Sång och dans hälsar Maj

Valborgsmässoafton. Kanske en dag inte bara för en sprakande vårbrasa utan också för sång och dans? Körsång, definitivt. Dans? Tja kanske? Sång & dans (eller varianter av orden) i titel, handling eller på omslag är hur som helst temat för denna veckas tisdagstrio, som har sin upprinnelse hos Ugglan.

"Guitarr och dragharmonika" är en diktsamling av Gustaf Fröding som kom ut 1891. I den ingår den evigt gröna sommarskildringen  "Det var dans bort i vägen" som senare tonsattes av Helfrid Lambert. Dikten är välkänd, den har till och med legat på Svensktoppen, först i en version med Öijwinds på 60-talet, senare (på 70-talet) med Sven-Ingvars. Lite störd blir jag när jag googlar och ser att just Sven-Ingvars får all cred – de stod ju varken för melodi eller ord, spelade bara in låten! 

Gustaf Fröding får vi inte glömma bort även om det alltså verkar hända på nätet. Har honom med mig sen skoltiden, kan fortfarande flera av hans dikter utantill! Tror jag har all hans poesi i hyllan, plus en bok med några av hans tidningstexter. Och har ni vägarna åt Värmlandshållet i sommar, planera in ett stopp i Alster och gå en guidad tur i hans födelsegård med omgivning! Det blir givande, garanterat!

Simone Berteaut sade sig vara Edith Piafs halvsyster. Goda vänner var de hur som helst. Lilla Edith, alltid klädd i svart, kallades "Sparven" och är förmodligen Frankrikes mest välkända populärartist genom alla tider,  med bravurnummer som "La Vie en Rose" på repertoaren. Hennes eget liv gick dock i mörkare toner. "Piaf" är en klart läsvärd bok om ett märkligt människoöde i vilket musiken var enormt viktig.

Kerstin Thorvall skrev "Nödvändigheten i att dansa" och det är som alltid när det handlar om hennes böcker en mycket personlig text som inte väjer för att författarinnan stundtals kan framstå som både naiv och korkad (vilket hon ju inte var). Thorvall kom fram till att rörelse till musik tillsammans med andra var bättre medicin mot depressioner än alla lyckopiller. Och att det inte är "förbjudet" eller ens olämpligt för ensamma äldre kvinnor att ägna sig åt det!

Ett livsbejakande citat ur boken får ni här: "Det minst besvärliga är att vara dubbelt så gammal som de andra. Jag är nykter. Jag raggar inte. Jag dansar utan yviga rörelser. Inne i rytmen på en mycket liten yta. Den frihet som detta ger mig går inte att mäta i vare sig volym eller tid."

Inser att jag inte dansat på väldigt väldigt länge ... Dans eller ej, vi hälsar ändå unisont sköna maj välkommen! Ha en fin Valborgsafton!

Copyright Klimakteriehäxan 

Tänk om man ändå hade ...

 ... kunnat tacka ja till att bli uppbjuden till en tango och sväva ut över golvet i armarna på en stilig kavaljer med fast grepp, fantastisk rytmkänsla och matchande hållning ... Ja tänk om man ändå hade kunnat dansa tango!

Nu kan jag inte det. Skulle förmodligen heller inte kunna lära mig, men det grämer mig fortfarande att jag under rätt många veckor i Buenos Aires på 80-talets början inte gick och tog lektioner. Om jag bara hade klarat EN enda dans med EN enda dansör (min lärare alltså) skulle jag ha varit så lycklig!

Carlos Gardel

Det är förstås i Argentina man infört Tangons dag den 11 december (möjligen har den finska varianten en egen högtidsdag) och för argentinarna är tangon verkligen något att fira. Än "lever" idolerna från förr, även om de är döda sedan länge. Men Carlos Gardels fanklubb njuter fortfarande av "El dia que me quieras", "El ultimo café", "Yira yira" och "Volver", för att nämna några av mina egna favoriter. 

Det har berättats för mig att när man på bio i Buenos Aires visat någon gammal film med Gardel fick man ofta stanna projektorn efter en sång, eftersom publiken stampat i golvet och hojtat "Otra! Otra!" vilket betyder att man vill ha en repris. Det ska ha fått personalen att backa och köra låten en extra gång ... i dagens digitala värld vet jag inte om det är görbart?

Nu behöver man inte dansa för att njuta av tango. Man kan gå och bara lyssna. Som på "El viejo almacen" i Boca-distriktet dit jag så gärna gått. Där upplevde jag bland annat Leopoldo Federico som ledde sin orkester med bandoneoner, fioler och allt. Lite störande var det att han var till förvillelse lik Thorbjörn Fälldin, men det är smällar man får ta. Dansparen som avlöste varandra var galet skickliga, inte minst i ögonen på såna som jag som aldrig skulle klara att vifta på en högklackad fot så där som man ska.

Den som är det minsta intresserad av tango ska leta upp långfilmen "Our last tango" som berättar (den sanna) historien om Argentinas mest legendariska danspar, deras karriär och romans som varade i nästan femtio år innan allt krossades. Lysande film, och att de verkliga personerna medverkar gör storyn än starkare. 

Tyvärr är det nu väldigt många år sedan jag var i Argentina, men så vitt jag begriper lever och vidareutvecklas tangon.  Tangodrottningen Susana Rinaldi har jag i alla fall sett på Stockholms jazzfestival, SÅ bra!

Astor Piazzolla har gjort sig ett namn internationellt som den moderna tangons skapare, men han får ursäkta: hans variant slår inte de smäktande romantiska sångerna från förr. Kul att Sven-Bertil Taube också gillade tango, det blev ett album som kom ut 1990 där några av mina favoriter finns med, fast med svensk text av ingen mindre än Lars Forsell.

Men hur förtjust jag än påstår mig vara kan jag aldrig tacka ja om någon skulle komma på den galna idén att säga "Får jag lov?" till mig när orkestern intonerar en äkta tango. Visst är det synd ...?

Copyright Klimakteriehäxan

Dragspel och mambo

När tisdagstrion har musik i böckernas värld (i handling eller titel) som tema väljer jag mot alla odds att ta med en diktsamling. Den är inte ny, men den är skriven av en av de mycket få poeter jag står ut med och inbillar mig att jag begriper mig på: Gustaf Fröding. "Gitarr och dragharmonika" var hans debut. Den kom ut 1891 och innehåller många pärlor, låt mig nämna "Det var dans bort i vägen" och "Vackert väder" för att ta två som jag åtminstone har kunnat utantill, en gång i tiden. En värmländsk huspoet är vad han är, den gode Fröding!

"Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek" (The Mambo Kings Play Songs of Love) av Oscar Hijuelos berättar om de kubanska bröderna som kommer till New York och mot alla odds slår igenom med sin dansmusik. Boken fick fina Pulitzer-priset och det är för mig en kvalitetsstämpel, som definitivt höll vad den lovar också den här gången.

Jag fortsätter på den inslagna vägen, kvar i New York med mer mambo, fler invandrare fast nu ur den kinesiska minoriteten. Jean Kwok skrev "Mambo i Chinatown" (Mambo in Chinatown) om flickan som hamnar i svår konflikt när dansen hon fascineras av leder till en total kulturkrock med släkt och familj, som vill hålla på sina gamla traditioner. Spännande med en inblick i deras värld, medan dansen går vidare.

Och det är förstås hos Ugglan & boken som tisdagstrion har sin upprinnelse.

Copyright Klimakteriehäxan

Tangon lever!

Ytterdörren hade knappt hunnit slå igen bakom mig förrän jag fick det dystra beskedet.
-Det har inträffat en katastrof, sa Maken.

Ni vet hur många tankar som hinner gå igenom den mänskliga hjärnan på ingen tid alls när man hört en sådan replik. Barnen! Mamma! Det brinner! Cancer! Lurad på varenda krona! Tragedierna ställer sig på kö.

Men den här katastrofen såg helt annorlunda ut och var naturligtvis, rent objektivt sett, en första klassens struntsak.
Vårt tangopar hade gått i bitar.
Det är förvisso rätt många år sedan nu, tio kanske? Jag minns det som om det hade varit igår.

Egentligen är det Makens dyrgrip, för han fick paret i 50-årspresent. Fast eftersom jag dels är den som introducerat den argentinska tangon i hans liv, dels är ett tangofan sedan många år har jag kommit att betrakta den lilla keramikfiguren som min i lika hög grad. Kärlek vet som bekant inte av särskilt många gränser.

 På golvet låg nu fragmenten. Sorg! Bara damens rejält tilltagna rumpa (inspirerad av Botero?) hade klarat sig i kraschen. Jag "dammsög" med mina fingertoppar, plockade upp små små bitar, lade dem på en bricka. Skulle de två dansarna hamna i grovsoporna? Det vände sig i min mage vid blotta tanken. Ställde undan brickan med krosset.

Så blev det helg, med innesittarväder. Jag hämtade Karlssons klister och resterna av dansparet. Sedan satt jag där. Måttade, petade, klistrade. Byggde på nerifrån och upp. Det tog lång tid, faktiskt gick både lördag och söndag åt, varje klisterskarv skulle ju torka innan jag kunde klämma dit nästa bit, men på söndagskvällen var det bara huvudena kvar.
De fick inte plats i hålet i "axlarna".

Med hjälp av en nagelfil tog jag bort korn efter korn tills huvud och halsar kunde förenas med kropparna på nytt. En känsla av lycka genomfor mig: titta! De dansar igen!
Och de har fortsatt dansa på vår bokhylla, men måste vända ansiktena mot väggen, annars syns de klistrade skarvarna för tydligt, trots att jag målat i dem med nagellack.

En sak bevisar denna historia: det är inte penningvärdet som avgör hur mycket man uppskattar ett konstverk. Det är känslan betraktaren får i mötet. För den med Karlssons klister bemängda figuren är mig fortsatt lika kär som när den var hel och ny, direkt från Buenos Aires.
Carlos Gardel skulle ha förstått mig, det känner jag. Tangon lever!

 
Om du klickar upp de här bilderna i större storlek ser du skarvarna ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en känsla jag känner igen

"Jag är på karnevalen på Trinidad och känner mig som en lyktstolpe. Jag vill också kunna dansa. Så där. /.../ Men att få till rumpan som här – är stört omöjligt.
Ena skinkan åt höger, andra åt vänster, hela rumpan 
i en egen rytm och så resten av underlivet ska snurra åt andra hållet. Här talar vi varken om trefjärdedelstakt eller ens åttondelar. Det är turbo. Jag försöker, men är förlorad i alla bemärkelser, söker rent fysionomiska försvar: min rumpa har helt enkelt inte fyra varvsinställningar."

-Oj oj så väl jag känner igen situationen som Lotta Lundberg beskriver i en krönika i 
dagens Svenska Dagbladet. Jag har visserligen aldrig varit på karneval i Trinidad, 
men det där med att absolut inte kunna hänga med på dansgolvet där alla andra förefaller ha rytmen i blodet, det har jag lidit av åtskilliga gånger. Glömmer aldrig en kväll på Bola Prieta i Rio de Janeiro. Jag var drygt trettio. Bredvid mig dansade en kvinna som nog nosade på sin åttionde födelsedag. Hon rörde sig som en ängel, medan jag ... knappt rörde mig alls.
Och aldrig har jag lyckats bli ens en smula bättre på rumpvickning!

Höftfel

Hur är det egentligen: är alla mänskliga höfter konstruerade på samma sätt? Med likadana benbitar, senor, muskler och muskelfästen?

Nej, jag undrar inte för att jag ska bli höftbytespatient, annars så vanligt för folk en bit upp i åren.
Frågan beror på att jag modigt nog testat ett nytt gympapass: dance fusion.
Om det gick bra? Nej det gjorde det verkligen inte. Och jag vill (främst) skylla på mina höfter.

I sex år av mitt liv har jag flitigt rört mig i latinamerikanska miljöer. Jag har varit på sambaklubb i Rio de Janeiro och blivit uppbjuden på utedans i Nicaragua, försökt smälta in på födelsedagskalas i Guatemala och trånande sett på när proffs dansar argentinsk tango i någon bar i Boca-kvarteren i Buenos Aires.

Det där med att smälta in har varit helt hopplöst. Mitt blonda huvud syntes över alla de svarthårigas på golvet, vare sig det var Managua eller Rio eller Quetzaltenango. Min jämnåriga väninna flöt över golvet i suverän rytm på sitt 60-årskalas, jag kunde bara applådera. På "Svarta bollen" i Rio dansade jag bredvid en kvinna som säkert var 70+ (jag var trettio år yngre) och det var ingen tvekan om vem av oss som rörde sig mest förföriskt ...

Summan av kardemumman är att jag har ett praktfullt komplex när det kommer till att vicka på höfterna. Det går ju inte.
Och inte kan jag skaka brösten snyggt heller, oavsett vilken takt musiken spelas i. Tvärt emot alla rimliga principer, typ "försöka duger" och "alla barn i början", är jag körd direkt. Stel som en pinne!

Så här i efterhand kan man ju undra varför jag ändå gjorde ett nytt försök. Visst, flera andra på golvet i gympasalen hade också uppenbara problem. Men hade förmodligen inte lika stort komplex som jag ... Förvånansvärt många hängde ändå med, hoppade i takt och ruskade på rätt kroppsdel när ledarinnan så påbjöd.

Frågan kvarstår: är vi verkligen likadant skapta, oavsett om vi har fötts i Arvika eller i en brasiliansk favela? Ser blöjbarnet i Rio på Youtube. Ungen rör sig som en gud. Ingen har rimligen "lärt" henne konsten. Faktum är att jag inte kan påminna mig ha sett ett enda svenskt barn med samma rörelsemönster, samma självklara relation till musiken.

Om det blir nya dance fusion-pass för mig? Nej, det gör det inte. Dansar över huvud taget så gott som aldrig numera. Synd, för en gång i tiden tyckte jag det var jättekul, jag var inte oäven på sådant som vals, schottis, bugg och foxtrot, och motion fick man på köpet. Höfterna hängde med, kraven på dem var ju inte så stora då ...

Får helt enkelt nöja mig med att vara åskådare. Gillar balett. Älskade filmen "Vår sista tango" - se den om du kan! Och Youtube-barnet (videon nedan är inte den bästa, den jag egentligen ville ha med) kan jag titta på i hur många repriser som helst. Där finns inget höftfel. Ljuvlig!

Copyright Klimakteriehäxan

Säg inte nej!

När jag först hörde att ett av de av Grums kommun planerade minnesmärkena över Sven-Erik Magnusson skulle placeras vid Liljenäs i Värmskog undrade jag varför. Hade Sven-Ingvars förgrundsman någonsin varit där? Vad kan han ha haft för band till Värmskog?

Den frågan har jag fortfarande inget svar på. Men jag insåg plötsligt, att för mig är Liljenäs och Sven-Erik Magnusson för evigt sammankopplade. För det var ju i Liljenässkolan vi gick på buggkurs! Och det enda som spelades, tror jag i alla fall, var Sven-Ingvars låtar. De var suveräna att dansa till. Det betydde också att i den mån man inte redan kunde dem utantill blev varje not, varje ord, varje taktslag, varje effektfull minipaus inpräglad i hjärnan för evigt.

Vår instruktör hette Ingemar Röhr, och han hade den för danslärare originella (tror jag i alla fall) egenskapen att han var halt. Det märktes inte. Som han buggade! Vi elever hängde med efter bästa förmåga. De veckade terylenekjolarna flög, grabbarnas skjortor fick våta cirklar under armarna, knep man lite extra med tårna gick det lätt en maska i strumpan. Det var svettigt men oj, så kul!

Blev vi duktiga på bugg? Tja, ganska tror jag, även om det gått över med åren. Men ännu duktigare blev vi på att sjunga med i Sven-Ingvars alla låtar, och det sitter i. Väck mig mitt i natten och jag kan dem än. "Alla vill ha någon vän att hålla i hand" – någon däremot? Nä, tänkte väl det. "Börja om från början" – inget dåligt råd. "Ett litet rött paket" – ja men så himla trevligt!

En annan en favorit var ”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske”. Alltså passar det bra att det är just den texten som skurits ut ur plåten till Sven-Erik Magnussons minne där det nu står, mitt emellan sjökanten och lokalen där vi buggade loss med själ och hjärta.  

Ingvar Hellberg skrev låten. Konstnären Bo Jonzon har skapat minnesmärket.

Copyright Klimakteriehäxan

Pingst i tangotakt

Lite grått på himlen, åtminstone över mitt huvud. Men det finns en film att se på SVT Play som kan lysa upp din dag, inte för att det är en feelgood-rulle (för det är det inte) men för att den är väldigt bra.

"Vår sista tango" är en strålande dokumentär om Argentinas och förmodligen världens mest berömda danspar. Själv såg jag den på bio för ett drygt år sedan och skrev förtjust här på bloggen. Läs så förstår du varför jag innerligt önskar att fler får ta del av historien!

Nu sändes den i tv härom kvällen och du har två veckor på dig att se den på Play. Gör det! Det är aldrig fel med lite tango, jul, påsk eller pingst.

Copyright Klimakteriehäxan

Geishor på dag nio i julvisan

Första vardagen år 2017 är också den nionde juldagen. I den engelska julvisan The Twelve Days of Christmas, i vilken någon för var och en av julens dagar får en gåva, gäller detta för dag nummer nio:  
"On the ninth day of Christmas,
my true love sent to me
Nine ladies dancing"

Det är Ugglan som plockat upp den gamla visan som en bloggutmaning och efterlyser inlägg dag efter dag. Det gäller att komma på en lämplig bok på det tema som visans dagsvers har. Temat för den nionde juldagen i ordningen blir därför damer/kvinnor eller dans.

Naturligtvis dräller det av tänkbara titlar. Vore väl svårare att hitta något helt utan kvinnor! Men i min hylla står ett par böcker som enligt mitt sätt att se är superintressanta, om än inte så dansanta.
Jag kan inte förklara varför, men har alltid fascinerats av geishan, den japanska superkvinnan som tvingas leva ett så hårt reglerat liv i männens tjänst, efter en tid i skoningslös drillning när alla traditioner ska föras vidare: klädsel, smink, matceremonier, musik för att ta några exempel. 

Geishan finns i litteraturen, både som fakta och fiktion. Bland de senare slukade jag "En geishas memoarer" (Memoirs of a Geisha) från 1997. Boken är skriven av en man, och det hade jag svårt att tro: jag läste och uppfattade den som om en kvinna skrivit ner sina minnen, med egna ord. I själva verket heter författaren Arthur Golden. Historien blev långfilm 2005.

Mycket långt tidigare såg jag (i New York Times Book Review av alla källor!) faktaboken "Geisha" bli rekommenderad. Den skrevs av den första icke-japanska unga kvinna som tillåtits gå utbildningen till geisha. Liza Dalby kom till Kyoto och fick snart namnet "den blåögda geishan". Såvitt jag förstår (har googlat förstås) är hon fortfarande den enda västerländska som förtjänat titeln.

Dalbys bok har genom åren höjts till skyarna för att skildra den där synnerligen speciella kvinnovärlden inifrån. Den har till och med nyligen vederfarits äran att komma ut i en jubileumsupplaga, tjugofem år efter första tryckningen!

PS Kommer på att jag gärna vill tipsa om en annan otroligt stark bok om ett kvinnoöde. Det är Elsie Johanssons debutroman, från 1984, om Vera som hamnar på kant med livet. "Kvinnan som mötte en hund" är en mycket bra berättelse, fast ganska så sorglig. 

PS igen – nu hamnade jag på danstemat i minnenas värld ... Kapitlet om Isadora Duncan i John Dos Passos USA-trilogi (gruvligt bra läsning rakt igenom) är helt fantastiskt. På inte särskilt många sidor alls får man veta allt (jo det känns så) som kan vara värt att veta om henne, dansösen som ströps med sin egen halsduk som drogs åt runt hennes hals när den fastnade i hjulen på den öppna sportbil hon färdades i. 

Copyright Klimakteriehäxan

Passion i biosalongen

Det finns just nu på SF-repertoaren en film som alldeles för få människor kommer att gå och se. Den heter "Our last tango", vilket i sig är idiotiskt, eftersom filmen är tysk och allt som sägs är på spanska. Men ändå.
Wim Wenders, mångfaldigt prisbelönt tysk filmskapare, har producerat och denna gång har han förflyttat sig till Buenos Aires.

I grund och botten är det en kärlekshistorias uppgång och fall vi får följa. Det är dokumentärt, det är "på riktigt"! Huvudpersonerna, de legendariska dansarna Maria Nieves Rego och Juan Carlos Copes, är med och berättar, ur sina skilda perspektiv. De var 14 och 17 när de möttes. I dag är de 80 och 83 år gamla. Tillsammans utgjorde de i nästan ett halvsekel världens mest framträdande tangopar. Nu kan hon inte dansa mera. Han fortsätter, fast med sina vuxna döttrar som partners. Och den gamla relationen är förbi, för alltid. Men deras kärlek till tangon lever.

Från början uppstod passion. De gifte sig till och med, men "på amerikanska", i Las Vegas. Maria tyckte det var ett verkligt bröllop, Juan tog lättare på saken. En vacker dag ganska många år senare fick Maria veta att Juan hade barn med en annan kvinna. Hon hade inte en aning, trots att de ofta bråkade dansade de fortfarande med samma glöd, tätt ihop, med de heta känslorna väl synliga för publiken, även om de dolde irritationen.

Deras dramatiska historia berättas alltså dels av dem själva, dels genom unga dansare som agerar i deras ställe. Men dessutom finns massor av dokumentärt material, megakändisar som de var filmades de ideligen under sina shower. De bildade skola, de smäktande tonerna och de häftiga turerna på dansgolvet ligger nära många argentinares hjärta. Nära mitt också ...

Det är inte bara vackert, det är sorgligt samtidigt. Maria önskar att Juan kunde fortsätta att vara hennes vän. Juans fru, 20 år yngre än sin man, ställde ultimatum, kontakten bröts. Fast då var de ändå ständigt i luven på varandra, även om Maria nog (det tror vi i salongen) inget hellre önskat än att de skulle åldrats tillsammans. Likaså sörjer hon att hon aldrig fick egna barn, en sorg hon inte vill berätta särskilt mycket om.

Kanske kan filmen bara ses i storstäderna. Och det är förmodligen bråttom, risken att den tas bort från biograferna snabbt är stor. Men den borde gå att få tag i var man än befinner sig. Gillar du tango, gillar du en riktig kärlekshistoria? Se filmen! Nu har jag förstås redan avslöjat att den inte får ett lyckligt slut, men det är ju en dokumentär. Och många sanna historier slutar förvisso inte i evig harmoni.

Copyright Klimakteriehäxan

Bastubaletten

Om du inte redan sett "Bastubaletten" säger jag bara: grattis! Du har en tv-upplevelse som väntar!

Serie i fyra delar med fem tornedalingar, modiga män i olika åldrar och kroppar, som under en vecka bor i underbar norrländsk miljö och under koreografen Justine Kirks ledning får ny syn på sig själva, varandra och en massa annat på samma gång. Final: ett dansnummer som bottnar i männens liv och berättelser. Och det trots att de, naturligtvis höll jag på att skriva, aldrig förr gjort något liknande.

Otroligt fascinerande, bitvis nästan rörande, fantastiska bilder, fina samtal (på svenska, finska och mienkiäli). Finns förstås på SVT Play, men vänta inte, klicka NU. Programmen ligger inte kvar hur länge som helst!

Copyright Klimakteriehäxan

Får jag lov? Det är ju fredag!

Det är fredag, om det har råkat undgå någon.
En gång i världen betydde det nästan säkert att dagen skulle gå över i en kväll med dans. Är man uppväxt i dansbandslandet så är man!

Vi dansade i folkparken, på skoldans, i diverse Folkets Hus, på restaurang med levande musik, ibland till tonerna från en grammofon. Vi buggade, vi kindade, vi trampade varandra på tårna, vi svettades, vi fick ont i fötterna, vi kunde byta till vals och ibland blev det både schottis och polka. Roligt var det och på köpet blev vi riktigt vältränade, för tre-fyra timmar på ett dansgolv bjöd rejäl motion även om inte alla låtar var snabba.

Inte riktigt i russinåldern men ändå ...

Naturligtvis bestod en väsentlig del av nöjet att studera andra på banan, sådana man ville bli uppbjuden av, folk som var extra duktiga, kanske någon som kunde bli intressant också bredvid dansgolvet. Där fanns chansen när det blev "damernas": skulle man våga? Visst, avundsjuka uppstod, muttrandet i garderoben efter sista dansen kunde höras av onödigt många. Vi vandrade hemåt på ömmande fotsulor och tvärsomnade, bara för att göra om alltihop nästa helg. Och nästa, och nästa ...

Dansandet har förpassats till historien i mitt liv. Det tog tvärslut när jag, alldeles nykter, trillade omkull i en stillsam, väldigt medelålders, bugg. Kanske var det inte många som lade märke till det, men själv tyckte jag det var pinsamt bortom alla gränser. Och inte begrep jag riktigt varför jag föll heller, men det kändes som om ena benet plötsligt tog slut vid knät. Det gjorde det förvisso inte. men känslan var sådan.

Sedan dess har jag vänligt men bestämt avböjt enstaka (ja, de har ju blivit glesare med åren) inviter till dans. Med sorg i hjärtat, eftersom det både är roligt och nyttigt att röra på sig till musik. Då är frågan: skulle jag våga pröva lyckan igen, exempelvis på "russindisco"? Dans anordnad speciellt för en äldre publik, ofta (men inte alltid) på dagtid. "Mogen ungdom" står det ibland i annonsen, jo man tackar!

Nu ska de dansande pensionärerna synas i sömmarna av sociologer vid Karlstads universitet. Clary Krekula, en professor som specialiserat sig på de äldres situation i samhället, leder projektet. Och forskarna ska inte bara titta på de fysiska hälsoaspekterna, som otvivelaktigt är bra, utan också fundera över vad en svängom kan tänkas bidra med för själens välmående.
Tror att de kommer att upptäcka att det faktiskt betyder en hel del.

Tänk om man skulle våga sig upp på golvet igen? Satsa på att foten funkar? Nästa gång någon dristar sig till att säga "Får jag lov?".
Fast det är det väl ingen som säger längre, ens på russindisco.

Copyright Klimakteriehäxan

Sommar med Nobel

Egentligen är jag jättetrött på radions långkörare Sommar i P1. Men idag gör jag ett undantag och lyssnar på Anders Bárány, fysikprofessor och veteran i Nobelsammanhang. 

Jag har haft förmånen att samarbeta med honom i flera år när vi gjort tv-program kring Nobelfestligheterna. Anders vet mer om alla pristagare och deras historia än någon annan, alltid en outsinlig kunskapskälla.

Men han är också den ende som jag dansat med på Nobelfesten i Gyllene Salen.

Vi hade avslutat den maratonlånga direktsändningen, i vilken Anders var expertkommentator – inte sällan försedd med några hemifrån medförda mackor, eftersom hans plats vid bankettbordet av nödvändighet stod tom. Dess rättmätige innehavare stod beredd framför en kamera och svarade på programledarnas frågor om högt och lågt.

Alla vi som jobbat med programmet sträckte nu på benen, tog en matbit (nej, inget som stod på fina menyn) och pustade ut. Det var midnatt. Man kunde till och med gå på toa, något som måste skjutas upp så länge sändningen pågick, och som gjorde allt intag av dryck omöjligt efter ungefär klockan fem på eftermiddagen.

Plötsligt stod professorn framför mig i sin oklanderliga frack. Han bugade sirligt.

-Får jag lov till den här dansen? sa han.

-Nej men Anders, sa jag, det går ju inte förstår du väl, inte som jag är klädd!

Jag hade jeans, t-tröja och en kavaj i något djurmönster. Håret på ända efter timmarna med lurar på skallen. Och ni vet hur gästerna på den där banketten ser ut: djärva urringningar, svepande kjolar, kungligt koafferade av experter. Tjusiga, med ett enda ord. Jag var deras absoluta motsats.

-Kära du, sa Anders med ett leende, vem skulle hindra oss?

Nej, det gjorde ingen. Vi svängde ut på golvet till storbandets toner. Min klädsel väckte begränsat intresse. Och tack vare Anders Bárány kan jag sanningsenligt säga att jag faktiskt dansat på Nobelbanketten.

Just nu när jag skriver detta spelar han en favorit som vi har gemensam, fast det hade jag inte en aning om. Muddy Waters! Inte dansmusik, inte alls, men det är ändå dansen jag tänker på medan han berättar om sin spännande släkthistoria och sina minnen. Och så blir det fantastiska Janis Joplin också.

Ibland kan Sommar i P1 fortfarande vara kul att lyssna på!

Detalj ur dukningen från Nobelbanketten.

Copyright Klimakteriehäxan