Hem, ljuva hem!

Grått och ganska trist att titta ut genom fönstret denna fredagsmorgon. Borde man inte flytta till ett varmare klimat? Tror att det är såna funderingar som dök upp hos Elisa Matilda när hon bestämde sig för denna fredags fem frågor. Men nog är åtminstone jag rätt nöjd med att bo där jag bor. Så praktiskt! Hem, ljuva hem!

1. Vart utanför din nuvarande stad skulle du om möjligt flytta till? Vill inte flytta alls faktiskt. Men visst finns det stunder när jag önskar att jag kunde kalla en varmare och soligare plats för "hemma".
2. Var låg ditt första boende? Mina föräldrar hyrde en stuga på landet när jag föddes. Min första egna bostad var ett inackorderingsrum.
3. Vad kan du inte kompromissa med gällande standard? Det ska inte finnas kackerlackor. (Har drabbats av dessa odjur!) Badrum och kök ska vara i gott skick.
4. Vilken typ av område trivs du bäst i? Tror att jag hamnat rätt: lägenhet i stort hus nära vatten och grönt och med centrum ganska enkelt åtkomligt. Någon annan sköter blomrabatter, skottar snö, sandar på ishalkan ...
5. Vilken utsikt skulle du helst vakna till varje dag? Är rätt nöjd med den jag har, men med mer vatten skulle den nog bli ännu bättre. 

Trevlig helg alla! Snart är det jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Hemmastadd

Denna fredag vill Elisa Matilda att vi tar oss en liten funderare kring hur vi bor. Var känner vi oss hemmastadda och i så fall varför? 

Jag har länge haft (o)vanan att kalla ställen för "hem", trots att det bara handlat om exempelvis ett hotellrum. Men "hem" är ju där man ställt sina prylar, där man sover, där man umgås ... Fast nu handlar det förstås om fasta adresser. 

För att svara på frågorna satte jag mig och räknade. Resultatet berättar att jag flyttat på grund först av studier, sedan på grund av jobbet. Men på samtliga platser har jag trivts! Endera är jag väldigt lättanpasslig eller så är jag duktig på att välja ... eller en kombination, kanske?

1. På hur många ställen har du bott? Jag har bott i tre länder, på fem olika orter, på sammanlagt fjorton adresser. Avskyr f ö att flytta!
2. Vad är det bästa och sämsta med där du bor? Bäst är närheten till grönt, vatten, luft, barnvänlighet. Sämst är att busstrafiken hela tiden försämras (glesas ut) av SL
3. Var skulle du vilja ha ett andra hem? Har ju redan huset i Barndomslandet, "extra" s a s. Det räcker mer än väl.
4. Hur vill du inte bo? Mörkt, trångt, ensligt, omodernt.
5. Vilken förändring vill du göra hemma? Köket skulle må bra av en ny diskbänk. Och naturligtvis skulle man kunna fixa till det mesta som inte åtgärdats på rätt länge, men jag är ganska nöjd ändå så det får fortsätta i ingångna spår!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 147

BIFFGAPARE

-De har blivit fler igen, biffgaparna. Det framgår bl a av diverse nyhetsartiklar och   -inslag. Det finns för få överkomliga bostäder för unga som vill ha ett eget hem, flytta ifrån mamma och pappa. Antalet ungdomar som bor kvar hos föräldrarna har ökat drastiskt från 2022 till 2023, det kan man läsa om bl a här. Undrar du då lite över dagens ord som du kanske inte stött på förut? Ja det kan bero på att du inte brukade läsa Klimakteriehäxans blogg år 2006, när jag lanserade begreppet som är en försvenskning av det brittiska "kippers" (Kids Invading Parents Pockets, Eroding their Retirement Savings). I min version ”Barn som invaderar föräldrarnas fickor och gör av med pensionspengarna”. Man har som bekant inte roligare än man gör sig! Vore kul om det kunde bli ett "nyord"  – aktualitet saknas uppenbarligen inte! Läs historien här!

Med pipande grannar

En gång för många år sedan – närmare 40 – sökte vi bostad. For runt inne i Stockholm, i förorter som Bromma och Täby. Segeltorp. Letade på Lidingö. Bad om och fick tips om än det ena, än det andra. I längden blev det rätt tjatigt att gå på visning, leta fel och skavanker, värdera fördelar som tillgång till allmänna kommunikationer och närhet till grönska. Delta i budgivning som man aldrig riktigt kunde ha koll på.

Vi visades en kåk som jag omedelbart gav etiketten "svärmorssäker": från gatan skulle man gå en brant trappa för att komma in på tomten. Att tänka sig att släpa upp barnvagnar och matkassar var helt omöjligt, sak samma med en inte helt rörlig svärmor. Men enligt mäklaren var det ett fynd. Ett annat hus väster om city hade fantastisk utsikt över Mälaren från jättestora fönster, men det var nog både för stort och för dyrt. Och oj så mycket snöskottning en riktig vinter skulle kunna kräva!

Så där fortsatte det till den dag då vi tog en promenad, mer för promenadens skull än för att kika på ett objekt som annonserades i morgontidningen. Fast när vi kommit fram och in var saken klar: här ville vi bo! 

Jakten slutade med att vi hamnade på Södermalm (där jag redan hade bott några år). Helt rätt beslut, vi bor fortfarande kvar, fast vi har flyttat en gång, inom samma huskropp, till större lägenhet. Väldigt praktiskt, jag körde flyttlass på gården med shoppingvagn jag lånade på Ica.

Alltsedan dess har jag sagt att här bor jag kvar tills man bär ut mig med fötterna först. Inser att den dagen förvisso kryper allt närmare, men än så länge trivs jag och tar mig ut och in på egna ben. Dock har boende i flerfamiljshus också sina nackdelar. De kan stavas g-r-a-n-n-a-r.

Nu har vi trevliga grannar. Det är bara det att några av dem har någon sorts apparater som står och låter. Piper. Tutar. Och det hör jag, mina öron är pigga. Pipandet kan driva mig till vansinne. Regelbundet, vasst, just nu när jag skriver detta är det ljud med ungefär en sekunds mellanrum. I förra veckan pep det med kanske tre sekunder mellan. (Vårt hus är lyhört, tyvärr).

Då lyckades jag lokalisera oljudet. Det kom från en kommersiell lokal våningen under oss. Deras brandvarnare hade dåligt batteri, visade det sig. Trots semester kom någon och tog tag i saken, till min stora lättnad.

I dag är vi alltså där igen. Vore jag lomhörd skulle pipandet inte vara ett problem. Men det verkar lite konstigt att önska att öronen ska vissna, eller hur? Å om alla människor stängde av allt som piper! Å om våra grannar slutade pipa! Å så härligt det vore!

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen fredag efter kaos

Vi har just haft besiktning i vår lägenhet efter stambyte. Det blev en enorm apparat, med fler ingrepp än någon hade trott, eftersom hantverkarna gång på gång upptäckte nya saker som behövde åtgärdas. Men nu ska vi ha fått vår bostad tillbaka, med väldigt mycket finare badrum som vi är mycket nöjda med.

Till saken hör att vi bott här i över trettio år, och när vi flyttade in blev vi avrådda från att renovera våtutrymmena, eftersom "det ändå ska bli stambyte snart". OK, visst är "snart" ett töjbart begrepp – men att det skulle ta mer än trettio år!

Just vår lägenhet är den absolut sista i den här operationen i vår stora bostadsrättsförening, som har mer än 700 lägenheter. Arbetet har pågått i flera år, man har tvingats leva med en hel del oljud och stök. Nu är det "bara" dammet kvar ... men även här fanns det i alla fall en slutpunkt, och innan jul ska jag väl ha kommit ikapp! 

Det betvivlade jag starkt för några veckor sedan, när vårt kök fortfarande såg ut som en ruin (bilden). Men jo, nu ser det ut som ett kök igen! Ska försöka slänga lite mer prylar också, gjorde mig av med en del när skåp skulle tömmas och allt plastas in, men jag har ju svårt för att skiljas från de där sakerna som "kanske kan vara bra att ha nån gång".

Alltså finns det gott om arbetsuppgifter att fylla helgen med, men innan dess tar jag mig en titt på Elisa Matildas fem fredagsfrågor, denna första fredagen efter kaos:

1. Vad slösar du tid på? Surfar/spelar onödigt mycket på mobilen, lägger ner onödigt mycket tid på bloggen, tittar kanske onödigt mycket på tv.
2. Vad slösar du pengar på? Tycker inte att jag slösar. Däremot kostar jag på mig ett och annat, men aldrig mer än jag har råd med!
3. Har du gjort något fynd på sistone? Har nästan inte shoppat alls på flera månader, men rent generellt är jag bra på att fynda. En väninna kallar mig "Rea-Lisa" (hon är dock i samma shoppingklass, svart bälte).
4. Vad har du hemma som håller år ut och år in? Förvånansvärt mycket: kläder, skor, väskor, saker, böcker. Därför blir så lite bortkastat!
5. Vad tummar du aldrig på? Jag vägrar att bli lurad. Har butiken tagit fem spänn för mycket för en vara som enligt skyltningen skulle vara billigare klagar jag. Kan verka ursnålt, jag vet. Fast jag säger också till om felet är åt andra hållet vilket också händer – jag har ju stått bakom butiksdisk själv ...

Copyright Klimakteriehäxan

En skylt om framtiden

Detta mina vänner är skylten som berättar hur resten av år 2021 kommer att se ut i min lilla värld. Det pågår stambyte i vårt hus. Vi är sist av alla i en stor bostadsrättsförening som ska igenom denna skärseld. Man har börjat i kåkens andra ände.

I ungefär två månader är det toa och dusch i baracker på gården som gäller, nödvatten i trapphuset och hantverkare överallt. Lägg därtill riktigt mycket oväsen i en redan innan tämligen lyhörd byggnad, och vem som helst fattar att ordet "husfrid" totalt saknar täckning. 

Vi räknar med att fly till Barndomslandet men hoppas att vi ska ha nytt och fint i kök och badrum till jul. Det blir säkert/förhoppningsvis bra när det är klart, men vägen dit känns lång och inte riktigt rolig ... galet dammigt lär det också bli överallt i hela bostaden. 

Där fick ni en bit av den bistra verkligheten som bidrag till bloggstafetten Skyltsöndag. Ni hittar som vanligt fler skyltande bloggare via BP. Tycker det är läge att slänga med en uppiggningsskylt i repris.

En helt annan sorts framtid möter jag på söndagspromenad i det vackra vädret! Naturen skyltar med det finaste den har: vårblommor!

 

Mitt sällskap på balkongen, med bok och korsord.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem bor var?

Tisdag hemma hos mig. Och högst sannolikt hos dig också. Oavsett vad vi valt för boendeform. Men nu ska denna veckas tisdagstrio handla om just detta: Slott, kojor och andra hus. Så har Ugglan bestämt!

"Fröken på Huseby" fanns på allas läppar och i alla tidningar i Sverige på 50- och 60-talen. En ensam kvinna som inte hade tur i någonting. I själva verket blev hon ett eländigt brottsoffer, utsatt för ekonomisk svindel av ofattbara mått. Och själv begrep hon ingenting, medan godset Huseby och det som en gång var hennes ärvda förmögenhet bara försvann. Lena Ebervall och Per E Samuelsson synade historien och skrev "Florence Stephens förlorade värld". Som alltid när den duon är i farten fantastisk research och en bit tragisk nutidshistoria som faktiskt upprör än i dag.

"Beckomberga" av Sara Stridsberg handlar till stora delar om en ung flickas besök på mentalsjukhuset där hennes far vårdas. Sjukhuset finns inte längre, men boken berättar mycket om hur livet innanför dess väggar tedde sig.

I den av mig beundrade Jennifer Clements bok "Gun. Love" bor en ung mamma med sin lilla dotter i en skrotbil som inte går att köra. Barnet har framsätet som "sitt rum", mamma regerar i baksätet. Kring parkeringsplatsen där de hamnat, i Florida, pågår drogaffärer, vapensmuggling och misshandel. En spännande, men förstås sorglig, historia.

Copyright Klimakteriehäxan

Dyrt eller billigt eller bara prisvärt?

Fredag, hela dagen. Verkar bli en sommarfredag! Men knappast någon shopping, om man bortser från att kylskåpet ekar lite tomt och behöver påfyllning. Fast det är inte först och främst den sortens köpvanor som Elisa Matilda är ute efter i sina fredagsfrågor, tror jag.

1. Vad är det dyraste du har köpt? Bostad. Och sedan bil. Misstänker att många svarar exakt samma sak.
2. När är du som mest snål? När jag misstänker att någon försöker lura mig ...
3. Vilket var ditt senaste fynd? Ett påslakan, ett fint. Hade kostat 500 kr, jag betalade 175. Prisvärt!
4. Vad är aldrig för dyrt? Champagne, fast i lägre prisklass då. Är inte spekulant på finaste årgångsflaskan. Och, i en annan värld, pocketböcker på Stadsmissionen, Myrorna och Emmaus. Prisvärt!
5. Vad handlar du mest av i affären? Är aldrig in i matbutiken utan att plocka med mig något från frukt- och grönsaksavdelningen. Dessutom Falu Rågrut, alltid i dubbelpaket. Men är man allätare blir det lite av varje, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 67

SÄLLBO

-Så har alltså sambon, särbon och kulbon fått ännu ett syskon: sällbon. Hen bor i en modern variant av kollektivhus, med folk i olika åldrar och med olika bakgrund. Den sociala samvaron, känslan av att ha sällskap, är central. Sällbon är "född" i Helsingborg och boendeformen är tänkt att bättra på integration och motverka isolering av äldre.

Vi flytt int!

Minns ni kampanjen "Vi flytt int!"?
Då handlade det om Norrland, om att dess inland inte skulle avfolkas. Tyvärr tror jag inte att det blev så storslaget resultat av aktionen, men dess kärnfulla slogan kommer åtminstone jag ihåg. Och idag är jag beredd att använda den själv, om mitt eget boende.
Att jag kommer på det beror på de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda:

1. Om du skulle migrera på hösten, var skulle du bo? Till något ställe med mera sol och ljus, men inte stekhett, fast ändå med badväder. Tillbaka till Guatemala kanske? Men man lever rätt farligt där om man har otur, mer så nu än när jag bodde där förra gången.
2. Hur länge har du bott i din nuvarande lägenhet/hus? I trettio år.
3. Vad är något du skulle vilja förändra hemma? Väntar på nytt badrum som kommer i och med planerat stambyte. Men det är ett drygt år dit.
4. Hur många gånger i ditt liv har du flyttat? Räknar på fingrarna och kommer fram till att jag haft sexton adresser. Men i princip gillar jag inte att flytta. Jobbigt.
5. Bor du där du vill bo? Ja. Nära till vatten och grönt, fågelsång, blommor, butiker, service. Härifrån måste jag bäras, vill verkligen inte flytta trots att vi i och för sig bor onödigt stort sedan barnen flyttat hemifrån.

  
Copyright 
Klimakterie-
häxan

Dagens ord 46

RENOVRÄKNING

-Så kan det bli när städer "förnyas". Folk får för höga boendekostnader när standarden höjts, de kan inte bo kvar eller flytta tillbaka in i sin gamla lägenhet. En iakttagelse som Lisa Pelling, på Arena Idé, gjort i sin rapport "Wien-modellen". Enligt rapporten har man i Österrikes huvudstad till skillnad mot de flesta andra storstäder klarat att föra en bostadspolitik som fungerar, med lägre priser, kortare köer och fler alternativ. Låter som ett exempel för våra bostadspolitiker att titta närmare på.

Att välja en August

 Är du sugen på att läsa någon av de böcker som nominerats till årets August-pris? Det är Mia i bokhörnan som undrar, som veckans helgfråga. Arton titlar finns att välja på.

I ärlighetens namn blir jag inte superintresserad när jag tittar på kandidaterna, behöver inte trycka ner "måste-ha-nyss-känslan". Men visst, jag kan tänka mig att (i den skönlitterära klassen) läsa "Jag for ner till bror" av Karin Smirnoff. Reklamtexten lovar råhet, våld, kärlek, passion och fromhet. Oj då.

Bland fackböckerna lockar nog "Mammorna" av Alexandra Pascalidou mest. Jag har läst både "Bortom mammas gata" och hennes bok om taxichaufförer, gillar henne. Hon vill något.

"Rymlingarna" blev Ulf Starks sista bok och med den vinner han rimligen i barn- och ungdomsklassen, postumt. Den läser jag gärna. Hans böcker brukar passa även oss vuxna.

En bonusfråga hänger med, som vanligt. Denna gång: Äter du vegetariskt?
Mitt svar är ja, gärna och ofta. Just i dag blev det chèvre med rödbetor och sallad till middag. Men jag är allätare. Och tänker fortsätta med det.

Copyright Klimakteriehäxan

Fortfarande långt till eget bo

Det är alldeles självklart att en ung människa en dag vill ha ett alldeles eget bo att gå hem till. Men det visar sig att det fortfarande oftast är väldigt långt dit. Ingenting verkar ha hänt trots att åren går och situationen är synnerligen välkänd.

När jag läser den här färska texten om bostadsmarknaden för unga människor i Sverige blir jag påmind om vad jag själv skrev redan för mer än tolv år sedan, då jag försökte introducera begreppet "biffgapare" i svenska språket. Som nyord slog det väl inte igenom, men smaka på det ändå! 

För nu har jag bestämt mig för att det är dags för en repris, något som är väldigt sällsynt på de flesta bloggar, så också på den här. Men ändå, från januari 2006:

HAR DU BIFFGAPARE HEMMA?

Får jag härmed presentera en ny variant på homo sapiens: biffgaparen.
I England, där fenomenet har uppmärksammats i diverse massmedier, kallas de kippers. Det står för ”Kids invading parents pockets, eroding their retirement savings”.

Jag har haft en del huvudbry för att åstadkomma en svensk version av begreppet, men nu tycker jag att jag lyckats. På svenska får de hädanefter heta biffgapare!
Vilket någorlunda troget följer den brittiska förlagan. Och precis som kippers, den klassiska brittiska rökta fisken, är ju biff något att äta …
I min version står det alltså för ”Barn som invaderar föräldrarnas fickor och gör av med pensionspengarna”.

Faktum är att de det handlar om med största sannolikhet dessutom gärna gapar över en mör och trevlig biff, som förstås också är gratis – det är ju hemma hos mamma och pappa…
Men det är alldeles för lätt att ironisera över ungar som aldrig kommer iväg hemifrån, eller som ideligen studsar tillbaka till barnrummet hos föräldrarna.
Vart ska de annars ta vägen?

Utan rätt utbildning och erfarenhet får man inget jobb. Utan jobb har man inga pengar. Utan lön får man ingen bostad. Utan egen bostad får man i det långa loppet inte ett eget liv.
Och det är ju ändå det vi önskar dem, de där unga människorna som ofattbart nog varit bara en halv meter långa och totalt beroende av oss och vår omvårdnad.

Sonen, tack och lov i tryggt om än tillfälligt förvar hos försvarsmakten, har en rad med kompisar som efter studenten i våras vilset ser sig om i vuxenvärlden. En har efter idogt letande fått vikariat på ett fullständigt okvalificerat jobb. En kommer inte in på den utbildning han vill trots toppbetyg. En annan pysslar med sin elgitarr och drömmer om att bli upptäckt, men det är som bekant inte något som händer varje dag.
En tredje har tröttnat på att leta och går så vitt jag förstår upp vid tretiden på eftermiddagen till en ganska sen frukost. Sedan spelar han dataspel till fem på morgonen. Det liknar ju inte ens ett liv.

Men den som inte har en bestämd inriktning, som inte känner sig kallad till varken välavlönad renhållningsarbetare, präst eller specialiserad hjärnkirurg, känner sig helt begripligt ganska vilsen. De ”hetaste” utbildningarna är det långa köer till, och student med mediokert betyg göre sig icke besvär – det är chanslöst.

Inte underligt då att gruppen biffgapare rimligen blir bara större och större, att vi alla får bekanta oss med representanter för denna nya befolkningsgrupp.
Kanske har du redan en där hemma?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRÅNGT

Trångboddhet är naturligtvis ett ytterst elastiskt begrepp. Japansk likkisteliknande övernattning i speciella fack-hotell. Illegala flyktingförläggningar, knappt med tak. Miljonprogramshus med många ungar i varje lägenhet. Eller nybliven trebarnsfamilj som inget hellre önskar än tio nya kvadratmeter.

Hur man såg på trängsel och tomtstorlekar i Birka, vikingastaden på Björkö i Mälaren, kan vi bara gissa. Där fanns det som ibland kallas Sveriges första stad, bebyggd och bebodd i ett drygt sekel från sent 700-tal. I dag finns Birka med på FN-organet Unescos världsarvslista, och man turistar flitigt dit båtledes – allra helst under den varmare årstiden. Guidad tur funkar bra, det blir en promenad också.

Nu har man rekonstruerat en del av bebyggelsen, kombinerat med kafé och restaurang, museum och souvenirshop. Och så en modell över hur Birkas hamnområde såg ut ursprungligen, enligt vad forskarna kommit fram till. Staden var ett viktigt handelscentrum på sin tid. Flitiga arkeologiska utgrävningar har gett många fynd och ledtrådar som fått historien att klarna.

I den där modellen ser man hur husen står tätt ihop, åtskilda bara av smala gångar. Byggnadsmaterialet är trä. Fönster verkar man inte ha haft. En öppningsbar taklucka förefaller vara tidens skorsten.

Tyckte Birkas invånare att det var trångt? Förmodligen inte. Men dagens stadsplanerare har som tur är lite andra regler att gå efter. Den moderna människan kan förvisso ha det trångt men inte på riktigt samma vis ...

Några steg utanför stadsbebyggelsen möter Birkas besökare många gravsättningar. Och så, tack och lov, en och annan gullviva – sådana trängs vi ju gärna med!

Veckans tisdagstema är alltså TRÅNGT och du som vill trängas lite mer använder dig enklast av den här länken!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRIST

Trista saker försöker vi väl gärna låta bli att tänka på, i den mån de går att peta åt sidan. Men idag är tisdagstemat TRIST och då blir man ju tvungen ...

Det är faktiskt trist att behöva bära in allting från balkongen och trycka in det i lägenheten. Allt för att man ska reparera några skavanker på fasaden. Säkert nödvändigt, men nu trängs bland annat tomma balkonglådor och krukor, soffa, bord, stol, torkställning, vattenkanna och det som skulle vara övervintrande växter i ett rum som alltså inte går att använda till någonting annat.

Visst, vi talar om ett i-landsproblem. Jag har ju ändå en balkong. Jag har ju trots allt någonstans att stuva in prylarna. Och får ju fortfarande plats med mig själv. Så oändligt mycket tristare saker det finns att uppehålla sig vid här i världen. Trista på riktigt, alltså.
Men nu skulle jag förstås ha en bild till tisdagstemat också ...

Copyright Klimakteriehäxan

Den lilla svarta

Jo, det har blivit några genom åren. I modets värld är den lilla svarta evigt grön, om ni förstår vad jag menar. Och de funkar, de där plaggen som vi inbillar oss att vi ser lite mindre ut i, men mer intressanta och dramatiska, förstås.

Men min första viktiga och riktiga lilla svarta låg på Lilla Essingen. Ungefär 45 kvadratmeter stor, en pytteliten balkong med ännu mindre utsikt mot Riddarfjärden (ingen när träden var fulla av löv). Det var där jag till sist fick någonstans att bo, som nyanländ i huvudstaden från vischan.

Fast jag började förstås i andra hand, i en etta på källarplanet i en kåk på Gärdeshöjden. Gasspis, slitet, lösa hundar slank in genom dörren som ledde ut på en gräsplätt, på vintern hände det att jag såg spår i snön, spår av stora skor som gått fram till mitt fönster och trampat runt, men som turligt nog inte gjort något mer.
Uthyrningen ledde till att både jag och kontraktsinnehavaren åkte ut, för värden hade inte gett sitt tillstånd.

Min nästa hållplats på vägen mot eget boende låg några våningar upp, men saknade något så väsentligt som ett kylskåp. Jag hängde mjölken och osten i en plastkasse utanför fönstret. Där nere bullrade trafiken. Trivdes inte. Men hade inget annat val.

Läget var inte hållbart. Bostadskön lång. Tak över huvudet vill människan ha. Så även jag. Som fick kontakt med den tidens mesta lägenhetsförmedlare, utanför de "riktiga" vägarna. Han är visserligen död sedan länge och brotten preskriberade, men det blir inget namn. Vi kan kalla honom Q.

Tillsammans med Q for jag runt och tittade på lyor. Det fanns alternativ. Vad som krävdes var ett "skenbyte". Q såg till att mitt namn hamnade på ett kontrakt för en bostad som sedan byttes mot den jag skulle flytta in i. På papperet bodde jag alltså på Järnvägsgatan i Sundbyberg, en adress där jag aldrig satt min fot.

Men jag fick mitt kontrakt på Lilla Essingen och var själaglad. Pengarna transaktionen kostade och som Q skulle ha fick jag förstås låna, största delen av pappa.
Jag packade mina väskor och kassar i mitt kylskåpsfria andrahandskrypin och gick hem till mig själv för första gången.

Bara några veckor efter inflyttningsfesten, som var ljudlig, rolig och rökig, ringde det på dörren. En dittills osedd granne. Han undrade, i all enkelhet, hur jag burit mig åt för att få bo i huset. Eftersom han hade någon kompis som ... eller hur det nu var, jag hade redan slutat lyssna, kände en iskall hand krama mitt hjärta.

Jag hade gjort något olagligt, inget tvivel om den saken, även om "alla" gjorde så. Jag skulle bli utan bostad, förlora de där pengarna affären kostat dessutom. Och ytterligare straff?
Ringde Q, desperat. Han lugnade mig: det är vattentätt, jag lovar, ingen kan göra något! Det går inte att bevisa att det var ett fejkat byte!

Q hade nog rätt. Inget hände, jag bodde kvar (och stortrivdes) i många år. Men i ännu fler år har jag lidit med dem som, liksom jag, varit tvungna att punga ut med svarta pengar, ibland stora summor, för att få komma in i den priviligierade kretsen, den som har någonstans att bo, som får en nyckel att låsa upp den egna dörren med.

Kanske är det färre som investerar i "den lilla svarta" på marknaden i dag, när antalet bostadsrätter ökat – men därmed också summorna som måste satsas. "Nu krävs allt rikare föräldrar för att ungdomar ska få bostad" påpekade någon nyligen.
Ja, eller så blir de där barnen nya "biffgapare" ... en grupp "vuxna nyckelbarn" som kan komma att växa dramatiskt. Bättre än den lilla svarta? Ja, eftersom det inte är olagligt på minsta vis. Nej, eftersom det inte leder framåt.

Copyright Klimakteriehäxan

I ett rött nötskal

Kanske har det hänt dig också: någon ber dig att beskriva vad som är speciellt med Sverige, det där landet långt uppe i norr, mest känt för nakna flickor, inhemsk vodka, dalahästar, folk med fria sexvanor och gott om isbjörn och varg även i stadsmiljö ...

Det lönar sig förmodligen inte, men visst försöker vi slå hål på de grövsta generaliseringarna. Lyfter exempelvis fram allemansrätten, köttbullar, bra bilar (jo de var ju svenska en gång), låg barnadödlighet, lång semester och många pappalediga män som stolt rullar barnvagn – det senare extremt exotiskt i en del besökares ögon.

Och så, förr eller senare, hamnar vi i naturlyriken. De många hyggligt rena och badvänliga sjöarna, de stora skogarna, de blommande ängarna. Samt, mitt i all härlighet, den allestädes närvarande röda stugan med vita knutar. Den där stugan behöver inte ens vara jättestor eller supermodern. Men den ska förstås ha kontakt med vatten.

När man har den kan allt det andra komma med på köpet: de nakna människorna, det enorma smörgåsbordet med sill och köttbullar i högsätet, allt på den där långa semestern, när sommaren visar sig från sin bästa sida. Och se där! Sverige är serverat. I ett rött litet nötskal med vita knutar.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema BÄTTRE

Har ni varit i Åkersberga? Jag trodde nog att jag hade varit det. Och minnesbilden: ett tråkigt förortscentrum nordöst om Stockholm med det nödvändiga, men utan charm och särdrag.

Så hamnar jag där i helgen och beger mig ut på en liten vandring i sommargrönskan. Det första jag ser är ett stort gäng som dansar linedance på en utedansbana och verkar ha jättekul, så där så att man blir avundsjuk och vill vara med. Runt dansbanan står ekarna tätt, höga, raka, vackra.

Bara en liten bit bort flyter Åkers kanal. Rena oasen. En och annan kanot glider fram i tystnaden bland näckrosor (det finns både gula och vita) och änder. Folk är ute och strövar, har picknick, engångsgrillen är framme. I varenda trädgård blommar det så gott som hejdlöst, doft av jasmin vilar över nejden.

Och så ser jag den. Balkongen med stort B. Här finns inga tomma ytor, krukorna står så tätt att inte alla riktigt når golvet, amplarna hänger också tätt, de innehåller en provkarta på handelsträdgårdens standardsortiment: pelargon, lobelia, petunia och arter som jag inte kan identifiera på avstånd. Men häftigt blommar det, hos en sann entusiast!

Summan av kardemumman är att jag plötsligt omvärderat Åkersberga på grund av det jag ser och upplever på den där promenaden. Så mycket bättre än jag anade! Man ska aldrig dra slutsatser på för dåligt underlag, det är än en gång bevisat. Och fördomar är till för att omprövas, ständigt.
Dessutom passade dessa tankar bra denna dag när tisdagstemat är BÄTTRE!

PS: Du vet förstås att du ser bilderna i större format om/när du klickar på dem!

Copyright Klimakteriehäxan 

Glömska

Det är ju så lätt att glömma saker, förlägga ett och annat, tvingas leta i evigheter efter ägodelar som man hade i sin hand alldeles nyss.

Men ett och annat borde det väl ändå vara straffbart att glömma på platser där vem som helst kan bli upphittare? Som till exempel när man tappar bort en levande boaorm?

I Östersund bytte en lägenhet ägare nyligen. Och döm om de nya invånarnas förvåning när plötsligt en stor orm kom ringlande på golvet. Reptilen visade sig tillhöra den som bott i lägenheten, men som flyttade för ett par veckor sedan. Utan att få med sig sitt husdjur.

Nu är saken uppklarad. Polisen kom, tog hand om boaormen, som nu återförenats med husse. Och eftersom det inte är olagligt att glömma kvar en orm, så har ägaren inga efterräkningar att vänta.

Håll med om att glömska kan ha sina svarta sidor. Jag är väldigt glad att inte vara upphittaren ... det verkar inte ha blivit nån hittelön heller ...

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: TT

Få förunnat

Sonen måste flytta.
Det är inte akut, men det måste ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Nu förnyas inte andrahandskontraktet, som – för dyra pengar – tillåtit honom att bo kvar i innerstaden, där han anser sig höra hemma.

Alltså upptäcker jag att jag återuppväckt ett sedan länge avdomnat intresse. Jag kollar tidningarnas bostadsannonser. Att döma av volymen finns inget som heter bostadsbrist över huvud taget. Man kan i princip bara välja och vraka: lägenhet, radhus, villa? Stadskvarter, närförort, sjönära?
Men det finns en hake. Den heter pengar.

Samtidigt är det ju ett högst begripligt ekonomiskt resonemang: den som vill äga något måste rimligen också betala något. Vanligt folk får tömma sparkontot och sedan låna, jaga borgenärer, försöka förhandla om räntan, för att till sist kunna sätta sitt namn på köpehandlingen. Många timmar har förmodligen gått åt till att kalkylera framtiden: har vi råd med något mer än att bara bo?

Att ingenting här i världen är riktigt rättvist, det är ingen nyhet. Fast jag känner ändå lätt yrsel när jag öppnar bostadsbilagans annonsdel för att snabbt bläddra igenom utbudet. Allt börjar med ett helt uppslag om en och samma kåk. En villa i Djursholm är till salu. Pris: 35 miljoner kronor, eller bud. ”Med få förunnade boendekvaliteter” står det som säljtextens slutkläm. Jo, det kan man nog kalla dagens, för att inte säga åtminstone årets, understatement.
Nog finns det folk som kan bo för 35 miljoner. Men vem vill? Det är inte vettigt! För den summan skulle ju kunna uträttas så otroligt mycket!

Mina fingrar vandrar vidare, sida upp och sida ner, i sökandet efter något ledigt som skulle kunna tänkas vara uppnåeligt för ”unga vuxna”. Det ser inte särskilt lovande ut. Fast det måste gå. Att komma hem igen skulle vara ett gruvligt nederlag, ett slag mot vuxenheten, ett obekvämt kliv bakåt.

Ändå vet vi att många tvingas ta just det klivet. De kan kallas gummibollsbarn eller biffgapare. En sak har de gemensamt: de hittar inte ett vettigt och överkomligt sätt att bo. För även om just 35-miljonersvillan bara är fånig att nämna i sammanhanget krävs ändå en rejäl slant för tak över huvudet – bostadskö och hyresrätter är nästan en lika utopisk lösning som Djursholms-alternativet.
Jakten fortsätter. Tur att det inte är akut.

Jag kan trösta Sonen med en sak: den som inte flyttar in i den där kåken i Djursholm slipper i alla fall en hiskelig massa fönsterputsning.
Fönsterputsning har aldrig varit Sonens favoritgren – det är väl också få förunnat …
Men att bo borde inte vara det.

Copyright Klimakteriehäxan