Om pappor

På söndag är det Fars dag igen, och med tanke på det har Skriv-Robert beslutat att temat för denna veckas tisdagstrio är just fäder. Tror att det finns ganska gott om skildringar av pappor av olika sorter och typer, mer eller mindre älskansvärda. Jag landar på tre titlar som jag läst, med olika grad av gillande.

"Jävla karlar" var Andrev Waldens debut i bokform. Han fick en August för den och det är jag inte säker på att den var värd, men visst var det underhållande om raden av mer eller mindre märkliga "pappor" som han upplevde under sin uppväxt.

"Om våren" av Karl Ove Knausgård är (och förblir) den enda boken av denne norske succéförfattare jag läst. Här skriver han om sin fru och modern till sina barn på ett sorgligt nedlåtande sätt, samtidigt som han ideligen framhåller vilken exemplarisk förälder han själv är. Nej lilla gubben, den gick inte hem hos mig!

Kan inte gå förbi "Kejsarn av Portugallien", för en mer engagerad far är det svårt att hitta var man än letar – det må vara IRL eller i fiktionen. Selma Lagerlöf skrev också mycket om sin egen pappa, men det fanns inte många likheter mellan de två männen. Älskar den boken!

Niels Fredrik Dahl är en för mig ny norsk författare vars bok "Fars rygg" blivit omtalad och hyllad. Den vill jag nog läsa, tror jag. Om män i tre olika generationer och deras liv. Men eftersom jag ännu inte läst den fick den s a s inte plats idag!

Copyright Klimakteriehäxan

Hedervärda fäder

Vilka fiktiva pappor vill du gratulera på fars dag, om än lite sent? undrar Enligt O i Veckans kulturfråga.

Två fäder dyker omedelbart upp i min skalle, båda favoriter sedan mycket länge. Den ene heter Jan i Skrolycka och är huvudperson i Selma Lagerlöfs oförglömliga roman "Kejsarn av Portugallien". Dottern Klara Fina Gulleborg han inte visste att han ville ha förändrar hela hans liv, och den kärlek hon väcker känner inga gränser. Om du av någon outgrundlig anledning inte läst – gör det!

Den andre är tunnhårig och röker pipa och tar för det mesta hand om sin son själv. Mamman ser man adrig till, men Farmor rycker in ibland, som när det drar ihop sig till julfirande exempelvis. Gunilla Bergström skapade Alfons Åberg och hans pappa, på sitt sätt lika oförglömliga historier som den Lagerlöfska ...

Letar i minnet efter fler fäder och naturligtvis dyker Nobel-pristagaren Annie Ernaux´ "Min far" (La Place) upp. Självbiografiskt, som det mesta hon skrivit, och boken om pappan ses numera ofta publicerad tillsammans med "Kvinnan" (Une femme) som handlar om modern. Komplicerade föräldrar som gav författaren en åtminstone delvis väldigt skakig grund att stå på.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en hyllad "kulturman"

Ingmar Bergman må ha varit en osedvanligt skicklig filmskapare och en mycket god författare (jag gillar hans böcker mer än filmerna om man undantar "Fanny och Alexander") men som privatperson och man måste han kallas en första klassens skitstövel. Jag har läst hur han skildrats i flera böcker, Harriet Anderssons memoarer, sonen Daniel Bergmans "Hjärtat" och dottern Linn Ullman ger en entydig bild: Bergman är alltid sig själv närmast, dessutom gruvligt svartsjuk. De många barnen var han oftast helt ointresserad av, han kallade dem t o m "de jäkla djuren". Senast är det dottern Anna Bergman vars memoarer "Jag och min skugga" är nyutkomna. De ingår i Svenska Dagbladets variant på sommarläsning: två avsnitt två dagar i rad ur det som redaktionen bedömt vara intressanta självbiografier. Och ni vet hur det är: ur det man nyss läst plockar man upp Veckans mening om fått en att hejda sig mitt i texten om än aldrig så lite, efter uppmaning från Skriv-Robert, så det blir ett direkt citat från "kulturmannens" mun som blir veckans mening:

Barnen ville jag aldrig ens ha.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om föräldraskap

Man får rekommendationer att läsa en bok. Man följer rådet. Man läser. Och undrar: varför i all världen skulle jag läsa just denna?
Där har ni läget i ett nötskal när det kommer till mig och "Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata, som jag lyssnat på i radioföljetongsversion. Att en bok av så pass ringa omfång kan bli så full av upprepningar att det blir direkt tjatigt finner jag en aning överraskande, likaså att översättningen gjorts på stundtals väldigt kryckig svenska ("hon är klädd i entonigt färgade kläder" säger man inte). Historien lämnar mig tämligen oberörd, men likväl hittar jag en tänkvärd mening som får bli Veckans mening, i Skriv-Roberts efterföljd. Huvudpersonen Keiko, 36 år gammal, oskuld, utan pojkvän, utan ett "riktigt" arbete ställer frågan som inte har något enkelt svar: 

Ursäkta mig – får jag fråga en sak ... är det bäst för mänskligheten att man skaffar barn?

Copyright Klimakteriehäxan

En triss i mammor

Dags igen att ta en titt i bokhyllan för att hitta tre titlar på ett tema som Ugglan & boken har valt, den här veckan mamma, pappa, barn. Här blir det triss i mödrar!

Jag fastnar för en allvarlig faktabok, en sorglig roman och en som fick mig att fnissa högt när jag själv var nybliven mamma.

"Att bli mamma till sin mamma" skrev Maj Fant när hennes mor drabbades av demens. Den kom redan 1988 och har sedan dess fått ett antal uppföljare som beskriver samma jukdom och inte minst hur den faktiskt obönhörligt drabbar de anhöriga.  

I "Vilken hand vill du ha?" (Hva for en hand vill du ha) av danska Vita Andersen möter vi flickan som inget hellre vill än att känna sig älskad och sedd av sin mamma, men det händer inte. Anna är nio år när mamman försvinner. Ingen vet vart.

Cecilia Hagen skrev "Mamma bit för bit" när hon just hade fått sonen Jonatan Unge, killen som i dag är komiker och som ses i rader av tv-program, ibland till och med tillsammans med mamma (På spåret).  Grabben ville exempelvis inte äta vad som helst, inte heller när han borde, så jag såg för min inre syn hur Cecilia låg på knä utanför ytterdörren och petade in köttbullar genom brevinkastet ... Hon beskrev både det och andra mamma-barn-scener så att jag hade hjärtligt roligt.

Copyright Klimakteriehäxan

Hörvärt med veckans mening

Foto Mattias Ahlm Sveriges Radio

Det är inte viktigt och ingen stor hemlighet heller: jag har, i princip, slutat lyssna på Sommar i P1. Men nu har jag, efter energisk rekommendation, ruckat på principerna (det ska man förvisso göra ibland) och blivit positivt överraskad. 

Jag tog med mig författaren Denise Rudberg på promenad, och det var utmärkt sällskap. Hennes program är en sammanhängande berättelse med olika generationers kvinnor i hennes släkt som huvudpersoner, inklusive henne själv. Mycket hörvärt! Måste kanske leta upp någon av hennes böcker också, hon har skrivit ett 30-tal i olika genrer men jag har så vitt jag kan minnas inte läst en enda. 

Nu väljer jag en enda mening ur Rudbergs text (den finns att läsa också om man inte vill lyssna, visste ni det?) som Veckans mening, bloggprojektet som Skriv-Robert tagit initiativet till och där man lyfter fram en mening som fått en att hejda sig ett extra ögonblick. 

Det centrala temat i Sommar är relationen mellan Denise Rudberg och hennes mor, en relation som avbröts för länge sedan. Nu funderar hon kring sin egen mammaroll och framför allt väljer hon att berätta om sin familjs historia.  

Den sträcker sig ett par generationer bakåt, och när jag betraktar den nu, som vuxen, kan jag se hur de val som mina släktingar gjort genom årens lopp kan ge mig nycklar till att förstå hur det kommer sig att en dotter beslutar sig för att inte gå på sin mammas begravning.

Copyright Klimakteriehäxan

Närgånget och genialiskt

Ibland är man kanske inte tillräckligt välartikulerad. Detta har hänt mig ett par gånger:

En kvinna/väninna berättar Den Stora Nyheten att hon är med barn. Vilket har föranlett ett självklart grattis och en extra kommentar: "Å så kul! När händer det?" Det ska betyda att jag undrar när det är dags för babyn att se dagens ljus och möta sin framtid.

Men den gravida ser lite förundrad och generad ut och det visar sig att hon har missat en väldigt viktig bokstav: R-et i händeR. Utan R hamnar vi i gången tid. Alltså får hon för sig att jag vill veta när ägget träffades av den pigga spermien. Vilket jag självklart inte har med att göra och i sanningens namn inte är så intresserad av heller. Onödigt närgånget, helt enkelt.

De där incidenterna blir jag påmind om när jag ser cykelbarnstolen. Här handlar det uppenbarligen om en unge som verkar vara gjord i Italien! Och för all del, sämre miljö för romantik och erotik kan jag tänka mig.

Jakten på skyltar till Skyltsöndagarna fortsätter oförtrutet. Resultatet blir mer eller mindre genialiskt, men ni kan hitta fler om ni tar vägen om BP:s blogg!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kärlek

En mening ur det jag läser just nu koras på lördagar till Veckans mening, efter initiativ av Skriv-Robert. Det ska vara något som framkallar en liten "extra" reaktion av vilket slag det vara må: något roligt, sorgligt, vackert eller bara tänkvärt. I dag hämtar jag mitt bidrag ur Karl Ove Knausgårds "Om våren", en bok som han tillägnar ett av sina barn. Och han beskriver sin egen uppväxt i en familj där känslorna inte invaderade språket, något jag tror att vi är många framför allt i den äldre generationen som kan känna igen. Själv har jag varit noga med att låta min barn höra att de är väldigt älskade, och det hoppas jag att de ska komma ihåg även om jag blir så gammal att jag glömmer att upprepa det. 

Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig och jag har aldrig sagt att jag älskar henne, det samma gäller för min bror.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en mammas mardröm och brist på sömn

Ett av mina återkommande lördagsnöjen är att presentera en mening jag nyss läst och fastnat lite extra för, detta efter ett initiativ från Skriv-Robert. Det handlar om att välja en mening som kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är, med en snegling mot morgondagen, denna gång hämtad från finlandssvenska Malin Kiveläs kortroman "Hjärtat", om den påfrestande krisen när ett nyfött barn visar sig ha ett allvarligt fysiskt fel – i det här fallet på hjärtat. En mammas mardröm!

Påsar under ögonen är intressanta på dem som har möjlighet att sova senare.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om föräldrar och barn

På lördagar är jag en av några bokroade bloggare som lyfter fram en mening hämtad ur veckans läsning. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Det är Skriv-Robert som tagit initiativet, häng på du också! Den här veckan har jag hittat min mening i "Folk med ångest" av Fredrik Backman. Han får med sina ord mig att återuppleva just den där fantastiska känslan ... vi är säkert många som känner igen den och minns med glädje och stor värme!

Det är svårt att förklara för en tolvåring att när du var liten och jag gick för fort sprang du ifatt mig och tog mig i handen och det var de bästa ögonblicken i mitt liv.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om barn utan bullar

På initiativ från Robert och hans blogg Mina skrivna ord ägnar jag numera en stund varje lördag åt att leta upp en mening som är värd att begrunda lite extra, läsa om, med ett budskap som man kanske skrattar åt eller förfäras över. Meningen ska hämtas ur det man läst den gångna veckan.

Johanna Ekström, dotter till författarparet Margareta Ekström och Pär Wästberg, har skrivit om sin uppväxt och sin mamma i "Meningarna" (tidigare har hon också publicerat en bok om relationen till sin far, en bok i vilken han inte framstod som en drömpappa direkt). Mamman (idag drabbad av sviterna av stroke) gick upp i sitt arbete som journalist, poet, översättare och författare, och dottern minns att hon saknade kärlek, såg mest ryggen av sin mor. I intervju med Johanna E i ett nummer av tidningen Vi läser hittar jag Veckans mening denna gång, ord som ger en rätt sorglig bild av föräldraskap:

Margareta Ekström bakade inte bullar, hon knådade språk.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om föräldrar

Dagens ord har jag roat mig med rätt länge, fast förstås inte varje dag utan bara när jag ramlat på något som fått mig att reagera. Det har i alla fall blivit ett 80-tal, några skojiga, andra smarta eller bara helt rätt i tiden.

Nu upptäcker jag att Robert med bloggen "Mina skrivna ord" varje lördag presenterar "Veckans  mening" hämtad från boken han just läser. Han förklarar hur han väljer: En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. 

Sympatisk idé tycker jag och bläddrar lite i "En av oss", boken av Åsne Seierstad som jag nu är ungefär halvvägs in i. Den har underrubriken "En berättelse om Norge" och huvudperson är Anders Behring Breivik, den unge man som dödade 77 personer den 21 juli 2011. Fastnar för den här meningen som mitt (förhoppningsvis lite tankeväckande) bidrag:

Det som skilde ut honom från de andra var att hans föräldrar aldrig ställde upp.

Copyright Klimakteriehäxan, som ber att få återkomma i ärendet om en vecka!

Mamma?!?!

Min glada och härliga väninna, nyss fyllda 70, är ute på stan. Hamnar vid ett rödljus. Bredvid henne en ung pappa med barnvagn. Barnet i vagnen tittar på tanten, tar nappen ur munnen och säger så gulligt:
-Mamma!!!

Hoppsan, det var faktiskt lite oväntat eller hur? Vad svarar man? Tja, min kompis behöver inte tänka länge trots att det väl faktiskt handlade om en smärre chock. Berättar:
-Jag sa till pappan att jag nog inte riktigt kom ihåg allt men att jag självklart tar mitt fulla ansvar!

Huruvida en annan kvinna, en yngre och medlem i den lilla familjen, fått kännedom om detta snabba replikskifte vet jag förstås inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Fortfarande långt till eget bo

Det är alldeles självklart att en ung människa en dag vill ha ett alldeles eget bo att gå hem till. Men det visar sig att det fortfarande oftast är väldigt långt dit. Ingenting verkar ha hänt trots att åren går och situationen är synnerligen välkänd.

När jag läser den här färska texten om bostadsmarknaden för unga människor i Sverige blir jag påmind om vad jag själv skrev redan för mer än tolv år sedan, då jag försökte introducera begreppet "biffgapare" i svenska språket. Som nyord slog det väl inte igenom, men smaka på det ändå! 

För nu har jag bestämt mig för att det är dags för en repris, något som är väldigt sällsynt på de flesta bloggar, så också på den här. Men ändå, från januari 2006:

HAR DU BIFFGAPARE HEMMA?

Får jag härmed presentera en ny variant på homo sapiens: biffgaparen.
I England, där fenomenet har uppmärksammats i diverse massmedier, kallas de kippers. Det står för ”Kids invading parents pockets, eroding their retirement savings”.

Jag har haft en del huvudbry för att åstadkomma en svensk version av begreppet, men nu tycker jag att jag lyckats. På svenska får de hädanefter heta biffgapare!
Vilket någorlunda troget följer den brittiska förlagan. Och precis som kippers, den klassiska brittiska rökta fisken, är ju biff något att äta …
I min version står det alltså för ”Barn som invaderar föräldrarnas fickor och gör av med pensionspengarna”.

Faktum är att de det handlar om med största sannolikhet dessutom gärna gapar över en mör och trevlig biff, som förstås också är gratis – det är ju hemma hos mamma och pappa…
Men det är alldeles för lätt att ironisera över ungar som aldrig kommer iväg hemifrån, eller som ideligen studsar tillbaka till barnrummet hos föräldrarna.
Vart ska de annars ta vägen?

Utan rätt utbildning och erfarenhet får man inget jobb. Utan jobb har man inga pengar. Utan lön får man ingen bostad. Utan egen bostad får man i det långa loppet inte ett eget liv.
Och det är ju ändå det vi önskar dem, de där unga människorna som ofattbart nog varit bara en halv meter långa och totalt beroende av oss och vår omvårdnad.

Sonen, tack och lov i tryggt om än tillfälligt förvar hos försvarsmakten, har en rad med kompisar som efter studenten i våras vilset ser sig om i vuxenvärlden. En har efter idogt letande fått vikariat på ett fullständigt okvalificerat jobb. En kommer inte in på den utbildning han vill trots toppbetyg. En annan pysslar med sin elgitarr och drömmer om att bli upptäckt, men det är som bekant inte något som händer varje dag.
En tredje har tröttnat på att leta och går så vitt jag förstår upp vid tretiden på eftermiddagen till en ganska sen frukost. Sedan spelar han dataspel till fem på morgonen. Det liknar ju inte ens ett liv.

Men den som inte har en bestämd inriktning, som inte känner sig kallad till varken välavlönad renhållningsarbetare, präst eller specialiserad hjärnkirurg, känner sig helt begripligt ganska vilsen. De ”hetaste” utbildningarna är det långa köer till, och student med mediokert betyg göre sig icke besvär – det är chanslöst.

Inte underligt då att gruppen biffgapare rimligen blir bara större och större, att vi alla får bekanta oss med representanter för denna nya befolkningsgrupp.
Kanske har du redan en där hemma?

Copyright Klimakteriehäxan

I bostadsbristens Sverige

Kritiken finns där, den går inte att blunda för: vi bor onödigt stort. Representanter för det gäng som vägrar lämna den inbodda rymliga lägenheten även när barnen är utflugna. (Kanske är de biffgapare, man kan aldrig vara riktigt säker ...) Det sticker självklart i ögonen på den som inte hittar någonstans att bo till överkomligt pris.

Men hur besvärlig bostadsbristen än är, hur dyr nyproduktionen än blir, hur orättvist det än är att alla inte har tak över huvudet, så kan det inte hjälpas: det går inte bara att flytta in lite hur som helst och var som helst!

Först upptäcker vi att hackspetten gjort ett prydligt hål i gaveln på huset i Barndomslandet. Visst, vi vet att vi har hackspettar i trakten, men har aldrig hört någon sätta näbben i väggen – att det skulle ha hörts står utom alla tvivel! Men han har nog passat på när vi inte varit på plats.

Nödtorftigt lagat med en brädbit fastspikad över hålet hoppas vi att spetten väljer att hacka någon annanstans. Sedan åker vi tillbaka till lägenheten i stan.

Bara för att stå öga mot öga med nästa ockupant: en duva som byggt bo på vår balkong i vad som nyss var en väldigt lovande pelargonkruka, smockfull i knopp. Duvor är rätt stora och alla kvistar som nu utgör ett bo har tillsammans med fågelns tyngd gjort åverkan på min växt, grenar har gått av, knoppar krossats, ja hela bordet krukan står på har faktiskt säckat ihop!

Till råga på allt har duvan hunnit lägga ägg. Två stycken som hon ruvar när jag öppnar balkongdörren och stör. Jag förklarar för henne att hon tyvärr måste vräkas, att vi haft balkong här i huset enbart för eget bruk i över tretti år och att hon faktiskt inte får bo kvar.

Jag raserar hennes bygge, slänger pinnarna och lite dun över räcket, försöker stötta blommans skadade grenar. Tar bort äggen. De är ljumma.

Hon kommer och försöker återta sitt bo. Jag är i vägen. Hon flyger ett varv men kommer tillbaka, igen och igen. När jag drar för glasluckorna som definitivt hindrar henne från att ta sig in har jag vunnit striden. Fast jag är inte särskilt stolt, förstås.

Här sitter jag nu med två fina ägg, ett riktigt ruttet samvete och starka sympatikänslor för henne som just har förlorat sina barn – detta blev ju i slutändan en affär mammor emellan.

Mor Duva landar med jämna mellanrum i närheten, växlar mellan två träd och räcket utanför det nu stängda glaset, och jag känner sorgen i hennes pepparkornsliknande ögon när hon tittar på mig.

Allt hon ville var ju att hitta ett trevligt och bra ställe för ungarna att växa upp. Precis som jag en gång tänkte när jag hamnade här. Även om jag inte lade mina i en kruka på balkongen.

Fågelskrämma av storstadsmodell.

Copyright Klimakteriehäxan

Pappor på gott och ont

Hur många gånger kan man upprepa sig, tjata, hålla på med en och samma roman i sitt bloggande om böcker?
Inte vet jag.

Men möjligen är jag snubblande nära att överskrida en gräns nu när jag igen vädjar, ja rent av bönfaller er att läsa "Kejsarn av Portugallien" av Selma Lagerlöf. Om ni nu inte gjort det redan. Den här gången är anledningen att Lyran angett PAPPOR som tema för veckans boktrio. Och Jan i Skrolycka är en far att älska, helhjärtat.

Norske Lars Saabye Christensen fick Nordiska rådets litteraturpris för sin roman "Halvbrodern" som kom ut 2003. Huvudpersonen, pojken Barnum, förlorar sin pappa och hans äldre halvbror blir mer som en fadersfigur. Men så försvinner han också spårlöst ...

En annan fadersfigur som inte är påhittad utan tvärtom tämligen världsberömd är Gunnar Myrdal. Sonen Jan har i en trilogi: "Barndom", "En annan värld" och "Tolv på det trettonde", skildrat en uppväxt med en pappa som ofta var frånvarande, men som under sin bortovaro exempelvis dikterade brev till sitt barn på engelska, att skrivas ut av sekreteraren. Man avundas inte grabben den starten på livet, men det är god läsning!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SORGLIG

"Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom."
Titeln på en vid det här laget tio år gammal bästsäljande bok av Ben Furman, finländsk psykoterapist. Jag har inte läst den själv, men titelorden kommer man ju ihåg. Och som jag förstår det går författarens tes ut på att hur dåligt man än haft det som liten är det inget hinder för ett lyckligt vuxenliv.

En sak är säker: raden av författare som grundat sin framgång på ett eländigt barnaliv är lång. Jag läste just "Glöm mig" av Alex Schulman, en välskriven men ruskig historia om en kvinna som älskade alkohol betydligt mer än hon brydde sig om make och tre barn. Hillevi Wahl har i flera böcker skrivit om hur det är att leva med missbrukande föräldrar: "Kärleksbarnet" och "Hungerflickan" är självbiografiska. Jan Guillous "Ondskan" om misshandel och just ondska glömmer man inte.

Morgan Alling berättade i "Kriget är slut" om hur han skildes från sin alkoholiserade mor som 4-åring och sedan flyttade mellan olika fosterhem i en lång och trist serie. Margaret Atwood minns tidiga år i Kanada med mobbande flickkompisar i "Kattöga" (Cat´s Eye). Danska Vita Andersen skrev "Håll käften och var söt" och "Vilken hand vill du ha?" om en liten tjej som inte får plats i mammas liv. Sinikka Ortmarks "Du som haver barnen kär" är hjärtslitande, om finska "krigsbarn" i Sverige.

Tittar vi på Irland är skildringarna av barn i elände oräkneliga. Christy Browns "Min vänstra fot" (Down All the Days) är oförglömlig.  I USA:s författarskaror finns de också, de olyckliga ungarna, beskrivna av exempelvis Maya Angelou. Daniel Keyes "Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) är ett mästerverk. Och faktum är att Mario Vargas Llosas tämligen humoristiska "Till styvmoderns lov" (Elogio de la madrastra) har en svart underton om relationen mellan pojken och den vuxna kvinnan.

Alla författare jag nu nämnt har väl inte blivit mångmiljonärer på sina böcker, men de har i alla fall placerat sig på en sorgens pinne i litteraturistorien. När det sedan handlar om svenskar visar det sig också, att en traumatisk barndom ofta är en biljett till det en gång så exklusiva uppdraget att bli sommarpratare i radio.

Får vi alltså aldrig nog av barn att tycka synd om, även sedan de blivit vuxna och fått ett anständigt, ibland väldigt framgångsrikt, liv?
Kanske inte. Kanske är det bevis för den gamla tesen att så länge det finns andra som bevisligen har det sämre än vi själva får det oss att må lite bättre ...?

Lite sorgligt i så fall, inte sant? Men SORGLIGT är denna veckas tisdagstema. Som i mitt fall då inte besvaras med en bild på "riktig" sorg utan med denna lilla text.
Tycker hur som helst att min egen barndom var rätt ljus. Så det blir väl varken boksuccé eller sommarprat av den!

En sorglig syn - på den milda skalan ... men inte ville jag att snön skulle täcka marken igen! Stackars små snödroppar! (Se gårdagens inlägg!)

Copyright Klimakteriehäxan

Hemma hos ABBA – nästan på riktigt ...

Sökte nytt jobb härom dagen.
Satsade rejält på mitt framträdande. Det hjälpte inte.
Jag fick alltså inte anställning, trots att jag sjöng "Mamma Mia" och träffade rätt toner oftare än jag sjöng fel ...
Det är på ABBAs eget museum man får sjunga karaoke under skylten "Vi söker en femte medlem – är det du?" står det, något i den stilen i alla fall.

Känner du någon som inte gillar ABBA?
Tror inte att jag gör det. Och det verkar fullständigt självklart, faktiskt. Vilka låtar! Vilken musikskatt! Sinsemellan är det förstås väldigt olika melodier, väldigt olika sorts texter. Ibland med slagkraftiga repetitioner, som i "Ring Ring", eller med medryckande "wow-wow" som i "Mamma Mia".

Men bland alla superba låtar finns det en som är alldeles speciell. Den går rakt in i hjärtat och visst är den vacker musikaliskt, men det är texten som gör det. "Slipping Thru My Fingers" heter den i engelskt original, av Björn Ulveaus, genialt försvenskad av Niklas Strömstedt till "Kan man ha en solkatt i en bur?". Ni vet ju vad den handlar om: man ser sitt barn växa upp och försvinna till ett eget liv.

Jag har alltid trott att det handlade om en mammas känslor, eftersom Agnetha Fältskog var den som sjöng huvudstämman. Fast där satt jag väl fast i gamla fördomar. Det var faktiskt pappa Björn som kände den där saknaden i bröstet när parets dotter Linda klev i väg på den snöiga gången för att gå till skolan från huset där hon bodde med mamma sedan föräldrarna skilt sig.

Det är bara en av de saker man får veta om Abbornas liv bredvid scenen när man besöker ABBA-museet.
Tänk att det hann gå nästan fyra hela år innan jag kom iväg dit, trots att det ligger på Djurgården, nära och lätt åtkomligt!

För 40 kronor hyr man en audioguide som på arton olika punkter i utställningen bjuder på en berättelse framförd av en av de fyra stjärnorna i kvartetten. De är förvånansvärt öppna, stundtals snudd på privata. Som besökare förleds man nästan att tro att man blir bekant med Björn, Benny, Frida och Agnetha "på riktigt".

En bit in i rundvandringen kommer man till det där köket ni ser på fotot överst. Känns ganska välbekant, inte sant? Stearinljus och tekanna på furubordet, blommig gardin, en klassisk Bumling-lampa i taket. Transistorradio, självklart.

Då berättar Björn att just den bilden vi ser genom köksfönstret på dottern Linda tog han medan han överfölls av de där känslorna som jag tror att så gott som varje mamma eller pappa drabbats av i liknande situationer.

Jag är glad att jag äntligen kom iväg. ABBA – The Museum drar massor med besökare, mest i turisternas högsägong förstås, men så här en vardag i januari slapp vi trängas. Och jag vågade ju i alla fall provsjunga ... för ingen fanns i publiken, mer än Dottern som såg på med ett överseende leende. Hon som är min solkatt som inte heller går att ha i bur.


Copyright Klimakteriehäxan

Ett ord för dagen (7)

PAPPAFEMINISM

-Möjligen är detta ett vanligen förekommande svenskt ord, men jag mötte det för första gången i dag. Det är Nils Hansson som på Dagens Nyheters Namn&Nytt-sida behandlar ämnet och också förklarar vad ordet betyder: "den plötsliga omvändelse som kommer över vissa fäder när de får döttrar och inser att dessa kommer att bli behandlade ungefär som alla andra flickor och kvinnor blir behandlade i vårt samhälle. När konsekvenserna av detta sjunker in blir de feminister och börjar argumentera i frågan ..."
Ja men så kan det ju absolut vara! Tror faktiskt att jag har några pappafeminister i bekantskapskretsen. Även om de hittills saknat etikett.

Copyright Klimakteriehäxan

Här går det undan!

Tänk så stora ungarna blir!
Och så fort det går!
Man hinner knappt fatta det. Ena dagen helt beroende av föräldrarnas omsorg. Så, plötsligt, större, kaxigare, nästan flygfärdiga. Vi har hört den storyn förut, upplevt den på riktigt nära håll ...

Alltså är det mycket enkelt att sätta sig in i hur koltrastarna har det!
Ungarna i boet är faktiskt fyra och nu börjar det bli lite trångt. Mor och far gör outtröttligt sina flygturer och kommer tillbaka med smaskiga saker som raskt försvinner i gapande näbbar.

Inget rovdjur har i alla fall upptäckt boet trots att det är helt öppet. Men de flesta människor som passerar (de är många) lägger inte heller märke till familjen som etablerat sig i gropen i trädstammen. Håll med om att de är rätt väl kamouflerade trots allt! Fast en vidöppen knallgul näbb syns ändå förstås.

Du måste ju också hålla med om att det hänt mycket här sedan jag var på plats med kameran i förrgår! Här går det verkligen undan!

Copyright Klimakteriehäxan