Kanske en julbok för dig?

Vackert eller hur!?

Så här i december tycker Mia i bokhörnan att det passar med en julspecial av Helgfrågan. Det är egentligen ingen fråga utan en uppmaning och den lyder i all enkelhet: Tipsa om en bok du läser eller har läst!

Då vill jag slå ett slag för ett verk som möjligen är lite bortglömt i dag. Boken fick min mamma, som var en bokslukare livet ut, att intensivt önska sig en resa till den italienska ön Capri. Drömmen blev aldrig verklighet för hennes del, men jag for iväg dit för några år sedan, kom i åtnjutande av en sorts stipendium som möjliggjorde ett hemma-hos-besök hos en svensk megakändis. Det blev det som fick mig att leta upp den här boken i mammas bokhylla. En enormt positiv överraskning!

"Boken om San Michele" av den legendariske svenske läkaren Axel Munthe kom ut redan 1929. Den handlar í stort om hans eget liv, om än inte helt sanningsenligt berättat, enligt expertisen. Munthe levde både i Rom, Neapel och Paris, och bodde länge på Capri där han byggde det fantastiska vita huset San Michele högt uppe på ön. Där hade han också ofta fint besök, inte minst av drottning Victoria. Hon var hans "patient" men förmodligen var relationen betydligt intensivare än så, även om Munthe inte avslöjar något som komprometterar kungligheten.

Om denne svensk har sagts att han hade ett magiskt inflytande över andra människor, särskilt kvinnor. Hans mörka ögon fick många förmögna damer att tillfriskna från såväl riktiga som inbillade sjukdomar, men han tog också emot patienter som inte hade råd att betala för sina besök.

Munthe skrev sin bok på engelska, men översatte den själv till svenska, och den versionen dedicerades just till drottningen, som dock dog innan hon hann få ett exemplar i sin hand. I dag finns boken på ett 60-tal språk och det kan vara den mest lästa boken av en svensk författare över huvud taget. Munthe slår både Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren! Klarar såvitt jag förstår också konkurrensen från Stieg Larssons Millennium-serie.

Huset, som mest liknar ett palats, styrs i dag av en stiftelse och är ett museum som funkar som ett dragplåster på alla turister som kommer till ön. Här guidas på en lång rad språk. Munthes konstsamling är betydande, parken väldigt vacker, utsikten från kafét bedårande och museishoppen välfylld. Och här finns också möjligheten för svenska "kulturarbetare" att få en s k arbetsvistelse, med reducerad hyra. Äldre sökande har förtur!

Det var på det viset jag kom till denna vackra ö, med motiveringen att jag skulle färdigställa ett bokmanus – vilket jag också gjorde ("Dela lika"). (En rad blogginlägg blev det också, kanske vill du kolla?) Fast om jag trodde att det skulle handla om en billig semester hade jag fel, för även reducerad hyra kostar och italienska priser är inte låga på något annat heller ...

Ändå kan jag glatt rekommendera fler hugade att söka, för det är en upplevelse att komma till San Michele och dessutom se sig om på Capri. Men man ska absolut ha läst Munthes bok först! Och även den som aldrig har tänkt ta sig dit har garanterat behållning av läsningen. Kanske en julbok för dig?

Härligt lummig trädgård med spridda konstverk.

Detalj i köket.

Doktorns sovrum.

Svindlande utsikt ner mot Medelhavet.

Copyright Klimakteriehäxan

En bra recension kommer väl aldrig för sent?

Det är förvisso 2021 och flera år har gått sedan min barn/ungdomsbok "Dela lika" kom ut. Den fick ett vänligt mottagande på en rad olika bokbloggar bland annat, men nog blir jag lite häpen när jag av en ren slump upptäcker en sprillans ny recension, från den 16 maj i år! Fem stjärnor av fem möjliga får boken som sammanfattande betyg. Ett omdöme som jag naturligtvis blir jätteglad över. Så här skriver "My loved books":

"De svårigheter det innebär att inte bara ha två hem utan också känna saknad efter den förälder man inte är hos för att det är den andre förälderns 'vecka' lyfter 'Dela lika' på ett Fantastiskt ärligt sätt! Rekommenderas varmt! Trots att jag inte varit med om det som Cilla fått vara med om så berör hennes resa mig på djupet. Att behöva känna sorg efter den förälder som inte är där; känna ensamheten när man får äta frukost själv när man vet att om man bott tillsammans med båda sina föräldrarna hade det aldrig hänt.

Cillas föräldrar väljer att dela på sig för att de tycker de växt ifrån varandra; men frågan är om de inte också skiljer sig ifrån sin egen dotter? Tänker de på henne överhuvudtaget? Och ska man behöva tänka på ens barns känslor eller måste man se till hur man mår själv som förälder?

I den här boken får vi lära känna Cilla och hennes liv efter skilsmässan. Hur mycket mer än bara hemmet som förändras och påverkas. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa vidare hur det går för Cilla och hennes föräldrar; känns som jag verkligen vill veta för Cilla berörde något hos mig!

En bok jag varmt kan rekommendera! LÄS!"

Jaha, så fick man dagens uppåttjack, av bästa sort! En bra recension kan väl aldrig komma för sent? Nog hade jag mina tankar på att skriva mer om Cilla och hennes föräldrar, men nånstans på vägen hamnade den tanken bland andra tappade sugar.

Vill du kolla vad fler har tyckt, skrivit och sagt om just den här boken så har den sin egen lilla blogg här.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om "Dela lika": Charmig, varm och humoristisk!

I dag har jag fått en present, en som gör mig jätteglad. På bloggen Barnboksprat recenseras nämligen Dela lika - i mycket positiva ordalag!

”Boken berör ett angeläget ämne, skilsmässor, men separationen utgör snarare en inramning av Cillas vardag än att den innehar huvudrollen i handlingen och detta tror jag är nyckeln till bokens stora charm. Författaren lägger mycket fokus på Cillas relationer till de andra karaktärerna i berättelsen och stannar i nuet i stället för att dyka in i det förgångna. /.../ 
Berättelsen är en varm och humoristisk skildring av en flicka i tonåren som inget annat hellre vill än att mamma och pappa ska leva tillsammans, att pappa ska göra sina mästerliga pannkakor och mamma sina goda våfflor och när de inte kan enas så gör de alla tre en ugnspannkaka. Matlagningsvinkeln är ett fint sätt av författaren att väva in Cillas önskemål om en helhet och lämnar inte läsaren oberörd. Recepten i slutet av boken är ett roligt inslag och får läsaren att lära känna Cilla ännu mer. Jag undrar hur Cilla har det nu?”
Läs hela recensionen, skriven av Anna Bouka, här.   

Tänk att få svara på hennes sista fråga ... skriva en fortsättning ... flera barn/unga som läst har faktiskt undrat samma sak! Om jag vill? Absolut! Har en massa idéer om vad som ska hända!

Vill du veta mer om Cilla är det bara att klicka på bokomslaget här i vänsterspalten så kommer du till Dela lika-bloggen!

Copyright Klimakteriehäxan 
(och Anna Bouka)

I dag: Världsbokdagen

1995 beslöt FN-organet Unesco att den 23 april skulle bli böckernas egen dag, Världsbokdagen.
Jaha, och hur har vi högtidlighållit den?
Jag kan berätta hur min bokdag sett ut.

Först var jag ombedd att komma till en skola på Kungsholmen och prata med två elevgrupper om skrivande i allmänhet och om min nya bok "Dela lika" i synnerhet. Lite läskigt att "leka författare" men mer roligt ändå, speciellt som ungarna var intresserade och (förvånansvärt, ursäkta) väluppfostrade ...

Frågorna haglade: hur noga planerar jag innan jag skriver? (inte så värst) Hur lätt är det att få en bok utgiven? (inte ett dugg enkelt, i rådande konkurrens) Har jag fått något manus refuserat? (absolut!) Tror jag att "Dela lika" kommer att bli film? (nä, knappast) Tjänar jag mycket pengar på böcker? (nä verkligen inte!) Blir det nån fortsättning? (man kan alltid hoppas) osv osv osv.

Väl hemma igen dyker jag in i Majgull Axelssons "Jag heter inte Mirjam". Tung men viktig – och välskriven – text, fast när brutaliteterna i Ravensbrück blir för många måste jag ta en andningspaus. Som tur är finns lättare avsnitt, men bokens ärende (att lyfta fram romsk historia i Europa och Sverige) är inte något som bäddar för feel-good-litteratur, förstås. Jag får ta något riktigt lättsmält sedan ...

Och så finns det en liten detalj i en bokläsares vardag (åtminstone i min!) som aldrig upphör att fascinera mig. Det handlar om bokmärket. Inte av den där sorten man samlade i album och bytte under högtidliga former när man var liten, utan de där sakerna som man lägger in mellan bladen för att hitta tillbaka till rätt sida när man ska fortsätta läsningen.

Jag köper ofta nya bokmärken, en sorts souvenirer som inte tar någon plats i semesterpackningen. Har ett virkat från Malta, ett i mjukaste skinn från mitt första besök i Venedig, inplastad barnteckning från dagisperioden och egenhändigt broderi för att ta några exempel. Fina allihop. Men av någon outgrundlig anledning har jag nu jättelänge använt min mexikan av plast. Han kom med en kaktus för länge sedan. Inte ett smack fin, egentligen! Börjar till och med se lite sliten ut.
Och likväl ...

Så nu undrar jag lite vad andra bokbloggare/bloggläsare har för något kärt till bokmärke? Dyrt, billigt, vackert, unikt eller bara funktionellt? Så här, Världsbokdagen till ära!

Copyright Klimakteriehäxan

Selfie på en skyltsöndag

Nu finns min bok "Dela lika" exponerad i bokhandelns hyllor!
En sorts skyltning som jag förstås gillar. Och väljer därmed en selfie-variant denna skyltsöndag ... även om skyltsöndagsprojektet verkar ligga i träda för närvarande.

Du vet väl att om du klickar på bokbilden överst till vänster kommer du till Dela-lika-bloggen?

Copyright Klimakteriehäxan

Det skulle vi ha firat ...

Knappt hinner man vända ryggen till förrän man missat en bemärkelsedag. Ibland spelar det kanske inte så stor roll, men handlar det om den inre kretsen kan det bli riktigt pinsamt.

I går hände det alltså igen. Jag lät Morotens dag bara passera, utan att ägna denna trevliga rotsak en endaste liten tanke. Och då har jag ändå haft elva år på mig att vänja mig – morotsdagen proklamerades 2003, och det påpekas på den officiella nätplatsen att det är lämpligt att arrangera en morotsfest dagen till ära. Vilket jag alltså var väldigt långt ifrån att göra.

Det närmaste en fest jag kom var väl att med Maken äta fantastiska färska räkor till middag, bara 17 kronor hektot!, för att fira att min nya bok "Dela lika" kom ut i veckan.
Dessutom kan jag stolt meddela att jag HAR kommit ihåg att min svåger följer moroten tätt i spåren och har födelsedag i dag. Bra va?

Copyright Klimakteriehäxan

Historien om ett omslag

Den skulle heta ”Dela lika”, det har jag vetat länge. Och när då äntligen det faktiskt skulle bli en bok behövdes också ett omslag.

Jo, jag hade en idé om hur det skulle se ut. Tänkte på de där delbara hjärtana som finns att köpa hos guldsmeden, med två kedjor. Avsikten är att man delar hjärtat mellan två förälskade människor eller kanske mellan två kompisar. Med var sin halva runt halsen påminns de alltid om varandra, och för man ihop delarna blir det en helhet igen. De tu blir ett, symboliken kunde inte vara klarare.

Så skred jag till verket. Klippte ett hjärta i aluminiumfolie, delade det lite lagom taggigt och la halvorna på en grön tröja. Saxade bokstäver ur några hyggligt stora tidningsrubriker. Letade upp två halsband och voilà! en omslagsidé!

Den föll i god jord hos förlaget, som lyckades bortse från hur otroligt ful och grovt tillyxad bilden var när jag skickade över den.

Men sedan hände det saker! Helene Åberg, en multibegåvad människa som är både min kompis och kollega tog sig an uppdraget att göra ett bokomslag, ett riktigt. (Hon gjorde också omslaget till min bok Klimakteriehäxan.)

Nu ser ni resultatet – och gillar det, förhoppningsvis. Likheterna med mitt första utkast är inte stora och tur är väl det!

Copyright Klimakteriehäxan

En stor liten boknyhet!

Nu finns den. Min nya bok.
"Dela lika" är tänkt att läsas av lite mindre människor, kanske mellan 8 och 12 år. En "kapitelbok" men förhoppningsvis också en högläsningsbok. Högläsning är något som verkar ha blivit lite bortglömt, det bör vi ändra på!

Boken handlar om Cilla, en tjej som (precis som tusentals andra svenska ungar) ska bo varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa, med allt vad det innebär. Den är på väg ut i bokhandeln just nu, men redan möjlig att köpa på nätet – exempelvis direkt från förlaget eller från din vanliga nätbokhandel.
Omslaget gjort (precis som förra gången) av den förträffliga Helene Åberg. Visst är det fint?!

Om du klickar på bilden av omslaget i vänsterspalten kommer du till den speciella Dela lika-bloggen, som än så länge är så färsk att den bara innehåller ett par poster. Men du kan läsa första kapitlet där!

Copyright Klimakteriehäxan