Näst sista dagen!

 Färgsprakande NOVEMBER går mot sitt absoluta slut. Bara en dag kvar av LillaSysters enträgna kampanj för att lätta upp en traditionellt grå och tråkig månad. En kort utflykt på stan gav mig material till dagens bidrag!

Konstnärskollektivet LOD på Norra Agnegatan har inte en vakthund, men väl en julbock i granris som noga inspekterar besökarna. 

Den här fasadbiten på ett hus på Kronobergsgatan på Kungsholmen blev så gott som världsberömd när Carolina Falkholt hade målat en jättestor penis på den. Dagens motiv rör upp färre känslor, men färgglatt är det om än inte knallblått (som den där snoppen var)!

Copyright Klimakteriehäxan

Hemgjord "konst" direkt från köksbordet

 Vi jobbar ju på för att se till att inte denna månad ska te sig lika grå som den ofta upplevs. Det är på LillaSysters initiativ som vi letar efter färgglada saker att vila ögonen på. "Blogga om vad ni vill under november, men det viktigaste är att också lägga upp minst en färgsprakande bild i 30 dagar. Valfritt motiv," skriver hon.

Idag publicerar jag en bild som kanske är den konstigaste jag någonsin lagt ut på bloggen. Lite beror det på att de underbara, älskade tulpanerna redan börjat dyka upp i butikerna, trots att de egentligen väl mest hör julen till. Men om man bortser från de röda jultulpanerna och i stället tänker på vårens färgsprakande lökbackar uppstår lätt ljuva känslor inombords, eller hur?

Nu hände det sig så att barnbarnet på besök förklarade för sin farmor att hon ville måla. Sagt och gjort, fram kom penslar och papper och färglådan och hon satte igång vid köksbordet. Fast hon ansåg definitivt att även farmor skulle producera något. Så då gjorde jag det. Och tyckte märkligt nog att min tulpanbukett (på rutigt papper!) mitt i november såg rätt trevlig ut. Här har ni den! (Man har ju som bekant inte roligare än man gör sig ...)

Tulpaner på rutigt papper.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild är en skylt!

Jag blev faktiskt på riktigt gott humör när jag upptäckte den, statyn föreställande någon sorts maskulin hjälte från antiken som plötsligt stod där i Kungsträdgården, på en plats som senast jag tittade dit absolut inte pryddes av någon staty alls. Nytillskottet tycks ha dykt upp i veckan!

Bara en liten bit bort finns den berömda Molins fontän (ni ser den till höger), från 1866 då den beställdes till den stora Stockholmsutställningen. Då gjorde Johan Peter Molin den i gips, varianten i brons kom på plats 1873 och då blev det enklare att gå runt den och begrunda alla de olika motiven. Vilket faktiskt man kan se rätt många turister göra! Inte heller helt ovanligt att någon tar av sig skorna och svalkar fötterna om dagen är varm ... Det blir ett fotbad i sällskap av Näcken och diverse andra mytologiska figurer samt sex praktfulla svanar. 

På den nya statyn finns inga spår av gamla gudar eller vackra fåglar, man får nöja sig med att beundra mantelns mjuka veck och mannens lockiga hår och skägg, en riktig alfa-hanne får man anta. Jo, faktiskt – det föreställer ingen mindre än herr Sokrates själv, greken som brukar kallas "en av historiens största tänkare och grundaren av västerländsk filosofi". Men hoppsan, vad är det han har i knät? Kan det vara en stentavla?

Inte alls. Statyfarbrorn är en gubbe som hänger med i utvecklingen och alltså har han en laptop. Han verkar ha fått den av Elgiganten och jag kan bara säga grattis till annonsbyrån som kom på idén! Snyggt och kul! Enligt företagets pressutskick är Sokrates "en symbol för det eviga sökandet efter kunskap" och till sin hjälp har nu alltså fått en modern dator med Artificial Intelligence, AI. Bara att sätta igång och surfa!

För min del fick jag Veckans bild som jag kan berätta för Åke och samtidigt är detta ju också en skylt, eller hur Professor Deutsch som håller Skyltsöndagen vid liv?

Copyright Klimakteriehäxan

I pingisvärlden

Tänk att den finns, jackan som har Svaret. 

Har varit med om något som inte jag upplevt på över sextio år. Jag har varit på "träningsläger". Det hände sig när jag var tonåring att jag fick åka med andra idrottsintresserade på en veckas intensiva sportövningar. Den gången hamnade jag i Kil (inte så långt från Barndomslandet) och deltagarna kom från olika idrotter. Jag fanns med i gänget bordtennisspelare.

Nu har jag, hör och häpna, gjort det igen. Fick höra talas om Tjejfestivalen, ett arrangemang i Halmstad som bl a Svenska Bordtennisförbundet står bakom. Evenemanget hölls för tredje gången i år, med nästan 170 anmälda plus tränare och administratörer. Flickor/kvinnor/tanter från sju år och uppåt i alla stadier av skicklighet inbjöds att komma och köra hårt i nästan fem hela dagar. Anmälde mig, fick plats. I går kom jag hem. 

Detta konstverk skapades i samband med en stor tävling
2019. Under ledning av Modesty Sofronenkoff och Marie
Gerhardsdotter-Bloemer fick Halmstads invånare måla
racketar och de sattes sedan ihop till detta stora konstverk!

Och hur var det då? Kul! Jag var varken äldst, fetast eller sämst, vilket kändes bra. Men jag kan säga att den träningsvärk jag haft i mina ben inte är något man önskar sig, även om man vet orsaken och att effekten på lång sikt förhoppningsvis är bra. Det blev helt enkelt några fina dagar!

Ta bara detta enkla faktum att man får äta fyra hotellfrukostar. Bra käk över huvud taget, energiska och engagerade tränare/ledare som till och med sig lär sig adepternas namn trots att de aldrig förr sett tjejerna och kanske aldrig kommer att se dem igen. Och så massor av bollande, förstås.

Bifogar bild på mitt deltagarkort.
Så ni vet att jag inte ljuger ...

Bäst av allt ändå: nya roliga bekanta, både att spela pingis med och att umgås med. Fast ni vet hur det är, alltid: det bästa med att resa bort är att det är så skönt att komma hem igen. Så även denna gång, förhoppningsvis som en gnutta bättre pingisspelare med några nya vänner.

Detta plus en så gott som obetvinglig lust att shoppa på kinesiska Temu, något jag sagt att jag aldrig ska göra. Men det är där de finns, plaggen som förklarar varför man inte lyckas som pingisspelare (bilden överst). Skälen är glasklara: 60 procent av missarna beror på racketen. 26 procent är bollens fel. Bordet orsakar 13 procent av misstagen. Men 1 procent får jag faktiskt stå för själv, vare sig jag vill eller inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild x 3

Detta är utan tvekan Veckans bild för mig. Älskar jordgubbarna! Frossar i dem! Vilken njutning de erbjuder, alldeles ensamma eller tillsammans med glass eller på min bananpannkaka eller i bakverk eller – ja serveringsalternativ finns det gott om. Just midsommarveckan är väl när de betingar som allra högst pris, men i en specialbutik i vår närhet fick jag tre liter för en hundring och det kändes som ett fynd. Det var danska bär, men det gjorde inget för jag skulle inte prata med dem, bara stoppa dem i munnen och de var kanongoda!

Kommer de ljuvliga gubbarna ner en bit i pris blir det dags att fylla på syltförrådet. Jag brukar koka jordgubbar tillsammans med rabarber, det blir en bra brytning och lite mindre sött, vilket passar mina smaklökar. Och ingen annan brukar heller klaga ...

Rosa cyklar mitt i en rondell. Någon i Arvika har tänkt till och bestämt sig för att göra ett konstverk av gamla cyklar som ingen vill ha (antar jag). Fast först målades de blekrosa. Rondellen ligger vid Palmviken, dit man styr för att handla på Ica och Coop. Inte mycket som bild precis (tagen från bilen i förbifarten), men håll med om att det är ett skojigt sätt att pigga upp en trist trafikplats! Det är helt enkelt så att kommunen beslutat att ha ett tema för sommarens parkutsmyckningar, och i år blev det fordon. Med synliga resultat runt om i staden.

Kan förstås inte låta bli en blombild i dag heller. Vill ge dig chansen att kopiera penséplanteringen från Millesgården, om du råkar ha några plantor över ... Håll med om att det är en anslående "rabatt"!

Fram med arton rejäla lerkrukor och saken är biff!

Fler fotograferande bloggare presenterar sina val av Veckans bild genom att gå genom Åke. Kolla vetja! Kanske blir du inspirerad, kanske har du en fenomenal bild du nyss tagit och vill dela med dig av? (Det behöver ju inte handla om ett högklassigt fotografiskt konstverk, enligt min tolkning. En bild som säger något räcker långt!)

Copyright Klimakteriehäxan

Måndag – vi tänder på ett leende!

Mer på tandtemat: Tänker du tandläkare här?
Då tänker du rätt. Alice Timander bar den.
Och visst ser kragen lite ut som tänder???

Det vet man ju: välvårdade tänder bidrar till ett vackert leende. Det visste nog också Jenny Lind, operasångerskan som kallades "den svenska näktergalen" på 1800-talet. Hennes tandborste är den ni ser på bilden ovan! Den fanns med i utställningen om svenska divor på Millesgården, liksom de där ögonfransarna som suttit på den för mig helt obekanta Vanity Vain ... Sista dagen man kunde besöka utställningen "Diva" var i går, och jag kan säga att jag var inte ensam! 

Här visades mängder av otroligt fantasifulla dräkter och accessoarer som stjärnor, både kvinnor, gayartister och transor, framträtt i på olika scener. En del snyggt, mycket roligt, annat bara hysteriskt, men en sak är klar: otroligt mycket skickligt hantverk ligger bakom även den galnaste kreation – eller, kanske, allra mest bakom den? 

Eftersom det är måndag och Debutsky vill att den ska vara lite glad tyckte jag det kunde passa med ett par kul bilder från en värld man (jag) inte så ofta besöker och som man (jag) förmodligen aldrig känner mig riktigt bekväm i.

Klänning av chipspåsar. Hoppas det var en god sort, det krävdes att
någon ätit rätt många chips ... 

Robert Fux, curator för utställningen, hade en egen kreation på plats.

Tänkvärda citat som divor bjudit på fanns också att begrunda.

Inget en hemsömmerska snor ihop på en kafferast ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild

Kom ju iväg till Liljevalchs vårsalong i veckan, det vet ni redan. Jag var förstås inte den enda människan att vara nyfiken på utställningen, trots att den redan pågått ett tag (och tar slut om en vecka, 27 april).

Nu hampade det sig så att jag hade nästan mest utbyte av att titta på de andra besökarna än på de utställda verken, eftersom jag blev ganska besviken på det mesta jag såg.

Men den här unga damen tycker jag var som gjord av pluspoäng! Hon ser inte ut som hon gör av en slump, den saken är väldigt säker! Och kan ses som ett konstverk helt på egen hand tycker jag, där hon fattat posto vid neonskylten "Plurality" av Julian Birbrajer. Ibland släcks delar av skylten så att det står "Purity" i stället och på det viset menar konstnären att budskapet blir dubbelt.

Därmed är saken klar: hon får vara min Veckans bild när jag ska hänga på Åkes initiativ och välja. Inte konstigt alls, eller hur? Men kanske borde fler museibesökare tänka lite mer på hur de tar sig ut bland verken?

En sista titt på årets körsbärsblomning blir det också, jag kan inte låta bli ... men nu har kronbladen börjat singla mot marken och snart är miraklet över även för denna gång. 

Ett konstverk till. Ser ni det också? Odjuret, kanske en drake flåsande med öppen mun?
Att monstret har en grön rosett under hakan får det möjligen att se lite mindre hotfullt ut ...!
Denna otäcka  varelse finns vid min närmaste busshållplats. Och det är naturen som är
 konstnären, även om specifik signatur saknas.

Den här bilden får väl delta utom tävlan, s a s. Men kransen av ägg och fjädrar – visst är den ett litet konstverk? – på vår dörr hälsar eventuella besökare välkomna just nu. Och med den önskar jag också er en fortsatt fin påskhelg!

Copyright Klimakteriehäxan

Blir Ormens år ett gott år?

Idag är sista dagen för det kinesiska nyårsfirandet enligt den traditionella kinesiska kalendern. 2025 är ormens år. Jag har googlat mig fram till att det är specifikt trädormens år, vilket innebär att "ormen inte bara symboliserar de klassiska egenskaperna av visdom, självkontroll och elegans, utan också är förknippad med trädet – ett element som står för tillväxt, harmoni och stabilitet. Därför kan 2025 bli ett år för personlig utveckling." Tro det om du vill!

Nyårsfirandet har i alla fall även i år delvis bestått av att den som haft vägarna förbi Kungsträdgården i Stockholm har kunnat se ännu en uppsättning av kinesiska konstverk, figurer med lampor inuti som lyst upp dygnets mörka timmar. Jag hann fånga dem innan de förpassades till – tja, jag vet ju inte exakt vart, men en sak är klar: nog ser pandan ut att vilja bort från Kungsan. Den pampiga och fantasieggande fjärilen längtar förmodligen också till soligare och varmare omgivningar ... 

Låt oss innerligt hoppas att Ormens år kan bli ett Gott Nytt År, såväl i Kina som här (och i resten av världen också, gärna!)

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltat på sätt och vis

Det finns en sorts "skylt" (jo jag är ute och slirar på skylt-begreppet nu igen) som jag ofta studerar, tämligen ingående rent av. Vad är det då som fångar mitt intresse, oftast vid frukostbordet med kaffet bredvid? Jo det är alla tidningens bioannonser. Vilket verkar otroligt märkligt, med tanke på hur sällan jag verkligen kommer iväg på bio. 

Just nu pågår Göteborgs filmfestival. Har aldrig varit på plats men nog skulle jag kunna roa mig där ett par dagar! I ärlighetens namn brukar jag inte lösa kort till Stockholms Filmfestival heller. Men annonserna, de kollar jag noga ... Mina grannar ingår i alla fall i publiken i Göteborgs salonger och bjöd mig på en bild, med skyltar, stämning och allt!

                                                                Foto Magnus Tengvar

Nu får ni hänga med till Sveriges närmaste stad: Enköping. Där har jag plåtat nedanstående skapelse, av allt att döma utförd i plåt. Är detta nu ett ädelt konstverk eller "bara" en skylt? Med tanke på att skiftnyckelns och rörtångens uppfinnare hade sina rötter här skulle detta kunna vara ett minnesmärke över tillverkning av diverse verktyg  – fabriken hette Bahco och deras produkter finns fortfarande, men i Enköping är det som återstår av verksamheten ett museum om jag förstått saken rätt. Och då bestämmer jag mig för att detta är en skylt, helt enkelt ... (den finns inte upptagen på kommunens lista över offentlig konst så vitt jag kan se).

I Barndomslandet (som vi just lämnat) ligger snön kvar så då "skyltar" jag ännu
 en gång med ett "vykort" från vår veranda.

OJ, jag glömde ju!  Ni vet att det är BP som håller i trådarna. Inte så många skyltsöndagar kvar nu ... fyra noga räknat. Flitiga skyltbloggare är Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke

Copyright Klimakteriehäxan

Rosa kontrast till grå betong

Det händer väl inte särskilt ofta att man blir glad av en utsträckt tunga. Men säg den regel som saknar undantag!

För när ett betonglejon på Medborgarplatsen plötsligt slickar sig om munnen – det gör inget av de andra lejonen vid hans sida – då blir i alla fall jag lite uppiggad. Någon har behagat skämta, jag tackar och tar emot!

Samtidigt tycker jag att den rosa tungan i sin fina kontrast mot den grå betongen är ursäkt nog för att detta blir dagens bidrag när det handlar om att hitta ljuspunkter i en årstidsgrå tillvaro. Det är LillaSyster som dragit igång kampanjen Färgsprakande NOVEMBER!, bara att hänga på om och när lusten faller på!

Här blir det strax mer färg och ljus också, bara granen blir klar!

Copyright Klimakteriehäxan

Konst-ig skyltsöndag

Väldigt många människor "skyltar" i sina hem med porträtt på nära och kära. Det är brudpar och examensbilder och småbarn i en salig blandning. Foton trängs på bord och hyllor, ofta inglasade med påkostade ramar. Men man kan ju variera sig! 

Exempel på det har jag hittat på Vårsalongen på Liljevalchs. Sex bilder har personen bakom verket "Mi pueblo, mi gente" (Mitt folk, mina människor) valt att sätta upp på väggen, helt utan krusiduller: brädstumpar och spik räckte för Astrid Elvin Mahedero. Är det månne en idé du vill ta upp när du vill skylta med din familj?

Nedan ett annat sätt att exponera sina foton i hemmet, en variant som kanske kan inspirera? Lite spontant uppnålade på väggen så där. Det blev i alla fall en vacker tavla, tycker jag! 

"Nostalgia" av Jakob Dziorek, något beskuren. Olja på duk.

Det är ju Skyltsöndagen jag högtidlighåller, igen. Så passande då att alla verk som kvalat in på Vårsalongen, 293 för att vara exakt, såvitt jag kunde se försetts med en liten egen skylt. På den finns en QR-kod som leder till information om både skapelse och upphovsperson. Vilket gör den gammaldags utställningskatalogen tämligen onödig, såvitt man inte vill ha den hemma i hyllan, förstås. (QR står för Quick Response, snabbt svar, visste ni det?).

Om skylten dessutom försetts med en röd prick betyder det förstås att verket är sålt. 
Konstnären bestämmer själv priset.

En mjukiskreation av Diana Lazare, "Klumpen", har sitt namn på ena sidan av den där lappen och bredvid QR-koden står det: "Scanna koden för att gå in i den här portalen – tänk på omgivningen, ge den ett leende!" Inget tokigt budskap, tycker jag, om än i det lilla formatet. Ju större leende, desto bättre eller hur? Gör som det står på skylten, helt enkelt!

Denna skyltsöndag hämtar jag alltså hjälp i konstens värld. Vårsalongen hänger kvar på Liljevalchs t o m den 21 april, så du hinner dit om du vill. På måndagar är det dessutom fri entré!

Många verk som samsas på utställningen är djur på ett eller annat vis. Varg, gris och fisk fastnade jag för. Vargen är en textil skapelse i människostorlek av värmländska Amanda Karlsson som därmed hyllar (?) Värmlands landskapsdjur. Linnéa Eklöf återvinner allt möjligt, den här gången blev det en grisig lampa! Och den roliga fisken i keramik är gjord av Beate Roberts Trygger. Men naturligtvis föll jag också för ett par urläckra boots i silvrigt skinn ... Lovisa Sköld har målat dem i olja på duk.

När jag går runt i salarna fylls jag varje år av samma irritation. Den här gången skickade  nästan 5000 personer in sina alster, i hopp om ett litet erkännande. Bara 163 kom med. Och man behöver inte heta Einstein för att klura ut att många därmed fått med inte bara ett eller två utan en hel radda verk. I stället för att ge fler chansen! Från museet är man dessutom noga med att påpeka att mycket av det som inte togs med absolut höll hög standard. (Vilket jag personligen inte anser att allt som verkligen kom upp på väggarna gör, men smaken är ju som bekant delad).

Skyltande bloggare dyker upp lite här och där. Här ett axplock av dem som brukar vara med: Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos ,Stefan,Tony, Åke, Åsa. Du hittar dem också högst sannolikt om du kikar i högerspalten hos Skyltsöndagens beskyddare BP.

Lina Can har använt ull på juteväv och resultatet blev "The Knit Dive"
(skylten till verket ser ni högre upp i det här inlägget)

Copyright Klimakteriehäxan

Tjuv eller polis?

När jag rensar papper i Barndomslandet – jo, det händer om än alldeles för sällan – hittar jag gamla teckningar jag gjort för väldigt länge sedan. Två av dem har jag redan berättat om och visat här och här på bloggen, men jag känner att den ni ser här ovan också kan få sin text! Jag blir lite förundrad själv! Den är från 1961. 

Drömde jag trots allt en gång om att skriva deckare? Långt innan den svenska krim-vågen svepte över västvärldens alla bokhandelsdiskar? Var det Enid Blyton som var min inspiration? Eller Ture Sventon? Eller privatdetektiverna Humpe & Stumpe? De fanns alla i min barndoms bokhylla. Nej, det var nog Kitty. 

Egentligen hette hon Nancy Drew och Carolyn Keenes första bok om henne kom redan 1930. Keene är en pseudonym, det är en rad olika författare som skrivit om tjejen som löser mysterier på löpande band. Totalt blev det ungefär 160 böcker, finns det någon längre serie?

Är det en bov eller en lagens väktare jag har avbildat, som ett tänkt avstamp till min deckardebut? Skulle kunna vara både den ene och den andre, tänker jag. Med titeln "Tjuv eller polis", som i leken. Men någon riktig krimhistoria fick han aldrig fronta, trots att folk i bekantskapskretsen brukar fråga varför jag inte försöker. Lätt att avstå, säger jag! Det skrivs för många dåliga deckare i Sverige. Och så många bra att konkurrensen är överväldigande. 

Har med tiden insett att väldigt många av Sveriges mest framgångsrika författare är mina f d kollegor. Några av dem känner jag, andra har jag träffat som hastigast, andra är jag inte ett skvatt bekant med. Men å så många journalister som skriver och säljer både mycket och bra! Listan blir lätt lång: Jan Guillou, Mari Jungstedt, Katarina Wennstam, Anders Roslund, Olle Lönnaeus, Karin Alfredsson, Helena Thorfinn för att nämna några. 

Tittar jag i bokhyllan ser jag flera böcker skrivna av en verklig föregångsfigur i min bransch: Barbro "Bang" Alving. Inget uppdrag var henne främmande! Hon var krigskorrespondent, radiopratare, kåsör,  författare och allt hon gjorde gjorde hon bra. Ibland – ja rätt ofta faktiskt – var hon riktigt skojig dessutom! Glömmer aldrig hur jag satt på ett tåg och fnissade högt under hela resan (till medpassagerarnas förundran), med hennes "Sol över torpet" i handen. Perfekt sommarläsning. Kan gärna kombineras med "Ett jävla solsken", prisbelönt biografi av Fatima Brenner över en Bang-besläktad kollega som skrev både reportage och böcker: Ester Blenda Nordström.

Andra författande journalister som inte längre skriver finns förstås, som den oförglömlige Torsten Ehrenmark, vars Sommarprogram går till historien som roliga in i minsta hjälpverb. Lars Weiss skrev läsvärda deckare även han, liksom Bobi Sourander. 

Nu verkar det högst otroligt att jag för egen maskin ska producera allra minsta rysare. Fast om någon vill ha min "mystiske man" till sitt bokomslag är jag klart förhandlingsbar! Kanske kan han få ett namn och sin historia berättad i fler än 160 utgåvor och därmed slå min barndoms hjältinna Kitty? Det vore något att skryta med!

Copyright Klimakteriehäxan

Snyggt och stensäkert

Vem har sagt att ordet sten måste inledas med prefixet ädel- för att stenen ska vara vacker? Det är ju helt uppåt väggarna! Urberg är väl också både ädelt och äkta! Titta bara på soffbordets yta (bilden ovan)! En skiva som jag tycker är otroligt snygg, om än synnerligen opraktisk eftersom bordet är jättetungt ... 

Eller kolla in  den märkliga turkosa stenen i muren utanför kapellet i Långvind, Hälsingland (bilden nedan). Här fanns ett järnbruk i drift i ett par hundra år, och de vackert färgade stenarna är en sorts slaggprodukt från den tiden som någon smart människa hade vett att ta vara på.

Min senaste "stenupplevelse" fick jag igår på Millesgården. Där ställs Mats Gustafsons verk ut. Hans berömdhet består förvisso mest i de fantastiska modeteckningar han gjort och gör, men en hel vägg i utställningshallen är behängd med akvareller med ett och samma motiv: stenar som speglar sig i vatten. Gustafson bor nära stranden på Long Island utanför New York stora delar av året, och där har han hämtat inspirationen. En och en tyckte jag inte de var så märkvärdiga, men som en stenvägg blev det en riktigt anslående syn!

Copyright Klimakteriehäxan

Välkommen till min akvarellateljé!

Min karriär som akvarellkonstnär tar slut idag, här och nu, när jag bjuder in er till min "ateljé". De alster ni fått se här på bloggen skapades, allihop, under en sammanlagd tidsperiod på mindre än tio minuter. Det är så lång tid det tar att köra genom mackens biltvätt.

Just när jag satt där och bara väntade på att vår snälla Ford skulle bli befriad från pollen, damm och lerfläckar såg jag hur bilderna dansade fram inför mina ögon. Snabbt upp med mobilen och – voilà! har man sett på maken! – det blev en lång rad foton som jag tyckte var riktigt fina att titta på.

Så det lät jag även mina bloggbesökare göra, med den adekvata beskrivningen: man tar vatten och färg och blandar över en plan yta, det behöver inte vara svårare än så! Jag ljög verkligen inte, kan möjligen beskyllas för att ha varit en aning otydlig ... Slutresultatet blev alltså dels en mycket renare bil, dels en rad "konstverk" som nog inte kommer att gå att sälja för några större summor ... men man har som bekant inte roligare än man gör sig. Jag tyckte detta var kul!

Där är de, glasdörrarna som stått för ljusinsläppet medan vattnet strömmat över
vindrutan.

Copyright Klimakteriehäxan
 

Akvarell!!!!!

Återbesök i Klimakteriehäxans akvarellatelje! Det blir en dubbel denna gång, tycker de påminner mycket om varandra. Färg och vatten är ju i princip allt som behövs, plus ett underlag som är lovligt att använda! 

Här går mina tankar till tandläkaren eller tandhygienisten som, när misshandeln närmar sig slutet, säger: Var så god och skölj! En uppmaning man mer än gärna lyder, i förvissning om att man snart får gå hem.

Copyright Klimakteriehäxan