Är stickning hett igen?
Vissa förståsigpåare hävdar det.
Jag är inte övertygad. Framför allt inte för egen del.
Genom åren har jag visserligen producerat både det ena och det andra med garn och stickor. (Min start på karriären som stickerska finns förresten redan att läsa
här!).
Och den där känslan man upplever när en stickning blivit ett plagg och är redo för användning, den går nästan inte att beskriva. Plötsligt är man förvandlad till en ny Kaffe Fassett, fast betydligt mera skrytsam:
Ser ni inte – jag har gjort den själv! Fattar ni vilket jobb, vilken energi? Visst är den snygg? Visst ser den jämn och proffsig ut? Fina färger va? Nog önskar du att du hade åstadkommit något liknande? Och varm och mjuk är den också! Fantastiskt, eller hur?!
Fast så där superimponerade blev folk sällan. Men en gång ville en kille köpa en slipover jag hade skapat själv, med mycken möda och många färgbyten på varven. Då visade det sig att det mina händer hade fullbordat, det var inte till salu. Kunde inte tänka mig att skiljas från den där tröjan trots att han höjde budet.
Så småningom blev lusten större än orken – eller vad det nu var som hände. Ändå köpte jag gärna och inte alldeles sällan garn, som jag glatt satte i gång att sticka av. Fast den där ivern ville inte hålla i sig. Handarbetet trycktes ner i första bästa plastpåse, och där blev det liggande, med stickor och mönster.
Detta upprepades gång på gång, och i dag har jag garner i olika kvaliteter, färger, grovlekar och prislägen som kan förse inte bara mig utan en hel syjunta med stickning tills pensionen ebbat ut.
De ofullbordade verken är förstås en belastning på ett redan dåligt samvete. Kan inte komma ihåg när jag senast avslutade en stickning. Bara häromdagen upptäckte jag två halva tröjor, inklämda bakom annat i en inte ofta ventilerad hylla.
Och så i dag hittade jag boken som skulle visa vägen ut ur denna återvändsgränd. En bok för oss som har en massa oavslutat i stick- och virkväg.
Naturligtvis köpte jag den.
Tyvärr, gott folk, idérikedom är bra men… Cilla Ramnek, kvinnan bakom boken, och jag har inte riktigt samma smak. Då hjälper det inte att vi båda är inskrivna i de oavslutande stickerskornas skrå.
Fast en sak gillar jag. Författarinnans son säger: ”Du stickar och stickar, men jag ser aldrig att det blir något”. Då svarar hon, mycket begåvat i mitt tycke, så här: ”Se det som att jag röker. Det blir ju ingenting av det heller, snarare tvärtom”.
Kostnadsmässigt kan möjligen rökning och garnmissbruk gå på ett ut, det varierar naturligtvis.
Men passiv stickning har väl ändå aldrig skadat någon i omgivningen, eller hur?
Det är hur som helst naturligtvis det jag drabbats av.
Passiv stickning.
Skulle jag råka tillfriskna en vacker dag kanske det kan bli något av ett eller annat av alla de nystan som finns i mina vrår.
Copyright Klimakteriehäxan
Copyright Klimakteriehäxan