Mönstrat

Har förstått att man ganska enkelt kan skapa sin egen QR-kod.
 Vore kul med en duk eller en kudde med mönstret på eller hur?

Mönster ska vi avhandla om vi "hoppar på tåget", ett bloggartåg som körs av Åke, med avgång på lördagar, inte från någon speciell station utan från just den plats där man själv råkar befinna sig!

Det finns ett mönster som vi numera möter oavbrutet. Variationerna är oräkneliga, trots att färgerna bara är två: svart och vitt (fast det lär gå att lägga till någon färg). Och vi använder dem utan att reflektera särskilt mycket mer än att vi tänker att ja, det fungerade nu också!

Jag tänker på den där kvadratiska QR-koden. QR står för Quick Response, och man får verkligen svar på direkten. Bara att scanna den där rutan med mobilens kamera och du hamnar på en särskilt webbadress, du kan logga in någonstans och fortsätta med ditt ärende.

Systemet med QR-kod är japanskt och har vid det här laget funnits i lite drygt trettio år. Det tog femton år för det att komma till Sverige. Tidigare hade vi förlitat oss på streckkoder. De används förvisso än, men QR-koden kan innehålla mycket mer information. 

När jag tittar på min bild av en sådan där kodruta inser jag att det skulle kunna bli en snygg kudde också, ett textilt mönster för korsstygn, eller något den händiga kan virka?! Titta bara på bilden nedan: en liten sminkväska jag just fått i present, handvirkad med röda hjärtan!

Här ett annat mönster som jag vet att många av oss har svårt att slänga i soporna: en flaska för årgångsglögg från Blossa, Systembolagets storsäljare i advents- och juletid.

Just denna är från 2021 och den hette Valencia. Det var året då glöggen hade smak av "solmogen apelsin, pomerans och apelsinblomma" i kombination med klassiska glöggkryddor. Flaskans dekoration sägs vara inspirerat av spansk kakelkonst, ett handmålat mönster som påminner om kurbitser. 

Vår orange butelj hade en slatt kvar, några goda droppar som vi nu petat i oss. Men flaskan, med sitt snygga mönster, den står kvar!

Copyright Klimakteriehäxan

Ur en gammal brudkista

Hilma Nilsson hette hon. Min pappas moster, hon som aldrig blev gift men förmodligen hade Värmlands (om inte Sveriges?) finaste utstyrsel i brudkistan.

”Moster Hilma” som man kallade henne i familjen dog, 68 år gammal, när jag bara var två år. Jag minns henne inte. Det hette att hon var sömmerska och en skicklig sådan, om än helt självlärd. Att hon var flitig råder inte minsta tvivel om.
Varje stygn hon sydde var en bit av framtiden.
Varje ögla hon virkade var ett löfte.
Varje maska hon stickade var som en ny dag.
Varje inslag i väven en del av en dröm.
Varje plagg hon skapade bidrog till hennes försörjning.

Inte kan jag med bestämdhet påstå att hon drömde om att "bli gift", men mängden lakan med virkade spetsar är i alla fall en antydan åt det hållet. Handdukarna i hemvävt linne har broderade monogram, dukar och kuddar fanns det också gott om hemma hos Hilma.

När både hon och familjen gett upp hoppet om att en lämplig fästman skulle dyka upp byggde Hilma sitt eget lilla glasberg, en röd stuga med hall, kök, ett stort vardagsrum med öppen spis där hon också sov. Utedass. Rödmålad bod. Vatten in i köket med en stor pump. Ständigt nya pinnar i vedlåren för att hålla liv i järnspisen. Runt stugan stod mörka granar vakt.

Såvitt jag förstått klagade hon aldrig på något, var nöjd med sitt liv. När det tog slut fick min pappa ärva stugan och dit flyttade vi, från ett litet hus som vi dittills hyrt. Moster Hilmas bostad renoverades lätt och fick en utbyggnad för två sovrum och där fanns vår familj kvar en bra bit in på 60-talet.

Idag har jag mycket av det Hilma gjort med sina flitiga händer. Långt ifrån allt, men ändå mycket. Tror att jag faktiskt skänker henne en tanke varje dag, för när jag sätter mig vid min laptop ligger en krage hon broderat som antimakass på ryggstödet till min skrivbordsstol. Det är en bit "engelskt broderi", vilket betyder att man sytt med vit tråd på vitt tyg och sedan klippt små hål så att det lite liknar spets, eller kanske snarare brodyr. (OBS skillnaden mellan orden "brodyr" och "broderi", många tror att det är samma sak men det är det inte!)

I Barndomslandet finns fler verk av Hilmas hand. Ugglefamiljen i trädet (bilden ovan), stickade kuddar i en teknik jag aldrig sett någon annanstans, dukar som består av knutet silkesblankt garn som måste ha varit riktigt tidsödande att hantera. Konstverk, om ni frågar mig!

Visst är det sorgligt att så mycket textil flit och skicklighet riskerar att falla i evig glömska! Skulle ha velat tacka Moster Hilma för det vackra hon åstadkom, saker som har evigt liv om bara någon vet att uppskatta och ta hand om dem.

Krage i engelskt broderi, tänkt att ligga på en klänning ... nu antimakass på min skrivbordsstol. Och antimakass, ett ord man inte använder ofta nu för tiden, är ett
tygstycke som ska skydda stoppade möbler från fläckar av gubbarnas hårpomada ...
(en gång makassarolja)!

Tänk att bara sy de små stygnen som skulle bli kanten till ett hål ...

Copyright Klimakteriehäxan

Äsch den gamla trasan ...

Kanske är det inte alldeles sant, men någonstans finns den där idén om att tjejer som fick komplimang för sin klädsel ibland kunde svara "Äsch, den här gamla trasan ..." men i själva verket var plagget sprillans nytt. Någon logik bakom detta står inte att finna, i a f inte för mig.

Men i tider när vintage och återanvändning är positivt laddade ord kanske det där svaret oftare än förr är sant. Om mitt lilla ljuvliga barnbarn hade en aning skulle hon kunna säga det nu. På sig har hon en rosa klänning, handstickad av sin farmors mor, alltså min mamma. 

Mamma älskade att handarbeta och var mån om sina kläder. Även vi, hennes två döttrar, skulle ha fina saker att ta på oss, som exempelvis den här klänningen i storlek ungefär fyra år. Den har hängt i över sjuttio år, kan inte minnas att den kom fram till Dottern. Men sent på julafton kom jag på den, hämtade den och  – JA! – hon ville prova och – JA – den passade perfekt! Det blev ett stort JA till: hon gillade den.

Jag tycker förstås det är jätteroligt att hon går omkring i min gamla klänning. Livet är spetsmönstrat och kjolen snurrvänligt vid. Måste ha tagit åtskilliga timmar att förfärdiga! Tänk om min mamma hade kunnat se henne! Hon skulle definitivt kunna säga "äsch, den där gamla trasan ..." men glädjas ända in i hjärterötterna tillsammans med mig!

Att kalla detta foto (som barnets far tagit) för Veckans bild är väl att ta i, men Åke tolererar nog det ändå tänker jag ... inte på grund av fotografisk kvalitet utan tack vare innehållet ...

Copyright Klimakteriehäxan

Fulaste tröjan

Till jul brukar de komma fram, de skojiga tröjorna. I glada färger har de stickats, med tomtar och renar och granar och slädar och paket, gärna med lite glitter inpetat i maskorna. Oförargligt! Ofta riktigt roliga plagg som antagligen också är varma och mysiga. 

Men nu har jag sett en tröja som måste vara den fulaste någonsin. Kom tydligen lagom till jul. Förmodligen inte handstickad, eftersom det bevisligen finns fler än ett exemplar av detta textila missfoster som gått att köpa från Sverigedemokraternas webbshop. 

Inte ens Jimmie Åkessons hetaste beundrare kan väl gilla denna förskräckliga skapelse som han visat sig i, flera gånger!?! Eller så tycker man att den passar honom? Avstår från vidare analys.

Copyright Klimakteriehäxan

Det kan hänga på galgen

Vill härmed lansera förslaget "Klädhängarens dag" som ny temadag i den alternativa almanackan! Ja men hur skulle vi klara oss utan den där hjälpredan i garderoben och hallen?  Heder åt en sådan vardagspryl!

Vid det här laget har väl ingen missat de moderna galgarna, de som försetts med någon sorts sammetsliknande yta som hindrar plaggen från att kana av? Visst har man kunnat lura kläderna att stanna på en hängare i trä, metall eller plast, men alltför ofta har halsöppningen varit för stor, materialet för mjukt eller så har någon annan faktor gjort att klänningen (eller vad det nu kan vara) trillat ner och blivit liggande på garderobens golv. Ingen bra förvaringsplats!

11/9: Kebabens dag

Det där problemet är verkligen inte nytt. Snarare urgammalt. Det fanns en tid när de galgar man använde var gjorda av en svängd träbit med en metallkrok iskruvad mitt på. Enkelt och för all del funktionellt i många fall, men långt ifrån alla.  

Naturligtvis fann dåtidens listiga kvinnor på bot. Ibland virades trähängaren in i tygremsor, plast kunde också förekomma. Men det fanns ett sätt till: man virkade in hängaren i ett nät av stolpar och luftmaskor! Hur lång tid kan det ha tagit för en enda galge? Även för en van och snabb virkerska måste det ha handlat om en god stund. Resultatet ser ni på bilden: en lätt förskönad galge med glidstopp m/Ä. Plaggen hängde definitivt kvar. 

I huset i Barndomslandet hittar jag flera galgar som någon lagt ner garn, möda och tid på. Borde de inte hamna på museum? Jag kan ju hur som helst använda dem, parallellt med de moderna "kollegorna" som har glidstopp från första stund. Medan jag tänker att handarbete kan vara så olika saker ... Och faktum kvarstår: det kan hänga på galgen. Som borde få sin egen dag.

Det här är mitt fjärde (möjligen inte alldeles seriösa) förslag till ny temadag i den alternativa almanackan. Där finns visserligen redan uppåt 900 temadagar listade, men man har åtskilliga datum reserverade för fler än en "jubilar" så det går att dela! Och som du kanske märkt så har jag satsat på att lyfta fram riktigt vardagliga saker, sådana vi aldrig brukar nämna ens i kortaste ordalag. Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte med tepåsen och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten. Idag blev det alltså klädhängarens tur.

Kommer du på någon temadag du tycker saknas? Berätta det, kommentarsspalten finns här och bara väntar! Eller skriv ett inlägg på din egen blogg och publicera länk här så fler kan hitta!  

Copyright Klimakteriehäxan 

Författarnas eget landskap?

När det ska presenteras en tisdagstrio denna vecka är det Norrland från Lappland till Gästrikland som gäller, det har Skriv-Robert bestämt. Jag gör det lätt för mig och stannar i ett enda landskap: Västerbotten. Du milde tid, så många böcker som utspelar sig där! Bör det kanske kallas författarnas eget?

Torgny Lindgren är Mästaren, med många titlar på listan över det han skrivit. Låt mig föreslå "Minnen", memoarerna som inleds med att författaren konstaterar att minnen, det har han inga ... fast han har ju det, förstås ...

PO Enquist är ett annat av det här landskapets affischnamn, mycket mera ojämn enligt mitt sätt att se. Men två historiska romaner tycker jag tillhör hans bästa "Livläkarens besök" (berättar om händelser vid danska hovet på 1700-talet) och "Legionärerna" (baltutlämningen Sverige 1946).  "Kapten Nemos bibliotek" utspelar sig i hans hembygd och den gillade jag också.

Av de västerbottniska pennor som fortfarande är i livet rekommenderar jag Karin Alfredsson, som har varit min arbetskamrat och som jag också kallar min vän. Duktig är hon, och produktiv. Och när det handlar om Norrland är det "Vajlett och Rut" den som inte läst hennes böcker ska satsa på. Första (och bästa) delen i en trilogi om livet i en liten by i Västerbotten på 50-talet. Blev också mycket lyckad när Norrbottensteatern dramatiserade den och åkte på mycket rosad riksomfattande turné!

Viktigt för Västerbotten är mötet mellan Umeälven och Vindelälven, en av många vackra vyer landskapet har att bjuda på. Här är det skildrat av träsnidaren Ylva Göransson, som designat "Älvarnas möte" och med det som kallas karvsnitt pryder diverse fina träprodukter.

Copyright Klimakteriehäxan 

Dagens ord 155

 TRÖSTEMÖSS

-Sjuka barn är inte sällan ledsna barn, det vore väl konstigt annars ... Nu upptäcker jag en för mig helt ny företeelse i vård-Sverige: tröstemössen. Små virkade, stickade eller sydda figurer som tillverkats av snälla tanter (jo, mest kvinnor) runt om i landet och som sedan skickas till olika sjukhus där personalen kan dela ut dem till rädda barn som söker hjälp för någon åkomma. Idén föddes i Danmark och har sedan importerats till Sverige, och tusentals tröstemöss har skickats ut i landet. En tröstemus får inte vara för liten eller för stor, måste vara i 100 procent bomull och stoppningen måste vara ny, det är kraven för att vilken unge som helst kan få en. Vilken himla sympatisk "folkrörelse"!

God jul!

Att skicka julkort var en vana men den vanan lever inte längre, annat än i något enstaka fall. Nu kommer våra meddelanden fram blixtsnabbt och utan extra avgifter, och visst fungerar det väl bra!?

Men någon gång ibland kan det där fysiska julkortet vara minnesvärt. Som det ni ser här ovan, ett fritt broderi i vykortsformat, sytt av medlemmar i kvinnokollektivet i Macul i utkanten av Chiles huvudstad Santiago. Köpte det för många år sedan, har aldrig nänts skicka det vidare, eftersom jag själv tycker så mycket om det här lilla konstverket ...

Så nu finns det sedan länge i ram och kommer fram någon gång i advent år efter år. Och nu blir det mitt julkort till dig som tittar in här i min blogg: GOD JUL!

Copyright Klimakteriehäxan

När pappa var piprökare

Riktigt porträttlikt blev det väl inte, men jag kan inte minnas att pappa klagade.

Det är i dag han ska firas, mannen som är högst delaktig i att det kommit barn till världen. Vi brukade fira min pappa lite extra på Fars dag, eftersom han hade oturen att komma till världen på julafton och därmed aldrig någonsin fick känna att han hade sin egen födelsedag, han fick ju så att säga alltid dela med Jesus och som barn måste han ha uppfattat det som illojal konkurrens. Med åren vande han sig förstås.

Om du tittar noga ser du att det står
PIPRENSARE också! För
undvikande av eventuella missförstånd ...

Hur som helst, min pappa fick både presenter och tårta den där novembersöndagen som annars förstås kunde te sig ganska grå, då som nu. Det är länge sedan han kunde firas dock, han dog bara 59 år gammal, i dag skulle han ha varit sex veckor från att fylla 108.

Eftersom jag befinner mig i Barndomslandet tog jag en sväng till kyrkogården tidigare i dag och satte en bukett rosor vid gravstenen, dagen till ära. Tänkte sedan inte mycket mer på saken förrän jag började leta i diverse lådor, jag behövde färska batterier. Visst skulle det väl finnas?

Nej, det hittade jag inga, men däremot hittade jag en present som jag gjort till min pappa. Vet inte när, vet inte om det var just till Fars dag eller till jul, men jag blev nästan rörd när det kom fram, det handbroderade piprensarfodralet! Rätt originell skapelse kan jag tycka, men rolig också! Tror att idén var min egen. 

Råkar du ha en piprökare som du vill ge en julklapp (att fixa ett hinns knappast med innan den här dagen är slut) så var så god, idén är bara att sno, gör ett piprensarfodral du också! Förhoppningsvis blir han glad. Överraskad blir han definitivt. Samtidigt inser jag att piprökarnas gäng har krympt, inte ens far min stoppade sin pipa de sista åren av sitt liv, så fodralet är i skick som nytt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Från sameland

Bokmässan i Göteborg drar igång strax, fast utan mig. Har inte varit där på flera år och visst kan jag sakna det, men allt har ju sin tid brukar man säga ... Dock är det lite trist att inte få uppleva Joyce Carol Oates live, det hade jag gärna gjort. Dessutom ska Karin Alvtegen få Crimetime Awards stora hederspris, henne hade jag också gärna applåderat. Så sorgligt att hon inte längre klarar att skriva!

Temat för årets mässa är Sápmi, alltså det som rör de svenska samerna. Där hakar Ugglan på när hon nu för sista gången ger oss andra bloggare ämnet för Tisdagstrion. 

Mina första tankar går till Elly Jannes, som 1942 tillsammans med fotografen Anna Riwkin Brick gjorde en barnbok om den lilla sameflickan Elle Kari och hennes vardag, ganska exotisk för de flesta "sörlänningar". Hon bodde med sina föräldrar i samebyn Jåhkågasska i Jokkmokk. Boken heter kort och gott "Elle Kari" och har den egenheten att texterna tryckts på tre språk: svenska, nordsamiska och lulesamiska. Och när Elly Jannes så småningom fick en egen dotter fick hon heta Elle-Kari!

"Folk som sår i snö" av Tina Harnesk blev Årets bok ifjol. Har tänkte läsa den men än har det inte blivit av. Här ska man få historien om svenska statens tvångsförflyttningar av Karesuandosamerna för hundra år sedan. Likadant ligger det till med Ann-Helén Laestadius "Stöld" och "Straff" ... de står i kö på hyllan ... 

Sameslöjd finns det oändligt många vackra exempel på, både i textil, renskinn och metall (och ibland kombineras de tre materialen). Tycker att de sällan får den uppskattning de förtjänar. Ett undantag är kanske Britta Marakatt-Labba vars litografier verkar gå åt som smör i solsken. Sina motiv hämtar hon bland folk och fä i fjällvärlden. Hon har också broderat bilder.

Saltripa av Lars Pirak

En samisk konstnär som liksom Marakatt-Labba blivit riktigt välkänd och också setts i tv är Lars Pirak (1932-2008). Hans saltripor i horn eller tenn är underbart vackra! Pirak skrev också poesi, här finns ett exempel att lyssna till, som Dagens dikt i SR. Han är också tillsammans med Kurt Kihlberg medförfattare i boken "Made in Sápmi – en bok till Lars Pirak: en värld av samisk konst och slöjd" men den tror jag knappast går att få tag i – jag skulle gärna bläddra i den!

Detta blev en rätt spretig och konstig trio, men avslutningsvis kommer här också ett stort tack till Ugglan för många tisdagsuppdrag! Ny värd för detta äventyr blir Skriv-Robert. Så tisdagstrion lever vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

Hur ska jag palla?

Visst är de vackra, de handbroderade blommorna i vårens milda färger? Jag tror att de flesta föreställer kungsängsliljor, som är Upplands landskapsblomma – och en art jag faktiskt aldrig sett irl.

Här är de nogsamt utformade i korsstygn och sedan har broderiet monterats på en liten fotpall. Nu har jag fått ärva den här pallen. Den är i skick som ny. Så då är frågan bara vad i all världen jag kan ha den till? För om man vill lägga upp fötterna högt är den alldeles för låg. Och inte vill man väl att någon sorts skosmuts ska fläcka de redan vackert fläckiga blommorna!? 

Om jag behövde insynsskydd i ett fönster skulle jag kanske kunna ställa den på högkant på fönsterbrädan. Men för att kika in genom våra fönster behöver man nog vara minst fyra meter lång ... Hjälp mig! Kan någon komma med ett bra förslag så att jag och pallen kan komma överens och bli sambos?

Copyright Klimakteriehäxan

Min egen skylt

De har synts till ganska länge nu, de "skojiga" broderierna, en sorts "gerillahandarbeten". Ofta köper man en korsstygnstavla second hand – de brukar kosta näst till ingenting – och sedan förser man den med ny text, en som är tänkt att få folk att fnissa eller åtminstone dra lite på smilbandet. Onödigt ofta blir det s k runda ord eller svärord, vilket jag personligen inte tycker är särskilt kul, inte vill jag skylta med dem på mina väggar heller.

Däremot kan jag tycka att det ligger en viss charm i att med nål och tråd forma andra budskap. Mitt första verk i genren har jag visat här, en present till en väninna, med ett i mitt tycke synnerligen härligt positivt levnadsråd. Och nu är det dags för nästa, som jag sytt till mig själv. Själva broderandet avslutade jag för länge sen men nu har äntligen en ram kommit till också!

Känner mig ganska nöjd med resultatet, faktiskt. Den broderade texten är helt med sanningen överensstämmande: Tålamod är inte min bästa gren (så därför är sista bokstaven inte färdigsydd ...) och kommer heller aldrig att bli det.

Den här sortens handarbete passar oss lite latare jättebra: man behöver nämligen inte fästa trådarna på baksidan, eftersom ingen någonsin ska se den! "Riktiga" brodöser sätter annars en ära i att deras avigsida ska vara nästan lika fin som framsidan på handarbetet ...

Baksidan! (jag klippte ändå bort lite sedan)

Söndag betyder ännu en skyltsöndag, en bloggstafett där riktigt många hänger på, under BP:s överinseende. Här fler skyltare: Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan,Tony, Åke. Och vill du se mer gerillabroderi kan du testa den här Facebook-sajten (som har 13 0000 med nål och tråd försedda medlemmar!). 

Copyright Klimakteriehäxan

Först och sist

Ugglan ger instruktioner för ännu en tisdagstrio. Nu ska det finnas "första" eller "sista" i boktiteln.

Jag kommer direkt att tänka på den just nu släppta, mycket omtalade och tämligen enhälligt hyllade "Den siste teaterdirektören: berättelsen om Benny Fredriksson" av Johan Hilton. Fredriksson var skådespelare, regissör och chef för Stockholms stadsteater, dessutom gift med operasångerskan Anne-Sophie von Otter. En mäktig man i nutidens kultur-Sverige. I och med sitt självmord har han kallats ett offer för metoo-vågen.

"Min första krets" av Olof Lagercrantz var en sån där bok man "skulle" läsa och jag gjorde det. En mäktig man i dåtidens kultur-Sverige skriver självbiografi på ålderns höst. Känns inte som om den gjorde något större intryck på mig, men kanske var jag för ung när jag läste?

Vilhelm Mobergs "Sista brevet till Sverige" läste jag om för för bara något år sedan. Den åldrade utvandraren ser tillbaka på sitt liv, i denna Utvandrarseriens fjärde och sista del. Karl-Oskar heter Charles O. Nelson. Evigt grön läsning (förstås) för alla i alla tiders kultur-Sverige.

Nu råkar vi i vår familj redan ha utvandrarserien i flera olika versioner, både i inbundet skick och som pocket, men nu upptäcker jag en senare pocketversion som utlöser min villhöver-reflex. Böckerna har helt fantastiska nya omslag! Det är broderier som skapats och sytts av textilkonstnären Karin Holmberg. Hon har verkligen lyckats omsätta historierna i sina bilder. Så fina! Och allra finast det sista och fjärde!

Copyright Klimakteriehäxan

Fössta tossdan i mass – Prinsesstårtans dag

Första torsdagen i mars är numera prinsesstårtans dag. Av någon för mig okänd anledning högtidlighålls den tydligen framför allt i Småland. Skämtarna i fikabranschen har bestämt att dagen därmed uttalas "fössta tossdan i mass" och huruvida smålänningarna känner sig hedrade eller förnedrade av det har jag inte en aning om. Dock utgår jag från att de äter rejält med "massipantååta".

Har köpt denna och blivit nöjd, trots att den
saknar ros ... Klart prisvärt alternativ.

Men inte behöver man vara smålänning för att gilla denna trevliga skapelse av sockerkaksbottnar, med mellanlägg av vaniljsmakande kräm, vispgrädde på topp och så ett rosa eller grönt marsipantäcke över alltihop. En ros ska det också vara om allt görs enligt reglerna! 

Jag har aldrig vågat mig på att baka en egen prinsesstårta, även om det enligt receptet inte borde vara så himla svårt. Fast jag kan mycket väl ta en -bakelse om det blir dags för finfika på café. Tycker också att de djupfrysta är klart prisvärda. 

En prinsesstårta har jag ändå förfärdigat. Du ser den överst i den här inlägget. Den är sydd i korsstygn och återfinns på en tablett som jag broderade när Dottern, min egen Prinsessa, var ganska liten, att använda på födelsedagskalaset. Det står förstås "Gratulerar" på den också. Sonen har en egen, med jordgubbstårta. Märkligt nog verkar den tårtvarianten inte ha fått sin egen dag!

PS när torsdagen redan blivit fredag hittar jag en ny och spännande variant: Prinsessans pannkakstårta. Kanske vore det värt att testa? Här slipper man göra krämfyllningen, använder sylt och vispgrädde i stället. Det är Ica som står för receptet (och bilden), visst ser det gott ut?

Copyright Klimakteriehäxan

Gott och blandat julgodis dan-före-dan

Skriv-Robert, som startat bloggstafetten Veckans mening, har visserligen aviserat att han tänkt vara ledig den här lördagen, men jag kan inte låta bli att lyfta några ord ur en krönika av Patrik Lundberg, publicerad i Dagens Nyheter härom dagen. Det ska alltså vara något som fått läsaren, i det här fallet handlar det förstås om mig, att hejda sig om än aldrig så litet för en extra eftertanke. Lundberg citerar Nordeas privatekonom Anders Stenkrona som slår fast något som kan passa på att reflektera över så här dan-före-dan:

Våra bästa julminnen skapas av det som inte kan köpas för pengar.

Lördagar var länge också dagen då jag var en i ett gäng bloggare som visade ett eller flera av sina bokmärken, en produkt vi bokläsare ständigt brukar. Men nu har t o m BP tröttnat och om en vecka publicerar hon sitt sista. Det har blivit många, men entusiasternas skara har krympt med tiden. Jag har inget äkta bokmärke att stoltsera med i dag, men håll med mig om att en snygg printning med påföljande inplastning av det här lapptäckesverket skulle bli ett perfekt bokmärke! Det borde man ha tänkt på, till Millesgårdens museibutik där utställningen "The Power of Pattern" pågår med Kaffe Fassets verk i fantastiska färger och mönster (jag skrev om detta med en lång rad foton här). Vepan eller vad jag ska kalla den för är i själva verket ungefär 150 cm lång.

 

5

-Så många kronor kostade en "normal" gran i Stockholm år 1942. En bordsgran kunde man köpa för 1 krona. I år fick jag betala 400 för vår, som rest till huvudstaden ända från Blekinge. Hoppas den behåller barren några dagar! I radio hörde jag en programledare beklaga sig; hon hade fått punga ut med 800 spänn för en rödgran. Lät dyrt i mina öron.

Källa: Lokaltidningen Mitt i Södermalm

För att få rejäl täckning för rubriken "gott och blandat" tänkte jag också be att få delge er ett CITAT som jag finner tänkvärt. Oönskad ensamhet är ett stort samhällsproblem i Sverige, kanske extra jobbiga känslor just i helgtider. Värst är det för yngre män. Av de svarande i Folkhälsomyndighetens enkät som gäller 2022 uppger mer än var fjärde ung man att de saknar någon att prata med! Här är länken direkt till Folkhälsomyndigheten, och en text i Dagens Nyheter:

17 procent av männen och 10 procent av kvinnorna upplever emotionell ensamhet. Störst könsskillnad finns i yngre åldersgrupper. I åldern 16–29 år svarar 27 procent av männen och 12 procent av kvinnorna att de inte har någon att dela sina tankar med eller att anförtro sig åt. Bland 30–44-åringar är motsvarande andelar 12 respektive 7 procent. /.../ Tänk på att säga hej till den du möter, de små gesterna i vardagen räcker många gånger långt, säger Hillevi Busch, utredare på myndigheten.

Julmiddag i "Fanny och Alexander".

Sist men inte minst ett tv-tips, även om jag slår in en vidöppen dörr. Men det kan aldrig komma att finnas en häftigare julfilm än Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander" från 1982, (och då ska ni veta att jag inte generellt är ett Bergman-fan). Vilket persongalleri, vilka vulgariteter, vilka grymheter, vilka repliker, vilka bilder! Med den tidens hela svenska skådespelarelit! Den är lång, visst, men faktum är att man tröttnar inte. I fem timmar (!!!) pågår den, och kan ses på SVT Play nu i ett par veckor. Men filmen sänds också i tablå-tv på Annandagen, kl 14 i SVT2.

Copyright Klimakteriehäxan

Färger, blommor, mönster – JA TACK!

Tänk att kunna se in i en zebras öga ... som är en bit av ett "lapptäcke" ...

Det har gått 23 år sedan jag första gången såg hans verk, den otrolige Kaffe Fassett (uttalas "kejf" ifall ni undrar), amerikansk textilkonstnär som vi inledningsvis blev "bekanta" med eftersom han revolutionerade stickningen med sina fantastiska ulltröjor. Sedan dess har han också visat sina kreationer på Waldemarsudde (2006). Men nu är det dags igen!

Mycket har hänt sedan jag gick med gapande mun i galleriet på Steninge. Då var jag ändå inte alls oförberedd, hade läst om honom, sett bilder på hans broderier och tröjor. Stickandet verkar han ha tröttnat på, men broderandet lever i en mängd kuddmönster. 

Sittpuffar (med förvaringsmöjlighet) på det fantastiska golvet.

Idag designar han mest tyger och inspirerar rader av andra textilkonstnärer runt om i världen. Exempel på resultatet av deras arbete kan just nu beskådas och beundras (ja verkligen!) på Millesgården på Lidingö. Man kliver rakt in i ett hav av färger, blommor, rutor och ränder, ja till och med golvet är täckt med Fassetts mönster, det är nästan så att man inte näns kliva på det ...  Här finns också sittmöbler och några enstaka klädesplagg. Unika exemplar förstås.

Majoriteten av det som exponeras i utställningen har alltså flera upphovspersoner, ibland en designer, en som sytt och en tredje som stått för quiltningen. Men det är Fassett själv som tillsammans med sin livspartner och medarbetare Brandon Mably valt verken, som nästan alla är riktigt stora, och allt är gjort med hans/deras tyger. Vem hade trott att en elefant eller en zebra kunde bli så bedårande vacker, avbildad i alla möjliga färger och med både blommor och djur "på kroppen"? 

Utställningen, som heter "Mönstrets makt" (The Power of Pattern) kan ses en månad till. Har man det minsta lust till färger, blommor, mönster och textilier över huvud taget är det direkt korkat att inte gå och se den! Jag kände mig lycklig som fick gå runt i detta hav av färger, blommor, mönster. Nu bjuder jag på scrollfest!

Zebran i sin helhet. Sophie Standing gjorde den.

 Kaffe Fassett är förstås inte den ende mannen som gillar broderade kuddar! Äkta fans kan köpa materialsats till någon av de fantastiska kuddarna. Kostar 1500 kronor och många många timmars arbete med nål och garn, men enligt museibutikens personal är åtgången god! 

Detta är (kanske) min favoritkudde. Konkurrensen är stenhård!

"Haze Kilim" designad av Kaffe Fassett själv.

Blommor på golvet, på väggen, på möblerna, på boken ... 

Lappar överallt, även på golvet!

"Bordered Diamonds" är Kaffe Fassetts egen design. Jag kan inte se mig mätt på den!

"Tusker Bull" av Sophie Standing, som levt länge och inspirerats i Afrika.

Var så god och ta en frukt! Detalj ur "Roseville Album" av Kim McLean.

"Paper Dolls"  Design av Brandon Mably.

Copyright Klimakteriehäxan

Stämningsskapare (eller pricken över julens j)

Dagarna rusar fram, snön ligger vit på taken och även jag brukar hålla mig vaken. Kan fundera lite på vad jag borde ägna mig åt i stället för att blogga kanske? Enligt O spär på den känslan med veckans kulturfråga:

Vad gör du för att komma i julstämning?

Har plockat fram Lisa Larsons adventsbarn, de hör till. Läser "Selma Lagerlöfs jul" som adventskalender, en berättelse om dagen fram till jul. Bra historier hittills!

Och så är stjärnorna på plats i fönstren. 

Pricken över julens i (eller j?) kommer inte på plats förrän dan-före-dan, i samband med att vi klär granen. Då sätter jag den lille klättrande tomten på sladden till lampan över köksbordet. Den satt i kassan på vår lokala Ica när jag och Sonen handlade en decemberdag för kanske 35 år sedan. Hans blick fastnade, jag såg det och sa att den där tomten, den ska vi också ha! Sedan dess sitter den på samma plats, jul efter jul. 

Nog har jag fler prylar som "kräver" att få komma fram. Två väggbonader, min gran i textil applikation, och mitt stadslandskap med tomte som jag broderat. Men nu får det räcka, nu har ni viktiga delar av mina julstämningsskapare på plats!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om hemtrevlig konst

Trasmattor är en fantastisk konst. Det är knutarna som sitter lite si och så, och det ska vara så. Det ojämna ingår på något sätt. Det lever. Perfektion är tråkigt och dött.

-Lukas Moodysson, filmregissör som just nu är aktuell med en ny årgång av hans gamla supersuccé "Tillsammans", uttrycker i en intervju i Dagens Nyheter exakt mina känslor för de underbara trasmattorna (även om jag inte håller med om att "knutarna sitter lite si och så"). Jag har naturligtvis sådana i mitt hem, några jag själv har vävt (som den på bilden, enkel i tuskaft), några ärvda och faktiskt också några köpta. Så hemtrevliga och så fina! Tycker Moodysson och jag, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Sällskap i kyrkbänken

Söndag är dagen för att gå i högmässan om man är lagd åt det hållet. Kanske passade du på att få lite med av Guds ord i går? Jag går sällan i kyrkan, men blev bjuden på kyrkbröllop för en tid sedan. Så trevligt! De unga tu strålade ikapp, församlingen log brett genom hela ceremonin, och torkade förstås en och annan tår. Kärlekssignaler kors och tvärs! När ringarna var växlade och ceremonin slut dansade brudpar, tärnor och marskalkar ut längs mittgången, till romantiska toner. Ovanligt och kul!

Flera småbarn fanns med i kyrkan, men de störde inte. Möjligen kan det ha berott på något jag inte upptäckte förrän efteråt: här och där i kyrkbänkarna fanns små trevliga lekkamrater utplacerade, någon sorts djur hemvirkade i glada färger. 

Vet inte om barn rent av fick ta dem med sig när kyrkobesöket var över, men oavsett det tycker jag det var riktigt omtänksamt. Undrar om någon ung högmässodeltagare i går (eller nån annan söndag) mötte samma vänliga och välkomnande gest i flera kyrkor?

Lekkamrater på plats i kyrkbänken i Värmskogs kyrka.

Copyright Klimakteriehäxan

När nål och tråd blir konst

"Sommarsaga från Dalarna". Broderi på linne av Anita Axelson.

Denna söndag (i morgon alltså) stängs Liljevalchs vårsalong av årsmodell 2023. Jag tog mig dit i sista minuten, gick runt bland stort och smått, djärvt och vackert, galet och fult. En slutsats drog jag och den gjorde mig glad: här fanns många, riktigt många textila verk! 

Mitt hjärta klappar ju för alla möjliga sorters textilier, det vet ni. Nu kunde jag se underbara vävda  bilder och bilder i en massa olika sömsätt: petit point, fritt broderi, applikationer, korsstygn och förstås en hel del i blandteknik som uppfinningsrika människor tar till nya höjder. Så härligt att de handarbetsaktiva tog sig igenom nålsögat (jurygranskningen) i stenhård konkurrens! Över 4100 sökte, de flesta blev besvikna: 159 personer fick visa vad de åstadkommit.

Lägg gärna märke till att det verkligen inte bara är kvinnor som skapar konst med nål och tråd: män gör det också, och gör det med den äran! En lustig detalj till: nästan alla textila verk på utställningen visas utan ram. "Det blir en fin skugga när ljuset kommer in, en naturlig sorts ram", förklarar en av museets anställda.

Nu tar jag dig med på Vårsalongen, men bara till (delar av) underavdelningen för textilt. Se, imponeras och gläds med mig!

Ditte Norström har vävt "Höst" – träden är broderade ...

... och samma sak med "Vinter".

"Skogsväv" av Ann-Kristin Wingman

Lucas Willman gör tummen upp med "Okej", ett verk i tuftat akrylgarn, något som nog
kan kallas en sorts ryateknik. Många täta knutar, kortklippta trådar. Såldes på
utställningens första dag!

Martin Olsson gjorde en björn (ovan) och en kanin (nedan) i textil och akryl.
Stort format! 

Karin Greilert broderade "Livets träd" i korsstygn.
Min mamma skulle ha ogillat att tyget satts upp så skrynkligt ... 

"Slagfältet" är broderat i väldigt många "halvstygn" (petit point) av Krister Persson. 

Måttband är också viktigt när man sysslar med textilier! 
Staffan Andersson är upphovsmannen bakom "Måttligt".

Copyright Klimakteriehäxan