Dagens ord 183

MAKTHAVERSKA

-Ja men visst! Varför har jag inte stött på det tidigare? Det är ju inte alls ovanligt att kvinnor intar mycket viktiga positioner i dag, både i näringsliv och samhälle. Ta bara en sån sak som att vara partiledare i Sverige verkar vara ett kvinnojobb numera ... Ordet dök upp i ett reportage i Dagens Nyheter om en musikgrupp, indiebandet "Makthaverskan" med hemort Göteborg. Att kvinnor kan, det vet vi. Makthavare, huka er!!!

På kvinnodagen

Att mammografi inte "behövts" för kvinnor över 74 års ålder har länge varit regel i Sverige. Men en envis opinion har protesterat. Och faktiskt ser det ut att ha lönat sig – någon verkar ha lyssnat! 

Läs bara denna glädjande text: "Regeringen ger nu Socialstyrelsen i uppdrag att utreda den övre åldersgränsen för mammografi. Bröstcancerförbundet välkomnar beskedet – och menar att det är hög tid att modernisera ett screeningprogram som i dag utesluter de kvinnor som löper störst risk att dö i bröstcancer. 
– I dag utesluts kvinnor från screening just när risken att dö i bröstcancer är som störst. Det är oacceptabelt. Vi vet att screening räddar liv, säger Susanne Dieroff Hay, ordförande i Bröstcancerförbundet.
I dag inträffar mer än hälften av alla dödsfall i bröstcancer bland kvinnor som är 75 år eller äldre. Trots det kallas de inte till mammografi efter 74 års ålder.  En hälsoekonomisk analys visar att screening upp till 84 år skulle kunna minska dödligheten i bröstcancer med 31 procent bland de kvinnor som går på mammografi. Beräkningarna visar också att bröstcancerscreening upp till 84 år är kostnadseffektivt både ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv och ett samhällsperspektiv." 

En perfekt nyhet att ta del av den 8 mars, den Internationella kvinnodagen som grundades 1910 och som vi gärna högtidlighåller. Och vi som kan tänkas få ny kallelse till rutinmässig mammografi kommer att tacka och ta emot!

Bröstcancer är nämligen den vanligaste cancerformen som drabbar kvinnor, över 9000 varje år i Sverige. Det innebär att mer än tjugo kvinnor insjuknar dagligen. Som idag, exempelvis. Tanken gör ont!

Copyright Klimakteriehäxan

Citatet hämtat från Bröstcancerförbundet. 

Veckans mening – om kvinnoliv

Veckans mening ska inte bara ha fladdrat förbi i en text lite hur som helst. Det ska vara något som hejdar tanken och rent av för den lite vidare ... ungefär så funderar man när man på lördagar hänger på Skriv-Robert som dragit igång bloggstafetten Veckans mening. Denna gång hamnar jag i "Svalors flykt", Majgull Axelssons nyutkomna roman med två kvinnliga huvudpersoner, en pensionsmässig och en nästan myndig, den äldre drabbad av Parkinsons sjukdom (som författarinnan själv), den yngre en rotlös flicka som farit illa i livets inledningsskede. Mycket bra bok, jag sträckläste nästan. 

Detta att kvinnor blev infertila efter klimakteriet och ändå tilläts leva vidare i trettio eller fyrtio år betydde att de rent biologiskt måste vara livsviktiga.

Copyright Klimakteriehäxan

Tv-tips om en snuskhummer

Igår föll ännu en dom mot Harvey Weinstein, Hollywood-mogulen som visat sig vara en snuskhummer av allra värsta sort. I årtionden har han utnyttjat sin position som förmögen filmproducent för att utan påföljd kunna sexuellt utnyttja, förolämpa och våldta unga kvinnor som varit beroende av honom. De har varit hans anställda, kanske hoppats på en filmroll eller att bli "sedda" över huvud taget. Om hans makt och möjligheter att "hjälpa" dem behövde ingen tveka.

Resultatet av fallets behandling i domstol är nu att den i dag 70-årige Weinstein kommer att sitta bakom lås och bom mycket länge. Han hade redan dömts till 23 års fängelse, igår tillkom 16 år. Oklart dock vad "livstid" betyder, möjligen kan han släppas i förtid, men länge blir det under alla förhållanden.

Det var också när allt fler trädde fram och öppet anklagade Weinstein för övergrepp som metoo-rörelsen tog fart på allvar för att ganska snabbt bli en världsomspännande kvinnoprotest. Idag framstår avslöjandet av Weinstein, "rovdjuret", som rörelsens startpunkt.

Hela vägen fram till avslöjandet finns att se i "Catch and kill: The Podcast Tapes", en dokumentärserie i sex delar på HBO. Här får man inte bara möta kvinnorna som vittnar mot Weinstein, man tvingas också inse att många superkändisar försökt skydda honom. Och den stora tv-kanalen NBC tordes till slut inte sända programmen ...

Mannen bakom serien heter Ronan Farrow, son till Mia Farrow och Woody Allen (som han tar avstånd från). Han och hans team har gjort ett fenomenalt journalistiskt grävarbete som är synnerligen sevärt ur många vinklar. Inte minst intressant att se hur svår vägen till publicering var, trots extremt långtgående och noggrann research! Det blev till sist tidningen New Yorker som beslutade att historien skulle ut till allmänheten. Rekommenderas!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om abortförbud

Kvinnans rätt till fri abort är under attack och debatt runt om i världen. En av de böcker som årets Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux, har skrivit verkar vara ett kraftfullt inlägg i den diskussionen och ett starkt argument för rätten att bestämma över den egna kroppen. Det är den självbiografiska "Omständigheter" (L´Evenement) i vilken hon berättar hur hon som 23-åring blir gravid i en relation som är på upphällningen. Hon beslutar sig för abort, ett brott. (Den filmade versionen av historien finns på SVT Play.) Malin Ullgren recenserar boken i Dagens Nyheter och där läser jag det som tveklöst blir "Veckans mening", den där som får mig att stanna till någon extra sekund, precis så som Skriv-Robert tycker att det ska vara.

1963 var abort strängt förbjudet i Frankrike och förbudet hade exakt de konsekvenser som abortförbud alltid har: de genomförs ändå, och inte bara det – de genomförs med överväldigande risker för kvinnans liv och hälsa.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans Wisti är "feminist" (5)

Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022.
Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen:
"Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar,
och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra
 och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag.

En kvinna med makt

När det är sommar och semestertider byter Helgfrågan från Mia i bokhörnan skepnad. I stället för att ställa en fråga för oss andra att besvara uppmanar hon oss att tipsa om böcker, resmål, tv-program och recept, det får gärna ha en anknytning till böcker.

Det är valår i år, många slåss om makten i Sverige. Vi ser allt fler kvinnor som gör anspråk på plats i debatten, på positioner viktiga för samhället. Magdalena Andersson (S) ligger bra till i opinionen, med tre andra damer som konkurrerande partiledare (KD, C och MP). Vem tar hem spelet? Hur mäter man makt? Här finns inget exakt mått att ta till. 

Men en sak kan man slå fast: de kvinnor som tar sig till toppen i politiken i USA, de gör skillnad. Och jag finner att jag gärna tar in deras historier, i olika former. Nu senast har jag sett en dokumentär på SVT Play om Nancy Pelosi, demokrat och sedan länge representanthusets talman, en mycket tung roll. Naturligtvis finns det ett antal böcker om henne. 

Hon var en nagel i ögat på Donald Trump när han var president, och det var hennes kontor våldsverkarna invaderade när de slog till mot Capitol Hill 2021, en otäck historia vi ännu inte sett slutet på.

I "Nancy Pelosis makt" (Pelosi's Power) får man hennes stundtals häpnadsväckande historia. Bara en sådan sak som att hon börjar vuxenlivet med att gifta sig och i rask takt föda fem barn, innan hon startar sin politiska karriär! Den sena debuten var inget problem.

Det visar sig att Pelosi nog hade politiken i blodet från första stund. Att se henne dunka med klubban i bordet när någon bryter mot reglerna – ja, redan det är spännande! Att se henne demonstrativt inte klappa händer utan i stället riva Trumps tal till kongressen i småbitar, framför tv-kamerorna men bakom hans rygg, säger också en hel del.

Och medan Madeleine Albright (f d utrikesminister) visade en kvinnlig sida genom att alltid bära brosch har Pelosi satsat på halsband, ofta av rejält tilltagna kulor som matchar den snygga dräkten. Sina stilettklackade pumps är hon redo att använda som vapen mot den som fysiskt hotar henne!

Man kan naturligtvis ha olika åsikter om den politik Pelosi stått och står för, men det är nog ändå omöjligt att inte bli imponerad. Så att ha henne som sällskap i tv-hörnan en sommarkväll är mitt förslag! Ett lysande exempel på att kvinnor kan!

Copyright Klimakterihäxan

Nå tjejer, blir det nån skillnad?

Det har sagts oändligt många gånger: världen skulle se helt annorlunda ut om kvinnor hade makten i stället för männen, som cementerat ett gubbvälde med många inbyggda fel och brister. Dessutom tenderar karlarna att vilja kriga, utan att en utomstående betraktare förstår varför.

Är det nu det är dags att krossa det omtalade glastaket? Samtidigt som det är läge att slå ett slag för freden, för färre vapen och mer samtal. Att utvecklingen skyndats på och behovet ökat beror till stor del på Putins attack mot Ukraina. Upp till bevis!

Världen och framför allt Europa är inne i en intensiv förändringsperiod. Och en tydlig tendens är att allt fler makthavare i länderna omkring oss nu är kvinnor. /.../

Och vi behöver starka kvinnor i politiken, som internationella spelare i en tid när kvinnors rättigheter runt om i världen på nytt utsätts för allvarliga hot. /.../  

Kommer ni ihåg stridsropet från 70-talet, i teaterföreställningen ”Jösses flickor”? Det ljöd: ”Kan vi, törs vi, vill vi?”. Svaret var glasklart: ”Ja vi kan, vi vill och vi törs”. Kanske är det där vi är nu, äntligen? Några har bevisligen tagit sig till toppen och borde kunna göra skillnad. Upp till bevis, tjejer! Krossa glastaket och främja freden! ./.

Vill du läsa hela krönikan gör du det på News55, bara genom ett klick här. Öppen för alla inledningsvis innan den så småningom blir åtkomlig endast för prenumeranter.

 Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om mäktiga kvinnor

Världen förändras ständigt. En trend verkar faktiskt vara att allt fler kvinnor intar mäktiga positoner i samhället, inte minst i dagens Europa som är inne i en period av stark förändring, pådriven av den ryska invasionen av Ukraina. Svenska Dagbladets kunnige krönikör Rolf Gustavsson skriver en betraktelse i ämnet i dagens tidning. Jag plockar en liten mening där som mitt val när det handlar om Veckans mening, den där man läste som stod ut lite bland alla de andra, så som Skriv-Robert befallt:

Det är påfallande hur många kvinnliga politiker som spelar en framträdande roll i omsvängningen.

Copyright Klimakteriehäxan

Från korsordsdam till imponerande kvinna

"Har du en pistol i fickan eller är du bara glad att se mig?" kan vara hennes mest berömda replik. I min värld har hon funnits med förvånansvärt ofta, men då som ett trebokstavigt ord när en korsordskonstruktör haft problem och kommit att behöva M A E.

Det är helt klart att jag knappt visste något alls om Mae West. Har inte sett en enda av hennes filmer (de är förvisso rätt gamla nu men ändå). Fast nu är jag upplyst och vederbörligen imponerad. Se denna dokumentär på SVT Play om en kvinna som var banbrytande, smart och dessutom rolig. Faktiskt en feministisk förebild, jag tror att Dolly Parton tagit intryck och jag blir inte förvånad när jag ser att Bette Midler är med på ett hörn som filmens producent.

Mae West visste tidigt att hon ville bli en scenens drottning, och hon lyckades. Hon skrev sina sånger, styrde manus, designade sina kläder (nu snackar vi glitter!) och hon tog mycket bra betalt sin medverkan i de där filmerna, som hon också noggrant valde att göra efter sin egen smak. Alltid slagfärdig, reptilsnabb i repliken. Någon klassisk skönhet var hon inte, men snygg så det räckte. Och sexig!

Visst syntes det att hon blev äldre, men hon fortsatte sin bana som extravagant fruntimmer utan att ge efter. Hon har naturligtvis fått mindre smickrande etiketter genom åren, som "våp" och "billig typ" men det förtjänade hon inte. Gör som jag: se dokumentären och möt en imponerande kvinna!

Copyright Klimakteriehäxan 

Koltrastfilm utan fågel

Yllka Gashi spelar huvudrollen Fahrije. Foto Alexander Bloom.

Tänk att jag har kommit iväg på bio igen! Jag är väldigt överraskad själv! 

Men goda vänner hade sett "I koltrastens land" och rekommenderade den varmt. Klart jag blev intresserad, jag som har pippi på fåglar och älskar koltrasten, min favoritsångare alla kategorier!

Filmen är verkligen inte vilken rulle som helst. Den utspelar sig i Kosovo, på albanska, och inte ett enda namn eller ansikte känner man igen. En sann historia ligger till grund för storyn, som handlar om hur många kvinnor fann sig stå ensamma med hus och barn sedan deras män "försvunnit", bortförda och sannolikt dödade, i en orolig tid när det varit krig i landet.

Huvudpersonen är en av de där kvinnorna. Hon har två barn och lever med sin handikappade svärfar. Hon tar körkort trots omgivningens protester och skaffar en skrothög till bil för att öka sin rörelsefrihet. Hemma fortsätter hon sköta bikuporna som hennes man byggt för att kunna sälja honung, men folk köper inte många burkar, pengarna räcker inte.

Alltså formerar sig en grupp kvinnor som vill skapa arbete åt sig själva. De börjar producera ajvar i större skala. Ajvar är en grönsaksröra som tillhör traditionen i köket i Balkan-länderna, den består mest av paprika, olja och mycket kryddor (och är god, för övrigt!). Tilltaget ses med oblida ögon av männen som finns kvar i byn, men kvinnorna kämpar vidare och det blir många burkar ajvar, som säljer bra. 

"Feministisk filmpärla" har den kallats! Och trots många mörka grundtoner förmedlar den en känsla av hopp, att den som ger sig katten på något också kan lyckas, hur svårt det än kan se ut. Samtidigt kan man skänka en tacksamhetens tanke till det faktum att man själv växt upp så långt från krig i vilka män i produktiv ålder försvinner in i ett svart hål för att aldrig mer höras av. Deras öde förblir okänt.

Filmen visades för första gången på Sundance-festivalen i USA, och där fick den inte mindre än tre fina priser. Nu ska den representera Kosovo som landets Oscarsbidrag. 

Men när de 90 minuterna hade passerat satt jag faktiskt där i biosalongen och kände mig lite lurad. Var hade koltrasten gömt sig? Den gåtan kunde Google lösa. "Kos" är ordet på albanska för "koltrast". "Kosovo" är genitivformen, alltså "koltrastens". Fast det leder ju till en ny fråga: är det gott om koltrastar i det där landet? För att få svaret blir man kanske tvungen att åka dit ... det skulle jag nog inte ha något emot faktiskt!

Copyright Klimakteriehäxan

Kvinnor kan – men det måste bevisas ...

Enligt O presenterar varje onsdag en fråga att besvara, det kan handla om både det ena och det andra. I dag påpekar hon att det verkligen kan det, hon ställer frågan Vilken person eller vilken händelse som var först vill du lyfta fram? och gör ett tillägg: Koppla till kultur om du vill eller till något helt annat. Frågor är till för att tänjas.

Oj, ingenting kommer jag på. Om jag inte ska gå på min första tanke: Selma Lagerlöf, första kvinna in i Svenska Akademien, första kvinna som fick Nobelpriset i litteratur. Men ser nu att Enligt O redan pekat på denna vår uppenbarligen gemensamma idol, så jag letar vidare i hjärnans vindlingar.

Första kvinnan att leda ett politiskt parti blev centerns stadiga Karin Söder. Hon blev också första kvinna på utrikesministerposten. Och nu då Magdalena Andersson, ny socialdemokratisk statsminister. Visst, kvinnor kan. Men det måste ju bevisas, gång efter gång!

Om jag stannar kvar i politikens värld finner jag Kerstin Hesselgren (liberal), som blev första kvinna att väljas in i riksdagen. Socialdemokraten Karin Kock blev första kvinna på en ministerpost, och minsann var hon inte första kvinnan med professur i nationalekonomi också!

Om man sänker blicken till det personliga planet finns förstås ett antal "första gången"-upplevelser. Den första kärleken, det första jobbet, det första barnet. Livet bjöd på fler av dem alla, ingen av dem glömmer man!

Copyright Klimakteriehäxan

Med en kvinna i huvudrollen

För hundra år sedan fick kvinnor i Sverige för första gången rösta i riksdagsvalet. De fick också kandidera. Fem kom in, en i första kammaren, fyra i andra. Ett framsteg, självklart, men vi var sena här i landet, sist i Norden exempelvis. Och fortfarande väntar vi på en kvinna på statsministerposten, även om det kan verka nära förestående. Det har det gjort förut också ...

Helt klart är att starka kvinnor spelat mycket viktiga roller i vårt samhälle ändå, huvudroller faktiskt. Förebilder som fortfarande beundras, med all rätt. Enligt O lyfter fram den fantastiska Ester Blenda Nordström i "Ett jävla solsken" av Fatima Brenner när hon presenterar denna veckas kulturfråga: Vilka kulturella verk av, med och om starka kvinnor vill du lyfta fram?

Margaret Atwoods "Tjänstekvinnans berättelse" (The Handmaids Tale) och fortsättningen "Gileads döttrar" (The Testaments) dyker genast upp i min hjärna. Svårslaget! Måste läsas!

Mindre känd är (förstås) Maria Gustavsdotters "Från din syster Lovisa". Den är baserad på sparade brev från en ung kvinna som åker ut i världen som missionär och möter ett liv synnerligen olikt det hon skulle ha fått hemma i Sverige. Väldigt läsvärd historia som jag rekommenderat åtskilliga gånger, till sinsemellan väldigt olika läsare, och ingen har blivit besviken! Boken skrevs innan författarinnan radat upp riktigt många titlar om och med starka kvinnor, verkliga och fiktiva. 

Sedan tänker jag på rader av spännande berättelser om kvinnor och har svårt att välja. Letar i minnet efter något som kan överraska åtminstone någon. Men Edna O´Brien känner alla till, Selma Lagerlöf är självklar, Åsne Seierstad, absolut. Astrid Lindgren. Chimamanda Ngozi Adichie, självlysande. Jennifer Clement, nytíllkommen favorit.

Faktum är att det finns nästan obegripligt många "kulturella verk av, med och om starka kvinnor" som jag vill lyfta fram. Men sätter punkt där och ser fram emot vad ni andra ger för svar!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om närgångna män

Hur har kvinnosynen i Sverige förändrats på de senaste århundradena? Inte särskilt mycket, kanske. För när jag väljer Veckans mening denna gång låter jag en mansgris ge sin syn på flickor just när 1700-tal blir 1800-tal. Han säger det så många envist upprepat sedan dess, även om Metoo-rörelsen fått en del att dämpa sig. Meningen hämtar jag (för andra gången) ur den historiska romanen "Pottungen"av Anna Laestadius Larsson eftersom den uppfyller kravet Skriv-Robert ställer: det ska vara en mening som får läsaren att hejda sig ett ögonblick.

Det är min erfarenhet att kvinnor endast spelar stränga i kärlek och att deras bannor när en man närgånget uppvaktar dem egentligen inte är så allvarligt menade, utan tvärtom ofta ett rop efter mer.

Tror faktiskt att jag hänger på en mening till hämtad lite senare i boken, men den kompletterar och förtydligar ytterligare den tidens kvinnobild, den vi förhoppningsvis ändå fjärmat oss en bit ifrån:
Kvinnan levde i en parallell värld som var anpassad till den feminina svagheten, en värld som de ständigt var upptagna med att försköna.

Jojo.

Copyright Klimakteriehäxan

Albertes öde är värt att följa

Enligt O tar inte sommaruppehåll utan levererar veckans kulturfråga även nu. Denna gång: Vilken bok med kvinnonamn i titeln hör till dina favoriter?

Oj så många det finns att välja mellan! Alla flickböckerna ... många välkända romaner ... men kanske blir de ibland uttjatade när det är dags för boktips?

Vad säger ni då om ett norskt kvinnoöde som möjligen hamnat lite i skymundan? Cora Sandel skrev böckerna om Alberte, flickan som lämnar sitt hemland och söker lyckan i Frankrike. Gun-Britt Sundström nyöversatte trilogin för några år sedan. 

Delarna heter "Alberte och Jakob", "Alberte och friheten" och "Bara Alberte". Den första kom ut 1926. Nu finns alla tre i en enda bok. Historien brukar kallas "kvinnlig konstnärs- och utvecklingsroman" och är utan tvekan en högst läsvärd klassiker.

Copyright Klimakteriehäxan

Rörande, berörande och upprörande

Hon blir en riktig skönhet, men hon är otroligt söt redan som den där tolvåriga flickan som tittar rakt in i kameran medan tandborsten far runt i hennes mun, tandkrämen löddrar. Det är första gången Ninosca möter den svenske reportern och dokumentärfilmaren Peter Torbiörnsson. Genom en rad tillfälligheter hamnar han i flickans hemby San Fernando i Nicaragua, mitt i striderna mellan Contras och FSLN:s soldater.

Över fyrtio år har gått sedan dess, men Torbiörnsson har lyckats med det märkliga: han har återvänt till byn och Ninosca och kunnat följa henne genom livets olika faser. Det är ljuvligt att se hennes förälskelse när hon sjutton år gammal med tindrande ögon bekänner att hon har kysst en pojke, "otroligt många gånger, men bara honom!".

Livet som gift blev dock ingen dans på rosor. Tinoco, den snygge killen hon blev jättekär i och också gifter sig med, vantrivs i San Fernando och inte är han snäll heller. Med sina två barn flyttar paret till hans hemtrakter, som ligger vid havet. Ingen lätt förändring, det kan vem som helst inse.

Peter Torbiörnsson har funnits med hela tiden, om än med långa uppehåll mellan besöken. När han knackar på hälsas han som "El Sueco", "Svensken", och det är intressant att se hur öppna människorna är inför hans frågor. Han har vunnit deras förtroende, och han förvaltar det väl.

Familjen känner stor tilltro till Sandinisterna, FSLN, men den revolution som från början såg så positiv ut förändras. Nicaragua går mot nya problem trots att inbördeskriget är över. De sandinistiska idealen blir tummade, det där med att män och kvinnor är lika mycket värda har inte slagit igenom, och ekonomin stupar brant utför. Regeringen med Daniel Ortega i spetsen tänker mer på sin egen lycka än på den fattiga befolkningens, feminismen glöms bort.

Ninosca får nog. Hon lämnar Tinoco, som hon är grundligt trött på, och barnen, och reser till Europa med hopp om att kunna skapa ett nytt och bättre liv, tjäna pengar inte minst för ungarnas framtid. Torbiörnsson varnar henne för problemen hon kommer att möta: så stor arbetslöshet, så grym konkurrens. Men hon vill inte lyssna.

Efter sex års frånvaro och hårt jobb kan hon resa hem till Nicaragua igen, krama sina barn, försöka starta en egen kaffeodling. Hur hon lyckas? Det ska jag inte avslöja, för jag tycker verkligen att du ska ta dig de knappt 90 minuter filmen varar och följa den här rörande, berörande och stundtals upprörande berättelsen om ett kvinnoliv. Så bra!

"Ninosca" är den tredje och avslutande filmen som Torbiörnsson gjort med just den här kvinnan som huvudperson. Den första heter "De älskande i San Fernando" och den andra "Sista kapitlet". Alla tre finns på SVT Play, du behöver bara klicka på länkarna. Men man kan säga om den nyaste filmen som det ibland står på böcker: det är en del i en serie, fast den funkar som fristående enhet, tillbakablickarna finns där så att man fattar hela historien.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna från SVT

Vackraste söndagsskylten finns här!

Om bloggstafetten Skyltsöndag vore en tävling anser jag att jag borde vinna den. (Ni kan ju kolla vilken konkurrens jag har, klicka vidare till BP!) Ja men titta bara på Ekbackens lövskogslund på Lidingö! Så mycket vackrare blir inte våren. Starka trädstammar, vindlande stigar och så en mängd vitsippor! Bättre skyltat? Går inte.

Min skyltskörd denna vecka kommer från två promenader, en alltså på Lidingö och den andra vid Sätrastrandsbadet söder om Stockholm. Här dyker graffitigruppen (?) Olydig upp igen, och titta vilken charmig eller möjligen busig flicka som drar blickarna till sig, och till soptunnan hon pryder!

Lite lustigt att tatueringsfirmans reklamskylt mitt i vitsippsbacken faktiskt också innehåller
en blomma. Men ta inte detta som reklam, ni vet ju vad jag tycker om tatueringar.

En skylt i metoo-anda, feministisk gräsrotsrörelse som sprider sitt budskap:
Håll er i skinnet gubbar!

Sippbacken utan "störande" skylt. Håll med om att det är lite prins Eugen över bilden!

Glädjeämne helt utan skylt.

Copyright Klimakteriehäxan

När inget hinder är för svårt

Det blir en hel del sport så här års. Ja, jag menar i tv, alltså. Skidor och skidskytte är kul att titta på, och nu har vi ju dessutom fått en alldeles färsk svensk skrinnarkung! Handboll följer vi gärna, fotboll ibland, och visst är det irriterande att Färjestad inte leder hockeyligan (som de ju bör eller hur ...)!?

För hur ädel man än är, det kan inte hjälpas åtminstone för min del: jag engagerar mig mycket mer om jag kan ha "hjärtat" med i tävlingen. Så blir jag också superglad när "de mina" vinner och lika ledsen när det går dåligt i spåret eller på planen.

Denna onsdag ställer Enligt O som hon brukar en kulturfråga, och kanske tillbringar hon lika mycket tid som jag framför tv:n när det är tävlingsdags? Frågan lyder hur som helst:
Vilken bok som på något sätt handlar om sport är din favorit?

Tänk att jag tror att jag ska ta upp en riktigt gammal favorit, från 1946. En kombinerad flick- och hästbok, en genre som har fångat så många tjejer genom åren! Jag har aldrig varit någon hästflicka. Men huvudpersonen i "Över alla hinder" (National Velvet), hon vann mitt hjärta. En sann feministisk förebild, en som visade att kvinnor kan, att tjejer klarar lika svåra saker som killar. Inget hinder var ju för svårt för den tjejen!

Velvet har nämligen en dröm, och det är att rida den klassiska tävlingen Grand National, en supertuff hinderritt (steeplechase) under tre hela dagar. Hon klipper sitt hår kort, klär sig (med sin mammas hjälp) som en pojke, lyckas starta och, ja, det fattade ni ju för länge sedan, hon vinner naturligtvis hela klabbet.

Det blev också en film av Enid Bagnolds historia, och det betydde genombrottet för den sedermera tämligen välkända Elizabeth Taylor som då var tolv år gammal (fast visst ser hon mycket äldre ut på filmaffischen?) Mickey Rooney spelade hennes pappa. En succéfilm blev det, fast jag har bara läst boken.

Det berodde förmodligen inte på berättelsen om Velvet, men så småningom ändrades reglerna så att även kvinnor numera får tävla i Grand National. Själv satsar jag väl på ännu en virusfri promenad. Att jag trots allt sedermera blivit en hästflicka kan du läsa om här.

Copyright Klimakteriehäxan

Vintervitt

Även om inte snön ligger vit på taken i min närhet så är temat för denna veckas tisdagstrio vintervitt. För det har Ugglan & boken bestämt. Jag fastnar för två titlar och sedan, faktiskt, ett författarnamn! Min trio består av läsning jag känner att jag verkligen kan rekommendera, fast ingen av böckerna jag nämner är ny.

"Vita tänder" (White Teeth) av Zadie Smith tar läsaren till invandrartäta kvarter i London, där en importerad kultur ofta får råda, och dessutom krockar med den brittiska. Smith var bara 25 när boken kom ut 2000 och ordet "migrationsproblematik" knappt var uppfunnet. Redan då en märkligt "färdig" författare.

"Den vita tigern" (The White Tiger) av Aravind Adiga förflyttar oss till en ännu mer exotisk miljö, i Indien, där romanens huvudperson är chaufför hos rika människor. En fascinerande debutroman som fick fina Booker-priset 2008.

På tredje plats hamnar vi i Köpenhamn, via Vita Andersens "Håll käften och var söt" (Hold kjeft og vaer smuk), eller "Vilken hand vill du ha?" (Hva'for en hånd vil du ha). Författarens egen, inte särskilt lyckliga, barndom har spelat in. Andersen har spelat stor roll i den feministiska debatten inte bara i Danmark. Väldigt läsvärd!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 90

 MENSFATTIGDOM

-När en undersökning visat att en av tio unga flickor i Storbritannien inte har råd att skaffa ordentliga mensskydd och desutom skämts för sina menstruationer väcktes debatten. Nu har den fått resultat. Skottland är först ut. Hädanefter kommer det att finnas gratis mensskydd på alla offentliga toaletter. Toapapper är ju kostnadsfritt, att använda binda eller tampong är förstås lika naturligt! Den så kallade tampongskatten på 5 procent ska också försvinna 2021, ännu en seger för feminsmen. Det är Katrine Marcal som skriver om detta i Dagens Nyheter idag. Och förvisso kan utgiften för mensskydd kännas tung när man inte har särskilt mycket pengar att röra sig med. Minns min egen förundran när mamma berättade hur man i hennes ungdom virkade bindor av ljusvekegarn. Bindan sattes fast i underbyxorna med säkerhetsnål och skulle, självklart, tvättas och återanvändas.