Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg

onsdag, mars 18, 2026

Veckans kärleksförklaring 6: MINNE

Envisas med att använda onsdagen till att vara dagen för generösa kärleksförklaringar, detta som motvikt till allt gnäll, allt jobbigt och tråkigt som händer i världen omkring oss. Dags för sjätte omgången! Och nyckelordet att associera kring är minne. Det fick jag som förslag från Susanne när jag undrade om det drällde av idéer om vad vi skulle ösa kärlek över. Tack för det, i dag minns vi!

Jag❤️minnet av stunderna med pointertiken Koira, världens mest fantastiska hund som tyvärr råkade ut för en olycka och inte fick fortsätta leva. (Koira är f ö det finska ordet för hund!)

Jag❤️minnet av hur jag en gång packade upp en försändelse innehållande tre dussin röda rosor.

Jag❤️minnet av hur det färska barnbarnet sov på min axel och jag satt blick stilla i närmare två timmar, rädd att det ljuvliga "ögonblicket" skulle ta slut. ...

Jag❤️minnet av hur jag och Maken hade 40-årsfest, alltså efter fyrtio år som gifta. Älskar förstås minnet av bröllopet också! Väldigt olika kalas, men fina båda två. Många av gästerna var de samma!

Jag❤️minnet av mammas nygräddade våfflor som man åt med smältande smör på. 

Jag❤️minnet av att bli serverad ceviche gjord på fisken som nyss kom upp ur havet. Ja tänk så mycket god mat man kan minnas!

Det blev sex punkter på min lista, men du väljer kanske bara en? Eller åtta? Ser fram emot att läsa vad ni andra plockar fram ur den förmodligen tämligen välfyllda minnesbanken. Ni använder min "hjärteklump" om ni vill, men ni glömmer absolut inte att berätta i kommentarsspalten här att ni är med, länk är självskriven!

Förra veckan när nyckelordet var stil droppade det in kärleksförklaringar och tankar från Mrs Calloway, Susanne, Jenny, BP, LillaSyster, Margaretha, Åsa, Susjos och Anki. Tror/hoppas att jag inte missat någon?! Klicka runt och ta in lite varma känslor, de behövs!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 02, 2026

Är min barndoms språk dödsdömt?

Jag brukar säga att jag är tvåspråkig: jag hanterar såväl svenska som värmländska utan större problem. Och jag byter oftast språk beroende på var jag befinner mig. Det går automatiskt. Senast i går när vi körde tillbaka till storstaden genom ett helt vitt Mellan-Sverige.

Men visst har jag insett att vi som verkligen håller den värmländska dialekten vid liv, vi blir färre. Behöver bara gå till min släkt: min systers tre barn, alla ordentligt vuxna, pratar fortfarande ganska mycket värmländska. Men syrrans barnbarn klart mindre, och när vi kommer till generationen där vi hittar hennes barnbarnsbarn är det glasklart: man hör knappast att de fötts och växt upp i mitt Barndomsland!

Vad har man egentligen för relation till sitt sanna modersmål? Hela 57 procent av svenskarna säger sig gilla sin egen dialekt. Och bara 6 procent ogillar den. Det visade en undersökning utförd av Novus på uppdrag av Språktidningen, redovisad för ett par år sedan. Mest förtjusta är personer som talar skånska eller blekingska eller är födda i norra Sverige.

Skåningarna får förlåta, men vi är ganska många som inte är lika förtjusta. Glömmer aldrig när jag och mina föräldrar på bilsemester kom till ett hus i Ängelholm där vi skulle hyra ett rum för natten. Vi togs emot av en kvinna. Mamma stirrade på henne och vände sig strax till mig: -Begriper du vad hon säger? Vi lyckades i alla fall kommunicera, men några djuplodande samtal blev det inte ... Radio Värmland anställde (för rätt många år sedan nu) en skånsk journalist till nyhetsredaktionen, men det gick inte bra: lyssnarna gjorde uppror! Idag kan man ta till undertexter när en tv-serie sänds med skånsk dialog ... praktiskt!

Dialekterna är många i vårt land och några av dem är verkligen svåra att förstå för den icke infödde. I den kategorin hittar man vissa dalmål och några norrländska varianter. Folk från Hagfors-trakten kan vara svåra att tolka även för värmlänningar.

Språkforskaren Greta Horn, intervjuad i DN, tycker sig se att dialekterna utjämnas i hela landet. Hon tar skånskan som exempel och menar att den visserligen lever, men förändras. I en familj hon nämner har barnen lagt till sig med "sån, ja lite stockholmsaktig dialekt".

I reportaget jag läser står att "stockholmska är förstås lika mycket en dialekt som skånska, blekingska och norrländska mål. Men jämfört med det som uppfattas som standard har den färre särdrag. Det är troligen förklaringen till att varannan stockholmare är neutral till sin dialekt. Och var fjärde stockholmare upplever sig inte tala dialekt alls – vilket nog beror på att det egna språket ses som synonymt med standardsvenska."

Frågan är om det verkligen finns en "standardsvenska"? Ett sätt att tala som är "rätt"? I radions barndom rådde hårda regler för uttal, de levde kvar in i tv-eran men idag hör du absolut olika dialekter i alla medier. På teatern fanns en speciell teknik för muntligt framförande, supertydligt och noggrant betonat. Inte likadant nu.

Ja vi reagerar lite olika på dialekter, helt klart. För femton år sedan hittade jag en annan undersökning som jag skrev om här. Då hade norrländskan segrat i en omröstning om "sexigaste dialekten". För egen del tror jag aldrig att jag fått några som helst erotiska signaler via en speciell dialekt.

"Tal gärne fôlkmål" stod det på en liten inramad skylt jag länge hade på väggen. Kanske är det symptomatiskt att jag inte längre kan hitta den?
Glömmer aldrig när den sisådär fyraårige värmlänningen tittade på sin jämngamle kompis, min son stockholmaren, och sa:  -Va kônstigt dä låter när du prater! 

Påminns i det sammanhanget också om hur mina barn tyckte att även om vi befann oss i Värmland behövde jag väl inte prata värmländska med dem ... även om de begrep vad jag sa ...

Hittade ett gammalt quiz i vilket man får svara på vad femton dialektala ord/uttryck betyder. Testa! Måste erkänna, lätt generad, att jag inte hade alla rätt. Men det får kanske du?

 Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 04, 2025

Nummerbyrån

98500

-Så många barn föddes i Sverige under fjolåret. Fast egentligen bör man säga "så få". För antalet bebisar sjunker och fjolårets siffra är den lägsta på 22 år. En slutsiffra för 2025 finns ännu inte, men inget tyder på någon uppgång. Och inte sedan 1751 har barnafödandet varit så lågt som nu: 1,43 barn per kvinna. Man kan spekulera i orsakerna men någon glasklar förklaring står inte att finna. Rättare sagt: jag har inte hittat den ...

onsdag, december 03, 2025

Beige – är det ens en färg?

Stig Lindbergs bilder till Lennart Hellsings
berättelser om Krakel Spektakel sänder
helt rätt signaler!
Har aldrig varit förtjust i beige. Tvekar t o m att kalla det en färg. Men rätt som det är har trendnissarna  hittat in i denna färglösa återvändsgränd. Heminredning, mode, offentliga miljöer  överallt finns de neutrala tonerna.

Den så kallade "beige home-estetiken", hyllad för sina rena linjer och någon sorts lugn, har blivit en global designtrend. Men nu höjer pedagoger och utvecklingsexperter varnande  rösten: kan ett färglöst hem påverka hur barn växer och lär sig?

Ja, med största sannolikhet. Ny forskning pekar på att miljöer som domineras av beige, grått och andra dämpade toner ger färre visuella och taktila intryck, vilket kan minska barnets nyfikenhet och möjligheter till aktiv utforskning av närmiljön. De blir mindre kreativa och tappar åtminstone delvis sin empatiska förmåga.

Vill man ha gladare och lyckligare och i framtiden mer framgångsrika barn ska man inte snåla med färg medan de växer upp!
Naturligtvis ska våra ungar omges av färg, och då inte bara på Lego-bitarna. Nej, klä dem i rött och grönt och blått och orange. In med hela regnbågen! Inte bara barnen mår bra av det utan deras omgivning också! Och vad säger ni: kan man ens kalla beige för en färg? 
 
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: vidaXL 

måndag, november 03, 2025

Nu sätter vi färg på en grå månad!

LillaSysters Färgsprakande NOVEMBEär en bloggarutmaning som är mer än välkommen. "Blogga om vad ni vill under november, men det viktigaste är att också lägga upp minst en färgsprakande bild i 30 dagar. Valfritt motiv," skriver hon.

Ett bättre motiv än det jag valt i dag anser jag vara väldigt svårt att hitta. Detta mitt ljuvliga barnbarn är en färgklick i livet bara genom att finnas, men här är hon också klädd i en outfit jag köpte för över 30 år sedan.

Vi var på semester på Gotland och uppsökte Vamlingbo, där Vamlingbolaget, en gammal favoritfirma, finns. På MahJong-tiden var deras kläder superinne, i dag finner man dem mest i vintage-butiker (men plaggen kan köpas på nätet och i åtminstone en butik i Stockholm).

Det var Dottern som begåvades med den färgglada klänningen och matchande tights, och hon var helt underbar att skåda! Folk vände sig om efter henne på gatan i Visby och sa "åhhh så söt!"

Samma säger jag nu när outfiten hamnat på en representant för nästa generation. Behöver jag lägga till att barnet älskar kläderna? 

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 12, 2025

Bara att erkänna: hösten är här

Barnbarn på besök. Vi "hittar" en hårklämma i mitt badrum, en skojig sak som ser ut som en fluffig blomma med många kronblad i allehanda färger. Barnet gillar fyndet och naturligtvis får hon ta klämman, sätter den genast i sitt lockiga hår. Av någon anledning flyttar hon den snabbt och sätter den högt upp i nacken.
-Titta så fint, sa jag. 

Men hon kunde ju inte se det själv! Jag försökte bistå med hjälp av en nackspegel, men fick inte in rätt vinkel, så det funkade inte. 
Varpå barnet säger: -Ta en bild farmor så kan jag titta på den! 
Hoppsan, tänkte inte på det! Men där fick jag Veckans foto! Ett sådant som Åke vill se på söndagarna.

Spär på lite grand eftersom det nu inte längre går att förtränga: den är här nu, hösten. Bladen byter färg, trillar av sina grenar, seglar iväg med en vindpust och lägger sig i pölarna som blivit kvar och vittnar om kraftfulla regnskurar. Så som det brukar bli om hösten.



Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 06, 2025

Bästa kombon: barn och böcker

Böcker och barn är en väldigt bra kombination, viktig rent av. Därför är Skriv-Robert klok när han vill ha Barn (det var Internationella barndagen igår) som tema för veckans tisdagstrio.

Bullerbybarnen har jag och otroligt många i min generation växt upp med, samtidigt som vi levt nära många andra av Astrid Lindgrens skapade ungar: Emil, Pippi, Ronja, Madicken, Mio ... Idyllen är kanske svår att känna igen för nutidens stadsbarn, men nog kan man fortfarande glädja sig åt att göra deras bekantskap! Här väljer jag dock inte en speciell titel utan ger plats för tre andra.

Det har gått ungefär femtio år sedan Cecilia Hagen började skriva i Expressen. Under gång har det blivit en rad böcker, och en av dem fick mig verkligen att skratta: "Mamma bit för bit". Det blev ju inte sämre när man när åren gått insåg, att barnet som bara åt köttbullarna om de petades in genom ytterdörrens brevinkast själv etablerat sig som ståuppare och skådis. Jonatan Unge heter han.  

I "Brev från min barndom" (La huella de la infancia) berättar colombianskfödda Emma Reyes om en uppväxt som börjar på gatan i Bogotá och sedan fortsätter i ett kloster med stenhårda regler. Breven är inga efterkonstruktioner utan äkta. Gripande!

Jag är verkligen ingen stor beundrare av Jan Myrdal, men när jag läste hans skildring av livet som barn till två såväl hemmavid som internationellt betydande politiska figurer, då blev jag fascinerad. Någon gullig unge var han förvisso inte, och inte blev han gulligare med åren ... men "Barndom" läste jag hur som helst med intresse. Det blev tre delar om hans uppväxt.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 02, 2025

En liten storsäljare!

Jubileumsbok.
Det är svårt att fatta men lär vara alldeles sant: det har sålts 70 miljoner barnböcker i Pixi-format! Ni vet de där små kvadratiska böckerna som är så praktiska: lagom långa för en stunds högläsning, lagom små för att få plats i en ficka eller liten väska ...

Ett klassiskt bokformat har det blivit, och utgivningen har pågått i 70 år.  Svensken äger i snitt sju Pixi-böcker per invånare, säger  Maria Nilson, litteraturdocent och pixiforskare i ett pressutskick. Vår familj kvalar definitivt in i det gänget!

Vissa av de där små böckerna blev verkligen älskade. Det var en salig blandning av ibland lite hafsigt översatta engelska historier men här fanns också Jan Lööf och andra "riktiga" författare representerade. Någon bok kunde sätta spår för lång tid framöver. Det gällde exempelvis "Djurens buss", inte särskilt spännande alls, men där fanns en nyckelmening: "Den kommer när den kommer!" och det kan jag höra mig säga än i dag om något som känns ytterst osäkert.

En av många adventskalendrar.
Pixi-böckerna massproducerades och sålde
s billigt men priset har verkligen stigit på de dryga trettio år som gått sedan våra ungar läste dem. Fast fortfarande står det ofta en frestande boklåda i kassan på Ica! Då betalar man ungefär en tia, tror jag. Men gamla exemplar söks av samlare, så de kan kosta väldigt mycket mera! När jag brukade köpa dem tror jag priset var 1:75? Ett gäng finns kvar och kommer till användning.

På senare år har i alla fall en nyhet dykt upp som jag är väldigt nöjd med: adventskalendrar med en bok per lucka. Har köpt till barnbarnen två år i rad, succé! Så det blir ett köp även i år. 

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 10, 2025

Den flickan borde verkligen skämmas!

 Varför kommer hon aldrig, Klara Gulla?
Del av miniatyrlandskap som funnits att se i 
Berättarladan i Sunne, där
Västanå teater spelat sin version av Selma Lagerlöfs 
historia i sommar.
Konstverket gjort av 
Per Furå och Marianne Skagerlind Furå.
Har just avslutat en omläsning av en roman som jag brukar påstå är en av mina absoluta favoritböcker: "Kejsarn av Portugallien", skriven av Selma Lagerlöf och först publicerad 1914, alltså för ganska länge sedan ... Sedan dess har den kommit ut i massor av olika upplagor och uppenbarligen är det fler än jag som gärna läser den även så här på 2020-talet.

Första gången jag fick den i mina händer var jag bara barn och jag engagerade mig starkt i Klara Gullas öde. Kunde inte förstå varför man missunnade flickan den röda klänningen, sydd av tyget hon fått i present, och jag begrep heller aldrig varför man inte tyckte att hon kunde få ha lite trevligt i Stockholm, i nya fina kläder. Det skulle väl vem som helst gilla!?! Vad hon egentligen hade för sig i huvudstaden fick man ju egentligen aldrig veta.

När jag sedan läste boken igen, vid vuxen ålder, greps jag djupt av den kärlek som Jan i Skrolycka känner för sitt enda barn, flickan som i ett ögonblick vände upp och ner på hela hans liv och gjorde honom till en stolt och lycklig pappa. Jag har sörjt med honom när dottern uppenbarligen struntat i den starka faderskärleken, jag har väntat på hennes återkomst med honom vid bryggan där båten lägger till, den båt som hon väl måste kliva av en dag? Har känt hur ofantligt djup hans sorg var.

Den starka sympatin för Kejsarn blev inte mindre när tv-serien med Ingvar Hirdwall sändes. Och så sent som nu i augusti såg jag historien i ännu en dramatiserad version, då av Västanå teater med Rolf Degerlund i titelrollen. Också bra.

I min enfald har jag trott att jag "kunnat" den här historien utan och innan, men det visar sig att jag har lyckats glömma många detaljer, ett och annat sidospår, udda figurer och "cliffhangers" som Selma Lagerlöf strött in (fast de inte fått sin benämning vid 1900-talets början). Men faktum kvarstår: detta är en lysande bok, som verkligen tål omläsning! 

Dock har min inställning ändrats dramatiskt på en punkt. Från att ha varit Klara Gullas försvarare och vän till att ha sörjt hennes bortovaro tillsammans med pappan har jag nu kommit fram till en helt annan slutsats: Klara Gulla borde skämmas. Djupt. Hur kunde hon, väl medveten om hur viktig och älskad hon var av både mor och far, inte ens skicka dem ett vykort på jättelång tid? Åratal!!! Hur kunde hon tycka att hon inte behövde hälsa på dem i deras enkla hem, där hon fötts och växt upp under deras beskydd? Hur kunde hon strunta i dem? HUR KUNDE HON? (Och hur kunde Selma tillåta det?)

Får anta att min "nya" reaktion på berättelsen har med ett enkelt faktum att göra: min egen ändrade livssituation. För nu när jag fått egna barn och till och med barnbarn framstår det där sveket som ännu mycket större, rent av oändligt stort. Tänk om samma öde som drabbade Jan i Skrolycka skulle ha drabbat mig? Tror säkert att även jag skulle ha blivit galen.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 03, 2025

Veckans bild är tecknad

Har du någon gång undrat hur världens godaste macka ska vara beskaffad? Här ska du få svaret. För det finns ingen bättre smörgås än den som breds med smör på ett rostat ljust bröd. Som pålägg skivad mogen avocado och så lite flingsalt ovanpå. Mycket enklare kan det väl inte bli? Fick en sådan till frukost i dag, underbart!

Konstnären själv.
Inte vet jag när, men någon gång måste jag ha dragit det där "receptet" när äldsta barnbarnet varit i närheten. För nu har han  för första gången  förärat mig en teckning värd namnet. Och på den står vad den föreställer: "Farmor äter avokadomacka". Rätt stavat, märk väl! Detta barn älskar bokstäver, nu när han är fem har han redan kunnat läsa i två år och hans intresse för Alfapet är väckt. Kan dessutom lösa lite korsord när tillfälle ges. Undrar vad det ska bli av honom ... hoppas innerligt att lusten till språket håller i sig.

Den gångna veckan har jag alltså tillbringat i Barndomslandet med hela familjen. Bad, bärplockning, kurragömma, roliga böcker, skogspromenader, grillat, tårtkalas. Så härligt! Och därmed ganska lätt att hitta fem foton till Veckans bild, som Åke initierat som söndagsämne för oss bloggare.

Eftersom Dottern i dagarna fyller år men väljer att fira den med kompisar i stället för med oss i familjen passade vi på att göra en födelsedagstårta till henne, jag vill ju gärna göra det när någon av mina käraste lägger på en årsring. En sockerkaksbotten är självklar, men sedan var den stora frågan: jordgubbs- eller hallon på toppen av den vispade grädden?
Dottern valde hallon, och för att vara på den säkra sidan gick hon ut tidigt på morgonen och plockade dem själv ... Garneringen fick jag förstås förnämlig hjälp med. Riktigt god blev den också!
 
"Självplock" av jordgubbar är en annan återkommande programpunkt när vi samlar familjen i Barndomslandet. I år var bären visserligen dyra och inte ens superfina, men det är ju ändå ett litet äventyr och man kan peta i sig rätt många medan man är på väg att fylla sin lilla hink ... det gäller både stora och små!


 Baddags: pappa, barn, farmor. Dottern tog bilden.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 13, 2025

Veckans bilder och en skylt

Veckan bjöd på badväder!

Barnbarnen gillar att mata fåglar. Gräsänderna, som ungarna kallar "ankor", kommer direkt, gillar både havregryn och brödsmulor, och så här års blir det faktiskt barn som möter barn ... Andmamman håller koll på sina små, Farmor vakar över de andra två.

Nästa foto när mina drömmar för en inte särskilt avlägsen framtid. Det håller på att hända stora saker i vår vildvuxna hallonhäck! Kan det rent av bli en liten syltburk eller två, eller trycker vi i oss allt vi orkar plocka utan att planera för kommande måltider?

Bär behöver sol och vatten för att mogna. På sistone har mängden vatten varit synnerligen riklig, man skulle kunna tala om skyfall. Återstår frågan om solen sköter sin del av åtagandet. Hoppas kan man alltid!

I brist på "den riktiga" solen lyser en rejäl samling klargula blommor upp hos oss. Det är Praktlysing, även känd som Torparglädje, som sedan länge etablerat sig i en vrå vid huset i Barndomslandet. Passar bra med tanke på att huset åtminstone förr i världen kallades Torpet! 

Till min milda fasa läser jag nu att även denna skönhet begåvats med etiketten "invasiv" och därmed uppmanas vi att hålla den i schack ... tja, jag plockar i alla fall rejäla buketter och sätter dem i vas. De står en hel vecka!

Veckans foto presenterar vi på våra bloggar efter uppmaning från Åke. Samtidigt finns det en liten rest av Skyltsöndagen kvar och skvalpar med ett och annat bidrag, därtill är vi uppmuntrade av Christian. Därmed slinker det in lite sängreklam här också, som en sjätte bild. Visst vill vi sova gott, alla veckans dagar/nätter! Natti natti!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juni 21, 2025

Midsommarminne

I många olika "kulturgenrer" hittar jag mina landsmän. Om jag då med landsmän menar värmlänningar, alltså. Länge hade jag en liten tavla på min vägg, en inramad skylt på vilken det stod "Tal gärne fôlkmål" och det är en uppmaning jag alltid lytt och fortfarande lyder när jag befinner mig i Barndomslandet.

Nog har jag försökt att "smitta" mina barn med det lokala arvet, men det har gått sisådär. Minns hur Sonen en sommardag sa: 
-Mamma, med oss behöver du väl inte prata värmländska? 
Så då fick jag inse att det var läge att visa upp min tvåspråkighet, och det har jag nog gjort alltsedan dess. Det kostar mig faktiskt ingen möda alls att växla mellan "rikssvenskan" och "dialekten".

I poesin finns i alla fall det lokala kvar, ofta tonsatt. 1971 släpptes LP:n "Sven-Ingvars i Frödingland" och den bör väl i dag platsa under etiketten "evigt grön". Idag älskar massor av svenskar Mando Diaos tolkning av Gustaf Fröding i "Strövtåg i hembygden" som (med rätta) blivit en jättehit. 

Gunde Johansson på ett skivomslag.
Men det finns fler! När jag var barn hörde jag  antagligen i radio  en visa som jag snabbt lärde mig, ivrigt påhejad av min farmor. Gunde Johansson, trubadur, hade gjort "Torparvisa" och framförde den, på dialekt, till eget ackompanjemang på gitarr. Låten är jämngammal med mig, jag kan ha varit ungefär fem när jag sjöng den, för full hals.

Så blev jag mamma många år senare. Och minsann om jag inte sjöng den där visan igen, för mitt eget lilla barn! Sonen gillade den och rätt som det var kunde han den också. På värmländska! Kul, tyckte jag förstås.

Midsommarbrosch, design Héti Lindberg.
Det blev midsommar.
Vi befann oss i Barndomslandet. Och i tidningen stod det att på en närbelägen festplats skulle Gunde Johansson finnas bredvid majstången, med gitarr försedd. Saken var klar: vi åkte dit.

Visst hade många kommit, men man kunde röra sig bland helgfirarna. Jag tog mitt lilla barn vid handen, vi gick fram till kanten av scenen. Lyckades fånga Gundes uppmärksamhet, så han kom till oss. Och då sa Sonen (som hans mamma hade föreslagit):
-Kan du inte sjunga "Torparvisan"?
Naturligtvis gjorde han det, vi var väldigt nöjda allihop och midsommaren blev plötsligt lite extra minnesvärd!

För 30 år sedan blev samma låt "Torparrock" i Sven-Ingvars version. Den har också framförts av såväl Thore Skogman som "Trio me´ Bumba" och "Sten & Stanley", förmodligen fler. Hamnade på Svensktoppen också.      
Sonen har dock, så vitt jag vet, inte sjungit den på väldigt länge.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 11, 2025

Veckans bilder fanns i Barndomslandet

Vi har ett urgammalt äppelträd i Barndomslandet, det enda fruktträd som finns kvar i trädgården. Där gick det för inte alltför länge sedan att plocka olika sorters äpplen, päron, körsbär, krusbär och vinbär (av flera färger). I år trodde jag att jag skulle få se trädet blomma, det har jag inte lyckats göra på åratal. Men det satte vädergudarna stopp för. Plötsligt var vårvärmen borta, plusgraderna få. Alltså kunde jag bara se lite knoppar, fick helt enkelt nöja mig med det innan det var dags för återfärd till huvudstaden.

Fast jag kunde också glädja mig åt den första blombuketten som treåringen plockat till sin farmor; pärlhyacint, fibbla och hägg (förvånansvärt nog, hur det nu kan ha gått till?). Så fint, eller hur? Femåringen satsade på en barkbåt, av minsta storleken. Men den flöt och den syns om du tittar noga på bilden!

Därmed har ni insett att mitt bidrag till söndagsserien Veckans foto, som har sitt nav hos Åke, består av foton från Barndomslandet.


Sjösättning av barkbåt: gamla lekar håller än!

Blev stående och bara stirrade: sen när börjar lönnlöven sin sommar med att vara 
nästan bruna? Tror aldrig jag sett den färgen på "grönskan" nån gång!
Men de är ju så fantastiskt vackra de där bladen... Mästerverk av konstnären Naturen!
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 30, 2025

Veckans bild innehåller bajs

Tillåt mig presentera Matilda, nyss fyllda tre år. Och tillåt mig också att introducera bajsspelet, som hon fick i födelsedagspresent, en pryl inköpt av hennes farmor (som är jag). Man "skjuter" bajskorvar (liknar mer bullar) som ska hamna i toaletten, det finns sex ljusbruna och sex mörkbruna bajsar, och den av två tävlande som först får i alla "sina" i toastolen vinner. Mycket uppskattat! Kanske vaknade din villhöver-känsla också nu? Då får du rusa till Lekia ... 

Själv kan jag inte låta bli att fundera över hur någon någonsin kläckt idén. Men idén till Veckans bild vet jag var den kommer ifrån: det är Åke som är Mannen Bakom Tanken! 

Tillåt mig samtidigt säga välkommen till ljuset och våren. Moderna klockor ställer om sig alldeles på egen hand, men jag har kommit ihåg att dra tillbaka övriga ur en timme också! Det blir nog trots allt sommar i år igen! Och fler tillfällen att spela bajsspelet!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 11, 2025

Barnsligt och bra

Barn på omslaget ska böckerna ha som kommer med i veckans tisdagstrio, så  har Skriv-Robert bestämt.

"Barn 312" läste jag när jag var barn själv, i alla fall väldigt ung. Den gick som följetong i Allers och man väntade ivrigt på nästa veckas nummer:  Hur skulle det gå för Martina, som tappat bort sina föräldrar? Dessutom önskade jag hett att jag skulle se ut som hon ... vilket var helt omöjligt ... Läste om Hans Ulrich Horsters roman som vuxen och tyckte att den fortfarande höll. 

"Vilken hand vill du ha" av danska Vita Andersen har också en liten flicka i huvudrollen. Hon lever med sin mamma som har mer än nog med sina egna problem och alldeles för lite tid och ork till ett barn. Mycket berörande historia.

"Barnen i Bullerbyn" är raka motsatsen. I Astrid Lindgrens småländska idyll har barn det bra, så där som väl nästan blivit något slags ideal. 

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 29, 2025

CITAT om barn som växelbor

Forskning visar att separationer i olikkönade relationer kan leda till ökad jämställdhet. /.../ De senaste decenniernas närmast explosionsartade ökning av växelvis boende kan beskrivas som en ”tyst revolution”.

-Saxat ur en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet i dag i vilken Helen Eriksson, forskare i demografi vid Stockholms universitet, intervjuas. Jag känner mig faktiskt lite stolt över att skrivit en bok om fenomenet, "Dela lika", tänkt för bokslukaråldern. Sagt i recensioner: "En fin historia som förtjänar många läsare." "Behandlar ett ämne som verkligen är angeläget för många barn." "Helt underbar!" "Fem stjärnor av fem möjliga" skrev en annan. När boken kom ut (för tio år sedan) tror jag den var den första om veckopendlande barn. Antagligen finns fler liknande berättelser nu. Lite glad och nöjd är jag ändå ... 

måndag, januari 13, 2025

Så fick Ronja och Birk sina namn!

Tittar för närvarande på den nya versionen av Ronja Rövardotter, den som gjordes av Viaplay men som sedan hamnat på SVT via en avstickare till Netflix. Bara historien om hur produktionen råkade i knipa är värd ett kapitel i sig ... men nu är det inte det som fångat min uppmärksamhet! 

Idag är Ronja och Birk accepterade som förnamn. I Sverige finns 7753 flickor som fått heta som Astrid Lindgrens rövardotter. 820 grabbar har döpts till Birk (uppgifterna hämtade från Skatteverket). Visst har det väl hänt att vi undrat hur de där namnen kom till? Nu har jag svaret, direkt från författarinnan själv!

I mitten av 1980-talet fick nämligen en kvinna i Värmland ett barnbarn, en pojke. Han skulle heta Birk. Kvinnan skrev ett brev till Astrid Lindgren och frågade om namnets historia. Naturligtvis fick hon svar, nedknattrat på maskin i lägenheten på Dalagatan och signerad med välkänd handstil.

Här är brevet, skrivet 14 februari 1987. 
Astrid skrev och berättade: "När jag skulle döpa rövarna och Ronja slog jag upp en kartatlas över Lappland. Där kunde jag hitta alla rövarnamnen, Pelje och Fjosok osv, och även Ronja, gömd i namnet på en lappkåta som hette Anronjaurekåtan. Beträffande Birk har jag inte någon sådan förklaring. Jag döpte först hans far till Borka, för jag tyckte det lät lite rövaraktigt, och så kallade jag sonen till att börja med Bork, men jag begrep snart att det skulle bli en väldig sammanblandning mellan far och son, så jag döpte om den lille gossen till Birk, och jag tycker att det är ett ganska bra pojknamn."

Trots att hon alltså är nöjd med sitt val av namn lägger hon in en reservation: "Jag skulle önska att ditt barnbarn finge ett namn till, av mera konventionellt slag, så att han vid vuxen ålder har något att ta till." Hon avslöjar också att hon med kraft avrått ett tyskt föräldrapar från att kalla en son Tjorven ... 

Nu kan ni med rätta undra hur i fridens namn jag vet allt detta. Jo, det vet jag tack vare att jag på Facebook hittade ett inlägg från en Julia Danielsson  som jag inte alls känner. Men hon visar sig vara sambo med just den här numera 38-årige grabben och har hittat brevet när hon rensat papper! Och uppenbarligen har denne Birk aldrig känt att han ville heta något annat.

Därmed anser jag att hon ramlat över ett stycke svensk kulturhistoria. Så den berättelsen kan man ha i bakhuvudet när man ser den nya Ronja. Första säsongen, sex avsnitt, finns på SVT Play. Andra omgången kan än så länge ses på Netflix men lär dyka upp hos SVT så småningom även den. 

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 08, 2025

Dagens ord 155

 TRÖSTEMÖSS

-Sjuka barn är inte sällan ledsna barn, det vore väl konstigt annars ... Nu upptäcker jag en för mig helt ny företeelse i vård-Sverige: tröstemössen. Små virkade, stickade eller sydda figurer som tillverkats av snälla tanter (jo, mest kvinnor) runt om i landet och som sedan skickas till olika sjukhus där personalen kan dela ut dem till rädda barn som söker hjälp för någon åkomma. Idén föddes i Danmark och har sedan importerats till Sverige, och tusentals tröstemöss har skickats ut i landet. En tröstemus får inte vara för liten eller för stor, måste vara i 100 procent bomull och stoppningen måste vara ny, det är kraven för att vilken unge som helst kan få en. Vilken himla sympatisk "folkrörelse"!

lördag, december 28, 2024

Jo jag tänkte på en sak ...

... att det verkar finnas förvånansvärt många människor som helt lever efter mottot att "lite svinn får man räkna med". Det märkliga är att de är cyklister, vuxna, i sällskap med barn. Både stor och liten i mörka kläder, på mörka cyklar, på dåligt upplyst gata. Noll cykelbelysning. Noll reflex. Så besinningslöst slarvigt. De tigger ju om att bli påkörda! Av andra cyklister, av bilar, lastbilar, bussar. Och vi minns en sann slogan som användes i någon trafikkampanj: bilar är hårda, barn är mjuka. Men lite svinn får man alltså räkna med ...? HJÄLP! 

onsdag, december 18, 2024

Barn och böcker – en kanonbra kombo!

Vilka böcker för barn och unga uppskattar du? Det är veckans kulturfråga från Enligt O, som dessutom bjuder på en jättefin vinjettbild!

Det finns absolut favoriter, några från när jag själv var barn, några från min tid som högläsande mamma  och några nyupptäckta under min tid som högläsande farmor.

"Tant Mittiprick" (Mrs. Piggle-Wiggle) av Betty MacDonald tyckte jag var jätterolig när hon hamnade i mina barnhänder och det tror jag ungar tycker fortfarande. Ska definitivt köpa den till barnbarnen fast kanske inte riktigt än.

Jan Lööf blev väldigt populär hos oss, inte minst tack vare "Sagan om det röda äpplet". Sven Nordqvist med Pettson och Findus ska heller inte glömmas bort. Och Barbro Lindgrens "Loranga, Masarin och Dartanjang"  vilken höjdare det var/är!

Långa Farbrorn och lilla Anna. Så poppis!
Vår ljuvliga treåring kan höra allt om Lilla Anna och Långa Farbrorn (Inger och Lasse Sandberg) hur många gånger som helst. Hennes storebror har, i sin fars fotspår, tänt på "Nussekudden" av Arne Norlin. Bland nyskrivet som går hem finns det mesta kring Greta Gris (Peppa Pig) men oj så mycket "merch" som omger henne och hennes gäng ...

Att Gunilla Bergström inte hade "uppfunnit" Alfons Åberg redan när jag var liten kan jag tycka var synd, men vi har ju tagit igen det med marginal. Den stora boken om Pippi Långstrump fick jag i julklapp när jag just hade fyllt åtta. Den är flitigt läst och ihoptejpad, men jag tänker nog att den funkar för ännu en generation! 

När Sonya Hartnett fick ALMA-priset kom en ny författare in i min värld, en vars "ungdomsböcker" verkligen fungerar också för vuxna. Och av alla barn/ungdomsböcker som handlar om livet i idrottsmiljö har jag gillat Bengt-Åke Cras, som skrivit om hockey. Missa inte heller Niklas Krog, som skrivit om basket (och dessutom en del fantasy som Sonen älskade).

Kvar står ett enkelt faktum: barnböcker är viktig litteratur och man har nytta av den där läsningen livet ut. Otroligt glädjande att försäljningsstatistiken tyder på att intresset lever. Gäller bara att det väcks i alla kretsar!

Copyright Klimakteriehäxan