Årets bokmärke?!

Minns ni Veckans bokmärke? Vi var ett rätt stort gäng bloggare som på lördagar brukade visa hur vi hittade tillbaka till rätt sida i den bok vi just läste. 

Gemensamt hatade vi "hundöron" i böcker, sedan kunde bokmärket vara ett gammalt kassakvitto, en föråldrad sedel, en souvenir från en resa eller något väldigt personligt, handmålat eller -sytt. I princip vad som helst, helt enkelt.

Det blev många bokmärken med tiden, nästan hundra för min del, och jag har försökt rensa, definitivt satsat på att inte skaffat flera. Fast nu råkade jag fastna för ett nytt! Inte för att jag brukar somna mitt i en text, men ändå! Håll till godo, ett nytt (och i mitt tycke skojigt) Veckans bokmärke kommer här! Ska kanske kalla det för Årets, för det blir sannolikt inte fler.

Copyright Klimakteriehäxan

Märkestrogen!

På torsdagar vid pass klockan fem är det dags för helgfrågan från Mia i bokhörnan. I dag undrar hon Har du några favorittillbehör när du läser, som bokmärken, doftljus eller läsningste?

En sak har jag: bokmärken. Och det har jag gott om, kalla mig märkestrogen om ni vill. Här på bloggen visade vi länge Veckans bokmärke, jag kom upp i nästan hundra ... De är av varierande storlek, kvalitet och utseende. Ännu större skillnad är det mellan dem när det kommer till affektionsvärdet.

Några av mina bokmärken är hemgjorda, några är kära souvenirer, några är presenter, några har jag köpt för att jag villhövde dem. Somliga använder jag oftare än andra, men jag växlar ofta. Gjorde faktiskt nyligen ett allvarligt försök att rensa, eftersom jag tycker jag har onödigt många, men det visade sig att jag var redo att skiljas från ytterst få av mina dyrgripar ... 

Doftljus är jag inte särskilt förtjust i, och om jag äter eller dricker något medan jag läser blir det nog inget flytande utan snarare en frukt. Clementinerna är jättegoda just nu!

Här är bildbeviset: jag har gott om bokmärken. På fotot saknas ändå de som just nu
är i bruk.

Copyright Klimakteriehäxan

Gott och blandat julgodis dan-före-dan

Skriv-Robert, som startat bloggstafetten Veckans mening, har visserligen aviserat att han tänkt vara ledig den här lördagen, men jag kan inte låta bli att lyfta några ord ur en krönika av Patrik Lundberg, publicerad i Dagens Nyheter härom dagen. Det ska alltså vara något som fått läsaren, i det här fallet handlar det förstås om mig, att hejda sig om än aldrig så litet för en extra eftertanke. Lundberg citerar Nordeas privatekonom Anders Stenkrona som slår fast något som kan passa på att reflektera över så här dan-före-dan:

Våra bästa julminnen skapas av det som inte kan köpas för pengar.

Lördagar var länge också dagen då jag var en i ett gäng bloggare som visade ett eller flera av sina bokmärken, en produkt vi bokläsare ständigt brukar. Men nu har t o m BP tröttnat och om en vecka publicerar hon sitt sista. Det har blivit många, men entusiasternas skara har krympt med tiden. Jag har inget äkta bokmärke att stoltsera med i dag, men håll med mig om att en snygg printning med påföljande inplastning av det här lapptäckesverket skulle bli ett perfekt bokmärke! Det borde man ha tänkt på, till Millesgårdens museibutik där utställningen "The Power of Pattern" pågår med Kaffe Fassets verk i fantastiska färger och mönster (jag skrev om detta med en lång rad foton här). Vepan eller vad jag ska kalla den för är i själva verket ungefär 150 cm lång.

 

5

-Så många kronor kostade en "normal" gran i Stockholm år 1942. En bordsgran kunde man köpa för 1 krona. I år fick jag betala 400 för vår, som rest till huvudstaden ända från Blekinge. Hoppas den behåller barren några dagar! I radio hörde jag en programledare beklaga sig; hon hade fått punga ut med 800 spänn för en rödgran. Lät dyrt i mina öron.

Källa: Lokaltidningen Mitt i Södermalm

För att få rejäl täckning för rubriken "gott och blandat" tänkte jag också be att få delge er ett CITAT som jag finner tänkvärt. Oönskad ensamhet är ett stort samhällsproblem i Sverige, kanske extra jobbiga känslor just i helgtider. Värst är det för yngre män. Av de svarande i Folkhälsomyndighetens enkät som gäller 2022 uppger mer än var fjärde ung man att de saknar någon att prata med! Här är länken direkt till Folkhälsomyndigheten, och en text i Dagens Nyheter:

17 procent av männen och 10 procent av kvinnorna upplever emotionell ensamhet. Störst könsskillnad finns i yngre åldersgrupper. I åldern 16–29 år svarar 27 procent av männen och 12 procent av kvinnorna att de inte har någon att dela sina tankar med eller att anförtro sig åt. Bland 30–44-åringar är motsvarande andelar 12 respektive 7 procent. /.../ Tänk på att säga hej till den du möter, de små gesterna i vardagen räcker många gånger långt, säger Hillevi Busch, utredare på myndigheten.

Julmiddag i "Fanny och Alexander".

Sist men inte minst ett tv-tips, även om jag slår in en vidöppen dörr. Men det kan aldrig komma att finnas en häftigare julfilm än Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander" från 1982, (och då ska ni veta att jag inte generellt är ett Bergman-fan). Vilket persongalleri, vilka vulgariteter, vilka grymheter, vilka repliker, vilka bilder! Med den tidens hela svenska skådespelarelit! Den är lång, visst, men faktum är att man tröttnar inte. I fem timmar (!!!) pågår den, och kan ses på SVT Play nu i ett par veckor. Men filmen sänds också i tablå-tv på Annandagen, kl 14 i SVT2.

Copyright Klimakteriehäxan

Tre trevliga tjejer

Denna osedvanligt trevliga bild fick jag med en födelsedagshälsning häromsistens. Visst blir man glad av den! Tre muntra damer som fullständigt struntar i dåligt väder och skuttar fram mellan pölarna medan paraplyerna hotar att vränga sig ut och in i snålblåsten. Naturligtvis blir de lite blöta, tjejerna, men de torkar väl snart!?!

Upphovsperson till detta verk heter Annick LeClerc, en av dessa märkligt skickliga och målmedvetna människor som trots fysiskt handikapp inte låter sin lust till konstnärsskap kvävas. LeClerc målar med munnen, är vid det här laget 55 år gammal och finns i Frankrike. Tror jag, informationen på nätet är varken fyllig eller glasklar.

Kortet saluförs av Mun & Fotmålarna och motivet, som heter "Än slank hon hit", säljs också på miljövänlig tygkasse och dessutom i affischformat. Sedan alldeles nyss finns det också som bokmärke, men då är det jag som varit framme med saxen, så de blir svårare att köpa. Tre bokmärken blev det, tyckte formatet var perfekt, vart och ett med en munter tant. I min uppstyckade variant tycker jag de kan kallas "Tre små gummor". Nöjd!

Det var lördagarna som länge var bokmärkesdagen hos mig och en rad andra bloggare. Det startade hos Boklysten, året var 2018. Likväl hade jag visat mitt första bokmärke fyra år tidigare, 2014! Då efterlyste jag också andra bloggares bokmärken. Men det finns  ju faktiskt en gräns för hur många bokmärken man kan ha. Vilket inte hindrar  att man kan trilla dit igen. Precis som jag nu gjort.

Copyright Klimakteriehäxan

Oemotståndligt bokmärke!

Nu har det hänt igen. Trots alla mina föresatser står jag inför faktum: detta är ett "bokmärke" som jag omöjligt kan förpassa till skräpkorgen.

Anledningen är förstås budskapet som, i all enkelhet, uttrycker något vi alla vill uppnå. För visst vill vi duga? Visst vill vi vara om inte absolut perfekta så i alla fall helt accepterade precis såna som vi är?

Etiketten satt på en väska som reades och som var, enligt mitt sätt att se, absolut perfekt för mig, precis som den är ... Märket förefaller vara amerikanskt, men inte så flitigt förekommande i Sverige (tror jag).

Under lång tid var lördagar bokmärkets dag för ett inte så litet gäng bloggare. Nu har de flesta av oss tröttnat, eftersom antalet bokmärken passerat gränsen för det rimliga. Men Hannele och BP håller i alla fall liv i traditionen!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett oemotståndligt återfall

Det där med bokmärken, det är en liten nisch som i mitt fall blev knökfull för länge sedan. Att jag har inte mindre än 86 inlägg här på bloggen med den etiketten är väl bevis nog. Men nu finner jag mig stå inför ett oemotståndligt återfall.

Gled in på en liten reakoll i en av mina favoritbutiker. Skulle, som vanligt, ingenting ha. Och köpte, som vanligt, ändå något. Bonusen med detta reafynd upptäckte jag först hemma: "This is my culture" står det i guld på den grå etiketten, och så firmanamnet i versaler: Culture. Därtill en liten lös metallstjärna i guld. Snacka om lämpligt bokmärke! 

Lägger in det i "Simmarna" (The Swimmers) av Julie Otsuka, som jag hämtat på biblioteket och strax ska börja läsa. Ser fram emot den med stora förväntningar, efter att ha läst "Vi kom över havet" (The Buddha in the Attic). Rekommenderas varmt (om du inte redan läst den, förstås).

Nej, jag behövde inte ett bokmärke till men nu blev det så här i alla fall. "Bokmärkesentusiaster" som överlevt tror jag numera bara är två, Hannele och BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Med B som i Bokmärke i en "ny klassiker"

Brysselpetsar är ett begrepp med traditioner som går långt bakåt, ända till 1500-talet faktiskt. Det handlar om sydda eller knypplade spetsar (inte virkade som vi brukar ha) och de användes främst på kyrkotextilier och för finare kläder.

Fortfarande lever begreppet, men nu är det mest fiffiga maskiner som står för skaparkraften. Resultatet blir hur som helst fint, ofta med skira blommönster – i forntiden avbildades gärna människor i det man knypplade.

När nu Dottern tog en sväng till Bryssel nyligen tänkte hon så rätt: kombinationen textilt handarbete och böcker är lika med bokmärke, och voilà! en perfekt liten present till Mor! Fast hon hittade inget med ett A så det fick bli ett B. B som i Bok, som i Bladvändare, som i Bra tänkt, som i Bergvall. Tack!

Och boken det här märket hamnar i inledningsvis är den nya översättningen av en riktigt gammal flickboksklassiker: "Anne på Grönkulla" (Anne of Green Gables) av Lucy Maud Montgomery. Den kom ut 1908 och finns nu i en version som ska vara originalet trogen (och inte längre anpassad till läsande barn utan snarare till vuxna). Eva Ström, rosad poet och flitigt anlitad översättare, är kvinnan bakom den uppdaterade historien om den föräldralösa flickan.

Den här nyöversättningen väckte min nyfikenhet, dels för att jag känner Eva Ström, dels för att den till och med fick en egen releasefest och dessutom fått särskilda recensioner, vilket mig veterligen inte översättningar brukar få. Det tydde hur som helst på att detta var något utöver en "vanlig" nyutgåva.

Flickan på bokomslaget är klädd i en klänning som knappt syns, men den sydde Eva speciellt för ändamålet (hon är en hejare inte bara på att skriva, utan också på att sy och sticka). Själva berättelsen minns jag ingenting av, så det blir som att läsa en helt ny bok för mig.

Nu gör jag som jag ibland brukar: jag läser efterordet först. I det berättar Eva Ström mycket om Maud Montgomerys egen historia och bakgrund, som ofta går att spåra i romanen. När den 11-åriga Anne i berättelsen avslöjar att hon saknar att kunna kalla någon för "mamma" är det alltså ett eko från författarens egen barndom.

Här finner jag också den där meningen, den som får mig att hejda mig ett aldrig så litet extra ögonblick i läsningen, så som Skriv-Robert vill att man ska för att den ska få etiketten Veckans mening.

Hennes första minne var att se sin mor i kistan.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om Kina

Äntligen! Äntligen har jag läst ut sista delen i en trilogi som jag påbörjade för jättelänge sedan. Det är den tyske journalisten Jan-Philipp Sendkers romaner som utspelar sig i Kina: "Viskande skuggor", "Ensamhetens språk" och "Vid nattens ände". Sendker är väl bekant med landet efter att han jobbat och vistats flitigt där i mer än tjugo år. Hans böcker tilltalar mig mycket därför att han lyckas kombinera en spännande intrig med otaliga inblickar i det moderna Kina, där spåren efter Mao och hans kulturrevolution lever kvar och respekten för mänskliga rättigheter inte finns. I den tredje och avslutande delen rövas en 4-åring bort och det är början på en nagelbitar-story i miljöer där mutor och korruption hela tiden är maktens medel, rädslan utbredd. Där väljer jag Veckans mening, den som ska ha funnits i det jag nyss läst och som fått mig att hejda mig ett extra litet ögonblick – detta i enlighet med Skriv-Roberts intentioner. 

Så gott som alla högre funktionärer i alla provinser främjade släkt och vänner eller byggde upp företagsimperier med hjälp av bulvaner.

 Använde ett alldeles nytt bokmärke vid läsningen, en klädetikett som var på tok för
snygg för att slängas! "Smashed Lemon" heter modefirman och sanningen att säga
så har jag inte en aning om vad lappen suttit i för plagg. 
(Du kan förstås klicka på bilden för att se den större!)

Copyright Klimakteriehäxan

Bokmärken kan också vara konst!

Fick ett bokmärke i present härom dagen. Det är unikt. Akrylfärg i pastelltoner på duk, signerat på baksidan. Konst.se/liane står det, och det betyder att Liane Åsberg nu inte bara ställer ut sina verk IRL, de kan också beskådas (och köpas) via den där nätsajten där väldigt många kreatörer väljer att synas.

Jag har känt Liane i över trettio år. Det är först nyligen som hon började måla på allvar, och hon har haft flera separatutställningar. Stora tavlor blir det oftast, starka färger. Mitt i den utställning som pågår just nu i galleriet Zinken Art på Hornsgatan 71 står hon och målar, barfota och färgfläckig från topp till tå, och ser bara lycklig ut!

Visst är det härligt med folk som vågar satsa, ta ett kliv framåt och tro på det de gör! Det blir röda "sålt-prickar" på Lianes väggar, så fler än hon blir glada av hennes bilder. Tavlan ni ser här ovan kan ni inte bli ägare till, för den har jag redan köpt. (Den på bilden nedan kanske finns kvar?) Men utställningen är öppen i helgen, också i morgon, söndag, till kl 19.

Veckans bokmärke, en lördagsserie på några bloggar, fick härmed ännu ett litet bidrag ...

Akryl på duk av Liane Åsberg.

Kanske hittar du fler bokmärken hos Hannele, Gerd eller BP? Men det har glesnat rejält i ledet sedan Boklysten drog igång projektet "Veckans bokmärke". Det finns ju en gräns för hur många bokmärken man kan ha och hinna använda!

Copyright Klimakteriehäxan

Använder jag bokmärken? OM jag gör!!!

Veckans helgfråga från Mia i bokhörnan är en som jag inte behöver fundera en halv sekund över innan svaret är klart: Hur är det med dig, använder du bokmärken eller gör du hundöron?

Hundöron! Det är ju ett riktigt fult ord och en verkligt ruggig ovana hos dem som viker sådana i böcker, både egna och till och med i andras. Fy fy fy! Alltså är mitt svar ett klart och tydligt och snabbt JA, jag använder bokmärken. 

Men saken är den att jag numera har långt fler bokmärken än jag hinner använda. Dels hade jag samlat jag på mig ett gäng med start för riktigt länge sedan – en favorit i grönt mjukt skinn är från Italien 1972 – dels blev det lite maniskt när vi i bloggvärlden började visa Veckans bokmärke lördag efter lördag, på initiativ av Boklysten. 

Länge var vi rätt många som visade hur vi höll koll på var vi befann oss i läsningen av en bok, här fanns förstås inget krav på hur bokmärket skulle vara funtat: ett konsumkvitto, en snygg klädetikett, en gammal sedel dök naturligtvis utmärkt. Fast ibland kändes det nog som om utseendet var viktigare än funktionen ... och jag höll också stenhårt på att bokmärket jag visade var mitt personliga, tänkt att användas under min egen läsning.

Till skillnad från Mia, som skriver att hon ständigt är på jakt efter nya bokmärken, är jag mer inne på att det är läge att rensa lite. Här på bloggen finns över 80 inlägg med etiketten "bokmärke" så om du vill kolla in min samling är den bara ett klick bort! Åtskilliga av dem jag sparat bär också på någon liten historia, några är riktiga pärlor.

På bilden här nedan ser du ett urval, men absolut inte alla ... de är av papper, plast, metall, textil, foton, trä, magnetiska ... har dessutom några i Barndomslandet och några ligger där de verkligen hör hemma, alltså mellan sidorna i en gammal hederlig pappersbok. 

UPPDATERING: Nu har jag slängt tjugo "bokmärken". Alltid något.

JA, jag använder bokmärken. Men nog har jag väl för många?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – och ett bokmärke

Om Povel Ramel hade levt hade han fyllt 100 år i veckan som gått. Han har förstås firats ändå, fast det ska väl kallas hedrande av hans minne i stället för firande rakt av. Hur som helst så fick jag i alla fall en av Povels böcker i spontanpresent av en kär väninna, och inte nog med det: jag fick ett bokmärke också!

Bokmärket är en liten grå råtta i virkade fasta maskor, nos och tår lite rosa liksom svansen. Inte för att jag generellt sett gillar råttor, men denna är ju riktigt trevlig och fin dessutom! Alltså utökades min samling bokmärken helt oplanerat ännu en gång.

Om du klickar på bilden blir den större och du kan studera min råtta mer i detalj!

Här är det då ett strålande läge att slå två flugor i en smäll. Så med bokmärket på plats hämtar jag också Veckans mening hos Povel. Han har själv gjort illustrationerna i "Min ordkynniga penna" som har underrubriken "Allsköns alster från Nu och fjärran" och kom ut 1987.

Veckans mening är, det vet ni ju, ett påhitt på lördagar från Skriv-Robert, och det ska vara en mening som höjer sig lite ur mängden av det man läst på sistone. I en av texterna (skriven redan 1960) i den här boken ägnar sig Povel åt svenskens ökade fixering vid det vi har på tallriken (en fixering som inte har minskat). Hans resonemang mynnar ut i en efterlysning av en rätt som jag förvisso inte hört talas om och därmed absolut aldrig saknat, men strunt i det! Här är veckans mening som jag tycker gäller än:

Trots att det blivit så modernt med mat och trots att en väldig massa människor lever på mat, inte så mycket genom att äta den som att studera den, analysera den, skriva om den och bråka med den, så återstår ändå många lika gyllene som obesvarade frågor.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Samlandet av bokmärken som man visar upp på lördagar fortsätter fascinerande nog fortfarande hos några glada bloggarkollegor, vill du kolla så kan du klicka dig in till Hannele, Gerd eller BP.

Bokmärke för miljöns skull

Jag har verkligen inte det minsta behov av fler bokmärken, men så dök det upp en etikett som jag ändå satte ett band i och la till de övriga i samlingen. Budskapet är bra! Lördag var länge bokmärkesdagen, men detta är för min del bara ett högst tillfälligt återfall. Utan tvekan gör jag hur som helst som det står: minskar plastavfallet, återanvänder och – när jag definitivt tröttnat – lämnas det till återvinning! 

Det finns dock några bloggare som fortsätter med bokmärken: Hannele, BP och Gerd ger inte upp.

Copyright Klimakteriehäxan

Brev till en bortglömd

Kära Amaryllis!

Jag är så ledsen att jag helt missade din dag! Den inföll ju redan den 19 november, jag vet inte hur jag kunde förbigå detta viktiga datum utan minsta honnör åt ditt håll!? För nog är du värd att fira. Men jag höll uppenbarligen på med annat, ser när jag kollar här på bloggen att just den dagen skrev jag för ovanlighetens skull inget inlägg alls. Låt mig nu ta skadan igen!

Mina lakan.

Du ska veta att jag högtidlighåller dig ändå, eftersom du är en viktig del i mitt liv.  Jag sover alltid så här års med sängen full av amaryllis. Underbart att dela bädd med dig! Plockar fram brickan på vilken du porträtterats av systrarna Jobs. Tittar spänt på krukan med den fådda löken i: kommer det en andra knopp som utlovat eller tänker du snuva mig på den? Faktum är att jag för egen del slutat köpa dig som lök. Väljer i stället dig som snittblomma, då kan din längd anpassas, du står länge, du är vacker från den minut man bär hem dig. 

Till min milda förvåning inser jag att jag dessutom har en stor tändsticksask med din bild på. Vit på ena sidan, röd på andra. Svårt att bestämma vilken som är finast, faktiskt.

Och bara för att du är du får du nu också bli ett bokmärke, men jag lovar inte att du får behålla det jobbet särskilt länge. Hård konkurrens råder i den nischen, ska du veta, även om du är jättesnygg!

Med varma hälsningar

Klimakteriehäxan

Bricka med originalmönster av Lisbet och Gocken Jobs.

Plastbiten med skötselråd passar bra som bokmärke. Jag uppskattar särskilt att
den innehåller en varning: denna lök bör inte ätas!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett bokmärke jag rekommenderar!

Jag kan inte lova att det här bokmärket verkligen blir använt som just bokmärke, för särskilt snyggt tycker jag inte att det är, inte om man jamför med alla de andra jag redan har.

Det här är ju helt enkelt en alldeles vanlig etikett som jag just plockat av ett par nyinköpta byxor. Men det är inte vilka brallor som helst! Det är varmfodrade tights, som faktiskt ser ut som om de vore sydda i nappaskinn. Naturligtvis är de inte det, men poängen är att ett par skönare saker att ha på benen när vinterkylan kommer, det har jag nog aldrig haft. Gav bort ett par till en kompis, hon blev lika förtjust som jag. Och paret jag själv haft hamnar nu i textilåtervinningen, för jag har gått så flitigt i dem (i två vintrar!) att jag nött ut en inre bensöm. Inte många plagg jag lyckas slita så att de måste kastas! Alltså köpte jag nu två par för att vara på den säkra sidan.

Märket Calzedonia är italienskt, de har egna butiker lite både här och där och de har, dessutom, riktigt bra priser! Nu fick jag till och med Black Friday-rabatt så då kostade ett par 140 spänn. Ta detta som ett riktigt bra och värmande (mode)tips, det är mitt förslag!

När jag nu dessutom lägger till att känslan med de här byxorna är både bekväm och varm och jag rent av känner mig lite snygg i dem (man kan ha dem både under tunika och klänning) petar jag in det här inlägget på temaordet KÄNNA som gäller för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka. Känn på den, gott folk!

Copyright Klimakteriehäxan

Lyckat bokmärke

Proudly presenting ... ett återfall i bokmärkesbranschen. Det är ju en gammal lördagstradition som jag egentligen har övergivit. Men nu fick jag av min syster en trevlig tunika i födelsedagspresent, och minsann fick jag inte ett bokmärke på samma gång! "Being happi is what life is all about" lyder sentensen på etiketten för klädmärket Happi, som jag inte vet något mer om än att jag nu har ett plagg från dem i garderoben och att de väljer att stava det engelska ordet för "lycka" på sitt eget vis. Om jag blev lyckligare på samma gång vet jag inte, men det är förvisso alltid trevligt att få en present! Happi birthday, liksom!

Copyright Klimakteriehäxan

Unikt bokmärke

Här det senaste nyförvärvet i mitt konstförråd: en akvarell av Mia Eklund. Dock i ovanligt litet format, tänkt som bokmärke, och därmed också i en väldigt överkomlig prisklass: tjugo kronor. 

Borde faktiskt ha kostat mer, kan jag tycka, även om jag inte klagade ...

För ett original är det, och jag tycker det är jättefint! Mia är flitig och har nyss stängt ännu en separatutställning, på ett galleri i Gamla Stan. I höst satsar hon igen – och bokmärkena, alla unika, är förstås bara en biprodukt till allt arbete i olja och akvarell, i betydligt större format.  

Copyright Klimakteriehäxan

Hemma hos Sylvester Stallone och mig

Har jag och Sylvester Stallone något gemensamt? Jajamensan! På min vägg hänger en oljemålning som föreställer en vas med blommor. Det är en tavla jag föll för under en promenad i Gamla Stan för ett par år sedan. Gick förbi flera gånger och till sist gick jag in och gjorde slag i saken, ett köp jag absolut inte ångrar. Verk av samma upphovsman lär finnas hemma hos Stallone, om i Miami eller Kalifornien ska jag låta vara osagt, men där har ni den gemensamma nämnaren ...

Konstnären heter Slava Mjod och kommer ursprungligen från Estland. Motiven han väljer är varierande: Stockholmsbilder, blommor, fåglar, vatten och hav, ibland i olja, ibland som akvareller, och ibland t o m med stänk av humor. Han har utbildats i Sankt Petersburg, men bor och arbetar numera i Stockholm och har flera konstgallerier på olika platser i världen. I hemstaden är det Allagallery på Köpmanbrinken (precis bredvid statyn av Bernt Notkes Sankt Göran och draken).

Nu har jag plötsligt ett sprillans nytt verk av denne produktive konstnär i min ägo. En naturbild i blå och grå toner. Den är dessutom i miniformat, eftersom det är ena sidan på hans visitkort. Helt enkelt ett perfekt bokmärke!

Jag har lagt in det i "Pottungen", andra delen i serien historiska romaner som Anna Laestadius Larsson skrivit. Johanna, som man blev bekant med i "Barnbruden", är huvudperson i den här boken, som börjar med mordet på Gustav III. Den nu vuxna Johanna har sett och vet mycket om livet vid hovet som de kungliga vill hålla hemligt. Att det kan bli både besvärligt och spännande går att utläsa av det jag väljer som Veckans mening (som Skriv-Robert är initiativtagare till). Leder faktiskt mina tankar till den viktiga, pågående debatten om hur man ska få vittnen till allvarliga brott att våga träda fram och berätta vad de vet, något som blivit allt svårare med den ökande gängkriminaliteten.

Ingen kunde veta vad som skulle hända med henne och hennes son om det kom fram att hon fortfarande var vid liv och att hon dessutom kunde prata.

Min blomvas i olja, målad av Slava Mjod. Ett köp jag inte ångrar!

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen, Gustaf!

Ända sedan barnsben har jag betraktat Gustaf Fröding som min vän. Har lärt mig hans dikter utantill, läst tidningstexter han skrivit, läst vad andra skrivit om honom, njutit när man satt musik till hans hans poesi och sjungit den. 

Jag har läst upp "Å i åa ä e ö" för förundrade åhörare – och det var en oförglömlig stund när jag på ett morgonmöte som jag ledde på rapport-redaktionen utan att bli avbruten deklamerade "Gå på dompen" (anledningen var att en nyss dödförklarad terroristledare visade sig leva, vilket påminde mig om raderna "di dog å stog ôpp, di va skenske i bena, di tängde å gne sô dä elle tå stena, för skôte va bare tå krut".) Det blev applåd! 

Hur som helst räknar jag till ett femtontal Fröding-böcker i hyllan! För denne fantatstiske författare är en av ytterst få diktare som jag kan uppskatta, poesi är inte riktigt min grej rent generellt.

Du och jag, Gustaf ...

Men trots denna kärlek och att jag oändligt många gånger har färdats på E18 förbi Alsters herrgård har jag aldrig varit dit. Förrän nu. Gustaf Frödings minnesgård kallas den, han föddes här den 22 augusti 1860.

Det är en stor och vacker gård med anor från 1700-talet. Ursprungshuset brann och ett nytt byggdes, i dag en vit huvudbyggnad och några faluröda annex. Från stora husets framsida ser man ner till Vänern, en gräsklädd parkyta leder fram till vattnet. Man kan lätt tänka sig att här hållits fina fester med många gäster.

Gästerna är många i dag också, eftersom gården blivit en turistattraktion. Vi åt jättegod lunch i herrgårdscafét, en kalventrecote med hasselbackspotatis och bearnaisesås som säkert Gustaf också skulle ha gillat. En utställning av fint värmländskt hantverk väntar i ena flygeln, souvenirbutik (med många böcker) i den andra. 

När det inte är pandemitider kan besökare gå på visning och lära sig mer om diktaren, som hann skriva så mycket under sitt korta liv – han blev bara 50 år. Fröding var en olycklig man, han var alkoholist med stora psykiska problem, och han fann aldrig en kvinna att leva med. Det ledde till att han gick till prostituerade, vilket han också skrev sorgset om: "Jag köpte min kärlek för pengar. För mig fanns ej annan att få."

Fröding dog boende på Djurgården och ligger begravd i Uppsala. Begravningen, förrättad av ärkebiskopen, blev nästan en statsangelägenhet. Massor av folk kantade Stockholms gator där kistan färdades i kortege, poetkollegorna Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, rikskändisar även de, hyllade sin vän. 

Förmodligen förstod Fröding aldrig riktigt hur omtyckt han var, han anade nog inte heller att hans dikter skulle få så långt liv med enorm "hållbarhet", rent av hamna på topplistor över populärmusik. För där har han varit, framför allt med hjälp dels av Sven-Ingvars, dels av Mando Diao.

Det kan tyckas ha varit ett för mig fullständigt onödigt inköp, men jag kunde inte motstå: jag har köpt ett bokmärke med min vän Gustaf på. Undrar vilken bok som ska få äran att hysa honom ... Måste välja någon värdig kandidat, någon som också vet hur man talar till folket, såväl på dialekt som på "rikssvenska" i både glädje och sorg.

Möbler för fint folk, utan tvekan! Och kolla tapeten!

Framför den här kakelugnen kan man förmoda att Gustaf värmt sig.

Copyright Klimakteriehäxan