Kungliga tankar

Lite undrar jag hur det kan komma sig. Ena dagen sitter jag blick stilla och lyssnar till en kung som talar i över en halvtimme, talet direktsänds över hela världen. Det är Storbritanniens statschef Charles III som hälsar på i den amerikanska kongressen och har med sig ett fullständigt lysande tal som han levererar med stor elegans. Ukraina, historiska tillbakablickar, terrordåd, mellanstatliga relationer och humor: här finns allt med. Han får också generösa (och välförtjänta) applåder, beröm som jag hoppas att han delar med sig av till sina talskrivare, även om han säkert själv hade stort inflytande över formuleringarna. Jag hade gärna klappat i händerna om det hade märkts.

Bild Sara Friberg / Kungl hovstaterna

Så går det ett par dagar till och döm om min förvåning när jag uppmärksamt lyssnar till ännu en kung! Denna gång Sveriges Carl XVI Gustaf, som på sin egen 80-årsdag medverkar i "Tankar för dagen", en serie femminutersprogram som Sveriges radio sänt och sänder på kvällstid sedan mycket länge. Programmet "ska ge en stunds eftertanke i nyhetsflödet" och det kan handla om nästan vad som helst (tror jag) men "livsåskådning" finns med som nån sorts underrubrik.

Vem som kom på idén att satsa på kungliga tankar vet jag förstås inte, inte heller vem som kunde tipsa om att historien fanns, men kungens berättelse om ett möte som ägde rum i hamnen i Sydney för sextio år sedan är riktigt fin i all enkelhet. En till åren kommen svensk man kliver fram till ynglingen (dåvarande kronprinsen) som står vakt vid landgången till Älvsnabben och deras korta samtal blir ett minne för livet. En poäng är att detta är ett av ytterst få tillfällen när kungligheten inte är ett skvatt kunglig utan helt anonym, det handlar bara om två människor som pratar en stund.

Endast en gång tidigare har jag hört vår kung vara så personlig och det var när han höll tal i Stockholms stadshus när offren för Estonia-katastrofen hedrades. Det fick hans popularitetssiffror att skjuta i höjden. Och popularitet är något det råder brist på i en rad europeiska kungahus för närvarande ... eftersom skandalhistorierna avlöser varandra i strid ström. Behovet av kloka kungliga tankar är nog större nu än någonsin. 

PS Om du liksom jag blev imponerad av Charles tal kanske du vill läsa denna briljanta (fast onödigt mångordiga) analys av det han sa. Dean Blundell, kanadensisk journalist m m, skrev texten. 

Copyright Klimakteriehäxan

Vad ska man ha en robot till?

Mycket handlar om AI nu. Artificiell intelligens kan vara användbar, men kan också uppfattas som ett hot. Vi riskerar hela tiden att bli lurade med falska, AI-genererade budskap, exempelvis i videosnuttar med välrenommerade personer som plötsligt gör ohämmad reklam för undergörande produkter man inte trodde fanns. Det enda man som privatperson verkar kunna göra är att höja sin vaksamhet, titta skeptiskt på alltför positiva besked, plocka fram sin mest källkritiska ådra. Ändå kan man bli dragen vid näsan.

Men det finns ju robotar också! Maskiner som kan "läras" att utföra arbetsuppgifter hittills endast  "riktiga människor" klarat av. Nu kan en robot jobba i fabrik, vara "hund" eller bli en kompis, ersättning för en trogen vän! Sveriges Television sände för mer än tio år sedan en dramaserie om "hubbotar", robotar som var väldigt lika vanligt folk och som klarade av alla möjliga sysslor. "Äkta människor" var riktigt bra tv, men om man tänkte att det var framtiden man tittade på var det lätt att bli skrämd.

Plåt-Niklas

Från min barndom minns jag tydligt den första robot jag någonsin hörde talas om. Det var i radio jag lärde känna Plåt-Niklas, kompis med Grodan Boll och Kalle Stropp, i en serie skapad av Thomas Funck och jättepopulär. Plåt-Niklas var superstark, byggd av konservburkar och kunde flyga. Men det är svårt att påstå att nutidens robotar liknar honom, även om han hade mänskliga drag på sätt och vis.

Vem skulle då vilja ha en android (en människoliknande robot) hemma? En som tog hand om vardagssysslorna, som aldrig gnällde på vare sig vädret eller jobbet, som bara krävde elektrisk ström som "mat" och som man kunde stänga av med en knapptryckning när man kände för det?

För egen del känner jag nog inget behov av den sortens assistans, men visst kan jag inse att det skulle kunna funka för somliga. Desto mer förundrad blir jag när jag hör ett program från Vetenskapsradion i Sveriges Radios P1 där experter som verkar veta allt om robotar deltar. 

Programmet rundas av med en fråga: "Om du skulle ha en robot, vad skulle den då göra?"
Döm om min förvåning när en av experterna svarar: "Den skulle vika min tvätt."
Va?
Plåt-Niklas skulle inte ha trott sina öron. Det gjorde inte jag heller. 

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans kärleksförklaring 5: STIL

Är du redo att klämma fram Veckans kärleksförklaring? För på onsdagar tänker vi positivt! Du får ett ledord av mig och tar dig sedan en funderare på vart eller till vem du vill skicka lite kärlek, du använder min "hjärteklump" om du vill och du glömmer förstås inte att lägga in en länk till ditt inlägg i min kommentarsspalt! I dag är det stil det ska handla om. Associera fritt!

Jag❤️det Katja of Sweden gjorde för den svenska modebilden och för oss som var unga när hon klev fram och använde färg, mönster och form på ett underbart kreativt sätt. Vilka härliga plagg det blev! Och stilen håller än! Gratukerar om du är lycklig nog att ha något kvar i vintage-garderoben ... Katja-prylar platsar numera också på museum.

Jag❤️typsnittet Bodoni, troligen det första namnet på en font som jag lärde mig i vår typografiska värld. Tycker fortfarande att den är jättesnygg! Skapades alldeles i slutet av 1700-talet och har kallats "en stil för kungar och modelejon".

Jag❤️killar som bryr sig om sina kläder och behåller sitt hår (om de har något kvar alltså). Har de skägg ska det se välvårdat ut (det gör det ofta inte).

Jag❤️ brittiska bröllopshattar. De har verkligen sin egen stil. Roligare huvudbonader finns inte! Svårburna? Ja gissa ... Otroligt dyra är de också.

Jag❤️ radioprogrammet "Stil" som sänds i P1 på onsdagar och finns på Sveriges Radio Play. Leds av den smarta och självständigt tänkande Susanne Ljung, som hela tiden hittar nya infallsvinklar på alla möjliga ämnen.   

Några nya bloggare har sällat sig till skaran som skickar ut kärleksbudskap i min efterföljd. Jättekul att vi blir fler! Förra veckan sände vi kärlek på ännu ett abstrakt område: känslor. (Ja, jag försöker hitta ledord av en typ som inte handlar om prylar rakt av, tänker att det är en bra liten variation i sig.) Och det resulterade i svar från Margaretha, Jenny, Mrs Calloway, Susjos, Susanne, Åsa, BP, LillaSyster och Anki – hoppas jag inte missat någon! Nytt tema om en vecka! Men ännu får ni inte veta vilket ... spänningen är så gott som oliiiidlig eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 163

TRAUMAPORR  

-Elak men åtminstone delvis korrekt varudeklaration av radions "Sommar i P1" som börjar sända ännu en säsong i dag. Jag har i princip slutat lyssna, sedan flera år tillbaka faktiskt, men det kan fortfarande hända att jag plockar upp någon enstaka pratare i efterhand. (Den ende jag tycker skiljer sig från mängden i år är Göran Rosenberg, gammal kollega som jag anser vara briljant.) Misstänker att Johan Hakelius (i tidningen Fokus) inte heller är trogen lyssnare, det är han som lanserat dagens ord!

När Sommar får mig att frysa ...

Någon förståsigpåare har sagt att vi inte klarar av att bry oss om flera krig samtidigt. Det blir övermäktigt med alla döda, alla vidrigheter, total brist på empati som vi får ideliga bevis på, både via sociala medier och traditionella nyhetsförmedlare.

Kriget i Syrien har därmed hamnat i bakvattnet. Vi har fullt upp med Ukraina, tillsammans med några avstickare till andra hörn i världen där ondskan tillåts regera. Men för folk i Syrien är tandläkarskräck en allmänt förekommande och synnerligen allvarlig känsla – diktatorn, Bashar al-Assad, var en gång just tandläkare ... innan han blev despot med folkmord som "hobby".

Foto Sveriges Radio

I ett av årets Sommar-program i radions P1 tas lyssnarna med till verkligheten så som den tett sig för alldeles för många människor. Omar Alshogre, som med knapp nöd undgick döden i syriskt fängelse, har en historia som är så hemsk, grym och sorglig att jag fryser när jag lyssnar under min promenad med 24 grader i luften och strålande sol.

Trots sina vidriga upplevelser klarar Omar att vända blad och börja ett nytt liv när han lyckats fly och kommit till Sverige 2015. Han talar i dag utmärkt svenska, har gått på Georgetown University i Washington DC, är en eftersökt föredragshållare. Han jobbar för SETF (Syrian Emergency Task Force) som arbetar för att fångar i Syrien, oskyldiga, aldrig prövade i rättegång, ska friges. SR har gett honom titeln "människorättsaktivist".

När man ser bilderna som SR erbjuder på sina sommarpratare ser man en snygg 29-årig man med ett vackert leende. Som nyss utkommen ur fångenskapen vägde han 34 kilo, hade fått tuberkulos och var full av sår och skador efter tre åt med tortyr och svält.

Med det bagage han fått med sig från sitt fädernesland skulle han kunna vara en bitter människa men här finns massor med livsglädje, hopp om kärlek, och inte minst tacksamhet mot den svenska familj som – lite av en slump – kom att ta hand om honom och hans lillebror.

Därmed har vi kommit fram till det tämligen oväntade: att jag dels lyssnat på ett Sommar-program, dels tycker att du också ska göra det. Du hittar det här. Vi borde inte tillåta oss att glömma Syrien!

Faktum är att jag lyssnat på en annan Sommarpratare också, den enda jag hade planerat att höra, och det kan jag också rekommendera: Majgull Axelssons program är mycket hörvärt. Finns här.

Copyright Klimakteriehäxan

Välkommet återfall

Som en följd av stora krav på besparingar lät Sveriges Radios ledning för en tid sedan meddela, att två i mitt tycke mycket värdefulla program skulle läggas ner: "Människor och tro" och "Radioföljetongen". Båda skulle försvinna ur tablån i april i år.

Vad som sedan hänt vet jag inte, men jag får ändå intrycket att ryktet om åtminstone Radioföljetongens död var överdrivet. För nu har alldeles nyss en ny bok presenterats, som "sommarlyssning". Det är norska Nina Lykkes "Vi är inte här för att ha roligt" (Vi er ikke her for å ha det morsomt) i inläsning av Leif Andrée.

Det här är en riktigt underhållande historia. I centrum författaren Knut som tycks ha tappat förmågan att skriva romaner. Så blir han inviterad till en bokmässa för att delta i ett estradsamtal. Han inser att han ersätter en person som hoppat av men tackar ändå ja.

Knut åker till Lillehammer. Han är nervös och pank, och det blir alldeles för mycket alkohol. Sitt hotellrum tvingas han lämna, han sover lite när det passar. Dessutom ramlar han på gamla älskarinnor, en efter en. Det där estradsamtalet blir skandalartat, men gör intryck ...

Ja hur går det till i "de fina litterära" kretsarna egentligen? Hur uppför sig de kulturstämplade? Inte så värst stilfullt, om man ska tro Nina Lykke. Det här är första gången jag läst henne, och jag kan verkligen tänka mig att Leif Andrée kan göra den rätt saftiga historien rättvisa. För egen del tycker jag det var lite oturligt att jag redan läst boken ...

Om nu denna ljudbok är ett enda lysande undantag från nedläggningsbeslutet återstår att se. SR motiverade det hela med att man "inte vill konkurrera på ljudboksmarknaden". Ända sedan 1939 har radiolyssnarna erbjudits såväl klassiker som nyskrivet i den här programserien, som dessutom – till skillnad från streamingtjänsterna – inte kostat något extra.  "Radioföljetongen" blir saknad. Törs man hoppas på fler "återfall"?

Copyright Klimakteriehäxan

Lasse Åbergs lånade visdomsord

Sommar i P1 kl 13 och 22.05 samt på Sveriges Radio/play

Jag lyssnar endast i undantagsfall på "Sommar 

i P1", eftersom jag helt tröttnat på programformen. Naturligtvis betyder det att jag missar ett och annat guldkorn, men som världen numera är beskaffad går sådana missar lätt att reparera.

En sommarpratare jag alltså inte hört är allkonstnären Lasse Åberg, musiker, filmmakare, Disney-fantast och bildkonstnär, för att ta några titlar som platsar på hans visitkort. Han gick ut som tvåa i den här radiostafetten.

Foto Sveriges Radio

Åbergs program sändes i söndags och det visar sig att han då citerade ”Nunnans bön”, efter en engelsk nunna som levde på 1600-talet i Wells Cathedral (en anglikansk katedral

i Somerset). Läs och tyck själv om visdomsorden som han lånat:

”Herre, Du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras, och att jag en dag ska vara gammal.

Avhåll mig från den fatala tron, att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen. Befria mig från begäret att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter.

Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig.

Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken! Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär. De tilltar och det känns alltmer frestande att älta bekymren.

Jag vågar inte be om ett förbättrat minne men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet när mitt minne inte stämmer med andras. Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland.

Låt mig få bli någorlunda angenäm, jag vill inte vara något helgon, somliga helgon är så svåra att leva med. Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk.

Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor där man inte väntade sådant.

Och käre Herre, gör mig vänlig, så att jag säger dem vad jag ser. Amen."

Jag förstår att Åberg citerar den här bönen, han tycker nog att han hittat en skatt av ord och jag är beredd att hålla med (även om jag i ärlighetens namn måste erkänna att jag inte riktigt förstår allra sista raden). Faktum är att han är så förtjust att han redan använt samma bön i radio, för tio år sedan, då i den med "Sommar" närbesläktade programserien "Vinter".

Höll resten av Lasse Åbergs sommarprogram samma kvalitet? Tillåt mig tvivla, eftersom det känns i det närmaste omöjligt, men som sagt: sådana missar är lätta att reparera. Här finns hela sändningen, på SR Play.

Copyright Klimakteriehäxan

En ska jag lyssna på!

I går var det dags för Sveriges största pseudohändelse i mediavärlden: man presenterade dem som ska vara sommarpratare i radio 2024. Jag har kollat namnlistan, den innehåller alla sorters kändisar och några personer jag aldrig hört talas om, men det är väl rätt tänkt, får man anta. Eller?

Mitt problem med denna omåttligt folkkära programtradition är att jag har tröttnat, för länge sedan. Det är åratal sedan jag aktivt letade efter på-knappen till P1 efter sommarlunchen. Ändå har jag naturligtvis lyssnat emellanåt, framför allt om jag suttit i bilen när sändningen pågått. Ibland, men alltför sällan, har jag blivit fångad.

Majgull Axelsson Foto Sveriges Radio

I den aktuella årgången ser jag ett namn vars program jag absolut ska höra, eftersom jag är övertygad om att det kommer att bli intressant: Majgull Axelsson, författare. Så i mina planer för denna sommar ingår det nu radiolyssning den 10 augusti.  

Blir det några fler så beror det på tillfälligheter. Sommar ska det förhoppningsvis bli ändå. Men nog kan jag minnas Torsten Ehrenmark och sakna både hans röst, hans språk, hans humor och hans historier.

UPPDATERING: Ser till min milda förtjusning att jag inte är ensam om att vara skeptisk till urvalet av sommarpratare. Sandra Stiskalo skriver i en krönika i Dagens Nyheter: "En annan trend som verkar hålla i sig år efter år på Sommarredaktionen är att bereda plats åt personer som det gångna året intervjuats, omskrivits och publicerat sig i snart sagt alla rikstäckande medier, inte minst i denna tidning. Här kan nämnas författargullgossen Andrev Walden, akademi- och ekonomigullgossen Lars Strannegård och försvarsgullgossen Joakim Paasikivi. Det är på många sätt rimligt. Att dessa tre mediegunstlingar förvaltat sina respektive talanger med precision, bidragit till brännande offentliga samtal och arbetat osedvanligt hårt kan ingen förneka. Frågan är bara om de hunnit samla på sig nya berättelser och kunskaper att bjuda radiolyssnarna på eller om de kommer att nyttja Sommarvärdskapet som en återvinningscentral eller en arena för ett ärevarv. Risken finns."

Copyright Klimakteriehäxan

Plus och minus

Vaknar till en dag med plus och minus. Plus, därför att världen därutanför våra fönster ser ut som en vacker vinterdag ska de ut: gnistrande vit snö täcker marken och trädens nyss så kala grenar, solen skiner och det verkar vara ett hanterligt antal minusgrader i luften. Både vår gata och trottoaren är dessutom ansade av snöplogen.

Men minus dyker upp (förutom graderna då ...). Det består i nyheten att sparkraven på Sveriges Radio betyder att man ämnar lägga ner två ytterst viktiga programserier: radioföljetongen och "Människor och tro". Själv har jag lyssnat på radioföljetong i åratal och glatt mig åt denna kulturservice som inte kostat ett öre extra. Nu menar man att "radion inte ska konkurrera med andra strömningstjänster" och att programmets existensberättigande allvarligt naggats i kanten.

Så sorgligt! Alla har inte råd att betala för sina ljudböcker. Radioföljetongen har dessutom ibland valt att satsa på annat än "mainstream". Och för det mesta har produktionerna varit bra. Beträffande det andra programmet tror jag att många fler skulle lyssna om de insett att det inte handlar specifikt om religion utan tar upp breda etiska resonemang, på ett tänkvärt sätt.

Musikhistoria klar att avnjuta

Bild från Hultsfredspodden.

Sven-Ingvars finns för alltid i mitt hjärta. Jag vet förstås att inte alla delar min förtjusning, men vi är ändå många! Och väldigt många fler blev fansen sedan gänget intog Hultsfreds-festivalens stora scen en dag i augusti 1991. Succén var pyramidal! Nu finns en jätterolig sak att lyssna på: en radiodokumentär i P 4 i vilken man får veta hur det verkligen gick till när gruppen från Värmland klev fram till mikrofonerna i Hultsfred (lite nervösa var vi, medger Ingvar Karlsson) och därmed gjorde en rivig omstart på den redan långa karriären. De var, hör och häpna, inte lättövertalade ... och hade förstås inte en susning om hur viktig den spelningen skulle komma att bli. En hink kräftor spelar en viktig roll i berättelsen! Musikhistoria att avnjuta, sanna mina ord!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om radions Sommar

"Inte ett sommarprat till, tack. Missförstå mig rätt – jag njuter också av att sjunka ner på solstolen, vaggad av vinjetten till ett bra sommarprat. Men efter x antal storys om hålet i hjärtat som föräldrarnas skilsmässa lämnat efter sig behöver jag något annat." 

- Petrina Hinas uttrycker i Dagens Nyheter exakt mina känslor inför starten av ännu en säsong av Sommar i P1, sänt varje år sedan 1959. Hon tycker att man ska leta upp intressanta poddar i stället. Av årets sommarpratare kommer jag att lyssna på min kollega och vän Bert Sundström och kanske, kanske på Göran Greider. Förmodligen ingen mer, fast blir någon superhyllad kan man alltid lyssna i efterhand på Play vilket många gör. 

CITAT om ett radioprogram

"Jag uppskattar också att de, i synnerhet då Louise Epstein, ofta varit okunniga, utan att hymla med det. Dels blir det kul radio, men det är också sympatiskt, ett sätt att ställa sig på lyssnarens sida. För det flesta undrar ju ungefär samma saker som hon förvirrat frågar gästerna, med sin karakteristiskt släpiga röst. Men få är de som i offentligheten vågar blotta sig på det sättet."

-Lisa Magnusson kommenterar på Dagens Nyheters ledarsida att Sveriges Radio lägger ner P1-programmet "Nordegren & Epstein" som varit en riktig långkörare. Jag tillhör dock dem som inte kommer att sakna duon, är rätt trött på dem båda och hoppas på nytt pratprogram i stället. Ett bottennapp jag aldrig glömmer är hur Epstein berättade vad som var den allra värsta effekten av corona-utbrottet: att det var mest synd om det årets studenter, som inte skulle få fira som vanligt på grund av pandemin ... Nordegren protesterade visserligen, förmodligen väl medveten om att folk just då låg och dog i farsoten. Ack ja.

Veckans mening – om att mista sin mamma

Årets mottagare av Nobelpriset i litteratur, franska Annie Ernaux, miste sin mamma i demenssjukdomen Alzheimers. Boken "Kvinnan" (Une femme), som kom att bli hennes genombrott som författare, handlar om moderns liv och därmed också om inledningen av hennes eget. Som vi alla som förlorat en närstående vet kan saknaden ta sig olika uttryck, och här bevisas än en gång att demens blir också den anhöriges sjukdom. Jag plockar upp Veckans mening, i Skriv-Roberts efterföljd, i slutet av den här tunna men fina lilla boken (som nyss också fanns att lyssna på som radioföljetong men den försvann fort).

Det var hon, och hennes ord, hennes händer, hennes rörelser, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var.

Ser till min milda förskräckelse att veckan har nummer 40. Jag är visserligen
lätt allergisk mot veckonummer (vad är det för fel på datum?), men tvingas
 inse att bara tolv återstår detta år. Bäst att njuta av höstens färger så länge
det någonsin går!

Copyright Klimakteriehäxan

God lyssning!

Medan Mia i bokhörnan njuter av semester är hennes helgfråga inte en fråga utan en uppmaning om att komma med tips som passar om böcker, resmål, tv-program och recept, det får gärna ha en anknytning till böcker.

Då föreslår jag att du sätter dig bekvämt (eller tar en promenad för all del) och justerar hörlurarna. Sedan knappar du in Jerker Virdborgs "Svart krabba" som radioföljetong.

Jag läste boken för några år sedan och har nyligen lyssnat på den, inläst av Måns Westling. Den ligger kvar till slutet av september. Tycker det är en riktigt spännande historia, kanske är den svalkande en varm sommardag dessutom eftersom historien utspelar sig på vintern, i sträng kyla, med mycket snö och i långa stycken på förrädisk havsis. God lyssning önskas ni härmed!

Copyright Klimakteriehäxan

Att vara sommarpratare – eller inte ...

Enligt O riktar blicken mot radion och den eviga serien Sommar i P1, som traditionsenligt inleddes på Midsommardagen. Första gången det sändes var 1959! Förr i världen missade jag ogärna ett enda program, numera lyssnar jag sällan, fast sitter jag i bilen brukar det hända. Jag tycker att jag alldeles för sällan blir berörd och överraskad, men jag vet förstås att väldigt många andra har en annan åsikt. Denna veckas kulturfråga lyder hur som helst så här: Vad skulle ditt sommarprogram handla om? Vilken musik spelar du?

Faktum är att för länge sedan, 42 år närmare bestämt, försökte jag få göra mitt eget Sommar. Hade just avslutat två år i Centralamerika, upplevt massor som exempelvis hur diktatorn Somoza störtats av Sandinisterna i Nicaragura. Hade vistats en hel del bland indianerna på landsbygden. Köpt levande gris på torget (inte alldeles enkelt!), sett fantastiska textilier växa fram. I packningen när jag vände hem på försommaren fanns grammofonskivor jag knappast trodde gick att köpa på Åhléns skivavdelning: marimbamusik från Guatemala, mexikanska mariachis, och så den fantastiske Carlos Mejia Godoy som blev Sandinisternas musikaliske budbärare.

När jag hade packat upp skrev jag ett brev till radion: "Hej, jag har just avslutat två år i Centralamerika, jag har massor att berätta och dessutom musik som skulle vara roligt att presentera för en svensk publik. Alltså skulle jag vilja göra ett sommarprogram!"

Visst fick jag svar. Det stod i stora bokstäver fast mellan raderna: OCH VEM TROR DU ATT DU ÄR SOM BARA KAN KOMMA MED ETT SÅNT IDIOTISKT FÖRSLAG SOM DU KAN STOPPA UPP NÅNSTANS DÄR DET ÄR VÄLDIGT MÖRKT DU ÄR VERKLIGEN INGEN KÄNDIS FATTAR DU INTE ATT DETTA ÄR ETT EXKLUSIVT UPPDRAG SOM VI DELAR UT OCH INGET JÄVLA ÖNSKEPROGRAM?! Ja det var ju inte formulerat precis så men budskapet var glasklart. Man kunde ju ha skrivit något kort typ "Tack för att du hörde av dig men tyvärr är säsongen redan planerad" och budskapet hade gått fram ... 

Jag hade inte fattat hur "fint" det var av få skapa sitt eget Sommar, även om jag förstås visste att den oförglömlige Torsten Ehrenmark var och är oöverträffad. Nåja, detta var alltså väldigt länge sedan. Och visst har jag emellanåt hört väldigt bra sommarpratare sen dess. Men riktigt tagen har jag sällan blivit, även om det har hänt. Däremot känner jag ganska många som pratat och flera som jobbat som redaktörer för programmen. Många vittnar också om stor vånda när de ska skrida till verket. För egen del tänkte jag aldrig mera tanken.

Därför blev jag rätt häpen när jag 2009 blev ombedd (jo faktiskt) att göra ett sommarprogram för Radio Värmland. Då hade mycket hunnit hända, jag hade bland annat levt ytterligare fyra år i Latinamerika. Efter viss tvekan sa jag ja och nånstans har jag det inspelat men minns inte var ... Musiken jag valde den gången var förstås delvis värmländsk (Monica Z och Sven-Ingvars) men en del fina favoriter med amerikanska singer-songwriters blev det också om jag minns rätt. Plus lite latinotoner.

En sak insåg jag: man snyter inte ett sådant program ur näsan på en halvtimme. Det är att lägga ett rätt stort och komplicerat pussel, med krav på dramaturgi, tidskoll, variation och underhållning. Så kanske hade det där jag ville göra 1980 inte blivit bra alls. Men det får vi aldrig veta, varken du eller jag eller radiopubliken. Som år efter år är jättestor och, såvitt jag begriper, nöjd och belåten. Surkäringar som jag utgör en minoritet!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem favoriter på fredag

Men hör ni, nu är det väl ändå extremt nära vår!!! Valborg väljer kläder till morgondagens kalas, Maj ser över sitt lager av sprickfärdiga knoppar och gör listor på picknickmat ... Framtiden, den ljusnande, är nära! 

Fast ännu närmare är det till Elisa Matilda och hennes fem fredagsfrågor, denna gång på temat favoriter. Vi är rörande överens hon och jag om att dagarna bara rusar fram. Visst tar vi oss tid att svara hur som helst!

1. Vilken radiokanal väljer du mest att lyssna på? P1, utan konkurrens.
2. Vilken är din favoritplats just nu? Inomhus: vid laptoppen, utomhus under ett blommande träd.
3. Vad tittar du helst på, på tv? "Ring min agent" är favoriten för tillfället, snart inga osedda avsnitt kvar dock. Netflix.
4. Vilken doft gör dig alltid glad? Doften av god mat slår det mesta ...
5. Vilken bok kan du läsa om och om igen? Någon i serien om Alfons Åberg. I rätt sällskap, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Vårljud

Mia i bokhörnan har som veckans helgfråga råkat ställa samma fråga som bildade gårdagens kulturfråga från Enligt O.
Vårutgivningen har börjat komma på de flesta förlag. Har ni kollat ut någon godbit?

Jag kan riktigt önska att jag skulle stå på tå för att hitta ny läsning men jag gör ju inte det, eftersom lagret redan är fullt!

Tror ändå att det är dags för en ny radioföljetong, att ha promenadsällskap med. Är på väg att ge upp "Tritonus" av Kjell Westö, i oinspirerad inläsning av Reine Brynolfsson. Överväger att ge Agneta Pleijel en ny chans, med hennes "Dubbelporträtt". Hon läser själv. Förra gången hon gjorde det var resultatet inte imponerande (läs dåligt). Kanske bättre nu?

Så sent som i går kom "En dag i Ivan Denisovitjs liv" upp. Erik Ehn läser Aleksandr Solsjenitsyns bok. Jag har läst den på papper, sett filmen också, men minns ändå inte särskilt mycket. 

Längre fram i mars dyker en japansk historia upp som jag blir nyfiken på: "Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata, populär i sitt hemland. Boken påstås vara både varm och rolig, så det vore kul att testa!

Till den som till äventyrs inte är bekant med Jesper Virdborgs "Svart krabba" kan jag bara säga att den är mycket läs- och hörvärd! Riktigt spännande! Kan höras ända fram till i september!

Alltså är jag inne på att låta böcker på allvar ta upp konkurrensen med fåglarna när de får fart på vårkänslorna och sätter i gång att sjunga för fullt. Men vi är ju inte där riktigt än.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur låter det?

Ljuset är på väg tillbaka. Snön lyser också upp, samtidigt som den dämpar ljuden från biltrafiken, tågen, snöröjarna och arbetsmaskinerna. Och det är just ljudet Elisa Matilda tycker att vi ska koncentrera oss på när hon ställer årets första fredagsfrågor.

1. Vad lyssnar du på? Tystnad. Ett "ljud" jag uppskattar mer och mer.
2. Vad hör du? Nyss kom bussen och bromsade in vid hållplatsen. Trottoaren sandas just nu.
3. För vad slår du dövörat till? Försöker tänka bort allt hemmafixande med borr, hammare och spik, sånt som låter väldigt ofta i huset där vi bor. Inte så lätt faktiskt!
4. Vad har du nyligen överhört? Diskussion om ett kärleksproblem mellan två unga kvinnor som gick förbi mig när jag var ute på promenad. Lät jobbigt!
5. Vem har du senast lånat ditt öra åt? Reine Brynolfsson. Han läser "Tritonus" av Kjell Westö som radioföljetong.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets första helgfråga

Sju minusgrader, sol och vitt på marken! Så kan alltså en Trettondag se ut! Och då rivstartar Mia i bokhörnan det nya året med helgfrågan och sprillans ny snygg vinjett. Det är en "nyårsspecial" (förvisso likadan som julhelgsspecialen nyss): Tipsa om en bok du läser eller har läst!

Då kan jag berätta att jag nu för första gången bekantar mig med Kjell Westö, som många sagt så mycket gott om, men som jag inte läst. Hans "Tritonus – en skärgårdsberättelse" från 2020 finns som radioföljetong och den har jag nu rullat igång.

Det är Reine Brynolfsson som läser, och jag är relativt nöjd men inte helt ... han vet inte att trafik dirischerar man, med sje-ljud, men musik dirigerar man, med hårt g. Inte vet han tydligen heller hur Suomi uttalas på finska. Men Westö skriver vackert och jag ser fram emot fortsättningen, trots att boken är i längsta laget och trots att det blev väldigt många musikaliska facktermer en stund. Huvudpersonen är dirigent. Med hårt g.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett LJUDligt och riktigt roligt boktips

Det där med att lyssna på underhållande text framförd av duktiga skådespelare, det är en härlig sak i sin egen nisch, och den dyker ju upp med jämna och ojämna mellanrum som ämne i bloggvärlden, nu senast i den gångna veckan.

"Lille Fridolf" var en serie folk lyssnade på och hade jätteroligt åt på 50-talet. Många andra följde. Från dem var steget kort över till Radioteatern som jag upptäckte när jag fortfarande var väldigt ung. Det blev många fina stunder bredvid transistorapparaten, som jag bar med mig ut i solen med frukostkorg och morgontidning när jobbet tillät.   

När barnen var små drällde det av kassetter omkring oss, det var "Loranga, Masarin och Dartanjang" inläst av Lasse Pöysti, Ture Sventon-böcker med Helge Skoogs röst och Astrid Lindgren som själv läste egna texter. Även vuxenböcker i ljudversion smög sig in i min vardag, och jag tyckte det var njutbart nästan jämt – var det inte det gick det ju att stänga av!

Så befann jag mig på tjänsteresa i London och besökte BBC, där det fanns folk jag på den tiden samarbetade med kring en del tv-projekt. Vi hade mycket annat att prata om också, eftersom det var trevliga människor, och ofta hamnade vi på ett gemensamt intresse: böcker.

Då säger kollegan Neil att han vill ta med mig till BBC:s personalbutik, för där finns något som han tror är som gjort för mig. Ett sådant förslag vill man ju inte missa! Vi knallade dit, han pekade: "Det där, det ska du köpa. Det passar dig perfekt." Jag lydde.

Hem kom jag med en liten snygg plåtburk innehållande en bunt cd-skivor, en radioserie på tio timmar. Började snabbt lyssna. Och så roligt jag hade, körde cd efter cd! Neil kände mig uppenbarligen bättre än jag kunde ana, för i denna tämligen galna story där så många fördomar luftas fanns hur många spetsfundiga iakttagelser som helst. Humor i min smak!

Vera Small och Irene Spencer är två änkor som möts på ett bröllop, och där startar deras vänskap som ibland mer liknar knivskarp konkurrens, med hugg i ryggen och lismande beröm. De börjar brevväxla. Det är genom breven lyssnaren får ta del av deras historia, som britterna kallar "hilarious" och ja, hejdlös är den, fast ibland med stänk av allvar. På botten i den fina plåtasken speciellt framtagen som "Collector's Edition" fanns också recept på en kaksort som spelar en inte så oväsentlig roll i storyn.

Två av Englands alla framstående skådespelerskor står för dialogen: Prunella Scales och Patricia Routledge, som axlar titelrollerna (och faktiskt de enda rollerna) i Ladies of Letters. Scales känner man numera igen från de långa båtfärderna på olika kanaler med maken Timothy West. Routledge är den oförglömliga Hyacinth i humorserien "Skenet bedrar" (Keeping Up Appearances).

Serien har aldrig översatts till svenska, och det kan jag förstå, för det hade inte varit en enkel uppgift. Men för den som både vill ha roligt och borsta upp sin engelska är detta två feta flugor i en enda jättestor smäll. Utgår från att serien finns att hämta på någon strömningstjänst. Mycket nöje!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ser när jag googlar att serien också finns som bok på papper. Författare är Carole Hayman och Lou Wakefield. Men jag tror att varianten med rösterna vinner!