Veckans foto

Det är sällan jag kommer så pass högt upp från backen att jag ser den här vyn över Stockholm. Men i veckan hände det och jag tog bilden från tolfte våningen där Bar Zeppelin (på taket till restaurang Gondolen) bjöd på både vy och sol. Resten fick man betala för.

Men även nere på marken kan man få lust att använda kameran. För när den här underbara  vår/försommarsolen bestämmer sig för att bjuda på extra allt, då blir ju enklaste träd ett smycke värt att föreviga! Och skuggorna talar till min fantasi!

Där har ni Veckans foto, det som fanns att hämta i min mobil denna söndag. Kanske inte så  imponerande, men man tager ju vad man haver! Det är Åke som är ankaret i Veckans foto när vårvindarna viskar (och annars också, om sanningen ska fram).

Copyright Klimakteriehäxan

"Mina" tulpaner!

Man skulle kanske kunna tro att efter mina dagar i Amsterdam nyligen skulle jag ha fått nog av tulpaner, åtminstone för i år. Icke! Nu dreglar jag nästan över lökbackarna som kommunen bjuder oss i Stockholm på. Kortvarig skönhet, visst, men så underbar! Här är backen nedanför mitt sovrumsfönster!

Copyright Klimakteriehäxan

En älskad repris

Nu är vi där igen. I Kungsträdgården, med de japanska körsbärsträden som nu blommar för fullt – även om det finns knoppar som ännu inte slagit ut, framför allt på den västra och skuggigare sidan. Och vi som vallfärdar till denna skönhetsexplosion, vi är både många och trogna. Bilderna vi tar blir dessutom i princip exakt likadana år från år, men vi tar dem ändå. Dessa är från i förmiddags, då den klarblå himlen var perfekt bakgrund. Vissa repriser blir aldrig tråkiga om ni frågar mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu är de på G!

Erkänner: jag fick titta noga för att upptäcka dem. Men marssolens strålar har önskad effekt på de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården. Snart kan vi flanera under det rosa taket igen!

Copyright Klimakteriehäxan 

Att bo vid en bro

Solsken över bron, sedd från östsidan, och den igenfrusna Årstaviken idag.

Vi bor vid en bro. Det har vi gjort i fyrtio år nu. Samma bro, samma hus, fast i två olika lägenheter. Bron är k-märkt, ritad av Cyrillus Johansson och färdigbyggd 1929.  Den sammanbinder Södermalm, där norra brofästet finns, med Årsta i söder. Tågen rullar regelbundet över den i båda riktningar, över Årsta holmar som är ett naturreservat. Tjugo valvbågar ska påminna om romarrikets akvedukter och det kan man nog tycka att de gör!

Man behöver inte bo på Södermalm, inte ens i Stockholm, för att känna igen Gamla (numera Östra) Årstabron. Den har nämligen synts i rader av svenska långfilmer och tv-serier, och rätt som det är kan man se ett gäng med kameror, strålkastare och rekvisita fylkas bredvid en av pelarna igen, för den verkar ha kvar sin dragningskraft på fotografer och regissörer.

Den där gamla bron är en trevlig granne, tycker jag. När jag tittar ut på den genom mina fönster kan jag tänka att den är beviset för att den finns en annan värld där ute, lite längre bort ... om man bara tar vägen över bron mot det okända ... Så när jag hittade bilden från 1927, gjord av konstnären Stig Borglind mitt under byggnadsarbetet, var jag snabb och slog till. Övriga bilder här nedan är ur arkivet, tagna en annan årstid än denna ...

Att jag visar bilder på denna min granne beror på att bloggaren Åke har en "fotoutmaning" på lördagar och just i dag är nyckelordet bro. Han kallar det för att man "hoppar på tåget" så då passar väl en tågbro extra bra?

Årstabron. Torrnålsgravtyr av Stig Borglind 1927.

Bron i dag. Här visar den upp sin västra sida.

Copyright Klimakteriehäxan

Snö

Att åka tåg är ett trevligt och miljövänligt sätt att färdas. Kanske är det därför bloggkompisen Åke kallar det för ett tåg man kan hoppa på om man nappar på hans förslag till ämne för ett blogginlägg? Denna lördag vill han att det ska handla om snö.

Jo tack, den varan har vi fått rejält av. Inte till någon vit jul, inte alls – men sen! Plötsligt blev världen ljusare, spåren djupare, gångstilen mer påtvingat pingvinartad. För då blev allt vitt och utan tvekan vackert!

Mina bilder på den vackra snön är hämtade ur arkivet, fast naturligtvis från januari månad i år. Alla tagna nära min bostad i Stockholm. Sedan en dagsfärsk bild på den snö som jag så innerligt avskyr: i stenhårda högar,  armerade inte av betong men av is och bemängda med sand och grus så att allt det vita är nedsmutsat och fult. Mitt i gatan ligger de där högarna inte sällan, försvårar all trafik dessutom. Varför tas de inte bort???

Copyright Klimakteriehäxan

Räcker hon ända upp?

Ska hon verkligen kunna nå ända upp till toppen på glaspelaren som står mitt på Sergels torg i Stockholm? Den heter officiellt "Kristall, vertikal accent i glas och stål" men är mera känd som "Pinnen" eller "Glasobelisken". 

Konstverket, från 1974, skapades av skulptören Edvin Öhrström och är 37,5 meter hög, gjord av stål och 80 000 glasprismor. Den lyses upp i olika färg, allt efter årstid, av ledlampor inuti. Nu är det röd med dragning åt orange, lyser upp den grå vinterhimlen.

Jo, titta! Hon gör det! Hon räcker ända upp till toppen! Tjejen ingår i en grupp från Stockholms balettakademi. De är elever på den ettåriga linjen för modern/nutida dans och gjorde improvisationer där när jag kom till Kulturhuset för att se Meta Isæus-Berlins utställning "Festen som inte blev av".

Inte nog med att flickan nådde till toppen av Pinnen, hon gav mig också Veckans bild, den som Åke vill se på söndagar. Klicka över dit och kolla vad andra bloggare har förevigat med sina kameror på sistone!

Ett annan fascinerande verk som också rörde sig hette "Kris" och bestod av en bred sönderbruten säng med flygande vita lakan runt om i rummet, verkligen en häftig syn! Konstnären har bifogat en förklaring: Sängen står för så mycket: äktenskaplig lycka, olyckan, sex, otrohet, synd, dröm, mardrömmar, barnafödande och död. 

Jag gick direkt hem och bytte lakan i min säng ... tack och lov ligger de stilla ... men så är de ju inte precis något konstverk heller, även om de är snyggt mönstrade!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

18000

-Lite drygt till och med – ja så många anmälningar om dålig snöröjning har kommit in sedan årets början, det berättade man i Aktuellt i SVT ikväll. Och det är bara i Stockholm! Ja, jag kan säga att jag inte är förvånad. Det är obegripligt moddigt och eländigt, höga och breda snövallar mitt i stora tungt trafikerade gator och andra, mindre trafikerade, verkar inte ha haft besök av någon plogbil alls. I dag har jag åkt buss två gånger genom hela centrala staden och inte sett EN ENDA snöröjare. Naturligtvis klagar vi. Med rätta. Och än har det vl inte snöat klart ...

IPPDATERING: Ett dygn senare, fredag kväll, har anmälningarna blivit 20 000.

Veckan när snön kom

Filippa K hade en originell och vacker julkrans i skylten! 

De ska snart försvinna, juldekorationerna. Några av dem återkommer år efter år, det gäller åtminstone de vi har hemma. Medan man i offentliga rum försöker överraska med nymodigheter. Tänk vilken sensation det blev när älgarna på Nybroplan tändes första gången!

Någon vit jul blev det inte den här gången, men på årets första dag var läget ett annat ... Strax innan ovädret bröt ut fotograferade jag spår i snön, i tron att det var så den typiska vinterbilden skulle komma att se ut denna säsong ... fel, fel, fel!

En julpryl som knappast kommer att bli använd igen är den vägghängda uppsamlaren för julpost. Har fått nio (9) "riktiga" julkort i går, och inte skickat ett enda, så att ha ett särskilt ställe att lagra skrivna helghälsningar på verkar helt onödigt. 

Finns det ett uppdämt behov av skridskoåkning i Stockholm? Jag undrar, för så mycket folk som nu söker sig till isbanan i Kungsträdgården har jag nog aldrig förr sett. Det var trångt, rent av. Om jag åkte? Nej, har aldrig gillat skridskor. 

Det här blev hur som helst mina bilder för veckan. Om man kollar hos Åke får man se många andra!

Kungsträdgården i vit skrud - så småningom blir träden rosa!

Fin lysande räv på Norrmalmstorg.

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans bild

Det har gått ett halvår sedan man kunde gå under det rosa blomstertaket i Kungsträdgården. Ja gå och gå – man får trängas med massor av människor som vallfärdar till de japanska körsbärsträden när de är fulla av blommor. Både stockholmare och turister kommer, alla poserar för bilder som ska hjälpa en att minnas känslan. Det finns kameror för hur mycket pengar som helst på den här ytan, mindre än en fotbollsplan. 

Så här års är trängseln inte stor, men faktum är att det också är rätt vackert när det där taket går över från grönt till höstgula toner. En tydlig skillnad mot när jag gick här i våras ser jag: ingen mer än jag fotograferar ... Men om ett halvår är "det rosa molnet" tillbaka igen. Liksom de med kameror försedda flanörerna i en aldrig sinande ström.

En enda bild blir det alltså från mig som svar på Åkes efterlysning. Men den får också duga som inlägg i LillaSysters serie

Fast jag förstärker färgspraket med bild på den bukett jag komponerade och gav bort till värdfolket när vi bjöds på fredagsmiddag. Kurt Olsson skulle kanske kalla dem gedda blommor (analogt med hans utmärkta språkliga uppfinning fådda blommor)? F ö är florist ett yrke jag absolut skulle ha kunna tänka mig, även om det nu inte råkade bli så.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening

Denna vecka har jags läst Veckans mening på golvet i Näckrosens tunnelbanestation. Ett citat hämtat hos poeten Gunnar Ekelöf, som jag egentligen inte är närmare bekant med. Men det han konstaterar här, kort och koncist, det är ju sannerligen med verkigheten överensstämmande!
Det är Skriv-Robert som på lördagar efterlyser en mening man nyss läst och som fångade uppmärksamheten lite extra (om än aldrig så lite ...) Och nu får ni alltså veta var jag kan tänkas läsa lite poesi ... på golvet i Stockholms t-bana!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild är en skylt!

Jag blev faktiskt på riktigt gott humör när jag upptäckte den, statyn föreställande någon sorts maskulin hjälte från antiken som plötsligt stod där i Kungsträdgården, på en plats som senast jag tittade dit absolut inte pryddes av någon staty alls. Nytillskottet tycks ha dykt upp i veckan!

Bara en liten bit bort finns den berömda Molins fontän (ni ser den till höger), från 1866 då den beställdes till den stora Stockholmsutställningen. Då gjorde Johan Peter Molin den i gips, varianten i brons kom på plats 1873 och då blev det enklare att gå runt den och begrunda alla de olika motiven. Vilket faktiskt man kan se rätt många turister göra! Inte heller helt ovanligt att någon tar av sig skorna och svalkar fötterna om dagen är varm ... Det blir ett fotbad i sällskap av Näcken och diverse andra mytologiska figurer samt sex praktfulla svanar. 

På den nya statyn finns inga spår av gamla gudar eller vackra fåglar, man får nöja sig med att beundra mantelns mjuka veck och mannens lockiga hår och skägg, en riktig alfa-hanne får man anta. Jo, faktiskt – det föreställer ingen mindre än herr Sokrates själv, greken som brukar kallas "en av historiens största tänkare och grundaren av västerländsk filosofi". Men hoppsan, vad är det han har i knät? Kan det vara en stentavla?

Inte alls. Statyfarbrorn är en gubbe som hänger med i utvecklingen och alltså har han en laptop. Han verkar ha fått den av Elgiganten och jag kan bara säga grattis till annonsbyrån som kom på idén! Snyggt och kul! Enligt företagets pressutskick är Sokrates "en symbol för det eviga sökandet efter kunskap" och till sin hjälp har nu alltså fått en modern dator med Artificial Intelligence, AI. Bara att sätta igång och surfa!

För min del fick jag Veckans bild som jag kan berätta för Åke och samtidigt är detta ju också en skylt, eller hur Professor Deutsch som håller Skyltsöndagen vid liv?

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om Stockholm förr i tiden

Stockholm var en flanerande, en promenerande och en överseende stad. De enda som hade bråttom på den tiden var fabriksarbetare, springpojkar och brandkårens hästar. Folk ur alla samhällskretsar gick ut på vandring för att se sig omkring i de stadsdelar där de inte själva bodde. Östermalmsborna turistade på Söder, dels för att titta på Stockholm från Fjällgatan och Mosebacke och dels för att – mycket försiktigt – iaktta det märkvärdiga och mycket ryktbara folket däruppe, Söders infödingar som såg annorlunda ut och talade och klädde sig annorlunda än alla andra, åtminstone ungdomarna, söderkisarna som de kallades, och kvantingarna.

-Det är Evert Taube som är upphovsmannen till denna i ord så härligt målande beskrivning av Sveriges huvudstad när det förra seklet var nytt. Lite kan man faktiskt känna igen sig! Texten är hämtad ur "Berättelser under ett fikonträd" och är en av trettio separata historier i "Om Vinga, Pampas och lite till", en samlingsvolym som gavs ut 2021 med kapitel ur sex andra av Taubes prosaböcker. 

Se upp igen!

Dags att komma med en liten upprepning, en påminnelse i all enkelhet: glöm inte att höja blicken när du är ute och går! Kanske får du syn på en flygande fågel eller ett spännande moln? En luftballong? Eller en regnbåge rent av? De förekommer förvisso inte varje dag. Men de där tornen som höjer sig över de andra taken, de står där oavsett årstid, väder och vind. Och de kan faktiskt vara värda ett ögonkast eller två.

Ofta har de något att berätta, och även om deras historia är okänd kan man låta fantasin spela ... sitter det inte en inlåst prinsessa där bakom de smala fönstren i muren? Har ett kärlekspar klättrat allra högst upp och ristat in ett hjärta med sina namn, i protest mot att deras lycka är hotad? 

Eller så handlar det helt enkelt om något så prosaiskt och oromantiskt som en gammal brandstation som fick ett högt torn för att de våta slangarna skulle torka, inför nästa utryckning. Det är i alla fall sanningen om det första tornet här nedan. De följande tre finns i huvudstaden.

1904 byggdes Arvikas stadshus. Där inrymdes både polis och brandkår.

 

Nu är vi på Kungsholmen i Stockholm, nära St Eriksbron.

När arkitekter tänkte "torn" tänkte de ofta "kupol" verkar det som. Det här står på
andra sidan St Eriksbron. 

Här ett torn av det trindare slaget ... Huset ligger vid Odengatan, nära Vasaparken.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

17

-Så många år måste man stå i kö för att (via Bostadsförmedlingen) få flytta in i en av de mest eftertraktade studentlägenheterna i Stockholm. Detta enligt Dagens Nyheter i dag. Men förlåt en fråga från en icke-akademiker: efter sjutton år är väl ingen fortfarande student?

Vykort från sommaren

Sommar i Stockholm.

 

Sommar i Barndomslandet.

Även en plåtfågel kan sitta på en gren och trivas ...

Copyright Klimakteriehäxan

Ny tornspaning

Jag säger bara än en gång: Se upp! Om du klickar här får du veta var jag hittat de här tornen! Men du kan ju fundera först, du känner kanske igen något eller alla tre? Samtliga finns i vår kungliga huvudstad där det verkligen kan löna sig att lyfta blicken. Vilket vi gör alldeles för sällan, enligt min åsikt.

Copyright Klimakteriehäxan

 

Nu tornar det upp sig igen

Fortsätter min stillsamma kampanj för att fler ska komma ihåg att rikta blickarna uppåt när vi rör oss på stan. Det är alldeles för lätt att kolla marken där fötterna ska ta sig fram, och då missar man självklart det som finns att se på lite högre höjd! Vi kan väl kalla det för "tornspaning"? Väl värt (det väldigt lilla) besväret tycker jag!

Då är frågan än en gång: Känner du igen tornen jag plåtat och vet var de finns att skåda? Alla finns i Stockholms innerstad. Jag säger bara: Se upp!

Om du klickar här får du veta var jag hittat de här tornen! 

Copyright Klimakteriehäxan

Nu kom den!

Ja, i dag hände det! Sommaren kom! Och den kom så lämpligt, på en "röd" dag när många är lediga. Det märktes: solbadarna bredde ut sig i brassestolar och på madrasser, picknickkorgarna packades upp, det var kö till glasskiosken, folk samlades på stranden, hoppade till och med i sjön, fast det var väl mest de yngsta som var så djärva. Vi som flanerade längs Årstaviken, där strandlivet florerar, blev lite svettiga rent av.

Vi bara hälsar sommaren välkommen, tackar och tar emot, njuter för fulla muggar. Måtte den stanna hos oss ett tag!

Copyright Klimakteriehäxan