Jag brukar säga att jag är tvåspråkig: jag hanterar såväl svenska som värmländska utan större problem. Och jag byter oftast språk beroende på var jag befinner mig. Det går automatiskt. Senast i går när vi körde tillbaka till storstaden genom ett helt vitt Mellan-Sverige.
Men visst har jag insett att vi som verkligen håller den värmländska dialekten vid liv, vi blir färre. Behöver bara gå till min släkt: min systers tre barn, alla ordentligt vuxna, pratar fortfarande ganska mycket värmländska. Men syrrans barnbarn klart mindre, och när vi kommer till generationen där vi hittar hennes barnbarnsbarn är det glasklart: man hör knappast att de fötts och växt upp i mitt Barndomsland!
Vad har man egentligen för relation till sitt sanna modersmål? Hela 57 procent av svenskarna säger sig gilla sin egen dialekt. Och bara 6 procent ogillar den. Det visade en undersökning utförd av Novus på uppdrag av Språktidningen, redovisad för ett par år sedan. Mest förtjusta är personer som talar skånska eller blekingska eller är födda i norra Sverige.Skåningarna får förlåta, men vi är ganska många som inte är lika förtjusta. Glömmer aldrig när jag och mina föräldrar på bilsemester kom till ett hus i Ängelholm där vi skulle hyra ett rum för natten. Vi togs emot av en kvinna. Mamma stirrade på henne och vände sig strax till mig: -Begriper du vad hon säger? Vi lyckades i alla fall kommunicera, men några djuplodande samtal blev det inte ... Radio Värmland anställde (för rätt många år sedan nu) en skånsk journalist till nyhetsredaktionen, men det gick inte bra: lyssnarna gjorde uppror! Idag kan man ta till undertexter när en tv-serie sänds med skånsk dialog ... praktiskt!
Dialekterna är många i vårt land och några av dem är verkligen svåra att förstå för den icke infödde. I den kategorin hittar man vissa dalmål och några norrländska varianter. Folk från Hagfors-trakten kan vara svåra att tolka även för värmlänningar.
Språkforskaren Greta Horn, intervjuad i DN, tycker sig se att dialekterna utjämnas i hela landet. Hon tar skånskan som exempel och menar att den visserligen lever, men förändras. I en familj hon nämner har barnen lagt till sig med "sån, ja lite stockholmsaktig dialekt".
I reportaget jag läser står att "stockholmska är förstås lika mycket en dialekt som skånska, blekingska och norrländska mål. Men jämfört med det som uppfattas som standard har den färre särdrag. Det är troligen förklaringen till att varannan stockholmare är neutral till sin dialekt. Och var fjärde stockholmare upplever sig inte tala dialekt alls – vilket nog beror på att det egna språket ses som synonymt med standardsvenska."
Frågan är om det verkligen finns en "standardsvenska"? Ett sätt att tala som är "rätt"? I radions barndom rådde hårda regler för uttal, de levde kvar in i tv-eran men idag hör du absolut olika dialekter i alla medier. På teatern fanns en speciell teknik för muntligt framförande, supertydligt och noggrant betonat. Inte likadant nu.
Ja vi reagerar lite olika på dialekter, helt klart. För femton år sedan hittade jag en annan undersökning som jag skrev om här. Då hade norrländskan segrat i en omröstning om "sexigaste dialekten". För egen del tror jag aldrig att jag fått några som helst erotiska signaler via en speciell dialekt.
"Tal gärne fôlkmål" stod det på en liten inramad skylt jag länge hade på väggen. Kanske är det symptomatiskt att jag inte längre kan hitta den?
Glömmer aldrig när den sisådär fyraårige värmlänningen tittade på sin jämngamle kompis, min son stockholmaren, och sa: -Va kônstigt dä låter när du prater!
Påminns i det sammanhanget också om hur mina barn tyckte att även om vi befann oss i Värmland behövde jag väl inte prata värmländska med dem ... även om de begrep vad jag sa ...
Hittade ett gammalt quiz i vilket man får svara på vad femton dialektala ord/uttryck betyder. Testa! Måste erkänna, lätt generad, att jag inte hade alla rätt. Men det får kanske du?
Copyright Klimakteriehäxan