För trons skull

Påsk är förvisso en av årets viktigaste dagar om man tittar på kyrkoåret. Förmodligen är det därför Skriv-Robert valt kristen tro som tema för tisdagstrion denna "den stilla veckan".

Maria Gustavsdotter förvandlade gamla brev hon kom över till en fin roman, "Från din syster Lovisa". Brevskrivaren var författarens mormors kusin! Om den svenska missionären som reser till Kina i början av 1900-talet och förälskar sig, olämpligt nog, i en muslimsk man. Många svårigheter att hantera ... Jag tyckte mycket om boken.

Att missionärer valde ett annorlunda liv står helt klart. Lennart Hagerfors var ett av många svenska barn som fick en mycket annorlunda uppväxt på grund av föräldrarnas yrkesval. Familjen hamnade i Afrika, och det resulterade på senare år i tre självbiografiska böcker; "Längta hem", "Komma bort" och "Inte hemma". Åren i Kongo påverkar förstås hans framtid, med en känsla av att aldrig riktigt höra hemma någonstans.

Marianne Bokblad, länge aktiv bloggare som Bloggblad, har också skrivit om religionens påverkan på "vanligt folk" när hon skrev sina föräldrars kärlekshistoria i "Jag drömmer dig hit". Om att leva i och med och för Frälsningsarmén, som ställde hårda krav på sina trogna. Mycket jag aldrig hade hört talas om innan jag läste boken, trots att det fanns representanter för den där "armén" ganska nära mig i min ungdom. 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om gudstro

Skriv-Robert efterlyser på lördagarna Veckans mening  – en mening man nyss läst men som inte bara flutit förbi utan gjort att man hejdat sig om än aldrig så lite i läsningen. Eftersom jag än en gång befinner mig i en lässvacka, har inte läst en bokrad på nästan två veckor, väljer jag i stället en mening jag hört. Det var statsvetaren Katarina Barrling som föreläste om Sverige och Gud och sin nya bok "Världens mest protestantiska land". Om sambandet mellan stat och kyrka, om traditioner och teorier. Och nog för att många i dag sällan går i kyrkan och ibland t o m gått ur den helt – men Barrling konstaterar:

I ett störtande flygplan finns det inte många ateister.

Copyright Klimakteriehäxan

På det judiska nyåret

Idag är det judiskt nyår – Rosh Hashana – och det har Skriv-Robert nosat upp. Därmed hittade han också temat för denna veckas tisdagstrio: judendom.

"Stenarnas döttrar" grep mig djupt när jag läste den. Svenska Anita Goldman, som länge levt i Israel och var gift med en jude, skrev romanen om de två familjerna, en judisk och en palestinsk, och hur de drabbas i den eviga konflikten. Tror att om man läser den i dag känns det sorgligt aktuell.

"En sten för Danny Fisher" (A Stone for Danny Fisher) skrevs av Harold Robbins på 1950-talet. Danny är jude, familjen fattig, grannarna antisemiter. Grabben måste försvara sig och det gör han, bland annat som boxare, vilket gör att bilden av honom förändras i takt med hans framgångar i ringen. Och det där med boktiteln – så hedrar judar de döda: man lägger en sten på deras grav. Elvis Presley spelade huvudrollen när romanen blev film. Och som oftast när Robbins skrev blev även den här en bladvändare ...

"Unorthodox" var en helt lysande tv-serie som sändes för ett par år sedan (även om äktheten i vissa detaljer ifrågasatts av experter). En ung flicka rymmer från hemmet i Brooklyn eftersom man arrangerat ett äktenskap för henne enligt ortodoxa traditioner. Hon vill bestämma över sitt eget liv och reser till Europa, men familjen letar upp henne och förvecklingarna som följer är många. 

Som oinformerad häpnar man ideligen över alla fantastiska seder och bruk, som att bröllopsnattens lakan har ett hål för att brudgummen ska kunna lägra sin maka (som naturligtvis är oskuld) på anständigt vis. Eller när man får veta hur de enorma pälsmössorna som männen med sina hemska  korkskruvslockar bär till fest sys och vad de kostar ... TV-serien följdes upp med ett "bakom-scenen-program", alltihop synnerligen sevärt. Berättelsen är till stora delar hämtad ur en självbiografi skriven av Deborah Feldman: "Unorthodox: The Scandalous Rejection of My Hasidic Roots" men jag har inte läst boken, bara slukat tv-serien som nu finns på Netflix.

Påminner gärna än en gång om en reportagebok jag hade med i förra veckans trio: "OK Amen" av svenska Nina Solomin som lyckats med konststycket att få god inblick i livet bland chassiderna i Brooklyn. Hon har, nästan tjugo år efter att boken släpptes, skrivit en spännande artikel om hur det var när hon kom dit, bara 25 år gammal. 

Copyright Klimakteriehäxan

Förenade – i tron

Föreningsliv – ja hur skildras det i litteraturen? Det är Skriv-Robert som sätter mig på det spåret när det är dags för ännu en tisdagstrio. Och jag är medveten om att jag glider på glosorna här ... för jag fastnar för tre väldigt olika skildringar av att leva under strängt reglerade former i en sorts förening, fast det egentligen handlar om församling och är av religiös art.

"Allt jag fått lära mig" (Educated: A Memoir) av Tara Westover är en omskakande skildring av att växa upp på landsbygden i amerikanska Idaho med en diktatorisk far och regler för precis allt, i enlighet med mormonska traditioner. Skola behövde flickan inte gå i ... Att hon sedan lyckats frigöra sig och blivit en välutbildad människa som får leva sitt eget liv är märkvärdigt.

"OK, Amen" är en dokumentär skildring av Nina Solomin om kärlek och fientlighet hos chassiderna i Brooklyn. Denna judiska grupp är otroligt sluten, men ändå lyckades svenska Nina komma in i deras gemenskap och få uppleva en annan verklighet. En journalistisk bragd, faktiskt, och väldigt intressant läsning.

Marianne Bokblad (som ni kanske känner igen som bloggande Bloggblad) har skrivit "Jag drömmer dig hit" om att växa upp inom Frälsningsarmén i Sverige. Det visade sig att jag inte hade en susning om hur hårt deras liv var reglerade. Det här är historien om Mariannes föräldrar och deras kärlek, som vann till sist.

PS Intressant (?) nog lyckades jag helt glömma bort att jag har en förening med i min egen barn- och ungdomsbok "Dela lika". Den heter Hemlisklubben och det är "dödsstraff" på att avslöja hemligheterna ...

Copyright Klimakteriehäxan

Med Gud i hågen

Med anledning av den röda dag som infaller i morgon, Kristi Himmelsfärds dag, tycker Enligt O att det är läge att tänka på de stora sammanhangen ... alltså lyder Veckans kulturfråga så här: Vilka verk om religion, tro och traditioner vill du tipsa om?

Kommer direkt att tänka på en bok jag läste för jättelänge sedan: "Sju år i Tibet" (Sieben Jahre in Tibet) av österrikaren Heinrich Harrer. Han var bergsbestigare och skulle upp i Himalaya, men blev tillfångatagen och fastnade i sju långa år. Under tiden blev han vän med Dalai Lama, slutade tro på nazismen och fick "ett inre liv" ... Minns en detalj som fångade mitt intresse: bönesnurrorna! Inuti en kapsel som satt på skaft och som snurrade när det blåste fanns böner skrivna på långa remsor. När de snurrade fungerade det som bön! Brad Pitt fick huvudrollen när boken, som alltså är självbiografisk, blev film. Jag såg och gillade den också. 

Stannar kvar i Tibet med hjälp av världens allra första långfilm på tibetanska: "Fotboll för Buddha" (Football for Buddha). Unga pojkar finns på ett tibetanskt exilkloster i Indien och de kommer dit med redan väckt kärlek för fotboll, som de vill fortsätta med och dessutom se andra spela. Världsmästerskap pågår, sänds i tv ... ska grabbarna få se matcherna? Klostrets abbot vet hur en god buddist ska vara, men inte vad fotboll är! Härlig film, idel okända skådespelare (förstås).

Någon filmatisering blir det kanske aldrig av "Jag drömmer dig hit" av (blogg)vännen Marianne Bokblad. Men hon har i romanform här berättat sina föräldrars kärlekshistoria som utspelar sig inom Frälsningsarmens snäva ramar – snävare på 1940-talet än vad jag hade den blekaste aning om. Marianne (som heter Bloggblad när hon bloggar vilket hon sällan gör numera) har också skrivit uppföljaren "Frälsis fick vi inte säga", om sin egen uppväxt. Intressant inblick i en för mig nästan lika främmande värld som Tibet!

Copyright Klimakteriehäxan

När Allah får vara med

På tisdagar lägger vi som vanligt upp en liten bokhög med tre titlar i, även om det i min hög denna gång blir fler titlar men bara tre författare. Det är Skriv-Robert som bestämmer temat, och denna gång är det Islam (Ramadan inleds på lördag). Här finns faktiskt en hel del att välja på i min bokhylla men alla kan förstås inte få vara med ... Fast Allah har en huvudroll i samtliga! Tre kvinnors verk fastnar jag för.

Susan Abulhawa har palestinska rötter och hennes "Morgon i Jenin" (Morning in Jenin)  berättar om en judisk och en muslimsk pojke och deras livsöden, som korsas. Jag tyckte mycket om boken och rekommenderar den gärna. Men när jag sedan läste "Det blå mellan himmel och hav" (The Blue Between Sky and Water) av samma författare svalnade jag betydligt, där blev dosen av religion för dominerande för min smak, så någon mer roman skriven av Abulhawa blir det nog inte för min del.

Liza Marklunds "Gömda" väckte med rätta mycket uppmärksamhet när den kom ut 1995. Svenska Maria/Mia förälskar sig i en vacker man med mörka ögon och det blir starten på ett dramatiskt och olyckligt liv när hon ska uppföra sig som en muslimsk hustru, långt från den svenska vardagen. Romanen bygger på en sann historia (som ifrågasattes men Mia valde så småningom att träda fram och bekräfta den) och Marklund följde senare upp den med "Asyl". Mycket bra läsning inte minst för romantiska flickor som gärna tittar djupt i svarta ögon ... (det låter fördomsfullt, jag vet, men ändå! att konvertera är inget för fegisar!).

Norska Åsne Seierstad har tillbringat mycket tid bland muslimer och skrivit flera synnerligen läsvärda böcker, alla byggda på gedigen research och mängder med intervjuer med "riktiga människor" som sedan, lätt omstöpta, befolkat hennes romaner. "Afghanerna" är den senaste om olika öden i ett land härjat av krig och våld med religionen som ett vapen, "Två systrar" berättar om flickorna som rymde från norskt tonårsliv i Oslo till IS där de blev barnafödande krigarhustrur, och i debuten "Bokhandlaren i Kabul" fick läsaren inblick i hur familjeliv kunde se ut i Afghanistan – en inblick som bokhandlaren i fråga inte gillade och så småningom beviljades skadestånd för av en norsk domstol.

Intressant läsning har det varit. Och naturligtvis är det viktigt att skaffa sig ett hum om denna enormt stora världsreligion som spelar roll i oändligt många fler författares verk än dem jag just pekat på. Tänker på Salman Rushdie ("Satansverserna"/Satanic Verses) och Khaled Hosseini ("Flyga drake"/The Kite Runner) exempelvis. Men i  en trio finns bara plats för tre!

Copyright Klimakteriehäxan

Sällskap i kyrkbänken

Söndag är dagen för att gå i högmässan om man är lagd åt det hållet. Kanske passade du på att få lite med av Guds ord i går? Jag går sällan i kyrkan, men blev bjuden på kyrkbröllop för en tid sedan. Så trevligt! De unga tu strålade ikapp, församlingen log brett genom hela ceremonin, och torkade förstås en och annan tår. Kärlekssignaler kors och tvärs! När ringarna var växlade och ceremonin slut dansade brudpar, tärnor och marskalkar ut längs mittgången, till romantiska toner. Ovanligt och kul!

Flera småbarn fanns med i kyrkan, men de störde inte. Möjligen kan det ha berott på något jag inte upptäckte förrän efteråt: här och där i kyrkbänkarna fanns små trevliga lekkamrater utplacerade, någon sorts djur hemvirkade i glada färger. 

Vet inte om barn rent av fick ta dem med sig när kyrkobesöket var över, men oavsett det tycker jag det var riktigt omtänksamt. Undrar om någon ung högmässodeltagare i går (eller nån annan söndag) mötte samma vänliga och välkomnande gest i flera kyrkor?

Lekkamrater på plats i kyrkbänken i Värmskogs kyrka.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om att bränna böcker

Sverige är dessutom ett land där alla har rätt att elda heliga skrifter, men tio miljoner människor vill inte göra det. 

-Ledartext i Dagens Nyheter i dag om den synnerligen besvärliga situation som vi hamnat i, på grund av att ett fåtal idioter vill provocera muslimer. De har lyckats. Inte bara svenska muslimer är upprörda, ilskan har spritt sig till många andra länder med stor muslimsk befolkning och aktiva terroristgrupper. Och vi som aldrig har eldat en bok och aldrig kommer att göra det hatar utvecklingen, som tveklöst är skrämmande.  

En annan sorts barndom

Nytt år, nytt bok/läsår. Den första boken jag väljer är skriven av bloggvännen Bloggblad, som heter Marianne Bokblad "på riktigt". "Frälsis fick jag inte säga" är uppföljaren till "Jag drömmer dig hit" som kom ut i fjol (och som jag skrev lite om här). Det är berättelsen om Mariannes föräldrar och deras kärlekshistoria, starkt begränsad av alla de påbud och förhållningsregler som de som aktiva i Frälsningsarmén lydde.

Rosor till boken. Det är den värd! Lättläst dessutom.

Den som ville veta hur det gick sedan behövde alltså inte vänta länge! I den nya boken är Maria och Gustaf gifta och föräldrar till två barn, men fortfarande hängivna sitt kall: att "frälsa själar". Den lilla familjen får ideligen flytta från ort till ort, bor i tjänstebostäder av högst varierande standard och i beredskap att alltid bli störd av och ta hand om medmänniskor i knipa.

Ju fler sidor jag läser, desto tydligare blir det: trots att jag och författarinnan är ungefär jämngamla och har många gemensamma nämnare har vi haft väldigt olika uppväxter. 
Att vara barn till en frälsningsofficer betydde att ofta sakna sina väldigt upptagna föräldrar. Men också att sakna mycket sådant som jag som barn tyckte var "roligt", saker som stämplades som "synd" av armén. Dessutom tvingades Frälsis-barnen sitta av bönemöten och andra sammankomster där inte minsta utrymme fanns för lek, bara fantasin kunde bli räddningen.

"Frälsis fick jag inte säga" får mig osökt att tänka på den långa raden av skildringar av barndom i knapphetens Irland, men här handlar det ju om min egen tid och Sverige, fast ett Sverige jag aldrig förr besökt! Det är förstås inte bara elände, här finns kärlek och värme också. Fast de fula gubbarna, de dök upp även i Frälsningsarméns uniform. Här hittar jag Veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagar och som ska ha fått mig att hejda mig en extra liten sekund i läsningen:

Han intalade mig att jag tyckte om att han tafsade på mig så fort han kom åt, grävde och petade innanför trosorna, och påminde ideligen om hur arga mamma och pappa skulle bli på mig om jag berättade för dem om vad jag lät honom göra.

Copyright Klimakteriehäxan

Ingen jul utan julstjärna

Julstjärnan, poinsettian, är väl julblomman framför andra. Har sett den som buske i varmare klimat, men här hemma handlar det om att bära ett mindre exemplar från butiken, väl inslaget mot vinterkylan, för några minusgrader tål den inte.

Till Lucia brukar jag köpa en vit. Fjolårets stod grön och grann ända till i höstas! Årets blev nog misskött, för den blev bara två veckor gammal i min vård. Men till själva juldagarna vill jag förstås ha en eller gärna ett par röda. 

Döm om min förvåning när de var slut! Skulle det bli jul ändå? Jo, men jag har ju julstjärnor i andra former. Vävda, från Guatemala, på tabletter och små servetter. Och en löpare som jag hittade i en billighetsaffär i Louisville, Kentucky, för noga räknat sex år sedan.

-Titta, sa jag till min väninna, titta så snygg! 
Hon såg ytterst tveksam ut, men hade förstås inga synpunkter på att jag valde en textil julblomma som souvenir från min USA-resa, även om det var sommar just då.

Så småningom fick jag förklaringen: just den här fina  blomman har inga judar hemma, det är en växt som hör kristenheten till! Jag hade inte en aning om detta, men gladdes åt mitt fynd helt oavsett dess eventuella religiösa anknytningar.

Alltså kommer jag aldrig att bli helt utan poinsettia någon enda jul. Nu löste det sig ändå den här gången, för i den tredje Ica-butiken fanns två kvar av den "levande" sorten, flergrenade. Jag slog till på båda!

God fortsättning!

Här poinsettia tolkat i en vävstol i Guatemala.

Det här USA-fyndet är förmodligen tillverkat i Asien. Så olika bilderna av en favorit kan bli!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att det vore intressant att veta vem som betalar för annonserna som uppmanar mig att gå ur Svenska kyrkan, de dyker hela tiden upp i mobilen. Hur får annonsören valuta för sina pengar?

Helgfrågan

Ibland är de här frågorna som Mia i bokhörnan kommer med på torsdagar långt ifrån enkla att besvara. Det gäller i högsta grad dagens:
Nämn en bok som gjort stort intryck på dig. Tja, jag gör det lätt för mig i alla fall!

Med risk för att verka tjatig återkommer jag till en reportagebok som jag önskar att många, många läser. Än en gång säger jag alltså "Två systrar", en mästerlig bok av Åsne Seierstad. Läsaren får inblick i en värld som känns (åtminstone för mig) oerhört främmande, trots att alla beståndsdelar finns i vår omedelbara närhet.

Ja, boken utspelar sig i Norge, men jag är övertygad om att samma fenomen går relativt enkelt att hitta också i Sverige. Vi som följde serien "Kalifat" som nyss sändes av SVT känner garanterat att det förhåller sig på det viset. Att komma till paradiset genom att bli självmordsbombare lockar långt ifrån alla ... och det är väl en evig tur.

Bonusfråga: Finns det något du skulle vilja bli bättre på?
Ojojoj. Svaret är ja, men listan för lång för att få plats här! Men tänk om man vore perfekt, så enkelt allt vore då ...

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i februari

Just nu läser jag, kanske sist av alla, Karin Smirnoffs "Jag for ner till bror". Gruvlig historia som är svår att lägga ifrån sig. Men hu för bilden av svensk glesbygd: alla super, alla ligger med alla, barn, kvinnor och djur misshandlas, ingen är glad, till och med vädret är konstant dåligt ...

Just nu tittar jag på den otäcka, alldeles för verklighetsnära tv-serien "Kalifat", som sänds i SVT1 på söndagar och finns i SVT Play. En veritabel nagelbitare! Jag är övertygad om att manuset skrivits efter att författarna liksom jag läst och gripits/skrämts av Åsne Seierstads reportagebok "Två systrar". Ämnet är superaktuellt och något som faktiskt angår oss alla, eftersom radikal islam sprider sig och ingen verkar veta hur man hejdar den utvecklingen (vilket jag alltså önskar skulle ske, för tydlighets skull). Samtidigt brottas politikerna med hur man ska hantera svenska kvinnor och barn som hamnat hos IS men vill tillbaka hem, precis som i tv-serien.

Just nu lyssnar jag på "Doktor Bagges anagram" av Ida Jessen (uppföljare till "En ny tid"), uppläst av Jonas Karlsson och förpackad som radioföljetong. Har precis börjat.

Just nu längtar jag efter en promenad i solsken.

Det är bloggen Kulturkollo som infört den här sortens månadsuppdatering. Tänkt att plockas upp den första lördagen i månaden, så nu var det dags! Välkommen februari!

Copyright Klimakteriehäxan

De dödas dag

Detta är den dag på året då mångas dåliga samveten får människor att ta sig iväg till kyrkogården med ljus och speciella kransar för att pryda gravarna där kvarlevorna av deras nära och kära ligger.

Kanske kan det intressera någon att läsa lite om De dödas dag, så som den högtidlighålls i Centralamerika? Där är traditionen gammal och man respekterar den fortfarande. Med bjudgodis, flygande drakar och medhavd matsäck.

Copyright Klimakteriehäxan

Kyrklig triss i skyltar

Vilken tur ändå att det inte var behovet av akut själavård som fick mig att gå in i Uppsala domkyrka i veckan! Eftersom ingen sådan fanns att få. Lätt ögonbrynshöjande budskap på den skylten, kände jag ...

Väl inne i helgedomen kan man för en tia tända ett julgransljus, till minne av någon eller av vilken annan anledning som helst. Men vem har en tiokrona i dessa dagar? Praktiskt taget ingen, det bekräftar mannen som står i kyrkans lilla butik. Fast, säger han, turister har ofta kontanter och de brukar bli glada när de kan använda dem här, eftersom det annars är så gott som omöjligt i dagens Sverige ... Jag betalar mitt ljus med kort, det går förstås också bara man går in till kassan.

Entrén till den pampiga domen (största kyrkan i Norden) har just nu ett byggtält och ställningar som inramning. Där fick jag ännu en skylt till denna Skyltsöndag, som alltså blev en kyrklig triss! Så passande, inte sant?
Söndagsskyltarna har BP som samlingspunkt.

Copyright Klimakteriehäxan

Kyrkokonst

Man ser dem redan från långt håll, tornen på domkyrkan i Uppsala. Dels ligger den på en höjd i staden, dels är de rejält höga, de där tornen. 119 meter för att vara exakt. Och det är också det mått som gäller för längden på själva kyrkobyggnaden, har jag just lärt mig!

Jag har varit inne i domkyrkan förut, men det var uppskattningsvis bortåt trettio år sedan. Så när jag nu ändå var i närheten passade jag på. Och blev vederbörligen imponerad! Av storleken, av friden, av glasfönstren, konsten och de många sarkofagerna, varav bara några få gick att enkelt härleda till dem som begravts.
Men som det anstår en modern helgedom finns också ett lekrum för barn, i raden av många kapell avsedda för bön eller enskild andakt.

Sedan lägger jag ju min vana trogen märke till textila utsmyckningar. Här finns fantastiskt vackra vävnader. Roligast den moderna som visar domkyrkans historia omsatt i garn och tråd. På samma väv en båt full med människor, som får mig att tänka på flyktingbåtar på havet. Eller är det yra studenter i en flotte på Fyrisån? Ann-Marie Forsberg heter konstnären.

Jag är förstås inte ensam besökare, trots att det är tidig eftermiddag och inga aktiviteter på gång. En kvinna fångar min uppmärksamhet. Hon står helt stilla, prydlig i sjal och blå kappa med broderad krage.

Och när jag närmar mig henne – jag vet inte om jag var på väg att säga något – inser jag att hon alltid är exakt lika orörlig. Så naturtrogen! Hon heter Maria, verket har namnet "Återkomsten" och hon är gjord av Anders Widoff 2005, så hon var definitivt inte på plats förra gången jag gick runt i det där kyrkorummet. Widoff vann uppdraget att gestalta Maria i en konstnärstävling.

Många av de berömda och historiska storheter som fått sin sista vila här ligger i skydd av tunga stenplattor under våra fötter. De där plattorna har "handtag" i form av rejäla ringar i metall, som höjer sig över golvet. Och faktum är att de är snyggt blanka, så man borde lägga märke till dem, men eftersom det mesta man vill titta på får en att rikta blicken uppåt ser man dem inte. Däremot inser man snart varför de är så blanka: ingen behöver putsa dem, eftersom vi besökare snavar på dem ideligen ... därav blänket!

Orgelpiporna ramar effektfullt in ett av fönstren. 

Copyright Klimakteriehäxan

Om skor, underverk och Jesus

Nu kan det sägas: Jag har ett förflutet tillsammans med Calle Hård.
Kanske har ni hört honom i radio (Tankar för dagen) eller läst någon av hans böcker, nu sex till antalet. För ett antal år sedan kan du inte ha undgått en eller annan tidningsartikel han skrivit.

Som jag minns det korsades våra vägar 1968. Vi arbetade båda på Expressen, jag som redigerare och reporter på avdelningen Bekantas Bekanta, Calle som kriminalreporter. Han var en kul typ som gjorde in- och avtryck. Aldrig glömmer jag när han gifte sig. Hans mor underkände skorna som Calle tänkte ha till fracken. Hon skickade sonen till skobutiken.

Jo, han gjorde som mamma sa. Gick till affären, handlade och skyndade hem igen. Själva vigselceremonin var omedelbart förestående. Men moderskapet blev allt annat än nöjd. För Calle hade köpt ett par vita tennisskor – sådana tyckte han att han behövde, medan svarta "finskor" inte stod på hans egen önskelista. Han kom i alla fall åter till redaktionen som en gift man, skorna till trots.

Vi försvann åt olika håll med olika jobb och återsågs inte på väldigt länge. Så en dag upptäckte jag hans debut som författare, romanen "Numret till Calicut", utgiven på ett förlag jag inte kände till. Själv var jag på jakt efter ett bra förlag och visste inte riktigt hur jag skulle gå till väga. Men jag kontaktade Calle, fick span på Isaberg förlag och där har sedan dess tre böcker som jag skrivit kommit ut i tryckt form!

Så blir det som det blir i de sociala mediernas värld. Vi blev Facebook-vänner och har på så sätt kunnat hålla lite koll på varandra. Calle lever stor del av året i Indien, men på somrarna håller han till på Holmön utanför Umeå.

Nu har jag just läst ut hans senaste bok, "En kort promenad på vatten" med underrubriken "Så lurade Jesus sig själv och hela världen". Och det är därför jag berättar om de där brudgumsskorna. Calle har alltid gillat att provocera, och nu gör han det igen! För alltid retar det väl någon att ifrågasätta den där bibliska vandringen på vattnet.

Hur var det förresten med alla de andra underverken? Var de så att säga "på riktigt" eller finns det andra förklaringar? Hur var Jesus att umgås med? Var han självgod och jobbig eller så där allmänt snäll och vänlig som evangelisterna framställer honom? Kan han rent av ha varit en bedragare utan samvete? Calle har läst på, han kan nog med rätta kalla sig exeget i dag. Men det är när han korspollinerar bibelhistorien med indiska traditioner som det blir spännande på riktigt.

Den unge Bibi, indisk lycksökare och en av romanens huvudpersoner, ifrågasätter hela tiden de begrepp och tänkesätt som styr i den Jesus-fixerade miljö där han hamnat, mer eller mindre av misstag. Frågorna han ställer är mestadels kloka och befogade. Och Tomas, hans judiske vän och kamrat på en dramatisk resa över land och hav från Palestina till Indien, blir ofta svaret skyldig. Vilket ger också läsaren anledning att fundera över gamla "sanningar".

Det är finurligt. Det är välskrivet, stundtals direkt vackert. Som när Calle beskriver ett träd i början av det åttonde kapitlet: "Mitt på vägen växte en akacia. Den krokiga stammen vred sig som en åldrande danserska i en position där elegansen från ungdomen för länge sedan ersatts av möda."

En originell roman är det hur som helst. Man brukar tala om hur det går "när fan läser bibeln". Den här gången är det Calle Hård som har läst och skickar med massor av frågetecken till de bokstavstrogna.
För egen del blir jag inte särskilt provocerad. Men söndagsskollärarens drömbok är "En kort promenad på vatten" inte. Vilket förstås heller aldrig var meningen.

Copyright Klimakteriehäxan

Valsöndag och skyltsöndag

Jag har haft rösträtt i väldigt många år vid det här laget, men aldrig utnyttjat den i det s k kyrkovalet. Förrän nu. Förhandsröstade i veckan och upptäckte till min milda förvåning att det faktiskt var kö!

Mitt engagemang i kyrkofrågorna är lindrigt sagt behärskat, men jag har kommit fram till att det var läge att peta i valsedlar i de tre kuverten ändå. Det hade ju passat att utbrista i ett "för Guds skull" men det vore inte helt sanningsenligt ... fast politik är ju det möjligas konst, brukar man säga!

Församlingskyrkan, Högalid, skyltar med sina snygga tvillingtorn som syns på långt håll. Och man får anta att fler använder söndagen att både rösta och skylta – det är ju som vanligt bloggarnas skyltsöndag! Uppfunnen av Pumita, förvaltad av BP och här hittar du en lista över alla presumtiva bloggskyltare!

Copyright Klimakteriehäxan

Bland helgon och änglar

Änglar finns dom?
Det var en gång för mycket länge sedan en succéfilm med Christina Schollin och Jarl Kulle i huvudrollerna.
Just denna helg är änglar aktuella igen, men nu som en påminnelse om nära och kära som inte längre finns i livet. Vi högtidlighåller Alla Helgons Dag.

På News55, nyhetssajten för dig som inte vill ha tjafset, finns en text om detta med döden, saknaden och ceremonierna. Läs, kommentera, dela gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

Hälsosamt reafynd

Det kan inte ha undgått någon att det numera går att köpa granatäpplen på vartenda svenskt salutorg och i alla matbutiker. Den hårda, blanka, vackert röda frukten är här för att stanna. Jag tillhör sen några år dess vänner, tycker kärnorna piffar upp en alldaglig sallad, passar bra tillsammans med annan frukt och gör dessutom varje födelsedagstårta snyggt prickig. Saften är också god.

Den här frukten är verkligen inte vilken grönsak som helst. Medicinskt har den pluspoäng: den är särskilt hälsobringande för män. På något vis mår prostatan bra av granatäpple. Det tillmäts betydelse i en rad religioner: nämnd i Moseböckerna, figurerar i persisk mytologi, i gamla kinesiska traditioner och har dessutom en särskild roll inom judendomen. Man brukar säga att granatäpple symboliserar önskan om att få många goda gärningar uppfyllda och det ska finnas med när det judiska nyåret firas.

Men granatäpplet är inte lätthanterligt. En av mina manliga vänner, flitig och lyckosam i köket, säger nästan alldeles allvarligt att han helst är iklädd endast kalsonger när han ska gräva ut kärnorna, eftersom det är absolut omöjligt att göra det utan att det stänker långa vägar. Namnet ”granat-” får sin enkla och omedelbara förklaring … och kalsongerna, med färska prickar, hamnar antagligen i tvätten ... medan kocken ställer sig i duschen ...

 

Kärnorna är enligt sägnen 613 stycken. Meddela mig gärna när du kontrollräknat om det stämmer! I väntan på det tar jag fram förklädet och pillrar ut ett nytt gäng små gladröda kamrater till ännu en sallad. Turligt nog var det extrapris: fem spänn för ett praktfullt granatäpple. Ett reafynd godare än de flesta!

Copyright Klimakteriehäxan