I närheten av snille och smak

Veckans tisdagstrio är det dags för, förstås. Temat, som Skriv-Robert bestämt, är denna gång Svenska Akademien (associera fritt!). Jag får alltså närma mig det där gänget som sägs representera snille och smak, även om det periodvis funnits anledning att starkt ifrågasätta det.

Svenska Akademiens ordlista (SAOL) är ett språkligt rättesnöre som ibland verkligen kan överraska. Den boken tar sig lätt in på pallen denna gång. För oss som är roade av lek med ord och bokstäver som Alfapet/Wordfeud är den Lagen. Inte sällan blir man förvånad: somliga ord som man skulle vilja svära på att de inte existerar finns minsann. Medan andra som känns naturliga inte dyker upp ... 

Akademien ger också ut böcker på sitt eget förlag, deras lista över publicerade verk är lång och fylls ständigt på. Bland titlarna finns svenska klassiker, både poesi och fiktion (Lagerlöf. Boye, Moberg, Ekelöf). Men också lite nyare titlar som exempelvis "Fjärilen i min hjärna", en mycket berörande bok av Anders Paulrud som han skrev när han fått sin cancerdiagnos. Det här blev hans sista roman.

Det blev en oändligt sorgsen historia när en kvinna för första gången utsågs till akademiens ständiga sekreterare. Sara Danius, litteraturvetare, tillträdde jobbet 2015. Då hade hon varit ledamot i sju år, på stol nummer sju. 2019 avgick hon efter en lång rad konflikter. En faktor var oenighet om hanteringen av den s k Kulturprofilen som spelade en knepig och olämplig roll i akademiens utkant. Eftersom han var gift med en av ledamöterna (Katarina Frostenson) hade han fått tillgång till hemlig information bl a, samtidigt som han anklagades för sexuella trakasserier och våldtäkt. (Han hamnade i fängelse.)

Danius i en av de fyra klänningarna på omslaget
till hennes egen bok "Sidenkatedralen", en 
 samlingsvolym med essäer och artiklar hon skrivit.

Ett arv som Danius lämnade efter sig till sina medsystrar kan man kanske kalla det faktum att hon med sitt val av uppseendeväckande kreationer till Nobelfesten gav modeintresset ett seriöst erkännande. Innan klänningarna syntes hade hon gett ett ansikte till knytblusen som fick en renässans, hon gick till och med mannekäng på NK iklädd en modell hon själv designat. Jag satt i publiken!

De fyra fantastiska aftonklänningarna, skapade av Per Engsheden, fick kungligheternas outfits på Nobelfesten att hamna i (medie)skuggan. De har också visats på utställning och ingår nu i Nationalmuseums samlingar. Och så finns det förstås en bok! I "Danius och modet" utforskar Marie Ledendal och Philip Warkander Danius relation till mode – med fokus på just de där klänningarna. Får man kalla dem kaxiga utan att verka vanvördig?

I morgon är det fest i Stockholms stadshus igen. Jag har genom jobbet fått ungefär så mycket Nobel som jag tål (snarare kanske lite i överkant) men jag ser ändå till att kolla klänningarna när hela gänget glider nerför den breda trappan i Gyllene salen. Sedan ägnar jag mig åt annat!

Copyright Klimakteriehäxan

Hos Akademien (lite mindre högtidligt)

En gång om året är det extra pådrag i Svenska Akademiens lokaler i Börshuset i Gamla Stan i Stockholm. Det är den 20 december och mötet, som kallas högtidssammankomst, avslutar verksamheten för det gångna året.

I veckan är det dags igen, fast vi är visst inte bjudna varken du eller jag! Men det ska inte få hindra oss från att få lite insyn hos denna exklusiva församling.

Nyligen hade jag chansen att gå en guidad tur i lokalerna, och tänkte nu låta er se lite av vad jag såg, även om det var lite mindre högtidligt då än det blir i morgon. Håll tillgodo med bilder som ska vittna om snille och smak!

Gustaf III på plats under pendylen vars slag
världen lyssnar till kl 13 en torsdag i november
varje år.

Det är ingen mindre än kung Gustaf III (som är den som grundade akademien) som har utfärdat noggranna anvisningar för hur Akademiens arbete och sammankomster ska gå till, på sätt som i allt väsentligt fortfarande följs. Det var också han som bestämde hur många som skulle sitta med i församlingen. Det blev arton, av den enkla anledningen att aderton lät vackrare än exempelvis sexton eller sjutton ...

I år är De Aderton sexton, eftersom stolarna nr 3 och 16 är tomma då två av ledamöterna (Sture Allén och Kjell Espmark) dött och ännu inte blivit ersatta. Därför blir det heller inte något inträdestal denna gång. 
500 personer ryms i Börssalen och de är klädda i finaste stassen. Kungafamiljen har hedersplats.  

Man kan inte låta bli att undra vad som är det hetaste samtalsämnet i bänkarna medan man väntar på huvudpersonerna. Borde förstås handla om vad man läst. Men ... kanske går några tankar till den s k Kulturprofilen, landsman med årets pristagare Annie Ernaux? Han hade garanterat placerat sig i centrum här om han bara inte avslöjats som en praktbluff. Nu har han, utsläppt ur fängelset, fotboja, vilket inte är "comme il faut" till frack.

(Här en parentes: Med tanke på Akademiens turbulenta historia på senare år: Ni har väl inte missat "Klubben", den lysande reportageboken om hela cirkusen, skriven av Matilda Gustavsson?)

När ledamöterna tågar in parvis och slår sig ner kring det långa bordet är festen i gång. De sitter på förgyllda stolar klädda med blått siden, och tyget har akademiens lagerkrans invävd som mönster. Det är faktiskt den enda gången som man får sitta så fint, för av rädsla för slitage och spill får det vittra sällskapet finna sig i att bänka sig på enklare stolar till årets övriga möten. 

Samma lagerkrans ser ni på den snygga mattan mellan bibliotekets bokhyllor.

Ljus över Sveriges församlade ljushuvuden sprids naturligtvis med kristallkronor.

Detta är den ständige sekreterarens arbetsrum, nu Mats Malms.

Ständige sekreterarens arbetsredskap ... nja, han har dator ...

Tomt i väntan på det högtidliga.

Framför dessa dörrar framförs beskedet om vem som får Nobels litteraturpris, alltid
en världsnyhet och något många författare förtvivlat hoppas på att få ...

Här tar Akademiens bibliotek emot sina besökare. Öppet också för allmänheten!

Många böcker finns det i Akademiens bibliotek!

Sara Danius var den första kvinnan på posten som ständig sekreterare, vilket hon blev
2015. Hon lämnade jobbet efter turbulensen 2018, lämnade Akademien helt 2019 och
avled senare samma år i cancer. Bilden på henne är ett foto, som nu sitter bredvid
andra avporträtterade sekreterare. De brukar dock vara målade i olja. Kanske minns
du att jag hittade en tavla jag tyckte passade, även om den inte var direkt porträttlik?
Det hade jag förstås ingenting för ... men det här fotot är fint.

Copyright Klimakteriehäxan

(och tack till Lena Lundkvist som jag fick låna ett par bilder av)

Tänk att hon fick det!

Tänk att det blev Annie Ernaux! Äntligen fick man bli glad över ett Nobelpris i litteratur igen. Det var 12 år sen sist, den gången var det en annan av mina favoriter, Mario Vargas Llosa, som Svenska Akademien lyfte fram.

Jag behöver ju inte upprepa min förtjusning, skrev om henne (bland andra) så sent som i går och har nämnt henne här på bloggen ganska flitigt dessförinnan. Funderade ett ögonblick på att ta mig till närmaste bokhandel för att inhandla "En flickas memoarer" (Memoires d´une fille) som ska finnas i pocket, men avstod. Antar att befintliga ex var sålda på en halvtimme eller så, vilket betyder att jag var för sent ute.

Får fortsätta leta efter "Åren" som jag uppenbarligen lagt på något "bra" ställe. Men jag ska läsa memoarerna också, de trycks säkert på nytt redan i morgon eller så. Kan misstänka att monologen "Kvinnan" som en gång gjordes med Meg Westergren (premiär 1992) kommer att dyka upp också inom kort. Ernaux var dessutom gäst i senaste Babel, bra tajmat!

Den som eventuellt inte stiftat bekantskap med Annie Ernaux' författarskap redan är bara att gratulera. Fast största grattiset går förstås till henne själv!

Copyright Klimakteriehäxan

Fråga som så gott som alltid får fel svar

I morgon är det dags igen. Framgångsrika författare världen över hoppas få det där historiska telefonsamtalet från Stockholm, det som berättar att stor ära och en hyfsad penningsumma nu bara är att håva in. 

Enligt O ställer veckans kulturfråga, som till och med är en dubbel: Vem vill du se som vinnare av Nobelpriset i litteratur i år? Jag vill ju alltid att Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates ska få det. Upprepar detta envist, år efter år. Och Chimamanda Ngozi Adichie och Jennifer Clement ska ha det fast kanske inte riktigt än. Men jag får ju aldrig min vilja igenom!

På önskelistan.

Och så uppföljarfrågan då: Vem tror du vinner? Det är den fråga som så gott som alltid får fel svar. Ja vad finns det för exotisk poet jag aldrig hört talas om, än mindre läst, som akademien kan ha vaskat fram? Dock ser jag att franska Annie Ernaux finns med bland favoriterna. Det vore verkligen roligt, henne gillar jag och den nya romanen "En flickas memoarer" (Memoire de fille) ska jag önska mig i födelsedagspresent! 

Kanske hamnar även "Åren" (Les annees) på önskelistan. Den har några år på nacken men kom på svenska först nyligen. En enda av Ernaux' böcker har jag tragglat mig igenom på originalspråket, men det kostade på trots att hon skriver föredömligt kort och koncentrerat ... så ja tack till översatt version.

Copyright Klimakteriehäxan

Jaha. Eller nähä.

Jaha. Naturligtvis upprepas historien. Och nähä, inte har jag läst henne.

En för mig totalt okänd amerikansk kvinna och poet får Nobelpriset i litteratur 2020. Louise Glück heter hon, såvitt jag sett otippad av all expertis. Och, eftersom hon kommer från USA, än en gång ett hinder för mina favoriter Oates och Atwood att bli pristagare. Synd.

Det visar sig – föga förvånande kanske, med tanke på att författarinnan mig ovetandes bl a fick Tranströmer-priset för ett år sen? – att vadslagningsfirmorna hade Glück med i hanteringen. Det visar sig också, hör jag i Sveriges Radio, att oddsen för henne sjönk dramatiskt under det sista dygnet innan det var dags för tillkännagivandet.

Vilket än en gång kan tänkas väcka frågan om det trots allt (och trots att Kulturprofilen sitter inne och hans hustru inte längre är akademiledamot) kan finnas någon lösmynt människa bland De Aderton. Det har i alla fall läckt förr, vilket jag skrivit om här.

Copyright Klimakteriehäxan

En dag att få pris

Det är Den Där Torsdagen idag. Dagen när någon får veta att det han eller hon skrivit befunnits vara värt ett rejält pris. Ett Nobelpris i litteratur. Klockan ett kommer tillkännagivandet, precis som förr. 

Men allt är trots det inte precis som förr. Litteraturens värld har knappast hämtat sig efter skandalerna, den kring den ständiga akademisekreteraren Sara Danius, den s k Kulturprofilen och den kring de två pristagare som buntades ihop ifjol efter det överhoppade året. 

Visst har det stormat kring pristagare förr, men slogs det inte ett rekord då? Jag har, lite överraskande åtminstone för mig själv, läst något av både Handke och Tokarczuk. Ingen av dem fick mig mållös av förtjusning. Blev inte sugen på mer.

Idag undrar Efter O i sin återkommande "kulturfråga": Vem är din favorit bland tidigare Nobelpristagare i litteratur? Det finns förvisso ett gäng att välja bland, det första kom 1901, och jag har förstås inte läst dem alla. Men visst finns på listan människor som berikat våra liv genom fantastisk text, ord som stannat kvar, levt vidare, kanske också blivit omlästa!

Selma Lagerlöf var den första kvinnan som belönades (1909). Det förtjänade hon, med råge. Av senare års pristagare gillar jag (det vet ni redan) de två latinamerikanerna Gabriel Garcia Marquez (1982) och Mario Vargas Llosa (2010), herrar som jag träffat och blivit ganska förtjust i både tack vare deras böcker och deras personligheter. Där tror jag att vi har min topptrio.

Då är frågan om man kan få hojta ett "Äntligen!" i dag. Tror dock inte det. Jag har i åratal hävdat att Nobelpriset i litteratur bör gå till amerikanska Joyce Carol Oates eller kanadensiska Margaret Atwood, (de skulle rent av kunna dela!) men sedan man gav priset till Munro tror jag nordamerikanska damer är chanslösa ett bra tag framåt. En vacker dag finns två andra, i dag ganska unga, författande kvinnor som borde få komma i fråga: Chimamanda Ngozi Adichie och Jennifer Clement. 

Någon skrivande människa kommer i alla fall att bli glad strax efter klockan ett i eftermiddag, höra rasslet av miljonerna som trillar in. Med vederbörande gläds ett antal bokförlag, och bokhandlarna började förbereda Nobel-skyltningen i går eftermiddag, i hopp om att några lässugna ska komma rusande för att inte missa sitt prisvärda exemplar. 

Vis av skadan räknar jag dock med att den som får äran inte finns representerad i min (annars rätt så välfyllda) bokhylla. Och inte är jag säker på att det blir någon jag absolut måste läsa heller! Om ett par timmar vet vi.

Copyright Klimakteriehäxan

Blommor till kvinnor som förtjänat dem

I går stod den på Norrmalmstorg mitt i Stockholm, blomversionen av Nobel-klänningen som Pär Engsheden skapade för Sara Danius, en kort period ständig sekreterare i Kungliga Svenska Akademien. Hon bar den på den Nobelfest som skulle komma att bli hennes sista. Men klänningen gjorde verkligen att hon syntes!

Den orange och rosa kreationen, som var stor som ett moln, stod i skarpast möjliga kontrast till de svartvita frackherrarna som annars regerade på podiet under prisutdelningen som vanligt. Klänningen, sydd i 25 meter sidentaft, verkar nu bli en viktig del av Danius eftermäle. Det är också den hon bär på Daniel Fyffes fina porträtt "Sara" som du kan läsa mer om här.

Samtliga hennes och Engshedens fyra Nobel-klänningar – de skapade dem verkligen tillsammans – ska snart finnas att beskåda på Nationalmuseum, dit de skänkts.
Utställningen öppnar den 26 mars och blir säkert ett pålitligt dragplåster, för exklusivt mode är kul att titta på, det är vi många som tycker!

Så tråkigt då att klänningen i blomsterupplaga redan var borta när jag kom till Norrmalmstorg i dag. Den var en del av Interfloras sätt att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen (igår). Fast jag tycker ju att blommorna borde ha hållit ytterligare någon dag ... Bland andra Astrid Lindgren, Elin Wägner, Jenny Lind och Margareta Krook höljdes också i blommor dagen till ära, men utan att ha kollat misstänker jag att även de är tillbaka i den statygråa verkligheten i dag. De förtjänade dock alla sina blommor!

Ett debattinlägg av annat slag som också har med Danius att göra kom med på årets Vårsalong på Liljevalchs. "Flytta svenska akademien till Göteborg!" står det på den gyllene skylten, skapad av Manfred Soeder. Texten var rubriken på ett uppmärksammad krönika i Göteborgs-Posten som tidningens kulturchef Björn Werner skrev hösten 2018. När Vårsalongen nu snart plockas ner från utställningens väggar hamnar just det här verket i Göteborg – eftersom kulturchefen, naturligtvis förtjust över att ha gjort  avtryck i konstvärlden, köpt det!

Copyright Klimakteriehäxan
Foto på statyerna: Interflora

Mitt råd till Akademien: Gör inte en tavla till – köp den här!

Daniel Fyffes har målat porträttet av vännen Sara Danius.

Det är förstås ingen som bett mig.
Ingen kommer heller att tacka mig.

Likväl har jag utsett mig själv till rådgivare åt Kungliga Svenska Akademien. Det gäller ett konstinköp. Jag har stött på en tavla som De Aderton snarast bör införskaffa.

Katarina Malmgren har Kompani
Kolibri där verket ställs ut.

Just nu hänger verket i ett galleri på Köpmangatan i Gamla Stan i Stockholm. Tavlan heter kort och gott ”Sara” och är ett stort porträtt av Sara Danius, ja ni minns rimligen att hon varit akademiens ständige sekreterare, den första kvinnan i rollen och också en som fick behålla jobbet kortare tid än de flesta av sina föregångare. /.../

Alla gubbar som innehaft den prestigefyllda posten tidigare hänger avporträtterade i akademiens lokaler, i självaste sekreterarrummet. Men av Sara Danius hade inget porträtt hunnit beställas eller målas. Fast nu finns det ett. Ett fint. /.../

Tavlan säljs för 35 000 kronor eller till högstbjudande. Det är i akademisammanhang en struntsumma, men här vore det väl använda pengar.  

Därav mitt råd till den där vittra församlingen: Köp tavlan. Det skulle hedra er. Sara Danius blir förvisso ihågkommen ändå, men hon förtjänar verkligen sin plats i akademiens lokaler, nu precis som då. ./.

Du läser hela min krönika på News 55, här. Då upptäcker du också en rad symboliska detaljer i Daniel Fyffes målning. News 55 är en gratis sajt på nätet som riktar sig specifikt till en något äldre läsekrets.

Copyright Klimakteriehäxan

PS  Tavlan kan ses på galleriet fram till 8 mars. Det råkar vara Internationella kvinnodagen ...

Mjukstart för helgfrågan 2020

Mia i bokhörnan fortsätter att ge oss bloggarkollegor en helgfråga på torsdagseftermiddagarna även i år. Trevligt!
Det blir en lätt fråga i starten, skriver hon och ja, man behöver ju inte tänka så himla länge för att svara på den som är årets första 2020: Vad läser du?

Jag har just läst ut första julklappsboken, den "tog slut" i natt. "Klubben" av Matilda Gustavsson handlar som ni ju redan vet om "Kulturprofilen" Jean-Claude Arnault och hans sexfixerade liv i Svenska Akademiens utkanter. Det är ett gediget och välskrivet reportage, redan lovordat av massor av läsare.

Möjligen är jag en troskyldig liten blomma från vischan (hade aldrig hört talas om klubben Forum trots många år i Stockholms massmedievärld) men omfattningen av hans "aktivitet" är svår att ta in. Ännu svårare är det att ens försöka fatta hur hans fru, poeten Katarina Frostenson, är funtad, eftersom hon uppenbarligen varit helt införstådd med och till och med bevittnat hans ibland ruggigt våldsamma erövringseskapader.

Lägg därtill att man får ytterligare ved på brasan om hur illa ställt det är eller åtminstone har varit med det där gänget på de arton stolarna i Stockholms börshus. Märkliga affärer, lindrigt uttryckt. Mobbning. Ilskeutbrott. I boken radas de upp, konstigheterna, och man blir faktiskt både upprörd och illa berörd.

Julklappsbok nummer två väntar: Anna-Karin Palms "Jag vill sätta världen i rörelse", en biografi om Selma Lagerlöf. Tar kanske något riktigt lättuggat emellan ...

Copyright Klimakteriehäxan

Att knyta en blus är också en konst

Det är torsdag i dag.
Vilket betyder att Svenska Akademien håller traditionsenligt veckosammanträde i sitt så kallade sessionsrum i Börshuset i Gamla Stan. Men det blir inte fullt runt bordet. Tre stolar står tomma, i väntan på inval av nya ledamöter efter den turbulens som rått.

En klar brist på kvinnor råder i församlingen. De är tre nu, sedan Tua Forsström kom till i februari. Men den kvinna som märkts mest i akademisammanhang på åratal är utan tvekan Sara Danius, som inte längre är vare sig ständig sekreterare eller vanlig ledamot på stolen med nummer arton. Hon lyckades med en rad saker som församlingens talesperson och mest synliga företrädare. En av dem, som inte hade ett smack med snille att göra, fast möjligen med smak, det var att ge knytblusen ett ansikte.

Det där blusmodet inspirerade Anna-Malin Andersson till den femtio kilo tunga skulptur i vit italiensk carrara-marmor som finns med på Liljevalchs vårsalong.
-Verket är en hyllning till alla kvinnor – såväl de som gör sin röst hörd, som de som kämpar i det tysta, har konstnärinnan förklarat, i sant feministisk anda. 

Fast riktigt SÅ stor rosett hade väl inte Sara Danius ens när striden stod som hetast ... den här marmorvarianten ger mig lite Disney-vibbar ... men jag gillar den ändå!

Tomma stolar är det vid Akademiens bord i ett annat verk på vårsalongen: Stefan Bennedahl har skulpterat "De Aderton", ett högtidligt(?) sammanträde i stengodslera och trä. 

Vi får önska det där gänget en härlig torsdag, precis som vi önskar för oss alla, med eller utan knytblus! Och någon gång ska jag också läsa "Husmoderns död" av Sara Danius. Annars verkar både husmodern och blusar med rosett vid halsen ha någon sorts evigt liv.

Vem av de tolv herrarna i församlingen kan detta vara?

Copyright Klimakteriehäxan

Debutanter jag minns

Dags för en topplista med rötterna i Johannas deckarhörna:
Idag handlar veckans topplista om de debutromaner vi har läst under året och gillat så mycket att vi gärna vill fortsätta följa författaren.

Nu tar jag mig friheten (igen) att ignorera ett par ord i uppmaningen. "Under året" kan det inte bli, för jag har kanske inte ens läst fem debutanter i år. Men andra debutromaner jag minns kommer här, och de är alla synnerligen värda plats på vilken topplista som helst och ja, jag har fortsatt att följa dem alla:

"Flyga drake" (The Kite Runner) blev Khaled Hosseinis strålande inträde på den litterära scenen 2003. Om uppväxten i ett Afghanistan där talibanerna spred skräck och folkgrupper som tidigare samexiterat tämligen problemfritt hetsades mot varandra.

"Vindspejare" av Agneta Pleijel kom redan 1987. Då hade författarinnan redan haft viss framgång med teatermanus och poesi. Den här romanen gestaltar delar av hennes egen bakgrund, och i mitt tycke har Pleijel faktiskt aldrig kommit upp i samma nivå igen. Trots en lång rad publicerade verk.

"Lila hibiskus" (Purple Hibuscus) var Chimamanda Ngozi Adichies första bok, och hon blev hyllad redan från start, med rätta. Stora genombrottet kom dock med roman nummer två, "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun), om en familjs öde mitt i Biafrakriget. SÅ bra!

"Ers majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E Samuelson publicerades 2008 och satte Hajby-affären på kartan för oss som inte kunde minnas den. Paret har fortsatt i samma synnerligen läsvärda anda, med att gestalta moderna historier i historien, sådana vi annars redan glömt.

Selma Lagerlöf (ja, jag återkommer ju till henne hela tiden men hon förtjänar det) debuterade redan 1891, vid 33 års ålder, med "Gösta Berlings saga". En klassiker värd namnet. Så blev hon också den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur, 1906, och invald i Svenska Akademien 1914, en ära betydligt större då än i dag ... 

Så här sa den kloka och klarsynta Selma om samlingen, förmodat rik på snille och smak: »Hade medlemmarna där plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna kommer bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga.«

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om Horace och kvinnorna

"Du visste det ju hela tiden: när en kvinna släpps in på din tidigare plats så går allt åt skogen. Plötsligt ska ni granskas som andra dödliga! Vara anständiga och inte bara ständiga. Fy fan! Fattar att det är läskigt! Tur att hon är borta i alla fall. Och ärligt talat. Du visste det ju. Kvinnor lämpar sig inte för den här typen av sammanslutningar. Dom klarar inte trycket."

-Nina Rung, kriminolog, genusvetare och debattör, skriver ett öppet (och härligt elakt) brev till Horace Engdahl, en f d ständig sekreterare i Svenska Akademien och en av huvudfigurerna i den timslånga dokumentären "Det slutna sällskapet" som sändes i Sveriges Television ikväll. Engdahl har varit stenhård i sin kritik av Sara Danius, som var akademiens sekreterare, den första kvinnan på posten, tills hon tvingades avgå i samband med kaoset kring "Kulturprofilen" Jean-Claude Arnault, en man som Engdahl högaktar och beundrar. Arnault kan nu se fram emot två och ett halvt år i fängelse, dömd i hovrätten som skyldig till två våldtäkter. Horace Engdahl avser att fortsätta som en av De Aderton, som om ingenting hänt.
Rung avslutar sitt brev med "vänlig hälsning och förhoppning om en snar avgång". 
Dokumentären kan förstås ses i SVT Play.

Dagens ord 35

KNUTBLUS

-Det vi trodde hette knytblus kallar dess främsta bärarinna för knutblus. En av många detaljer, fast förstås långt ifrån den mest intressanta, i Sara Danius Sommar-program som fortfarande inte är slut i radions P1 när jag skriver detta. Vilken otrolig historia som Svenska akademien gått igenom! Skandal är milt uttryckt. Och slutet har vi väl inte sett än. Fast Danius lär klara sig alldeles utmärkt hur som helst. Klok och välformulerad kvinna.

CITAT om lediga platser

"Det ska bli väldigt roligt, ja, rent av underhållande att se vilka som tackar ja till en plats i denna misär."

-Författaren Kerstin Ekman kommenterar att Svenska Akademien nu säger sig vara redo att välja in fyra nya ledamöter sedan fyra avhoppare, en av dem Ekman, formellt beviljats utträde i dag. Själv lämnade hon stol nummer 15 redan 1989, missbelåten med hur De Aderton hanterade Rushdie-affären.

En alldeles vanlig torsdag

Det blir ingen upphetsning kring väggurets slag klockan 13 den speciella torsdagen i oktober, ingen spänd väntan på att den vita dörren ska slås upp, inget besked om att ännu en författare just blivit åtta miljoner kronor rikare.

Inget Nobelpris i litteratur år 2018, helt enkelt. Unikt. Men man måste ju alltid försöka se saker och ting från den positiva sidan, eller hur?
Alltså kan världens alla författare sova gott den där oktobernatten mellan onsdag och torsdag. Ingen anledning att ligga vaken och knöla om kudden fjorton gånger i väntan på en telefonsignal. Ta sovmorgon, det är min rekommendation!

Vi i "andra änden" av priset slipper reta oss på något. Exempelvis behöver vi inte gnälla att "ännu en oläst och okänd skribent" har grävts upp ur anonymitetens djupa grop. Inga stön om krånglig poesi och brist på svenska översättningar kommer att höras. Inte behöver vi heller sörja att både Margaret Atwood och Joyce Carol Oates än en gång får klara sig utan de där miljonerna.

Och, handen på hjärtat, hur hade det egentligen låtit om den som kliver ut genom Akademiens dörr ståtat med titeln "tillfällig ständig sekreterare"? Den språkliga praktvurpan hade inte varit en prydnad för något endaste litet Nobelpris.

Det blir helt enkelt en torsdag som alla andra. Ingen rusning i bokhandeln, inga vadslagningsrekord, ingen panikjakt på experter till radio och tv, ingen storsatsning på nytryckta bokupplagor, inget sökande efter kvalificerade översättare.
Det blir en alldeles vanlig torsdag.

Copyright Klimakteriehäxan

En fortsättning på den här texten om hur tv-tittarna "drabbas" finns att läsa här, på gratissajten Nyfiken Grå!

DUBBELCITAT: Paus för Nobelpriset?

"Att ta paus från Nobelpriset vore som att ta 'paus' i ett kärleksförhållande. Det betyder ju alltid att det är över, men ingen törs eller vill säga det."

-Förläggaren Svante Weyler svarar på Svenska Dagbladets fråga om Svenska Akademien bör dela ut Nobelpriset i litteratur i år. Och det tycker han alltså att man ska. Medan andra tycker att det vore lämpligast att avstå. Samtidigt visar det sig att ännu en ledamot inte vill vara med längre: Sara Stridsberg begär utträde och lämnar ännu en stol tom. Nu är de bara tio kvar!
Kan inte låta bli att komplettera med några ord från förr, ord som också fått ny aktualitet i dessa kristider:

"Akademiens illitterata 'sjunde avdelning' sitter dock med och dömer litteratur, alltså efter valspråket 'tycke och smak' (utbytt mot snille och smak). Därför bli omdömena mycket subjektiva eller godtyckliga, och ungdomen får därigenom ett falskt begrepp om litterära värden. Vilka kvalifikationer erfordras för att bli intagen i denna orden? Säg det! Man skall visst vara schangtil karl framför allt."

-August Strindberg om Svenska Akademien, tidigt 1910-tal. Själv blev han (förstås) varken invald som ledamot eller utsedd till litteraturpristagare, vilken möjligen kan ha präglat hans kritiska åsikter ...
På den här adressen hittar ni så småningom fler "lördagscitat".

CITAT: Vem är arbetsduglig?

"Hade medlemmarna där (i Svenska Akademien) plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna komme bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga."

-Dessa kloka ord tillskrivs allas vår idol Selma Lagerlöf, som själv blev den första kvinnan att inta en av de aderton stolarna i Svenska Akademien. Hon valdes in 1914. Dessförinnan fick hon, också som första kvinna, ta emot litteraturpriset 1909. Ovanstående klarsynta analys dateras tio år senare, till 1919. Fast man vill ju hoppas att en och annan som passerat det där 70-årsstrecket fortfarande duger till diverse sorters arbete ... Selma skrev i alla fall själv flera böcker efter sin 70-årsdag. Och Cirkus Svenska Akademien är inte över.

Cirkus Svenska Akademien

Ack ja, nu har Cirkus Svenska Akademien invaderat även Helgfrågan ...
Mia undrar nämligen vad vi tycker om det som händer kring och i denna anrika institution. Tja, alla tycker ju något, eller hur?

Jag tycker att det är en pinsam historia, full av feghet och folk som inte vill ta ansvar för någonting. Full av folk som bor billigt på fantastiska adresser i Stockholm. Folk som andra människor skrapar med foten för, fast de så uppenbart inte förtjänar det. Folk som flutit ovanpå i åratal. Folk som dunkar varandra i ryggen, både ekonomiskt och när det gäller att framhålla akademiska kvaliteter. Vem som ligger med vem är i sammanhanget inte intressant, så länge det handlar om att man är överens vid sänggåendet, så att säga.

Mot livslångt ledamotskap talar Göran Malmqvist varje gång han öppnar munnen, fast det tror han naturligtvis inte själv. Den mannen har passerat sitt bäst-före-datum med bred marginal. Och han är nog inte ensam om det.

Någonstans tror jag att vi har en bra bit kvar till slutet på denna sorgliga historia. Tveksamt om det kan bli någon pristagare utsedd i år, så känns det i alla fall nu. Det må väl vara hänt. Sorgligt är det ändå att Sveriges rykte tagit stryk i sammanhanget. Man ska inte tro att omvärlden inte bryr sig, för det gör den! Personligen har jag fått upprepade frågor i ärendet från både England och USA.

Bonusfrågan tar avspark i den avgångna Sara Danius: Sara är ju som bekant förtjust i knytblus, har du något plagg du gillar speciellt mycket?
Något verkligt älsklingsplagg tror jag inte att jag har, men jag har gott om kläder som jag verkligen gillar. Dock har jag inte ägt en knytblus på närmare fyrtio år ... och jag ska inte köpa någon heller. Och det har egentligen inte ett smack med Sara Danius att göra.

Sedan kan jag inte låta bli att le varje gång jag hör/ser Anders Olsson presenteras. Han är "tillfällig ständig sekreterare". Det ni, det är en titel som heter duga! Bättre än "Kulturprofilen", tror jag i alla fall ...
Men "snille och smak" är en devis som borde ersättas snarast. 

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 30

INSYLTNINGSGRAD

-Nej, detta begrepp hämtar jag inte ur någon gammal kokbok. Däremot kan det användas för att kvantifiera en persons inblandning i någon "affär", exempelvis i cirkusen kring Svenska Akademien. Horace Engdahls "ledsagare" (se Dagens ord 29) Stina Otterberg använder ordet i en artikel i dagens Svenska Dagblad i vilken hon förklarar att ingen jävsituation förelåg när hon genom akademien fick en hyfsad summa pengar år 2016. 

Färgglatt citat och lite snillrikt om Akademien

"Vi börjar i chockbeige och illbrunt och går ner till muntert militärgrått. Ibland kör vi nån pigg pansargrå också."

-Scenografen Göran Wassberg, som arbetat mycket med Ingmar Bergman, beskriver regissörens favoritfärger intervjuad i SvT, med anledning av "Bergmanåret" – Bergman skulle ha blivit 100 år i år. Får åtminstone mig att tänka på en annan man med personlig finess på den muntliga paletten: Bengt Grive, sportkommentatorn som var expert på bl a konståkning och från rinkside konstaterade att de tävlande var klädda i "mörkvitt", "blåbärsrisgrönt" och "sängkammarrosa", till exempel. Men han såg kanske aldrig någon i chockbeige.
Hos Marie i Skrifvarstugan hittar ni förmodligen fler lördagscitat under dagen.

Och så kan jag inte låta bli att komplettera med ett citat ur dagens tidning, om den helt osannolika historien med Svenska Akademien och "kulturprofiler" av olika dignitet:

"Vid sidan av stora händelser passerar de små skandalerna lätt obemärkt förbi. Som att Ebba Witt-Brattström tas in som ­expert för att kommentera turerna i Svenska Akademien. Som vore århundradets kärlekskrig med Horace Engdahl glömt och förlåtet, och hennes egen roll som mångårig sekreterarhustru blott en källa till kunskap och inte till privilegier och allmänt solande i makens akademiglans."

-Elsa Westerstad, debattredaktör på Svenska Dagbladet, skriver en klok krönika om Svenska Akademien i dag. Klicka på länken och läs hela texten!