Ut i naturen fast inomhus

Medan naturen så sakteliga drar på sig sina höstfärger undrar Enligt O: Vilka kulturella verk tycker du beskriver naturen extra bra? Det är alltså veckans kulturfråga. Vilket förflyttar mig till konstens värld.

Det finns en målare vars bilder nästan undantagslöst försätter mig i ett tillstånd som rent av liknar andakt: Claude Monet. Han föddes i Frankrike under 1800-talets första hälft, och han hade blick för naturlig skönhet. Se hans äng fylld av vallmo och bli övertygad!

Många är de som vandrat runt i hans trädgård i Giverny. Det är där den lilla "japanska" bron och näckrosdammen finns, den som "alla" har sett och älskat. Själv har jag aldrig kommit dit, men jag har sett blommorna flyta på vattnet i stora ramar på Modern Museum of Art i New York. Och naturligtvis i otaliga reproduktioner, på allt från vykort till t-tröjor, kaffemuggar och kassar.

"Linnea i målarens trädgård" skrevs av Lena Anderson och Christina Björk, och de var/är nog minst lika fascinerade av Monet som jag. En jättefin barnbok är det, att njuta av i snart sagt alla åldrar. Men filmvarianten varnar jag för, den tyckte jag inte alls gjorde vare sig Linnea eller målaren rättvisa.

Lena Anderson har också, tillsammans med Ulf Svedberg, gjort "Maja tittar på naturen". Även det en kanonbok – som i princip allt Lena A har varit inbladad i ... hennes teckningar är fantastiska.

I nästa vecka öppnas en utställning med den svenska naturmålningens mästare Bruno Liljefors på Åmells i Stockholm. Gratis att titta på djur och fåglar som för evigt gjort Liljefors till en populär för att inte säga älskad naturskildrare.

Om en "vanlig" bok, alltså en roman, hör hemma här är det kanske "Där kräftorna sjunger" (Where the Crawdads Sing) av Delia Owens, som jag gillade. I den hamnar man i en miljö långt från Bruno Liljefors snödrivor. Men för oss som inte är skogsmullar av födsel och ohejdad vana är det skönt att konsumera lite kultur inomhus ...

Copyright Klimakteriehäxan

Märklig läsupplevelse!

Nytt år, ny helgfråga, ny vinjett som andas vår till denna årgång som Mia i bokhörnan håller liv i. Nu med en undran: Har du fått något läst under jul och nyårshelgen?

Jo faktiskt har jag gjort det jag hade föresatt mig: läst Àgota Kristófs trilogi "Den stora skrivboken" (Le grand cahier), "Beviset" (La Preuve) och "Den tredje lögnen" (Le Troisième mensonge) som finns i en och samma pocket. Detta måste vara något av det märkligaste jag läst över huvud taget! 

Jag blev helt fascinerad utan att kunna sätta fingret exakt på vad det var som fick mig att nästan sträckläsa. Det är inledningsvis barn som berättar, det pågår ett krig, här finns rå grymhet och märkligt sexliv, alla mormödrar älskar inte sina barnbarn, vem kan man över huvud taget lita på? Böckerna kom 1986, 1988 och 1991 och har samma huvudpersoner, tvillingarna Claus och Lucas, men perspektiven växlar och ibland vet man verkligen varken ut eller in ...

Författarinnan flydde som 21-åring tillsammans med man och barn från Ungern 1956 i samband med den sovjetiska ockupationen. Hon kom att leva resten av sitt liv i Schweiz och lärde sig franska, tydligen med viss möda, men det blev det språk hon använde som författare. Hon dog 2011 och hade vid det laget fått en lång rad fina priser för sina romaner – det blev ytterligare fyra efter trilogin, den sista publicerades 2006. Men hon skrev också lyrik och dramatik. 

Aldrig hade jag hört talas om Kristóf förrän en annan bokvän satte den här pocketen i mina händer med den otvetydiga uppmaningen: Den här ska du läsa! Nu har jag alltså gjort det. Och kan fundera en hel del på vad det egentligen var för historia som utspelade sig ... en märklig läsupplevelse!

Copyright Klimakteriehäxan