Ovanligt enkelt att besvara: inga. Det är många år sedan jag avgav något nyårslöfte över huvud taget, eftersom jag ytterst sällan, förmodligen aldrig, lyckades uppfylla något. Att jag skulle sätta upp ett mål på kulturområdet av typen antal lästa böcker, sedda filmer, besökta konstutställningar – nej, det skulle enbart skapa stress, ingen glädje!
Copyright Klimakteriehäxan
| Filippa K hade en originell och vacker julkrans i skylten! |
| Kungsträdgården i vit skrud - så småningom blir träden rosa! |
| Fin lysande räv på Norrmalmstorg. |
Visst finns det anledning att klaga på året som nyss tog slut. Krig, svält och elände, maktfullkomliga människor som inte verkar vara vid sans, väderöverraskningar, naturkatastrofer. Men om man bestämmer sig för att vilja se ljuspunkterna i tillvaron så finns de ju faktiskt där! Jag vaskar fram några personliga favoriter. Långt ifrån alla jag nämner kommer från 2025, men det är under det senaste året jag "hittat" dem!
Årets roman: "Öppet hav" av islänningen Einar Karason. Det råkade vara den allra första boken jag läste under 2025 och jag går och smånjuter av den än! Bygger på ett verkligt drama i kallt vatten. Välskrivet.
Årets faktabok: "Vrålstark och skiträdd" av Marie Göranzon och Stina Jofs. Om ett långt liv med teater.
Årets film: "The Penguin Lessons". Om britten som kommer till Argentina som engelsklärare, mitt i en våldsam epok. Bygger på en sann story som utspelar sig i en tid när jag av och till var i landet. Rekommenderas!
Årets comeback: Siw Malmkvist. Jag kan ju många av hennes låtar från förr, nu såg jag dokumentären om henne på SVT där hon till råga på allt var julvärd. Vilken 89-åring! Stekhet! Ett föredöme!
Årets idrottsbragd: Haha ni trodde jag skulle skryta med mina pingismedaljer? Nej! Men Mondo lyckades i tredje och sista försöket på VM och satte världsrekord i stavhopp på ofattbara 6.30. Bordtennisens Truls kommer i hälarna på honom.
Årets musikupplevelse: Barnbarnen sjunger "Hej tomtegubbar!"
Årets matminne: Nyårsaftonens hummer. Plus mina eviga bananpannkakor som jag aldrig tröttnar på!
Årets bokutgivning: Mina egna två som jag tryckt "utan förlag", s a s. "I ljust minne bevarad" i januari, "Sånt nästan bara jag minns" i november.
Årets TV-intervju: Björn Borg som gäst hos Fredrik Skavlan, första intervjun på trettio år. Och han sa varken "typ" eller "liksom" en enda gång!
Årets märkligaste mediehändelse: Hajpen kring Joakim Lundell. Vem bryr sig, egentligen? Och i så fall varför? (Inser att just detta inte kvalar in som "trevlighet" men låter det stå kvar).
Jag är faktiskt inte jättetlat av naturen, men ibland kan den ju slå till ändå, lättjan. Som nu när jag tänkt skriva några rader om det just påbörjade året 2026. Scrollar bakåt här i bloggen och finner att det jag skrev för ett år sen, det gäller än. Så detta, gott folk, är inget annat än en mycket lätt uppdaterad repris från en slöfock som för dagen inte hade några nya idéer!
Tänk att jag minns hur märkvärdigt det var med nyår förr i världen. Hur man satt och övade sig på att skriva det ändrade årtalet, med den nya slutsiffran. Hur man påstod att det var "svårt", kanske inte väldigt svårt men i alla fall lite ... Hur man i dagboken summerade året som gått. Hur man valde att sortera sina minnen. Hur man förde över vissa saker till den nya fickkalendern. Hur man framför allt i de sena tonåren oroade sig för att inte ha en bra plan för själva nyårskvällen, det gällde ju att fira, "ha roligt" till varje pris! Hur man skrev en önskelista för det år som just börjat.
Tack och lov har det där med byte av årtal blivit väldigt mycket mindre ödesmättat. Tror att dramatiken har minskat i samma takt som min ålder ökat ... Det har säkert också bidragit att jag inte så sällan jobbat i nyårshelgen, det var ofta priset för att vara ledig på julafton, vilket jag prioriterade.
Önskelistan blir numera aldrig nedskriven, men nog finns den där i bakhuvudet, även den uppdaterad med ålderns rätt. Om hälsa, om glada och lyckliga barn och barnbarn, om lugn och ro, och så förstås det som Sven Melander en gång präntade i alla tv-tittare och ett barn som inte kommer på "rätt" svar när Sven ställer frågan om den hetaste önskningen. Ungen skulle säga "Fred på jorden!" men kom aldrig på det ... Idag är det svårt att glömma hur mycket ofred vi har omkring oss.
Nu har jag i alla fall hängt upp ny almanacka på kylskåpet och ska jaga inlaga till min lilla filofax, idel blanka sidor. Känner inga problem med att skriva 2026 i stället för 2025 ...
Ute är det vinter som det nya året bjuder på med snöyra och kastvindar, isen tänker nog lägga sig. God fortsättning, igen!
| Reprisernas repris: en besvärjelse, en het önskan även inför 2026. |
Två dagar skydde jag värre än pesten när jag var ung
Midsommarafton och nyårsafton.
Alla i omgivningen frågade hela tiden om ens planer.
Bortbjuden? Krogen? Liten, intim tillställning? Jättefest med drömkavaljer?
Det där med kavaljeren var naturligtvis den ömmaste punkten. Alla hade vi ju inte någon, i alla fall inte varje -afton, och vad skulle man ta sig till då? Vilken fasad skulle visas upp?
Kläderna var viktiga.
Ny klänning, snygga skor – även om de skulle finnas långt in under bordduken större delen av kvällen.
Håret. Make up-en. Ett kul smycke.
Helheten skulle, det var förstås målet, bli fullständigt oemotståndlig.
Och det vet man ju vid det här laget hur enkelt det är. De allra flesta av oss framstår aldrig som oemotståndliga, hur mycket vi än anstränger oss, hur gärna vi än vill.
Det finns en textrad ur en låt i ”Jösses, flickor” som jag tycker träffar så mitt i prick:
”Jag ville gärna vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå – för den som jag håller av”.
Min ungdoms nyårsaftnar slutade lite hipp som happ. Ibland föll jag i säng fram på småtimmarna med sönderdansade tår, ibland hamnade ett tjejgäng på eftersläckning i något trångt flickrum där fnissningar hyssjades ner så att ingen som somnat skulle vakna. Det hände också att det fanns en kavaljer som kanske liknade drömprinsen i någon liten bit. Men afton-traumat bestod, i många långa år. Även om fokus sakteliga förflyttades från kavaljersproblemet till mat och dryck ... fast kläderna fortsatte vara något att tänka på.
Vid närmare eftertanke måste det ju ändå vara fel på grundprincipen. Varför ska det vara så ofantligt viktigt hur vi tillbringar en nyårsafton, var och med vem? En enda kväll på året, låt vara den sista!
Långt viktigare borde det väl ända vara vad man gör med de övriga 364 kvällarna på året.
Och även då vill man ju trots allt vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå …
Gott Nytt År!
| När juleljusen lysa kan inte hiertat frysa ... och som tur är lyser de där ljusen även på nyår! Kortet sändes till min pappa 1942. |
Julstjärnorna tappar en del blad, kanske får jag inte en enda kvar att sätta ut på balkongen i vår? Där blommar för övrigt fortfarande pelargonerna och margueriten från i midsomras ger sig inte heller.
Ute skiner faktiskt solen men det blåser. Fast vi som sluppit undan Johannes ska ju absolut inte klaga på vindarna, för hit har de värsta tack och lov inte kommit.
Nu gäller det att rusta sig för det som komma skall: nyåret. För min del handlar det om att se till att vi har lite bubblig dryck hemma så att vi kan skåla in 2026 samtidigt som vi önskar, hett och innerligt, att det ska bli ett bättre år än det vi just håller på att runda av.Nyårsfirandet har i alla fall även i år delvis bestått av att den som haft vägarna förbi Kungsträdgården i Stockholm har kunnat se ännu en uppsättning av kinesiska konstverk, figurer med lampor inuti som lyst upp dygnets mörka timmar. Jag hann fånga dem innan de förpassades till – tja, jag vet ju inte exakt vart, men en sak är klar: nog ser pandan ut att vilja bort från Kungsan. Den pampiga och fantasieggande fjärilen längtar förmodligen också till soligare och varmare omgivningar ...
Låt oss innerligt hoppas att Ormens år kan bli ett Gott Nytt År, såväl i Kina som här (och i resten av världen också, gärna!)
Copyright Klimakteriehäxan
Tänk att jag minns hur märkvärdigt det var med nyår förr i världen. Hur man satt och övade sig på att skriva det ändrade årtalet, med den nya slutsiffran. Hur man påstod att det var "svårt", kanske inte väldigt svårt men i alla fall lite ... Hur man i dagboken summerade året som gått. Hur man valde att sortera sina minnen. Hur man förde över vissa saker till den nya fickkalendern. Hur man framför allt i de sena tonåren oroade sig för att inte ha en bra plan för själva nyårskvällen, det gällde ju att fira, "ha roligt" till varje pris! Hur man skrev en önskelista för det år som just börjat.
Tack och lov har det där med byte av årtal blivit väldigt mycket mindre ödesmättat. Tror att dramatiken har minskat i samma takt som min ålder ökat ... Det har säkert också bidragit att jag inte så sällan jobbat i nyårshelgen, det var ofta priset för att vara ledig på julafton, vilket jag prioriterade.
Önskelistan blir numera aldrig nedskriven, men nog finns den där i bakhuvudet. Om hälsa, om glada och lyckliga barn och barnbarn, om lugn och ro, och så förstås det som Sven Melander en gång präntade i alla tv-tittare och ett barn som inte kommer på "rätt" svar när Sven ställer frågan om den hetaste önskningen. Ungen skulle säga "Fred på jorden!" men kom aldrig på det ... Idag är det svårt att glömma hur mycket ofred vi har omkring oss.
Nu har jag i alla fall hängt upp ny almanacka på kylskåpet och bytt inlaga i min lilla filofax, idel blanka sidor. Känner inga problem med att skriva 2025 i stället för 2024 ...
Ute är det vinter, isen lägger sig, det är trettondagsafton. God fortsättning, igen!
| Snart kommer de, årets första djärva skridskoåkare ... |
| Så blev det vitt på marken ändå ... men inget riktigt istäcke på sjön. Än. |
Dags för ännu en träda-fram-are: jag är en djupt omodern människa. Det yttrar sig förmodligen på flera sätt, men just nu är det extra tydligt! Akutläge råder!
Det är nämligen så att jag envist hållit fast vid vanan att ha en liten fickalmanacka, en i papper. Fick i julklapp för rätt många år sedan en liten snygg filofaxpärm i rött, att fylla på med nya sidor år efter år. Vilket jag gjort, trots att det blivit allt svårare. Till sist har det där "innanmätet" bara kunnat köpas på ett enda ställe i Stockholm: NK:s pappersavdelning.
Mina besök på NK är inte många, har aldrig känt mig hemma där, men en gång om året har jag ändå styrt stegen dit. Så också härom dagen. Och vad är beskedet? Jo, den där sorten har vi slut på, går inte att få tag i. Sedan kommer den ironiska poängen i historien: på ett bord bredvid kassan skyltar man med filofaxpärmar i samma storlek, säkert tjugo-trettio stycken. Som man vill sälja, för löjligt många kronor. Löjligt många, eftersom själva kalendrarna, själva inlagan, inte går att köpa ... så vad ska man då ha pärmarna till?
Blir jag nu tvungen att börja använda mobilen? Eller kan man hitta "oäkta" kalendersidor? Jag gick på jakt, man är väl optimist! Och se, jag lyckades! Hittade butiken som blev min räddare i nöden. Framförde min tacksamhet till killen i kassan, samtidigt som jag sa att är man så omodern som jag så får man finna sig i att söka lösningarna där man egentligen inte tror att de ska finnas.
Omodern? Han tittade oförstående på mig. Sa: Du anar inte så många papperskalendrar vi säljer i alla olika format. Vartenda nyår!
Ja men så skönt, "omodern" är en etikett jag kan leva utan. Tills nästa gång den sitter i pannan, för alla att se ...
| Oskrivna blad för 2025 än så länge. |
Det verkar fortfarande finnas folk som avger nyårslöften. Man ska bli snällare, smalare, starkare, miljövänligare, läsa mer, titta mindre på alla skärmar, äta mer grönsaker, bara dricka vin när det är fest, träna oftare, ringa ensamma människor så att de förstår att de inte är bortglömda.
Säkert bra föresatser allihop, jag vill inte vara negativ. Men faktum kvarstår: de där löftena är ruskigt svåra att hålla. Ok någon vecka kan det gå bra, en dryg månad kanske .... men sedan radar hindren lätt upp sig. Vanligast av alla stötestenar är lättja.
Här talar jag definitivt av egen erfarenhet. Och jag avger sedan rätt många år tillbaka inte längre ett endaste litet nyårslöfte. Hoppas kanske på att jag ska bli snällare, smalare, starkare o s v genom ett litet trevligt mirakel. Fast sådana är ju rätt sällsynta. Morot och piska är en mer tillförlitlig metod, men är man lat så är man ...
Tycker hur som helst att jag tagit den perfekta bilden för att illustrera ett väldigt vanligt nyårslöfte: det som går ut på bättre matvanor i kombination med mer motion. Vilket per automatik leder till smalare midja. Lika smal som den som modegurun Alaia satt sitt bälte på lär den dock aldrig bli. Men den som siktar på himlen kan ju hamna i trädtopparna, som bekant! Eller, för att citera Ulf Lundell, "en inställd spelning är ju också en spelning".
Om du ändå trillat dit och avgett någon sorts personligt löfte om förbättring för 2025 önskar jag dig lycka till. God fortsättning på det nya året, helt enkelt!
| Från utställningen "Master of Couture – Azzedine Alaia" på Sven-Harrys konstmuseum. Midjemått troligen 64 cm, Naomi Campbells mått. Hon var Alaias favoritmodell. |
| Titta! En blommande julros i rabatten utanför vårt hus! |
| Snöfritt och plusgrader, men tjocka yllemössan är ändå på. För säkerhets skull ... |
| Mandarinänderna verkar gilla livet i Årstaviken även den kalla årstiden. De har blivit fler. |
| Även kala trädstammar är vackra! |
Så här beskrivs evenemanget på en nätsajt: Sedan början på 2000-talet ordnar bland annat kinesiska ambassaden, Östasiatiska museet och Sveriges Kinesiska Riksförbund nyårsfirande med musik, drak- och lejondans och fyrverkerier. Dansen är till för att jaga bort nyårsdemonerna. Fyrverkerier och smällare är en väsentlig del i firandet och ska även de skrämma bort onda andar. Det hela börjar med en parad med draken och lejonet till trummusik från Kungsträdgården till Östasiatiska museet på Skeppsholmen.
Hur många som deltar i dagens parad har jag inte en aning om, men vi är hur som helst många som sett djurfigurerna, i stark kontrast till omgivningarna som är betydligt mindre färgglada ...
Nöff nöff på er! Vilket alltså just i dag betyder Gott nytt år!
Nej nyårslöften slutade jag med för länge sedan, eftersom jag insåg att hur fint tänkt än mitt mål var, likväl lyckades jag aldrig leva upp till det. En perfekt illustration till uttrycket att "lova runt men hålla tunt", tyvärr.
Inte heller när det handlar om böcker lovar jag vare sig det ena eller det andra. Vill dock väldigt gärna läsa många av mina hyllvärmare, fast de är så många att de antagligen kommer att räcka livet ut!
Copyright Klimakteriehäxan
Som vuxen har jag skålat för nya år på andra sidan Atlanten, en gång tog jag och en väninna en sista-minuten-tripp till Gran Canaria och några år jobbade jag, ibland med nyheter. Ett antal år hade jag hand om direktsändningen från Tolvslaget på Skansen, med riktiga kändis-inslag: Jan Malmsjö, Peter Mattei, Gustaf Sjökvist och hans kör t ex. Molly Sandén var helt ny och bara barnet, Björn J:son Lindhs känsliga flöjtfingrar räddade jag ned min second hand-muff i svart päls.
En tradition på senare år blev en sorts stafett: vi var ett gäng grannfamiljer som gick från den ena lägenheten till den andra. Började med ett glas och några snittar hos den första, sedan blev det förrätt i hem nummer två, varmrätten väntade hos trean, desserten lockade oss till det fjärde hemmet och på slutstationen, nummer fem, skålade vi i champagne, lyssnade på "Nyårsklockorna" och tittade på fyrverkerierna. Ett väldigt lyckat system, när ingen fick all disken, ingen behövde bekymra sig om hur man skulle ta sig hem mitt i natten, det var bara att ta hissen eller möjligen gå från en port till en annan!
Nu har av olika skäl den traditionen lagts i graven. Ingen anledning till sorg, dock, vi skulle klara oss hemma på tu man hand! Det var också avsikten tills jag kom på att jag faktiskt aldrig någonsin ätit middag på krogen en nyårsafton. Vore inte det värt ett försök?
Vi har åtskilliga krogar nära, flera riktigt bra. Men tyvärr, fullbokat, eller tyvärr, väntelista. eller jo då, men verkligen svindyrt. Gav upp. Fast sedan ringde jag ett samtal till och ser man på, vi fick komma om vi kom tidigt! Passade oss bra.
Det blev ett glas cava och trerätters, inte tjusigt men gott och rikligt, och hemma igen, proppmätta, landade vi framför tv:n. Champagnen var kall och klar att korka upp när klockan visade på årsskifte.
Dock var det så att ingen av oss var riktigt sugen på de ädla bubblorna. Så vi tog var sin alkoholfri öl och skålade för 2024 i, och det gick ju alldeles utmärkt!
Faktum är att jag alltid har hävdat att det är nyårskvällens första glas med bubblor som är riktigt gott, medan det man av hävd petar i sig när klockorna slår inte smakar särskilt mycket eller särskilt bra, hur "fin" etiketten på flaskan än må vara. Skulle gå lika bra med Pommac. Eller alkoholfri öl, som det visade sig!
Däremot tror jag att den riktiga champagnen kan komma till pass i kväll, när vi ska avnjuta 2024 års första middag: lammfilé, potatisgratäng, tomatsallad och en fruktsallad med glass efteråt.
GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!
Copyright Klimakteriehäxan
| Framåt måste vi, in i 2024 – bara att gå i pilens riktning! Den blommiga "vägvisarskylten" kommer från Kaffe Fassett- utställningen "The Power of Pattern" på Millesgården just nu. Mer här! |
Men granar ska återvinnas i möjligaste mån, precis som allt annat som går att använda på något nytt sätt. Därför ska också julgranen i utsliten version deponeras på lämpligt ställe. Tror dock aldrig att jag sett den här skylten förut?
Årets sista Skyltsöndag är också årets sista dag eftersom den råkar sammanfalla med nyårsafton. De flesta av oss har väl ljus och prydnader kvar i granen några dagar till. Kanske hinner fler spana in såna här skyltar som den ovan? Annat i skyltväg brukar man hitta om man botaniserar i BP:s högerspalt, så förmodligen också i dag.
Eftersom vi i morgon vaknar till en ny framtid, den första dagen på resten av livet, repriserar jag, vet inte för vilken gång i ordningen, min favoritskylt. Se den som en besvärjelse för 2024!
GOTT NYTT ÅR!
| En liten bonusskylt blir det här, otillbörligen stulen från nätet. Har inte en aning om vem man ska tacka för denna insiktsfulla och sanningsenliga bild! |
| En julblomma som bestämt sig för att förgylla även nyårshelgen. Det tackar vi för! |
| Mässingshjärtan från Indiska hänger i granen år efter år. |
Där har ni bakgrundshistorien till det dokument jag nu tänker dela med er, som start på bloggåret 2023. Osedvanligt privat, helt klart, för att hamna på min blogg men ... jag tycker det kan få läsas av fler! Maken hittade häromdagen kuvertet med ett kort i och på det texten som ni ser här nedan. Märkligt nog minns jag inte alls att jag skrev den, men det gjorde jag alltså – och jag tycker att jag står för den än!
Naturligtvis ska Sonen få läsa, kanske vill han rent av ha originalet? I dag när han själv är pappa till två ljuvliga ungar tror och hoppas jag att han kan förstå sin egen betydelse i relation till föräldrarna.
Här är det, "nyårsbrevet" jag skrev när 1986 blev 1987. Inser till min förvåning att det rent typografiskt ser ut som en dikt! En som inte rimmar då förstås ...