Den må vara kinesisk eller av helt annan nationalitet, men den fågelförsedda krukan med nummer 71 i min pippisamling fungerar utmärkt att ha gröna växter i. Och det har den gjort, i åratal.
Copyright Klimakteriehäxan
Visar inlägg med etikett kina. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kina. Visa alla inlägg
onsdag, november 01, 2017
Kommer pippi nummer 71 från Kina?
Den må vara kinesisk eller av helt annan nationalitet, men den fågelförsedda krukan med nummer 71 i min pippisamling fungerar utmärkt att ha gröna växter i. Och det har den gjort, i åratal.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 30, 2017
Alla skriver vi kanske i vatten ...
Skrivdonet var en kraftig pensel och vattnet var "laddat" i en plastflaska som utgjorde en del av penselns skaft. Flera tysta män gick omkring där och skrev, de såg djupt koncentrerade ut, rörde penseln snabbt, säkert och elegant. Och tecknen de lämnade efter sig var vackra, även för den som liksom jag inte hade en aning om vad de betydde. Orden bildade en stig som man kunde följa, bara man inte promenerade för långsamt ...
Naturligtvis har de här människorna lång träning i kalligrafi, men varifrån traditionen att skriva i vatten kommer har jag inte lyckats räkna ut. Kan det finnas någon sinolog bland mina bloggläsare som kan vara behjälplig?
Detta blir nu mitt bidrag till Gems Weekly Photo Challenge som denna vecka har TEXT som temaord. Klicka på länken för att kolla vad andra bloggare visar i textväg!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 28, 2008
Behöver du en ny säng?
Ni vet hur det är: man rensar ut sådant som gjort sitt, saker man inte behöver, prylar som känns onödiga, omoderna eller bara trista.
Det brukar bli loppmarknad eller auktion, Stadsmissionen eller Myrorna – eller grovsoprummet.
I just det stadiet befinner man sig för närvarande i Beijing. För även om Paralympics inte ens hunnit börja så är ändå ”riktiga” OS över, och någon ska ta hand om resterna. Det handlar om mer än tjugo miljoner föremål, skriver tidningen Beijng Times, och det verkar inte som om man tror att något ska gå raka vägen till tippen utan i stället kunna säljas till hugade spekulanter på souvenirjakt.
Bland sakerna som väntas bli hetast på marknaden finns sängen som den kinesiske basketjätten Yao Ming, 229 centimeter lång, sov i under sin tid i OS-byn. Han är förstås längre än de flesta av sina landsmän, men en ståtlig säng måste det ju vara, så har man bara plats så …
Olika föremål som häckstjärnan Liu Xiang har använt tror man också ska bli populära, även om idolen själv var skadad och inte fick någon medalj utan i stället linkade ut från Fågelboet.
Enligt tidningen beräknas det ta uppemot två år att auktionera ut alla föremål. Alltså finns kanske chansen att rentav lägga ett bud från andra sidan jordklotet. Är du på jakt efter en rejäl säng? Slå till och känn dig som en äkta atlet, somna med idrottshistoriens vingslag susande runt öronen!
Copyright Klimakteriehäxan
Det brukar bli loppmarknad eller auktion, Stadsmissionen eller Myrorna – eller grovsoprummet.
I just det stadiet befinner man sig för närvarande i Beijing. För även om Paralympics inte ens hunnit börja så är ändå ”riktiga” OS över, och någon ska ta hand om resterna. Det handlar om mer än tjugo miljoner föremål, skriver tidningen Beijng Times, och det verkar inte som om man tror att något ska gå raka vägen till tippen utan i stället kunna säljas till hugade spekulanter på souvenirjakt.
Bland sakerna som väntas bli hetast på marknaden finns sängen som den kinesiske basketjätten Yao Ming, 229 centimeter lång, sov i under sin tid i OS-byn. Han är förstås längre än de flesta av sina landsmän, men en ståtlig säng måste det ju vara, så har man bara plats så …
Olika föremål som häckstjärnan Liu Xiang har använt tror man också ska bli populära, även om idolen själv var skadad och inte fick någon medalj utan i stället linkade ut från Fågelboet.
Enligt tidningen beräknas det ta uppemot två år att auktionera ut alla föremål. Alltså finns kanske chansen att rentav lägga ett bud från andra sidan jordklotet. Är du på jakt efter en rejäl säng? Slå till och känn dig som en äkta atlet, somna med idrottshistoriens vingslag susande runt öronen!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 13, 2008
Huvudstaden på allas läppar
Peking – eller som det egentligen ska heta numera: Beijing – är namnet som vi hör ideligen i dessa OS-dagar, ännu inte särskilt guldkantade om man ser med svenska ögon.
Men vad vet vi egentligen om den där staden, mer än att det dräller av nybyggda idrottsarenor, att det är väldigt varmt så här års och att luften är dålig?
Här kan du testa dina kunskaper om den kinesiska huvudstaden.
Måste generat medge, att trots att jag var där så sent som i slutet av förra året blev mitt testresultat inte direkt imponerande …
Men vad vet vi egentligen om den där staden, mer än att det dräller av nybyggda idrottsarenor, att det är väldigt varmt så här års och att luften är dålig?
Här kan du testa dina kunskaper om den kinesiska huvudstaden.
Måste generat medge, att trots att jag var där så sent som i slutet av förra året blev mitt testresultat inte direkt imponerande …
fredag, augusti 08, 2008
Dags för nollåttans upprättelse?
Dagens datum skrivs 080808.
Ett magiskt tal?
Möjligen, fast jag är inte övertygad. Hur som helst är det kö hos vigselförrättarna, och det kan man ju förstå, med tanke på alla historier som brukar berättas om hur svårt folk har att minnas exakt vilken dag de tog klivet in i det äkta ståndet.
Åtta minuter över åtta, lokal tid, började OS-invigningen i Beijing. Ett ögonbedövande spektakel med tusentals aktörer i Fågelboet, akrobatik och elektronik i harmoni, historia berättad med koreografi och finess (fast utan 1900-tal). Hela föreställningen har gett uttrycket ”att göra vågen” en ny innebörd, man förstår att de medverkande övat i ett år eller så. Allt verkade fungera perfekt.
Dräkterna var inte minst fantastiska. Och fyrverkerierna! Lite ironiskt är det att i pyroteknikens hemland fyra av dessa mängder av vackra smällare som gör att den redan dåliga stadsluften blir ännu mycket sämre – när Stockholm hade fyrverkeritävling i samband med den gamla vattenfestivalen låg röken tjock och folk med känsliga luftorgan fick ideliga hostattacker. Men Beijing-bor med astma hör kanske till de folkgrupper som förpassats ut på landsbygden lagom till invigningen?
Visst blir man imponerad där i sin teve-soffa. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad Kinas regering hade kunnat uträtta inom sina egna gränser med alla de pengar som satsats på ett jippo som är över på ett par timmar. Bara kläderna hade säkert kunnat stå för ett antal nya skolor eller vårdcentraler på den avlägsna och ofta fattiga landsbygden. Och tänk på de 250 miljarderna man byggt för … bara för en idrottstävling, så att säga!
Men sådana surkartiga tankar uppmuntras ingen att ha denna magiska 080808-dag. Tvärtom ska vi tro att den gamla drömmen om fred på jorden ska ta ett steg närmare sin fullbordan, att doparna redan har avslöjats, att Kina är på väg att respektera mänskliga rättigheter. Och att svenskarna, trots alla motgångar, ska komma hem med en bunt medaljer så att vi kan fira också på hemmaplan.
Flaggorna är förresten redan uppe, det upptäcker jag under en tur på stan. Flaggar vi verkligen för att OS börjar? Nej, vi högtidlighåller faktiskt drottningens namnsdag, visar det sig när jag kollar. Men kanske att det finns ännu ett skäl att hissa den svenska fanan just i dag: är det möjligen så att skällsordet ”nollåtta” ska tappa sin laddning?
Vi som bor i huvudstaden, vi har under en följd av år fått finna oss i att, i nedlåtande tonfall och med menande blickar, bli kallade just ”nollåttor”. Det betyder att man anser att gränsen mot Norrland går vid Roslagstull, ungefär, och att vi betraktar allt som händer utanför Stockholm som ovidkommande, onödigt, oviktigt och komplett ointressant.
Själv en nollåtta sedan många år tycker jag inte att jag förtjänar det där skällsordet. Vill hellre avskaffa det.
Nu har jag ingen flaggstång alls men hade jag det skulle jag helt enkelt hissa den blågula. För att fira nollåttans upprättelse!
Om nu 080808 är ett riktigt turnummer är det ju till och med trefalt bra att vara en nollåtta.
Hurra, hurra, hurra!
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske kan det vara på sin plats med ett par
LÄSTIPS
med anledning av OS och fokus på Kina? Det finns förstås massor att välja på, men det här är två av mina favoriter:
Vilda svanar av Jung Chang – modern historia i romanform.
Snow Flower and the Secret Fan av Lisa See – livet på kinesiska landsbygden förr i världen.
Båda böckerna kan sägas ha ett kvinnligt perspektiv, och båda författarna har skrivit flera Kina-relaterade böcker (Jung Chang t ex om Mao).
Dessutom kan du klicka på etiketten ”kina” här på bloggen så kan du läsa om mina intryck (och se mina bilder) från ett besök i Beijing i slutet av förra året.
Massor av bilder (och text förstås) från invigningen finns här hos SvD och här hos DN.
Ett magiskt tal?
Möjligen, fast jag är inte övertygad. Hur som helst är det kö hos vigselförrättarna, och det kan man ju förstå, med tanke på alla historier som brukar berättas om hur svårt folk har att minnas exakt vilken dag de tog klivet in i det äkta ståndet.
Åtta minuter över åtta, lokal tid, började OS-invigningen i Beijing. Ett ögonbedövande spektakel med tusentals aktörer i Fågelboet, akrobatik och elektronik i harmoni, historia berättad med koreografi och finess (fast utan 1900-tal). Hela föreställningen har gett uttrycket ”att göra vågen” en ny innebörd, man förstår att de medverkande övat i ett år eller så. Allt verkade fungera perfekt.
Dräkterna var inte minst fantastiska. Och fyrverkerierna! Lite ironiskt är det att i pyroteknikens hemland fyra av dessa mängder av vackra smällare som gör att den redan dåliga stadsluften blir ännu mycket sämre – när Stockholm hade fyrverkeritävling i samband med den gamla vattenfestivalen låg röken tjock och folk med känsliga luftorgan fick ideliga hostattacker. Men Beijing-bor med astma hör kanske till de folkgrupper som förpassats ut på landsbygden lagom till invigningen?
Visst blir man imponerad där i sin teve-soffa. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad Kinas regering hade kunnat uträtta inom sina egna gränser med alla de pengar som satsats på ett jippo som är över på ett par timmar. Bara kläderna hade säkert kunnat stå för ett antal nya skolor eller vårdcentraler på den avlägsna och ofta fattiga landsbygden. Och tänk på de 250 miljarderna man byggt för … bara för en idrottstävling, så att säga!
Men sådana surkartiga tankar uppmuntras ingen att ha denna magiska 080808-dag. Tvärtom ska vi tro att den gamla drömmen om fred på jorden ska ta ett steg närmare sin fullbordan, att doparna redan har avslöjats, att Kina är på väg att respektera mänskliga rättigheter. Och att svenskarna, trots alla motgångar, ska komma hem med en bunt medaljer så att vi kan fira också på hemmaplan.
Flaggorna är förresten redan uppe, det upptäcker jag under en tur på stan. Flaggar vi verkligen för att OS börjar? Nej, vi högtidlighåller faktiskt drottningens namnsdag, visar det sig när jag kollar. Men kanske att det finns ännu ett skäl att hissa den svenska fanan just i dag: är det möjligen så att skällsordet ”nollåtta” ska tappa sin laddning?
Vi som bor i huvudstaden, vi har under en följd av år fått finna oss i att, i nedlåtande tonfall och med menande blickar, bli kallade just ”nollåttor”. Det betyder att man anser att gränsen mot Norrland går vid Roslagstull, ungefär, och att vi betraktar allt som händer utanför Stockholm som ovidkommande, onödigt, oviktigt och komplett ointressant.
Själv en nollåtta sedan många år tycker jag inte att jag förtjänar det där skällsordet. Vill hellre avskaffa det.
Nu har jag ingen flaggstång alls men hade jag det skulle jag helt enkelt hissa den blågula. För att fira nollåttans upprättelse!
Om nu 080808 är ett riktigt turnummer är det ju till och med trefalt bra att vara en nollåtta.
Hurra, hurra, hurra!
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske kan det vara på sin plats med ett par
LÄSTIPS
med anledning av OS och fokus på Kina? Det finns förstås massor att välja på, men det här är två av mina favoriter:
Vilda svanar av Jung Chang – modern historia i romanform.
Snow Flower and the Secret Fan av Lisa See – livet på kinesiska landsbygden förr i världen.
Båda böckerna kan sägas ha ett kvinnligt perspektiv, och båda författarna har skrivit flera Kina-relaterade böcker (Jung Chang t ex om Mao).
Dessutom kan du klicka på etiketten ”kina” här på bloggen så kan du läsa om mina intryck (och se mina bilder) från ett besök i Beijing i slutet av förra året.
Massor av bilder (och text förstås) från invigningen finns här hos SvD och här hos DN.
onsdag, augusti 06, 2008
Fågelboet väntar – The Bird´s Nest Is Ready
The Games can start. The Nest is ready.
Men det är klart, just det här boet brukar mest se ut så här.
But this is the way this Bird´s Nest normally looks.
I firmly believe some Asian basketmakers have contributed with their ideas when the architects worked!
Copyright Klimakteriehäxan
Fler ordlösa onsdagsbilder om du klickar här!
More Wordless Wednesday Photos here!
tisdag, juni 03, 2008
Uppåt på en tisdag
Tittar jag ut och upp lyser himlen blå, tittar jag upp inomhus är risken stor att jag får helt andra upplevelser, som till exempel att jag påminns om att jag ännu inte lokaliserat en målare som kan fräscha upp vår bostad ... och då menar jag inte precis att den kinesiska måleristilen ska bli förhärskande hemma hos oss, den passar bättre hos kineser, tycker jag!
"Upp" är alltså tisdagstema denna vecka, och fler bilder med uppåt-känsla hittar du enkelt till den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 21, 2008
En Rado som är en Lado
Jag har blivit av med en klocka.
Vet inte exakt hur det gick till. Ena stunden satt den på armen, jag tog av den för att ta ett dopp i en pool, tyckte att jag la armbandsuret i väskan.
När jag sedan skulle ta det på mig igen var det borta.
Det var en Rado-klocka.
Ja, alltså, det stod Rado på den. Vilket borde betyda att det handlade om ett lyxur, i prisklassen cirka 20 000 kronor.
Och ändå tog jag förlusten med fattning. Hetsade faktiskt inte upp mig ett enda dugg.
Kanske var det någon mindre bemedlad människa som såg den och ”tog hand om” den.
Om samma människa trodde sig ha gjort ett kap och hoppades ha ökat på månadslönen med en rejäl hacka medelst detta schweiziska kvalitetsur blev han eller hon dock gruvligt besviken. Ett besök på en pantbank eller liknande skulle ge ett enda resultat: gapskratt.
Den där Rado-klockan bör uttalas Lado, för den är kinesisk, i plast, fyndad i Beijing – tre klockor för 100 kronor (just den sorts vara man egentligen inte bör köpa, så nu fick jag väl straffet …)
Om personen som lade vantarna på klockan däremot bara behövde just en mojäng som utvisar tidens gång, så är det bara att gratulera.
Min Lado gick nämligen som ett urverk.
Och själv har jag ju två kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
Vet inte exakt hur det gick till. Ena stunden satt den på armen, jag tog av den för att ta ett dopp i en pool, tyckte att jag la armbandsuret i väskan.
När jag sedan skulle ta det på mig igen var det borta.
Det var en Rado-klocka.
Ja, alltså, det stod Rado på den. Vilket borde betyda att det handlade om ett lyxur, i prisklassen cirka 20 000 kronor.
Och ändå tog jag förlusten med fattning. Hetsade faktiskt inte upp mig ett enda dugg.
Kanske var det någon mindre bemedlad människa som såg den och ”tog hand om” den.
Om samma människa trodde sig ha gjort ett kap och hoppades ha ökat på månadslönen med en rejäl hacka medelst detta schweiziska kvalitetsur blev han eller hon dock gruvligt besviken. Ett besök på en pantbank eller liknande skulle ge ett enda resultat: gapskratt.
Den där Rado-klockan bör uttalas Lado, för den är kinesisk, i plast, fyndad i Beijing – tre klockor för 100 kronor (just den sorts vara man egentligen inte bör köpa, så nu fick jag väl straffet …)
Om personen som lade vantarna på klockan däremot bara behövde just en mojäng som utvisar tidens gång, så är det bara att gratulera.
Min Lado gick nämligen som ett urverk.
Och själv har jag ju två kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, april 22, 2008
Naturens under
I dag ska alla tisdagsbilder visa olika aspekter av naturmaterial. Jag har kikat lite och sett såväl jakskit på tork som stenkonstruktioner och finaste fårskinnsfällar, för att ta några vitt skilda exempel.
Mina bilder är förstås från Kina i fjol - och människan måste förvisso hjälpa pärlmusslan lite i starten, men sedan är processen naturlig.
Fast det är inte ofta pärlorna blir så enormt stora som de i halsbandet på bilden, naturens under! Prislappen var därefter. Och även om det fanns prutmån så handlade det om en summa lika stor som den folk köper en lyxbil för! Men titta är gratis och har som bekant även det sin charm.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, april 02, 2008
Ordlöst – Wordless
So this is what it looks when "wordless" is no exaggeration! More wordless photos here.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 07, 2008
Gott råttår!
Man har lagt grisens år bakom sig, nu är det råttans år enligt deras sätt att räkna.
Och den som fötts i råttans år finns noggrant kartlagd och beskriven:
”Råttor är både charmerande och aggressiva. De förefaller på ytan vara lugna och samlade men är under skinnet osäkra och nervösa. Råttor är hårt arbetande och vet hur man skall spara för att ha något kvar. De är aldrig utan beundrare då de har en dragningskraft. De älskar fester och andra sammankomster med många personer. Råttor tar god hand om sina nära och kära. /…/
Råttor älskar pengar och kan göra mycket för att få dem. Råttor är definitivt smarta. Med alla dessa människor runt sig ser råttan till att det händer något. Råttan kan sätta dem i arbete med vad som helst. /…/
Råttor har svårt att säga nej till ett lågpriserbjudande. De köper ofta saker som de inte behöver och sparar på allt de kan. Souvenirer och personliga saker är lagrade överallt i en råttas hem. /…/
Då det ligger i en råttas natur att veta allt om alla blir de ofta bra författare (exempel: Platon, Leo Tolstoj, William Shakespeare, Truman Capote) /…/
De har ett bra minne och en förmåga att formulera sig. Råttor kan bli framgångsrika i det mesta de försöker sig på. /…/
Ett av råttornas största problem är att de försöker att göra för mycket på en gång.”
Stämde detta månne in på någon råtta i bekantskapskretsen? Eller på dig själv?
Klicka här så kan du dels läsa mer om det som (enligt EuroAsia Software) kännetecknar en råttmänniska, dels om de djur som symboliserar andra födelseår - och om den kinesiska zodiaken i allmänhet!
Copyright Klimakteriehäxan
Här finns dessutom bilder från nyårsfirandet i Kina – och här mer att läsa, i SvD.
DN satsar också f n hårt på Kina. Och missa inte att klicka på min etikett "Kina" där du får hänga med på mitt besök i Beijing i slutet av förra året!
Skylten med råttan (bilden) härstammar från Japan 1984 (också Råttans år), inköpt i Tokyo på bröllopsresa!
söndag, februari 03, 2008
Fascinerad av fötter
Från en väninna i USA har jag fått en bok i present, en som stått på bästsäljarlistan i NY Times: ”Snow Flower and the Secret Fan” (Snöblomma och den hemliga solfjädern) av Lisa See, och det var ju faktiskt en perfekt bok till den som dels vårdar en f d sjuk fot, dels nyligen gjort sitt första besök i Kina - och sedan tidigare gillar solfjädrar...
Boken handlar om kvinnoliv långt ute på den kinesiska landsbygden på 1800-talet. Och ett av de allra viktigaste inslagen när flickor skulle uppfostras till kvinnor var att binda deras fötter. Först fick de för all del lära sig att gå, men vid tidig ålder – mellan tre och sju år – skulle formen på deras fötter förändras genom yttre våld. Ju mindre fötter, desto finare, och större chans att bli ingift i en förnäm familj. Den idealiska formen på en färdig fot var lotusblommans knopp (tänk novemberkaktus, det är ganska likt!).
Lisa Sees roman har två huvudpersoner, Snow Flower och Lily, och Lilys fötter blir till slut sju centimeter långa, vilket är superbt. Detta betyder att benen i mellanfoten har knäckts, att de små tårna klämts in under fotsulan, att fotvalvet är dubbelvikt (ska påminna om vaginan) och att hälen inte längre räknas till foten, utan till benet. Man går – eller stapplar, snarare – i princip på stortån, och den lilla foten är klädd i vackert broderade sidenskor, som framhäver den perfekta knoppformen.
Kanske var de små omformade fötterna i grund och botten inget annat än en erotisk signal, en aptitretare som skulle locka männen att göra många söner, det mest värdefulla en kvinna kunde bidra med.
Inte sällan hände det att flickor dog under förvandlingen. I boken drabbas Lilys lillasyster av blodförgiftning och hennes liv går inte att rädda. Men traditionen uppehölls, flickor var trots allt inte särskilt mycket värda, så här gällde uppenbarligen principen att ”lite spill får man räkna med”.
De som av en eller annan anledning undkom och fick behålla fotens ursprungliga form blev oftast tjänstehjon, av lägsta rang.
Lisa See är amerikanska med kinesiskt påbrå och har ägnat mycket tid åt att forska i gamla traditioner kring kvinnors liv i Kina. Jung Chang föddes i Kina men bor nu i Storbritannien. Också i hennes ”Wild Swans” (Vilda svanar) drabbas läsaren av insikten, att bundna fötter var en sed som var nästan ofattbart grym. Jung Changs bok är självbiografisk och utspelar sig på 1900-talet, med en skildring av kulturrevolutionen bl a. Trots att det blev förbjudet att binda flickornas fötter redan 1912 fortsatte man att göra det en bra bit in i förra århundradet, framför allt i Yunan-provinsen i södra Kina.
Fascinerande läsning, inte bara om fötter, som väcker tankar, det gäller båda dessa böcker, som alltså bygger på ”a true story”. Rekommenderas!
Och foten, min hallux valgus-opererade fot?
Jo tack, bra.
Jämfört med de där kinesiska 1800-talsfötterna har det över huvud taget aldrig varit minsta fel på den.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du se hur de där fötterna kunde se ut - här finns bilder!
Mer fakta om bundna fötter här.
Och bilden på skon har jag lånat här - där det också finns mycket mer information.
Lisa Sees roman har två huvudpersoner, Snow Flower och Lily, och Lilys fötter blir till slut sju centimeter långa, vilket är superbt. Detta betyder att benen i mellanfoten har knäckts, att de små tårna klämts in under fotsulan, att fotvalvet är dubbelvikt (ska påminna om vaginan) och att hälen inte längre räknas till foten, utan till benet. Man går – eller stapplar, snarare – i princip på stortån, och den lilla foten är klädd i vackert broderade sidenskor, som framhäver den perfekta knoppformen.
Inte sällan hände det att flickor dog under förvandlingen. I boken drabbas Lilys lillasyster av blodförgiftning och hennes liv går inte att rädda. Men traditionen uppehölls, flickor var trots allt inte särskilt mycket värda, så här gällde uppenbarligen principen att ”lite spill får man räkna med”.
De som av en eller annan anledning undkom och fick behålla fotens ursprungliga form blev oftast tjänstehjon, av lägsta rang.
Lisa See är amerikanska med kinesiskt påbrå och har ägnat mycket tid åt att forska i gamla traditioner kring kvinnors liv i Kina. Jung Chang föddes i Kina men bor nu i Storbritannien. Också i hennes ”Wild Swans” (Vilda svanar) drabbas läsaren av insikten, att bundna fötter var en sed som var nästan ofattbart grym. Jung Changs bok är självbiografisk och utspelar sig på 1900-talet, med en skildring av kulturrevolutionen bl a. Trots att det blev förbjudet att binda flickornas fötter redan 1912 fortsatte man att göra det en bra bit in i förra århundradet, framför allt i Yunan-provinsen i södra Kina.
Fascinerande läsning, inte bara om fötter, som väcker tankar, det gäller båda dessa böcker, som alltså bygger på ”a true story”. Rekommenderas!
Och foten, min hallux valgus-opererade fot?
Jo tack, bra.
Jämfört med de där kinesiska 1800-talsfötterna har det över huvud taget aldrig varit minsta fel på den.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du se hur de där fötterna kunde se ut - här finns bilder!
Mer fakta om bundna fötter här.
Och bilden på skon har jag lånat här - där det också finns mycket mer information.
söndag, januari 20, 2008
Tidningspärlor
Två pärlor av helt olika sort stannar kvar i minnet efter läsningen av dagens morgontidningar. Klimakteriehäxans stadiga läsekrets vet, att jag skrivit en hel del om vad man kan hinna uppleva på en vecka i Beijing som förstagångsbesökare (klicka på etiketten "Kina" så kommer du direkt till de bloggposterna, en hel del att läsa!). Men det som SvD-medarbetaren Ola Wong rapporterar om, det var inget jag snappade upp.
Det visar sig att det också i Kina numera är status för framgångsrika män att ha en ”andra hustru”, en ung och klädsam älskarinna att visa upp i lämpliga sammanhang. För all del ingen ny uppfinning i världshistorien, ”sugar daddies” är en välkänd internationell företeelse.
Men när den bedragna hustrun i direktsänd teve kliver fram och tar tag i saken blir det en annan historia. Maken hade nog hellre mött det klassiska kinesiska straffet ”död genom tusen snitt”, tror artikelförfattaren. Och som extra krydda visar det sig att båda parterna är kända programledare i teve i Kina… en äkta dokusåpa!
Läs hela historien här!
Och sedan är det den oförliknelige Assar, tecknad i DN av Ulf Lundkvist, som fastnar. I dagens ruta befinner vi oss i ett klassrum, med Fröken och en elev.
-För hundra år sedan fanns det både björn och varg här i socknen! säger lärarinnan.
Eleven:
-Då var väl Fröken rädd?
Det visar sig att det också i Kina numera är status för framgångsrika män att ha en ”andra hustru”, en ung och klädsam älskarinna att visa upp i lämpliga sammanhang. För all del ingen ny uppfinning i världshistorien, ”sugar daddies” är en välkänd internationell företeelse.
Men när den bedragna hustrun i direktsänd teve kliver fram och tar tag i saken blir det en annan historia. Maken hade nog hellre mött det klassiska kinesiska straffet ”död genom tusen snitt”, tror artikelförfattaren. Och som extra krydda visar det sig att båda parterna är kända programledare i teve i Kina… en äkta dokusåpa!
Läs hela historien här!
Och sedan är det den oförliknelige Assar, tecknad i DN av Ulf Lundkvist, som fastnar. I dagens ruta befinner vi oss i ett klassrum, med Fröken och en elev.
-För hundra år sedan fanns det både björn och varg här i socknen! säger lärarinnan.
Eleven:
-Då var väl Fröken rädd?
tisdag, december 18, 2007
Minnesvärt?
Nu börjar tillbakablickarna strömma in.
Vad var det för år egentligen, 2007?
Hände det något som vi kommer att komma ihåg länge?
Kommer vi över huvud taget ihåg särskilt mycket?
Dagens Nyheter vill att läsarna ska utse årets största nyhet och ger fem alternativ.
Det är: avhoppen från regeringen, striden om privat alkoholimport, fastighetsskatten, riksbankens räntehöjningar och Mona Sahlin som ny ledare för socialdemokraterna.
Var det verkligen allt?
Hos mig personligen har ingen av de där fem företeelserna satt några djupare spår.
Nyheter, visst, men inget som berör – jo, det är klart att många direkt känner av högre räntor och ändrad fastighetsskatt, och nog är det väl intressant vem som leder landets största parti – men minnesvärt?
På min privata lista, väldigt privat, visst, men i alla fall, står helt andra saker.
Som att Dottern tog studenten. Som att jag haft kul på jobbet, med delvis nya arbetskamrater. En härlig semesterresa i Norrland. Dolly Parton live i Globen. Familjens vecka i Beijing.
Inget av detta platsar förstås på DN:s lista, det är jag helt på det klara med. Men nu undrar jag: hur ser din lista över de fem mest minnesvärda upplevelserna ut?
Berätta i en kommentar om du tar upp stafettpinnen, så att man kan kolla!
Copyright Klimakteriehäxan
Vad var det för år egentligen, 2007?
Hände det något som vi kommer att komma ihåg länge?
Kommer vi över huvud taget ihåg särskilt mycket?
Dagens Nyheter vill att läsarna ska utse årets största nyhet och ger fem alternativ.
Det är: avhoppen från regeringen, striden om privat alkoholimport, fastighetsskatten, riksbankens räntehöjningar och Mona Sahlin som ny ledare för socialdemokraterna.
Var det verkligen allt?
Hos mig personligen har ingen av de där fem företeelserna satt några djupare spår.
Nyheter, visst, men inget som berör – jo, det är klart att många direkt känner av högre räntor och ändrad fastighetsskatt, och nog är det väl intressant vem som leder landets största parti – men minnesvärt?
På min privata lista, väldigt privat, visst, men i alla fall, står helt andra saker.
Som att Dottern tog studenten. Som att jag haft kul på jobbet, med delvis nya arbetskamrater. En härlig semesterresa i Norrland. Dolly Parton live i Globen. Familjens vecka i Beijing.
Inget av detta platsar förstås på DN:s lista, det är jag helt på det klara med. Men nu undrar jag: hur ser din lista över de fem mest minnesvärda upplevelserna ut?
Berätta i en kommentar om du tar upp stafettpinnen, så att man kan kolla!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 30, 2007
Klimakteriehäxan i Kina
Jag har bombarderat er, kära läsare, med mina intryck från en intensiv novembervecka i Beijing.
Tror att jag kan lova att det är slut med det nu. Fast jag blev ju fascinerad (helt enligt ritningarna) och att sätta saker och ting på pränt är ett bra sätt att tänka tillbaka, att reflektera, att minnas, helt enkelt.
För den händelse du råkar vara lite extra intresserad, kanske hittat hit till bloggen alldeles nyss eller kanske själv planerar en liknande tripp så har du här Klimakteriehäxans Kina-rapportering i sammanfattning! (etiketten ”Kina” funkar förstås också!)
1. Beijing – där kostar dubbel lycka 10 kronor
2. Kinesisk vardag – och lyx
3. Plötsligt blev tv-rutan kolsvart
4. Äter vi verkligen ekorre?
5. Jag har stått på Den Kinesiska Muren!
6. Glad pensionär – i Kina
Dessutom finns det några lösryckta bilder.
En vacker flicka - som Ordlös Onsdagsbild.
En tankeväckande skylt - även det en ordlös post.
Samt en bild på ovanligt pynt, plåtat hemma hos en familj i Beijing.
Andra bloggar om Kina finns det självklart.
En har jag hittat här.
Har du också bloggat om besök i Kina/Beijing? Berätta det i en kommentar!
Och på backpacking.se hittar du ungefär allt du kan önska dig om shopping, som är en kul hobby. Det mesta finns, kopia på kopia på kopia, ibland har man tur och får en bra, men man får acceptera att det är något av ett lotteri samtidigt. Det gäller bara att ha gott om tid, för att pruta tar hårt på tålamodet medan klockan - kanske är det en Lolex för 10 kronor - tickar på…
Det mesta som kan sägas om den saken hittar du alltså på den här adressen.
Samma upphovskvinna har ännu en blogg med en hel del om Beijing, klicka på hennes etiketter för Kina så kommer du direkt dit.
Nihau!
Copyright Klimakteriehäxan
Tror att jag kan lova att det är slut med det nu. Fast jag blev ju fascinerad (helt enligt ritningarna) och att sätta saker och ting på pränt är ett bra sätt att tänka tillbaka, att reflektera, att minnas, helt enkelt.
För den händelse du råkar vara lite extra intresserad, kanske hittat hit till bloggen alldeles nyss eller kanske själv planerar en liknande tripp så har du här Klimakteriehäxans Kina-rapportering i sammanfattning! (etiketten ”Kina” funkar förstås också!)
1. Beijing – där kostar dubbel lycka 10 kronor
2. Kinesisk vardag – och lyx
3. Plötsligt blev tv-rutan kolsvart
4. Äter vi verkligen ekorre?
5. Jag har stått på Den Kinesiska Muren!
6. Glad pensionär – i Kina
Dessutom finns det några lösryckta bilder.
En vacker flicka - som Ordlös Onsdagsbild.
En tankeväckande skylt - även det en ordlös post.
Samt en bild på ovanligt pynt, plåtat hemma hos en familj i Beijing.
Andra bloggar om Kina finns det självklart.
En har jag hittat här.
Har du också bloggat om besök i Kina/Beijing? Berätta det i en kommentar!
Och på backpacking.se hittar du ungefär allt du kan önska dig om shopping, som är en kul hobby. Det mesta finns, kopia på kopia på kopia, ibland har man tur och får en bra, men man får acceptera att det är något av ett lotteri samtidigt. Det gäller bara att ha gott om tid, för att pruta tar hårt på tålamodet medan klockan - kanske är det en Lolex för 10 kronor - tickar på…
Det mesta som kan sägas om den saken hittar du alltså på den här adressen.
Samma upphovskvinna har ännu en blogg med en hel del om Beijing, klicka på hennes etiketter för Kina så kommer du direkt dit.
Nihau!
Copyright Klimakteriehäxan
Glad pensionär - i Kina
Det finns inte mindre än 1,3 miljarder kineser.
Vilket betyder gott om arbetskraft, billig arbetskraft, arbetskraft som av nöd flyttar runt i landet och tar jobb där sådana finns.
Det betyder också att den som har en anställning går i pension tidigt. Väldigt tidigt, i alla fall med svenska mått mätt: en kines lämnar förvånansvärt ofta sitt aktiva yrkesliv när han eller hon fyller 50.
Att gå hem från jobbet för gott så ung betyder oftast också att man får en tämligen blygsam summa i pension. Så ska man bli en glad pensionär får det inte hänga på pengarna.
Men vad gör då Kinas alla unga pensionärer?
Ja inte vet jag hur nära sanningen jag kommit, men jag har fått ett antal beskrivningar av hur de kan tänkas leva sin vardag. Så håll till godo – lite sanning måste det finnas, för jag har ju tagit bilder, se själva! (Vill du se någon av dem i större format? Klicka bara på bilden!)
Kinesiska pensionärer går upp tidigt på morgonen och beger sig till närmaste park. Där ägnar de sig åt badminton, tai chi och andra kroppsövningar. Man ser dem ibland i små grupper på en liten gräsplätt, men i de stora parkerna är aktiviteterna organiserade, någon leder, det kommer musik ur en medhavd bergsprängare. Somliga är fenomenalt smidiga, andra sneglar på grannen och kommer ur rytmen – det tar naturligtvis ett tag att lära sig rörelserna, i rätt ordning.
Herrar i Kina som slutat arbeta skaffar sig ofta en fågel. På morgonen – de förefaller vara rysligt morgonpigga, samtliga kinesiska pensionärer! – tar man fågeln i dess bur, går till en park, sätter sig på en bänk och väntar. Så småningom kommer fler små farbröder med fågelburar, de tar skynket av buren och sedan blir det sångtävling! En liten melodifestival, helt enkelt! Om inga damer håller burfågel? Inte en aning. Över huvud taget ser jag färre kvinnor, och de jag sett tycks jag inte ha fotograferat...
Andra musicerar själva, på skojiga instrument vars like man aldrig skådat bland Stockholms gatumusikanter. Både sträng- och blåsinstrument förekommer, ibland som ackompanjemang till en sångare som verkar inspirerad av den klassiska och för västerländska öron föga njutbara stilen som utövas på Pekingoperan.
Brädspel är en internationell företeelse, och det är också en sysselsättning som kan utövas i parken. Den här varianten lyckades jag inte identifiera, kanske en motsvarighet till dam? Däremot såg vi inget Mah Jong, det spelar man nog mest inomhus, på vintern, i speciella lokaler. Klirrandet av bitarna brukar höras ut på gatan, det minns jag från ett besök i Hongkong för rätt många år sedan. 
Ett annat tidsfördriv som jag inte kunde se mig mätt på var de poesiskrivande männen. Med en pensel gjord av en petflaska och en bit skumgummi på ett skaft skriver de klassiska dikter i vatten på stenläggningen. Så snart solen torkat upp de vackra skrivtecknen gör de nya, oförtröttligt, utan att prata med någon. Kanske är det en form av meditation?
Efter alla dessa aktiviteter som, om jag ska tro mina källor, är koncentrerade till förmiddagarna, går pensionärerna hem lite piggare, lite friskare, lite mjukare i lederna. Sedan lagar de kanske te eller lite mat och umgås med resten av familjen.
Får man då ett längre liv av att gå i tidig pension och sedan ägna sig åt lugna sporter och kulturella övningar?
Medellivslängden i Kina beräknades år 2003 vara 71 år, att jämföra med 78 år för män och 82 för kvinnor i Sverige.
Men utan tvekan skulle våra gamlingar bli ännu piggare och leva ytterligare några år om vi från Kina importerade lite tai chi.
Eller varför inte den Kung Fu-inspirerade solfjädersgymnastiken? Stora solfjädrar var ett vapen, och de aggressiva smällarna som hörs när en hel grupp människor fäller upp sina klarröda solfjädrar i ett och samma ögonblick får en att förstå, att denna feminina accessoar faktiskt också haft andra användningsområden.
Men nej, jag köpte ingen kampvariant av den för mig så kära solfjädern.
Däremot några andra, av den fredliga, kvinnliga sorten… Sådana kan man aldrig få för många av.
Vid närmare eftertanke har jag nu så pass stort lager att de kommer att räcka en bra bit in i 2000-talet.
Så blir jag kanske också en glad pensionär, med lite kinesisk hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
Vilket betyder gott om arbetskraft, billig arbetskraft, arbetskraft som av nöd flyttar runt i landet och tar jobb där sådana finns.
Det betyder också att den som har en anställning går i pension tidigt. Väldigt tidigt, i alla fall med svenska mått mätt: en kines lämnar förvånansvärt ofta sitt aktiva yrkesliv när han eller hon fyller 50.
Att gå hem från jobbet för gott så ung betyder oftast också att man får en tämligen blygsam summa i pension. Så ska man bli en glad pensionär får det inte hänga på pengarna.
Men vad gör då Kinas alla unga pensionärer?
Ja inte vet jag hur nära sanningen jag kommit, men jag har fått ett antal beskrivningar av hur de kan tänkas leva sin vardag. Så håll till godo – lite sanning måste det finnas, för jag har ju tagit bilder, se själva! (Vill du se någon av dem i större format? Klicka bara på bilden!)
Andra musicerar själva, på skojiga instrument vars like man aldrig skådat bland Stockholms gatumusikanter. Både sträng- och blåsinstrument förekommer, ibland som ackompanjemang till en sångare som verkar inspirerad av den klassiska och för västerländska öron föga njutbara stilen som utövas på Pekingoperan.
Får man då ett längre liv av att gå i tidig pension och sedan ägna sig åt lugna sporter och kulturella övningar?
Medellivslängden i Kina beräknades år 2003 vara 71 år, att jämföra med 78 år för män och 82 för kvinnor i Sverige.
Men utan tvekan skulle våra gamlingar bli ännu piggare och leva ytterligare några år om vi från Kina importerade lite tai chi.
Men nej, jag köpte ingen kampvariant av den för mig så kära solfjädern.
Däremot några andra, av den fredliga, kvinnliga sorten… Sådana kan man aldrig få för många av.
Vid närmare eftertanke har jag nu så pass stort lager att de kommer att räcka en bra bit in i 2000-talet.
Så blir jag kanske också en glad pensionär, med lite kinesisk hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 29, 2007
När ett enkelt "hej" är svårt
Nihau.
Det är det enda ord jag har dristat mig till att försöka säga på kinesiska. ”Nihau” – med reservation för stavningen – betyder ”hej” eller ”goddag” och vår guide tillhåller oss att inte jama som katter utan att verkligen få det att låta rätt.
Lättare sagt än gjort: i kinesiskan finns fyra olika ”toner” som appliceras på samma ord, och vilken ton man använder avgör ordets betydelse. Kanske tror man att man säger något om vädret när man i själva verket uttalat ett riktigt fult ord eller, inte lika illa, något som omöjligt går att passa in i sammanhanget.
Vår guide har ett namn som hon på förhand vet att vi svenskar inte klarar, så för enkelhetens skull går hon under arbetsnamnet Anna.
Anna har läst svenska på universitetet i Beijing i fyra år.
Vi undrar hur hon över huvud taget kunde komma på tanken?
Jo, hon hade nog tänkt sig spanska från början, men blev avskräckt. Någon hade upplyst henne om att spanska krävde tydliga rullande ”r”, en mardröm – maldlöm – för kineser.
Så Anna valde svenska i stället. Sökte och blev antagen. Bara för att på första lektionen få höra, att ”r” skulle tränas morgon, middag och kväll, för utan ”r” skulle det aldrig bli någon svenska. Stundtals rullar hennes ”r” perfekt, men svårt är det, det märks. Nu har hon till och med besökt Sverige två gånger, och hon kommunicerar på ärans och hjältarnas språk på ett effektivt sätt, även om vi skruvar på oss ibland, delvis roade, delvis lätt plågade av kringhoppande prepositioner, de flitigt förväxlade r:en och l:en och en hel del annat i meningsbyggnadsväg som skulle föranleda feta röda bockar i en svensk skoluppsats.
Fast faktum kvarstår: det är ändå en sorts hjältedåd hon har utfört. Se på oss, vi kan ju inte ens säga ”hej” rätt på kinesiska!
Genom jobbet som turistguide i Beijing har hon också hunnit skaffa sig en hel del insikter om svenskar.
Eftersom vi gärna drar oss på mornarna när vi har semester beställer hon därför diktatoriskt väckning till oss alla. Hon påminner oss ständigt om nästa programpunkt, hon drar historia och statistik, hon ger oss ”ledigt” i ett exakt antal minuter (tletton), och hon samlar oss under fanan – en liten resebyråvimpel på hopfällbart skaft – under fältropet ”Annas klupp” (Annas grupp, alltså). Och vi har inte en chans att glömma en väska eller missa något, hon räknar oss ständigt.
Dessutom underhåller hon oss med anekdoter och incidenter från tidigare utflykter. Som berättelsen om kvinnan som packade sin väska så nitiskt, att när den hämtats hade hon inga kläder kvar på hotellrummet. Fick åka till flyget i reseledarens utlånade pyjamas och byta om vid incheckningsdisken…
Anna varnar oss för att göra om misstaget, eftersom hon konstaterat att ingen av oss skulle kunna klämma in sig i hennes sovplagg, storlek 32 ungefär.
Och så var det mannen som glömt sina skor. Anna fick gå på jakt men hittade inget – förrän hon insåg att ett par svenska 44or mer är att likna vid två fartyg. Hon lokaliserade de skeppsliknande fotbeklädnaderna och fraktade dem till dess ägare, men konstaterar att ett par riktiga båtar nog hade luktat bättre.
Jobbet medför också andra komplikationer. Som när besökarna vill veta exakt var stridsvagnen körde över studenten vid Himmelska Fridens Torg. Det får inte Anna visa oss, ursäktar sig med att hon bara var barn när det hände, att hon inte har riktig koll. Fast så småningom förstår vi att detta är inget man talar med folk om. Det skulle rent av kunna bli farligt.
Och känslan är grundmurad: vilken tur vi har, vi som inte är födda och bor i Kina. Trots det så kallade ekonomiska undret, trots potentialen, trots naturrikedomarna.
Dessutom slipper vi ju ens fundera över att försöka lära oss språket, det som vi inte klarar att säga ett enkelt "hej" på efter en veckas övning...
Copyright KLimakteriehäxan
Det är det enda ord jag har dristat mig till att försöka säga på kinesiska. ”Nihau” – med reservation för stavningen – betyder ”hej” eller ”goddag” och vår guide tillhåller oss att inte jama som katter utan att verkligen få det att låta rätt.
Lättare sagt än gjort: i kinesiskan finns fyra olika ”toner” som appliceras på samma ord, och vilken ton man använder avgör ordets betydelse. Kanske tror man att man säger något om vädret när man i själva verket uttalat ett riktigt fult ord eller, inte lika illa, något som omöjligt går att passa in i sammanhanget.
Vår guide har ett namn som hon på förhand vet att vi svenskar inte klarar, så för enkelhetens skull går hon under arbetsnamnet Anna.
Anna har läst svenska på universitetet i Beijing i fyra år.
Vi undrar hur hon över huvud taget kunde komma på tanken?
Jo, hon hade nog tänkt sig spanska från början, men blev avskräckt. Någon hade upplyst henne om att spanska krävde tydliga rullande ”r”, en mardröm – maldlöm – för kineser.
Så Anna valde svenska i stället. Sökte och blev antagen. Bara för att på första lektionen få höra, att ”r” skulle tränas morgon, middag och kväll, för utan ”r” skulle det aldrig bli någon svenska. Stundtals rullar hennes ”r” perfekt, men svårt är det, det märks. Nu har hon till och med besökt Sverige två gånger, och hon kommunicerar på ärans och hjältarnas språk på ett effektivt sätt, även om vi skruvar på oss ibland, delvis roade, delvis lätt plågade av kringhoppande prepositioner, de flitigt förväxlade r:en och l:en och en hel del annat i meningsbyggnadsväg som skulle föranleda feta röda bockar i en svensk skoluppsats.
Fast faktum kvarstår: det är ändå en sorts hjältedåd hon har utfört. Se på oss, vi kan ju inte ens säga ”hej” rätt på kinesiska!
Genom jobbet som turistguide i Beijing har hon också hunnit skaffa sig en hel del insikter om svenskar.
Eftersom vi gärna drar oss på mornarna när vi har semester beställer hon därför diktatoriskt väckning till oss alla. Hon påminner oss ständigt om nästa programpunkt, hon drar historia och statistik, hon ger oss ”ledigt” i ett exakt antal minuter (tletton), och hon samlar oss under fanan – en liten resebyråvimpel på hopfällbart skaft – under fältropet ”Annas klupp” (Annas grupp, alltså). Och vi har inte en chans att glömma en väska eller missa något, hon räknar oss ständigt.
Dessutom underhåller hon oss med anekdoter och incidenter från tidigare utflykter. Som berättelsen om kvinnan som packade sin väska så nitiskt, att när den hämtats hade hon inga kläder kvar på hotellrummet. Fick åka till flyget i reseledarens utlånade pyjamas och byta om vid incheckningsdisken…
Anna varnar oss för att göra om misstaget, eftersom hon konstaterat att ingen av oss skulle kunna klämma in sig i hennes sovplagg, storlek 32 ungefär.
Och så var det mannen som glömt sina skor. Anna fick gå på jakt men hittade inget – förrän hon insåg att ett par svenska 44or mer är att likna vid två fartyg. Hon lokaliserade de skeppsliknande fotbeklädnaderna och fraktade dem till dess ägare, men konstaterar att ett par riktiga båtar nog hade luktat bättre.
Jobbet medför också andra komplikationer. Som när besökarna vill veta exakt var stridsvagnen körde över studenten vid Himmelska Fridens Torg. Det får inte Anna visa oss, ursäktar sig med att hon bara var barn när det hände, att hon inte har riktig koll. Fast så småningom förstår vi att detta är inget man talar med folk om. Det skulle rent av kunna bli farligt.
Och känslan är grundmurad: vilken tur vi har, vi som inte är födda och bor i Kina. Trots det så kallade ekonomiska undret, trots potentialen, trots naturrikedomarna.
Dessutom slipper vi ju ens fundera över att försöka lära oss språket, det som vi inte klarar att säga ett enkelt "hej" på efter en veckas övning...
Copyright KLimakteriehäxan
tisdag, november 27, 2007
Pynt?
Den är i alla fall gjord av kulor, den kinesiska prydnadsgrisen som jag plåtat hemma hos en familj i Beijing.
Knappast tänkt som julpynt hur som helst, trots att det så tydligt är en liten gris.
Pynt är i alla fall tisdagstema just nu.
Och nog har vi väl alla lite pynt omkring oss, mer eller mindre allt efter person och läggning. Vilket betyder att man som betraktare ibland hisnar, ibland fylls med fasa, ibland med förtjusning.
Var så god och välj!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 26, 2007
Jag har stått på Den Kinesiska Muren!
Som lät bygga den kinesiska muren
Och bränna alla böcker i Kina
Detta hände på Hannibals tid, innan Jesus var född
Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Kring alla kungariken han besegrat
Lät han bygga den kinesiska muren
Jag hör Evert Taubes röst inom mig när jag står där.
I min fantasi har besöket vid kinesiska muren varit höjdpunkten på mitt första besök i Beijing. Så blir det också.
Efter att ha sett staden lagd i tät dimma de första dygnen har det lättat, och när bussen slingrat sig ur bilmassorna och kommit till förorterna i utkanten har vi ett strålande väder, med sol och nästan inga vindar.
Perfekt för ett besök på Muren, världens längsta byggnadsverk och sedan juli i år ett av våra nya underverk.
Den där Chi-Huang-Ti har jag bara hört talas om i Taubes text.
Hur kom han egentligen på idén att bygga muren? Upp och ner över bergstoppar, genom dalar. Bred, ibland brutalt brant förstås, med vakttorn. Det finns ungefär 24 000 stycken.
Hur gick det till att få ihop byggstenarna, som lär täcka en kärna av stampad jord?
Hur många kan ha dött under arbetets gång?
Hur kunde det över huvud taget bli klart, så ofantligt många år som det pågick?
Det finns ingenting ens avlägset liknande projekt i hela världen.
I dag är Muren en kassako för den kinesiska staten. Turisterna kommer i en aldrig sinande ström, de är kineser från andra delar av det väldiga landet, vi möter thailändare, amerikaner, britter, danskar, italienare, holländare, fransmän, spanjorer. Alla pustar över de ojämna och svårklättrade trappstegen, vi stannar och tar bilder på utsikten, på varandra. Andas ut.
Ett gäng japaner vill bli plåtade tillsammans med oss, vi poserar och roterar kameran mellan oss så att alla får vara med. Inget av mina fotografier blir förresten riktigt bra, men de finns i mitt eget bildminne!
Platsen dit vi har kommit, Badaling, ligger vid ett av de restaurerade avsnitten av muren. Man kan välja: en vandring är brant, en är lite flackare.
Vi tar den branta, för där är trängseln inte särskilt stor. (Bilden ovan visar den flackare sträckan).
Men på varje avsats finns en förhoppningsfull grupp försäljare: mössor, t-tröjor, väskor, sjalar bjuds ut till ett pris som krymper i rekordfart ju mindre intresserad man verkar. Och utsikten kan de inte förstöra.
Jag känner en sorts andaktsfullhet när jag står där och ser ut över det böljande landskapet, de vassa topparna, den djupgröna dalen.
Jag står verkligen på Den Långa Muren. Ser hur den slingrar sig som en tjock orm, iväg från mina fötter och sedan nästan oändligt lång – jo, jag vet att vissa avsnitt rasat och att den inte alls hänger ihop hela vägen, men sådana petitesser bortser jag från.
Chi-Huang-Ti var säkert en gruvlig tyrann, men den där muren han bestämde sig för att bygga, den blev verkligen något att drömma om, något att uppleva, hur absurt den än kan verka, för egentligen var det väl inget annat än (storhets)vansinne som gjorde att projektet blev av, att Kina fick ett av världens underverk inom sina gränser..
Det är nästan jobbigare att ta sig ner än upp, men man har ju inget val.
Väl där nere igen köper jag en tröja, en på vilken det står ”I have climbed up the Great Wall”. Tyckte den var värd 25 spänn.
Fast besöket på Underverket Muren kommer jag minnas även när souvenirtröjan rämnat i sina sömmar – det kan ju i och för sig ske rätt så snart...
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 25, 2007
Äter vi verkligen ekorre?
Vår familj går gärna på Kina-restaurang, vi hanterar pinnar hyfsat, vi tycker att biff med bambuskott eller i Sichuan-tappning är riktigt gott.
Som västerländsk gruppturist i den kinesiska huvudstaden blir man dock aningen besviken.
De första två av veckans semesterdagar är det kul att smaka på alla de rätter som ställs fram på den roterande glasskivan mitt på det runda bordet. Sedan tröttnar man, variationen är inte så stor, kryddningen försiktig för att uttrycka det milt. Vi blir inte överraskade av något. Och jag skulle hellre få en rätt, en som jag valt själv, än att blanda smakbitar från tio-tolv fat som det blir nu. Det här är fyra små rätter gånger tre eller så.
En soppa finns alltid, men den verkar bli tunnare och blaskigare för varje måltid, vi väljer bort den helt. Vi serveras kyckling, biff och fläsk, ofta friterat. Riset kommer in sent med svenska ögon sett, fast kineser äter inte lika mycket ris som vi – om gästerna äter mycket ris vid en måltid lär det betyda att de inte ansett sig kunna bli mätta på resten.
Och ursäkta om jag blir lite onödigt tydlig nu, men det där kritvita riset sätter effektivt stopp för den svenska peristaltiken, den som är van att underhållas av rågbröd, havregryn och rårivna morötter.
Fisk och någon enstaka räka får vi också, utan att bli entusiastiska. Friterad potatismosbulle smakar inte särskilt mycket och vägrar dessutom att lyda mina pinnar (fast man kan få gaffel och kniv också).
Glad blir jag när ett fat ångkokta grönsaker landar framför min näsa. Broccoli med perfekt tuggmotstånd, morotsbitar, blomkål.
Sensationellt goda är minitomaterna, som smakar sol och sommar.
En kakliknande historia jag tuggar på mellan fläsk och biff smakar förvånansvärt sött.
Jovisst, det var ju efterrätten jag plockade åt mig, i helt fel ordning.
Vår guide är hela tiden hjälpsam och förklarar vad som finns på faten. Hon ger tips om hur man håller sina pinnar, hon svarar på frågor.
Vilket påminner mig om den dag i forntiden, då jag just hämtat Sonen på dagis. Undrar vad han ätit till lunch?
-Kinagryta, svarar han.
-Jaha, säger jag, och vad var det i den då?
-Kineser, säger han med självklart tonfall. Och det är ju helt logiskt – i korvgryta är det ju korv, alltså måste det ju vara kineser i Kinagryta, det fattar ju vem som helst.
Någon Kinagryta såg vi dock aldrig till. Men intrycket att menyerna hade anpassats till vad man tror att stora näsors smaklökar vill ha, det kvarstår.
Faktum är, att när vi brutit oss ut ur gruppen och därför skulle ordna lunch på egen hand så hamnade vi – jo, jag skäms lite – på McDonalds. Vi såg skylten, vi förstod menyn – och det var jättegott…
Fast vid ett tillfälle trodde vi för ett ögonblick att vi verkligen stod inför en alldeles ny matupplevelse.
-Och det här, säger guiden och pekat på ännu ett fat, det är – ja vad är det det heter på svenska nu igen? På engelska är det squirrel!
Surrandet kring bordet tvärtystnar.
Va? Äter vi verkligen ekorre? Hund, det vet vi ju att man har till middag i Kina ibland – men ekorre? Ska man verkligen smaka? Jo men visst ska man, vi är ju ändå långt hemifrån, vi är ju ute efter nya intryck, och mat ger viktiga och bestående sådana!
Så snart vi satt tänderna i en provbit vet vi dock, att vi inte äter någon ekorre. Den här maten har aldrig suttit i någon gran, aldrig hoppat från en tallegren.
Vi har serverats bläckfisk. Squid på engelska.
Lugnet lägrar sig igen.
Fast det är klart, det hade ju på sätt och vis varit kul att kunna berätta att vi ätit ekorre. När vi nu aldrig såg röken av en tillagad hund…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)