När man vill se bilderna ...

Idag dök det upp en kulturfråga från Enligt O igen. Hon undrar Vilka böcker skulle du vilja se som film eller tv-serie?

Det tål verkligen att tänka på ... visst händer det att man läser en bok och utan minsta ansträngning ser bilderna framför sig ... men så är förvisso inte alla skrivna texter beskaffade och det är väl i grund och botten bra. 

Jag tror till exempel att den bok jag just nu är mitt uppe i, "Glömda om söndagen" (Les oubliés du dimanche) skulle kunna bli en riktigt bra tv-serie. Det är Valérie Perrins debutroman, gavs ut innan hon slog stort med "Färskt vatten till blommorna" (Changer l´eau des fleurs) och jag ramlade liksom bara över den. Kan bara konstatera att hon har ett eget sätt att berätta sina historier, ett sätt som tilltalar mig väldigt mycket. I den här boken utspelar sig händelserna på flera plan och i olika tider, men Perrin klarar det. Man får tankeställare om att bli gammal, om kärlek som inte bleknar, om drömmar som aldrig vill dö. Och det särskilda med söndagar, det är att det är den veckodag då de gamla väntar på besök, men ofta dyker ingen upp ... (Huvudpersonen Justine jobbar på ett äldreboende).Tror  att jag och många med mig skulle vilja se vartenda avsnitt av den serien!

Ganska nyligen läste jag "Hembiträdet" (The Housemaid) av Freida McFadden och det skulle kunna bli en nagelbitare på riktigt! Med några tjusiga kärleksscener innan gaslight-parallellen drar igång ... Kanske skulle den storyn klaras av i långfilmsformat? Filmerna tenderar dock att bli längre och längre numera, min "ideallängd" ligger på 90 minuter, men den gränsen sprängs ofta.

En annan bok som var på vippen att bli en tv-serie men som inte gick i mål, det är min egen barn/ungdomsbok "Dela lika". Jag tyckte den skulle göras i avsnitt om sisådär 15-20 minuter per styck, med glimten i ögat men ändå med fokus på det varannan-vecka-liv som så otroligt många svenska barn med skilda föräldrar lever. Ett produktionsbolag (jag pratade iofs bara med ett ...) höll med, men sedan fanns inga pengar till just det projektet ... synd! 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en tjej som blivit vuxen

Allt du har hört om Bridget Jones är alltså lögn. Hon är både smal och lyckad.

-I morgon, på Alla hjärtans dag, är det premiär för ännu en film om och med Bridget Jones, tjejen som "uppfanns" av Helen Fielding i hennes återkommande kåserier i den brittiska dagstidningen The Independent på 1990-talet. Bridget räknade kalorier, rökte för många cigg och hade för lätt att ta ett glas vin, ja ett till alltså. Hon blev galet populär och förvandlades först till bok och sedan till långfilm. Jag tillhör kretsen "Bridget Jones vänner" (fast den kanske inte finns på riktigt?) och har skrattat, känt igen mig, och också lidit lite med henne när hon brottats med mobbning på jobbet, kärleksproblem och krävande föräldrar, exempelvis. Till sist gifte hon sig med en drömprins, men lyckan blev kortvarig eftersom han dog. Nu är det alltså dags för "Mad about the Boy" som är film nummer fyra och ja, jag vill nog se den. Men faktum är att just den boken tyckte jag var betydligt tråkigare än de tidigare ... Nu verkar det ändå som om Bridget håller på att få ordning på sitt liv, tjejen har blivit vuxen. Filmen får stor uppmärksamhet i förväg – det har gått åtta år sedan den förra – och citatet har jag hämtat här.

Att resa genom böcker är också att färdas ...

Att man kan resa genom att läsa är en gammal sanning, och en fantastisk väg att upptäcka delar av världen som man av en eller annan anledning inte kan ta sig till – resan kanske är för lång, kostnaderna för stora, man hittar inget sällskap och vill inte dra ut på äventyr ensam ... ja skälen kan se ut nästan hur som helst. Men genom en bok kan man uppleva mycket! Och det tar Enligt O fasta på i dag, i Veckans kulturfråga: Vilka fascinerande platser har du besökt med hjälp av kulturella verk? Ja nog är det så: att resa genom att läsa är också ett sätt att färdas!

Det första resmålet jag tänker på är Island. Har drömt om att komma dit ända sedan jag blev vuxen (och det är ju ett tag sen), men det har inte hänt. Fast ett och annat har jag ändå upplevt: en bit av historien genom Hannah Kents "En mörderska bland oss" (Burial Rites) som utspelar sig på tidigt 1800-tal och är riktigt, riktigt bra. Isländska författare skriver dessutom bra deckare, och en film som "Män och får" glömmer man inte heller. Det senaste kulturella verk från Island jag tagit till mig är "Öppet hav", en skönlitterär berättelse om en verklig och dramatisk händelse skriven av Einar Kárason. Tror att kylan, kargheten bidrar till fascinationen.

En annan ö jag velat besöka ungefär lika länge är Irland. Har läst långa rader av böcker som skrivits av irländska författare: Edna O´Brien, Marian Keyes, Roddy Doyle, Claire Keegan, Colm Toibin, Sally Rooney, Nora Roberts, Frank McCourt för att ta ett gäng i högen. Det är otroligt gott om skickliga skribenter som sett dagens ljus på Irland. Men har jag varit där? Icke!

Det får bli ännu en ö. För när jag både läst boken, av Mary Ann Shaffer, och sett filmen "Guernseys litteratur och potatisskalspajsällskap" (The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society) insåg jag att de där öarna som ligger och dräller i Engelska kanalen säkerligen också vore spännande att se med egna ögon. 

Men som det ser ut i dagsläget blir det antagligen så att de där öarna inte får något besök av mig. Vilken tur att det finns böcker!

Copyright Klimakteriehäxan

Direkt från Afrika

Vaknar till en tisdag när världen blivit vit igen ... men då går tankarna till det som brukade kallas "det svarta Afrika", för Skriv-Robert har bestämt att just Afrika är temat för veckans tisdagstrio.

"Afrikas drottning" (The Queen of Africa) är en klassiker av CS Forester som möjligen är mest känd i sin filmversion från 1951, med Kathryn Hepburn och Humphrey Bogart. Romanen kom redan 1935 och har förstås lästs av miljoner - men kanske har en annan bokserie av författaren lockat ännu fler läsare: den om kapten Hornblower ... finns elva delar!

Fast när det gäller afrikanska drottningar har jag ju en annan favorit: Chimamanda Ngozi Adichie, från Nigeria. Men eftersom jag tipsat om hennes böcker så många gånger redan får hon stå över i dag!

"Damernas detektivbyrå" är en lättsam serie som man kan läsa någon gång emellanåt. Alexander McCall Smith, själv vit, skapade Botswanas första kvinnliga privatdetektiv Precious Ramotswe och gav henne huvudrollen. Puttriga deckarvarianter i färgstark afrikansk miljö, med kul omslag dessutom. Blev underhållande som tv-serie också (Max).

"Stanna hos mig" (Stay With Me) är en roman som verkligen berörde mig. Ayòbámi Adébáyò är ännu en ung nigeriansk författare som är väldigt läsvärd. I den här boken, som var hennes debut, porträtterar hon ett äktenskap och en familj som brottas med ständiga problem. Man kan inte undgå (tror jag i alla fall) att känna med den unga kvinnan i huvudrollen.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltat på sätt och vis

Det finns en sorts "skylt" (jo jag är ute och slirar på skylt-begreppet nu igen) som jag ofta studerar, tämligen ingående rent av. Vad är det då som fångar mitt intresse, oftast vid frukostbordet med kaffet bredvid? Jo det är alla tidningens bioannonser. Vilket verkar otroligt märkligt, med tanke på hur sällan jag verkligen kommer iväg på bio. 

Just nu pågår Göteborgs filmfestival. Har aldrig varit på plats men nog skulle jag kunna roa mig där ett par dagar! I ärlighetens namn brukar jag inte lösa kort till Stockholms Filmfestival heller. Men annonserna, de kollar jag noga ... Mina grannar ingår i alla fall i publiken i Göteborgs salonger och bjöd mig på en bild, med skyltar, stämning och allt!

                                                                Foto Magnus Tengvar

Nu får ni hänga med till Sveriges närmaste stad: Enköping. Där har jag plåtat nedanstående skapelse, av allt att döma utförd i plåt. Är detta nu ett ädelt konstverk eller "bara" en skylt? Med tanke på att skiftnyckelns och rörtångens uppfinnare hade sina rötter här skulle detta kunna vara ett minnesmärke över tillverkning av diverse verktyg  – fabriken hette Bahco och deras produkter finns fortfarande, men i Enköping är det som återstår av verksamheten ett museum om jag förstått saken rätt. Och då bestämmer jag mig för att detta är en skylt, helt enkelt ... (den finns inte upptagen på kommunens lista över offentlig konst så vitt jag kan se).

I Barndomslandet (som vi just lämnat) ligger snön kvar så då "skyltar" jag ännu
 en gång med ett "vykort" från vår veranda.

OJ, jag glömde ju!  Ni vet att det är BP som håller i trådarna. Inte så många skyltsöndagar kvar nu ... fyra noga räknat. Flitiga skyltbloggare är Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke

Copyright Klimakteriehäxan

Glatt överraskad!

Ibland blir man  besviken på något. Det är väl ofrånkomligt. Men ibland blir man  glatt överraskad, och det är desto trevligare! Enligt O vill lyfta fram de senare tillfällena, medelst veckans kulturfråga: Vilka kulturupplevelser har överraskat dig positivt?

Tänker direkt på den allmänt hyllade "Den sista resan", långfilmen av Filip (Hammar) & Fredrik (Wikingsson). Mina förväntningar var, lindrigt sagt, låga, men jag visste att jag ville se den för att kunna ha en egen åsikt. Vilket ledde till att jag föll in i jubelkören! För värmen, för humorn, för hur det ofrånkomliga åldrandet hanterades.

Kommer på ännu en film som jag hamnade på lite av en slump: "Perfect Days". Berättelsen om en man som städar offentliga toaletter i Tokyos centrum. Väldigt lågmäld, fint foto, en historia om en familj som splittrats. Och så dessa otroliga toaletter! Gick ut från bion med en härlig känsla i kroppen. Bloggade om den för ett år sedan dessutom.

Allt åldras inte i skönhet som bekant, men jag tycker att det finns en brittisk dam från förr som har gjort det. För äntligen blev det av: under fjolåret lyssnade vi på "Lady Chatterley´s älskare" inläst av Sven Wollter, och det är ju en fenomenal roman! DH Lawrence gav ut den 1928, då en sorts sexskandal. En för tiden märkvärdigt feministisk bok om makt, pengar, kärlek och komplicerade relationer. Upprepar vad jag tidigare påpekat här på bloggen: det är obegripligt att ingen skrivit en fortsättning på storyn, slutet är som gjort för det! Kanske hade Lawrence tänkt sig att skriva del 2 alldeles själv? Det gjorde han i alla fall aldrig. Synd.

"Lady Chatterley´s älskare" har förstås filmats. Bilden ur en version från 2015. Netflix.

Copyright Klimakteriehäxan 

Historiens senaste år

Vi har kommit en liten bit in i ett nytt år. 2024 har därmed hamnat som det nyaste tillskottet i historien. Elisa Matilda sätter i veckans fem fredagsfrågor ljuset på det som inom kort kan komma att kallas forntiden ...

1. Hur många böcker läste du under 2024? Ganska så exakt 42, skriver ju upp på en lista, tror ingen blivit bortglömd.
2. Vilken film eller serie ligger i topp för 2024? "Den sista resan" var/är en höjdare. Den kommer antagligen att plocka hem en hel skock Guldbaggar nu när det blir filmgala. På tv-sidan minns jag fina "So long, Marianne" (SVT Play), spännande "The Diplomat" (Netflix) och "Love and Death" (Max), den senare en sann historia från USA med otroligt mycket nerv. Lägger gärna till "Hacks" (Netflix), bra på flera sätt!
3. Hur många nya platser besökte du under 2024? Parga, på grekiska fastlandet. Inte så många fler vad jag kan minnas, förmodligen ingen ...
4. Hur många projekt har du avslutat under året? Åtminstone ett. Borde ha varit fler.
5. Vad är något du gjorde helt för din egen skull under året? Bloggandet sker för min egen skull. Liksom läsningen och enstaka kul inköp, ofta klädesplagg jag tycker är läckra. Men jag har minskat på shoppingen!

Copyright Klimakteriehäxan

Nya bekanta i kulturens värld

Årets sista vecka fick sin egen kulturfråga från Enligt O i går:
Vilka riktigt bra kulturpersonligheter har du stiftat bekantskap med 2024? Och i dag, Annandag jul, tänkte jag komma med ett litet svar ... medan himlen är grå och sommartemperatur råder. Jo men visst, tio plusgrader brukar vi väl få nöja oss med även midsommartid vissa år?

Sanna Samuelsson var en ny författare för mig, och rimligen för många fler, eftersom årets bok också är hennes första. Hennes "Mjölkat" vann Borås Tidnings debutantpris, vilket anses vara riktigt fint. Jag vet förstås inte vilka titlar hon tävlade mot, men den här historien läste jag med nöje och kan mycket väl läsa hennes nästa bok också!

Jeanine Cummins bok "Amerikansk jord" (American Dirt) är en gastkramande historia som förtjänar många läsare. Hade aldrig stött på hennes namn innan boken kom i min väg. Hon har skrivit mera, jag ska leta upp fler!

Jean Smart kom in i mitt liv detta år, även om tv-serien "Hacks" som hon har huvudrollen i började sändas 2021. En härlig bekantskap, en blandning av humor och allvar, feminism och jämställdhet, samtida problemställningar, fantastiska kläder och lysande skådespeleri. Finns på Max.

Tycker att Keri Russell också tar sig in på favorithyllan utan problem. Hon spelar den amerikanska karriärdiplomaten som hamnar i den ena knipan efter den andra, både i privatlivet och i storpolitiken. "The Diplomat" ser du på Netflix och du ångrar dig inte! 

Känner också att jag skulle kunna nämna den eviga duon Filip & Fredrik (Hammar och Wikingsson). Inte för att de är en ny bekantskap för året, men för att de tagit ett stort kliv framåt med filmen "Den sista resan". Ni kan se den på SVT Play men också ikväll kl 20 i SVT1. Om ni inte sett den redan: titta! Släng fördomarna du kanske har. Mina åkte ut. Ser troligen om filmen ikväll.

Sedan kan man förstås fundera ett extra varv över vad som krävs för att någon ska förtjäna etiketten "kulturpersonlighet" ... de jag räknar upp här har väl inte förändrat världen på djupet ... men ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

Filmkväll?

Judi Dench är Philomena.

Vill du se en riktigt bra film? Det finns en chans ikväll. "Philomena" visas av SVT1 med start klockan 22.35. Sent, visst, den är inte slut förrän efter midnatt, men du kommer inte att ångra dig! 

Det är Judi Dench som gör huvudrollen och hon är förstås magnifik. Om hur en kvinna på sin ålders höst vill hitta sin son, pojken som togs ifrån henne när hon som ensamstående tonårsmamma nyss hade fött  honom på ett kloster i Irland. Och om du inte tror att du kan hålla dig vaken kan du välja en annan tid att titta, filmen finns på SVT Play och ligger kvar t o m 19 januari.

Skulle du vilja förlänga filmkvällen med en nattbio, så kommer "Den sista resan" att bli tillgänglig på SVT Play klockan 02.00 i natt. Det är Fredrik Hammars och Filip Vikingssons underbara berättelse om hur Filips pappa ska få återse sitt älskade Frankrike. Filmen utsågs till Sveriges bidrag inför utdelningen av årets Oscars-statyetter, men den kom inte med i finalen. Hur som helst är det en jättefin film som exempelvis jag tänker se en gång till. Vi är över 400 000 svenskar som redan sett den på bio! Missa den inte! Föredrar du att invänta Annandag jul så sänds den då, klockan 20, i SVT1.

Copyright Klimakteriehäxan

Musik och kärlek blir äkta dramatik

Om jag inte redan hade varit det skulle jag vid det här laget ha blivit det. 

Blivit vad då? undrar du. Jo det ska jag berätta! Jag hade blivit Stort Fan av Leonard Cohen, kanadensaren med den raspiga sångrösten och de fantastiska texterna. (Hans böcker har jag dock inte läst.)

Vet inte vad det beror på, men just nu har han en ny storhetstid, oklart varför. Det har gått åtta år sedan han dog. 

Cohen är kanske lite extra intressant för oss nordbor tack vare sin mycket långa relation till en norsk kvinna, Marianne Ihlen. De gifte sig dock aldrig. Hennes historia är dramatisk och uppmärksammad i en av de allra längsta artiklar jag sett i Wikipedia. Hon hamnade i den internationella hetluften när hon följde med sin pojkvän, den lovande författaren Axel Jensen, till den grekiska ön Hydra där ett kollektiv av konstnärer, författare och artister samlats. Svenske Göran Tunström var en av dem. Där fanns en kille från Kanada, Leonard Cohen, okänd men charmig.  

För några år sedan kom en dokumentär på bio: "Marianne & Leonard: Words of Love" och den var klart sevärd. Ungefär samtidigt presenterades "Little Axel", en annan dokumentär men om den son som Marianne fick med den norske författaren (som hon en period var gift med). Pojkens historia är sorglig. Han mådde inte bra av det stormiga liv han tvingades leva och är i dag institutionaliserad i Norge.

Så för någon vecka sedan visades en musikdokumentär på SVT: "Hallelujah". Om en av Cohens absolut största låtar, insjungen av mängder av artister som haft chansen att variera sin versioner: det finns ungefär 180 verser skrivna ... Samtidigt får man förstås veta mycket om livet Cohen levde. Du kan se filmen på SVT Play. Klart sevärd!

Och så nu då! En strålande norsk-kanadensisk tv-serie: "So long, Marianne!" som går på SVT (och också finns på Play). Blandningen av kärlek och musik blir dramatik. Seriens titel är lånad från en av Cohens eviga hits, skriven till hans norska musa. Paret höll kontakt livet ut även om de gifte sig med andra. Rekommenderas, även för folk som inte redan är Leonard Cohens fans.

Copyright Klimakteriehäxan

När det blir dags att fly verkligheten

Nog är det väl så idag att man emellanåt – och inte ens sällan – känner ett visst behov av att fly undan världens eländen och bara uppleva positiva känslor? Kunna dra på smilbandet, känna lite glädje, avnjuta något hjärtevärmande? Tror att det är så Enligt O tänkt när hon levererat veckans kulturfråga: Vilken kultur fungerar som verklighetsflykt för dig?

I mitt fall tror jag att en mysig film eller tv-serie fungerar allra bäst, eftersom de tar relativt kort tid att konsumera (jag jämför med en tjock bok som definitivt tar tid att peta i sig vare sig man läser, på papper eller platta, eller lyssnar).

Om du vill ha tips så föreslår jag än en gång två amerikanska serier som fått mig att skratta, fast med eftertanke: "Hacks" och "Grace and Frankie", båda på Netflix, båda (häpp!) med äldre damer i huvudrollerna, och strålande skådespeleri dessutom! Sedan kan man hitta väldigt många pärlor (både gammalt och nytt) på SVT Play, alla har förvisso inte Netflix. "I vår herres hage" är en sån snällis man kan ta in utan att överhetta hjärnan. Det kommer faktiskt en julspecial av den serien också!

Handlar det om film så har jag mer än en gång redan bekänt, att jag kan titta på allt med Julia Roberts och jag blir undantagslöst road, kan glömma alla krig, alla som svälter, alla sjukdomar. För en stund i alla fall. Sedan tvingas man troligen tillbaka till vardagen och nutiden och får hantera det bäst man kan.

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker Donald inte läst (och inte kommer att läsa)

Det blev absolut ingen valvaka hos oss i natt. Att Donald Trump skulle vinna över Kamala Harris framstod tyvärr som helt solklart, så varför sitta uppe och uggla bara för att konstatera att utgången av valet var den sämsta? 

Nu får USA en helt opålitlig, osammanhängande och oetisk president för fyra långa år framåt. Hur kan amerikanerna lägga sin röst på en person med så många egenskaper som börjar på o-, det är helt obegripligt. Att trösta sig med att han inte får kandidera en gång till räcker inte särskilt långt. För han ska väl ändå inte lyckas ändra konstitutionen till sin egen fördel? Trump skyr inga medel för att få sin vilja igenom, det vet vi redan. 

Innan valvakorna hunnit börja fastnade vi i stället i en långfilm, men en som ändå inte fick mig att glömma Trump. Vi såg "Diktatorn", Charlie Chaplins första ljudfilm från 1940. Han spelar båda huvudrollerna själv, både den galne diktatorn och den judiske barberaren som hotas av statens trupper, på jakt efter just judar som ska rensas ut.

Chaplin i "Diktatorn"

Jag inser att jag faktiskt aldrig förr sett hela filmen, bara några klassiska scener som exempelvis dansen med jordklotet i ballongform. Nu förundras jag dels över hur skickligt den är gjord, dels över att den över huvud taget kunde visas då den kom. Parallellerna till Hitler och Mussolini är på inget vis undangömda, tvärtom. Filmen förbjöds dock i Tyskland och i Sverige visades den inte förrän efter världskrigets slut.

Kan just undra om Donald och Melania haft någon liten biokväll på Mar-al-Lago och kurat i soffan tillsammans med Charlie Chaplin och Paulette Goddard. För kanske kan den fiktive statsmannen ha gett USA:s näste president en och annan idé? Att Chaplins film är en satir skulle de förmodligen inte lagt märke till.

Enligt O ställer som vanligt på onsdagar en kulturfråga, och med den stannar vi kvar i det vi brukar kalla det stora landet i väster, det där som ska bli "great again": Vilka kulturella verk representerar USA för dig?

Då måste jag återvända till en favorit jag skrivit om ett otal gånger: "USA-trilogin" av John dos Passos:  "42a breddgraden" (The 42nd Parallell), "1919" och "Stora pengar" (The Big Money) heter delarna. Mästerlig är bara förnamnet, och att författaren hamnade i skuggan av sin polare Ernest Hemingway kan man bara djupt beklaga. Texten ligger långt över Donalds intellektuella nivå, dock.

Ett helt annat Amerika hamnar man i om man läser Chimamanda Ngozi Adichies "Americanah". Om svart-vita relationer, om integration som inte fungerar, om rasism som vägrar dö ut. Har aldrig legat på Donalds läshylla.

Lägger till en roman, en helt fantastisk, som bygger på väldigt mycket som händer ideligen i verkligheten: "Amerikansk jord" (American Dirt) av Jeanine Cummins. Om desperat flykt undan knarkmaffia, fattigdom och elände i Centralamerika, företeelser som får så många att söka lyckan hos den rike grannen i norr. Illegala invandrare blir de, nu ska de spåras upp och skickas tillbaka över gränsen, enligt republikanskt vallöfte. Jag vågar garantera att ingen i familjen Trump läst boken. Men gör det du, den är jättebra! 

Tror att jag skulle kunna räkna upp många fler författare som med sina verk betytt mycket för min bild av USA: Maya Angelou, Harper Lee, Tom Wolfe, Tom Robbins, Irving Wallace, John Steinbeck, Joyce Carol Oates ... en riktig katalogaria kan det bli! Då har jag ändå bara valt böcker som svar på kulturfrågan, här hade man ju kunnat minnas filmer (Gudfadern) och tv-serier (Vita Huset/West Wing)  också.

Copyright Klimakteriehäxan

När kriget kommer (i bokform)

Det är Gustaf Adolf-dagen i morgon och det har inspirerat Skriv-Robert till veckans tema för tisdagstrion: krig. Att den gamle kungen ska äras just detta datum beror på att det var den dagen han dog, i slaget vid Lützen 1632. Lite absurt kan man tycka att det är att firandet i dag ofta består av att man trycker i sig en bakelse. Den kan bestå av olika delar, men gemensamt är att bakverken toppas av kungens siluett i choklad, (utom i Göteborg där den lär vara i marsipan). Herman Lindqvist har berättat kungens historia i en tv-serie, men den har jag inte sett så jag väljer lite andra krigsherrar i min trio!

"Kriget vid världens ände" (La guerra del fin del mundo) är en tegelsten, men en bra tegelsten. Mario Vargas Llosa skrev, väl medveten om hur många sidor den bestod av. När jag träffade honom och fick hans dedikation i mitt ex sa han, med ett ursäktande leende, att "den där boken har jag väl egentligen skrivit för folk som fått gulsot eller nån annat långvarig sjukdom". Historien bygger delvis på verkliga händelser, ett uppror i Brasilien på 1800-talet. 

Thomas Tynanders bok "Allan Mann: Svensken som stred mot Hitler och Stalin" gav mig en del nya insikter i händelser framför allt vid svensk-norska gränsen under andra världskriget. Intressant!

"Svart krabba" 

är täcknamnet för en farlig och superhemlig militär operation i ett krig i vilket man inte riktigt vet vilka de stridande parterna är ... Låter det flummigt? Det är hur som helst en mycket spännande roman, skriven av Jerker Virdborg. Sex soldater skickas ut på havsisen i smällkalla vintern för att transportera något väldigt viktigt, något man tror ska kunna påverka kriget på ett avgörande sätt. De måste vara beredda på att offra sina liv för att prylen ska komma fram till rätt mottagare. Storyn har blivit film också (med Noomi Rapace som affischansikte trots att huvudpersonerna är män, men i filmversionen verkar en av soldaterna vara kvinna), men den har jag inte sett. Fast det ska jag kanske. Finns på Netflix.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

400 000  

-Så många svenskar har hittills sett "Den sista resan", långfilmen som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort. Filmen berättar hur de två vännerna försöker pigga upp Filips åldrande och livströtta pappa med en resa till hans älskade Frankrike. Det är den svenska dokumentär som dragit störst publik på bio någonsin. Nu har filmen valts  att representera Sverige när det är dags att tävla om de så eftertraktade Oscar-statyetterna. En klart udda deltagare i den tävlingen, det är jag rätt säker på, men vem vet? Jag tyckte väldigt mycket om filmen (trots att jag i många andra lägen är väldigt skeptisk till Filip&Fredrik).

När The Beatles blivit bortglömda ...

The Beatles dök upp härom dagen, som ett nytt tema för tisdagstrion. Vi glömmer ju aldrig den kvartetten och den musikskatt som de skapade, låtar som betytt massor för mängder av människor, låtar med evigt liv. Samt, förstås, låtar som många artister gjort covers på, med väldigt varierande resultat.

Ett av förslagen till tisdagstrio levererades av Lottens bokblogg, och hennes första punkt var en film med Beatles-anknytning jag aldrig hade hört talas om: "Yesterday" från 2019. Lotten har sett den tre gånger! Klart jag blev nyfiken! Och nu har jag redan följt hennes råd och streamat den.

Historien är originell, för ingen i hela världen minns nu vilka The Beatles var. Utom en ung sångare som inte lyckas särskilt bra med sina egna låtar. Men när han framför "She loves you" och "Here comes the sun" (som han påstår att han själv skrivit) händer det saker!

Riktigt fyndigt är det, enstaka oneliners får mig att fnissa ("Det sker väl inga mirakel längre" – "Jo då, Benedict Cumberbatch har blivit sexsymbol"). Behöver jag nämna att det är ett rent nöje att höra de gamla musikaliska pärlorna i ny, lyckad version? Ed Sheeran, "den riktige", finns med på ett hörn, kul! Naturligtvis lite kärlek också. Sammantaget en riktigt trevlig brittisk feelgoodrulle. Du ser den på Netflix.

Copyright Klimakteriehäxan

Pretty Woman – när feelgood är som bäst

Om succéfilmen "Pretty Woman" med Julia Roberts och Richard Gere finns det olika åsikter. Somliga tycker att den glorifierar prostitution och är helt förkastlig, borde snarast förbjudas från alla (streaming)kanaler.

Och så finns det andra som ser den där rullen om och om igen, med ett leende på läpparna och Roxettes "It must have been love" ringande i öronen. Jag är en av dem! Råkar veta att Pernilla Wiberg ingår i "min" grupp, alltså de som älskar den här filmen och har sett den ett antal gånger, oklart hur många. Åtskilliga replikskiften kan jag utantill, favoritscener har jag och visst är det skönt med lyckliga slut! (Kalla inte det en spoiler, filmen är över trettio år gammal och sedan länge sedd av miljoner!)

Nu visar det sig att "Pretty Woman" har en historia alldeles själv. För vägen till internationell storsuccé var inte spikrak! Det började med att Richard Gere upprepade gånger tackade nej till rollen som Edward Lewis. Han sa inte ja förrän Julia Roberts personligen övertalade honom. Men hon var inte heller regissörens första val för huvudrollen: bl a Meg Ryan och Daryl Hannah avböjde. 

Filmens titel ändrades, från "3000" som (ganska kryptiskt) skulle syfta på summan Vivian tog för en veckas "arbete". "Pretty Woman" blev det efter att Roy Orbisons storhit plockades in. Musik blev viktig för hela filmen, inte minst scenen när Edward spelar för Vivian på flygeln i hotellets övergivna matsal. Stycket han framför ska Gere faktiskt själv ha komponerat, och spela piano kan han! Dessutom kom ju Roxette-låten in, fantastisk den också.

Klänning designad av Marilyn Vance.

När Edward tar Vivien med på hennes livs första operaföreställning har hon en otrolig röd klänning. Den var egentligen beställd i svart, men kostymören bytte färg i sista minuten och fick till en ikonisk modebild, i kärlekens röda färg, som gått till filmhistorien.

Roberts och Gere trivdes tillsammans och det märktes under inspelningen. Flera gånger improviserade de scener, och de gjorde det så bra att regissören Gerry Marshall struntade i manus och behöll det skådespelarna hittat på, ofta med alldeles äkta leenden och skratt.

Till mina älsklingsscener hör Vivians revanschbesök i tjusiga boutiqen som inte lät henne handla eftersom de inte tyckte att hon hörde till deras kundkrets. När den strikte Edward plötsligt prövar att gå barfota på gräset är också det ett gyllene ögonblick. Första (förbjudna) kyssen, förstås. Skumbadet. Älskar också den asiatiske turisten som ser Vivian pussa portieren bekom disken i hotellreceptionen: han tvekar, men hoppar upp och gör likadant. Romantiken går nästan att ta på när Edward sätter en sko på Vivians fot ... Vivians väninna Kit funderar över eventuella likheter med sagans Askungen som får heta Cinder-fucking-rella. Den diskrete och förstående hisspojken vill jag också krama!

Summan av kardemumman är att "Pretty Woman" blev Julia Roberts definitiva genombrott. Richard Gere fick ett nytt kvitto på att han var en av Hollywoods allra hetaste karlar. Och filmen drog in enorma summor världen över: över 460 miljoner dollar! Pengarna fortsätter rimligen att trilla in eftersom filmen ideligen dyker upp på olika tv-kanaler. Den kan också streamas på Netflix, HBO/Max och Disney+ om jag förstått rätt. 

Det har gått 34 år sedan premiären, Roberts och Gere har gjort hur många filmer som helst sedan dess, någon också tillsammans. Ingen av dem kommer att överträffa "Pretty Woman" i popularitet, det är jag säker på. De som vill dödskallemärka den kommer inte att segra! Vi andra ler, kanske lite fånigt, men när feelgood är som bäst ser den ut så här. Vilket väl också är anledningen till att jag gång på gång bloggat om den. Och säkert kommer att se den igen!

Copyright Klimakteriehäxan  

Den boken fick min kollega att gå in i väggen!

I sommarens "lediga" veckor vill Mia i bokhörnan ha tips om en bok, en film, ett utflyktsmål, en tv-serie, en teater, en maträtt eller något annat skoj. Det är helt enkelt sommarversionen av Helgfrågan!

Helgen som gick bjöd SVT på en långfilm som jag tror att åtminstone alla fotbollsfans missade: "Gone Girl". Den hade premiär för tio år sedan, och jag tror att jag sett den men riktigt säker är jag inte.

Däremot är jag alldeles säker på att jag vågar rekommendera boken den bygger på, skriven av Gillian Flynn. En äkta bladvändare, kalla den deckare eller vad du vill, men spännande är den! Vad har egentligen hänt med Amy som försvinner, just när hon och Nick ska fira sin femte bröllopsdag?

Glömmer aldrig hur jag såg en kollega gå rakt in i en vägg på jobbet, eftersom han gick och läste, med boken framför ansiktet ... han kunde helt enkelt inte lägga den ifrån sig! Det var tack vare den incidenten jag läste boken faktiskt. Fortsatte sedan med fler titlar av samma författare, blev inte besviken! 

Filmen kan ses nu i juli på SVT Play. Boken hittar du där du annars hittar din läsning, det må vara second hand, nätbutik, bibliotek eller traditionell bokhandel! Perfekt sällskap på stranden eller i hängmattan, om du nu råkar vara så lyckligt lottad att du har tillgång till en sådan.

Copyright Klimakteriehäxan

Buskis av bästa sort

"Buskis" är ett begrepp som nästan uteslutande uttalas i en nedlåtande ton. Men just nu omges jag av buskis av allra bästa sort! Som de blommar, buskarna! Doftar gör de också, till både människornas och insekternas förtjusning. 

Buskis av den andra, traditionella sorten, har också sina fina företrädare. Tänker på den fantastiska och mycket somriga långfilmen "Pensionat Paradiset" från 1937, den tål att ses om! Vilket jag gjort, mer än en gång. Våldsamt gammaldags, visst, men jag fnissar lika glatt nu som förr. Upptäckte förresten att Evert Taube skrivit delar av filmens musik!

"Pensionat Paradiset" har ofta kallats för pilsnerfilm, men som jag minns det dricks det snaps också. Vilket många ju gör även till midsommarmaten. Och det ger mig anledning att återge ett litet buskis-frö som dök upp i det allmänna flödet på mina sociala medier. Nämligen denna midsommarhälsning: "Årets midsommarsnaps heter 'Vasa 1628' och inspirationen kommer från skeppet. Först blir man kanon, sen däckad och till slut helt sänkt. Dagen efter känner man sig som ett vrak." Tur att man inte gillar snaps.

Copyright Klimakteriehäxan

En resa som slår rekord

Snart, ja kanske har siffran redan passerats, har 300 000 personer sett "Den sista resan", filmen om hur Filip Hammars pappa Lars skulle piggas upp genom en bilresa "down memory lane" i Frankrike tillsammans med sonen och dennes ständige följeslagare Fredrik Wikingsson.

Få kunde väl ha anat – och det tror jag gäller filmskaparna också – att den här dokumentären, en road trip med tre män i en gammal Renault, tungt lastad med minnen från familjesemestrar när pappa franskläraren fick leva upp i det han ansett vara hans andra hemland, skulle bli en exempellös framgång. Först kom recensionerna: hyllande. Sedan stormade publiken in. Och vad gjorde/gör biobesökarna? Jo, hyllar filmen! 

Vandringen mot rekordet inleddes redan premiärveckan. Den första helgen filmen visades på biograferna sågs den av totalt 34 782 personer. den bästa öppningshelgen för en dokumentär i modern tid ... Och så var stenen i rullning! Det visade sig att den normalt så gapiga och tämligen påfrestande duon lämnade sina sämsta sidor hemma när de klev in i den apelsinfärgade gamla bilen och styrde mot södra Frankrike.

Att Filip och Fredrik har mycket bakom pannbenet har nog ingen betvivlat: duon har vunnit "På spåret", de skapar tv-program, driver eget produktionsbolag, sprutar idéer och skriver böcker. Dessutom står de för ett eget frågesportkoncept, "Alla mot alla", som sänds i Kanal 5, en har det visat sig väldigt slitstark succé (jo jag tittar ganska troget trots att jag retar mig på mycket i "formatet").

Men eftersom killarna också framstår som både jobbiga, tjatiga och skrytsamma (jag känner dem enbart genom tv-rutan) tänkte jag inte alls gå och se den här filmen. Tills jag kapitulerade för min nyfikenhet: helt olika personer jag känner gav ett och samma råd. Det löd: Se den!

Ett råd jag lydde. Och kan bara instämma i berömmet. Det är en varm film, den är rolig, den är djupt allvarlig, den är infallsrik, den vittnar om skräcken när ett barn inser att en förälder är på fallrepet, tappar livsgnistan. Och den visar upp kärlek mellan far och son, den visar upp fantastiskt kompisskap mellan Filip och Fredrik. Dessutom pekar den på vilken betydelse en engagerad lärare kan få för sina elever, långt in i framtiden.

Slutscenen skulle ha varit en måltid uppbyggd kring hemgjord ratatouille efter besök på den lokala grönsaksmarknaden. Så blev det inte, fast vi alla, både vi i biosalongen och människorna inblandade i filmen, önskade det. Snyftnödiga blev vi lite till mans.

Nu sätter "Den sista resan" besöksrekord och ännu fler kommer att se den – och se om den – när den så småningom sänds i tv, oklart när, men jag gissar att den kommer i vinter. Jag tittar nog på den igen då. Så bra är den! Missa den inte!

Copyright Klimakteriehäxan

En Oscar utöver det vanliga

Det blev som jag hoppades: "20 dagar i Mariupol" blev bästa dokumentärfilm när Oscars-statyetterna delas ut i USA i går natt. Den första Oscar-vinsten någonsin för Ukraina. Men den vanns för en film som producenten Mstyslav Chernov själv sa i sitt tacktal att han "önskar att han aldrig gjort".

Hans tal liknar inget annat som hållits i ett sådant här sammanhang. Han är sammanbiten, allvarlig och mycket, mycket sorgsen när han pekar på några av alla de grymma fakta som skapar nutidens historia i hans hemland, där han stannade kvar tillsammans med några kollegor (alla ukrainare) som med uppenbar risk för sina liv spelade in materialet till filmen.

Filmen finns fortfarande att se på SVT Play. Den är som jag skrivit tidigare hemsk och jobbig att titta på, men ibland måste man se ruggigheter för att förstå något av världens ondska – och för att vilja göra någonting åt den. Eller åtminstone försöka hjälpa de oskyldiga offren.

Bild ur den nu Oscars-belönade filmen.

Copyright Klimakteriehäxan