På middag med Kungen

Födelsedagspresent till Kungen från Post Nord:
nytt frimärke för inrikesbrev,

Det drar ihop sig till födelsedagskalas i kungafamiljen igen. Familjens överhuvud fyller 80 år på Valborgsmässoafton, i morgon alltså. Tjusig middag får man räkna med att det serveras i slottets salar, med honoratiores och fina gäster inbjudna. Lite senare lär det bli en mer privat tillställning på Drottningholm för att fira det vid det här laget tämligen fullvuxna födelsedagsbarnet. Och till ingen av dessa middagar står jag på gästlistan!

Synd, för nu vet jag att jag skulle klara av det utan att skämma ut mig. Det skulle bara gälla att skaffa en riktigt fin klänning (undrar om jag faktiskt inte redan kan ha nån som skulle duga?) och sedan kasta loss.

Hur kan jag veta det, undrar ni kanske. Jo jag har gjort testet "Skulle du kunna gå på middag hos kungen?" i Svenska Dagbladet. Fjorton frågor och jag svarade rätt på alla! Till ingen nytta, kan man ju säga förstås ... Vad får du för resultat?

Copyright Klimakteriehäxan

En stjärna att slicka på och dagens ord 138

Joyce Carol Oates skrev "Blonde" och när jag hade läst (slukat!) den boken ansåg jag dels att jag visste allt som fanns att veta om Marilyn Monroe, dels att hon själv hade berättat hela sin historia för JCO. Vilket naturligtvis var föga troligt, Marilyn dog 1962, 35 år ung, och boken kom 2000.

Hennes öde fortsätter än i dag att fascinera. Norma Jeane Baker levde kort och intensivt och hyllas ständigt postumt för sin utstrålning, som inte bara var sexig, utan också visade begåvning och intelligens.  Den senare skymdes ofta av bysten, inklädd i ålskinn med paljetter.

1995 blev Marilyn frimärke i USA. Då kostade hennes porträtt 32 cent. Och det visar sig, att jag slog till och köpte fyra stycken! De dök upp i min skåpstädning som en trevlig överraskning. Tillsammans med dem låg tidningsurklippet ni ser på bilden nedan.

Det är Marilyns skådespelarkollega Eli Wallach som kommenterar det nyss släppta frimärket med något han tror att stjärnan själv skulle ha sagt. Tyvärr är ordleken inte lätt överförd till svenska men jag tror det går bra ändå!

Om du mot förmodan inte läst "Blonde" kan jag bara rekommendera den å det allra varmaste. Dessutom hoppas jag att du, för din egen skull, sett filmen "I hetaste laget" (Some Like It Hot) från 1959 där Marilyn spelar med Tony Curtis och Jack Lemmon. En suverän trio! Går att se på flera streamingtjänster, men enbart mot betalning så vitt jag begriper.

På köpet har jag lärt mig ett nytt ord. Mina märken är POSTFRISKA. Vilket tydligen betyder att de aldrig slickats fast på ett kuvert. Där fick jag ännu ett "dagens ord" att lägga till de andra!
Tänk vilka fynd man kan göra när man "döstädar" lite!

Copyright Klimakteriehäxan

(Döds)syndigt

Det anses att sju dödssynder finns och sprider sig i mänskligheten: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja. Nu är det tisdag igen och därmed dags för en ny tisdagstrio, och Ugglan vill ha tips om böcker som har någon/flera av de sju dödssynderna i handling, titel eller på omslag.

Här finns faktiskt en del att välja på! Jag hamnar i olika läger: Nobels litteraturpristagare och svenska tecknade serier ... "Vredens druvor" (Grapes of Wrath) av John Steinbeck (Nobelpris 1962) är vi säkert många som tänker på. En klassisk arbetarskildring. Borde jag nog läsa igen.

Nobel-pristagaren av årsmodell 2010, peruanen Mario Vargas-Llosa, skriver i en rad olika genrer, ibland påminner hans böcker nästan om gamla kioskromaner! Det tycker jag gäller för "Till styvmoderns lov" (Elogio de la madrastra) som definitivt handlar om vällust. Låt mig citera en recension i Expressen som återges på omslaget: "ett liderligt litet prosastycke, påträngande och pockande, frodigt och fräckt, som en amorin med stånd". Det ni! 

När det kommer till lättja hamnar jag osökt hos symbolen för svensk gedigen slöhet: seriefiguren Kronblom. Elov Persson skapade den outtröttlige soffliggaren (ja det kan väl en soffliggare vara?) 1927 och han lever faktiskt än, även om han inte syns lika ofta som förr när han fanns med varje vecka i exempelvis Allers. Idag tecknas den här gubben av Elovs sonson! Hur som helst hör den här långe figuren hemma i den svenska populärkulturen. Så har han stått (eller legat) modell för ett konstverk också – se bilden, som jag tog på Norrtälje konsthall för några år sedan! Vet dock inte om Kronblom ligger kvar där.

Kronblom, den svenska lättjans främsta symbol, fick till och med bli frimärke 1980!

Copyright Klimakteriehäxan

Kort om julkort

De börjar droppa in nu. Julkorten.
Ja, inga från vänner och bekanta som på gammalt sätt vill önska oss trevliga helger.
Nej, det olika kortfabrikanter som är avsändarna.

Första bunten kommer från Mun- och fotmålarna. Sannerligen värda all beundran! Trots svåra handikapp, det kan vara total brist på armar, händer och tår, klarar de av att skapa konstverk som jag med alla mina lemmar i behåll inte kommer i närheten av. Ett kort har en bild som illustrerar julevangeliet, för övrigt är det småfåglar och vinterlandskap som gäller.

Diabetikerförbundet, eller som de numera heter, Diabetic Wellness Sweden, kommer in som god tvåa.
Det är dubbla kort med kuvert, profana motiv som inte kan irritera någon. Snö, tomtar, barn och en och annan liten hund – ja men sådant gillar ju alla!
Helt säkert kommer fler liknande "erbjudanden", det gör det varje år.

Det är lätt att respektera avsändarna. De säljer en anständig produkt, de behöver säkert pengarna till sin verksamhet. Men det finns en hake: hur många julkort kommer jag att posta i år? Inte många, den saken är klar. Och jag har redan ett lager, som delvis har rätt många år på nacken. Dessutom vet jag alldeles bestämt att trenden är stadig: antalet julkort i omlopp sjunker, jag är inte ensam.

PostNord hävdar ändå, att julkortstraditionen är stark och livskraftig. Ända in på 90-talet postade  svenska folket så många som 60 miljoner jul- och nyårshälsningar! Men 2018 hade antalet sjunkit till 16,5 miljoner. Förvisso en ansenlig mängd, det också, men den nedåtgående trenden är stadig. Vi skickar förstås desto mer julbudskap digitalt, så vanan är på intet vis utrotad. Det är bara papperskorten och frimärkena vi inte använder.

Nu är då frågan: ska jag betala för de där korten jag inte beställt, inte behöver och sannolikt aldrig kommer att använda? Är detta en affärsmetod jag accepterar? Det är inget returtvång, det skulle förmodligen kosta massor i administration. Ibland har jag slängt iväg en slant, ibland inte. Det senare ger mig vissa samvetskval. Men ...

Har inte bestämt mig. Så vet jag ju också att snart dimper väggalmanackan från Synskadades riksförbund ner på hallmattan. Den har jag inte heller beställt, men den brukar jag betala eftersom jag använder den – och bilderna på valparna (blivande blindhundar) är jättefina!

Copyright Klimakteriehäxan

Sagt och gjort

Det är verkligen inte alltid jag gör som jag tänkt.
Men det kan hända.
Som nu till exempel. Jag blev ju så förtjust över Postnords nya frimärken till svenska modeskapares ära att jag kom fram till att de skulle kunna tjäna som bokmärke.

Sagt och gjort denna gång, alltså. Tio märken á 9 kronor i en karta självhäftande märken, porto för inrikes brev. Fick plats i en plastficka som innehållit ett annat bokmärke, ett "riktigt", som jag köpt.
Skulle jag nu behöva ett frimärke vet jag var de finns. Fast då gäller det förstås att minnas i vilken bok jag lagt det ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jakten på bokmärken, som startades av Boklysten, går vidare. Kolla om Emma, Hannele, Älskar att läsa, Mösstanten, Gerd och BP hittat något (det är inte alldeles säkert) passande att ha mellan sidorna för att ta sig tillbaka till rätt ställe i sin läsning! Visar även du upp ett bokmärke? Berätta det i en kommentar så länkar jag förstås till dig också!

Självhäftande mode

PostNord har gjort det igen: valt att hylla svenska modeskapare genom att göra frimärken med motiv ur deras kollektioner. Det var tolv år sen sist. Och det nya frimärkshäftet har funnits i drygt en vecka. 

Man kallar de "typiska" plaggen för "vardagsstil" och det stämmer nog, här är ingen aftonklänning eller kaskader av glitter och volanger. Här finns klänningar som inte kostat en förmögenhet, två ytterplagg och en byxdress/kostym. Snyggt!

Fem klädskapare har nu alltså möjlighet att se sina kläder i självhäftande upplaga, som svenskt inrikes porto. Det är väl en fjäder i hatten (även om just hatt inte syns så ofta i den aktuella modebilden ...)

Designernamnen som valts ut är Gudrun Sjödén, ARKET, Whyred, Filippa K och Hope, alla med stor exportmarknad. Konstnären Mats Gustafson har tecknat bilderna.
Då gäller det bara att bestämma sig för att skriva ett litet gammaldags brev (eller fler) för att dra nytta av de fina frimärkena! 

Copyright Klimakteriehäxan
Bilder från PostNord

När snigelposten blommar

Det där med de gamla hederliga breven, det saknar vi ju nu för tiden när kuvert ersatts av ett klick i datorn. E-posten förmedlas dessutom utan särskilt avgift, den kommer (nästan) säkert alltid fram och blixtsnabbt går det. Svårt för pappersposten att konkurrera, helt visst.

Men man måste ändå bli glad över hur fina frimärken som tas fram! Råkade få syn på några av årsmodell 2019 när jag skulle hämta ett paket härom dagen. Det blommar hos PostNord!
För medan vi tänker på de slumrande lökarna som ligger nere i backen och bara väntar på att få producera försommarprakt finns fem jättefina blommande tulpaner som svenskt brevporto. Lägg därtill en tulpan som är värd 5 kronor och en som kostar 21 och du får en fin bukett!

Och för oss som gillar och hyllar traditionellt handarbete i form av broderi finns dessutom sydda blommor på ett annat märke, även det avsett för inrikes post. Lovvärt!

Lite tråkigt är det förstås att portot numera är hela nio spänn för ett litet brev, men priset spelar antagligen inte längre någon roll.

Man kan också köpa ett fint häfte med fem märken som innehåller mer handarbete. Det kallas "Slöjdkraft" och varje märke kostar 21 kronor.

Copyright Klimakteriehäxan

Sista plagget från Pontan

I sjuttio år har hon hållit på. Synts, tydligt. Utmärkt sig för sin djärvhet, sina färger, sina asymmetriska skärningar, sina roliga knappar, sina fina material, sin totala klädglädje.
Men nu har Gunilla Pontén bestämt att det får vara nog. Ett halvår innan sin 90-årsdag slutar hon, en av vårt lands allra främsta modeikoner, sälja kläderna med hennes namn på etikett i nacken.

Efter att ha funnits på fina varuhus runt om i världen och i egen konceptbutik har hennes modeplagg på senare år inhysts ganska så undanskymt i en källarlokal på Lidingö. Fast fansen har förstås hittat dit, accepterat de provisoriska provrummen, tagit en bjudkaka och en kaffeslurk från det alltid framdukade fikabordet, kanske bläddrat i en tidning när benen behövt vila från allt hoppande i och ur olika kläder.

Memoarerna, publicerade 1993

Egentligen kan man nog säga att Gunilla Pontén startade sitt modeliv redan i moderlivet ... Hon berättar i sina memoarer, "Tyg och otyg" som kom ut 1993, att mamman var lättsam, lite galen, älskade fest, glitter och glamour (och män). "På kvällen aftonklänning, på morgonen isblåsa" verkar vara en bra sammanfattning av ett överklassliv ur vilket dottern uppenbarligen plockade de bättre bitarna: klädintresset, fascinationen för form och färg i kombination med ett strålande glatt humör. Och, för all del, lust till karlar.

Så blev hon fotomodell, en förebild för unga flickor som knappt hunnit få etiketten "tonåring" – det hette "backfisch" på 40-talet! Gunilla Pontén befanns ha "Sveriges vackraste ögon", utsedd av Fickjournalen, och ända sedan dess har hennes blick kantats av rejäl eyeliner som inte kan undgå någon.

Genombrottet kom på 50-talet. Då lät hon tala om sig som en djärv revolutionär, en flicka som kom till presentation vid hovet i egenhändigt skapad aftonklänning som ingen hade sett maken till tidigare. Ändå hade hon varit i farten länge, hunnit gå kurser bl a på Tillskärarakademin och också på Beckmans modelinje.

Bild från www.ponten.com

En rad svenska modeföretag anlitade henne, både som modell och formgivare: Lapidus, Wahls, Dehå, Hettemarks. En period var hon anställd hos (och hade en romans med) italienske Emilio Pucci. Hon gjorde scenkläder för både film och teater, hon designade skor, glasögon, heminredningsdetaljer och till och med smycken. De djärva hattarna har oftast varit i djärvaste laget till och med för den mest hängivna kundkretsen, men designern själv har burit dem med stolthet, bland annat på bilden som blivit hennes "fotosignatur" på senare år (här till höger).

Favoritfärgen framför andra är svart. Den kombineras gärna med knallrosa eller någon detalj i orange. Vitt och lila tillhör också "basutbudet". Blommigt, däremot, kallar Gunilla Pontén för "rop på hjälp". Men prickigt och olika tjocka ränder på olika ledder har hon gärna och ofta använt.

Att avskaffa tantkläderna blev ett mål. Hon brann för att förändra folks sätt att klä sig. Faktum är att hon i stor utsträckning lyckats. Fortfarande hejdas hon på gatan av människor som vill tacka för kreativa impulser som bidragit till den egna garderoben. Och i vårt moderna, av mobiltelefonen nästan styrda, samhälle vill man gärna ta en selfie med stjärnan!

Brevporto 2007

Men inte bara moderoade kvinnor har följt Gunilla Ponténs skapande. Den där sensationella blåsan från kungliga kalaset som kallades "hovchock" 1955 blev frimärke, hon har fått modepriset Guldknappen (1983), medalj av kungen och ännu ett fint pris från KTH. För att ta några av de tjusigaste utmärkelserna. Hennes kläder visades på Nordiska museet för att hedra hennes då femtio år långa karriär. Det var riktigt roligt, jag gick länge där och verkligen vrålglodde på allt! Succén var ett faktum, utställningen förlängdes.

Som ni redan räknat ut tillhör jag alltså sedan mycket länge Gunilla Ponténs beundrare, vi som kallar henne Pontan kort och gott. Jag har kappor, byxor, tunikor, klänningar, jackor, kuddar, ponchos som bär hennes signatur. Ja, en gång köpte jag till och med en hatt av det minst extrema slaget, men den blev nog trots det aldrig använd ... hatt är svårt!

Typiskt: ränder i svart, vitt, grått.

Några plagg har jag sålt second hand sedan de så att säga krympt i garderoben, men mycket finns kvar. Och det som enligt min mening utgör Gunilla Ponténs särdrag och storhet, det är att de modeller hon en gång ritat, de håller. Eftersom hon har sin egen stil, en stil som inte tål att ses bara några veckor utan som verkligen funkar. I årtionden! Åtminstone för den som vågar och vill vara en aning annorlunda. Modellerna är dessutom tämligen åldersneutrala och det finns något för både breda och smala.

Jaha, och det där med männen då? Jo, raden av häftiga passioner blev lång. Resultat: fyra barn med var sin far. Den siste maken, Ulf, har hon varit gift med i över trettio år. Han har synts av och till i butiken, engagerad i företaget.

När jag nu vet att butiksdörren vid Skärsätra torg stängts för sista gången kommer jag att hantera de där Pontén-märkta plaggen med ännu större respekt. Min kärlek har de ju haft sedan mina ögon föll på dem för första gången!
Men nu är det oåterkalleligen slut. Jag har köpt sista plagget från Pontan.

Nästan tomt i lagret ...

Copyright Klimakteriehäxan

Efter Elvis: Lars Lerin?

Kanske tyckte någon att det var konstigt att lyfta fram frimärken som potentiella konstverk till hemmet, som jag gjorde nyss här på bloggen?
Men hallå! Vad är det för konstigt med det?
Jag har ju redan ett inramat frimärke, inköpt i USA i januari 1993, när det gavs ut. Pris: 29 cent. Och ja, jag stod i kö ...

Det är verkligen inte ett frimärke vilket som helst. Brevportot med Elvis Presleys bild på har tryckts i 500 miljoner exemplar, ett rekord. Man valde mellan två olika foton och lät allmänhetens röster avgöra. Mer än 1,2 miljoner människor deltog i valet. Inget annat frimärke har kommit i närheten av Elvis-märkets popularitet. Den som köpte en hel karta kan i dag få hyfsat med pengar för den från samlare, trots den enorma upplagan. Och kanske borde jag skämmas lite som satt Elvis i en sådan billig liten ram?

Nu tror jag kanske inte att Lars Lerin kommer upp i Elvis´ frimärksklass, men visst kan man ha också en mini-Lerin i ram!
Du kan väl i alla fall testa!
Och betänka, när du ser resultatet, att originalet skulle kosta dig sisådär 100 000 kronor eller mer. Den summan kan man skicka många brev för.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu kan alla ha en Lerin!

Vi är förmodligen rätt många som exempelvis vandrat runt på konstutställningen på Sandgrund i Karlstad och önskat att ta med en av Lars Lerins akvareller hem. Ja, åtminstone en!

Någon har naturligtvis gjort det, men de flesta besökarna gör det inte. Visserligen har affischerna sålts till väldigt resonabla priser, men det är ju inte riktigt det samma som ett original där vattnet har fösts runt, färgernas sammanblandning har styrts med enorm precision och resultatet blivit ett rent ögonbedövande verk.

Jag har ett par av de där affischerna. Men nu är jag stolt ägare till ytterligare fem Lerin-motiv, två exemplar av varje. De kostade 70 kronor tillsammans och säljs där posten numera finns, i mitt fall i en Coop-butik, längst in, bakom brödet, konserverna, läsken och fisken.

Frimärkena med Lerins bilder har funnits i ett par veckor redan, men jag hade inte lagt märke till dem förrän jag stod i kön för att hämta mitt lilla paket.
Visst är det kul att Postnord hänger med i trenderna och satsar på nutida konst!

Fast det vore kanske ännu roligare om breven man frankerar kunde komma fram lite snabbare och mer pricksäkert. Om de inte gör det lovar jag i alla fall att inte skälla på Lars Lerin. Undrar förresten vilken nisch han ska placera sig i härnäst? Blir det en duett med grannen på Hammarö, Christer Sjögren?

Copyright Klimakteriehäxan

Lill-Babs - som ett brev på posten

Jag skulle bara posta ett brev i all enkelhet. Men hittade naturligtvis inget frimärke. Ber tjejen i pressbyråkassan om ett litet häfte med tio förklistrade små märken, av vilka ett genast ska föra mitt kuverterade budskap genom landet.

-Snygga märken ska det vara, vad har du att erbjuda? frågar jag, med vårblommor i åtanke eller kanske något exempel på djärv svensk design eller så.
-Du får Lill-Babs, det duger väl? svarar hon.
Häpen tar jag emot kartan och lämnar över 60 spänn.

Vad fick jag då för pengarna? Jo, Barbro Svensson i egen hög person, på en bild från fordom, fast i frimärksformat kom den i januari. Hon står där vid en mikrofon och ser glad ut och jag kan nästan höra ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran?” eller möjligen ”En tuff brud i lyxförpackning”. Minns också att den där förpackningen kunde vara en ”itsy-bitsy-teenie-weenie-yellow-polka-dot-bikini”.

Lill-Babs får visserligen dela frimärkskartan med några allmänna bilder på svenskt folkparksliv, sådant som väl knappast finns längre, men som somliga av oss minns, med blandade dofter av öl, tallbarr och billigt rakvatten eller lika billig parfym. Man erbjuds tombolahjul att pröva en sorts lycka vid och dansgolv för test av annan sorts lycka.

Det är inte vem som helst som förunnas äran att bli ett frimärke. Först kommer kung och drottning. Och i år kom alltså turen till den svenska schlagerns drottning. Fast det gamla hederliga skämtet om att postens kunder får slicka henne i rumpan, det funkar inte längre. Moderna frimärken är ju självhäftande.

Copyright Klimakteriehäxan

Ingen slår Katja!

Det finns tillfällen då ordet "lycka" stavas s-k-o-r.
Någon gång på sent 60-tal var de ljusbruna med taxklack, platt rosett och några dekorativa perforeringar. Inuti stod det: Katja of Sweden. Och lyckan var total när de åtrådda skorna äntligen blev mina.

Men det stod också Katja of Sweden i trikåkläder (från Malmö Mekaniska Tricotfabrik MMT) som till och med Paris ville se. Det var mjukt, det var kvinnligt men det var samtidigt jättetrendigt och tufft. Overaller, klänningar, koftor. Mer att åtrå, både för tonårstjejer och lite äldre kvinnor!

Sedan handlade det om "cats" – en revolution i skobutikerna. Det var mjuka skor som såg ut som små båtar när ingen hade dem på sig. Resårband runt foten garanterade att de aldrig kippade. Och alla MÅSTE ha minst ett par.
Firman hette Gyllene Gripen. Sedan länge död och försvunnen. Men Katja of Sweden, hon lever. I dag 87 år gammal, änka efter ett dramatiskt och, förstår man, slitsamt äktenskap med amerikanen Rod Geiger.

Nu hedras hon av Posten med ett frimärke, som en av åtta svenska modeskapare som betytt något för branschen.

Och de andra sju må ursäkta, men de kommer inte i närheten av Katjas storhet. När hon hade vunnit Paris – det gjordes med hjälp av mannekänger som Agneta Ekmanner och Marie-Louise de Geer – stod det inte på förrän hon var ett stort namn i USA. Hon lät sig inspireras av traditionella afrikanska mönster, hon breddade sin repertoar med hemtextilier, hon gjorde helt enkelt internationell braksuccé.

I dag lever hon ett stillsamt liv på landsbygden i Skåne. Fast hon fortsatte att rita kläder ända upp i 70-årsåldern. Säkert skulle hennes gamla modeller gå att sälja igen, på second hand-marknaden är de guld värda om de skulle råka dyka upp. Skorna känns helt moderna, de låga klackarna gåvänliga men med vackra linjer. Man kan förstå när hon säger att hon upplevt Alvar Aalto och Bruno Mathsson som själsfränder.

Katja har berättat sitt livs historia med egna ord i boken ”Katja of Sweden – Mode och design utan gränser” som kom ut år 2000.
Att hon gått till mode- och designhistorien är helt klart, även om hon aldrig blivit använd till inrikes brevporto för 5.50.
Det blir å andra sidan den billigaste Katja-modell som någonsin sålts, dessutom i ovanligt stor upplaga.
Fast passformen blir det kanske lite sämre med. "Den sitter som klistrad" är inte ett omdöme som skulle falla Katja i smaken.

Märkt – av mode och choklad

Vi konstaterade i dag, några stycken som stötte ihop vid postfacken på jobbet, att de alltmer sällan innehåller någon försändelse annat än interna meddelanden som nästan undantagslöst går direkt i papperskorgen.

Men det finns faktiskt vanlig post fortfarande, snigelpost eller ”snail mail” som man säger när man vill understryka hur långsam processen är när ett kuvert läggs i en brevlåda och sedan så småningom levereras till rätt adress.

Dock lever snigelpostens vänner, de sanna entusiasterna, fortfarande. De kallar sig ofta filatelister, frimärkssamlare, och antagligen hatar varje äkta frimärkesvän allt vad elektronisk post står för.
Jag har aldrig fallit för frestelsen att sätta in frimärken i pärmar i stället för att klistra dem på kuvert. Fast jag måste medge att det ibland kommer ut riktiga små konstverk i form av frimärken. Ett har jag i ram: ett minnesmärke över Elvis Presley, som US Postal Service gav ut 1993 och som orsakade långa köer på postkontor över hela den nordamerikanska kontinenten.
Där började och slutade mitt frimärkssamlande, fast jag är visst i gott sällskap: det där Elvis-märket har sålts i över 120 miljoner exemplar!

Faktum kvarstår dock: det produceras jättefina frimärken fortfarande, för den som vill. Till julkorten går det ju åt ett antal, och kanske också till några vykort på semestern. Och jag kan se fram emot två märkesserier som representerar två av mina käraste intressen. Om bara några dagar kommer en serie nya märken som har choklad som tema. Garanterat kalorisnålt alternativ!

Till helgen, när det är Frimärkets Dag, släpps ytterligare en serie med anknytning till smak. Då är svenska modeskapare temat. Både nya och gamla vederfars denna ära. Designerskaran består av Gunilla Pontén, Katja of Sweden, Carin Rodebjer, Rohdi Heintz, Ann-Sofie Back, Lars Wallin, Behnaz Aram och Nakkna. Lars Sjööblom har graverat bilderna, som inte är kreatörernas egna skisser utan teckningar av ett plagg per designer, tolkade av Stina Wirsén.

Egentligen saknar jag de gamla hederliga breven. Jag var en hängiven brevskrivare och längtade ständigt efter svar. Det var en underbar känsla av förväntan och spänning som infann sig när man plockade upp ett brev från hallgolvet, identifierade handstilen på kuvertet och kunde se fram emot en personligt nedpräntad hälsning, lång eller kort, välformulerad eller nedkastad i hast. Ibland kunde också frimärket bidra, det har ju funnits motiv som anspelat på både kärlek, vänskap och specialintressen, som blommor eller sport, till exempel.

Det var på den tiden när folk skämtade om hur det var att ”slicka kungen där bak”. Men ingen kan ens försöka skoja om att slicka Gunilla Pontén i ändan. För dagens frimärken är produktutvecklade, självhäftande etiketter.
Fast beträffande chokladmärkena hade det ju faktiskt varit en poäng om man återgått till den gamla modellen. Då skulle klistret naturligtvis försetts med chokladsmak! Och några av oss hade kanske blivit filatelister, bara för den goda smakens skull…


Copyright Klimakteriehäxan
Bild från posten.se