Mösspåtagning i London

Undrar hur många människor runt om i världen som tittat på dagens spektakel i London? När Charles och Diana gifte sig tror man att publiken uppgick till 750 miljoner. Men det var lite mer romantiskt då, med den unga, vackra och till synes blyga bruden i gudomlig klänning. Dagens huvudpersoner är inga ungdomar (Camilla har fyllt 75, Charles gör det i höst) och även om deras kärlekshistora absolut kan beskrivas som romantisk om man är välvillig så tycker i alla fall jag att den har en besk eftersmak.

Nu påstår brittiska medier att folket förlåtit allt och tagit Camilla till sitt hjärta. Det har inte jag, i min värld hanterades Diana skandalöst av alla inblandade, the Queen herself included. Trodde verkligen Charles att han skulle kunna fortsätta att ha en älskarinna utan att det upptäcktes? Nu var det ju den svikna hustrun som slog larm, men om det inte hade hänt hade någon annan gjort det.

Faktum är att det visar sig gång på gång att mäktiga män tror att de kan agera hur som helst utan att det någonsin ska avslöjas. Men de har ju fel! Kvinnoaffärer har fått många potentater att svettas: John F Kennedy, Bill Clinton och Donald Trump, för att ta tre tydliga exempel. Eller Charles bror Andrew! Och handlar det inte om fruntimmer brukar det handla om pengar, mutor far kors och tvärs och när skiten träffar fläkten blir det både lortigt och illaluktande.

Idag hör jag inte Dianas namn nämnas, men jag kan tänka mig att hennes söner undrar hur det skulle ha varit om historien fått ett annat förlopp, om deras mamma varit den som hade fått Queen Marys krona nedtryckt på skallen? 

Ack ja, man får hoppas att de har kul i Buckingham Palace ikväll. Huvudpersonerna borde vara rätt trötta, de har haft en lång dag med procession och mösspåtagning och vinkande, ett vimmel av präster och tjusiga gäster, musik och hurrarop och "God save the King".

Jag har i alla fall tittat lite av och till på BBC:s utsändning, inser att de som leder produktionen har rätt kul ... stora direktsändningar är det, och den här är verkligen STOR! Är lite besviken på hattparaden, den kunde ha varit roligare (kronprinsessan Victorias smula var ingenting att jubla över) och vädret kunde ha varit bättre, men undersåtarna på The Mall verkade inte bry sig. 

Bild från BBC.

Så vem är jag att sitta här och tycka att den här mastodontshowen egentligen inte är något att bry sig om, även om det är historia. Fast genom att blogga om det motsäger jag ju mig själv,  det fattar t o m jag. Medan kungens historiska replik till sin dåvarande älskarinna går på repeat i skallen: "Jag skulle vilja vara din tampong!". Ack ja, kärlek kan ta sig märkliga uttryck, även i den "finaste" av kretsar, den saken är klar. 

Nu är de krönta. Hoppas de inte måste vandra omkring med kronorna på huvudet jättemånga timmar. Det ser obekvämt ut. Och lite konstigt. Inte ens klädsamt, om sanningen ska fram.

Copyright Klimakteriehäxan

Med hatten på!

Har orden "vårhatt" och "hösthatt" någon innebörd för dig? Det har de inte för mig, men de bär på en del minnen. Min mamma och hennes väninnor ville väldigt gärna ha en ny huvudbonad när vintern började släppa sitt grepp om oss, samma sak när löven blev gula och röda och la sig som en matta på marken. Det hörde liksom till.

Alltså åkte damerna till staden och uppsökte butiken som hette Hattbaren. Där fanns en modist som gjorde sitt bästa för att piffa upp tanterna som utgjorde hennes trogna kundkrets. Hem kom de med en skapelse som hade överkomligt pris och som, det övertygade de varandra om, var både klädsam och "modern".

I min generation har hatten nog aldrig blivit vad den en gång var, även om en och annan djärv människa utmanat sin omgivning med en vidbrättad historia i stället för en praktisk mössa som håller öronen varma. Ändå har jag ett gäng hattar som jag köpt. Anledningen är, tror jag, att jag gärna skulle vilja använda hatt men i grund och botten är för feg. För faktum är att det kan vara jättesnyggt!

En sorts hattar är jag hur som helst galet förtjust i, fast inte för eget bruk. Det är de där märkliga sakerna som framför allt sitter på förnäma brittiska damers huvuden, allrahelst när det drar ihop sig till bröllop. De sitter fastnålade i hisnande vinklar, kan vara stora som vagnshjul eller små som en hockeypuck. I det senare fallet skjuter det ofelbart ut saker ur dem: långa fjädrar, blommor, spiraler, svansar.

När jag besökt London (usch, alldeles för länge sedan nu) har jag brukat gå till något av de stora varuhusen och styrt mina steg mot hattavdelningen. På exempelvis Harvey Nichols är utbudet helt ljuvligt! Det är en sorts konstutställning, för visst handlar det om konst! Prislapparna matchar också dem som sitter på verk av mer eller mindre kända målare. Men att titta är gratis. Jag går omkring i Hattarnas Eget Land med ett leende på läpparna, förundrad över att sådant verkligen finns! Och att, uppenbarligen, någon köper!

Förr i världen hölls hattparad även i Stockholm. Damerna flanerade längs Strandvägen. Traditionen lades ner, men man försöker väcka den till liv igen. Efter engelsk modell uppmanas man också att ta på hatten och komma till diverse andra evenemang, precis denna lördag efterlyser Röda Korset på Lidingö "fina eller roliga" hattar till Skärsätra torg. Där ligger en av deras scond hand-butiker, och där ska hattarna sedan säljas, till förmån för verksamheten.

Hur som helst blev jag riktigt uppiggad av det jag såg i ett skyltfönster på Regeringsgatan i veckan. Jätteskojiga hattar! (Inser att liknande säkert finns på NK, men där är jag i princip aldrig.) Naturligtvis är stockholmsvarianterna ljusår från de brittiska, men ändå. Och nej, nån ny hösthatt blir det inte för min del!

Faktum är att min mamma också slutade med de där inköpen. Förmodligen blev hattarna inte använda särskilt ofta, det var nog roligare att satsa några kronor på en snygg klänning eller väska. Jag förstår henne

Alla hattarna på mina bilder kommer från Axel Rydström Eftr, Regeringsgatan 85
i Stockholm.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltar á la Vivienne Westwood

Se men inte röra, säger skylten - jag försökte peka uppåt i stället!

 

Tänkande människor är sexigast. Påstår i alla fall Vivienne Westwood.

Denna skyltsöndag har jag Vivienne Westwood och Millesgården att tacka för god hjälp. Sedan i höstas visas ett urval av denna kvinnas modeskapelser på museet i Lidingö, och jag har länge velat gå dit men tvekat (förstås) i dessa smittskräckstider.

Nu blev det i alla fall av. Och det är jag glad för, eftersom det här handlar om äkta humörhöjande plagg! Somligt är svårt att tänka sig på en vanlig människokropp, men annat är högst bärbart. Här finns kläder för både män och kvinnor, i många fall inspirerade av klassisk design som bl a annat Sevres-porslin. Roliga rutor hör ockå till hennes favoritmönster.

På den gamla härliga tiden när det hände att man fick fara en sväng till London brukade jag se till att hamna på varuhuset Harvey Nichols. Där fanns (finns kanske än?) en speciell avdelning med Vivienne Westwoods skapelser, och att titta in där var som att gå på konstutställning, rolig konstutställning! Ett rent nöje! Ibland förstod man inte vad som var upp eller ner på kläderna, men det gjorde ju absolut ingenting eftersom man inte skulle köpa dem, bara titta. Det här är mode som är konst!

Vivienne Westwood, som minsann är Dame eftersom hon adlats av drottning Elizabeth, blir 80 i år men verkar vara lika kreativ som när hon blev punkmodets okrönta drottning på 70-talet.

Hon predikar sen länge miljömedvetenhet och råder sina fans att inte shoppa som tokstollar, utan ta vara på det man har och sedan låta fantasin flöda, vilket kan ge lätt överraskande kombinationer! Stridsropet lyder "Buy less, choose well, make it last".

Budskap kan bäras också på t-tröja som då blir en skylt.

Som vanligt på söndagar samlas skyltande bidrag under BP:s beskydd, så även denna gång förstås. (Enklast att kolla i hennes högerspalt, där posterna dyker upp.) Och om du blir sugen på att se den här utställningen, gör då som jag och satsa på en vardagseftermiddag. Gick dit med en väninna och vi hade hela museet för oss själva (jo, det fanns lite personal också men inga fler besökare). Lyxigt!

Utställningen heter "Vivienne Westwood: Punk & glamour. A private collection", den består av saker som samlats av Lee Price, och den pågår på Millesgården t o m den 9 maj 2021.

Osäker på vilken klädkod som gäller? Ta det snyggaste du har!

Testade att för ovanlighetens skull ta en skyltselfie bland Westwoods kreationer men resultatet blev väl sisådär ...

Copyright Klimakteriehäxan

Att mata fåglar

Vad gör en pensionär?

Frågan ställs emellanåt, både på allvar och på skämt. Barn som svarat på frågan citeras: en pensionär samlar burkar, sover hur länge som helst, ligger i badkaret hela dagarna, behöver inte göra något för att få pengar. Äldre självutnämnda humorister brukar dock föreslå att huvudsysselsättningen är att mata duvor.

Förvisso är det roligt att mata duvor! Glömmer aldrig när vi alla fyra i familjen reste till London på ett oktoberlov och "gjorde" världsstaden, med museer, vaxdockor, Towern, spännande mat i Soho, Mama Mia i West End. Men vad var mest minnesvärt? Jo att mata duvorna på Trafalgar Square!

Vi agerade som turister gjorde på den tiden (sedan 2003 är matning av duvorna på platsen strängeligen förbjuden): vi köpte påsar med något som fåglarna ville ha, majskorn kanske. Sedan stod vi där medan duvorna kom från alla håll. De satt på våra axlar, i håret, på armarna. För den som sett och skrämts av Hitchcocks "Fåglarna" kanske det låter ruggigt, men vi hade kul, jättekul.

Visst kan man förstå att fågelmatandet medförde problem för alla inblandade parter. Vi fick tvätta jackorna för att spåren av inte precis nyputsade duvfötter skulle försvinna, och visst blev det mycket bajs på torget och på amiralen där han tronar på sin höga piedestal. 

Men det där med att mata fåglar det har sin charm. I Barndomslandet hade vi så länge min mamma levde alltid en fågelstuga utanför köksfönstret på vintern. En brokig skara var stamgäster, solrosfröna hade en strykande åtgång, liksom talgbollar och några brödbitar. Med fågelboken i handen kunde vi identifiera nya besökare, livet kring det där lilla trähuset var väldigt underhållande.

Så kanske är det av hävd och gammal vana som jag gärna slänger lite smulor till fåglarna när jag tar en promenad längs Årstaviken. Pizzakanterna som vi inte gnagde i oss skär jag upp i småbitar, i lagom storlek för en hungrig näbb.

Nu blir det visserligen inte duvor jag matar, men änder och en och annan sothöna, och det gillar jag egentligen bättre. Tyvärr gör måsar ilskna inflygningar och lyckas sno åt sig en hel del, jag har inget motmedel mot deras framfusighet. Men att andraken med sina vackert blåskimrande fjädrar och klargula näbb får ett skrovmål gillar jag, glad att han delar med sig till sin betydligt diskretare fru. 

Naturligtvis ska man mata fåglar när man är pensionär! Och det är ju rätt onödigt att trycka i sig hela pizzan, bättre att dela med sig till någon annan eller hur? Så varför då inte till en hungrig fågel!

Vid Strömkajen, mitt emot Stockholms slott, matas varje vinter en mängd fåglar. Det är Stockholms stad som håller gästabud för övervintrande. Fågelmatningen påbörjades
redan på 1930-talet. Man börjar "serveringen" i december och håller på mars månad ut.
Inget hindrar förstås en pensionär att gå dit och bjuda på något litet extra ...

Copyright Klimakteriehäxan  

London mellan pärmar

Hos Johannas deckarhörna finns uppgiften att lista en topplista för veckan, med fem böcker på. Veckans topp fem ska handla om LONDON.

Det finns en bok framför alla andra som för alltid hjälpte mig att gilla London. Och att hitta i London. Liten och nätt, men sprängfylld av information!
"Nicholson´s London Guide" kom ut första gången 1967 och var alltså någorlunda färsk när jag damp ner i den brittiska huvudstaden utan några som helst förkunskaper förutom skolengelskan.

Året kan ha varit 1971. Ingen hade hört talas om mobiltelefoner, GPS fanns kanske på någons ritbord men inte mer. En analog karta med bra adresslista på sevärdheter och tips om buss- och tunnelbanelinjer var ovärderligt. Museerna stod prydligt uppradade, loppmarknaderna och tågstationerna också. Allt stod ju i den där lilla boken!

Naturligtvis har jag den kvar! Jag har vårdat den ömt. Lite skamfilad trots det, förstås, men älskad ändå. De 40 pence jag en gång investerade har jag verkligen fått valuta för. I dag tycks priset ha gått upp en del, med över 62 USD – priset som anges för ett nytt exemplar på Amazon.com är USD 62:61. Fast det finns begagnade för ungefär en tiondel av det priset. Och så är det ju det där med internet, Google och GPS ...

Ska jag nämna fyra böcker till så blir det "The Lady in the Van" av Alan Bennett, han som skrev "Drottningen vänder blad" (The Uncommom Reader). Här om en udda tant som bor i en bil, inne i världsstaden.
"Vattenmelonen" (Watermelon) av Marian Keyes börjar åtminstone i London även om huvudpersonen flyr till Irland. Lättläst och underhållande!

"Himmel över London" är inte Håkan Nessers bästa bok, men den tar läsaren med runt i staden. Och så har vi förstås "Barnmorskan i East End" (Call the Midwife) av Jennifer Worth, själv barnmorska i London på 50-talet. Det är hennes berättelse man byggt på till tv-serien med samma namn och det är hennes text som Vanessa Redgrave läser i BBC:s version av historien.

Copyright Klimakteriehäxan

Minnet av Diana

I sagans värld har det alltid funnits prinsessor.

Och ja, de har förvisso funnits i verkligheten också. Finns, fortfarande.

Men en modern prinsessa har fått de flesta andra, både i sagans värld och i IRL, att blekna. Det ligger nära till hands att tro att hon stått modell för andra europeiska kungligheter i dag, inspirerat till ökat engagemang för omvärlden och särskilt behövande. Allt för att ge kungahusen en lite mänskligare fasad, helt enkelt. Hennes liv var dock ingen saga, det kom att innehålla mycket sorg och dramatik.

För tjugo år sedan dog hon i en bilolycka, bara 36 år gammal: Diana, skild från den brittiske kronprinsen Charles, mor till hans två söner och därmed den som garanterade monarkins framtid.

Den där morgonen, den 31 augusti 1997, när nyheten om hennes våldsamma död i Paris spreds över världen kommer vi ihåg. En redan tragisk historia hade fått en ännu sorgligare slut.

Till en början vilade ett romantiskt skimmer över kronprinsparet, ett skimmer som möjligen inte fanns alls eller bara i en ung flickas drömmar. /forts/

Den här 20-årsdagen, av prinsessan Dianas död, högtidlighålls på olika sätt i Storbritannien. Ett stort antal tv-program om hennes liv och historia finns att välja på i olika tv-kanaler, många böcker med fantastiska fotografier har också getts ut. Och antalet tidningsartiklar har genom åren blivit oräkneliga, liksom förstasidorna på magasin Diana prytt: Paris Match förklarar att hon är en legend. Life försöker reda ut vad som hände och varför det hände.

Utan tvivel lever hennes minne mycket starkt också i dag.  Fler kärleksbevis, blommor och brev, sätts upp vid Kensington Palace. Prinsarna Wlliam och Harry har dessutom i nya intervjuer berättat om sin mamma och hur fantastisk hon var – grabbarna var femton och elva år gamla när hon omkom.

Om du vill läsa hela min text om prinsessan som blev "folkets" efter sitt dramatiska frånfälle och en förebild för många andra kungligheter så gör du det här, på News 55. Kommentera gärna, dela gärna så fler kan läsa!

Copyright Klimakteriehäxan

PS På årsdagen av Dianas död, torsdagen den 31 augusti, sänder SVT ett minnesprogram om henne: "Dagen då världen grät". Klockan 20 i tvåan.

Vill du gå naken på krogen?

OJ! Nu spillde jag visst igen! Och tomatsås som är så svårt att få bort! Grrrr! Man borde sätta sig till bords naken!
Känns situationen igen?

Visst är det lätt att få en fläck när man äter. Visst är det så gott som omöjligt att servetten tar emot hela spillet. Haklapp används knappast efter knatteåldern, annat än på kräftkalas. Finns det då någon lösning på det som förefaller vara ett närmast olösligt problem?

Självklart gör det det. Du har redan läst det, i inledningen till den här texten. Man sätter sig till bords utan kläder!
Verkar det lite udda, tycker du? Må så vara. Men faktum är att redan står nästan 25 000 människor i kö till den veterligen första nakenrestaurangen i världen. Den heter Bunyadi och öppnar i London i juni.

Krogen inreds med idel naturmaterial.  Här finns inga artificiella färger eller essenser, ingen plast. Köksredskapen ska vara av trä. Besticken är ätbara. Serveringsfaten av lera. Bara stearinljus i matsalen. Och kameror är förbjudna ...

Gästerna får klädskåp där de kan låsa in sina tillhörigheter (inklusive mobiltelefonen!) medan de äter. En lätt rock slängs över axlarna medan man går in till sitt bord. Väl där uppmanas man sitta på rocken för att inget kroppsligt ska hamna på stolsitsen, som förstås är av trä. Insynen till andra gäster hindras av skärmar av bambu och flätad pil.

Några av borden fotograferade från taket.

Restaurantens personal är dock inte helt naken, främst av hygienskäl, men tjänsteklädseln kallas "minimal". Och de förväntas bära fram en femrätters meny till bordet, för ungefär 800 kronor. Då får man bomullsrocken på köpet.

Den nytänkande krögaren heter Seb Lyall och är uppenbarligen en stjärna i Londons krogvärld, efter flera uppseendeväckande satsningar.
Lyall menar, att ingenting kan vara naturligare än att vara just naken. Det är så vi föds, det är ofta så vi sover och badar! Nu alltså dags att också äta naken. "Upplev befrielsen!" (Experience liberation!) är den slogan Bunyadi använder.

Om du nu, som så väldigt många svenskar, planerar en tripp till London och vill testa ett nytt krogkoncept får du snabba på för att få en köplats och det lär väl ta ett tag innan just ditt bord är dukat. Det finns plats för 42 gäster åt gången.
För min del funderar jag lite på det där med spillandet. Jag är osäker på hur Lyall tänkt med servetterna. Men kanske har man planerat in en tillgänglig dusch i stället?

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Washington Post   Bilder: bunyadi.com

Afternoon tea, anyone?

Den brittiska sedvänjan att inta en måltid som går under namnet "afternoon tea" har väl aldrig kommit till Sverige på riktigt. Jo, visst går det att hitta, med små smörgåsar, scones och marmelad och söta kex, i sällskap med olika tesorter, med eller utan mjölk och citron. Fast prislappen kan avskräcka, såväl i Sverige som i England, men som upplevelse och erfarenhet kan det säkert vara värt det vid något enstaka tillfälle.

Flera gånger har jag faktiskt försökt att hamna på riktigt engelskt afternoon tea utan att lyckas. Ett turistprojekt, helt enkelt. En gång i London hade jag tipsats om Brown´s Hotel, som skulle ha prisvärd och klassisk servering. Hittade dit, bara för att upptäcka att hela kåken var inplastad och stadd i renovering. Om där fanns te så hade byggjobbarna det i sina termosar, av kakor och annat godis syntes förstås inget.

Att göra te är en svår konst, ja ett projekt i sig, om man inte nöjer sig med hett vatten och en portionspåse. När man gör kaffe ska vattnet skratta, men för te ska det bara le ... se där en regel att börja med. När jag en gång hade brittiskt besök införskaffade jag ett dyrt Earl Grey, bara för att få höra att "Earl Grey doesn´t agree with me!". Fram kom tepåsarna, det var ingen hit!

Sedan är det det där med kannan. Keramiker gör gärna sina egna modeller, antingen i rustik egen design eller i försiktiga kopior av klassiska japanska kärl. Vardagliga tekannor syns kanske bara korta stunder innan de blir täckta av en tehuv, men exklusivare varianter tål att tittas på.

Det där kom jag att tänka på när jag stod öga mot öga med kannan på mitt foto. I ärlighetens namn är jag inte säker på att man kan servera någon dryck ur den över huvud taget. Den fanns utställd i Ulriksdals slottsträdgårds butik, kanske är det "bara" ett konstverk. Men vackert!

Nu tror jag att jag ska ha en kopp te. Det blir nog en påse. Mina tekannor använder jag märkligt sällan.
Tea, anyone?

Copyright Klimakteriehäxan

PROJEKT är ämnesordet för ännu ett lördagstema där ett gäng bloggare deltar. Bloggare som brukar uppmärksamma lördagstemat är  Helena, Karin Englund, Olgakatt, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön som också valt teman för mars. Om du deltar men inte finns med på listan – hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

Väskvänner emellan

Lykta på paradvagn från Hovstallet
- kanske i bruk i dag? Nej, inga
hästdragna vagnar, bara bilar visar det sig.

Kunglig begravning sätter sin prägel på Stockholm denna lördag. Huvudpersonen, som inte själv får vara med om all pompa och ståt, var en häftig dam med en otroligt fascinerande historia. Dessutom upphov till mängder av historier, många inte riktigt rumsrena men enligt samstämmiga vittnesmål levererade med sting och mycket glimt i ögonvrån.

Ett enda blixtkort möte med prinsessan Lilian har jag haft. Året var 2006 och man invigde en utställning av drottningens galaklänningar på Slottet – en helt makalös upplevelse för den som liksom jag tycker om vackra kläder. Kungahusets damer var på plats. Lilian, liten och nätt, trippade in och log mot alla kameror. Dessutom viftade hon glatt med en handväska modell större.

Och så hampade det sig att hon blev stående precis framför mig och våra blickar möttes. Jag tog tillfället i akt och sa något om den iögonenfallande accessoaren, som den väskvän jag är: en sån häftig sak, verkligen kul!

-Yes, isn´t it absolutely wonderful? sa prinsessan, fyrade av ett leende till och höll fram sin underbara väska så att jag kunde kolla den på riktigt nära håll innan hon övergick till att titta på Silvias festblåsor.

Jag kände igen den där väskan. Det skulle varje svensk som besökt London för sisådär tio år sedan ha gjort. För svenska turister hamnar ofta i området kring Bayswater, där hotellen är många, inte särskilt lyxiga men med överkomliga rumspriser. Mitt i alltihop Bayswater Road, kantad av butiker med massor av krimskrams: sjalar, t-tröjor, souvenirer, underkläder, kartböcker. Och väskor. Ja kanske är sortimentet fortfarande det samma, inklusive djurväskorna, jag har inte varit där på länge!

Inte vet jag var Lilian hade hittat sin. Men hon hade kunnat köpa den i en av de där billighetsaffärerna där kvalitet och stil är underordnade priset. Vilket inte gällde för Lilians övriga garderob och val av accessoarer.

Väskan pryddes av en hund, en lockig tredimensionell pudel med glittrigt halsband. En väska som bara en kvinna med humor skulle kunna använda ända in på 90-årsåldern.

Man får förmoda att det var en kungspudel.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du vill läsa mer om dagens evenemang finns det information här och om hur det hela avlöpte läser du här.

Kungligt och festligt

Det pågår som bäst ett hejdundrande 60-årskalas i London just nu. Drottning Elizabeth II har suttit på tronen sedan 1952. Britterna firar – antagligen ska man vara glad över att inte försöka turista där i dessa dagar, med alla rojalistiska evenemang som pågår.

Men jubileet har också fått BBC att göra en sevärd serie i tre delar, ”Diamantdrottningen”, som även SVT  sänder. DN:s tv-krönikör Johan Croneman hyllade (med rätta) den första delen. Del 2 kan ses veckan ut på SVT Play här, sista delen går på lördag.

En del kul detaljer dyker upp när man minst väntar det. Eller vad sägs om statistiken gällande drottningens berömda trädgårdskalas med ungefär 8000 gäster: 27 000 koppar te serveras, och de inbjudna äter i genomsnitt fjorton kakor och smörgåsar per person ...

Själv kan jag inte låta bli att tänka på den förträffliga boken ”Drottningen vänder blad” (The Uncommon Reader) av Alan Bennett. Den handlar definitivt om Elizabeth. Har du inte läst den? Gör det! Storslagen underhållning, i pocketformat! Om det är en hyllningsskrift? Nja, inte direkt. Kungligt och festligt i alla fall. Döm själv. 

Copyright Klimakteriehäxan

Julrusch

Det är full fart på julavdelningen nu. Och som vanligt är vi några tråkmånsar som tycker att det är i tidigaste laget. Men vi måste ju ha fel. Vad kan annars trängseln kring kulorna och tomtarna betyda? Suget efter jul inträder uppenbart redan i slutet av oktober hos väldigt många, som antagligen tänker ”oj, mindre än två månader kvar – jag måste skynda mig så att inte glittret tar slut!”

När jag var i London nyligen hade alla de stora varuhusen plockat fram julgodiset, granar, bockar, tomtar i alla storlekar. Kunderna samlades i flockar kring pyntet, kassaköerna ringlade. Även jag slog mina lovar runt grannlåten. Det gäller ju att spana in de nya trenderna, naturligtvis. Om jag hittade någon? Jodå, absolut.

I år ska det nämligen vara ett djur i granen. Inte bara pepparkaksgrisar eller små halmbockar som man förr tillverkade själv och hängde upp, nöjd med både hantverket och resultatet. Nej, nu har de gått till historien.
Vad sägs om att ha några igelkottar dinglande bland juleljusen? En vit liten fjällräv? En fjäril? Eller en ekorre? En glittrande trollslända med guldiga vingar? En isbjörn? Pingvin fanns också.
Gisela Graham heter designern som tagit fram de olika versionerna av representanter för såväl sommarens som vinterns fauna, som jag plåtade på Selfridges.

Det är alltså något djuriskt över en gran av 2011 års modell. Bara att fundera över hur trendig man vill vara. Fast jag vet hur det blir med min gran: den innehåller faktiskt alltid djur. Fåglar, förstås. Keramikduvor från Guatemala och svenska domherrar. De där nya varianterna hoppar jag över.

Sedan är det en sak till den som är sugen på nytt pynt bör betänka. Det är direkt dumt att rusa ut nu i november och betala för nytänkandet (eller de klassiska kulorna, för den delen). Vänta bara! Veckan före jul är det realisation. Halva priset på alltihop.
Mantrat ”jag måste skynda mig så att inte glittret tar slut!” är helt falskt. Och gammalt glitter fortsätter faktiskt också att glittra.
Dessutom är det fortfarande långt till jul. Även om varuhusen försöker få oss att tro något annat.


Copyright Klimakteriehäxan

Varning för zebra - eller?

Jag såg den inte när jag härom dagen i största hast tog bilden som skulle bevisa att London är nerlusat med gatuarbeten: varningsskylten mitt i bilden, den som säger ”Humped zebra crossing”. Kan inte minnas att jag sett den tidigare! Ingen zebra syntes förstås till, även de utan puckelrygg är ganska sällsynta i England. Man får nog ge sig av till någon av de gamla brittiska kronkolonierna i Afrika om man vill träffa på en, i äkta randig pyjamas.

Naturligtvis finns det en helt logisk förklaring till att man varnar för ”zebra med puckel” mitt i gatan. Det handlar om en upphöjd vall tvärs över körbanan, med övergångsställets ränder på krönet. Allt för att tvinga bilförarna att sakta ner rejält.

I USA talar man också mer bildligt om det där som på tråkig svenska heter ”farthinder” – på engelska säger man ”sovande polisman” (sleeping policeman). Ungefär samma uttryck används för att få spansktalande trafikanter att lätta på gasen: ”vigilante acostado” blir det då, polisen ligger förvisso ner, men man kan inte vara helt säker på att han somnat ...

Fast britterna har ju roligare, förstås. Detta eftersom ”hump” också är ett ord som används för att beskriva kroppsrörelser i parningsakten mellan olika däggdjur, inklusive människan.

Men den som stannar till på en av vägbockar avspärrad Londongata i hopp om att få uppleva lite zebrakärlek live, den blir besviken. Och inte blir väl den besökare i Sverige gladare som ser skylten som varnar för gupp och tror att det faktiskt är en behå – och att vackra svenska flickor ska dyka upp i bikini vilken sekund som helst. Det påstås att det hänt, men det kan förstås vara en vandringssägen.

Ur rent språklig synpunkt ligger vi hur som helst i lä. Bara jämförelsen mellan en juckande zebra och en sovande polis ger poäng till britterna – men vad ska man då säga om ordet ”gupp”?

Copyright Klimakteriehäxan

Väntans tider i London

Ett par dagar i London är rätt uppiggande, speciellt om man – som jag – inte varit där på ett bra tag.
Men hoppsan, så rörigt! Det kändes som att så gott som varenda gata är åtminstone till hälften uppgrävd. Avspärrningar, byggnadsställningar, omledd busstrafik, trängre än någonsin.

Den där trängseln hör förvisso till, åtminstone om man uppehåller sig i trakterna kring Oxford Circus en lördag, men nu var det faktiskt rekord. Primark, detta fyndjägarnas paradis, var så smockfullt att det inte gick att andas. Än mindre var det tänkbart att ställa sig i en av de enorma kassaköerna – även fyndjägare kan få nog av väntetider. På finvaruhusen i Knightsbridge var det likadant, de nyss öppnade speciella julavdelningarna kryllade av prydnader, tomtar och familjer som ville få telningarna fotograferade i tomtens famn.

Fast ett pålitligt ställe, det är museishoppen på Victoria & Albert Museum. Där kan man vandra runt som på konstutställning och handla, såväl exklusivt och svindyrt som kul och väldigt överkomligt.
Att ta en öl på puben hör också till de plånboksvänligare nöjena i den brittiska storstaden, men det gäller att man står ut med ljudnivån. Rökfritt är det förvisso numera, men det hjälper inte långt – miljön är påfrestande i alla fall.

Och så är det det där med maten. Det engelska köket serverar stekta tomater, gråa korvar, salta kippers, njurpaj och friterad fisk med pommes frites. Men det finns ju annat också. Alltså bestämde jag mig för att vara lite djärv och valde den dyraste rätten på lunchrestaurangens meny: "smoked haddock with mashed potatoes and poached egg" – fisk är ju både gott och nyttigt ...

Lättrökt kolja alltså, med potatismos och så, lite överraskande, ett pocherat ägg på toppen av anrättningen. Den var färglös och inte alls aptitretande för ögat. När jag började tugga blev det värre. Koljans smak påminde om lutfisk, som jag avskyr. Moset var löst och kladdigt. Och inte blev det roligare när den lösa äggulan rann ner över alltihop.
Det var nästan befriande att komma ut till avspärrningarna och byggnadsställningarna igen, stora som små.

Nu verkar det som om London kommer att se lika rörigt ut ett bra tag till. Men det finns en anledning. Det drar ihop sig till olympiska spel. Och när invigningsceremonin drar igång nästa år ska staden ligga där, fräsch, välordnad, tillgänglig, lockande.
Fast då ska ju inte jag dit, förstås.
Men tills dess får såväl londonbor som turister finna sig i att det är väntans tider. Inte bara i kassaköerna.

Copyright Klimakteriehäxan

Snyggaste pumpan

Just i dag infaller Halloween, den där dagen som vi adopterat och som så gott som totalt trängt undan den svenska Allhelgonadagen ur folkmedvetandet. 

 I London, där jag haft lyckan att vistas några dagar, firade man rejält hela helgen med alla tillbehören: dödskallar, liemän, häxor, spindelnät, benknotor - ingenting fattades. Pumpa till extrapris i livsmedelsbutikerna, drivor med plastpumpor och annat Halloween-relaterat i varuhusen. 

En pumpa tog i alla fall priset i mina ögon. Ni ser den på bilden ovan. En urgröpt stor sak förvandlad till vas, eller kanske ska den kallas kruka? Det ursprungliga innehållet blev möjligen paj, vad vet jag. Men det som hamnade där i stället pryder sin plats precis vilken helgdag som helst. Eller hur?

Tidningen Independent passade för övrigt på att kora tidernas främsta Halloween-figur. Valet föll på ingen mindre än Alice Cooper, sedan 70-talet ständigt rustad i läderbyxor, jacka med nitar stora som gevärskulor, svartkantade ögon med ränder ner på kinderna, det färgade håret viftande åt alla håll. Man behöver inte vara ett skvatt intresserad av rock: har man sett honom på bild en gång minns man hur han ser ut! På scenen sprutar "blod", stora huggtänder kommer fram, häxor och spöken ... hu! 

Alice Cooper lever inte alls som man tror när man tittar på honom och vet att han är en av rockens stora genom tiderna. Han har fyllt 63 och har med åren blivit tämligen skrynklig. Lägg därtill att han varit gift med en och samma kvinna i 35 år, enligt uppgift aldrig varit otrogen, spelar golf vid 6-tiden på morgonen sex av veckans dagar och dessutom är djupt religiös. Låt mig till råga på allt gissa att han egentligen är tämligen gråhårig ... 

Det är helt enkelt klokt att inte döma ens en rockstjärna efter hans yttre. Fast turnén som går runt i England just nu heter ändå "ALice Coopers Halloween Night of Fear" - bu! 

Copyright Klimakteriehäxan 

  PS Men hur kan karlen heta Alice? Visst undrar man? Han heter naturligtvis inte det. Namnet är Vincent Damon Furnier. Men Alice Cooper var namnet på den rockgrupp i vilken han var sångare. Gruppen dog, Alice lever!

Hattparad

Det har sagts att så många som två miljarder människor kan ha följt det kungliga bröllopet i London i dag.
Jag har också tittat men bara stundtals. Först lade arbetet hinder i vägen, och vid lunchtid ställdes jag inför ett oerhört svårt val: gå på gympa – eller sitta kvar och titta på bröllopsgästernas intågande i Westminster Abbey?

I min värld är det nämligen just i starten tillställningar av den här typen är mest intressanta. Det är då hattarna kommer. Själv är jag inte någon hattmänniska, men anser definitivt att det är en huvudbonad som kan klä andra. Vilket inte hindrar att jag tycker att underhållningsvärdet är märkvärdigt högt när damerna, unga som gamla, kommer gående i sina kreationer som säkert kostat modisterna många och långa stunders idéverksamhet, med högst varierande resultat.

Britterna måste väl ha någon sorts världsrekord i grenen ”mest hysteriska hatten”? Jag har mer än en gång fastnat på hattavdelningen på finvaruhusen i London, tittat på skapelserna och fnittrat olydigt. En blick på prislappen får fnittret att övergå i ren och skär fasa. Tusentals kronor för en liten rund plättbakelse med en pinne, som petar rent livsfarligt rakt ut och hotar omgivningens ögon?! Kvarnhjul som förvisso i rätt vinkel kan skydda mot insyn, men som också kan avstänga närstående från all synkontakt med evenemanget?

Nu har jag bara sett en bråkdel av dagens hattparad, men jag är helt övertygad om att jag vet vilken som tar priset. Skapelsen, en korsning mellan en spettekaka och en spegelram i rokoko, fastsatt på en plätt som mirakulöst nog hängde i pannan på en av brudgummens kusiner, prinsessan Beatrice.
Varför jag inte såg alla de andra?
Jag gick på gympa.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden på Beatrices fantastiska huvudsak och fler hattar ser du i den här bildserien på svt.se.

Bästa köp

Primark - se nedan - i all ära, men bästa köpet i London gjorde jag ändå i shoppen på Victoria & Albert Museum. Där kan man roa sig länge, prylarna som bjuds ut är ofta både vackra och originella, det är som att gå på en kul konstutställning. Ibland är prislapparna hisnande, men ibland helt överkomliga.
Mina nya roliga örhängen hamnar i den senare kategorin: fem pund, i dagsläget ungefär 60 kronor. Fanns också i rött, blått, vitt och rosa.
Bara ingen drar till för att se om ett i och för sig osynligt blixtlås fungerar...

Copyright Klimakteriehäxan

Om du klickar på bilden syns det bättre hur de ser ut!

Fynda i London

Stora rubriker på ekonomisidorna den senaste tiden trumpetar ut att nu är det minsann dags att åka till London igen. Pundet är billigare än på länge, så passa på nu, det är budskapet, så räcker kronorna en bit till.

Jo för all del, det ligger en hel del sanning i det. Fast man kan förstås inte glömma bort att oavsett växlingskurs kostar det något hela tiden, till och från flygplatsen i Sverige, till och från flygplatsen i England, transporter inne i London, mat och så inte minst boende.
Dottern och jag drog alltså iväg i alla fall.

Vi kom till vårt hotell en stund efter lunch. Installerade oss, tog fram kartan och min lista på ”Things to do” – jag brukar ha sådana i beredskap vart vi än far, det finns alltid så många beresta människor att få tips av, i böcker och tidningar exempelvis.

Den här gången hade jag en urriven sida ur Elle, kanske två år gammal. Där rekommenderades man att kolla in prisvärt mode på varuhuset Primark, ett företag som etablerat sig inte i centrum, utan lite längre ut i periferin.
Ett lämpligt Primark fanns enligt tidningen i Hammersmith, tre t-banestationer från hotellet. Vi drog dit.

Och vad hände sedan?
Jo vi shoppade. Tokshoppade. Allt annat var omöjligt, för inte nog med att priserna var låga från början – det var rea också. Halva priset. Mycket folk, förstås. Hur mycket varor som helst, i flera våningar. Snygga grejer. Allt var inte trendigt, men mycket var det.

Vi kom ut med massor av saker: tröjor, t-tröjor, barnkläder, väskor, koftor, klänningar, accessoarer… ja jag ska inte räkna upp allt. Men det kostade försvinnande lite. Klänningarna 4 pund, handväska 2:50, necessär 1 pund (det var inte rea!), fempack trosor 2 pund. Alla möjliga storlekar dessutom.

Efter den inköpsrundan behövde vi inte gå till särskilt många fler affärer, annat än att förstås än en gång ta en sväng in på Harvey Nichols för att se på allt det där som bara de riktiga jetsettarna har råd med. Jennifer Lopez´ svarta kappa med nitar fanns kvar i ett exemplar, den vägde säkert 6-7 kilo. En rock i ormskinn från Burberry fanns också på en hängare – reapriset – hörde jag verkligen rätt? var svindlande. SÅ många nollor! Expediten på avdelningen var från Göteborg, utan henne hade vi inte fattat hur exklusivt det var…eller känt igen J-Los ytterplagg heller, för den delen.

Döm sedan om min förvåning när vi hoppar av en buss på Oxford Street och plötsligt står framför ett jättestort Primark, ungefär i höjd med Marks & Spencer. Jag var tvungen att gå in, fram till första bästa expedit och fråga när varuhuset hade öppnats. Jo, i våras, blev svaret, troligen i april.
Vilket betyder att det verkligen inte fanns där när jag senast besökte London – kunde annars inte fatta hur jag hade missat detta shoppingvännernas sanna Eldorado.

Så om ni lyssnar till rådet att åka till London just nu – missa inte Primark! Måste vara stadens i särklass bästa fyndställe, alla kategorier. Och ett kort tag till är man kanske lite originell i Sverige om man är klädd i Atmosphere, Primarks eget märke.
Innan ni alla följt mitt råd och skyndat dit, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Att återse Spice Girls

Alltihop började dagen före julafton.
-Mamma, nu vet jag verkligen vad jag önskar mig i julklapp, sa Dottern med sin mest bevekande röst.
-Jojo, så dags nu, suckade jag, som hade jagat ihop somligt från önskelistan och dessutom gjort några fria satsningar, sådana som hamnar i byteskön på annandagen.

Det visade sig att hon närde en stekhet dröm om att återse Spice Girls. Hela hösten har hon följt dokusåpan om kryddtjejernas återförening, det hade jag visserligen märkt. Och för tio år sedan bevistade vi ju tillsammans den historiska konserten i Globen, den som var den sista innan gruppen upplöstes.
Men jag trodde nog ändå att Spice Girls var ett avslutat kapitel.

Nu hade hon gjort research. Det fanns gott om biljetter till O2 Arena, i Londons Millennium Dome. Med Ryanair kunde man flyga för 500 kronor. Sedan var det det där med hotellet, som jag hävdade att man behövde. Hon skruvade på sig. Där fanns ingenting att hämta hur flitigt hon än googlat, bara jättedyrt var än man hamnade.
-Glöm alltihop, sa jag.
Och trodde att hon gjorde det.

Men så lätt går inte drömmar över. En dag ropade hon in mig till datorn där hon satt. Hon visade mig en bit på Youtube.
”Mama, I love you” sjöng Spice Girls. Jovisst, i Globen den där gången – när mammorna utgjorde snart sagt halva publiken – fick vi alla lite extra känsla för de där popbrudarna när de från scenen förklarade oss sin oreserverade kärlek. Och det mindes ju Dottern, förstås.
Fast jag stod på mig. För dyrt, för tokigt.

Så hade jag en stund över på jobbet i mellandagarna. Kollade, mest på skoj, ett hotell där jag bott tidigare, mindes att jag sett deras helgerbjudanden. Och minsann: där fanns ett riktigt överkomligt extrapris! Jag föll för frestelsen att göra något tillsammans med Dottern, något som hon med största säkerhet skulle komma att minnas som en galen fast jättekul utflykt.
Vi bokade, vi for.

Färden till arenan gick med ett tunnelbanetång med horder av tjejer som skulle till samma ställe som vi. Bredvid oss satt ett gäng från Island, några norskor fanns lite längre bort, vi hörde rader av andra språk – och alla såg innerligt förväntansfulla ut. Det måste helt enkelt ha handlat om flickor som, precis som Dottern, älskade Spice Girls för tio år sedan – och gammal kärlek rostar ju inte så lätt, som bekant.

Jag förväntade mig en så gott som enkönad publik, men där bedrog jag mig. Framför oss satt till exempel ett gäng grabbar i 25-årsåldern som, skulle det visa sig, kunde såväl koreografi som text till de flesta låtarna, både de gamla hittarna och nya.
Det blev fullt på läktarna, folk viftade med sina just inköpta lyktpinnar, bläddrade i program (15 pund!), knaprade pop corn, köpte svindyra souvenirer (huvtröja 50 pund!), drack öl, åt pizza, försökte glittra i kapp med stjärnorna, balanserade i de branta trapporna på höga klackar i kjolar så korta att rena trosor kunde rubriceras som oavvisligt allmänintresse.

När så alltihop drog igång: jätteorkester, enorm scenografi med videoskärmar, tio suveräna dansare, ljuseffekter, rökmoln, folk som åkte upp ur golvet eller sjönk ner igenom det, visste jublet stundtals inga gränser. Och allra mest jublade folk när Victoria ”Posh” Beckham, för dagen brunett igen, vickade på minsta kroppsdel. Jag kom på mig med att undra om det beror på medlidande – med tanke på makens fruntimmershistorier, exil i USA, bristfällig sångröst och lite sådant – men tror att det handlar om någon annan sorts magi.

Som musikalisk upplevelse var det ingen höjdare, det måste jag konstatera. Fast det hade jag nog inte väntat mig heller. Mycket av sången dränktes av det massiva orkesterljudet. Kanske lika så gott.
Tidskriften Time Out skrev i förra veckans nummer att en av få positiva saker som kunde sägas om de återuppståndnas show var att publiken i alla fall slapp solonummer med Posh…

Och det var inte på ”vår” föreställning som silikonkuddarna var på väg ur hennes klänning, så den världshistoriska händelsen missade vi. Dock kan jag avslöja att hon faktiskt har axelband till de där urringningarna – plasten blänker till ibland i strålkastarljuset!

Faktum kvarstår: det var en kul (fast tokig) grej att göra. Dottern var helnöjd (fattas bara!)
Och när det var dags för ”Mama, I love you” fick Sporty, Scary, Baby, Ginger och Posh sällskap av en flickkör. Trettio töser i vita klänningar sjöng för alla oss morsor igen. Det var ju ändå vi som stod för fiolerna, så att säga.
Dottern klappade mig på knät.

Copyright Klimakteriehäxan

Rynkfri med kräm – eller korv?

Det görs inte särskilt många tv-program som verkligen påverkar folk, som utlöser reaktioner, som får effekter som märks.
Men det finns undantag.
Brittiska BBC sände ett sådant för någon månad sedan.

I ett långt reportage om sminkindustrin och dess eviga jakt på det undergörande medel som garanterat motverkar hudens normala åldrande dök en kräm upp som, enligt den vetenskapliga expertisen, faktiskt bet på rynkor.
Krämen innehöll en substans tidigare endast använd i en receptbelagd medicin.
Men just den här krämen, som inte ens var svindyr, gick att köpa på Boots, fullständigt receptfritt.

Boots, som har butiker i snart sagt vartannat kvarter över hela Storbritannien, saluförde den här varan utan att ha gjort särskilt mycket reklam för den.
Det behövdes inte heller.
För redan dagen efter första tv-sändningen rensades hyllorna. Boots nätbutik fick in beställningar i antal som man tidigare aldrig skådat.

Rushen var så unik att nyheten om krämen och efterfrågan på den blev spridd över världen. Jag läste om den i en av våra vanligaste tidningar, har glömt vilken.
Självklart tog jag intryck, visst vore det väl kul att bli av med en och annan liten skrynkla som inte bara orsakats av skratt?
Skickade raskt ett mail till en kompis i London och bad honom ta en sväng förbi Boots på lunchen.

Men krämen hade naturligtvis tagit slut.
”Du behöver den ju ändå inte”, tröstade min vän, en sann gentleman. Han lovade dock hålla utkik men tänkte inte göra som engelskorna, gå kvinna ur huse för att få tag i en burk åt mig.
Det visade sig alltså att folk hade börjat köa i tidigaste morgonväkten utanför Boots så snart de sett programmet.
Så småningom lyckades man få ut produkten i butikerna igen, men nu blev det ransonering. Bara en per kund, var så god!

I går kväll visade SVT samma program.
Återstår att se om ”Protect and Perfect Beauty Serum” från Boots egen serie No 7 blir sommarens stora souvenir- och shoppinghit bland London-turisterna.
Det verkar i alla fall inte som om krämen går att köpa på nätet nu heller, boots.com får spel om man försöker klicka in sig under ”buy now”, trots att där står ”It´s back!”.

Min brittiske riddare har numera fått min tillåtelse att strunta i alltihop. Kanske skulle den där krämen inte alls bita på just mina, än så länge inte alltför påfallande och deprimerande, rynkor?
Det finns ju andra knep också.

Minns en av våra damer i ståupp-branschen som definitivt hade ett BMI över 25. Hon hade ett eget recept mot rynkor.
”Så snart jag upptäcker en ny”, sa hon ”så klämmer jag i mig en redig portion med fläskkorv. Och se! Det hjälper!”
Fläskkorv köper man också receptfritt, som bekant. Och det är varken kö eller tomt i lagret.
Vad vetenskapen tycker om metoden lämnar jag dock därhän.

Copyright Klimakteriehäxan

Damer som inte rostar

Mitt i all yra kring Dolly Parton måste jag få göra en lite sväng kring en annan häftig dam: Margaret Thatcher, som också, precis som Dolly, kan vara reptilsnabb i repliken och visa upp en viss distans till sig själv.

Som ledare för konservativa partiet, tories, blev hon Storbritanniens första kvinna på posten som premiärminister. Och den behöll hon länge, mellan 1979 och 1990. Längre har ingen bott på 10 Downing Street sedan Gladstones dagar (om han nu bodde där, förstås!)
Under de här åren fick hon allmänt smek- eller öknamnet (välj själv!) The Iron Lady, Järnladyn.
Efter sin avgång fick hon så småningom också titeln baronessa av drottningen.

Nu har nästa hedersbetygelse kommit: sedan några veckor står hon staty inne i Houses of Parliament, tillsammans med bland andra Winston Churchill.
Thatcher är gjord i brons och tämligen porträttlik, faktiskt, det hade jag tillfälle att konstatera under en vandring genom engelsmännens pampiga och oerhört omoderna parlamentsbyggnad när jag nyss var i London på besök.

Efter invigningen skulle hon kommentera verket. Sa:
-Det hade ju varit bättre om den varit i järn.
Och så la hon till:
-Men å andra sidan blir jag ju aldrig rostig nu.
Så sant.
De varken rostar eller går av för hackor, de här damerna, om man får säga så.

Copyright Klimakteriehäxan