust att sjunga när jag tittar på mig själv. Men någon gång ska ju vara den första.

Jag ser ner på mina ben och reaktionen är omedelbar: "Flamma stolt mot dunkla skyar!" nynnar jag, om än inte riktigt glatt. Benen är superflammiga. Än en gång har jag misslyckats med BUS-behandling: BUS betyder Brun Utan Sol. Den där grå-grön-vit-blå färgen på mina vinterben gör ingen glad, och inte matchar den en enda av mina fina sommarklänningar.

Alltså har jag nu köpt en ny variant av solbränna på flaska, ett mousse rekommenderat av s k expertis. Fast resultatet är inte bra, inte den här gången heller. Hur svårt kan det egentligen vara?

Ska aldrig glömma när vi var i Oslo och skulle gå på finkrog med Dottern som bor där. Det var hennes födelsedag, det var varmt och jag ville vara barbent. Köpte en BUS-produkt. Tjejen i kassan gav mig ett råd när jag luftade min oro över ojämn färg: ha på rejält med kräm!

Jag hade på rejält med kräm. Fick faktiskt riktigt fina sommarben. Nöjd! På kvällen gick jag och lade mig i hotellsäng med manglade vita lakan. På morgonen var större delen av lakanen bruna, medan benen bleknat. Hu!  

Förr i världen fick jag bruna ben utan större ansträngning. Idag är jag inte lika förtjust i att sola. En gång testade jag att gå in i en soldusch, en kabin i vilken man besprutas från alla håll med en BUS-lösning. Det blev faktiskt ganska snyggt, men höll inte länge och kändes därmed rätt dyrt.

Problemet har förstås flera möjliga lösningar. Antingen använder jag, trots att det är så skönt att ha bara ben, strumpor till mina kjolar och klänningar, eller så kör jag långbyxor rakt av. Såvitt jag inte kan övertyga mig själv om att ingen mer än jag bryr sig om vilken färg jag har på mina ben ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om utseende

Finns det en mening i det man läst på sistone som står ut lite extra, av vilken anledning det vara må? Naturligtvis gör det det. Och det tycker Skriv-Robert att vi ska dela med oss av, som ett bidrag till Veckans mening. Hamnar även denna gång hos norska Karin Fossum, som låter en person i sin bok "Den onda viljan" komma med en kommentar som man gärna slipper drabbas av personligen:

Om jag hade en trädgård skulle du få jobb som fågelskrämma.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om skönhetsoperationer

"Att karva i sin kropp för att se vackrare ut må innebära smärta, men det är med förlov sagt inte någon imponerande ansträngning. Snarare ger det intryck av genväg och lättja."

-Författaren och krönikören Lena Andersson diskuterar på Svenska Dagbladets ledarsida den framför allt av unga allt flitigare använda plastikkirurgin, med anledning av den dokumentära tv-serien "Under kniven" som kan ses på SVT.

CITAT på Lucias egen dag

"Sankta Lucia, urgamla hägring, 

tiden har nya krav, trots all din fägring. 

Lägg några fillers här, botox och bronzing där, 

midjan är nog bäst att suga – sen kan du duga." 

-Lars Linder, mångårig medarbetare på Dagens Nyheters kulturredaktion, skriver hela december dagsvers som kallas grötrim i tidningen. Ovanstående variation på den klassiska luciasången innehåller en sorgligt stor portion sanning ...

CITAT om skönhet och åldrande

"En av de mest underbara sakerna med att bli vuxen var den berusande känslan av att inte längre bry sig om det. Det handlade inte om att förverkliga sig själv. Det handlade om ren och skär frihet. Det är mycket svårt att förstå varför intellektuella kvinnor inte vill ha den här friheten."

-Anna-Lena Laurén skriver ett väldigt bra inlägg i Dagens Nyheter om debatten kring huruvida kvinnor får se äldre ut, tillåtas förlora den skönhet de en gång haft ... eller om de ska dra något ännu äldre över sig för att inte synas ... Hon avslutar sin krönika med att konstatera att livet är fullt av viktigare saker. Läsvärt!