På kvinnodagen

Att mammografi inte "behövts" för kvinnor över 74 års ålder har länge varit regel i Sverige. Men en envis opinion har protesterat. Och faktiskt ser det ut att ha lönat sig – någon verkar ha lyssnat! 

Läs bara denna glädjande text: "Regeringen ger nu Socialstyrelsen i uppdrag att utreda den övre åldersgränsen för mammografi. Bröstcancerförbundet välkomnar beskedet – och menar att det är hög tid att modernisera ett screeningprogram som i dag utesluter de kvinnor som löper störst risk att dö i bröstcancer. 
– I dag utesluts kvinnor från screening just när risken att dö i bröstcancer är som störst. Det är oacceptabelt. Vi vet att screening räddar liv, säger Susanne Dieroff Hay, ordförande i Bröstcancerförbundet.
I dag inträffar mer än hälften av alla dödsfall i bröstcancer bland kvinnor som är 75 år eller äldre. Trots det kallas de inte till mammografi efter 74 års ålder.  En hälsoekonomisk analys visar att screening upp till 84 år skulle kunna minska dödligheten i bröstcancer med 31 procent bland de kvinnor som går på mammografi. Beräkningarna visar också att bröstcancerscreening upp till 84 år är kostnadseffektivt både ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv och ett samhällsperspektiv." 

En perfekt nyhet att ta del av den 8 mars, den Internationella kvinnodagen som grundades 1910 och som vi gärna högtidlighåller. Och vi som kan tänkas få ny kallelse till rutinmässig mammografi kommer att tacka och ta emot!

Bröstcancer är nämligen den vanligaste cancerformen som drabbar kvinnor, över 9000 varje år i Sverige. Det innebär att mer än tjugo kvinnor insjuknar dagligen. Som idag, exempelvis. Tanken gör ont!

Copyright Klimakteriehäxan

Citatet hämtat från Bröstcancerförbundet. 

Med kvinnodagen i örat och Veckans mening

Det är internationella kvinnodagen i dag. Jag letar efter örhängena som passar, det där kvinnomärket som jag har någonstans, gjort i silver, märket som ironiska människor kallar "typiskt kvinnligt" för att de säger sig se en spegel med ett handtag på ... i själva verket är det en symbol för den romerska gudinnan Venus, den som grekerna kallade Afrodite.

Hittar inte det jag söker, men hittar i stället ett par andra örhängen, långt mer originella och exklusiva! Minns att jag fått dem i present, det kan vara trettio år sedan. De är handgjorda och för varje öra finns en naken kvinna med mogna former, omgärdad av prunkande grönska. I mina ögon en livsbejakande, positiv bild. Upphovspersonen är en kvinna, men vad kan hon ha hetat? Fina små konstverk är det, nu på plats i mina örsnibbar dagen till ära!

Eftersom det också är lördag är det läge att lyfta fram Veckans mening. Det är Skriv-Robert som vill göra veckändan meningsfull genom att vi delar med oss av något vi nyligen läst, något som fått oss att hejda oss om än aldrig så lite i bokbläddrandet.

Den här gången hamnar jag i Lisa Ridzéns "Tranorna flyger söderut", korad till årets bok 2024. Vet inte om det var rätt val, men ser att den – trots att den känns väldigt "svensk" – översatts till trettio språk! Det är en sorglig bok (jag har ett akut behov av något uppiggande i läsväg nu!). 

Bo, huvudpersonen, sörjer att hustrun blivit dement och flyttat till ett särskilt boende. Han sörjer sitt eget fysiska förfall, med blöjor och kraftlöshet. Han sörjer den dåliga relationen till sonen, han sörjer att han så sällan kan träffa sin ende vän. Och allra mest sörjer han att man vill ta ifrån honom Sixten, jämthunden som alltid finns vid hans sida. Det där med vikten av ett älskat husdjur kan ingen ta lätt på! Kärleken mellan Bo och hans hund, en stark och varm känsla, går nästan att ta på:

Jag borrar in min fria hand där pälsen är som tjockast, uppe vid nacken, och han grymtar så där som han alltid gör när han trivs.

Copyright Klimakteriehäxan

På kvinnodagen

Hon heter "Haggan" och är gjord i keramik av Stefanie Gripenberg, som med sin skapelse vill visa en inte alldeles ung kvinna som gör som hon själv vill, "en som inte orkar bry sig om oviktiga grejer och detaljer, som skiter i allt och tar en cigg istället" som konstnärinnan själv uttrycker det.

Är inte övertygad om att den filosofin är den bästa, men tycker ändå att hennes tant passar en dag som denna. Hon är en kvinna som varit med ett tag och som förmodligen hanterat både stora och små sorger och glädjeämnen. "Haggan" finns med på årets Vårsalong på Liljevalchs.

Vad beträffar kvinnodagens berättigande tycker jag att Hannele i dag formulerat det så himla bra att jag citerar: "Tiden har stått stilla, utvecklingen går bakåt, kvinnor har det bedrövligt i många fattiga länder: tvångsgifte, misshandel, ingen skolgång för flickor. USA har gått bakåt med kvinnors rätt. Även i Norden finns trafficking, kvinnomisshandel, löneskillnader, färre kvinnor i toppen, överallt ser man skillnader som beror på kön." Tyvärr kan den där listan göras mycket längre, men nog räcker det där!

Det lär inte bli så stora kliv framåt vad beträffar kvinnors rättigheter i dag heller, lika lite som det blivit det andra år. Men vi har i alla fall tur med vädret ... åtminstone i huvudstaden, där solen skiner snällt.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT på kvinnodagen

 "En kvinna utan man är som en fisk utan cykel."

-Gloria Steinem, amerikansk journalist och feministisk galjonsfigur, citerad i kvällens upplaga av Kulturnyheterna i SVT.

Tre kvinnor som gör skillnad

Internationella kvinnodagen verkar vara reserverad för Snödrottningen i år. Snösmockan är över oss i Stockholm igen, vinden viner, bussarna är inställda (eller sitter fast i drivorna), saker som vi är vana vid att de fungerar gör det inte.

Men Veckans kulturfråga, den hindras inte av dåligt väder. Det är som vanligt Enligt O som formulerat den, denna gång så här: Vilka kulturella kvinnor vill du uppmärksamma idag?

Den fina flickan finns på Rackstadmuseet i Arvika.
Minns tyvärr inte vem som skapat henne.

Startpunkten blir förstås vilka krav hon måste uppfylla för att förtjäna etiketten "kulturell". Men den kan väl betyda ungefär vad som helst i dag, enligt principen "the beauty lies in the eyes of the beholder"?

Alltså väljer jag tre journalistkollegor. Först en jag aldrig träffat men mer än gärna läser: Anna-Lena Laurén, finlandssvensk utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter, bosatt i Sankt Petersburg. Hon kan verkligen Ryssland, vet hur ryssar har det, hur de tänker. Så läsvärd!

Min andra kollega har jag heller aldrig mött personligen, men vi hade telefonkontakt framför allt när hon var ensam skandinavisk korrespondent på plats i Bagdad och medverkade direkt i svenska tv-nyheter i en dramatisk tid. Norska Åsne Seierstad är inte bara smart, hon är också en fenomenal researcher och hennes böcker är omvälvande. Jag ska snart läsa "Afghanerna", hennes senaste.

Nummer tre i raden blir Katarina Wennstam, reporter på regionala ABC för vid det här laget ganska många år sedan, men då sågs vi både i korridorerna och på gympan ... I dag är hon en synnerligen väletablerad kriminalförfattare med fokus på kvinnofrågor, så lämpligt en dag som denna! Hon har skrivit ett tjugotal böcker, romaner och reportage, och jag vill gärna tro att hon gör skillnad, precis som de två jag redan nämnt definitivt gör.

Tre kvinnor, tre journalister, tre genrer. Triss i ess! Lätt att beundra dem alla – och förstås, många fler kvinnor därute som på ett eller annat sätt kan anses vara kulturella! Önskar er en härlig dag, trots oväder! Hos mig ser det ut som om det aldrig ska sluta snöa! 

Copyright Klimakteriehäxan

Rena skönhetsknepet!

Att åldras i skönhet är väl något som många drömmer om, även vi som inte har varit påfallande och ögonbedövande skitsnygga ens i starten ... Men chansen finns, det tycker jag att mina snabbköpstulpaner bevisar. 

Köpte dem för en vecka sedan, den internationella kvinnodagen till ära, och se! Fortfarande fina, utan konkret anledning. Tjugo stycken för 75 kronor. Det kostar betydligt mer om man går till skönhetsavdelningen på närmaste varuhus och ber dem tipsa om knepen för att åldras vackert ... och frågan är om inte blommor är bättre, åtminstone för humöret? Är man glad ser man ju trevligare ut alldeles automatiskt! Tulpaner är med andra ord rena skönhetsknepet!

På Facebook ser jag ett födelsedagsbarn som kommenterar faktum. Hennes tankar är sympatiska, så jag citerar dem: "Ett par åldersnojjor har susat förbi genom åren men det har, med facit i hand, nästan alltid handlat mest om platsen jag befunnit mig på och hur livet sett ut just precis då. Det är ju ändå så att trots att rumpan kanske halkat ner lite eller att jag invändigt känner mig som något annat än vad omvärlden gör, så tänker jag benämna mig själv ålderslös. Skönt. Bedömningar och fördomar får leva hos andra. För mig känns allt möjligt, så länge som jag får vara med!".
Hoppas hon fick en bukett tulpaner på födelsedagen!

Copyright Klimakteriehäxan

På två dagar har jag ...

... till min egen stora förvåning tillbringat mer än fyra timmar i en bekväm fåtölj på biografen Victoria, utan medhavt sällskap.
Jag hade bestämt mig för att jag ville se "Min pappa Marianne", filmen som bygger på Ester Roxbergs bok om vad som hände när hennes pappa Åke bekände att han ville klä sig som kvinna och heta Ann-Christine.

Det har gått sex år sedan boken kom ut, men nu har den alltså blivit film med Rolf Lassgård som prästen som alltid känt en stark dragning till kvinnliga attribut. Lassgård har berättat i otaliga intervjuer att han träffat Åke/Ann-Christine i verkligheten för att bättre förstå och kunna gestalta historien. Nu är han strålande i rollen, men det är i princip alla de andra skådespelarna också. Särskilt imponerad är jag av Hedda Stiernstedt, som vi ju känner som "Nina" i "Vår tid är nu". Här är hon Mariannes dotter.

När ljuset tändes i salongen var det alldeles uppenbart att vi som inte tror att coronaviruset trivs i biomörker var både rörda och berörda allihop! "Jag ville inte att det skulle ta slut", sa en kvinna bakom mig. "Verkligen det bästa på länge" fyllde en annan i. "Kanonfilm" nickade en man till sitt sällskap medan de krånglade på sig sina vinterjackor för att möta de snåla vindarna på Götgatan. Jag håller med.

Fast det var på andra försöket jag såg just den här filmen, för första gången kom jag lite för sent. Men det gjorde ingenting, för då upptäckte jag att man kunde se "No more fucks to give", Mia Skäringers bejublade scenshow som spelats in efter enorm publiksuccé på livescener runt om i Sverige och nu premiärvisades på Internationella Kvinnodagen och så i tisdags.

I över två timmar behärskar hon scenen, både live och på filmduken, det är dans, grova skämt, starkt feministiskt driv, rolig drift med några svenska alfa-hannar, en berättelse om ett one-night-stand i New York (fast blev det något, egentligen?), lite om konsten att hejda en fjärt, funderingar kring hur man uppträder när man sittligger i en gynstol. Bland annat. Mycket känns självupplevt, en del är det definitivt också. Här finns både humor, udd och genuin ilska.

Det som riktigt överraskade mig, det var sångnumren. Jag hade bara hört Mia Skäringer sjunga en enda gång och då tyckte jag faktiskt att det lät rätt förskräckligt. Kanske hade hon en dålig dag, kanske hade jag vax i öronen, jag vet inte, men faktum är att i den här showen sjunger hon kanonbra!

"Min pappa Marianne" kommer med största säkerhet att finnas kvar på biorepertoaren ett tag, innan den så småningom får en eller annan Guldbagge också ... Se den, säjer jag, och ta för säkerhets skull med en näsduk! Det är en varm film!

Däremot verkar det som om Mia Skäringers film inte får något långt liv alls. Såvitt jag förstår är inga fler föreställningar inplanerade, vilket känns som ett riktigt slöseri. Såvitt inte det är tänkt att bli en återkommande attraktion den åttonde mars, förstås?

Det tog i alla fall en himla lång tid innan jag äntligen fattade varför showen heter som det heter. Mia måste ha tröttnat på att höra slentrianfrasen "I don´t give a fuck". Naturligtvis blir allt bättre om vi bryr oss ... men den bollen var jag tydligen sist på.

Copyright Klimakteriehäxan
Bilderna är hämtade ur filmerna

Blommor till kvinnor som förtjänat dem

I går stod den på Norrmalmstorg mitt i Stockholm, blomversionen av Nobel-klänningen som Pär Engsheden skapade för Sara Danius, en kort period ständig sekreterare i Kungliga Svenska Akademien. Hon bar den på den Nobelfest som skulle komma att bli hennes sista. Men klänningen gjorde verkligen att hon syntes!

Den orange och rosa kreationen, som var stor som ett moln, stod i skarpast möjliga kontrast till de svartvita frackherrarna som annars regerade på podiet under prisutdelningen som vanligt. Klänningen, sydd i 25 meter sidentaft, verkar nu bli en viktig del av Danius eftermäle. Det är också den hon bär på Daniel Fyffes fina porträtt "Sara" som du kan läsa mer om här.

Samtliga hennes och Engshedens fyra Nobel-klänningar – de skapade dem verkligen tillsammans – ska snart finnas att beskåda på Nationalmuseum, dit de skänkts.
Utställningen öppnar den 26 mars och blir säkert ett pålitligt dragplåster, för exklusivt mode är kul att titta på, det är vi många som tycker!

Så tråkigt då att klänningen i blomsterupplaga redan var borta när jag kom till Norrmalmstorg i dag. Den var en del av Interfloras sätt att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen (igår). Fast jag tycker ju att blommorna borde ha hållit ytterligare någon dag ... Bland andra Astrid Lindgren, Elin Wägner, Jenny Lind och Margareta Krook höljdes också i blommor dagen till ära, men utan att ha kollat misstänker jag att även de är tillbaka i den statygråa verkligheten i dag. De förtjänade dock alla sina blommor!

Ett debattinlägg av annat slag som också har med Danius att göra kom med på årets Vårsalong på Liljevalchs. "Flytta svenska akademien till Göteborg!" står det på den gyllene skylten, skapad av Manfred Soeder. Texten var rubriken på ett uppmärksammad krönika i Göteborgs-Posten som tidningens kulturchef Björn Werner skrev hösten 2018. När Vårsalongen nu snart plockas ner från utställningens väggar hamnar just det här verket i Göteborg – eftersom kulturchefen, naturligtvis förtjust över att ha gjort  avtryck i konstvärlden, köpt det!

Copyright Klimakteriehäxan
Foto på statyerna: Interflora

Skyltat i storstan

Vilken god idé! Färre pappmuggar för take-away, mindre disk efter den som
väljer att slå sig ner vid ett av borden på kondiset. Och lite billigare fika. En
klockren win-win-situation hos Bröd & Salt som finns på inte mindre än tolv
olika ställen i Stockholm. Ute i landet också, kanske?

Nog för att området kring Slussen är hemskt för närvarande, men man måste säga att
de satt upp rätt roliga skyltar att titta på för oss som passerar. Såg dock ingen människa
som löd uppmaningen. Såg å andra sidan inte till Jessica heller ...

Ta detta som en förvarning: Världssömndagen infaller den 13 mars vilket betyder att
det snart är dags, men du hinner förbereda dig! Bädda rent, ny pyjamas ... Att den 13
råkar vara en fredag får vi hoppas inte har någon negativ effekt på sovandet.

Här en skylt som passar extra bra i dag, på den Internationella kvinnodagen!
Bara att ta åt sig för varje flicka, tant, kvinna, tjej, fruntimmer, dam eller klimakteriehäxa!

Vill du botanisera bland fler skyltar av de mest skilda sorter är det enkelt: klicka bara på den här länken som tar dig till BP. Hon har listat alla skyltande bloggare!

Copyright Klimakteriehäxan

Tematrio: text om kvinnor

I går högtidlighölls den internationella kvinnodagen, en märkesdag som det är sorgligt men nödvändigt att fortfarande behöva uppmärksamma. För frågorna som lyfts upp på agendan detta datum borde avhandlas vilken dag på året som helst, många fler dagar än den 8 mars.

Därför skäms jag inte alls över att svara på Lyrans påbjudna tema-trio i bokvärlden så här dagen efter. "Berätta om tre bra texter som handlar om kvinnor. Klassiker, lyrik, faktaböcker, elaka mammor, vackra häxor o s v, välj själv!" skriver hon. Och ja, det finns hur mycket som helst att välja bland.

Jag fastnar för tre titlar som alla har rätt många år på nacken, men som gjorde djupt intryck på mig när jag läste dem. En roman, en faktabaserad historia och en bilderbok för små barn!

"Det blödande hjärtat" (The Bleeding Heart) av Marilyn French publicerades 1980. Dolores, en mogen kvinna, har upptäckt att hon är feminist, vilket ger problem i den intensiva kärleksrelation hon upplever. Jag kände starkt för henne. Tänker att jag borde läsa om boken.

"Rosario är död" av Majgull Axelsson, utgiven 1989. Om det finns en enda bok som alla borde läsa är denna min starkaste kandidat. Rosario är bara ett barn när hon möter sitt grymma öde, ett öde som hon dessvärre delar med många medsystrar (och pojkar) i sexturismens paradis. Den här dokumentärromanen tvingar tidigare stängda eller halvslutna ögon att öppnas. Inte många böcker förtjänar epitetet "viktig" men den här gör det.

"Sagan om den lilla lilla gumman" av Elsa Beskow, hennes debut, först tryckt strax före förra sekelskiftet, är en höjdare i all enkelhet. Jag läste den förstås som barn (eller fick den läst för mig?) och har roat mina egna ungar med historien, som ju är riktigt dramatisk, om än i det lilla formatet, med många bilder att titta och peka på. Vilket kvinnoporträtt, från bondesamhället där en skvätt mjölk faktiskt kunde vara en skillnad på liv och död ... fast det tänkte man ju inte på, inte då ...

Copyright Klimakteriehäxan

En cool och kul tjej

I dag, på Internationella kvinnodagen, passade jag på att inviga ett halsband jag köpt för rätt länge sedan men inte kommit att hänga på mig.
Visst är det en cool och kul tjej! Fransk, designad av RS Paris, säljs både i butiker och på nätet.

Ännu häftigare hade det väl varit om hon haft en rosa stickad mössa, men den trenden var inte skapad när den här flickan formgavs.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett tu tre – frisk och fri!

Det finns konstverk man knappt märker. Och så finns det konstverk som gör särskilt intryck på betraktaren. Se på bilden ovan! Stort är det inte, kvinnan i helfigur är kanske trettio centimeter hög men budskapet är större.

Jag saknar fakta i målet, men har min glasklara tolkning. Det ni ser är en kvinna som knappt kunnat röra sig på grund av sina ryggsmärtor, men som stegvis lyckats bli bättre och till sist är en tjej som kan hoppa och skutta, med det onda avkastat och snart bortglömt.

Den här keramik-triptyken står i entrén till Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, dit jag följde med en patient härom dagen. Kliniken har rykte om sig att kunna hjälpa många. Och det gällde uppenbarligen för en Margaretha Johansson från Arvika, som skänkt det här konstverket som tack för hjälpen.

Sven-Bertil Olsén heter mannen som skildrat Margarethas tillfrisknande i lera. Om hon förklarat hur det skulle se ut eller om han bara gjort sin egen bild vet jag inte. Olsén är också han från Arvika där han har sin egen keramikverkstad.

I väntrummet står folk stundtals dubbelvikta – "det gör mindre ont då" – kryckor skramlar och den som mödosamt reser sig stönar. En har tagit sig hit med tåg ända från Sundsvall.
Jag önskar verkligen att de alla tittade på konstverket innanför ytterdörren och fick lite hopp även för egen skull. Kunde Margaretha bli hjälpt så kan väl fler!

Och med tanke på dagens datum tycker jag att det här verket också kan få symbolisera kvinnans frigörelse i en vidare bemärkelse än den fysiska. Hon ska inte bara vara frisk, hon ska vara fri också!

Copyright Klimakteriehäxan

Alla är olika – och olika är bra!

Sveriges fotbollsdamer spelar just nu i Portugal. Det är Algarve Cup, inget jätteevenemang ens för äkta fotbollsfans, tror jag, men årligen återkommande och ett säkert vårtecken.

I år har landslagstjejerna  i alla fall en riktig nyhet att bjuda på. De har, tillsammans med Fotbollförbundet och Adidas, tagit fram nya matchtröjor. I stället för att, som annars, ha spelarens eget namn på ryggen har de blågula tröjorna ett citat över skuldrorna, ett citat (eller en tweet) som tröjans bärarinna gillar.

Bland damerna vars kloka ord kommer att synas på matcherna finns Zara Larsson, Gudrun Schyman, Silvana Imam och Agnes Lo, och man använder hashtag #IDittNamn.  

Med start på Internationella kvinnodagen den 8 mars kan tröjorna köpas i butik för 749 kronor. Tio procent av inkomsterna går till "Alla är olika – olika är bra", ett projekt som ska inspirera tjejer att idrotta.

På bilden är det Gudrun Schyman som lånat ut sina ord: "Se aldrig ner på någon om det inte är för att hjälpa henne upp!" Och det är Lotta Schelin, lagkapten, som valt citatet.
Heja heja!

Copyright Klimakteriehäxan
Foto FTP Edelman från Svenska Fotbollförbundet som skriver mer om #IDittNamn här

Dagen efter

Då är den avklarad för den här gången, den internationella kvinnodagen. Dagen när flickor, tjejer, damer, tanter, kvinnor i alla format och färger ska lyftas fram på en aldrig tidigare skådad våg av sympati och beundran. Dagen då modebutikerna lockar med specialrabatt och blomsteraffärerna tagit hem extra många rosor. Dagen då våra massmedier slår knut på sig själva för att hitta den bästa ”kvinnovinkeln” att satsa på.

Kvinnodagen har vid det här laget funnits i över 100 år, men under FN:s hatt sedan 1977. Dess syfte är att uppmärksamma bristen på jämställdhet och förbättra kvinnors situation i samhället/världen. För att (det är ju underförstått, men för säkerhets skull!) jämställdheten bör öka och kvinnoförtrycket minska.

Har det fungerat? Naturligtvis har förändringar skett. Men beror det på att man högtidlighållit kvinnodagen? Knappast. Innebörden av kvinnornas egen dag har åtminstone i vår närhet sakta glidit över till ett tillfälle för icke-politiska kärleksbevis, prosaiska ”grattis alla tjejer!”. Medan mycket består oförändrat i andra miljöer, längre bort, där ingen uppmärksammar Dagar med stort D. Flickor könsstympas, gifts bort redan som barn, blir prostituerade för familjeförsörjningens skull eller exporteras som sexslavar. Många hamnar i tungt och farligt arbete som deras kroppar inte tål. Våldtäkt är fortfarande ett vapen som används mot kvinnor. Till exempel.

Här hemma förfasar man sig gärna en dag som denna över bristen på kvinnor i företagens chefsrum. Eller särbehandling av kvinnor i vårdköerna. Att principen lika-lön-för-lika-arbete inte är en självklarhet är obegripligt. Irritation går också att spåra på arbetsmarknaden: flickor är duktiga i skolan och tar så småningom kvalificerade jobb, men då kommer som det verkar per automatik en sänkning av prestige och lön i kvinnodominerade nischer.

Allra vanligast är nog ändå den slentrianmässiga och fullständigt tondöva behandlingen av kaxiga och smarta tjejer som får höra idiotrepliker som ”Hon skulle må bra av lite kuk” eller ”Slappna av lilla gumman, det där begriper du faktiskt inte”. Att "hora" och "fitta" är flitigt använda tilltalsord redan på skolgården är en annan riktigt trist sak.

Den där lilla-gumman-mentaliteten vägrar tydligen försvinna hur många kvinnodagar vi än firar. Även om vi inte rår på könsstymparna eller trafficking-bovarna i fjärran borde vi kunna åstadkomma skillnad här, på vår egen kökstrappa. Men det verkar inte gå särskilt bra. Inte ens i den lilla världen, alltså. Och, handen på hjärtat, det bästa vore ju om vi verkligen kunde strunta i den Internationella kvinnodagen. Om vi kunde slå fast att den passerat sitt bäst-före-datum. Den skulle inte behövas. Fast dit är det tyvärr långt.

Copyright Klimakteriehäxan

Att läsa på en kvinnornas dag

Den 8 mars verkar inte bara vara kvinnodagen i år, det verkar också vara dagen för vårens ankomst. Solen skiner, termometern har tagit ett glädjeskutt uppåt och Årstaviken glittrar och skvalpar, utan en endaste isbit inom synhåll. Vinden är onödigt vårvild, men det går inte att göra så mycket åt. Lite vårvilda kan vi ju alla bli!

Alltså är inte vädersituationen sådan som man brukar kalla perfekt för att krypa upp i en soffa med en bok. Vilket inte hindrar att man kan fundera över vad som skulle kunna vara lämpligt en dag som denna. Det kommer garanterat regn och gråa moln, förr eller senare, och då kan det ju vara praktiskt att ha en liten bokhög att plocka fram ...

Visst vet vi redan att det är tjejer/kvinnor/damer/tanter som läser mest böcker. Författare är inte heller sällan av kvinnokön. Och ämnen som möjligen lämpar sig bättre än andra kan också tänkas röra kvinnors hjärtan innan de tar sig in i männens. Men i slutändan är det ändå personliga val vi gör. Se här fem av mina favoriter som kan förses med etiketten "kvinnodagsbok" (trots att det går utmärkt att läsa dem vilken annan dag på året som helst).

En fantastisk bok jag återvänder till är Nobelpris-belönade Sigrid Undsets "Kristin Lavransdotter". Vilken stark människa! Vilken härlig läsning, romantik och spänning och allt i ett enda paket!
"Americanah" av en modern favorit, Chimamanda Ngozi Achibie, är en sann läsupplevelse. Det tycker jag också att "Flicka med gröna ögon" (Girl With Green Eyes) av Edna O´Brien är, precis som hela hennes serie om tjejer på Irland, fram till "Flickor i äktenskapets hamn" (Girls In Their Married Bliss). I hennes böcker är huvudpersonerna alltid kvinnor.

Majgull Axelsson har skrivit en rad bra romaner, men det är ändå en annan av hennes böcker som jag menar borde vara obligatorisk läsning för alla: "Rosario är död". Om utnyttjade flickor och deras samvetslösa utnyttjare, byggt på faktisk grund – förstås och tyvärr.

På femte plats (fast min lista är inte i prioritetsordning) hamnar, efter svåra kval, Lisa Sees historiska roman som skildrar kinesiska kvinnors öde. "Snowflower and the Secret Fan" är spännande, otäck och, precis som Axelssons bok, väl researchad och verklighetstrogen, såvitt jag förstår. Hittar den inte i svensk översättning, men det kan bero på att jag letat dåligt.

Nu sneglar jag skamset mot bokhyllan där rader av favoriter står och trängs utan att ha fått komma med: Selma Lagerlöf, Joyce Carol Oates, Margaret Atwood (ja, hennes "Kattöga" ska inte glömmas ...), Vita Andersen också ("Håll käften och var söt"). Men nu blev det femlingar den här gången!

Lekplatsen blev plötsligt smockfull i vårsolen. Här finns inga mössor men bara armar, ben utan strumpor och minsann lite matsäck också!

Äntligen blommar det i rabatten! Lite krokus som en blomsterhälsning på den Internationella kvinnodagen!

Copyright Klimakteriehäxan

NAKET i Veckans fönster

Med risk för att dra till mig ännu fler galna spam-kommentarer hänger jag på Veckans fönster även denna vecka. Men när signalordet är NAKET är det verkligen som att be om objudna gäster på bloggen ...

Den anslående kvinnotorson på mitt foto fanns i ett fönster till ett konstgalleri nära Place des Vosges i Paris när jag hade lyckan att ströva omkring i den franska huvudstaden senast (tyvärr alldeles för länge sen).

Fast vem som nu skulle vilja investera i den här skulpturen, det har jag inga som helst teorier om. Ska jag titta på nakna tjejer lutar jag nog mer åt Venus Milo-hållet! Även om den här, så här på Internationella Kvinnodagen, kan ha sitt värde åtminstone vad beträffar realism och respekt för damer vars bröst inte längre ivrigt och uppnosigt strävar uppåt. Klimakteriehäxor, typ.

Copyright Klimakteriehäxan

Kvinnodag - och kaloridag

Internationella kvinnodagen i dag, det kan väl inte ha undgått någon. För hundrade gången, dessutom.

Lite ironiskt att den sammanfaller inte bara med fettisdagen, utan också med pannkakans dag. Man ser i andanom menyn: spätta med jungfrusallad till varmrätt, pannkakor som efterrätt och en semla till kaffet.
Nationella kaloridagen, skulle man kanske också kunna kalla det, salladen till trots och bantarna till varnagel.

Och så kan man läsa om lite Ture Sventon, eller kanske ännu hellre lyssna till Helge Skoog när han läser Åke Holmbergs historia om mannen med temmelburken. Funkar oavsett läsarens/lyssnarens ålder! Inget dumt sätt att fira kvinnodagen: en lässtund i favoritfåtöljen medan Någon Annan står för servicefunktionerna – och fotarbetet i köket för att fixa den där middagen.

Om vi lyfter blicken från den egna köksbänken verkar det som om italienarna skaffat sig en ytterst sympatisk tradition för den 8 mars: kvinnor får en kvist med härlig, gull-ullig nyutslagen mimosa. Mmmmm - mimosa!

Copyright Klimakteriehäxan

Kvinnodagsblommor

Min blick vilar lite slött på ingenting därutanför bussen. Det är en alldeles vanlig söndag, inga speciella äventyr väntar. Men då, plötsligt, händer det: gräsmattan på andra sidan fönsterrutan är full av snödroppar! Blå scilla trängs i kanten, krokusarna ser riktigt uppstudsiga och pigga ut, i vitt, gult och lila! De små vårlökarna har svårt att försvara sin plats, trots att de förmodligen kom tidigt.
Ett par minuter senare har vi kommit fram till en annan gräsyta. Tätt tätt tätt står tulpanerna där, spikraka, lysande.

Och minsann, när jag vänder blicken mot ett nyss anonymt träd visar det sig faktiskt vara ett som tänker bjuda på äpplen så småningom: blommorna är som vackrast just denna stund, det är bara att njuta.
Tänk att detta kan inträffa den 8 mars! Rena underverket!

Fast egentligen är det inte konstigt alls. Jag är så innerligt trött på det gråa, det slaskiga, det till hälften snötäckta men inte vita, att alla de där ljuvliga vårblommorna uppenbarar sig, men bara för min inre syn. Alla andra stackars bussåkare såg inget av detta. Kanske delar de inte min längtan, kanske är de alltför koncentrerade på här och nu, på nödvändigt och inte på njutning.

Fattas bara att jag hade sett mimosakvistarna, underbart ulliga och påskkycklingsgula, också ... men jag kom fram till min hållplats innan jag hann ända till de där medelhavsblomstren, som väl bör slå ut snart, även om vindarna är svala och själva havet för kallt.

Vi kan ju ändå bestämma oss för att alla de där blommorna är en hyllning på internationella kvinnodagen.
En hyllning till alla tjejer, tanter, fruntimmer, flickor, klimakteriehäxor, käringar och kärringar - ingen nämnd, ingen glömd.
Alltså: blunda, framkalla bilden på näthinnan och njut!

Copyright Klimakteriehäxan

Medhåll i pressen

Medan vårsolen lyser bättre än världens alla lampor sammantaget där ute sitter jag med mina morgontidningar, vilket ibland är en gyllene stund även om det är grått utanför fönstret.

Och i dag noterar jag bland alla notiser, debattartiklar, reportage och melodifestivalstips två krönikor som jag uppfattar som medhåll.
Medhåll för denna månads första post här på bloggen, med rubriken ”Bättre och sämre människor”.

I Dagens Nyheter är det filmprofessorn Leif Furhammar som undrar vad det är för ”aggressiva fostrarambitioner som den moderna televisionen demonstrerar med så vällustig uppläxningssadism?”.

I Svenska Dagbladet skriver den omtyckta krönikören Karin Thunberg om samma sak och tycker att ”de där utröstningarna i Robinson, de som snart kom att uppfattas som god underhållning, var rena smekmånaderna jämfört med vad människor idag utsätter sig för framför en tv-kamera. Alldeles frivilligt, om jag förstår det rätt.”

Det besläktade programmet som Furhammar dock rekommenderar, ”Styvfamiljer”, kan man se sent ikväll. kl 23.15 i SVT2.
Om man nu prompt måste fira kvinnodagen framför teven, alltså.

Förresten vill jag apropå kvinnodagen citera morgontidningen en gång till, nu DN:s serie "Medelålders Plus" av Sven-Bertil Bärnarp.
Maken: Ska du fira idag?
Hustrun: Fira vad?
Maken: Internationella kvinnodagen.
Hustrun: Ska du fira dom andra 364 dagarna?
Maken: Vilka dagar?
Hustrun: Internationella mansdagarna.

Copyright Klimakteriehäxan m fl

Tio år i lila med röd hatt

För två år sedan publicerade jag en dikt på engelska här på bloggen, en dikt som hade mailats till mig och som var helt anonym både för mig och för Väninnan i Utlandet, som hittat den i sina gömmor.
Nu vet jag bättre.

Dikten heter ”Warning” och författarinnans namn är Jenny Joseph. Hon är en engelsk poet och just den här dikten, skriven 1961, fick utmärkelsen ”den bästa som skrivits på efterkrigstiden” i hela Storbritannien.
Det visar sig också, att ur denna dikt stammar en internationell kvinnorörelse, ”Red Hat Society”, som grundades 1998 i Tucson, Arizona. Då köpte Sue Ellen Cooper en röd hatt i present till en väninna och gav henne samtidigt en kopia på texten ”Warning”. Sedan gjorde de slag i saken och gick ut och hade kul, i rött och lila, och fann att det var så lyckat att det var rätt att uppmuntra fler att göra likadant.

Röda Hatt-sällskapet består i dag, lagom till tioårsjubileet, av cirka
40 000 medlemsgrupper, så kallade ”chapters”, och åtminstone en finns i Sverige – närmare bestämt i Göteborg.
Målet för verksamheten är ärkesympatiskt: mogna tjejer ska våga ha roligt och vara sig själva, utan att behöva ta hänsyn till en massa gamla konventioner.

Den enda regel som finns handlar om hur man är klädd. Kvinnor som är över 50 ska ha lila kläder och röd hatt, de som ännu inte fyllt ett halvt sekel har lavendelblå kläder och rosa hatt. Dessutom får man på sin egen födelsedag variera sig, då blir det röda kläder och lila hatt!
Och det är inte skrivet i några stadgar, men faktum är att man undviker samtalsämnen som kan dämpa stämningen. Alltså inget prat om sjukdomar, religion eller politik.
Den som ändå envisas med att fråga: Vad gör ni? får prompt svaret: Ingenting. Vilket verkar vara en sanning med modifikation, i alla fall om man studerar rörelsens egen hemsida.

Verkar ju vara en verksamhet som klippt och skuren för klimakteriehäxor rent generellt!
Men utan röd hatt och lila kläder kommer man inte på fråga.
Jag kan nog leta upp något lila – men en röd hatt?
Nej, så modig har jag aldrig varit.
Hittills.

Copyright Klimakteriehäxan

Här är dikten i repris - lagom till Internationella Kvinnodagen! (på lördag):
WARNING
by Jenny Joseph

When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which does not go
and does not suit me

And I shall spend my pension on Brandy and summer gloves
And satin sandals - and say we have no money for butter
I shall sit down on the pavement when I am tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.

I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people gardens
And learn to spit
You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickles for a week
And hoard pens and pencils and beer mats
And things in boxes

But now we must have clothes that keep us dry
and pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children
We will have friends to dinner and read the papers

But maybe I ought to practise a little now?
So people that know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old and start to wear purple?