Plötsligt blev jag kattmatte!

Kanske var det blicken. Vet inte. Men något fångade mig – ser den inte lite full i sjutton ut? – och jag kände direkt att vi hörde ihop, katten och jag. Den stod på en hylla i en butik i Amsterdam, en butik som sålde konst, designprylar, kläder, smycken och heminredning. En ganska "dyr" affär, så när jag lyfte på katten för att se vad den kostade väntade jag mig ett enda resultat: jag skulle rycka lite på axlarna och ställa tillbaka den på sin plats. SÅ MYCKET var jag inte beredd att betala.

Men har man sett på maken! Den prislappen skrämde mig inte, det var "inga pengar alls"! Förklaringen är kanske att min kisse är väldigt anonym, har ingen signatur eller besked om tillverkningsland eller så. Fast vad gör det när man är nyförälskad! 

Visst var den lite tung – den är gjord i keramik och ungefär 20 centimeter bred och lika hög – men den fick utan problem plats i handbagaget och nu har den intagit sin plats i vårt hem, sedan även Maken (som levt med katt förr) gett den sitt klara gillande.

För att vara katt är den väldigt praktisk: jag behöver inte köpa en korg eller en klösbräda, inte byta illaluktande kattsand, betalar ingen försäkring, måste inte ta bort hår från möblerna. Det är förvisso också sant att den inte stryker sig mot mina ben och nog skulle jag uppskatta om den villa spinna lite emellanåt, men nu är det som det är. Kanske får den ett namn så småningom, vi får se ...

Faktum kvarstår: jag har blivit kattmatte, väldigt otippat. Där ser man vad en sväng till Amsterdam kan göra.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 8: NATURLIGT

Visst har ni väl fortfarande lite kärlek kvar att sprida för att lätta upp mörkret i vår plågade värld? Även denna onsdag efterlyser jag Veckans kärleksförklaring, nu med temaordet naturligt. Och än en gång har Susanne ett finger med när det kommer till ämnesvalet, vi hade faktiskt en gemensam tanke här!

Jag❤️ de vilda blommorna, alltifrån vårens första sippor via sommarens maskrosor till höstens gräsvippor.

Jag❤️ det där sommarregnet som avlöser värmeböljan.

Jag❤️ att titta på rävungarna som leker kurragömma i våra syrenbuskar – men kommer det att komma någon ny familj eller var det en engångsföreteelse?

Jag❤️att plocka kantareller. Tyvärr så svåra att hitta.

Jag❤️att ligga på rygg i en bekväm stol och fundera över vad molnen över mitt huvud liknar för något, ett djur kanske? Eller en karta över ett land jag aldrig besökt? En gubbe?

Jag❤️ rådjuren, så vackra! Fast jag vet att om man får sina tulpaner eller rhododendronknoppar uppätna av dem är det svårare att njuta av deras skönhet ... Har dock läst att otvättad fårull dämpar deras aptit, liksom blodmjöl.

Mrs Calloway var först ut med sin kärleksförklaring i senaste omgången som hade roligt som temaord. Sedan kom fler: Jenny, BP, Susjos, LillaSyster, Margaretha, Åsa och Susanne. Och alla pekade på företeelser som gör vardagen roligare, klicka runt och kolla!

Återstår frågan hur kul det är med aprilskämt numera. Kanske är den traditionen snart helt utdöd? "I dag, när så kallade fake news är vardagsmat, har allt fler medier sluta lura sina läsare", skriver Dagens Nyheter och jag tror det stämmer. Jag har annars genom åren lyckats både lura och bli lurad mer än en gång. Hoppas klara mig i år! April april!

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans kärleksförklaring 6: MINNE

Envisas med att använda onsdagen till att vara dagen för generösa kärleksförklaringar, detta som motvikt till allt gnäll, allt jobbigt och tråkigt som händer i världen omkring oss. Dags för sjätte omgången! Och nyckelordet att associera kring är minne. Det fick jag som förslag från Susanne när jag undrade om det drällde av idéer om vad vi skulle ösa kärlek över. Tack för det, i dag minns vi!

Jag❤️minnet av stunderna med pointertiken Koira, världens mest fantastiska hund som tyvärr råkade ut för en olycka och inte fick fortsätta leva. (Koira är f ö det finska ordet för hund!)

Jag❤️minnet av hur jag en gång packade upp en försändelse innehållande tre dussin röda rosor.

Jag❤️minnet av hur det färska barnbarnet sov på min axel och jag satt blick stilla i närmare två timmar, rädd att det ljuvliga "ögonblicket" skulle ta slut. ...

Jag❤️minnet av hur jag och Maken hade 40-årsfest, alltså efter fyrtio år som gifta. Älskar förstås minnet av bröllopet också! Väldigt olika kalas, men fina båda två. Många av gästerna var de samma!

Jag❤️minnet av mammas nygräddade våfflor som man åt med smältande smör på. 

Jag❤️minnet av att bli serverad ceviche gjord på fisken som nyss kom upp ur havet. Ja tänk så mycket god mat man kan minnas!

Det blev sex punkter på min lista, men du väljer kanske bara en? Eller åtta? Ser fram emot att läsa vad ni andra plockar fram ur den förmodligen tämligen välfyllda minnesbanken. Ni använder min "hjärteklump" om ni vill, men ni glömmer absolut inte att berätta i kommentarsspalten här att ni är med, länk är självskriven!

Förra veckan när nyckelordet var stil droppade det in kärleksförklaringar och tankar från Mrs Calloway, Susanne, Jenny, BP, LillaSyster, Margaretha, Åsa, Susjos och Anki. Tror/hoppas att jag inte missat någon?! Klicka runt och ta in lite varma känslor, de behövs!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 181

DJURSAMLARE 

-Jo, visst minns jag att det var tal om en tant när jag var barn, en tant som hade huset fullt av katter, ett kök som stank och ett lager av lort över allt, inklusive kvinnan själv, katternas matte. Men det var ändå på bondvischan, djuren kunde gå ut, och jag tror att de fick mat. Nu visar det sig att det finns moderna djursamlare också, även i tätbefolkade områden. Det blir jag varse genom ett brev från Hundstallet, som jag ibland brukar ge en slant eftersom jag gillar hundar men ogillar att de inte tas om hand på rätt sätt. Djur som far illa förtjänar det verkligen inte! Så här står det i brevet: "Ärenden med djursamlare slår nya nattsvarta rekord. I dessa fall tar vi emot allt från ett tiotal till över hundra hundar från samma ägare. Hundar som ofta är vanvårdade och nedbrutna. både psykiskt och fysiskt." Definitionen på djursamlare är just den: "personer som skaffar ett stort antal djur utan att ha förmåga att ge dem godtagbar vård, vilket leder till grav vanvård och misär för djuren. Det är ett allvarligt samhällsproblem där djuren ofta lider av inavel, sjukdomar och svält, medan samlaren lever i osunda miljöer med zoonosrisk." Det är ju helt ofattbart! Även om vi hukar oss för ofreden i världen måste vi väl kunna stoppa det här eländet på vår egen tröskel?!

När BB mötte Marit

Brigitte Bardot, skönheternas skönhet, tonårsflickornas idol, grabbarnas våta dröm, filmvärldens sexikon blev 91 år. Vi minns Bardot-rutiga plagg, ljusrosa läppstift på plutande mun, en tänd cigg i nypan (detta var på den tiden när det inte var farligt att röka, bara snyggt), sjalett hårt knuten under hakan och en urhäftig kille bredvid, redo att uppfylla kvinnans minsta önskan. Åtminstone läppstiftet och rutorna kunde vi hitta också i Sverige för en överkomlig peng ...

Hennes intensiva liv kunde man se som tv-serie i sex delar på SVT för två år sedan, jag tittade med intresse. Där framkom att vardagen som fransk nationalidol inte alltid var en dans på rosor, allmänhetens intresse för henne och vad hon gjorde fick henne att isolera sig. BB hade inte ens fyllt 40 när hon avslutade sin skådespelarkarriär. Därefter blev hon djurrättsaktivist – hon var tidigt vegetarian.

Men bilden av BB som jag minns allra bäst är en när hon delar scenen med en annan kämpe för djurens rättigheter och välmående: svenska Marit Paulsen. Hon var EU-parlamentariker och bodde i sin husvagn under sessionerna i Bryssel, och det var dit den franska stjärnan kom för att delta i en protestaktion. I ledningen för demonstrationen stod dessa två så i grunden olika 30-talister, en hyllad skönhetsdrottning och en svensk  bondkäring (det kallade Paulson sig gärna), två tanter förenade av sin vilja att bl a stoppa oetiska djurtransporter. 

Hur jag än googlar hittar jag dock inte bilden när BB mötte Marit som jag tycker skulle ha passat att visa igen, parallellt med de tjusiga fotografierna från filmer som "Och Gud skapade kvinnan" från 1956. 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om hundar

Skriv-Robert vill få koll på om vi hittat någon mening i det vi läst i veckan, en mening som står ut lite i mängder av text. Han letar bara i böcker, jag plockar mina meningar lite var som helst ... Ögnar Johan Hakelius "dagbok" som dyker upp i mailkorgen. Fokus politiske chefredaktör sätter denna gång fokus på hundarnas ställning i vårt moderna samhälle. Vad skulle hända med dem om det vi idag kallar vår kultur plötsligt kastas om och vi tvingades leva mer som i forntiden? Han kommer fram till att bland våra fyrbenta vänner skulle nog katterna reda sig, men han oroar sig för hundarna (jag råkar veta att Hakelius har hund). Vi är skyldiga att skydda dem, vi har lärt hunden, "människans bästa vän", att lita på folk och pälsklingarna ger så mycket kärlek och värme tillbaka! Nu är väl inte hotet om kulturens undergång överhängande, men ändå ... hundens roll är värd uppskattning och en vänlig tanke!

Vi har ägnat 10 000 år eller mer åt att göra hundarna till familjemedlemmar, ofta de socialt bäst fungerande familjemedlemmarna vi har.

Vill göra en liten uppdatering med fokus på ämnet hundar. Jag kan nämligen inte se mig mätt på alla de fantastiska kassarna som man kan köpa från missyusabags.com. Det är djur och blommor i alla möjliga tolkningar och jag villhöver ju allihop! Nej OK jag gör väl inte det, inte på riktigt. Men finner hur som helst stöd för tankarna kring hundens popularitet och viktighet: det finns jättemånga väskor just för hundvännerna!

Bloggutmaningen för att få november månad lite gladare och glittrigare leds av LillaSyster.  "Blogga om vad ni vill under november, men det viktigaste är att också lägga upp minst en färgsprakande bild i 30 dagar. Valfritt motiv," skriver hon.

Copyright Klimakteriehäxan

Visst vill jag ha en hund!

Det händer att jag tänker att jag skulle vilja ha en hund. Har ju fina minnen av ljuvliga vovvar som funnits i utkanten av mitt liv. Men jag vet förstås också att det är som att skaffa barn: man går in i en relation som betyder ansvarstagande, en många förpliktelser och dessutom vissa kostnader. 

Alltså skaffar jag ingen hund, inget djur över huvud taget. Jag vill inte gå upp i mörka vintermorgnar eller rakt ut i ett störtregn för att min pälskling är kissnödig. Och jag är tveksam till att hunden trivs på hundhotell även om det ser ut att vara perfekt ordnat. Så resandet blir ännu mer begränsat än det redan är.

Ännu ett skäl mot att gå in i rollen som matte är kanske det tyngst vägande: hundar har, lika lite som vi människor, evigt liv. Som hundägare riskerar man att stå inför faktum: ditt djur är inte längre en frisk varelse, en obotlig sjukdom har slagit till. Ingen veterinär i världen kan hjälpa. 

Då ska den där sprutan fram. Den avslutar definitivt djurets lidande, men den får också stor effekt på hussar och mattar. Har sett det gång på gång (gäller förstås katter också). Det gör fruktansvärt ont och tomheten och sorgen vill liksom inte gå över, saknaden efter den där mjuka nosen, de snälla tassarna, blicken i ögonen som följt varje steg ... en känsla jag gärna avstår från.

Jag har några hundsorter jag tycker mer om än andra. Som barn drömde jag om en Westie, en West Highland White Terrier. Sedan ville jag ha en Sankt Bernhardshund som jag skulle kalla Leopold King Size men jag hade bestämt smeknamnet: Loppan. En pointertik är den jag haft längst och mest intim relation med, en helt underbar hund som dog i en olyckshändelse. Över fyrtio år har gått, jag tänker på och saknar henne än!

På Youtube översvämmas jag av videosnuttar med hundar, det kan vara de gulligaste, de smartaste eller, ve och fasa, de övergivna/misskötta som måste räddas. Upptäcker att jag kan sitta och titta på dem jättelänge! Men mitt hjärta klappar också för taxar, helst strävhåriga. Brukade för många år sedan vakta Sara som jag vanvördigt nog kallade för "Rusande limpan" för det var så hon såg ut när vi var ute på promenad i rask takt ... 

Nu har jag hittat en ny hund jag verkligen skulle kunna tänka mig att ta hem. Den behöver inte lära sig vare sig att "gå fot" eller säga till när den måste få gå ut. Den skäller inte. Mina sovmorgnar blir inte avbrutna. Ingen försäkring krävs, veterinärkostnaderna blir av allt att döma noll kronor. Jag behöver inte ens investera i koppel, matskål eller speciell säng.

Taxen är gjord i keramik av Anniki Andersson och finns att adoptera för hugad matte/husse på Galleri Hantverket på Götgatan här i Stockholm. Det finns en hel kull, man kan välja lite olika färger och mönster. Hunden är len och trevlig att stryka över ryggen och skulle definitivt inte bli till besvär, men mysig att vila ögonen på. Och priset? Just den på bilden kostar 6000 kronor. Det är mycket mindre än vad en äkta valp skulle kosta, en tydlig win-win-situation, så egentligen är det väl bara att slå till?

Copyright Klimakteriehäxan

Vilda djur att gilla

Slut på sommaruppehållet för Tisdagstrion! Skriv-Robert är tillbaka i selen och ger rovdjur som nyckelord för höstterminsstarten.

Böckerna om Tarzan av Edgar Rice Burroghs har kvaliteter som lätt drunknar i en annan djungel, seriedjungeln. När jag läste "Tarzan of the Apes" som var först ut i serien (1914) blev jag helt förtjust! För att inte tala om filmen "Greystoke" där aporna var totalt charmerande!

"Löpa varg" av Kerstin Ekman är en hyllad roman av det lilla formatet om miljö, djur och liv i samklang med naturen. 

"Född fri – lejonet Elsa" (Born Free) värmer hjärtat på alla djurvänner. Joy Adamson skrev om lejonungen som hon "adopterade" men som sedan, när hon blivit vuxen, framgångsrikt återbördades till ett liv i frihet. 

Vill slänga med en djurhistoria som inte handlar om ett riktigt vilddjur. Men vild och herrelös var han, Arthur, hunden som blev medlem i det svenska laget som tävlade i multisport en gång i Ecuador. Arthur fick följa med till Sverige, han (och husse Mikael Lindnord) blev världsberömda på köpet. Flera böcker, många tv-soffor och till och med långfilm blev det om en underbar vovve!

Copyright Klimakteriehäxan

Här döljs ett hot!

De står tätt ...

Alsikeklöver är en väldigt vanligt förekommande liten blomma. Den sortens klöverfrö blandas ofta in i vanligt gräsfrö när man ska anlägga gräsmattor. När sedan gräsklipparen kommer farande halshuggs de små blommorna skoningslöst, men efter bara ett par dagar har nya slagit ut.

Den här arten liknar vanlig vitklöver men är mindre på alla ledder.  Örten har fått sitt namn efter Alsike socken i Uppland för det var där Carl von Linné hittade den en gång. Blommorna är i huvudsak vita men kan ha inslag av blekt rosa, det har inte den större arten tror jag. En sak har alla klöversorter gemensamt ändå, (förutom att botanisterna och vi amatörer som hade herbarium när vi gick i skolan vet att de tillhör familjen Trifolium), och det är att insekter älskar dem. 

Det betyder att det ofta surrar kring alsikeklövern i gräsmattan. Där finns nektar att hämta! Och det ägnar de sig åt, bina och de andra pollinatörerna som jobbar febrilt i solens sken. Bra, självklart. Det råder ju brist på för insekter näringsstinna växter numera.

Men vad alla kanske inte vet, det är att alsikeklövern också är giftig. Den innehåller något som en del djur, framför allt hästar, inte tål. Nu är det dessutom så att den lilla gulliga växten utgör ett hot mot människan. Jag vet, jag är drabbad!

Vi har ju badväder. Tog ett av mina många dopp, men glömde skorna. Vilket betydde att jag gick tillbaka till min plats i solen barfota. Det skulle jag inte ha gjort. För min väg gick över gräs med inslag av alsikeklöver. Och jag klev på ett bi.

AJ! Vet ni hur ont det gör? Jag har råkat ut för bistick förr men inte kom jag ihåg att det gör SÅ ont! Gadden satt kvar i min fot. I övrigt syntes inget, fast det kändes att jag utsatts för ett riktigt överfall (även om det noga räknat var jag som överföll biet).

Räknade förstås med att problemet snabbt skulle vara överstökat. Men där hade jag fel! Så länge jag går och står är det OK, men om jag sitter eller – värre – ligger ner skriker hela foten. Det kliar, det värker, det är rött och svullet. Tre nästan sömnlösa nätter har det lett till. Hittills.

Har försökt de kurer jag känner till: Xylocainsalva, Cortisonkräm, blöt Alvedon, is. Nedkylning är det enda som lindrar. Lyckades sova ett par timmar sedan jag "lurade" foten att den var belastad. Det gjorde jag genom att linda in foten, hårt, i fem centimeter bred tejp. Funkade i alla fall ett tag.

Nu måste ju detta "lidande" snart vara över (förstå mig rätt, jag är väl medveten om att jag bara gnäller om en skitsak, att många lider av allvarliga och "riktiga" sjukdomar, det gör inte jag så vitt jag vet). En sak är säker: jag har lärt mig en läxa: Gå inte barfota över gräsmattor med alsikeklöver! 

Om man inte vill ha flygande bin (eller andra flygfän) i närheten kan de faktiskt förmås
att flytta på sig med hjälp en solfjäder, denna underbara uppfinning! Här ett exemplar
ur min lilla samling. Den här kommer från Teneriffa.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om hundar

Människans bästa vän är hunden, det är ett urgammalt talesätt som äger sin riktighet, det vet alla som älskat en fyrbent raring. Ändå har ingen hund huvudrollen i "Glömda om söndagen" (Les oubliés du dimanche) av Valérie Perrin, men mot slutet av romanen dyker en vovve upp som sprider glädje och ro på äldreboendet där den unga Justine arbetar. Tycker mycket om boken, som var Perrins debut, skriven före "Färskt vatten till blommorna". Jag tar nog tag i "Tre" också, den står på hyllan ... (Lite extra krydda blir det när man inser att människor som funnits eller finns i författarinnans liv på riktigt lånar ut sina namn till figurer i historien. Men jag blir inte klar över om det betyder att här finns visst självbiografiskt innehåll.) Och veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagarna för att den står ut lite extra i den text man nyss läst, den lyder så här:  

Hundar är på sätt och vis som vackert väder, de får en på andra tankar.

Copyright Klimakteriehäxan

I stället för en hund

I dag har Alex Schulman i en krönika i Dagens Nyheter berättat om ett personligt trauma som jag tror att många föräldrar känner igen sig i. Hans döttrar önskade sig nämligen, intensivt och innerligt, en hund. Vilket deras mor och far inte var roade av. I stället fick barnen var sin hamster.

Blev flickorna glada? Nej, de blev besvikna. Grymt besvikna. Visst, hamstrar har mjuk päls och är fyrbenta, men de flesta egenskaper som gör att vi kallar hunden "människans bästa vän", de har ingen hamster begåvats med. Familjen Schulmans hamstrar blev oälskade.

Våra barn ville också ha husdjur. Men inte heller deras föräldrar ville ta risken, vi var väl för bekväma och tyckte att det skulle bli många problem med en pälskling i familjen, en som förvisso kräver en hel del, samtidigt som de förstås har mycket att ge också. 

Ungarna åtog sig dock, i brist på egna djur, glatt uppgiften att sköta om en sköldpadda vars matte skulle resa bort på sommaren. Sune (ja sköldpaddan hette det) var till hjälp: han luktade inte gott, var omöjlig att gulla med och helt ointresserad av att ställa upp som sällskapsdjur. Mattes återkomst blev efterlängtad. Våra barns djurönskan stillad, åtminstone för ett tag.

En hund hade definitivt varit annorlunda. Helt ointresserad var jag inte, men heller inte entusiastisk. Dock kom jag hem med "husdjur" en dag. Dottern kan fortfarande berätta det, med fasa och lite "dumma-mamma-ilska" i botten. Jag hade nämligen hittat nån sorts små frön som, om de lades i vatten, blev jättesmå djur som simmade runt. De krävde ingenting! 

Snacka om att önska sig en hund och att sedan bli besviken. Kanske borde vi ha adopterat en gatuhund, tagit hand om någon som lämnats. Men inget av våra barn har skaffat vare sig hund eller katt i dag, trots att de båda är vuxna och kan bestämma själva ... å andra sidan kommer våra barnbarn aldrig att drabbas av "fiskfrön" heller! Undrar om Alex Schulman och hans fru kommer att falla till föga?

Copyright Klimakteriehäxan

Gör en insats!

Vi har kommit till sista veckan för Helgfrågans sommarversion, den som enligt påbud från Mia i bokhörnan ska gå ut på ett tips om en bok, en film, ett utflyktsmål, en tv-serie, en teater, en maträtt eller något annat skoj.

Då bestämmer jag mig för att vara dagsaktuell. I dag är nämligen den officiella dagen för årets surströmmingspremiär. Och mitt tips är hur enkelt och lättbegripligt som helst: strunta i surströmmingen, gör en insats, ät kräftor! Entydiga rapporter visar att det är ont om strömming i vårt hav, och är det ont om strömming blir det också ont om torsk och flera andra djurarter. Utfiskningen av strömming är ett (av flera, förvisso) allvarligt hot mot vår miljö!

Nu råkar det vara så att jag älskar strömming, men stekt, med potatismos och (på senare är tillkommen) lingonsylt. Men om ni som älskar Röda Ulven och de andra burkarna avstår lovar jag att ta det lugnt med strömmingsflundrorna på lunchrestaurang också. Så blir det kanske bättre sen!

Ett perfekt alternativ till surströmming är förstås kräftor. De kräver inte alls nubbe, vad än rospiggar som Albert Engström hävdat, de kräver bara lite rostat bröd, lite öl eller vin och voilà! så gott! Och perfekt att äta i helgen, när man har tid att sitta och pilla lite extra vid middagsbordet.

Vi fick slåss om den sista, lite liten var den ... men god!

Copyright Klimakteriehäxan

Spökträd!

Vi har nya grannar. De är många, riktigt många. Och de bor bara hundra meter från oss. Där har de inrättat sig på ett högst originellt sätt som jag aldrig förr sett. De har svept in ett helt stort träd och några buskar strax bredvid i ett tunt men tätt nät, under vilket massor av larver har skydd och lever och frodas. Det ser förskräckligt ut, de har förvandlat ett vackert inslag i grönskan vid Årstaviken till ett spökträd!

Nu visar det sig att dessa mina nya grannar som i dag är i larvstadiet är fjärilar under utveckling. Arten heter slånspinnmal och när de fått vingar kallas de ofta dalmatinerfjärilar, eftersom de då är vita med svarta prickar.

Larverna äter under sin mognad upp alla bladen på trädet de valt, och väven de producerar låter dem hållas ostört, för eventuella fiender håller sig borta. Expertisen påstår att trädet kommer att överleva och bli grönt igen, jag kan bara hoppas att de har rätt. Några spökträd vill vi inte ha. Blir i alla fall lite spännande att se om det dyker upp mängder av svartvitprickiga fjärilar snart.

UPPDATERING: Tillåt mig bli lite förvånad. Googlade vidare om detta märkliga djur och vad finner jag? Jo att Ikea har en pläd som heter just SLÅNSPINNMAL, med ett enkelt grafiskt mönster i rött och vitt. Dessutom till nedsatt pris, 99 kronor. Undrar hur tankarna löpte när man valde namnet till den produkten? Men kanske tänkte man på att det går att svepa in sig i den ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Kan någon ta hand om katten?

Så här års dyker den upp emellanåt, frågan om man har lust och möjlighet att vara kattvakt en vecka eller rent av två? Katter kan ju inte lämnas ensamma, och att ta dem med till hotellet vid havets strand låter sig inte heller göras, lika lite som de kan följa med på museibesök och vandringar i världens metropoler.

För egen del har jag aldrig haft katt, men när jag var liten minns jag att det fanns en svart kisse som bodde hos oss och gärna sov i min säng. Andra katter har förekommit i mitt liv men bara i förbifarten, det har aldrig uppstått någon riktigt het kärleksrelation. Däremot har jag bevittnat sorgen hos en kattmatte som förlorat sin pälskling, och jag har goda vänner som kört många mil med bil för att hitta sin katt som gett sig av på villovägar. För att inte tala om familjen som fick skjuta upp resan till sommartorpet i Skåne i två dagar, eftersom deras katt inte ville följa med ...

Ändå vet jag hur den katt jag gillar ska se ut. Randig ska den vara, i grått och svart, gärna med vit haklapp och vita tassar. Blandras? Inget problem! Men ska jag tänka "raskatt" hamnar jag nog hos den norska skogskatten.

En gång för många år sedan lovade jag att vara kattvakt åt Tao när hans matte var bortrest. Han var en "fin" katt, en dyr siames, och åt enbart burkmat. En dag upptäcker jag att han inte rört sin mat. Jag bannar honom: du din bortskämda tönt, nu ÄTER du! Dagen efter var burkmaten lika orörd, katten hade bara druckit vatten. Den upphällda maten såg lite torr ut i kanterna, så jag lyfte upp skålen för att ta bort det som torkat. Då såg jag vad Tao troligen sett från början. Levande larver, små, feta och äckliga, kröp runt i hans mat! Jag skämdes, bad honom tusen gånger om ursäkt och nästa burk åt han med god aptit ... 

Goda vänner levde länge utan katt tills hustrun en dag kom hem med en bedårande liten ulltuss till unge. Maken stirrade som förstenad. Då fällde kvinnan i hans liv en underbar replik, en som serverar demokratibegreppet i ett nötskal: "Nu har du i femton år bestämt att vi inte ska ha katt. Nu bestämmer jag att vi ska ha katt de närmaste femton åren."

Katten på bilden nedan har däremot fått komma hem till mig. Hämtade honom på Systembolaget, trogen min vana att inte sällan låta etiketten avgöra mitt val av vin. Ser trevligt randig ut eller hur? Hur flaskans innehåll smakar har jag dock inte en aning om. Någon annan katt blir det nog aldrig hos oss. Och inte ställer jag upp som kattvakt heller, verkar inte vara något jag alls passar för. Fråga Tao!

Crazy Cat, rödvin från Sydafrika, 89 kr flaskan.

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE om hundar

Här kommer den, din chans att lära känna oss, dina  bloggkollegor, lite bättre: vi berättar något om oss själva, med start i sex "triggerpunkter" som jag klurat ut. Men den här sortens SELFIE kräver ingen kamera, den består av ord! Denna vecka ägnar vi oss åt människans bästa vän, hunden. Och glöm inte att skriva en kommentar här hos mig med länk till ditt Selfie-bidrag!

1. Mitt första hundminne: Grannens gråhund Donny som dagligen kom knallande över berget till vår kökstrappa och undrade om det möjligen vankades någon godbit? Det gjorde det, ofta.

2. Filmhund som stannat kvar: Finns många, Lassie och Båtsman t ex. Men jag väljer  Lasse Hallströms "Hachiko – en vän för livet" som är baserad på en sann japansk historia om en övergiven valp som tas om hand av en man, i filmen spelad av Richard Gere. Valpen och husse blir oskiljaktiga.

3. Bokhund som stannat kvar: Missa inte den ganska bortglömda romanen "Kvinnan som mötte en hund" av Elsie Johansson. Berörande.  

4. Den hunden glömmer jag aldrig: Pointern Koira som kändes som min men som var min pojkväns. En helt underbar hund man kunde prata med om precis ALLT! Och när vi skulle sova tillsammans gav hon sig inte förrän hon hade erövrat hela huvudkudden. Då suckade hon nöjt och somnade gott. 

5. Berätta en egen liten hundhistoria! Sara var en strävhårig tax som bodde hos mig ibland när husse och matte behövde hundvakt. Vi trivdes ihop. Men jag var mer förtjust i sovmorgnar är Sara. En dag väcker hon mig och upplyser mig om att det är dags att gå upp. "Inte än" svarar jag och somnar om. Sara väntar en stund, sedan puffar hon på mig en gång till. Hon behöver verkligen gå ut! Jag förhalar uppstigningen på nytt. Så kommer tredje väckningsförsöket. Sara har nu hoppat upp i sängen och slickar mig frenetiskt på hakan. Det är bråttom nu! Fast jag är ändå alltför långsam. Känner plötsligt hur min bara arm blir våt och varm. DÅ kom jag ur sängen. Om jag blev arg? Nej, hur skulle jag kunna bli det? Sara hade ju verkligen sagt till, jag fick skylla mig själv! Och boka tvättstugan.

6. Om jag hade varit en hund hade jag varit en ... Labrador kanske? De verkar både snälla och kloka och är dessutom fina att se på!

Förra veckan tillbringade vi så att säga på krogen. Stor enighet rådde om att dricks betalar man när någon förtjänar det, inte för att man programmerat in det när kortet ska dras i maskinen. Om maträtter tyckte vi olika, vi var också uppenbart olika flitiga restaurangbesökare, men tänkt så trist om alla gjorde likadant jämt! Här är deltagarna:Hannele, MrsCalloway, Ingrid, Gerd, Femfemman, Nilla, Litenherre, Kina, Anki, BP, janerik, Paula,  ProfessorDeutsch, Debutsky, Susjos, Kraka, Nettan. Hoppas jag inte missat någon!

Copyright Klimakteriehäxan

Den skylten har jag verkligen saknat!

Om jag bara hade vetat. Om jag bara hade kunnat ana, åtminstone. Men inte visste jag att kackerlackor läser skyltar, och förhoppningsvis också lyder dem! Detta är alltså en skylt som jag verkligen saknat!

I åratal har jag bott med kackerlackor och hatat dem, dessa mina oinbjudna sambos, vareviga minut. De har varit i olika storlekar, med olika artnamn och lite olika brunsvarta, men precis lika motbjudande allihop. Några har till och med flugit runt mitt huvud. Visst, jag köpte The Cockroach Motel som hade en bra slogan: "They always check in but they never check out" och några gjorde väl så som reklamen föreslog, men försvann de allihop? Icke. Ett gult pulver kunde man strö ut på kritiska ställen, det skulle skrämma bort dem. Blev de skrämda? Inte det minsta.

Nu kommer jag knallande i sakta mak på en gata i Stockholm (där jag tack och lov aldrig haft den här sortens inneboende). Och vad ser jag? Jo en förbudsskylt, hur tydlig som helst: här är kackerlackor förbjudna! Varför skylten låg på trottoaren vet jag inte, kanske hade någon uppnosig kackis vägrat lyda och fått den som en gång satt upp skylten att slänga ut den i vredesmod?

Två skyltar med budskap av närmast filosofisk karaktär får runda av denna Skyltsöndag här hos mig. Vi är ett ganska stort gäng som jagar skyltar till våra bloggar, vecka efter vecka:  Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan,Tony, Åke. BP är projektets "plastmamma" och beskyddare. 

I morgon är en annan dag ... men ryggen/ändan har man bak, alla dagar!
Från Moschino, troligen.

Copyright Klimakteriehäxan

Såna djur kan man också älska

Min kära Daisy i helfigur.

Mina trogna följare har förmodligen inte undgått att lägga märke till att två ämnen dykt upp här på sistone, två ämnen som inte hör till bloggandets vanligaste: varma mackor och kor.

Nu råkar det vara så att jag har en ko i vilken man kan göra varma mackor! Snacka om fullpoängare! De varma mackorna som jag drog mig till minnes stammade från 60-talet. Min smörgåsgrill, som heter Daisy, kommer förmodligen från 90-talet. En kär kökspryl som valdes med omsorg när Maken och barnen letade efter present till mig, om till jul eller födelsedag minns jag inte. Men glad blev jag!

Älskad hårtork!

Här finns en klar likhet med hårtorken "Crazy Duck" som barnen också valde (en fin fågel som ingår i min serie med "pippi" som etikett). Och tanken, den formulerade Sonen perfekt: Mamma gillar saker som inte är vad de ser ut som! Ja, det kan i alla fall sägas gälla i somliga fall ... om än inte i alla ... 

Är inte formgivarna lika fria att hitta på lätt tokiga prylar längre? Tycker inte jag sett till liknande saker i butikerna. Men en sak vet jag: det blir en sorgens dag när Daisy och den galna ankan lägger av. Just hårtorken råkar jag förresten veta finns på åtminstone ett museum, förutom i mitt badrum alltså!

En sak är i alla fall helt klar: Daisy har fått en renässans. Har testat att lägga rågbröd med chèvre och honung i hennes mage, med gott resultat. Vanligare är ost och skinka. Ska nog hitta på fler varianter vad det lider! (Tricket för att lyckas är lite oväntat: man breder smör på mackans utsida, vilket hindrar att den fastnar!) Men hårtorken, den har aldrig varit bortglömd utan flitigt använts, år efter år.

Och när det kommer till kor så finns det fler som ligger mitt hjärta nära. Ta en titt på de här vackra djuren, gjorda av en keramiker i Uruguay där jag köpt dem. En hel familj, fast det verkar som om tjuren är bigamist – ja det är de väl i verkliga livet också, ingår liksom i "ämbetet"? Kanske ingen konst veganer uppskattar, men jag tycker de är jättefina!

UPPDATERAT: Kom plötsligt att tänka på  ett par andra trevliga kossor som står i köksskåpet ...

Copyright Klimakteriehäxan

När hemlösa får komma hem

Är det djur som tar fram det bästa hos människan? Tänker på alla herrelösa hundar och katter som tas om hand på "hem". Känner ett antal människor som "adopterat" övergivna husdjur. En fin hund vars husse dog kunde inte bo kvar hos änkan - nu har han ett perfekt liv på Östermalm, hos den döde hussens släkt, med långa promenader och nyttigt godis. Ett annat dödsfall lämnade två katter, mor och dotter, utan familj, men båda är numera helt hemtama i en förort norr om Stockholm, man tyckte ju att de skulle få fortsätta vara tillsammans.

Gullan hette något annat när hon bodde på hundhärbärge i Irland. Sedan hon sattes på flyget och blev  svensk är hon inte bara omdöpt, hon är sin mattes käraste sällskap och inte längre ett dugg folkskygg. Martin jobbade med hemlösa hundar i Spanien ett skollov när han gick i gymnasiet. Han blev förälskad i en gatukorsningstik, och Tulisa flyttade med till Värmland. Samma sak hände med en av våra grannar, hon återvände flera gånger till ett och samma spanska hundhem, och nu är hon hundägare och glad för det.

Så där skulle jag kunna hålla på ett tag till, för exemplen är många och i inget fall jag känner till har "adoptionen" slutat dåligt. Bästa historien av dem alla är förstås den om Arthur, gatuhunden i Ecuador som bestämde sig för att följa ett svenskt äventyrarlag och lyckades komma med dess ledare till Sverige. Arthur och hans husse Mikael Lindnord blev jättekändisar på köpet, men i dag finns inte hunden mer, däremot böckerna och filmerna om honom och hans fantastiska historia. 

Det kan tyckas märkligt, det där med hur vi reagerar på nödställda djur. Visst tycker vi att det är vidrigt att se människor terroriseras, undernärda barn plågas. Men visa en bild på en hund med avslitet ben eller en katt med synlig tumör och det är ingen hejd på sympatiyttringarna! Kanske kan det bero på att det verkar enklare att bistå ett djur i nöd än att rädda en människa? 

Vovvens outfit från Mad Monki Design.
Matchar mattes dyra Burberry-rutiga rock.

Har också på nära håll sett hur stor sorgen blir när en fyrfotad vän avlider. Känner flera som, i brist på nära och kära, testamenterat sina tillgångar till organisationer som tar hand om herrelösa djur. I dag kan man utan större problem hitta fik och matställen dit hundar får följa med (katter vill nog aldrig gå på krogen?) och nu har man i mitt närområde öppnat ett bageri som bakar bröd för hundar, både matbröd och kondisbitar, så att säja. The Dog Bakery finns på fyra platser i Sverige!

Att köpa modeplagg till sin vovve har förstås varit möjligt länge. Kanske ska pudeln matcha mattes outfit? Det finns alla chanser till det, med olika mönster och mycket glitter och bling-bling om det känns rätt! Även om man nöjer sig med ett "moderiktigt koppel" kan det bli riktigt dyrt!

Djur i nöd framkallar i alla fall ädla känslor hos människor, den saken är glasklar. Visst har vi läst tidningsnotiser om hur brandkårer ryckt ut för att plocka ner katter som utan att tveka klättrat jättehögt upp i träd, men vars djärvhet inte räckt till för att komma ner på marken igen? Det händer ideligen. Och tro det eller ej, men man kan i Facebook-gruppen "Vi som hjälper katter i träd" hitta tips och knep för att få krama pälsklingen igen, levande och spinnande! Gruppen har över 6000 medlemmar. Rava, på bilden till höger, plockades ner av hjälpsamma människor härom dagen, efter mattes nödrop på FB!

Och vi som inget gulligt och gosigt husdjur har, vi får nöja oss med att titta på och i bästa fall klappa andras. Ett annat substitut som uppslukar mig alltför ofta, det är att glo på djurvideos på Youtube, ofta med ett lite fånigt leende på läpparna. Då går minuterna fort, vill jag lova!

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE om kosläpp

Det drar ihop sig till kosläpp. Hela vintern har de fått stå inne i ladugården. Nog har de väl längtat ut? Ja, jag är helt säker på det. Men nu blir det en SELFIE till de (snart) utsläppta kossornas ära. Hoppas ni inte är laktosintoleranta ... Mu på er allihop!

1. Den fetthalten ska "min" mjölk ha: Här blir det lättmjölk, 1,5 %, även om jag vet att jag lever i mellanmjölkens land (Jonas Gardell).

2. Den osten vill jag ha: Kvibilles cheddar. Tröttnar aldrig. Och till dessert cambozola, en korsning av camembert och gorgonzola. Eller brie, svårt att välja. Men båda görs av komjölk.

3. Den "mjölkmaten" är en favorit: Fannys ostkaka, efter ett gammalt recept i DN. Lite magrare, med keso, men enkel att göra och jättegod (snåla inte med mandeln) med lite sylt! Recept här! (Just det inlägget innehåller en överraskning ...)

4. Den yoghurten serveras hos oss: Med fruktsmak till Maken, ekologisk och naturell lätt- till mig.

5. Om du ska ge namn till en ko, vad ska den heta? Skulle gärna ta till ett av de få finska ord jag kan: Maito. Betyder mjölk, och visst låter det bra? 

6. Har du något ko-minne? Som barn hjälpte jag ofta till att fösa grannens kor från betet in till ladugården när det var dags för mjölkning. Minns ljudet av mjölkmaskinen som pumpade juvren tomma, och dofterna. Min farmor hade en separator, som skilde grädden från mjölken med ett envist brummande som jag också kommer ihåg. Ett annat ko-minne är höjdhopparen Patrik Sjöbergs min när "Kurt Olsson" (Lasse Brandeby) i tv ställer den historiska frågan "Har du koskräck?"

Förra veckan var vi många som bekände vår kärlek till samma blommor, och jag noterade också förtjust att både maskros och lupin hör till favoriterna, sedan kan man kalla dem för ogräs så ofta och mycket man vill ... Här är en lista på deltagarna som grävde i sina blomsterland:  Hannele, Kina, Nettan, Mia, Anki, Carita, Nilla, Margaretha, Femfemman, MrsCalloway, Susjos,  Paula, Smile, Hanna, BP, ProfessorDeutsch, Ingrid, Susie,  Kraka, Rosorochruiner, Gerd. Hoppas jag inte missat någon!

Och om du vill ägna mer tid åt kor kan du klicka upp Kooerativa Quizet hos Arla, upptäckte det på mitt paket med yoghurt nyss. Fem "kunskapsfrågor" om djuren som ger oss mjölken! Här får du också dagens sex "triggerpunkter" klara att kopiera utan mina svar: 1. Den fetthalten ska "min" mjölk ha:  2. Den osten vill jag ha:  3. Den "mjölkmaten" är en favorit:  4. Den yoghurten serveras hos oss:  5. Om du ska ge namn till en ko, vad ska den heta? 6. Har du något ko-minne?

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att det finns dagar när jag nästan önskar att jag vore en katt. Tänk att bara få sträcka ut sig i solen, på en solstol eller varför inte under? Njuta av att göra i princip ingenting, mer än att vifta lite på svansen.

Copyright Klimakteriehäxan