Aldrig mer en bokhandel!

Jag bör aldrig mer släppas in i en bokhandel.
Aldrig tillåtas stanna till vid hyllorna med bästsäljare på Ica.
Inte tvärnita framför skyltfönstret med reaböcker.
Inte plocka upp pocketar någon hotellgäst lämnat efter sig i receptionen när semestern tagit slut.
Måste låta bli gratisböckerna som ställts fram på biblioteket, bara att stoppa i väskan.
Absolut inte kolla tiokronorsexemplaren på Myrorna och Stadsmissionen.
Inte ta hem en enda fysisk pappersbok till. Så länge jag lever.

Har nämligen påbörjat ett urgammalt projekt, ett evighetsarbete: städa/rensa i bokhyllorna. Ja, i pluralis. Hade man bara en vore det ju enklare. Men i vårt hem finns en bokhylla bakom varje hörn och några däremellan. Höga, låga, smala, breda. Alla är sprängfyllda.

Resultatet är att jag nu med bestämdhet vet vad jag länge anat: jag har snart nästan lika många olästa böcker som lästa. Vilket skulle kunna ses som en sorts rikedom, men jag känner inte så. Tvärtom kan jag längta till tiden då jag verkligen inte hade en enda oläst bok. Med historiehungriga fingrar letade jag i butiken eller biblioteket och valde, noga, mitt nästa läsäventyr. Som snart tog slut och lämnade plats för, sug efter, ett nytt.

Det gamla jägar-samlar-folket lever alltså i mitt DNA. Och på sätt och vis tycker jag att läsning är lika livsnödvändigt som den föda de i forntiden behövde få tag i för att överleva. Men nog har jag väl ändå passerat gränsen, i gott sällskap av Maken i och för sig – han, bokhandlarsonen, älskar pappersböcker minst lika mycket som jag.

Nu försöker jag trycka på folk romaner, deckare, biografier mot ett löfte: att de aldrig lämnar tillbaks dem. Ibland funkar det. Fast en vacker dag händer väl det samma med mina böcker som det som skedde med en bokstinn grannes samling efter hans frånfälle: det kom en lastbil med tomma flyttlådor.

Lådorna fylldes, en efter en, med förstaupplagor, dedicerade böcker, skinnband och alldeles vanliga böcker, inbundna, häftade. Det stora lastutrymmet blev fullt.
På min fråga vad som skulle ske med lasset kom svaret prompt: Böcker eldas upp.
Det gör ont i hela kroppen att tänka på.

Men hur mitt rensningsprojekt ska gå i mål, det begriper jag heller inte. Aldrig mer en bokhandel? Ni ser väl hur jag har fingrarna i kors bakom ryggen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jägare och samlare i reatider

I dag ställer Annika i Bokbloggsjerkan en fråga som träffar mitt i prick åtminstone vad gäller mig. Hon konstaterar följande:
Jag kan inte gå in i en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?

Å så väl jag känner igen situationen! Ideligen lovar jag mig att inte köpa hem fler böcker. Det finns ju bibliotek, till exempel. Har ju redan metervis med olästa saker och dubbla rader på höjden och djupet i hyllorna. Och ändå ...

Någon sorts beroende handlar det ju om. Ett beroende som likt många andra kan bli både kostsamt och tidskrävande, men som åtminstone inte är skadligt för hälsan – möjligen mår människan i stället lite bättre tack var sin läsning, det vill jag åtminstone gärna tro. Skulle någon ändå yrka på att det är en sjukdom vore det förnämligt om forskare ville ta fram en bromsmedicin, snabbt!

Just nu pågår ju bokrean. Förr om åren var det en stor händelse i mitt liv, öppningsdagen föregicks av flitiga studier av alla de olika reakatalogerna, jag skrev inköpslistor, summerade priser för att se vad jag hade råd att släpa hem. I dag försöker jag titta åt andra hållet när jag närmar mig en bokhandel i reatider men det går inte särskilt bra.

Alltså "råkade" jag gå in i onsdags och med högburet huvud seglade jag runt i butiken med en stor men osynlig skylt i pannan: KÖPER INGEN BOK. Fast den skylten fick jag skrynkla ihop när jag sedan klev ut och hade handlat. Det blev "Glöm mig" av Alex Schulman till förstadags-pris, 49 kronor.

Hade jag tänkt köpa den? Nej. Men ja, jag hade sett positiva recensioner. Mot köpet talade att jag faktiskt tycker rätt illa om att se och höra honom när han dyker upp på diverse scener. Fast ja, han kan skriva! Hade jag kunnat låna den alldeles gratis på ett bibliotek? Se där, ett ja till. Ändå skulle jag prompt och plötsligt och opåverkbart ha den, ÄGA den. 

Törs man åberopa de mångtusenåriga genresterna från tider då människan var jägare och samlare? En bokvän är på ständig jakt efter god läsning. Och samlar texter att ha i alla situationer och lägen: det kan ju snudd på gälla ens överlevnad. Precis som det gjorde för samlarna på urtiden ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vem borde jag ha satsat på?

På Broadway i New York där skräpaffärer ligger på rad finns president Barack Obama som en liten plastgubbe. 

Nu har han också sällskap av de två som vill ta över hans jobb: partikamraten Hillary Clinton (i typisk byxdress) och republikanen Donald Trump (främst identifierad av frisyren). Ingen av dem är särskilt lik sin förebild. De kostar 20 dollar, ungefär 200 kronor, styck.

Om några veckor har en av dem förmodligen stigit i värde medan den andra figuren möjligen går på rea. De som till äventyrs köpt förloraren ....

Läs hela texten, ännu ett litet resultat av min USA-resa nyligen, på Nyfiken Grå, en nättidning för 60+are. Gratis, absolut. Clinton och Trump i plast fick man däremot köpa. Jag nöjde mig med att fotografera, fast i eftertankens kranka blekhet var det kanske lite korkat. Kan ju betraktas som en "once-in-a-lifetime"-souvenir ... Om du kommenterar och delar vidare är det roligt!

Inatt är det dessutom dags för den tredje och sista debatten mellan de två. Råkar jag vakna tittar jag nog, åtminstone en stund. De senaste opinionsmätningarna ger Clinton ett försprång, men det går ju inte att lita på. Jag ställde en fråga till mannen som sålde de här plastfigurerna vem av kandidaterna som s a s "gick bäst" och han svarade Trump direkt. Också en väljarundersökning, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema KORT (eller lagt kort ligger)

Det ni ser på bilden är långt ifrån hela samlingen.
Jag har fotoalbum i travar. De innehåller allt, med början i de svartvita 9x9 som jag tog med min första kamera, i så uselt utförande att det är svårt att förstå att det över huvud taget kunde bli ett enda kort.
Medan åren gått har också mina kameror blivit bättre, även om jag aldrig hängt med i den tekniska framkanten. Men bilder har det blivit.

I dag är fotoalbum inget man ägnar sig åt. Kanske gör vi en och annan digital fotobok, det har åtminstone jag gjort, med mycket gott resultat. Fast det blir rätt så dyrt. Å andra sidan var inte heller de gamla papperskopiorna gratis.

Där sitter vi nu med ögonblicksbilder ur livet insatta mellan pärmar. Frågan är bara vad som ska hända med alla de där korten? Extra tydligt blir problemet när man närmar sig hyllorna med album i sitt föräldrahem. För redan i Barndomslandet användes kamerorna, med bälg, flitigt. I dag bläddrar vi utan att kunna identifiera mer än kanske hälften av personerna som poserar, ler rakt in i objektivet, åker skidor, gifter sig eller visar alla blommorna som kom på 50-årsdagen.

Ska då alltså de gamla korten slängas? Det känns som ett övergrepp. Men nästa generation har ju ännu mindre chans att känna igen några av de där människorna. Så vad är alternativen? Och hur ska de hantera bilderna från sin egen barndom?

Vi har lådor med gamla foton som tagits när ungarna var små. Sonen, den förstfödde, plåtades oavbrutet: sover, gäspar, skrattar, gråter, vinkar, äter ... och ingen bild kunde man slänga. Lite lugnare förhållande till kameran fick den två år yngre Dottern, men också hon förevigades i alla tänkbara och otänkbara situationer.

En gång i tiden tänkte jag att när jag inte jobbar lika mycket ska jag ta tag i det där. Rensa, ordna, göra nya album till barnen med en bildserie över deras barnaår. Nu är jag där. Men inte gör jag något åt saken. Rör inte relikerna.
Lagt kort ligger, skulle man kunna säga.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans tisdagstema är alltså kort och gott KORT, och jag valde den variant som uttalas med "o" fast man hade ju kunnat tänka sig "å"-ljudet också ... då hade det blivit en helt annan historia!

Jul på burk

Burkslav. Det är det jag är. Klev fram ur garderoben och bekände färg här på bloggen redan 2006.
För det är något visst med burkar, och inte minst med julburkar.

Alltså har det blivit en liten samling. Några har innehållit godis, de flesta har varit laddade med småkakor (och jag har köpt dem, inte för kakornas, utan för förpackningens skull ...). Men det är ju nästan bara jag som ser härligheten, undanstuvad i diverse skåp och skrymslen! Vilket slöseri på sådan prakt, så mycket designglädje!

Nu har jag ändrat på det. Visst hade vi också fina paket under granen på julafton. Fast de är naturligtvis öppnade, de vackra papperen och de krulliga snörena vidarebefordrade till grovsoprummet.

Juldagen fick helt enkelt bli starten på burkarnas tid! En liten "installation" där under grangrenarna. En illusion av oöppnade paket. Några glittrar. Någon är arvegods, den ljusblå med domherre i vinterskrud var till exempel min mammas.

De mer robusta kommer från Ikea, som brukar ha trepack till lågt pris. Dem köper jag och använder också som presentförpackning som kan återanvändas i evigheter, kan det bli mer miljövänligt!?

Andra packas med julprylar i största allmänhet, tjänar som förvaringsaskar. Eftersom det nästan uteslutande är burkar av plåt utgör de ett stabilt skydd för mer ömtåliga saker, små tomtar och sånt ni vet ...

Jag har alldeles säkert fler julburkar fast jag inte riktigt vet var. Eventuellt hinner jag komplettera mitt installationsverk innan Knut jagar ut julen. Då lär burkarna få följa med. Men kanske har jag grundlagt en ny liten helgtradition här?

Copyright Klimakteriehäxan

Äkta vara - det var frågan

Min farfar var sjökapten och seglade på de stora haven. Från många av sina landstigningar i fjärran hamnar hemförde han naturligtvis ett och annat: asiatiskt porslin, exotiska tavlor, enstaka textilier. Och en gång slog han till och köpte matsilver. Många år har gått sedan dess, förmodligen uppåt hundra.

Tyvärr vet jag inte var den där affären ägde rum, men farfar övertygades om att besticken var av äkta silver och köpte dussinet fullt (vem kom förresten på att man skulle ha en massa servisdelar i exakt detta antal, det har jag grubblat över mer än en gång?!). Fast han var lite tveksam till äktheten. Var de här gafflarna, knivarna och skedarna verkligen tillverkade i den ädla metall som påstods?

Den svenske sjömannen övertygades genom att försäljaren tog fram en metallsåg och sågade av ett knivskaft på mitten, sådan är historien.

-Titta bara, sa han förmodligen, äkta vara rakt igenom! Silver!

Om prislappen har jag inte en aning, men antagligen handlade det trots allt om en för den tiden ansenlig summa. Äkta silver måste ju kosta en del, inte sant?

Nu lever vi en bit in på 2000-talet och ”alla” tittar på Antikrundan i teve, där den sänds i både brittisk, amerikansk och svensk tappning. Programmets dragningskraft ligger i de där ögonblicken när en expert förklarar att en gammal obskyr tillhörighet faktiskt är otroligt värdefull, vilket enligt konceptet ska få ägaren att gallskrika av lycka och helst klämma fram en liten tår.

Nog är det lätt att förstå att folk tittar lite extra på vindar och i lådor för att se om där kan finnas något fynd värt att köa till Antikrundans experter för.

Det måste vara den känslan som smittat när nu min mamma, trogen Antikrunde-tittare, mer än femtio år efter mina farföräldrars död bett mig ta med de där besticken och få dem värderade av expertis, som dels kan slå fast att det verkligen handlar om silver, dels kan väga dem och ge oss en uppfattning om vilken summa man skulle kunna få vid försäljning. Besticken är inte bara många, de är tunga!

Sagt och gjort. Med gaffel och kniv i handväskan stegade jag häromdagen in till en firma – ja, en riktig, etablerad sådan – för att få veta. Klev in genom den rånförhindrande dörrslussen med dubbla lås och la fram mitt ärende. Mannen bakom disken såg tveksam ut. Lyfte, vred, kände, tittade, filade försiktigt. Så tog han ytterst lite vätska på en pytteliten pensel och höll den mot knivbladet. Ingenting hände.

Det var kungsvatten-testet han gjorde. En blandning av saltsyra och salpetersyra som direkt ska visa att en metallpryl är äkta.

Vilket inte vårt matsilver är.

Så precis som vilken besviken Antikrunde-besökare som helst fick jag stoppa tillbaka arvegodset i väskan och gå lottlös därifrån.

Tji fick jag alltså. Nu hade jag inte trott på något annat resultat egentligen. Mammas enda kommentar när jag redovisade utfallet var:

-Jasså, dom lyckades lura farfar i alla fall!

Jo, så var det nog. Och jag kan tycka att det var lika bra att han slapp få veta det. Farmor använde hur som helst det där ”matsilvret” så länge hon levde, i trygg förvissning om att det var både ”fint” och ”äkta”, långt från expertisen och innan Antikrundan ens var påtänkt..

Copyright Klimakteriehäxan

Ett privat projekt för framtiden

Nog har jag undrat mer än en gång. Hur kan det vara SÅ svårt att rensa? Att skiljas från prylar? Att kasta, ge bort, göra vad som helst med – utom att ha dem kvar?

Allt eftersom åren går blir det trängre i skåpen. Dörrar måste stängas med kraft, lådor skjutas in mycket bestämt, garderober hotar att spricka, hyllors innehåll kan förvandlas till rasmassor vilken dag som helst …

Det är väl en rest i våra gener kanske, från tiden när alla var jägare och samlare. Fast deras nedlagda byten och insamlade föremål gick antagligen undantagslöst åt, konsumerades på ett eller annat vis. Så sker inte med de där sakerna som trängs hemma hos mig. Och jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam om att ha överfulla förvaringsutrymmen.

När det gäller kläder finns det en rad ologiska men påtagliga skäl: den där klänningen hade jag vid ett mycket speciellt tillfälle, den där tunikan var väl ett felköp men kanonfin är den ändå, den där skjortan tyckte jag alltid att jag var ovanligt snygg i, de där långbyxorna är sydda av ett tyg som är både vackert och strykfritt, de italienska pumpsen var förvisso lite trånga redan när jag bar hem den, men de är fortfarande en fröjd för ögat … och den där kjolen som i dag är otänkbart att ens försöka stänga, den kanske kanske kanske jag ändå kan komma i igen, någon gång?

Visst är det korkat. Lätt sagt. Och lätt att hålla med om. Men därifrån till att kavla upp ärmarna (ja tröjan de sitter på är lite noppig, men färgen är perfekt, även om den är onödigt tajt över bysten …) och starta grovgörat är det långt. Det händer att jag tänker att nu ska det bli av. Öppnar en garderobsdörr. Bara för att snabbt stänga den igen. Oöverstigligt! Alla besluten, alla ”skilsmässorna”! Så synd att göra sig av med saker som är helt funktionsdugliga, även om nu inte just jag kan ha dem längre!

Nu försöker jag lyssna till min förståndiga sida. Och har inlett en kampanj, om än i det lilla formatet. Jag ska slänga en pryl, stor eller liten, om dagen. Minst.

Hur det går med detta mitt högst privata framtidsprojekt?

Jo för all del. Flera böcker till Myrorna i söndags, en (sprucken) vas till grovsoporna på måndagen, två par noppiga strumpbyxor försvann i tisdags, i onsdags langade jag ett läppstift som var nästan slut, i dag torsdag står jag i begrepp att hiva iväg en bunt (olästa) tidskrifter.

Fånigt?

Visst. Men inte heller Rom byggdes på en dag.

Copyright Klimakteriehäxan

Om konsten att slänga

Det fanns en tid då "slit-och-släng" var ett modernt begrepp. Men det var länge sedan, och på mig bet nog aldrig budskapet. Kan inte bara skylla på att jag var för ung, jag tror snarare att det handlar om något genetiskt ...
Jag slänger nämligen ytterst ogärna något. Den som har allra minsta insyn i mina gömmor kan intyga sanningshalten i det påståendet. Konsten att slänga behärskar jag inte.

Men ibland händer det trots allt. En liten utrensning av saker som i och för sig inte är särskilt slitna, men som inte varit framme på länge, kommit till användning på åratal. Prylarna transporteras till Stadsmissionen eller Myrorna eller kanske till en loppis. I enstaka fall bär det av till grovsoprummet. Och varje gång det händer känner jag mig stolt över detta hjältemodiga beslut: här ska röjas, här ska kastas, här ska skapas utrymme. Skilsmässan är oåterkallelig.

Hur kan det då ändå så ofta bli så att jag en vacker dag, inte sällan ganska snart efter rensningen, letar efter något jag bestämt vet att jag har. Utan att finna det. Noggrann eftertanke ger vid handen att saken det handlar om - och som jag just är i akut behov av - är just det: SLÄNGD. Mot alla odds.

Samtidigt ser jag andra oanvända prylar och tänker att den där, den borde nog ...
Men slänger jag den kommer det väl att gå högst någon liten vecka innan jag upptäcker behovet av just DEN.
Måste vara någon sorts magi som uppträder. Och som i det långa loppet motverkar alla höga ambitioner att uppnå Ordning Och Reda. Men de ambitionerna har jag kanske trots allt lyckats slänga? Undrar när jag ska upptäcka att jag saknar dem. Eller om de försvunnit för gott.

Copyright Klimakteriehäxan

Livets kokbok – en smal sak

Kokböcker är trevligt. Få om ens något annat land har en så omfattande matboksutgivning som Sverige, så det är tryggt att påstå att jag inte är ensam om den åsikten. Recepten radar upp sig i sällskap med förföriska foton, där rätterna presenteras så att även den proppmätte kan känna salivproduktionen öka. Det är färg, det är fantasi, det är form, det är kött, det är fisk, det är grönt, det är tårtor och bakverk, alla möjliga välkända och tämligen obekanta ingredienser – och man är fast!

Med åren blir hyllan för kokböcker allt trängre. Min allra första receptsamling, bortsett från det där anteckningshäftet man skrev i under skolkökslektionerna, tror jag var en ”Bonniers nya kokbok”. Den står där än, ryggen är tejpad och pärmen solkig med fettfläckar, men den har verkligen varit till nytta. Fortfarande är det proportionerna på ägg och mjöl i den boken som gäller när det känns som våffeldags.

Sedan har det handlat om lite olika trender, i alla fall ser det ut så när jag tittar på min samling. En period var det Carl Butler som gällde, vi åt på hans krog på Rörstrandsgatan och gick sedan hem och härmade efter bästa förmåga. Butler har sällskap av Pernilla Tunberger (en sann veteran!), så småningom också av Oprah Winfrey och ett gäng med henne besläktade volymer från Viktväktarna, där står klassikern ”Sju sorters kakor” som jag - mot bättre vetande - önskade mig en jul. Nils-Emil höjde gräddkonsumtionen betänkligt. Som motvikt till det ett par böcker specialiserade på GI-mat, någon med enbart fisk och ett par stycken med intill förväxling likartade pastavariationer.

På senare år har Paolo Roberto och hans fastrar landat på den där hyllan, liksom Marcus Samuelssons ”Streetfood”, en och annan teve-kock och några till.
Men ett namn leder: Anna Bergenström. Hon är matmänniska i tredje generationen, och hennes böcker illustreras numera av den fjärde – dottern Fanny, som är fotograf. Den ena boken är faktiskt vackrare än den andra, fingrarna bläddrar lystet medan snålvattnet rinner.

Detta faktum borde alltså betyda, att när jag i dag söker efter matrecept följer jag alltid Anna B. Men så är det inte.
För det märkliga är, att bland alla dessa mina kokböcker finns ingen som blivit Bibeln, den där man kan hämta alla råd, mått och tillagningstips eller budorden som löser alla problem vid spisen.
I stället visar det sig att jag har några favoritrecept som går i repris – och då handlar det om ett enda, ett enda per kokbok!

Alltså har snart varenda kotte vi känner fått Limoncello-mousse till efterrätt så som Anna Bergenström föreskriver i ”Under valnötsträdet”. Ur hennes ”Kärlek, oliver och timjan” hämtar jag ideligen den magra och lättkavlade pajdegen. Men när den ska bli en färdig paj går jag efter fyllningsreceptet i en helt annan samling. Har jag en mogen avokado för mycket går jag till ”Hopkok” och påminner mig om vad Francisco Roca tycker man kan ha den till.

Så där håller det på. Om jag gjorde slag i saken och rev ut de kokbokssidor jag faktiskt använder skulle jag få mitt livs egen kokbok – och det skulle faktiskt bli en smal sak. Dock inte garanterat mager i kaloriavseende ...
Fast det är klart, då skulle jag ju behöva rensa i min andra samling också, den som består av alla de där utklippta menyförslagen som jag maniskt eller rituellt (?) envisas med att spara ur olika tidningar.

Är man receptoman i själen är det inte ett tillstånd som går över, även om kokbokshyllan lider av grav övervikt.
Och då har jag, märk väl, inte ens snuddat vid det faktum att en sökning på nätet mestadels resulterar i hur många matbeskrivningar som helst!

Copyright Klimakteriehäxan

Luddigt rekord

Vi är många, vi som samlar på saker - frivilligt eller ofrivilligt (ja, jag tänker på att jag exempelvis har pippi på fåglar, utan att egentligen någonsin ansträngt mig).

Men Graham Barker, han är på väg in i Guinness rekordbok med sitt samlande.
Vad har han då ägnat sig åt att lägga på hög?
Navelludd, mina vänner, varken mer eller mindre. Hittills har han, på 26 år, fått ihop 22,1 gram, prydligt lagrat i glasburkar. Intressant nog har hans samling många olika färger ...

Ska man skratta eller gråta? Tja, man behöver förstås inte bry sig alls. Eller så gläds man åt att ha pippi på fåglar. I all enkelhet. Trots att chansen att komma in i rekordboken är noll.

Copyright Klimakteriehäxan

Kleptomanen inom mig

Jag måste inse faktum.
Det bor en kleptoman inom mig. Bevisen finns, de går inte att misstolka.

Ingen människa kan ha så många pennor som jag om inte hälften, ja kanske rent av ännu fler, är stulna/snodda/norpade från andra, personer som till exempel just nu far runt i handväskor och fickor i febril jakt efter något att skriva med. ”Tyckte bestämt att jag hade ... Visst låg det en där nyss …” tänker han eller hon och fortsätter desperat att leta. Utan framgång.

För den där pennan, den lånade visst jag för en liten stund sedan.
Och sedan?
Ja, den KAN ha hamnat i min ficka. Eller i min handväska. Eller kanske i den där kassen jag hade lite lösa prylar i. Möjligen la jag den i en av mina lådor, kanske på skrivbordet. Eventuellt ligger den i bilen, det är praktiskt att ha en penna där. Förresten, jag har ju fickor på ytterplagget också, där kan man stoppa ett litet skrivdon! Ändå har jag aldrig en penna när jag behöver en ...

Förr eller senare hamnar de där pennorna hemma hos mig. De fyller burk efter burk, utgör en stilig samling, blyerts, kulspets, fungerande, hoptorkade, med och utan suddgummi, med rött, blått eller svart bläck, med mer eller mindre greppvänligt skaft i regnbågens alla färger, plus silver och guld. (Ingen heter dock Parker eller något annat dyrbart, det verkar stå Bic på de flesta.)
Genant. Och fullständigt oavsiktligt.
Bara en kleptoman kan ha så många pennor. Fast jag fattar ju inte riktigt hur och när de kommit hit …

Men jag blir tvungen att inse faktum. Jag samlar inte på pennor, även om det kan se så ut.
Det bor en kleptoman inom mig. Bevisen finns, de går inte att misstolka.

Copyright Klimakteriehäxan

Monument över en pojke

Det är väl helt enkelt ett monument.
Ett monument över ett pojkliv, över en barndom.
Prylhyllan, av den där typen som ”alla” skulle ha för några år sedan, hänger kvar trots att prylarnas herre har flyttat till eget.
Visserligen var det väldigt länge sedan något hände i de där små hyllfacken, inget nytt har tillkommit på flera år, inget har plockats bort – det har förvisso inte dammet heller, det ligger som ett tunt, mjukt täcke över alltihop.

Blandningen av saker i den där hyllan är rätt fascinerande.
Här finns två olika stora glada röda julgrisar i glas och några små gula påskkycklingar. En lastbil gjord av indianpärlor. Rader av pyttesmå bilar och motorcyklar i olika färger, han måtte väl ha sagt sig samla på sådana, några har fått behålla sin låda också. Ett minifartyg i en flaska. En and i trä, en giraff i pyttestorlek som han själv virat ihop av stel gul tråd.

Och där är medaljerna från den korta men i alla fall tidvis stolta handbollskarriären. En absolut tom spargris. En väldigt liten panda. Hylsor från olika sorters ammunition, en riktigt stor – antagligen en souvenir från lumpen och därmed det senaste och sista tillskottet till samlingen. Två små hänglås, jag utgår från att nyckel saknas. Snobben i plast. En död cigarrettändare i form av en pistol. Och på sidan hänger några halsband, som haft korttidsaktualitet: en Tors hammare, en rovdjurstand (kan det ha haft något samband med den tid han läste Tarzan?)

-Vad ska vi göra med alla småprylarna i hyllan? frågar jag när Sonen gästar den bostad som tills alldeles nyss han kallade ”hem”.
Han fnyser.
Inte kan en vuxen man ha sådant skräp i sin egen lägenhet. Barnsliga grejer, alltihop. Fnys igen.
Det blir förstås jag som får bestämma över prylsamlingens öde.

Tänk att det ska vara så svårt att skiljas från saker som egentligen mest liknar skräp! Men det är likafullt skräp som betytt något, som rent av betytt ganska mycket, under en viss tid i Sonens liv.
Monumentet förblir tills vidare orört.
Fast det borde verkligen dammas.

Copyright Klimakteriehäxan

Minns ni askkoppen?

Förr i världen fanns i alla hem en pryl som var i flitig användning, som designades av berömda formgivare, som tillverkades i alla möjliga material, som gavs bort i present och som ideligen hemfördes som souvenir.
Saken, i dag en mycket sällsynt historia, kallades askkopp.

I mina skåp finns riktigt många, fast allra längst in, dit varken ljus eller fingrar längre når.
Jag har askkoppar i keramik, i tenn, i glas, i sten. Stora askkoppar och små, bland annat ett helt gäng formade som sköldpaddor och tänkta att placeras ut när middagsbordet dukas lite finare än vanligt, en sköldpadda vid varje kuvert.

Eleganta rökare hade inte sällan ett litet exemplar i väskan, där cigarretthållaren fälldes ut och hela härligheten sedan kunde stängas när det var fimpat och klart. På varje restaurangbord stod en askkopp, i hotellreceptionen, i väntrummet, på så gott som varje skrivbord. Och även övertygade icke-rökare höll med askkopp. Barn gjorde askkoppar i slöjden till Fars Dag, brudpar begåvades med askkopp i bröllopsgåva – en rent svindlande tanke i dag, eller hur?

Vad gör man då med sina askkoppar nu för tiden, när åtminstone inomhusrökarna är en försvunnen människotyp?
Jo visst, den som är lycklig ägare till någon av Stig Lindbergs kvadratiska skapelser till exempel i schackrutigt, eller till plastklassikern Kulan, hittar fortfarande en andrahandsmarknad där det till och med kan bli bra betalt, fast ingen längre behöver dem. Men alla de där andra? De vanliga, en gång så självklara bruksföremålen?

Sockerskål kan de inte omvandlas till, bland annat för att folk inte bara slutat röka, de har lagt av med socker också. Kanske kan man ha gem i en askkopp som inte är alltför stor? Fast ett ganska begränsat användningsområde det också.
Min farfars askkopp (han har varit död i drygt 50 år) ser ut som en tärning, den har jag använt som ytterkruka till någon av mina minsta krukväxter i åratal, men det är ett undantag.

Släng alltihop, säger någon.
Förmodligen det enda rätta. Men då kommer det där med nostalgin in i bilden. Askkoppar som köpts långt bort och hemförts i triumf, som man fått av någon minnesvärd närstående… eller vars form och utseende trots allt är väldigt tilltalande.

Nej, det enda raka vore väl att ge askkoppen status som fornminne. Akademiker skulle forska i ämnet, skriva långa avhandlingar. Man skulle kartlägga den där lilla avfallsuppsamlarens historia, presentera grafik över dess utveckling, inrätta ett museum.
-Titta här, skulle guiden säga, dessa vackert formade tingestar med små urgröpningar i den annars så eleganta kanten användes i rituella sammanhang, ända in på 1980-talet. Då var bruket av tobak fortfarande mycket utbrett, och det här var ett oundgängligt nyttoföremål.
Vad det heter? Jo ASKKOPP kallades det.

Och museibesökarna skulle se på varandra och småleende skaka på huvudet åt ännu en av dessa märkliga företeelser som folk använde sig av då, på forntiden.

Copyright Klimakteriehäxan

När kommer champagne i bag-in-box?

Försäljningen av champagne i Sverige har ökat igen.
Den här gången med hela 25 procent.
Det är bara att gratulera vinimportfirmorna, Systembolaget och några sådana intressenter, för all del, men framför allt vindrickarna, som sett till att försäkra sig om några gyllene stunder i livet.
Man ska ta till vara på glädjeämnena medan man kan, det är en god regel.

Vi som egentligen inte förstår oss på de där ädla dryckerna mer än att vi gärna dricker ett och annat glas då och då, vi borde kanske inte uttala oss i ämnet.
En sak är att kunna skilja på vitt och rött – en annan att identifierna bouqueten av en viss druva och stensäkert slå fast att den mognat i en södersluttning i Toscana.

Just i Toscana klev vi in i en specialbutik för viner för något år sedan. På haltande italienska orienterade vi oss bland flaskorna så gott det gick. Klev ut i sommarsolen med ett par buteljer som kostade mer än de drycker vi någonsin köper här hemma. Men nu handlade det ju om en sorts souvenirer, semesterminnen som skulle förgylla en kulen höst- eller vinterdag uppe i kalla Norden.

Sedan gick vi och vände på en sådan där flaska lite då och då. Passade den till fredagens lilla köttbit? Nej, det skulle nog ha varit oxfilé. Till pasta med tilltugg? Inte fint nog. Så där höll det på tills vi en vacker dag gjorde slag i saken, utan särskilt tjusig meny. Men gott var det.
Samma väg gick presentflaskan i 260-kronorsklassen. Ett Amarone-vin som kännarna höjt till alla skyar.
Vi skulle just hugga in på hämtpizzan när maken föreslog ett glas rött. Och vips, innan jag (som fått flaskan) hann reagera, hade vi Amarone i glasen, droppar långt dyrare än själva huvudrätten, helt oplanerat..

Men i själva verket är det nog så man ska göra, det har jag inhämtat från en riktig expert, sommelier och vinsamlare.
Ett riktigt gott vin kan förgylla vilken måndag- eller torsdagskväll som helst, det är hans tes. Och då ska man veta att han äger flaskor som stigit i värde undan för undan och numera skulle kunna säljas för tusentals kronor. Fast han minns vad han en gång betalade – och njuter i fulla drag, som vore det ett fyndköp förpackat i låda.
Bara att ta efter. Och framstå som en riktig vinkännare.

Fast champagnen, den låter sig inte distribueras som bag-in-box. Än. Där har produktutvecklarna något att ta tag i.

Copyright Klimakteriehäxan

Upptagetton - eller värd att lyssna till?

Sitter lite fast i det där med jägare och samlare från igår.
Och kommer fram till att mänskligheten kan uppdelas på flera snarlika sätt.

Som till exempel i sägare och svamlare.
Där den första kategorin har något att komma med och är värd att lyssna på, medan den andra får räknas till den sort som mest lägger ut en upptagetton runt omkring sig medan tiden, den dyrbara och ständigt krympande, bara går.

Visst kan vi alla peka ut såväl sägare som svamlare? Och visst verkar båda egenskaperna minst lika medfött som instinkten att jaga och samla på hög?
Med tanke på detta och inför den uppenbara risken att hamna i den senare kategorin, den med svamlarna, verkar det lämpligt att sätta punkt här.

Copyright Klimakteriehäxan

Samlare på ständig jakt

Jägare och samlare. Det var det de var, urtidsmänniskorna. Och förvisso finns de kvar. Jägarna har sin högtidsperiod i skogen just nu, när älgjakten är på gång. Men även om det är gott om jägare så är det nog ännu vanligare med samlare. 

  Man kan faktiskt samla på allt möjligt, stort och smått, dyrt och billigt, kul och vackert. Själv har jag redan bekänt här på bloggen att jag hyser en speciell kärlek till recept och burkar, men jag platsar nog inte bland de riktigt hängivna. På nätet finns en speciell sajt som listar samlare, deras älsklingsobjekt och deras kontaktinformation, ifall man vill göra sig av med något som kan tänkas passa. 

  Tänk att man till exempel kan samla på allt kring Adamsson – en gammal seriefigur skapad 1920 av Oscar Jacobsson. Bokmärken och idolbilder – ”filmisar” och idrottsstjärnor – har väl de flesta av oss sparat som barn men sedan skilts ifrån utan problem. Fast det finns fortfarande folk som håller hårt i änglar med glitter och Elizabeth Taylor och Brigitte Bardot i färg.

  Ölets vänner sparar gärna ihop ansenliga högar med öletiketter, burkar, kapsyler och underlägg. Lite mer överraskande tycker jag det är att en man är på ständig jakt efter våtservetter. Vinylskivor, vykort, knappar och tändsticksaskar har många vänner. Jag känner en man som samlar på motorsågar, samtidigt som han gärna skaffar sig ytterligare några mopeder av vintage-typ. 

  Jukeboxar, spelautomater och gamla folkvagnar kan rimligen bara intressera dem som har otroligt gott om utrymme, men nog samlas det på sådana! Barbie-dockor är begärliga byten för många, fast det ska vara med originalförpackning och då allra helst oöppnade lådor. Galgar i trä med gamla namn på lokala klädaffärer kan vara begärliga – de går ju förvisso att använda fortfarande, men det gör inte en sann samlarsjäl. 

  Fortfarande finns Pez, små karameller i ”automater” som matar ut godisbitarna en efter en. Allt som har med Pez att göra finns det minst en människa som åtrår hett. Av många originella samlarsaker tycker jag att sockiplast-experten kanske tar priset. Intresserad av alla modeller från 1951 och framåt, alla storlekar, alla skick - någon som kan bidra? 

  Vid närmare eftertanke är det kanske ingen större skillnad mellan jägarna och samlarna. För den som samlar är ju på ständig jakt – och den som jagar samlar oftast på troféer. Det handlar väl om urmänniskan inuti oss. Copyright Klimakteriehäxan

Mitt liv som burkslav

Doris Blom i Ljusdal och jag har en sak gemensamt.
Vi gillar burkar. Och vi sparar på dem. Vi återanvänder dem, och funkar de inte till något praktiskt ändamål skiljs vi inte gärna från dem ändå, eftersom våra burkar är fina burkar.

Doris,73, intervjuas om sin samling i dagens Aftonblad (dock inte i nätupplagan vad jag kan se).
Hon har inte mindre än 400 stycken – där ligger jag klart i lä, det ska sägas med en gång. Men känslan! Känslan för en fin burk, den delar vi definitivt!

Jag kan inte som Doris dra mig till minnes min första burk. Men mina nytillskott från senare år har inte sällan en historia.
Till exempel är det lätt att fastna framför kak- och godishyllorna på Heathrow om man råkar flyga åt London-hållet. Underbara blomstermönstrade plåtburkar i olika färger och former bjuder (oftast) på chocolate chip cookies, och kommer jag hem med sådana souvenirer är det ingen som fäller förnedrande kommentarer om själva burken. Marmeladsnask ligger gärna i en förpackning prydd av exotiska djur, frukter och grönska. Härligt!

På en färjetur härom sistens hittade jag en kakburk som blir en ljuslykta – burken föreställer ett hus och när man tänder sitt lilla stearinljus lyser det hemtrevligt ur fönstren, på alla våningarna.
I badrummet är en glad plåtburk betydligt trevligare att ha bomullen i än plastpåsen den säljs i.
Och en massa småprylar kan döljas i, just det, en burk.

Teburkar är ofta underbara. Tyvärr dricker jag inte särskilt mycket te längre, men även om bladen med tiden blir lite gamla och tråkiga så håller sig burken bra. Flingor och müsli finns det jättesnygga specialburkar till, med skojiga mönster. Kaffe däremot har sällan någon riktig höjdarburk, där har produktutvecklingen bestämt kommit av sig. Men skorpor kan man i tjänligt väder få en pr-burk till – fast då krävs det i regel att man köper två paket.

Julburkar finns alltid i mer eller mindre traditionell stil och nu börjar det ju dra ihop sig till en ny högsäsong för dem. Ikea har varje år ett trepack, glatt mönstrat i rött och grönt. Jag kan sällan motstå dem. De funkar jättebra också som presentkartong, faktiskt, och blir rent av billigare än lyxpapper och guldsnören. Och så är det ju en förpackning som gjord för återanvändning, inte sant?

Det är helt enkelt praktiskt med burkar.
Möjligen började mitt liv som burkslav när jag en kort period bodde i ett annat klimat och en dag fann att mitt skafferi, där torrvarorna stod i sina papperspåsar, hade invaderats av liv som jag inte ville veta av. Allt fick slängas och sedan var det burk som gällde, med tättslutande lock.

Då är det väl ändå jättetrevligt om ett sådant hygieniskt förvaringssätt också gör en glad! För Doris, hon blir glad av sina burkar, säger hon till tidningen.
Och jag blir glad av mina.
Fast jag ska nog hejda mig innan jag är uppe i 400.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag - en receptoman

Jag är receptoman.
Det är en allvarlig åkomma. Den fyller pärmar, hyllor och lådor. Den är uppenbart obotlig, vilket är illa – även om den knappast leder till döden, annat än möjligen genom kvävning.
Vad är det som får mig att maniskt klippa, riva ut, printa eller rent av skriva av för hand alla dessa snarlika förslag till övningar vid spisen?
Hur många recept på pastasås eller lättbakat matbröd kan en människa ha?
Så vitt jag förstår finns det inga gränser.
Ändå anser jag mig själv ha passerat den där gränsen för länge sedan, såväl vad beträffar antalet kokböcker som mängden lösa lappar med mattips på.

För om man ser efter lite mera noggrant så visar det sig snabbt, att variationerna på pastasås inte är så många. Mer eller mindre vitlök, kanske, mer eller mindre av något annat. Men någon revolution blir inte resultatet.
Och hur många sätt finns att göra en pajdeg? Med eller utan kesella. Mer eller mindre fett. Kanske med lite grahamsmjöl blandat med vetemjölet, ett litet försök att bli aningen nyttigare. Jag tillåter mig påstå att det finns max fem olika grundrecept till pajdeg – och då är de ändå väldigt lika.

Och så har vi trenderna som sveper in i matoset och blir nyskapande. Fondue var en sådan modevåg. Nu står fonduegrytorna dammiga längst in i köksskåpet.
Wok blev ett måste – men du milde, sådan plats den där wokpannan tar! Och allra helst skulle den användas på gasspis, vilket få har.
Lergrytan (kallades också Romargryta) var genial och min är fortfarande ganska flitigt i bruk, men trendig var den bara på 70-talet.

En period skulle varje middag avslutas med frukt som varit inne i ugnen en stund tillsammans med vit choklad. Vanlig fruktsallad var uråldrigt, även om det var både godare och nyttigare.
Plötsligt skulle alla rotsaker bakas i ugn. En gnutta chèvre-ost kunde tillsättas till allt (ja, den trenden lever fortfarande i mitt kök…) Så där fortsätter det, i all evighet.

Vi är förvisso många som älskar recept, det är den svenska kokboksutgivningen ett tydligt bevis för. Vilken var den mest sålda faktaboken 2005? ”Sju sorters kakor”, självklart, vilken upplaga i ordningen den publikationen nu kan vara uppe i. Men kokböcker fungerar uppenbarligen också som ren underhållning, och ofta som ögonfröjd. För dagens matskribenter har förstått att liera sig med duktiga fotografer, som får den enklaste soppa att se delikat ut.

Men en kokbok kan vara hur bra och kul och inspirerande som helst – alla har de undantagslöst ett gemensamt fel: de överskattar sina användares flinkhet. Kolla på tidsåtgången, får ni se! ”Denna rätt tar tio minuter att laga”. Pyttsan. Naturligtvis tar det minst det dubbla, och blir hälften så vackert som på bilden – men kanske ändå ungefär lika gott som i originalversionen, smaken kan man som tur är inte jämföra.
Detta fenomen tror jag har en enda enkel förklaring: varken vi, amatörkockarna, eller de, matexperterna, skulle tåla sanningen.
Vi skulle inte ge oss på det krångliga och tidsödande.
De skulle inte få sälja sina kokböcker.

Och så har vi teve-kockarna. Nigella, Den nakne, Tina, Nils-Emil och vad de nu heter. Mängder av tittare följer minsta saltnypa, varje tag med pepparkvarnen. Sedan går man till respektive tv-kanals hemsida och plockar ut receptet, som prompt blir nästa bjudmiddag från första till sista råvarusmulan.

Själv har jag ett problem som en äkta receptoman inte borde ha. För vore jag en riktigt regeltrogen människa skulle jag ju läsa receptet på det jag tänker laga innan jag drar i gång i köket.
Det gör jag nästan aldrig.
Och om jag gör det visar det sig utan undantag att jag läst slarvigt.
Vilket betyder att jag alltid saknar minst en vital ingrediens i denna för mitt matbord nya kreation. Alltså blir det improvisation: man tager vad man haver, det sa ju redan alla kockars moder Cajsa Warg.

Men lär jag mig av mina misstag?
Ack nej.
Jag klipper ut nya recept och sätter i gång.
Och tar än en gång något som finns i stället för det som saknas.
Borde egentligen ge ut en egen receptsamling, när jag tänker på saken.
För, som sagt, det är väldigt lite som skiljer.
Bara receptomanin är evigt den samma.
Den går aldrig över.

Copyright Klimakteriehäxan