När drevet går (och veckans foto)

Den som väljer att bli en offentlig person tar ett mycket viktigt beslut som påverkar hela livet och hela framtiden: det jag företar mig hädanefter kommer sannolikt att kommenteras, granskas, kritiseras, debatteras, förlöjligas, ifrågasättas på alla möjliga vis. Det gäller folk som satsar på politiken, andra som vill bli nya stjärnor på teaterscenen eller i film- eller musiksammanhang, till exempel. Det gäller också de som syns i tv i rollen som programledare, reporter, kommentator. 

Ingen detalj är för liten för att uppmärksammas, och ofta sker det ju med all rätt. Politiker som ljuger ska avslöjas, dåliga skådespelare förtjänar inte ros, den som vill föra fram ett seriöst budskap i tv kan inte samtidigt klä sig som till Oscarsgala, med örhängen som glittrar så att kamerorna (och tittarna) helst vill blunda.

Ibland går kritiken överstyr. Med hjälp av dagens allomfattande sociala medier bildas blixtsnabbt det som brukar kallas "drev". Den person som hamnat i fokus idiotförklaras, "saknar all kunskap", "är en skam för hela kåren", "borde få sparken snarast" – ja så där låter det i kommentarsspalterna. Jag känner ett antal personer som råkat ut för detta, vet att det gör ont och kan vara otroligt svårt att bita ihop, att komma över och komma igen.

Frågan är förstås hur man bäst hanterar ett drev, och svaret har jag inte. Men jag har nyss fått kännedom om en drevrelaterad händelse som banne mig bör gå till historien. Jonas Hallberg, mångkunnig underhållare, avled i november i fjol efter en lång karriär i rampljuset. Han debuterade som programledare för underhållningsprogrammet "Måndagsbörsen" i Sveriges Television med premiär 1979. Och hans insats sågades totalt av kritikerna. 

De elaka kommentarerna flödade i flera veckor. Tills Jonas H, i seriens femte avsnitt, inledde programmet med att säga "att han var ledsen över den usla kritiken, men att han minsann fått uppmuntrande tittarbrev också." Så tog han fram ett brev och läste högt i direktsändning:

Käre Jonas, vi tycker att du är en jättebra programledare, du leder programmet med humor och pondus. Fortsätt så.
Hjärtliga hälsningar,
mamma

Och där tystnade kritiken.

Hittar historien i en text till Jonas Hallbergs minne, nyss publicerad i Dagens Nyheter. Underbart! Men knepet låter sig kanske inte upprepas ...

VECKANS FOTO

är det dags för på söndagar (kolla bara hos Åke)! Och märkligt nog använde jag inte kameran förrän i går! 

Regnet har fallit över oss i flera dagar, antagligen väldigt välbehövligt. Daggkåpan bevarar dropparna. Och gör skäl för sitt namn.

Dessutom har nykläckta fågelungar kommit ut. De här sötnosarna är bara gulliga så länge där är små. Fullväxta kanadagäss fortsätter jag att avsky, men de söta gässlingarna kan man ju inte hata! Mamman fräste ilsket, tyckte jag kom alltför nära hennes bebisar.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 7: ROLIGT

Onsdag har jag utsett till dagen för kärleksbombning! Nu kör vi en gång till!
Det är nyttigt att skratta, det står utom alla tvivel. Skratt gör oss friskare, snyggare, trevligare att umgås med. Alltså ska vi tillvarata varje tillfälle! Och i denna veckas kärleksförklaring ska vi alltså lyfta fram sådant vi tycker är roligt!

Jag❤️tv-serien "Solsidan" (TV4). Har absolut inte sett alla avsnitt, men har definitivt skrattat varje gång jag sett ett. "Mickan" (Josephine Bornebusch) är underbar!

Jag❤️Hasse&Tages "Lindeman-intervjuer". Improvisationer när de är som bäst! En ädel och svår konst.

Jag❤️och saknar Torsten Ehrenmarks stillsamma och humoristiska berättelser om livet, en gudabenådad kåsör var han, utan värdig efterföljare.

Jag❤️många av de oräkneliga AI-genererade videosnuttarna som när världsledare sjunger i kör, med perfekt läppsynk, i "We are the world". Eller för all del när jag ser Trump som balettdansös ... det är nog den enda chansen för mig att hysa minsta varma känsla för den mannen.

Jag❤️tv-sketcherna med Gösta Ekman som "Papphammar". Den första kom 1981. Ingen kan ramla som han kunde.

Jag❤️filmen "När Harry mötte Sally". Framför allt en gyllene replik i den: Meg Ryan har just fejkat en högljudd o.r.g.asm sittande vid ett bord på ett kafé fullt med folk. En servitris frågar en äldre kvinna vid ett bord intill vad hon vill beställa och får svaret: "Jag tar samma som hon" (I´ll have what she is having), med en nick åt Ryans håll. En bonuspoäng är att kvinnan spelas av en tvättäkta amatör: mamman till filmens regissör! 

Vi fortsätter i det här spåret några veckor till, vi får väl se vem som tröttnar först – jag eller mina besökare ... Förra onsdagens tema var minne och det fick en rad bloggare att minnas, många väldigt fina saker fick vi ta del av! Klicka in er och kolla hos Mrs Calloway, LillaSyster, Susanne, BP, Anki, Margaretha, Susjos, Jenny och Åsa, alla återkommande kärleksspridare!

Återstår att se hur kul ni tycker temat är i dag? Skulle ni råka tycka att det är lite roligt blir det ju en dubbelträff ... Glöm inte att lägga in länk i kommentar här. Jag kommer och hälsar på, kommenterar och länkar tillbaka i nästa omgång. Hoppas fler klickar runt!

Copyright Klimakteriehäxan

När slipsen ska matcha skorna

Mitt i allt elände i världen måste man få dra på smilbandet emellanåt. I USA har man för närvarande en president som inte bara håller alla makthavare på tårna, oroliga inför vad som kan tänkas komma från Ovala rummet i Vita Huset härnäst. Denne man håller också skämtarna sysselsatta, till den verkan det nu hava kan. 

Ni vet redan att POTUS närmsta män fått nya skor av ett rätt dyrt amerikanskt märke i present, eftersom han inte vill se joggingskor omkring sig. De matchar kostymerna dåligt, menar han, och det kan man kanske rent av hålla med om. Men problemet är ju att skorna som delats ut inte är i rätt storlek. De används ändå. 

Nu kanske turen har kommit till slipsen? Chefen häcklas ständigt för att han har väldigt långa sådana, gärna röda, för att försöka förvilla betraktarens blickar från en gubbmage som inte försvinner i en handvändning – det har gått åt många hamburgare och mycket cola för att skapa den.

Bilden på utrikesminister Marco Rubio i nya skor och sprillans ny slips kommer från Qbanguy, en glad fyr som har 1 800 000 följare på Facebook. Antar att de ständigt blir fler!

Copyright Klimakteriehäxan

Något att fnittra åt

När Skriv-Robert sätter ordet humor som "nyckel" till denna veckas tisdagstrio får jag problem. Tycker inte att de roliga böckerna direkt trängs i mina bokhyllor. Och det är ju synd, eftersom jag är övertygad om att det är nyttigt att ha roligt, att fnittra och skratta. 

Amerikanske Tom Robbins har i alla fall fått mig att skratta, flera gånger, ja kanske rent av många? "Stilleben med hackspett" (Still Life with Woodpecker) och "Cowgirl Blues" (Even Cowgirls Get the Blues) är två titlar jag minns med nöje. De är nog också hans mest sålda och lästa.

Finlands Arto Paasilinna hade också sinne för det humoristiska, fast hans författarskap är i mitt tycke väldigt ojämnt: ibland härligt hejdlöst, ibland tråkigt och tjatigt ... men man kan som bekant inte lyckas jämt. "Livet är kort men Rytkönen är lång" tyckte jag alldeles bestämt var underhållande. Och titeln är rolig alldeles på egen hand eller hur?!

"Fnitter", "Mera fnitter" och "Ännu mera fnitter" är tre samlingsvolymer med underrubriken "En rolig bok av kvinnor – på fullt allvar!" och de var riktigt kul, absolut, när de kom ut på 80-talet. Här finns texter av en lång rad ordbrukande tjejer, och i förordet står: "Fnittret bubblar ur mödrar och morsor, tjejer och käringar, ladies och lillsyrror". Tycker förstås inte att männen ska exkluderas, de är givetvis också välkomna läsare!   Möjligen är inte de här böckerna tillräckliga för att fylla mitt behov av fnitter även i dag, men jag ska bläddra lite igen. Vi behöver fnittra emellanåt! Och fnittra mer!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT från USA:s senat

Vad är det för skillnad mellan Grönland och Donald Trump? Jo, Grönland är inte till salu! 
Inser att många republikaner och Trump-vänner skulle vilja kasta tomater på mig för att jag drog det skämtet. Men det gör de inte. Tomater är för dyra.

-Vi känner ju alla till talesättet att man måste kunna skämta om i princip vad som helst, även det katastrofala, för annars överlever människan inte?! Det vet också Amy Klobuchar, demokratisk senator från delstaten Minnesota, och hon passade på att dra en aktuell vits för hela USA (och resten av världen) när hon stod i talarstolen härom dagen.  

SELFIE om roliga timmen

När har du roligt? Ofta, hela tiden, varje dag? Eller mera sällan? Ett skratt förlänger verkligen inte bara munnen utan definitivt också livet, det känner man ju i kroppen om man får skratta ordentligt! Frågan är hur utrymmet för humor kom till? Började det rent av i skolan, med "roliga timmen", den som låg sist på lördagens schema (ja jag gick i skolan också på lördagar)? För somliga gjorde det förvisso det, ibland hör man en eller annan kändis som förklarar att karriären som komiker började just inför en publik som bestod av klasskompisarna. I denna veckas SELFIE tar vi en titt på sådant som förhoppningsvis är kul.

1. När det var "rolig timme" i klassen i skolan var min roll: inte framträdande alls. Faktum är att jag nog var ganska blyg åtminstone ibland. I dag kan jag dock få folk att skratta emellanåt!

2. Nämn ett riktigt rejält skrattminne! Året var 1974. Jag såg Svenska Ords revy "Gula Hund" under ett besök hos släkten i Stockholm. Det var då Gösta Ekman satt med sin "fru" Birgitta Andersson hos doktorn. De söker hjälp för att han säger "pitt" hela tiden. Jag skrattade så jag grät. Men i själva verket var det ännu roligare: i Värmland sa vi aldrig "pitt" om någonting. Så i min värld sa inte Gösta något "skämmigt", han uttalade bara fyra slumpmässigt valda bokstäver – trodde jag. Det tog flera år innan jag fattade varför alla andra också skrattade, fast åt ett skämt med lite annan vinkel ...

3. I dag bestämmer jag själv när det är dags för rolig timme – då ... blir jag ordbrukare fullt ut, med böcker, Nian och korsord i morgontidningarna, wordfeud och Cross Boss i mobilen. 

4. Den ståuppkomikern skrattar jag åt: Johan Glans

5. Den filmen/boken/tv-serien är verkligen rolig: Här blir det gamla tv-godingar ... Förlåt, men "Vänner" (Friends) är fortfarande kul trots att den hunnit bli väldigt omodern. På svenska: Solsidan, gamla Lorry och Nilecity. Dock är det svårt för humor att åldras! Och väldigt svårt att skapa ny dessutom ... Min nyss utlästa bok, "Fvonk" av Erlend Loe, är också riktigt kul.

6. Vad får man aldrig skämta om? Man får i princip skämta om allt, men det kokar ner till frågan HUR man skämtar. En svår balanskonst som ganska många misslyckats med genom åren. 

Att vi sover olika gott och olika mycket, det blev helt klarlagt genom förra veckans SELFIE som hade temat sömn. Bloggare som släppte in oss i sängkammaren var MrsCalloway, Hannele,  Litenherre, Gerd, Margaretha, Hanna, ProfessorDeutsch, Femfemman, Paula, Sara pepparkaka, Susjos, Nettan, Anki, Debutsky,  BP, Ingrid, Janerik, Kraka, Rosor och ruiner, Ordodlaren.

Och vet ni vad – denna SELFIE får bli den sista i den här omgången. Det har blivit 23 stycken, måndag efter måndag (med start på självaste nyårsdagen), med ämnen som spretat åt alla håll (vilket har varit min intention!). Vet inte om jag återuppväcker "utmaningen" i höst, vi får se. Tack alla ni som hängt på, tack för era glada tillrop, det har varit jättekul att läsa era inlägg och – apropå sömn – jag har inte gäspat en enda gång, det är jag annars väldigt bra på!

Dagens "triggerpunkter": 1. När det var "rolig timme" i klassen i skolan var min roll: 2. Nämn ett riktigt rejält skrattminne! 3. I dag bestämmer jag själv när det är dags för rolig timme – då ...  4. Den ståuppkomikern skrattar jag åt: 5. Den filmen/boken/tv-serien är verkligen rolig:  6. Vad får man aldrig skämta om?

Copyright Klimakteriehäxan

En trio med humor

Att det är viktigt att barn läser, det vet vi. Men vi vet också att läsningen konkurrerar med många andra sysslor, skärmarna nutidens barn har omkring sig från späd ålder blir allt svårare att besegra. Enligt O vill göra en vällovlig insats med Veckans kulturfråga: Vilka böcker för barn och unga vill du lyfta fram?

Astrid Lindgren behöver ingen draghjälp. Men hur är det, kommer dagens föräldrar ihåg att plocka fram böckerna av Viveca Lärn (f d Sundvall)? Serierna om såväl Eddie som Mimmi är underbara, och liraren Ludde en bra inkörsport till boken om Zlatan av David Lagercrantz som blir aktuell i lite högre ålder.

Barbro Lindgren fick ALMA-priset och det är hon värd, inte minst för trilogin om en flickas uppväxt: "Jättehemligt", "Världshemligt" och "Bladen brinner", men hon har skrivit galet många bra böcker som med fördel kan läsas även av vuxna – och gärna högt dessutom!

De här tre svenska kvinnorna har inte bara författarskickligheten som gemensam egenskap. Alla tre har dessutom humor, som tydligt märks i deras böcker. Jätteviktigt, det är jag övertygad om!

Copyright Klimakteriehäxan

Skrattretande för gråa dagar

Mia i bokhörnan, hon som håller i Helgfrågan, behöver muntras upp. Möjligen har hon extra stora behov av humörhöjare just nu, men faktum är att vi nog delar det behovet rätt många av oss i dessa väldigt gråa dagar.

Som tur är finns glädjeämnen att hitta i bokhyllan, det gälle bara att komma på vilka titlar man ska satsa på, eftersom detta är helgfrågan: Berätta om en bok som fick dig att skratta högt eller gråta när du läste den!

Jag nonchalerar helt det lilla ordet "gråta" och går på skrattet, fast det är klart, man kan ju skratta så man gråter också förstås ... hur som helst:

"Priset på vatten i Finistère" av Bodil Malmsten skrattade jag faktiskt högt och spontant åt. Roligast blev det när hon skildrade sina drabbningar med franska språket, där kunde jag känna igen mig!

Samma sak hände när jag läste "Sol över torpet", Barbro "Bang" Alvings hejdlösa skildring av en sommar i familjens sköte. Jag råkade läsa den under en tågresa och lyckades nog göra en och annan medresenär nyfiken på vad som var så kul medan de själva bara stirrade ut i det framrusande landskapet och lyssnade till hjulens dunkande.

Min tredje rolighetsförfattare är den amerikanska Erma Bombeck, som jag skrivit om här på bloggen ett antal gånger redan. Alla hennes böcker är jätteroliga, det börjar ofta redan på omslaget – eller vad sägs om "When you look like your passport photo it´s time to go home"? Bara ett fåtal är översatta till svenska, tyvärr. Och några nya skojiga titlar blir det inte, Bombeck avled i cancer redan 1996. Fram till sjukdomstiden var hennes krönikor syndikerade i snart sagt varenda dagstidning i USA av hygglig storlek, och mig veterligen har ingen kunnat axla hennes mantel. Än.

Barbro Lindgren ska man inte heller glömma. Hon har skapat de odödliga figurerna i "Loranga, Masarin och Dartanjang". Och den första barnbok jag läste helt själv fick mig också att skratta så att mamma kom rusande och undrade vad som stod på (hon visste inte att jag kunde läsa). Jag förklarade att det var Nalle Puh som jagade en Heffaklump ... jag fick knappt fram orden för att jag skrattade så väldigt!

Över en god indisk lunchtallrik idag konstaterade min författande vän att det rent generellt är så att kvinnor är roligare än män. Tja, jag är inte den som ska protestera ...

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips: en halvtimme om humor

Vet inte hur många gånger jag hört samma sak: det finns ingenting för folk över 60 att se i tv, förutom en eller annan repris.

Det kan naturligtvis kännas så. Men Utbildningsradion producerar en ambitiös serie som heter "Studio 65" och den tar verkligen sikte på den publik som man vet finns, den årsrika publik som vill se på tablå-tv och kanske inte är helt bekväm med streaming. Mestadels pensionärer, helt enkelt.

Nu har jag just sett ett avsnitt med god behållning: "Var det roligare förr?" Handlar om humor förr och nu, vad vi skrattar åt och vad man får skämta med. Kattis Ahlström programleder och har tre etablerade skämtare som gäster: Lennie Norman, Ann Westin och Adde Malmberg.

Som expert medverkar Ingmar Skoog, överläkare och professor i psykiatri vid Sahlgrenska Akademin på Göteborgs Universitet och föreståndare för Centrum för åldrande och hälsa, AgeCap, ett tvärvetenskapligt forskningscentrum som arbetar med att öka människors möjlighet till ett gott åldrande.

Att ett gott skratt förlänger livet förefaller hur som helst vara en högst gångbar sanning. Blir du lite sugen så hittar du programmet här! Trettio inte alls tråkiga minuter.

Copyright Klimakteriehäxan

Hyacint – en rolig blomma!

Hyacint är en vacker växt som vi gärna har inomhus när vintern är som mörkast. Då står den oftast kvar på sin lök, men den säljs också som snittblomma. Och den är inte bara snygg och väldoftande. Den kan dessutom vara rolig!

Jo faktiskt! För märkligt nog har den fått ge namn åt en av britternas mest populära tv-serie-figurer: Hyacinth Bucket, en dam på 60+ som kämpar för att vara "fin" och dessutom försöker sätta pli på sin man, som är väldigt lite elegant och inte vet vad "fin" är ... inte bryr han sig heller!

Patricia Routledge spelar huvudrollen med bravur. Hon är ett komediproffs ut i fingerspetsarna, och jag vet åtminstone en framgångsrik svensk författarinna (inte alls i humorbranschen) som älskar henne/Hyacinth och sett vartenda avsnitt. (Nej, jag tänker inte berätta vem författarinnan är!)

Serien heter "Skenet bedrar" (Keeping Up Appearances) och den är gjord av BBC på 90-talet i över fyrtio avsnitt. Den röstades 2004 fram till en av Storbritanniens genom tiderna bästa komediserier. Har sänts i Sverige, vill man se den nu får man leta upp den på Viaplay. 

Nu kan man muttra om att den där kvinnan verkligen inte är någon feministisk förebild – det är hon inte! – men det är aldrig fel att hålla fram en skrattspegel och fundera en aldrig så kort stund på varför vi gör som vi gör och är som vi är.

Hyacinth är inte skapt för eftertanke, dock. Inte vet jag om hon luktar gott heller. Men det gör blomman som lånat ut sitt namn i humorns tjänst!

Copyright Klimakteriehäxan 

Dagens ord 105

GERILLABRODERI

-En beteckning på den tämligen nyvaknade handarbetstrenden att sy, gärna i korsstygn, lite oväntade budskap som sedan förväntas hamna på någons vägg. Glöm "Mitt hem är min borg" och liknande, nu är det betydligt grövre ammunition som gäller. Ofta har brodösen fyndat ett gammalt handarbete secondhand, sprättar bort delar av originalet och syr dit sitt eget mönster, som alltså gärna ska vara lite "tillspetsat" eller åtminstone roligt, det vill säga i samklang med skaparens och/eller användarens humor ...

CITAT om skratt

"Den typiska identifikationshumorn på 90-talet var radhusfamiljen i 'Svensson Svensson' (serie i SVT, min anm) och en socialdemokratisk brevbärares familjebestyr. På 2000-talet skrattar vi istället tillsammans med Fredde och Mickan åt rot- och rutavdragen i 'Solsidan' (serie i TV4, min anm), problemen med städhjälpen, friskoleval och svårigheten att köpa rätt märkeskläder."

-Andreas Magnusson skriver i "Paragraf" mycket tänkvärt om Allra-affären, bristen på likhet inför lagen eftersom brottslingar kan behandlas synnerligen olika. Han citerar i sin tur en debattartikel som publicerades i Aftonbladet 2016. I den beskrev popsångaren Uje Brandelius en samhällsförändring genom att jämföra svenskarnas igenkänningsskratt på 90-talet med vad vi skrattar åt idag. Är det den sanna bilden av det vi roas av i nutid? Jag medger gärna att jag skrattar åt "Solsidan" och hade dessutom jättekul med famíljen Svensson i Vivalla när tillfälle gavs. Julavsnittet hör förvisso till de ständigt återkommande repriserna på julafton. Men naturligtvis händer det att ett skratt kan fastna i halsen, av olika anledningar. 

Det börjar på L

Pratade med en väninna om en "skönhetsprodukt" som är hur dryg som helst, den verkar aldrig ta slut. 
-Oj, sa hon, så bra, vad är det för märke?

Jag lade pannan i djupast möjliga veck och tänkte intensivt. Med dåligt resultat.
-Det börjar på L, sa jag, kände mig trots allt rätt säker på det.

Nån timme senare dök det upp i skallen, det där namnet. 
Elizabeth Arden! 
Vet förstås inte vad du tycker, men jag fnissade i alla fall lite för mig själv. 

Copyright Klimakteriehäxan

En sann historia ur livet

Blev remitterad till specialisttandläkare för att hejda hotande tandlossning. Kommer på utsatt tid till kliniken, går fram till receptionen för att anmäla mig, säger mitt namn och vilken tid jag har bokad. Och så lägger jag till:
-Du vill se legitimation va?
Kvinnan bakom disken log vänligt och sa:
-Nej då, det behövs inte, hit kommer ingen frivilligt.

Copyright Klimakteriehäxan

En tv-stjärna framför andra

TV:n har blivit en verkligt god vän. Människans relation till den där apparaten har blivit stärkt under rådande pandemi. Vi tittar helt enkelt otroligt mycket, ofta och länge. Kanske är det det som inspirerat Enligt O till veckans kulturfråga: Vilken programledare i tv är din favorit?

Oj! Det finns sannerligen ett gäng att välja på. Och faktum är att jag jobbat med förvånansvärt många av dem. Listade namnen en gång, slutade när jag kommit upp i etthundra jämnt, fast det blev fler. Naturligtvis har det varit kul samarbeten i varierande grad, men proffsen i den här yrkeskategorin är många!

Nu väljer jag att "glömma" mina svenska arbetskamrater och minns i stället en oförliknelig stjärna: britten Michael Parkinson som hade sin egen pratshow i inte mindre än 540 avsnitt, vilket torde vara svårslaget. Hans programserie slutade sändas 2007.

Parkinson lyckades nästan alltid få till otroligt underhållande intervjuer med sina noggrant utvalda gäster, skratten var många, skämten förmodligen planerade i minsta detalj men tittaren förleddes att tro att det var spontana infall. Så skickligt! Många har försökt efterlikna Parkinson. Hittills har ingen kommit upp i samma klass.

Copyright Klimakteriehäxan

2020: Ett år som också går att skratta åt

Årskrönikorna duggar tätt kring helgerna. Radio, tv, tryckta medier. Det blir inte bara sammanfattningar av nyheterna som varit störst det gångna året, det blir också speciella sportkrönikor, tillbakablickar på vad kungligheterna haft för sig och bloggare och podcastare samlar även de ihop sina minnen till en kavalkad som i bästa fall utlöser kommentarer som "oj, det där hade jag ju glömt!".

Att göra en sån här bred sammanfattning är ett riktigt petigt pyssel, det kan jag intyga som varit redaktör för Rapports årskrönika ett antal år. Det gällde att ständigt skriva upp datum, händelser och var man i arkivet kunde hitta bilderna i efterhand, det blev alltid en häftig spurt mot slutet och inte sällan tvingade världen oss att riva upp och göra om för att inte missa något stort som inträffade på årets sista dagar.

Det har gått ganska lång tid sedan jag jobbade med de där programmen, men de drog då och drar fortfarande en stor publik. Jag hade som ambition att alltid få med något positivt bland alla olyckor, krig och katastrofer, något som tittarna skulle kunna dra åtminstone lite på munnen åt. Inte så enkelt alls, inte då och ännu svårare om man ser tillbaka på det år vi just lämnat ... för 2020 dominerades av två obehagliga företeelser: pandemin och Donald Trump. Ingen av dem har vi sett slutet på, inte än, även om det finns lite ljus i tunneln.

Hur som helst är det alltid bra att släppa fram lite humor. Det har man verkligen lyckats med i den årskrönika jag upptäckte av en slump och som jag nyss tittat på: "Death to 2020", en originalproduktion för Netflix. Kallas "mockumentär" och uppskattas inte av den som ville ha Trump kvar i Vita Huset. Innehåller en smart hopklippning av autentiskt material och skådespeleri. Hugh Grant och Lisa Kudrow gör två fina roller! Här är länken! Mycket nöje! (Fast du behöver förstås ha abonnemang på streamingtjänsten ...)

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag med humor

Den ser vid första anblicken ut som vilken anslagstavla som helst. Skyltar med lagom tråkig information, sån som kanske inte ens angår mig, trots att den sitter i entrén till huset där jag bor.

Men så inser jag plötsligt att jag är glad och tacksam. För jag har ju grannar, i alla fall någon, som bevisligen har humor. Bland de andra meddelandena sitter ju ett litet, men ett som verkligen angår oss alla. Inte sant?

Kan bara sända ett varmt känt tack till den anonyme granne som bjöd på dagens stora leende med hjälp av en mycket liten skylt. Mer sånt!

Som alltid när det är söndag sammanfaller den med Skyltsöndag, en bloggstafett vars resultat man kan hitta med hjälp av BP, projektets "mamma" sedan sex år tillbaka. Eller ska hon kallas ordningsman. Eller sportchef? Fast det är ju fotboll hon älskar, egentligen.

Den här skylten fotograferade jag för ett par år sedan. Har verkligen försökt få veta
vem som gjort den, vad tanken var. Materialet är exakt det samma som i andra
vägskyltar! Men vägarbeterskan har ett okänt ursprung. Fast visst är den kul?!?
Eller originell åtminstone. Med barn, hund och högklackat.

Även här är min efterlysning efter upphovsperson obesvarad. Dock hoppas vi alla att
budskapet ska infrias. Ju förr desto bättre.

Copyright Klimakteriehäxan

Alla behöver skratta!

I en tid när "corona" är ordet man hör oupphörligen behöver man också få tänka på annat än sjukdomar. Roliga böcker ska ta plats på "prispallen" i denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan & Boken bestämt. Bland annat för att den Internationella glädjedagen är nära, högtidlighålls den 20 mars.

Vad kan då jag tänkas ha skrattat åt som du också skulle roas av?
Idealiskt i nuläget vore väl något med sjuk humor, men någon sådan bok kommer jag faktiskt inte på ...

"Sol över torpet" av Barbro "Bang" Alving satt jag i en tågkupé och skrattade högt åt när jag läste den för första gången. Det är förvisso länge sen, men Bang hade ett gudabenådat språk och underbar humor som håller.

Erma Bombeck har något som väldigt mycket liknar idolstatus i min bokhylla. Hon skrev krönikor som publicerades i mängder av tidningar över hela USA innan hon drabbades av cancer och dog. Då hade hon fått mig och miljoner andra att ha hjärtligt roligt åt böcker med titlar som "If Life Is a Bowl of Cherries, Why Am I Sitting Here With All the Pits", "When You Start to Look Like Your Passport Photo It Is Time to Go Home" eller "Grass Is Always Greener Over the Septic Tank". Översatt till svenska finns åtminstone "Varför hamnar alltid mamsen i fel kö?"

Även min trea på denna prispall är en kvinna: Barbro Lindgren. För när det kommer till "Loranga, Masarin och Dartanjang" skrattar vi tillsammans, i flera generationer. Tokigt, halsbrytande, hejdlöst roligt är det!

Låt mig runda av med ett tänkvärt citat från Erma Bombeck: "Ta vara på varje ögonblick. Tänk bara på alla de kvinnliga passagerare på Titanic som stoiskt sa nej tack när man gav dem dessertmenyn."

Man brister väl inte ut i gapflabb direkt, men nog är det roligt att
upptäcka de små modiga vårblommorna där ute!

Copyright Klimakteriehäxan

Oss ungdomar emellan

Tänk så lite det kan behövas för att man ska få ett brett leende över hela ansiktet, sträcka lite extra på ryggen och känna en allmänt förlåtande inställning till allt och alla.

Jag sitter på bussen när skolklassen kliver ombord. De är kanske 12-13 år gamla och åtföljs av en "fröken". Hon tillhåller sina elever att sätta sig på befintliga platser. Ungarna lyder, en hamnar bredvid mig, men en blir stående i gången. Lärarinnan säger till igen.

Då knackar det på min axel. Killen säger:
-Förlåt men skulle du kunna sätta dej här bak, jag vill så gärna sitta med min kompis?
-Visst, säger jag, ska gå av nästa hållplats så jag kan flytta mig direkt!

Ännu en tillsägelse från "fröken" om att grabben ska sitta hinner komma.
-Det är lugnt, säger han, jag har snackat med den här tjejen, jag får hennes plats!
"Tjejen", det är jag det. Om nån tvekade så var det helt onödigt, för han pekade ju på mig.

Undrar hur många år som gått sedan någon under femtio kallade mig tjej, utan några som helst krusiduller? Tänker på den unge mannen som döpte mig till Klimakteriehäxan, det är ändå rätt länge sedan.
Hoppas grabben fick en fin dag. Jag fick det.

Copyright Klimakteriehäxan

Rykande färskt CITAT

"Låt mig runda av med ett tips: om du bara ska se en film i år – ...
... – så går du på bio för sällan."

-Emma Molin, programledare för filmfesten Guldbaggegalan sätter punkt för kvällens direktsändning  i tv från Cirkus i Stockholm. Och kan man tänka sig: två filmer ("And then we danced" och "Aniara") belönades med fyra baggar var och jag har sett båda! 

Såg den nu baggebelönade "And then we danced" i eftermiddags, utan en tanke på stundande filmgala. På väg hem från bion passerade jag Medborgarplatsen där
Haglunds pinne (som egentligen heter Söder torn) fått dramatisk bakgrund.

Copyright Klimakteriehäxan