Midsommarminne

I många olika "kulturgenrer" hittar jag mina landsmän. Om jag då med landsmän menar värmlänningar, alltså. Länge hade jag en liten tavla på min vägg, en inramad skylt på vilken det stod "Tal gärne fôlkmål" och det är en uppmaning jag alltid lytt och fortfarande lyder när jag befinner mig i Barndomslandet.

Nog har jag försökt att "smitta" mina barn med det lokala arvet, men det har gått sisådär. Minns hur Sonen en sommardag sa: 
-Mamma, med oss behöver du väl inte prata värmländska? 
Så då fick jag inse att det var läge att visa upp min tvåspråkighet, och det har jag nog gjort alltsedan dess. Det kostar mig faktiskt ingen möda alls att växla mellan "rikssvenskan" och "dialekten".

I poesin finns i alla fall det lokala kvar, ofta tonsatt. 1971 släpptes LP:n "Sven-Ingvars i Frödingland" och den bör väl i dag platsa under etiketten "evigt grön". Idag älskar massor av svenskar Mando Diaos tolkning av Gustaf Fröding i "Strövtåg i hembygden" som (med rätta) blivit en jättehit. 

Gunde Johansson på ett skivomslag.

Men det finns fler! När jag var barn hörde jag – antagligen i radio – en visa som jag snabbt lärde mig, ivrigt påhejad av min farmor. Gunde Johansson, trubadur, hade gjort "Torparvisa" och framförde den, på dialekt, till eget ackompanjemang på gitarr. Låten är jämngammal med mig, jag kan ha varit ungefär fem när jag sjöng den, för full hals.

Så blev jag mamma många år senare. Och minsann om jag inte sjöng den där visan igen, för mitt eget lilla barn! Sonen gillade den och rätt som det var kunde han den också. På värmländska! Kul, tyckte jag förstås.

Midsommarbrosch, design Héti Lindberg.

Det blev midsommar. Vi befann oss i Barndomslandet. Och i tidningen stod det att på en närbelägen festplats skulle Gunde Johansson finnas bredvid majstången, med gitarr försedd. Saken var klar: vi åkte dit.

Visst hade många kommit, men man kunde röra sig bland helgfirarna. Jag tog mitt lilla barn vid handen, vi gick fram till kanten av scenen. Lyckades fånga Gundes uppmärksamhet, så han kom till oss. Och då sa Sonen (som hans mamma hade föreslagit):
-Kan du inte sjunga "Torparvisan"?
Naturligtvis gjorde han det, vi var väldigt nöjda allihop och midsommaren blev plötsligt lite extra minnesvärd!

För 30 år sedan blev samma låt "Torparrock" i Sven-Ingvars version. Den har också framförts av såväl Thore Skogman som "Trio me´ Bumba" och "Sten & Stanley", förmodligen fler. Hamnade på Svensktoppen också.      
Sonen har dock, så vitt jag vet, inte sjungit den på väldigt länge.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu hälsar vi juni med musik

Ibland missar man saker. Som till exempel den här den här visan, en hyllning till juni med jättefin text av Värmlandspoeten Torleif Styffe och tonsatt av Sven-Erik Magnusson. "Juninatten" kom ut på LP redan 1976, men för mig är den som ny, efter nästan femtio år ! 

Har aldrig hört den sjungas av Sven-Erik själv, här är det sonen Oscar som framför den med den äran, ackompanjerad av det "nya" Sven-Ingvars. Seså, skippa dina fördomar och lyssna nu! Det är både låten och juni värd!

Och eftersom jag ändå är på spåret: här kommer en junihyllning till. Den är tonsatt men jag vet inte hur melodin låter. Texten är skriven av Kajenn, en legendar som egentligen hette Caj Lundgren och var journalist på Svenska Dagbladet i många år. Det blev ofta fyndiga dagsverser, en av dem denna:

Lärodikt den första juni

Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.

Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.

Copyright Klimakteriehäxan (och Kajenn förstås)

Sång och dans hälsar Maj

Valborgsmässoafton. Kanske en dag inte bara för en sprakande vårbrasa utan också för sång och dans? Körsång, definitivt. Dans? Tja kanske? Sång & dans (eller varianter av orden) i titel, handling eller på omslag är hur som helst temat för denna veckas tisdagstrio, som har sin upprinnelse hos Ugglan.

"Guitarr och dragharmonika" är en diktsamling av Gustaf Fröding som kom ut 1891. I den ingår den evigt gröna sommarskildringen  "Det var dans bort i vägen" som senare tonsattes av Helfrid Lambert. Dikten är välkänd, den har till och med legat på Svensktoppen, först i en version med Öijwinds på 60-talet, senare (på 70-talet) med Sven-Ingvars. Lite störd blir jag när jag googlar och ser att just Sven-Ingvars får all cred – de stod ju varken för melodi eller ord, spelade bara in låten! 

Gustaf Fröding får vi inte glömma bort även om det alltså verkar hända på nätet. Har honom med mig sen skoltiden, kan fortfarande flera av hans dikter utantill! Tror jag har all hans poesi i hyllan, plus en bok med några av hans tidningstexter. Och har ni vägarna åt Värmlandshållet i sommar, planera in ett stopp i Alster och gå en guidad tur i hans födelsegård med omgivning! Det blir givande, garanterat!

Simone Berteaut sade sig vara Edith Piafs halvsyster. Goda vänner var de hur som helst. Lilla Edith, alltid klädd i svart, kallades "Sparven" och är förmodligen Frankrikes mest välkända populärartist genom alla tider,  med bravurnummer som "La Vie en Rose" på repertoaren. Hennes eget liv gick dock i mörkare toner. "Piaf" är en klart läsvärd bok om ett märkligt människoöde i vilket musiken var enormt viktig.

Kerstin Thorvall skrev "Nödvändigheten i att dansa" och det är som alltid när det handlar om hennes böcker en mycket personlig text som inte väjer för att författarinnan stundtals kan framstå som både naiv och korkad (vilket hon ju inte var). Thorvall kom fram till att rörelse till musik tillsammans med andra var bättre medicin mot depressioner än alla lyckopiller. Och att det inte är "förbjudet" eller ens olämpligt för ensamma äldre kvinnor att ägna sig åt det!

Ett livsbejakande citat ur boken får ni här: "Det minst besvärliga är att vara dubbelt så gammal som de andra. Jag är nykter. Jag raggar inte. Jag dansar utan yviga rörelser. Inne i rytmen på en mycket liten yta. Den frihet som detta ger mig går inte att mäta i vare sig volym eller tid."

Inser att jag inte dansat på väldigt väldigt länge ... Dans eller ej, vi hälsar ändå unisont sköna maj välkommen! Ha en fin Valborgsafton!

Copyright Klimakteriehäxan 

Musikhistoria klar att avnjuta

Bild från Hultsfredspodden.

Sven-Ingvars finns för alltid i mitt hjärta. Jag vet förstås att inte alla delar min förtjusning, men vi är ändå många! Och väldigt många fler blev fansen sedan gänget intog Hultsfreds-festivalens stora scen en dag i augusti 1991. Succén var pyramidal! Nu finns en jätterolig sak att lyssna på: en radiodokumentär i P 4 i vilken man får veta hur det verkligen gick till när gruppen från Värmland klev fram till mikrofonerna i Hultsfred (lite nervösa var vi, medger Ingvar Karlsson) och därmed gjorde en rivig omstart på den redan långa karriären. De var, hör och häpna, inte lättövertalade ... och hade förstås inte en susning om hur viktig den spelningen skulle komma att bli. En hink kräftor spelar en viktig roll i berättelsen! Musikhistoria att avnjuta, sanna mina ord!

Copyright Klimakteriehäxan

Låt oss sjunga om sommaren!

Midsommar står verkligen för dörren, vi har en underbar sommar (så länge det nu varar, säger Ior) och veckans kulturfråga från Enligt O går också i sommarens tecken: Vilken kulturell sommarskildring vill du lyfta fram?

Då händer det märkliga att jag, som inte är någon poesiläsare, direkt tänker på rimmad vers och därmed överraskar till och med mig själv. Alla är sommarskildringar med musik till! Nu ska vi sjunga!

Först plockar jag fram psalmboken. Det blir två psalmer som tar mig tillbaka till skolavslutningen, den härliga, både min egen och mina barns. "Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor / Du nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror" och sen blir det som på beställning "I denna ljuva sommartid / gå ut min själ och gläd dig vid / den store Gudens håvor".

Ted Gärdestad är en sommarskildrare av modernare snitt: "Sol, vind och vatten / är det bästa som jag vet" och inte kan jag hoppa över Sven-Ingvars-låten som sjöngs i Hajk från Karlstad-tv: "Sommar, sommar och sol / Havet och vinden och doft av kaprifol". 

Fast jag inser naturligtvis att skeptiker kan fundera över om begreppet "litterär" passar utan diskussion i sammanhanget. Men jag talar här med folkets röst (tror jag i alla fall)! Och om man läser hela texterna så ökar ju dosen sommar väsentligt.

Copyright Klimakteriehäxan 

En litten låt ôm vårn

I förmiddags passerades det kritiska klockslaget. Prick 10:37 var det vårdagjämning i Sverige. Vi är definitivt på väg mot ljusare tider, och tack och lov för det! För nu blir dagen bit för bit längre än natten. 

Inget kan väl denna dag passa bättre än en skvätt Gustaf Fröding, i kombination med Sven-Ingvars?! Fröding är, brukar jag säga, en av ytterst få poeter som jag uppskattar, och Sven-Ingvars råkar jag ju också gilla ...

I Frödings vårhyllning "En litten låt ôm vårn" kvillrar det av livsglädje. Sven-Olof Petersson, en av medlemmarna i Sven-Ingvars, tonsatte dikten och låten finns med på LP:n "I Frödingland" som släpptes precis för femtio år sedan. Lyssna och bli vårglad du också! Och jo då, du förstår värmländskan. Jag för min del kan dessutom dikten utantill.

Du undrar om jag köpte och har kvar skivan? Ja vad var det nu ungarna brukade svara på onödiga frågor ... jo: Sover Dolly Parton på rygg eller? alternativt: Har påven en skojig mössa?

Copyright Klimakteriehäxan

Kärlek som (faktiskt) rostar

För ett år sedan såg jag den för första gången, den två kvadratmeter stora plåtbiten som är ett av sju sinsemellan snarlika minnesmärken över Sven-Erik Magnusson (död 2017) i hans födelsekommun Grums, där Barndomslandet också ligger.

Varje minnestavla är två kvadratmeter, var och en försedd med ett citat ur en text till någon av Sven-Ingvars mest välkända låtar, bredvid ett stiliserat gitarrhuvud uppe i högra hörnet. Det här är inte vilka plåtbitar som helst: det handlar om specialstål, som ska rosta långsamt och bli vackert patinerat. Nu har det börjat hända! Du kan jämföra här. Bara för att konstatera att det faktiskt finns kärlek som rostar.

Konstnären Bo Jonzon har utformat verken i samråd med Oscar Magnusson, Sven-Eriks son. Just den här låten "Säg inte nej" skrevs en gång av Ingvar Hellberg. Och säg mig: visst kan varje svensk nynna åtminstone en bit av den refrängen – säg inte nej till det heller, säg kanske kanske kanske!

Copyright Klimakteriehäxan

Säg inte nej!

När jag först hörde att ett av de av Grums kommun planerade minnesmärkena över Sven-Erik Magnusson skulle placeras vid Liljenäs i Värmskog undrade jag varför. Hade Sven-Ingvars förgrundsman någonsin varit där? Vad kan han ha haft för band till Värmskog?

Den frågan har jag fortfarande inget svar på. Men jag insåg plötsligt, att för mig är Liljenäs och Sven-Erik Magnusson för evigt sammankopplade. För det var ju i Liljenässkolan vi gick på buggkurs! Och det enda som spelades, tror jag i alla fall, var Sven-Ingvars låtar. De var suveräna att dansa till. Det betydde också att i den mån man inte redan kunde dem utantill blev varje not, varje ord, varje taktslag, varje effektfull minipaus inpräglad i hjärnan för evigt.

Vår instruktör hette Ingemar Röhr, och han hade den för danslärare originella (tror jag i alla fall) egenskapen att han var halt. Det märktes inte. Som han buggade! Vi elever hängde med efter bästa förmåga. De veckade terylenekjolarna flög, grabbarnas skjortor fick våta cirklar under armarna, knep man lite extra med tårna gick det lätt en maska i strumpan. Det var svettigt men oj, så kul!

Blev vi duktiga på bugg? Tja, ganska tror jag, även om det gått över med åren. Men ännu duktigare blev vi på att sjunga med i Sven-Ingvars alla låtar, och det sitter i. Väck mig mitt i natten och jag kan dem än. "Alla vill ha någon vän att hålla i hand" – någon däremot? Nä, tänkte väl det. "Börja om från början" – inget dåligt råd. "Ett litet rött paket" – ja men så himla trevligt!

En annan en favorit var ”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske”. Alltså passar det bra att det är just den texten som skurits ut ur plåten till Sven-Erik Magnussons minne där det nu står, mitt emellan sjökanten och lokalen där vi buggade loss med själ och hjärta.  

Ingvar Hellberg skrev låten. Konstnären Bo Jonzon har skapat minnesmärket.

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarlåten framför andra

Hos Orsakullan finns en liten fråga att besvara för den som känner sig hugad: Finns det någon sommarhit du fortfarande tycker om?
Tja, den musikaliska superfinsmakaren kommer väl nu att rynka på näsan, men det kan jag stå ut med, eftersom en specifik låt dyker upp i min hjärna direkt, så snart jag läst frågan.

För när Sven-Ingvars klämmer i med "Sommar och sol", då känner jag att det är sant. Den blå himlen, blommornas doft, närheten till vatten som är som gjort för att bada i. Skolavslutningen är avklarad, ledighet väntar, och i bakgrunden hör jag Bengt Alsterlind klämma ur sig någon värmländsk självklarhet av modell "Hajk".

Låten är från början fransk, med titeln "Grain de sable" (Sandkorn), gjord av David Alexandre Winter. Den svenska versionen med text av Kerstin Lindén har lockat fler artister, Icona Pop gjorde den i "Så mycket bättre" för ett par år sedan.

Redo att uppleva känslan av härlig sommar? Var så god! Snåla inte med ljudvolymen!

Copyright Klimakteriehäxan

Till minne av bygdens son och stolthet

Fjorton kvadratmeter plåt ska bevara och hedra minnet av Sven-Erik Magnusson i hans födelsekommun Grums. Sju stora tavlor ska sättas på plats, var och en försedd med ett citat ur texter till Sven-Ingvars mest välkända låtar, bredvid ett stiliserat gitarrhuvud uppe i högra hörnet.

Det första exemplaret finns mitt i samhället, det invigdes härom dagen och på det kan man läsa några rader ur "Anita", dikten av Gustaf Fröding som Sven-Erik tonsatte och som kom att bli ett av hans mest älskade nummer.

Konstnären Bo Jonzon har utformat verken i samråd med Oscar Magnusson, Sven-Eriks son, och det är inte vilka plåtbitar som helst: det handlar om specialstål, som ska rosta långsamt och bli vackert patinerat. Allt för att bygdens son och stolthet inte ska glömmas bort – risken för det måste ändå anses som mycket liten, vi är många som haft Sven-Ingvars med oss ett helt liv, fram till hans alltför tidiga död 2017!

För egen del blir jag påmind om en annan av alla Sven-Ingvars odödliga låtar, "Det var i vår ungdoms fagraste vår". Där finns textraden: "och rätt som det regna´ kom det en skur, det konstiga de va att man aldrig blev sur". Exakt så har vädret varit och vattendropparna på daggkåpans blad, strax intill minnesmärket, använder jag härmed som bevis!

"Älska älska min Anita Med din själ och kropp Oskuldsfulla varma vita ljuva rosenknopp"

"Rätt som det regna´ kom det en skur ..." Sven Paddock skrev texten.

Konstverken till Sven-Erik Magnussons minne är som ni ser KANTIGA, rektangulära med yttermåtten 1x2 meter. Och KANTIG är denna veckas temaord i Gems Weekly Photo Challenge, så nu blir det lite svensk pophistoria även i det bloggfönstret!

Och för er som inte fattat Sven-Erik Magnussons storhet kompletterar jag nu med en version av just "Anita" som den framfördes under en lysande konsert med ett gäng kanonmusiker, visad av TV4, inspelad i Sliperiet i Borgvik, kombinerad krog och konsthall som Sven-Eriks son driver.


Copyright Klimakteriehäxan

En idol är borta

Tillbaka där det började: ett stopp på avskedsturnén 2016 i Folkets Park i Segmon.

”Alla” visste det. Han skulle inte skriva fler låtar. Inte spela in något nytt album. Inte starta ännu en turné. Aldrig mer kliva upp på en scen. Trots att en enormt stor publik fanns där, en publik som absolut inte fått nog, som sedan länge älskade honom reservationslöst. Lite som ett äktenskap var det: I vått och torrt och tills döden skiljer oss åt. 
Nu har det hänt.

Det som kallades avskedsturnén blev ännu en succé, den allra sista. På scenen i folkparken i Segmon, platsen där allting en gång började i april för 61 år sedan, märktes inte att stjärnan var sjuk. Men Sven-Erik Magnusson hade sedan länge en cancer som inte lät sig besegras. /.../

Spelglädjen gick nästan att ta på, rösten var bättre än någonsin, hitlåtarna kom i en lång rad och i de allra flesta sjöng vi i publiken med.  ”Anita”, Magnussons egen tonsättning av Gustaf Frödings känslofyllda dikt, fick han ändå sjunga ensam. Den hade tidigare under året röstats fram till gruppens bästa av P4:s  radiolyssnare.

Det var just den där kärleken från publiken som höll honom uppe och kvar på scenen, sa Eva Magnusson, som följde sin man på den här resan runt i Sverige eftersom alla visste att det var den sista. /forts

Nyheten om Sven-Erik Magnussons bortgång var väntad men likväl sorglig. Jag skriver om honom på News55, du läser hela texten om du klickar här.

På plats sedan 2016 i Swedish Music Hall of Fame.

Copyright Klimakteriehäxan 

När musikhistoria skrivs

Det skrevs svensk musikhistoria i helgen och jag var där. Platsen: Segmons Folkets Park i Grums, Värmland. Händelse: Sven-Ingvars konsert, som en del i avskedsturnén efter 60 år med gitarr och mikrofon, och med en sångröst som bara växt när andras jämngamla pipor börjar darra och tappa tonsäkerheten.

Man kan tycka att väldigt mycket hänt sedan Sven-Erik Magnusson, Ingvar Karlsson och Sven Svärd slog sina påsar ihop och gruppen föddes. Men i själva verket handlar det bara om en förflyttning på ungefär 100 meter …
För längre än så är det inte mellan den lilla scenen där grabbarna gjorde sin första ”riktiga” spelning 1956. Gaget var 172 kronor, de delade broderligt. Nu är de tillbaka på startpunkten, till ett något större gage, men nutidens Sven-Ingvars står ...

Läs hela min text om den historiska konserten i lördags. Nu (efter osedvanligt lång "pressläggning" för att handla om nätet) finns den här ! Kul om du kommenterar, dela gärna vidare!

Jag var där!

Segmons Folkets Park lördag kväll (igår alltså). Sven-Ingvars tillbaka på sin "födelseplats". Fantastisk konsert, en av de sista på avskedsturnén som också markerar bandets 60-årsdag. Rapport kommer, här och på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

Sven-Ingvars i mitt hjärta!

Äras den som äras bör.
Helt rätt att Sven-Ingvars, som första dansband, nu kommer in i Swedish Music Hall of Fame. Det sammanfaller med gruppens 60-årsdag, även om det nu bara är Sven-Erik Magnusson själv som återstår av ursprungsgänget från Slottsbron 1956. Sven-Ingvars är helt enkelt det största som hänt Slottsbron!

Nog vet jag att många fnyser åt "sorten", rynkar på näsan åt folkligheten – men det säger mer om dem än om paraden av hitlåtar, med texter av vitt skilda författare, från Thore Skogman och Owe Thörnquist till Gustaf Fröding, Niklas Strömstedt, Lasse Berghagen och Dan Hylander. Det har svängt, det har fått det att rycka i benen, det har fått många mungipor att bestämt peka uppåt, det har inspirerat till puss och kram.

Grattis till Hall of Fame, grattis på 60-årsdagen, kära Sven-Ingvars!
Äras den som äras bör!

Och här kommer steg två i den lilla raketen: jag hyllar Sven-Ingvars också i krönikeform, på News55.
"Måste man vara någon sorts nörd för att gilla Sven-Ingvars? Nej. Absolut inte. Gruppens fans är väl spridda i olika samhälls- och åldersskikt. Möjligen kan det underlätta om man är värmlänning. För har man fått Sven-Ingvars med modersmjölken (nästan) sitter det kvar. Och nu har de funnits i inte mindre än sextio år! Lagom till jubiléet väljs också gruppen in i Swedish Music Hall of Fame, som första dansband dessutom. Det var både på tiden och välförtjänt!" /.../
Läs hela texten här, sprid gärna på sociala medier, kommentera!

Copyright Klimakteriehäxan

Sven-Ingvars? JAAAA!

Sven-Ingvars är tradition. Sven-Ingvars är kultur. Möjligen också kult. Sven-Ingvars är dans, men också en glädje att lyssna till även för den som till äventyrs inte blir uppbjuden ...

Jag är i princip uppväxt med Sven-Ingvars. Vi gick på danskurs i Liljenässkolan. Musiken var, i alla fall som jag minns det, hämtad uteslutande från Sven-Ingvars plattor. Väck mig mitt i natten och jag kan dem än, melodierna, texterna, tonfallen, pauseringen. "Alla vill ha någon vän att hålla i hand" – någon däremot? Nä, tänkte väl det. "Börja om från början" – inget dåligt råd. "Ett litet rött paket" – ja men så himla trevligt!

OK, jag kan fortsätta räkna upp de gamla tokhittarna, topplistelåtar som sedan följts upp med Fröding, Thore Skogman och Niklas Strömstedt, för att nämna några text/låtmakare som levererat till killarna från Slottsbron, vars stora revival kom i samband med Hultsfredsfestivalen för ett antal år sedan. Flera generationer finns i beundrarleden, mina egna barn har minsann också fått en rejäl dos Sven-Ingvars utan att protestera (ja de skulle bara våga ...)!

I år fyller bandet 60 år, och även om det nu egentligen bara är Sven-Erik Magnusson kvar från originalgänget känns det helt rimligt att gratulera och fira. De nya medlemmarna har dessutom bidragit till att höja den musikaliska nivån, man kan inte bortse från att 1956 handlade det om, visserligen begåvade men ändå, glada amatörer.

Med anledning av jubileet har TV4 gjort en rejäl dokumentär om Sven-Ingvars som sändes nu i kväll. Är du det allra minsta road av svensk populärmusik? Se den då! Finns på SVT4 Play! Jag rekommenderar den starkt!

Och när jag ändå är i gång ger jag er en länk till. Här får ni lyssna på en tidig hyllning till de värmländska popidolerna. Det är min gamle vän och Expressen-kollega Peter Himmelstrand som redan 1966 skrev och själv framförde "Sven-Ingvars", med en refrängrad som lyder "för folkets djupa kärleks skull". Så sant!
Jag är lycklig ägare till ett exemplar av denna sällsynta singel, pressad i liten upplaga!

Copyright Klimakteriehäxan