Veckans kärleksförklaring 10: FRÄMMANDE

Nog händer det väl att man fascineras av saker långt från den egna vardagen? Kanske något man drömt om att få uppleva? Något som man tror skulle kännas berikande om man bara kom åt, så att säga? Det är lite så jag tänker när jag ger ännu ett abstrakt temaord för Veckans kärleksförklaring: främmande. Och samtidigt minns jag med lätt förundran att vi i min barndom alltid sa att vi fick "främmande" om det skulle komma gäster, de kunde vara hur välbekanta som helst! Där ser ni vart associationsbanorna kan leda!

Jag❤️ samba som i Brasilien, med Elis Regina eller Joao/Astrud Gilberto förslagsvis, men be mig för allt i världen inte dansa. Har försökt ...

Jag❤️ färgerna som möter ögat i indiska stadsmiljöer, så som de ofta skildras av duktiga fotografer. Men jag nöjer mig med bilderna.

Jag❤️ pingviner, en sorts främmande fågel som verkar trevlig att umgås med även om man måste ta sig ända till Antarktis. Underbara tv-dokumentärer finns att njuta av – och ni har väl sett "The Penguin Lessons"?

Jag❤️ "Pata pata", även kallad "Klicksången", en superhit från 1960-talet med Miriam Makeba som sjunger på xhosa. Jag har försökt lära mig klick-ljudet från xhosan men det lyckades förstås inte. "Pata pata is a dance we do down Johannesburg way" förklarar Makeba för oss som inte klarar detta fascinerande afrikanska språk.

Jag❤️ balett, för utövarnas totala kroppskontroll och smidighet, i total kontrast mot min klumpiga och allt stelare kroppshydda för vilken varje försök till balett vore inte bara främmande utan ett hån. 

Jag❤️ att jag har nio "bloggsystrar" som skulle kunna kallas "främmande" eftersom vi inte känner varandra utanför bloggvärlden. Men här är det trogna gänget som nu i nio veckor skickat ut kärleksbudskap kors och tvärs: LillaSyster, Åsa, Mrs Calloway, BP, Margaretha, Jenny, Anki, Susanne och Susjos. Tror och hoppas att jag inte missat någon.

Copyright Klimakteriehäxan

Kom loss med K!

z

Dags för ett nytt kliv in i Litteraturens ABC, i Enligt O:s efterföljd. Nu har vi kommit till K. I ett mer välkänt sammanhang får just denna bokstav det här rimmet:

Krakel Spektakel, kusin Vitamin
hoppsan i fläsket, hejsan i skrinet,
den ena är lång och den andra är fin,
det är Krakel Spektakel och Kusin Vitamin.

Men det var Lennart Hellsing som åstadkom den lilla versen. Min poetiska ådra klarar inte av att tävla med honom så jag tar helt enkelt de tre delarna i tur och ordning och kommer loss: 

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på K!

Jag blev helt betagen när jag läste "Flyga drake" (The Kite Runner) av Khaled Hosseini. Det kan ha varit en av de allra första böcker som gav mig lite insikt i det för mig synnerligen okända landet Afghanistan, med motsättningar mellan befolkningsgrupper och religiöst förtryck. Hosseini hamnade i USA där han blivit kvar och skrivit fler romaner, totalt fyra – den senaste har jag dock inte läst. Filmversionen av debutboken är också riktigt lyckad.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på K!

"Kejsarn av Portugallien" kan jag inte gå förbi. Ett mästerverk i det mindre formatet av Selma Lagerlöf. så rörande och berörande och upprörande! Hur ett litet barn kan förändra allt för sina föräldrar, för all framtid. Den som inte läst den har verkligen missat något! Dessutom är tv-serien, med Ingvar Hirdwall som Jan i Skrolycka (Kejsarn), lysande. Att den är över trettio år gammal spelar absolut ingen roll. Här finns den! 

Berätta om en riktigt bra bok om kärlek!

Men hur ska jag kunna välja EN enda titel ur det utbud kring ämnet som kanske är störst av alla som litteraturen någonsin belyser? Finns hur många som helst, gamla och nya i en salig blandning. OK, det får bli en  representant för det nya, Lena Anderssons "Män och kvinnor" (som väl är en bra titel när man letar böcker om kärlek?!). Känslorna är starka och bokläsare kan inte låta bli att engagera sig – i alla fall kan inte jag det. Skulle det äntligen ordna sig för Ester Nilsson, som vi lärt känna i två tidigare romaner? Lena A är en fenomenal skribent, helt och hållet sin egen.  

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 7: ROLIGT

Onsdag har jag utsett till dagen för kärleksbombning! Nu kör vi en gång till!
Det är nyttigt att skratta, det står utom alla tvivel. Skratt gör oss friskare, snyggare, trevligare att umgås med. Alltså ska vi tillvarata varje tillfälle! Och i denna veckas kärleksförklaring ska vi alltså lyfta fram sådant vi tycker är roligt!

Jag❤️tv-serien "Solsidan" (TV4). Har absolut inte sett alla avsnitt, men har definitivt skrattat varje gång jag sett ett. "Mickan" (Josephine Bornebusch) är underbar!

Jag❤️Hasse&Tages "Lindeman-intervjuer". Improvisationer när de är som bäst! En ädel och svår konst.

Jag❤️och saknar Torsten Ehrenmarks stillsamma och humoristiska berättelser om livet, en gudabenådad kåsör var han, utan värdig efterföljare.

Jag❤️många av de oräkneliga AI-genererade videosnuttarna som när världsledare sjunger i kör, med perfekt läppsynk, i "We are the world". Eller för all del när jag ser Trump som balettdansös ... det är nog den enda chansen för mig att hysa minsta varma känsla för den mannen.

Jag❤️tv-sketcherna med Gösta Ekman som "Papphammar". Den första kom 1981. Ingen kan ramla som han kunde.

Jag❤️filmen "När Harry mötte Sally". Framför allt en gyllene replik i den: Meg Ryan har just fejkat en högljudd o.r.g.asm sittande vid ett bord på ett kafé fullt med folk. En servitris frågar en äldre kvinna vid ett bord intill vad hon vill beställa och får svaret: "Jag tar samma som hon" (I´ll have what she is having), med en nick åt Ryans håll. En bonuspoäng är att kvinnan spelas av en tvättäkta amatör: mamman till filmens regissör! 

Vi fortsätter i det här spåret några veckor till, vi får väl se vem som tröttnar först – jag eller mina besökare ... Förra onsdagens tema var minne och det fick en rad bloggare att minnas, många väldigt fina saker fick vi ta del av! Klicka in er och kolla hos Mrs Calloway, LillaSyster, Susanne, BP, Anki, Margaretha, Susjos, Jenny och Åsa, alla återkommande kärleksspridare!

Återstår att se hur kul ni tycker temat är i dag? Skulle ni råka tycka att det är lite roligt blir det ju en dubbelträff ... Glöm inte att lägga in länk i kommentar här. Jag kommer och hälsar på, kommenterar och länkar tillbaka i nästa omgång. Hoppas fler klickar runt!

Copyright Klimakteriehäxan

Långt ifrån feelgood

Vi ägnar oss väl inte frivilligt åt ondska särskilt ofta, men i dag är det ändå dags. Detta eftersom just ondska är temaordet för denna veckas Tisdagstrio.

Då bestämmer jag mig för att hoppa över Jan Guillous i sammanhanget självskrivna bok, men ändå väljer jag verk av svenska författare.

Först "Selambs" från 1920 av Sigfrid Siwertz. Den förväntades man läsa i gymnasiet, och som den lydiga elev jag mestadels var tog jag tag i den. Men just denna roman blev den allra första bok jag valde att inte läsa till slut. Jag stod inte ut med människorna, så elaka och hemska! Har aldrig försökt ge den en ny chans. Har möjligen gått miste om en litterär pärla, men må så vara!

"Ormens väg på hälleberget" är en liten fantastisk roman av Torgny Lindgren, om fattigt folk och deras livsvillkor i Västerbottens inland på sent 1800-tal. Den rike och mäktige mannen i byn utnyttjar flickor och kvinnor helt samvetslöst, och de har inga möjligheter att undgå förnedringen och övergreppen. Berörande och upprörande läsning.

Att Hans Alfredsons "En ond man" handlar om just en sådan behöver ingen tvivla på. Även här en skildring av fattig versus rik. Ondskan är iskall och empati en känsla som inte existerar. I filmversionen (med en stjärnspäckad rollista) är titeln "Den enfaldige mördaren" och aldrig kan man glömma scenen när Hasse själv (i rollen som fabrikören) slänger in sin underställdes surt förvärvade sedlar, framtvingad avbetalning på en skuld, i brasan. Det gör riktigt ont att se den förtvivlade Nisse Ahlrot, som är den som för tillfället utvalts att bli plågad.

Usch så mycket elände det har funnits, finns och kommer att finnas. Feel bad på riktigt. Inte konstigt att feelgood-genren går bra!

Copyright Klimakteriehäxan

Missa den inte!

En av de bästa filmer jag någonsin sett finns nu att streama på SVT Play: "Three Billboards Outside Ebbing Missouri". Ett drama om en mor och hennes våldtagna och mördade dotter, om utsatthet, om polis som inte räcker till ... om personligt mod ... om relationer ... Storyn är inspirerad av verkliga händelser.

Inser att det kan vara svårt att se texten på skyltarna. Där står från
höger till vänster "Våldtogs medan hon dog", "Ännu ingen gripen?"
 och "Varför [polischefens namn]?"

Filmen nominerades till sju Oscars 2018 och jag lovar: den var värd varenda en fast det blev "bara" två. Missa inte denna! Den är rörande, upprörande, spännande, överraskande, stundtals till och med lite rolig ... den har helt enkelt ALLT! Om jag ska se om den? Sover Dolly Parton på rygg?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 4: KÄNSLOR

Tänk positivt, skicka en kärleksförklaring till någon eller något! Vi klagar och gnäller för ofta, dags att ändra på det! Så började mitt tänk när jag la ut första trevande förslaget om Veckans kärleksförklaring. Nu har vi kommit till den fjärde omgången. 

Och då hamnar vi mitt i känslostormen – visst slår den till ibland? För temaordet är helt enkelt känslor! Men bara av positivt slag, alltså.

Jag❤️filmen "Brokeback Mountain". Vi har på senare år serverats otroligt många skildringar av enkönad kärlek, men den här (med Heath Ledger och Jake Gyllenhaal i regi av Ang Lee) berörde mig verkligen.

Jag❤️när Janis Joplin sjunger "Me and Bobby McGee". Bra även när Kris Kristofferson (som skrivit låten) framför den. Så mycket feeling!

Jag❤️idrottsbragder! Sport är verkligen engagerande, nästan oavsett gren. Jag gråter när det går dåligt, jublar när det går bra! Kan bli glädjetårar också. OS bjöd på det mesta av det bästa.

Jag❤️ när Bernt Stafs speciella röst når mina öron – fast man hör den alltför sällan nu för tiden. Men hans låtar är sprängfulla av livsglädje! Lyssna bara på  "Familjelycka"  och "Ute på drift"!

Jag❤️en svensk bokklassiker som har i princip allt: "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg. Här finns kärleken, svartsjukan, drömmarna, osäkerheten, svärtan ... allt!

Jag❤️att höra "Den blomstertid nu kommer" för då VET jag att sommaren är här.

Jag❤️Finlands president Alexander Stubb. Han får mig att känna mig upplyst. Klok karl, välformulerad, verkar stå stadigt på jorden, ger klar analys av (det eländiga) världsläget. Du hittar honom här.

Några nya bloggare har sällat sig till skaran som skickar ut kärleksbudskap i min efterföljd. Jättekul att vi blir fler! På förra veckans ledord kunskap reagerade:  Margaretha, Jenny, Mrs Calloway, Susjos, Susanne, Åsa, och BP  – hoppas jag inte missat någon! Nytt tema om en vecka! Har du förslag på tema får du gärna berätta det, mina kommer ju att sina!

Copyright Klimakteriehäxan

Se den inte!

Gick på eftermiddagsbio. Det skulle jag inte ha gjort. Vill härmed utfärda en varning: gör inte om mitt misstag!

Kanske minns också du filmen "Rain Man" med Dustin Hoffman, svensk premiär 1989? Hans rollfigur var en autistisk ung man, det var en gripande historia, välspelad. Samma story kom så småningom i svensk version och gjordes på teaterscen av Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Föreställningen hyllades unisont.

Nu finns den svenska långfilmen "Regnmannen" på bio. Jag såg aldrig teaterversionen, men ville gärna se den nu eftersom tillfället verkade vara här, med samma skådespelare, en pålitlig duo. Men vad är det jag får se?

Jo, ett förtvivlat försök att åka snålskjuts på supersuccén "En man som heter Ove", med en liten släng av "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Ingmar (huvudperson, Robert G) saknar, precis som Ove, sin döda fru. Grannen (Jonas K) övervakar allt Ingmar gör. Det är idéfattigt, det är tråkigt, det är eländigt. Försöken till skämt faller utan minsta skrammel platt till golvet.

Fast en sak är ändå bra med den här filmen: till skillnad från de flesta andra som nu finns på biorepertoaren är den inte drygt två timmar lång. Den är "bara" 1:49, vilket faktiskt när man tänker efter är väldigt långt det med för något så uselt.

Copyright Klimakteriehäxan

Här kommer H

Med Enligt O i spetsen håller vi på att ta fram ett litteraturens eget ABC, där vi nu kommit fram till bokstaven H. Minns plötsligt hur man på 1960-talet skapade en helt ny ABC-bok genom att folk fick skicka in förslag till bra rim som passade för bokstäverna – ett initiativ från tv-programmet "Hylands hörna" som ALLA såg. Då löd H-versen så här:

Hemslöjd kallas plastreplik.
gjord i en japansk fabrik.

Men nu gäller andra påbud, och jag väjer för självklara kandidater som Ernest Hemingway, Hermann Hesse, Knut Hamsun och Heinrich Böll, samtliga belönade med Nobels litteraturpris (och jag har läst dem!). Tre H-frågor ska i alla fall få sina svar!

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på H!
Åke Holmberg (1907-1991) skapade Ture Sventon och gav fastlagsbullen ett smeknamn som aldrig går bort: temla. Det ska han ha tack för! Nio böcker finns det, den första kom 1948. 1972 såg man långfilmsversionen och som julkalender dök Sventon upp 1989.  

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på H! 
Att jag minns Daniel Bergmans självbiografiska "Hjärtat" har inte ett dugg att göra med hans berömda föräldrar (Ingmar Bergman och Käbi Laretei), eller dottern författaren säger att boken riktar sig till, eftersom han lever med livshotande sjukdom och kan dö när som helst. Innan den tvingade honom att sluta arbeta hade han bytt bana, från filmens värld, och blivit sjuksköterska. Så småningom jobbade han i ambulans, och de inblickar han ger kring det obeskrivligt viktiga och tunga yrket var min verkliga behållning av läsningen. Hjältar är de, hela bunten! Tur att de finns!

Tipsa om en hyllad bok av en hyllad författare! 
Här blir det faktiskt ännu en bok på H, fast det inte är nödvändigt. Men hyllad har han blivit, Bernhard Schlink, och det är han värd. Faktiskt borde han uppmärksammas ännu mer! I min hylla har han en hedersplats. Där står romanen "Högläsaren" (Der Hochleser) som är en otroligt gripande historia i efterkrigstidens Tyskland. Kärlek uppstår mellan en vacker kvinna som är spårvagnskonduktör och en mycket yngre man som studerar för att skapa en bra framtid. Upplösningen är överraskande och åtminstone jag kände den ända in i hjärtat ... En riktigt bra film blev det också.

Copyright Klimakteriehäxan

Still going strong

Nyårsafton är verkligen ingen tv-kväll i mitt liv. Har exempelvis inte sett "Grevinnan och betjänten" på åratal. Firandet på Skansen kan jag också vara utan, har varit inblandad och fått min dos ... men det brukar ändå bli så att vi kollar diktläsningen, när Tennysons rader ska dåna ut över landet. I år förmedlades versen av Helena Bergström (och det gjorde hon faktiskt bra, fick t o m intrycket att hon körde utan fusklapp).

Sedan bryter allmänt hojtande och pussande ut både på scen och i publiken men när kalaset är över blir det långfilm i SVT. I går "Tjejen som visste för mycket" (Foul Play), Goldie Hawns genombrott, med snygge Chevy Chase och den underbart rolige Dudley Moore som sidekick. Filmen är från 1978.

Den där filmen har jag sett flera gånger men det gör inget! Den har åldrats väl! Visst går den i saktare mak än dagens nya rullar men det är inte dåligt, snarare tvärtom. Vissa scener är oförglömliga, som Dudley Moore i förförelsetagen (fast tjejen tittar åt ett annat håll) eller damerna som spelar Alfapet och kommer ihop sig om hur man egentligen stavar "motherfucker".

Med detta sagt ville jag bara komma fram till att om ni tröttnat på att titta på snöyran och mörkret kan ni se den här filmen i stället. Jag är redo för ännu en repris (pallade inte till slutet i natt, avbröt p g a gäspande)! Goldie, Chevy och Dudley are still going strong. Här finns de.

Copyright Klimakteriehäxan

När BB mötte Marit

Brigitte Bardot, skönheternas skönhet, tonårsflickornas idol, grabbarnas våta dröm, filmvärldens sexikon blev 91 år. Vi minns Bardot-rutiga plagg, ljusrosa läppstift på plutande mun, en tänd cigg i nypan (detta var på den tiden när det inte var farligt att röka, bara snyggt), sjalett hårt knuten under hakan och en urhäftig kille bredvid, redo att uppfylla kvinnans minsta önskan. Åtminstone läppstiftet och rutorna kunde vi hitta också i Sverige för en överkomlig peng ...

Hennes intensiva liv kunde man se som tv-serie i sex delar på SVT för två år sedan, jag tittade med intresse. Där framkom att vardagen som fransk nationalidol inte alltid var en dans på rosor, allmänhetens intresse för henne och vad hon gjorde fick henne att isolera sig. BB hade inte ens fyllt 40 när hon avslutade sin skådespelarkarriär. Därefter blev hon djurrättsaktivist – hon var tidigt vegetarian.

Men bilden av BB som jag minns allra bäst är en när hon delar scenen med en annan kämpe för djurens rättigheter och välmående: svenska Marit Paulsen. Hon var EU-parlamentariker och bodde i sin husvagn under sessionerna i Bryssel, och det var dit den franska stjärnan kom för att delta i en protestaktion. I ledningen för demonstrationen stod dessa två så i grunden olika 30-talister, en hyllad skönhetsdrottning och en svensk  bondkäring (det kallade Paulson sig gärna), två tanter förenade av sin vilja att bl a stoppa oetiska djurtransporter. 

Hur jag än googlar hittar jag dock inte bilden när BB mötte Marit som jag tycker skulle ha passat att visa igen, parallellt med de tjusiga fotografierna från filmer som "Och Gud skapade kvinnan" från 1956. 

Copyright Klimakteriehäxan

Juligt filmtips jag nästan missade

Det tecknade originalet kom 1974. Långfilmen 2021. 

Det finns oändligt många jultraditioner. Somliga är nedärvda i generationer, andra har tillkommit under årens lopp. 

En kär sådan är det årliga återseendet av den sympatiske Karl-Bertil Jonsson, 14-åringen som ser Robin Hood som sin hjälte och försöker likna honom. Grabben som feriejobbar på posten sorterar ut paket adresserade till samhällets mest bemedlade och ger i stället presenterna till fattiga som annars inga julklappar får.

Originalet till sagan är tecknat av Per Åhlin, och texten är skriven av Tage Danielsson, som också är berättaren i filmen. Hela historien tar 23 minuter och det är väl använd tid medan man låter gröten sjunka och sträcker sig efter ännu en pepparkaka.

I år hampade det sig dock så att vår middag krockade med Karl-Bertil och det blev inte läge för SVT Play heller. Döm då om min förvåning/förtjusning när jag senare på kvällen hör tv-hallåan påannonsera ännu en sändning!

Då visar det sig inte vara den tecknade sagan, den man vid det här laget kan nästan utantill. Utan en "riktig" film, med skådespelare, och en utökad handling, i bearbetning och regi av Hannes Holm.

Jonas Karlsson spelar Tyko Jonsson, den snålamoch rika pappan, och han är nästan omöjlig att känna igen efter att skickliga maskörer gjort honom märkvärdigt lik sin animerade föregångare. Men man känner igenom honom på rösten! För den här rollen fick han en Guldbagge, "bästa manliga huvudroll" står det på den, från 2022. Jag fattar varför! Vanna Rosenberg är också strålande bra som beskäftig tant.

Märkligt nog hade denna film fullständigt gått mig förbi. Aldrig sett, hört eller läst något om den som jag kan minnas, vilket förefaller underligt men likväl är sant. Och det var verkligen på vippen att jag missat den igen. Nu satt både Maken och jag kvar, klart underhållna i en timme och 44 minuter! Definitivt en rulle jag kan se flera jular. Och om du inte heller sett den tycker jag du ska passa på att göra det, den ligger på SVT Play i en månad!

Copyright Klimakteriehäxan

När det är dags för kalas

Veckans kulturfråga dök upp i helgen, inspirerad av en familjemedlems födelsedagsfirande. Det fick Enligt O att undra: Vilken kultur som handlar om kalas vill du tipsa om?

Det är väl aldrig lika viktigt med kalas som när man är barn? Alltså lyfter jag fram "Kalas, Alfons Åberg!", en av Gunilla Bergströms många fina historier om grabben som blivit så otroligt många barns kompis. Och till kalas hör ballonger, presenter, tårta, kanske serpentiner också? Traditioner som man faktiskt kan hålla på rätt långt upp i åldrarna, och få uppskattning för det!

Ernest Hemingway fick efter sin död en memoar utgiven: "En fest för livet" (A Movable Feast). Den utspelar sig på 1920-talet i Paris och ja, Ernest och hans polare visste verkligen hur man festade, var de än befann sig. Det har man förstått även av hans tidigare böcker, som exempelvis "Och solen har sin gång" (The Sun Also Rises), även den baserad på saker som verkligen hänt författaren.

"Den store Gatsby" (The Great Gatsby) av F. Scott Fitzgerald utspelar sig också på det där 1920-talet som kanske gav utrymme åt ovanligt många storslagna fester? Gatsby bjöd generöst i sitt grandiosa hem där ingenting saknades. Blev också en häftig film där inte minst kläderna fastnade i minnet. Leonardo Di Caprio spelade den (oftast) vitklädde rikemannen som för det mesta hade ett champagneglas och en cigarr i handen.

Filmen "Brakfesten" som vid det här laget är femtio år gammal lät biobesökarna delta i ett hejdlöst frossande som var tänkt att mynna ut i ett kollektivt självmord. Ingen fest man känner längtan efter att delta i, trots att Marcello Mastroianni finns bland gästerna ... Den kallas för "svart dramakomedi" så nån feelgood blir det inte! Fast jag minns den som sevärd.

Snacka om bredd ... från Alfons Åberg till brakfest och Gatsbys flärd och överflöd ... bara att välja!

Copyright Klimakteriehäxan

Förbrödring

När Skriv-Robert bestämmer att det är bröder som är temat för veckans tisdagstrio kommer man självklart direkt till "Bröderna Lejonhjärta", men det gör naturligtvis alla andra också! Därför försöker jag hitta andra brorsor. Nu för tiden är ju "bror" ett nygammalt tilltalsord som används ganska flitigt i s k Rinkebysvenska dessutom, så det känns inte supernaturligt i min språksektor. Plockar fram annan förbrödring (och som bonus blir det ett filmtips också!).

Jeffrey Archer får nu med två titlar här hos mig, eftersom han enligt mitt sätt att se är fenomenal på att skriva romaner. Han fick sitt stora internationella genombrott med "Rivalerna" (Kane and Abel) och där är det två män, födda samtidigt, som är huvudpersoner och vars historier blir till en veritabel bladvändare. Faktiskt blev det till sist en trilogi (och tv-serie).

Inte nog med det, Archer skrev också "Blodsbröder" (Sons of Fortune) om tvillingpojkarna som förväxlades på BB och växte upp i "fel" familj men ändå stöter på varandra som vuxna. Ger också intressant inblick i amerikansk politik på lite lägre nivå –Archer, själv politiker i Storbritannien, hade koll på hur det kunde gå till!

I "Hummelhonung" låter den mästerlige Torgny Lindgren två tämligen ålderstigna bröder envist hålla fast vid att de hatar varandra. En kvinna som blir tillfällig nattgäst hos den ene nystar upp trådarna till detta familjedrama, hon hinner det eftersom hon blir insnöad – handlingen utspelar sig vintertid i Västerbotten, Lindgrens "eget" landskap.

När jag såg den isländska långfilmen "Bland män och får" (Hrútar) kändes de bröderna som det handlade om där mycket nära besläktade med Lindgrens oomkullrunkeliga gubbar. "En magnifik film om livet i en isländsk avkrok" stod det i en recension. Jag instämmer, det är en kanonfilm faktiskt, se den om du kan!  

Copyright Klimakteriehäxan

 

Olika sorters njutning

Hej igen, fredag, du kommer så ofta nu för tiden tycker jag! Robinson Cruse hade ju bara en att ägna sig åt ... 

Och knappt har jag hunnit svälja frukosten – i dag bestående bl a av ett utmärkt valnötsbröd och kalkon – innan jag kastar mig över laptoppen för att ta reda på vad Elisa Matilda ställer för fredagsfrågor. Idag har hon satt rubriken "Guilty pleasures" – ja varför inte, olika sorters njutning har vi väl alla?

1.  Vad är det mest lättsamma eller fåniga du kan fastna med i timmar? Gulliga djurvideos, mest med hundar, på Facebook.
2. Har du en tv-serie, film eller bok du ofta återkommer till? Jag har en märklig faiblesse för Julia Roberts. Alltså har jag sett "Notting Hill" och "Pretty Woman" ett oräkneligt antal gånger, råkar jag hamna i ännu en repris är sannolikheten att jag fastnar igen stor.
3. Vad är den enklaste lilla lyxen du kan ge dig själv en vanlig tisdag? En god matbit i gott sällskap.
4. Finns det något barnsligt du fortfarande älskar att göra? Mosa potatis i god sås.
5. Vilket litet nöje i vardagen gör dig orimligt glad? Orimligt glad??? Det är väl att ta i ändå? Men till mina bästa vardagsnöjen hör definitivt att ge mig själv en fin blomma, i bukett eller kruka!

En sorts njutning, men verkligen inget jag skäms för!

Copyright Klimakteriehäxan

Kulturella sommarplaner (?)

Enligt O ställer som alltid på onsdagar en fråga som idag lyder Vilka kulturella planer har du i sommar? Ja, strax är det midsommar, det gäller att tänka till för rätt som det är upptäcker man att sommaren är på väg att ta slut!

Planer i mängd har jag inte, men några ändå. Ska exempelvis se "Kejsarn av Portugallien" i Västanåteaterns version. De spelar även denna sommar Selma Lagerlöf i Teaterladan i utkanten av Sunne. Föreställningen har premiär i helgen.

Benicio del Toro, i filmen.

Det finns också en relativt ny film som både jag och Maken vill se på bio: "The Phoenician Scheme". Mängder av toppskådisar i regi av Wes Anderson och man lovar att den är "underhållande".

Sedan ska jag välja en ljudbok som kan få ut mig på promenad varje dag. Hoppas på "måste-få-veta-hur-det-går"-faktorn!  Kanske blir det "Hembiträdets hemlighet", flera bloggare har gillat den och första boken i det som tydligen blir en serie tyckte jag var riktigt kul läsning. Finns dock fler kandidater, förstås.

I bokväg (på papper) finns som vanligt oändligt mycket att välja på, men först har jag ungefär halva "Drömräknng" (Dream Count) av Chimamanda Ngozi Adichie kvar. Läsningen går sakta, mycket beroende på att boken är så tung att armarna domnar och obönhörligt förkortar kvällens lässtund i sängen. När den är avklarad plockar jag endera en hyllvärmare mer eller mindre på måfå, eller så bli det Johan Svedjedals "Dä kvetter", boken om den unge Gustaf Fröding som jag köpt.

Tänker också att jag borde testa någon podd, men det finns inte mycket som tyder på att det kommer att hända. "Sommar i P1" väljer jag däremot bort numera.

Copyright Klimakteriehäxan

Pride i kulturutbudet

I Göteborg pågår West Pride just nu och Enligt O upplyser mig om att juni är Pride Month runt om i världen, för att ge eftertryck åt kraven på rätten att vara sig själv och älska den man vill. Dagens kulturfråga handlar om det: Vilka priderelaterade kulturtips har du?

Det jag tänker på först av allt är några böcker av Jonas Gardell, som jag anser vara en av Sveriges allra bästa skribenter. "Torka inga tårar utan handskar" blev en utmärkt tv-serie också, om offer för hiv och aids. "En komikers uppväxt" hör hemma i samma hylla. Liksom filmen han skrev manus till, "Livet är en schlager", i vilken Björn Kjellman gör en lysande rolltolkning av en aidsdrabbad.

TV-serien "Hacks" (Netflix) låter en av de två huvudpersonerna hoppa mellan olika sängar, så att säga. Riktigt bra serie som bjuder på både skratt och allvar om den åldrade kvinnan som blivit stenrik på sin ståupphumor men fått brist på nya skämt att bjuda sin publik. 

Alicia Vikander har en av de stora rollerna i långfilmen från 2015 "Den danska flickan" (The Danish Girl). Eddie Redmayne spelar mannen i dramat, men han vill vara kvinna och blir den förste att genomgå en könskorrigerande operation, både riskfyllt och plågsamt. Historien bygger på verkligheten och är både gripande och bra. Vikander fick en Oscar för sin insats.

"Min pappa Marianne", film från 2020, bygger också på en sann berättelse. Rolf Lassgård är jättebra i rollen som prästen Lasse som trivs bäst i kvinnokläder.

En annan film som jag aldrig glömmer är "Brokeback Mountain". Två tuffingar inser att de älskar varandra, en sorgsen hustru betraktar deras (extremt förbjudna och hotade) lycka ... Med Heath Ledger och Jake Gyllenhaal. Gick rakt in i mitt hjärta!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

41

-Det blir numret på den film som fenomenale Clint Eastwood nu planerar att göra. Eastwood fyllde 95 i helgen (grattis i efterskott!), men ålder är ju som bekant bara en siffra! "Jag förstår inte varför man inte skulle kunna bli bättre med åren. Jag har mycket mer erfarenhet i dag", säjer denne man som alltså redan har 40 långfilmer bakom sig, i olika funktioner: som skådespelare, producent, manusförfattare och regissör. Räknar man in de filmer där han "bara" varit skådespelare blir summan över 50 ... Två personliga Clintan-favoriter har jag: "Broarna över Madison County" och "Million Dollar Baby". 

Äntligen en humörhöjare!

En grå och småregnig fredag blev det i går. Och då kände jag plötsligt suget: jag vill gå på bio! Men vad finns att se? Kollar annonserna. Det är "skräck", "thriller" eller barnfilm, spalt upp och spalt ner. Fel sort. Finns det inget som kan få mig att le, lite uppåttjack?

Jo men kanske! Hade inte hört talas om, inte sett en enda recension, inte minsta information om filmen "The Penguin Lessons" men den har fått etiketten "dramakomedi" och det lät bättre än de andra. Så vi gjorde slag i saken. 

Gick ut från biografen på mycket bättre humör – ja minsann hade till och med solen börjat ta sig fram mellan molnen! Historien om engelsmannen som kommer till Buenos Aires för att vara språklärare mitt under militärregimens hårda dagar i slutet av 1970-talet bygger på verkliga händelser. Tom Michell skrev sin egen historia, inspirerad till det när han hittade en gammal filmsnutt han spelat in under tiden i Argentina.

Hans film föreställde en pingvin som simmar i en pool och där har ni faktiskt huvudfiguren i berättelsen, en veritabel stjärna! Pingvinen, som Michell räddar från att dö i ett oljeutsläpp, blir hans bäste vän (trots att han bajsar lite överallt) och dessutom nyckeln till att eleverna börjar skärpa sig på lektionerna – pingvinen blir en sorts "lärarassistent". Otroligt charmigt!

Man känner igen sig i Buenos Aires, den allmänna rädslan för militären, de galna mödrarna på Plaza de Mayo finns med, bortförandet i anonyma bilar på öppen gata av oskyldiga är högst verklighetsbaserat, en sväng tango fixar engelsmannen också (fast då är han på utflykt i Uruguay), middagens grillkött kan man nästan känna doften (och smaken) av.

Ska naturligtvis inte spoila mer av handlingen eller upplösningen, men får du chansen tycker jag att du ska se filmen, i alla fall om du som jag vill se något humörhöjande. Måste ändå berätta att jag blev tvungen att googla när jag kommit hem och ja, pingvinen är en riktig fågel, även om man använde flera i rollen. Alltså inte en datoriserad variant. Imponerande! Och att jag rent allmänt är positivt inställd till pingviner, dessutom gillar mycket som har med Argentina att skaffa, gjorde ju inte saken sämre ...

Copyright Klimakteriehäxan

Med Gud i hågen

Med anledning av den röda dag som infaller i morgon, Kristi Himmelsfärds dag, tycker Enligt O att det är läge att tänka på de stora sammanhangen ... alltså lyder Veckans kulturfråga så här: Vilka verk om religion, tro och traditioner vill du tipsa om?

Kommer direkt att tänka på en bok jag läste för jättelänge sedan: "Sju år i Tibet" (Sieben Jahre in Tibet) av österrikaren Heinrich Harrer. Han var bergsbestigare och skulle upp i Himalaya, men blev tillfångatagen och fastnade i sju långa år. Under tiden blev han vän med Dalai Lama, slutade tro på nazismen och fick "ett inre liv" ... Minns en detalj som fångade mitt intresse: bönesnurrorna! Inuti en kapsel som satt på skaft och som snurrade när det blåste fanns böner skrivna på långa remsor. När de snurrade fungerade det som bön! Brad Pitt fick huvudrollen när boken, som alltså är självbiografisk, blev film. Jag såg och gillade den också. 

Stannar kvar i Tibet med hjälp av världens allra första långfilm på tibetanska: "Fotboll för Buddha" (Football for Buddha). Unga pojkar finns på ett tibetanskt exilkloster i Indien och de kommer dit med redan väckt kärlek för fotboll, som de vill fortsätta med och dessutom se andra spela. Världsmästerskap pågår, sänds i tv ... ska grabbarna få se matcherna? Klostrets abbot vet hur en god buddist ska vara, men inte vad fotboll är! Härlig film, idel okända skådespelare (förstås).

Någon filmatisering blir det kanske aldrig av "Jag drömmer dig hit" av (blogg)vännen Marianne Bokblad. Men hon har i romanform här berättat sina föräldrars kärlekshistoria som utspelar sig inom Frälsningsarmens snäva ramar – snävare på 1940-talet än vad jag hade den blekaste aning om. Marianne (som heter Bloggblad när hon bloggar vilket hon sällan gör numera) har också skrivit uppföljaren "Frälsis fick vi inte säga", om sin egen uppväxt. Intressant inblick i en för mig nästan lika främmande värld som Tibet!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en Stjärna

Trots sin framskridna ålder var hon som en av de yngsta i gänget. Hon var alltid nyfiken och redo för nya uppdrag. Det är inte alla som är nyfikna så länge i det yrket, och det var en extrem tillgång.

-Läser i Dagens Nyheter om skådespelaren Meta Velander som dött, 100 år gammal. En helt otrolig aktris både på scen, film och tv som debuterade på sena 1940-talet. "Har man sett henne glömde man henne inte" står det i DN:s minnesord – Meta Velander har faktiskt fått en (välförtjänt) helsida i tidningen! 
Hon hade talang för det allvarliga men fick ofta också sin publik att skratta. Jag har sett henne i olika roller sedan 1970-talet, när hon gjorde fri, nyskapande teater i ett gäng som leddes av Jan Bergquist på Stockholms stadsteater. Exemplen kan bli många genom decennierna! På senare år dök hon upp som en oförglömlig åldrande mamma med vuxen dotter i Mats Arehns underbara film "Bäst före", där finns också scener man inte glömmer! Tänker att hon på sätt och vis har varit Sveriges svar på Storbritanniens Maggie Smith. En Stjärna, helt enkelt. Bättre betyg kan väl ingen få?