En livslång balansakt

Den där ungen som aldrig lärde sig att stå på händerna, det var jag. Inte ens om jag fick stödja fötterna mot en vägg klarade jag det. Hur jag än försökte rasade jag ihop i en hög. Gympalärarinnan gick totalt bet på att hjälpa mig. Lika illa blev det när jag skulle gå på bommen. Mitt balanssinne verkade vara helt satt ur spel. Hade jag något över huvud taget?

Så har jag fortsatt genom livet, med båda fötterna på marken för säkerhets skull. Och det kommer förstås inte som någon överraskning att min skicklighet i att stå på ett ben blivit ännu sämre med åren. Egentligen har jag väl inte bekymrat mig så mycket om denna oförmåga, jag har ju ändå två fungerande ben med fot längst ner i änden!

Balansplatta - hjälpmedel eller tortyrredskap?

Nu när jag ingår i det av artros drabbade knä-fokus-folket har balansen blivit en viktig punkt i mitt träningsschema. Fortfarande är resultatet uruselt. Jag har ändå letat fram balansplattan jag skaffade för jättemånga år sedan, på rekommendation av en läkare. Den är, utan överdrift, "i skick som ny", har legat kvar i sin låda ... så svår att bemästra när jag nu, äntligen, försöker!

Ett knep som jag fick mig rekommenderat för nu ganska länge sedan var att ta varje tandborstningstillfälle i användning. Man skulle stå på ett ben i de två påbjudna borstminuterna. Fel, fel, fel!!! Nu har en fysioterapeut förklarat att det är en urusel idé, skadlig rent av. Enligt henne (och jag tror henne) blir resultatet bara att varken tänderna eller balanssinnet får den behandling de behöver: man klarar inte att fokusera ordentligt på dessa två saker samtidigt. Och jag vet, eftersom jag provat, att det är i princip omöjligt!

Degas ballerina. Jag stod
inte modell.

I jakten på "träningstillfällen" har jag nu stått på ett ben och väntat på bussen. Det har inte väckt någon som helst uppmärksamhet ... En granne delade med sig av sitt knep: han står på ett ben i hissen, höger upp, vänster ner ... fast han bor högt upp i huset, jag som bor på en trappa kan nog inte dra stor fördel av det tipset!

Vilken tur ändå att jag aldrig drömt om att bli en modern Elvira Madigan! Fast balettdansös skulle ha varit häftigt, tror jag. Beundrar deras totalkontroll över kroppen, på tå dessutom. Antar att de aldrig träffat någon som liksom jag inte ens kan stå på ett ben även om man har hela sulan i fasta golvet. Jag är helt enkelt mitt inne i en livslång balansakt som säkerligen aldrig kommer att krönas med framgång!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om orörliga män

Ibland måste självklarheter sättas på pränt, så är det bara. Nu faller mitt val av bidrag till Skriv-Roberts utmaning Veckans mening in i den där självklarhetsfållan. Meningen är hämtad ur förra årets skönlitterära August-vinnare, Tony Samuelssons "Kungen av Nostratien" som jag läser med nöje. Historien handlar en del om hälsa, eftersom en av huvudpersonerna fått en stroke. Men det handlar också om väldigt mycket som inte alls är hälso- eller sjukdomsrelaterat: könsroller, språk. relationer, lojalitet. Att den till stora delar utspelar sig i kvarteren där min son bor är också lite kul, eftersom jag numera är rätt bekant med området!

Och konstaterandet som jag saxar gäller förvisso inte alls bara män utan precis lika mycket kvinnor:

Det är inte bra för en man att sitta bakom ett skrivbord hela dagen utan att röra på sig.

Copyright Klimakteriehäxan

 

På gång

Det blåser rejäla höstvindar utanför mina fönster, och nu har man fått lära sig att det är bra, för då går elpriset ner ... Tänk hur det kan bli! Att det är sån fart på luften gör att den där promenaden jag hade tänkt ta känns mindre lockande, men kanske övervinner jag min skepsis. I väntan på det plockar jag upp Elisa Matildas fem fredagsfrågor som denna gång handlar om att gå:

1. Var gick du senast en promenad? Längs Årstaviken, runt Reimers holme och tillbaka hem igen. Tar ofta den svängen, gillar grönskan och närheten till vattnet. Se bilden!
2. Vad har du för vardagsskor? På sommaren Ecco-sandaler. Nu inga bara tår, byter lite efter vad jag har för kläder. Ibland blir det förstås gympaskor.
3. Hur många steg ungefär går du en vanlig dag? Jag har aldrig satt igång stegmätaren i mobilen, det är nog någon sorts protest. Men vet att jag åtminstone vissa dagar klarar det där magiska 10 000-strecket.
4. Är du den långsamma eller snabba i gångtrafiken? Förvånansvärt snabb, har jag insett. En granne slog sällskap med mig härom dagen, klart yngre än jag. Efter en kort bit konstaterade han med en liten flåsning att han behövde lägga i en annan växel för att hänga med!
5. När är du som mest aktiv? När jag tränar pingis. Nittio minuter, två gånger i veckan, full fart. Många steg. Och det är roligt!

Copyright Klimakteriehäxan

Långt och länge

Hit har jag faktiskt åkt bil. Men det var länge sen.

Tid är på sätt och vis ett tänjbart begrepp. Rätt som det är har den sprungit ifrån en. Andra gånger verkar den aldrig ta slut. Men hu så länge sedan jag var i Paris, exempelvis! Tid är temat Elisa Matilda valt för denna veckas fredagsfrågor.

1. Vad är det längsta du åkt med bil? Från Stockholm till Paris, tror jag. Eller är det längre från Karlstad till Karesuando? Mellan Buenos Aires och Santiago de Chile är det också rätt många mil, tvärs över Anderna.
2. Vad är det längsta du har sprungit? En halvmil, ungefär. Tycker det räcker för min del. Gått har jag dock gjort betydligt längre.
3. Hur lång tid tar det att göra dig i ordning på morgonen? Tio minuter räcker nog, är det kris går det fortare.
4. Hur länge väntar du på någon innan du undrar var den är? Kanske fem minuter. Jag tillhör den punktliga typen, och om jag riskerar att bli sen berättar jag det för den jag ska möta. Hoppas andra gör likadant.
5. Hur långt skulle du gå för att få som du vill? Ja säg det. Påminns om anekdoten om kvinnan som tillfrågas om att för fem miljoner pund ligga med en karl. Hon tvekar. Mannen fyller då på med: Kanske räcker det med fem pund? och får då svaret: Men vilken sorts flicka tror du att jag är!? Bäddat för slutrepliken: Den saken är redan klar. Nu handlar det bara om priset.
Copyright Klimakteriehäxan

När jag själv får välja

Vad funderar du på så här på en vanlig fredag när sommaren kommit åter och helgen så att säga står för dörren? Kanske blundar du mot solen och önskar dig ett och annat. I de banorna verkar Elisa Matilda ha tänkt när hon formulerade veckans fem fredagsfrågor. Det handlar om att få välja fritt!

1. Vilken tid skulle du helst vilja vakna varje morgon? När jag sovit klart, oavsett klockslag. Men runt nio är bra.
2. Vad skulle du äta för frukost varje dag om det gick? Mängder av färsk frukt, hemgjord äggröra och perfekt krispig bacon. Kanske min favoritfrukostmacka också. Den består av rostat bröd med avokado och salt. Kaffe, förstås.
3. Om du enbart fick utföra en träningsform vilken skulle det vara? Då fortsätter jag nog att promenera.
4. Vilken bok skulle du äga om du bara fick äga en? Svårt. En som har både humor och allvar, och som passar för högläsning. Selma Lagerlöfs memoarer, kanske? Består förvisso av tre delar, men finns i en samlingsvolym ...
5. Om det bara fanns en högtid om året att fira, vilken skulle du välja? Jul. God jul.

Mums till frukost!

Copyright Klimakteriehäxan

När fimpen får välja ...

Summerburst eller Sweden Rock Festival?
Låt mig gissa att du inte blir förvånad när jag nu avslöjar att inte besökt något av dessa evenemang.
Men när fimparna får välja verkar det som om Sweden Rock är bäst.

Det har jag alltså ingen egen uppfattning om, däremot är jag rätt konfunderad över omröstningsmetoden. Bara rökare kan uppenbarligen delta, och förlåt mig (jag hatar inte rökare, inte alls) men är inte den här "valskyltlådan" väldigt snuskig? Vem har satt upp den? Töms den ibland?

Eller är det bara ett försök att få folk att avstå från att släppa sin fimp på marken? Vällovligt i så fall, för det är verkligen äckligt med alla cigarettstumpar man tvingas vada fram igenom i stan.
Men som ni förstår har jag inte svaret.

Min andra skylt denna skyltsöndag finns i ett fönster på Kungsgatan och kan möjligen uppfattas som ett hån av människor som älskar snö och vintersport, för i huvudstaden har det verkligen inte varit läge för skidåkning. Det verkar det ju knappt vara i Vasaloppsspåret heller ...

Sportaffärerna har haft tuffa dagar, lagren är fyllda och det verkar knappt hjälpa att sänka priserna rejält, för vem vet om det nånsin blir skidvänligt igen i våra trakter? Och den som drar till fjälls hyr ofta sin utrustning, vilket är jättepraktiskt eftersom man får ok prylar och slipper frakta dem. Så det där med att "vi ses där ute", det handlar snarare om att i stället för skidor ha gympaskor på fötterna.

Man får ett särskilt sätt att titta på skyltar när man tagit för vana att delta i bloggprojektet Skyltsöndag. Den här veckan trodde jag exempelvis att jag inte skulle ha en endaste liten skylt att visa upp, men vips! helt plötsligt finns de ju där! Via BP hittar du fler skyltjägare, vareviga söndag.

Som medtrafikant kan jag bara hoppas att den som kör den här lastbilen faktiskt
vet vart han ska ... men man undrar ju ...

Copyright Klimakteriehäxan

Ett boklöst hem? Nej!

Du är hemma hos någon du tycker om och respekterar. Vilken bok skulle du vilja se på nattduksbordet? Hur skulle du reagera om personen inte hade några synliga böcker alls i sin bostad?
Det är Mia i bokhörnan som undrar. Denna gång har hon fått hjälp från Just nu, just här med helgfrågan.

För min del vet jag vad jag inte vill se på vederbörandes nattduksbord: porr. Annars är jag öppen för det mesta, fakta, roman, biografi, ja till och med sci-fi, en reseguide eller varför inte en kokbok. Om hemmet är boklöst skulle jag känna mig vilsen och förmodligen rätt snart komma fram till att här bor ingen som jag har särskilt mycket gemensamt med. En mycket kortvarig relation med andra ord.

Bonusfrågan då? Jo: Den 1/2 är det löpningens dag så jag undrar om ni utövar någon idrott eller motionerar?
Eftersom det är torsdag ska jag strax ge mig iväg till det första av veckans två träningspass med Hammarbys pingisseniorer. Löpning blir det dåligt med, fast en och annan promenad brukar jag lyckas klämma in. I allra bästa fall en sväng in i gymmet också. Där finns förvisso ett löpband ...

Copyright Klimakteriehäxan

I brist på vinter

Vi är en bra bit in i januari, men ute är det snöfritt, nästan tio plusgrader och det blåser så att fönsterrutorna skallrar framför min näsa. Ingen idealisk vinter för oss i södra delen av landet, helt klart.

Då får man leta glädjeämnen inomhus! Det gör jag. Mina blickar går ideligen till en blommande amaryllis, tre stänglar kommer upp från löken, ger hela tretton klockor! Denna skönhet är inhandlad på Ikea för överkomliga tio kronor. Har en kruka till, dock med "bara" två stänglar med feta knoppar ... Och så ska man inte glömma att tulpanerna slagit ut i dagligvaruhandeln!

Dessutom är årets julgran jättefin. Dricker fortfarande vatten och har blommor i änden på väldigt många grenar. Fast dess nådetid är förstås ändå snart ute. Jag har hunnit börja tröttna på tomtar och sådant, man längtar till våren (och ljuset!) rätt tidigt.

I vårt hus finns en annan stor tillgång som jag tyvärr är för dålig på att utnyttja, men jag gör ett nytt litet försök. Gjorde första återbesöket på mycket länge före jul, absolut inget nyårslöfte! Sådana har jag slutat med, men en snabb analys ger vid handen att jag nog trots allt kan kallas periodare. Lovar därmed inget om hur uthållig jag blir denna gång. Tog bild för att bevisa att jag verkligen varit där! Ja, i gymmet alltså!

Copyright Klimakteriehäxan

Dansens dag

Det är på årets första dag som jag är dansant.
Jag flyger fram, gör fantastiska hopp, svävar på tåspetsarna utan att egentligen anstränga mig. Min klänning är en dröm i tyll, spetsar och pärlor, urringningen oemotståndlig, frisyren perfekt, midjan vidjesmal.

Om du är bekant med Snobben, en odödlig serie och en outsinlig källa till glädje tecknad av Charles M. Schulz, tror jag att du fattar. Snobben är förvisso en hund, en beagle, och jag en människa, en mogen kvinna, men vi drömmer samma sorts drömmar: de om att kunna röra sig som vissa andra. Utan synbarlig ansträngning.

I Snobbens fall handlar det om konståkning, och jag hyser samma känsla som han inför skridskoåkarna, en blandning av avund och beundran.
Just den känslan har jag också varje nyårsdag när jag sätter på teven mitt på dagen för att som en av många miljoner tittare (i 90 länder!) följa den direktsända konserten från Wien.

Visst är musiken vacker, men det är balettnumren jag anser vara i princip omistliga. I fantastiska miljöer fulla av kristallkronor, bladguld och marmortrappor svävar dansarna fram – och jag med dem. Känner hur mina tår tryggt vilar i de silikonförstärkta skorna, en nymodighet som förskonar dagens ballerinor från de värsta tåplågorna. Ser hur bra jag passar i den där klänningen – nästningen – som rör sig i takt med musiken, och hur mina supereleganta steg för mig in i famnen på den stilige kavaljeren som lyfter mig mot taket med kraftfulla armar ...

Ett nytt år är här, ett nytt decennium rent av, och en sak är säker: jag kommer inte att dansa i år heller. Nog är det synd.
Men drömma framför teven under nyårsdagskonserterna, det kommer jag säkert att fortsätta med.

Copyright Klimakteriehäxan

Aktivitet

Kallar jag mig själv för en aktiv person?
Det är Orsakullan som undrar. Hon har en bloggutmaning på g, som går ut på att hon ställer en fråga per dag och väntar sig rimligen några svar på den. I dag får hon det av mig i alla fall. Och jag antar att hon först och främst avser fysisk aktivitet?!

Vad beträffar etiketten "aktiv" så förtjänar jag den av och till. Kan nog kallas för periodare, och en tämligen väderberoende periodare dessutom. Men jag försöker promenera en hel del. Det kan bli 10 000 steg vissa dagar. Cykeln tar jag dock alltmera sällan. Två gånger i veckan spelar jag pingis och så har vi löst "inträdesbiljett" till det gym som bostadsföreningen har.

Gymmet ligger i källaren i vårt hus och jag har varit där förr, men nu var det länge sedan. Kommer ofta fram till att det är väldigt långt och krångligt att ta sig dit. Först måste jag ju ta på mig lämpliga kläder. Sedan öppna ytterdörren. Åka hissen tre våningar ner. Och så gå minst femton meter i korridoren fram till dörren bakom vilken motionscyklar, step-maskiner, vikter och roddapparater gömmer sig ...

Ni fattar att det inte är alldeles enkelt, det där med aktivitet, eller hur? Skulle det handla om aktiviteter som blandar in hjärnan ser svaret lite annorlunda ut, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Höftfel

Hur är det egentligen: är alla mänskliga höfter konstruerade på samma sätt? Med likadana benbitar, senor, muskler och muskelfästen?

Nej, jag undrar inte för att jag ska bli höftbytespatient, annars så vanligt för folk en bit upp i åren.
Frågan beror på att jag modigt nog testat ett nytt gympapass: dance fusion.
Om det gick bra? Nej det gjorde det verkligen inte. Och jag vill (främst) skylla på mina höfter.

I sex år av mitt liv har jag flitigt rört mig i latinamerikanska miljöer. Jag har varit på sambaklubb i Rio de Janeiro och blivit uppbjuden på utedans i Nicaragua, försökt smälta in på födelsedagskalas i Guatemala och trånande sett på när proffs dansar argentinsk tango i någon bar i Boca-kvarteren i Buenos Aires.

Det där med att smälta in har varit helt hopplöst. Mitt blonda huvud syntes över alla de svarthårigas på golvet, vare sig det var Managua eller Rio eller Quetzaltenango. Min jämnåriga väninna flöt över golvet i suverän rytm på sitt 60-årskalas, jag kunde bara applådera. På "Svarta bollen" i Rio dansade jag bredvid en kvinna som säkert var 70+ (jag var trettio år yngre) och det var ingen tvekan om vem av oss som rörde sig mest förföriskt ...

Summan av kardemumman är att jag har ett praktfullt komplex när det kommer till att vicka på höfterna. Det går ju inte.
Och inte kan jag skaka brösten snyggt heller, oavsett vilken takt musiken spelas i. Tvärt emot alla rimliga principer, typ "försöka duger" och "alla barn i början", är jag körd direkt. Stel som en pinne!

Så här i efterhand kan man ju undra varför jag ändå gjorde ett nytt försök. Visst, flera andra på golvet i gympasalen hade också uppenbara problem. Men hade förmodligen inte lika stort komplex som jag ... Förvånansvärt många hängde ändå med, hoppade i takt och ruskade på rätt kroppsdel när ledarinnan så påbjöd.

Frågan kvarstår: är vi verkligen likadant skapta, oavsett om vi har fötts i Arvika eller i en brasiliansk favela? Ser blöjbarnet i Rio på Youtube. Ungen rör sig som en gud. Ingen har rimligen "lärt" henne konsten. Faktum är att jag inte kan påminna mig ha sett ett enda svenskt barn med samma rörelsemönster, samma självklara relation till musiken.

Om det blir nya dance fusion-pass för mig? Nej, det gör det inte. Dansar över huvud taget så gott som aldrig numera. Synd, för en gång i tiden tyckte jag det var jättekul, jag var inte oäven på sådant som vals, schottis, bugg och foxtrot, och motion fick man på köpet. Höfterna hängde med, kraven på dem var ju inte så stora då ...

Får helt enkelt nöja mig med att vara åskådare. Gillar balett. Älskade filmen "Vår sista tango" - se den om du kan! Och Youtube-barnet (videon nedan är inte den bästa, den jag egentligen ville ha med) kan jag titta på i hur många repriser som helst. Där finns inget höftfel. Ljuvlig!

Copyright Klimakteriehäxan

Simmar lugnt

Diplomet dök upp nästan exakt på dagen 60 år efter att högtidligheten inträffade: jag promoverades till "kandidat" efter avklarad simskola. Krans på skallen fick man, och en liten applåd också, tror jag. Den som satte pilkransen på mitt huvud var en dåtida kändis, regissören Sandro Malmquist, som så vitt jag vet inte hade ett skvatt med simning att göra. Hur han hamnade där kan man undra!

Men det tjusiga diplomet, utfärdat av Svenska Simförbundet, har han i alla fall signerat. Budskapet är allvarligt: förbundet väntar sig att "detta vedermäle av aktning tillika skall erinra om den förbindelsen att efter yttersta förmåga befordra och utbreda den särdeles välgörande simkonsten".

Stora ord. Har jag levt upp till Simförbundets krav? Tja, båda barnen har jag gått med till simskola i Liljeholmsbadet, så så långt har jag skött mig.
I övrigt har jag inte mycket att slå mig för bröstet för när det gäller umgänget med det våta elementet. Jag klarade exempelvis aldrig av nästa steg i simmarkarriären, "magistern", för jag kunde inte dyka. Därmed blev guldfisken den finaste i min samling.

I själva verket har jag med åren fått en enorm, grundmurad respekt för vatten, som kan ställa till med så mycket. Och då behöver det inte vara dramatiskt som en tsunami, det kan räcka med rejäla vågor på havet eller strömmar vid en strand. Ändå älskar jag att bada och simma, även om jag inte badar lika fort som Sarah Sjöström direkt – det är det ju inte så många som gör ... så jag simmar lugnt.

Diplomet, som vid det här laget är ganska så blekt, satt i ram på min vägg förr i världen. Nu hittade jag det i en garderob. Samt bestämde mig raskt för att detta är en skylt värdig vilken Skyltsöndag som helst.
De söndagsskyltande bloggarna hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Det vi vill visa ...

Vad är det vi människor helst vill visa varandra?
Vänlighet är bra. Omtanke. Kärlek. Respekt.
Eller vill vi kanske sjunga en visa, tillsammans? Solo, hellre?
Nej, jag tror det är verbet VISA Sanna tänkt på när hon bestämt veckans temaord för Gems Weekly Photo Challenge. Hon kompletterar dessutom med det engelska ordet "show", så då behöver man ju inte tvivla alls.

Fast om man tänker efter är de där positiva orden jag radade upp inledningsvis långt ifrån självklara. Inte i dagens samhälle där vi lätt misstänkliggör våra medmänniskor, utsätter folk för negativ särbehandling. Och ofta använder man sig av den anonymitet som sociala medier erbjuder – för även om man vill visa upp sina åsikter och värva stödtrupper är det ju inte alldeles säkert att man vågar stå för sina ord, mothugg kan vara jobbigt att hantera ...

Där kommer likheten med ordet visa i musikens värld: det kan vara härligt att sjunga solo om allt låter bra, men för den som inte är tonsäker utan riskerar ett eller annat falskt ljud kan det vara bekvämt att söka skydd i en större skara, en kör där man inte märks på samma sätt!

Det som är enklast att visa upp i dag är yta. Snygga kläder, en vältränad kropp, en proper fasad, justa accessoarer, senaste inneprylen. Sådan exponering kan förvisso också resultera i såväl positiva som kritiska kommentarer, men det är ändå inte att gå ut på lika tunn is som den gör som smutskastar en hel folkgrupp utan urskillning.

Jag inser att det där blev kringelikrokig text och tanke som egentligen bara började med att jag kom ihåg fotot på den där perfekta armen, där alla muskler verkar vara alldeles lagom starka, utan att vara inbäddade i för mycket fett, men där inte varje senfäste avslöjas heller. Och i den öppna handen finns möjligheten att visa upp något mer för omvärlden.

Det är förvisso inte allom förunnat att kunna visa omvärlden en sådan vacker kroppsdel, hur gärna man än skulle vilja. Men det där med respekt, kärlek, omtanke och vänlighet, det kan alla bidra med. Fast man får kanske anstränga sig lite.

Copyright Klimakteriehäxan

PS – en liten uppdatering: Apropå armar så har jag ägnat mig åt sådana förr ... Läs gärna "Jakten på Stina Ekblads armar" här!

Titta hit och hitta ut

En liten smal skylt jag inte sett förut fångar min uppmärksamhet när jag ska ta ett dopp i Värmelns vik i Barndomslandet.

Pinnen visar sig ingå i ett friskvårdsinitiativ från kommunen i samarbete med en orienteringsklubb. "Bli en stolpjägare du också. Vi har placerat ut ett antal kontrollstolpar på mer eller mindre kluriga platser i Grums med omnejd!"

Den som hänger på har chansen att vinna något pris, och det är gratis att delta. Allt för en friskare befolkning, helt enkelt. Och utan tvekan är det så att snart sagt varenda svensk skulle må bra av lite mera motion!

För egen del tog jag en promenad (nästan 10 000 steg! men då såg jag inte en endaste stolpe!) och mötte både blommor och djur, fast huggormen jag såg var ordentligt död, tack och lov, tillplattad av bildäck mitt på landsvägen.

Kan inte låta bli att "skylta" med några smultron också ... så ljuvligt goda! Ett par små djur också! Tänk vad man kan hitta om man tittar ut!
Önskar oss alla en härlig skyltsöndag. Du hittar som vanligt vägen till fler skyltare via BP:s blogg.

Copyright Klimakteriehäxan

Enkelt att bli smartare

Det är bra att röra på sig.
Jasså, du har hört det förut?
Jo, det har vi väl alla. Men när Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare till boken "Hjärnstark", reder ut begreppen blir det klarare än någonsin hur man kan göra för att bli både smartare, mer kreativ och bättre på att komma ihåg saker. Man kan röra på sig!
Väl använda fyrtio minuter!

Copyright Klimakteriehäxan

Vårvintervyer

Härlig vårvintersol över Barndomslandet.
I skogen rusar motorsågar. Rejält med vatten i Ekebolsälven. Det porlar till och med i ett dike. Vid den gamla kvarnen är det ett riktigt litet vattenfall. Snön som ligger kvar i skugga lyser blå, fast om täcket är tjockare är det envist vitt. En fågel vars läte jag inte kan identifiera verkar ha fått glädjefnatt. Uppochnervända båtar väntar på att få kölen i vatten. En rosett av maskrosblad tittar fram. Trädens skuggor är sneda. Och den eländiga hackspetten hörs, redan i farten!
Visst blåser det stundtals, och visst är vägen lerig bitvis. Men en härlig promenad i vårvinterlandskapet blev det.
Och så fick jag ihop 9846 steg, på köpet liksom!

Copyright Klimakteriehäxan

En grön-och-vit träda-fram-are

Det har blivit dags för en träda-fram-are.
Jag bekänner härmed att jag är hammarbyare.
Hav misskund, djurgårdare, aik-are och andra hängivna fans som är beredda att dö för sina klubbar! Men nu har det råkat bli så här och jag får stå för det.

Ingenting i mitt förflutna har fått mig att vända min håg till den grönvita klubben med entusiastiska medlemmar som kombinerar öl och idrott i match efter match. Däremot är det mitt gamla sportengagemang som fått en ny hemadress: jag spelar pingis med Hammarbys seniorer, och det är hur kul som helst!

Två gånger i veckan är det träning, med väldigt unga grabbar som är världens gulligaste och dessutom riktigt duktiga. Trots att jag antagligen är jämngammal med deras far- och mormödrar särbehandlar de mig inte, men uppmuntrar, korrigerar, hjälper och stöttar. Bättre, faktiskt, än de tränare jag hade på den tid när jag spelade "på riktigt".

Det var en kollega som satte mig på spåret och jag har blivit kvar, medan han vårdar ett trasigt knä och inte kan spela alls. I fjol kom medlemskortet som kvitto på att årsavgiften var betald, och nu kom det nya kortet för 2019.

Jag var på vippen att slänga det gamla, men nej! Ett sådant utmärkt bokmärke ska inte kastas! Dock ska jag kanske påpeka, att även om jag (och min familj också) är hammarbyare är jag inte beredd att gå i döden för min klubb. Har inga grönvita kläder och dricker jag öl så blir det inte i sportsammanhang ...

Veckans bokmärke har sitt ursprung hos Boklysten, som tillsammans med mig och Hannele inventerar förrådet av orienteringshjälpmedel i bokens värld. Man måste ju ha koll på var man slutade och var man ska återuppta läsningen, utan hundöron.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 41

PLOGGING

-Möjligen är jag sist på den här bollen ... men först nu har jag upptäckt denna lovvärda motionsform, som vid det här laget tycks ha ett par år på nacken. Att plogga går ut på att man kombinerar sin löpträning med att plocka skräp från marken. Den skenbart så gruvligt enkla idén har en svensk upphovsman vid namn Erik Ahlström, och hans exempel har nu följare runt om i världen. Förnämligt miljöinitiativ! I stället för att ta ett hopp över den där plastlådan eller glasflaskan någon lämnat efter sig på marken gör joggaren ett stopp, böjer på knäna, lägger skräpet i en kasse och springer vidare. För varje knäböjning och allteftersom kassen blir tyngre får ju ploggaren ännu mer motion! Har ni sett ett mer typiskt exempel på win-win?

En som tål vädret

Vet inte hur just din relation till vädret ser ut, men jag börjar för min del krokna i värmen. Har verkligen inte tänkt klaga, men de alldeles för svettiga nätterna (trots fläkt) skulle jag så gärna vilja slippa.

Tycker inte att jag kommer riktigt till min rätt i oavbrutet uppehållsväder och rekordvärme ... kan bara skatta mig lycklig som trots allt har en svalkande sjö på nära håll. Tittar med skräckblandad beundran på dem som, i trettitre plusgrader och hällande sol, tappert älgar fram som stavgångare eller joggare. Själv har jag inte tagit en rejäl promenad på veckor!

Men det finns naturligtvis de som accepterar utan att gnälla och inrättar sina liv efter vad vädrets makter bestämmer. Så måste det vara med den här i mitt tycke rätt märkliga växten som jag hittade på Mallorca härförleden. Bara "blommor" på en kal stam, och de där blomliknande sakerna är till råga på allt svarta! (Det är inte riktiga blommor i botanisk bemärkelse, det tror jag är helt klart.)

Ser ut att vara en släkting till våra taklökar. Eller är det möjligen en kaktusvariant? Att den tål torka och värme verkar odiskutabelt.
Du som vet får gärna berätta, kommentarsfältet står till ditt förfogande – och det är alltid trevligt när bloggläsarna lämnar spår efter sig, men det visste du ju redan.

Copyright Klimakteriehäxan

Må bättre med en cocktail!

Ibland är det kul att bläddra i och också läsa ett och annat i en tidning med blankt papper och fina bilder, kalla det vecko- eller månadstidning, säg "magasin" men tänk inte på en gammaldags lagerlokal utan på artiklar och reportage om relationer, mode, mat och hälsa.

"Må Bra" är en sån publikation, och antagligen har jag någon gång tagit en sån där billighetsprenumeration, tre nummer och en supermodern väska ni vet ... för jag får i alla fall erbjudanden om att på nytt få tidningen med posten. Men den här gången blev jag mer förvånad än jag annars brukar bli när jag erbjuds de där bonuspresenterna.

För vad kan man få som tack för att prenumerera på tidningen "Må Bra"?
Jo, cocktailglas!
En råsaftcentrifug hade jag begripit. Något åt grönsakshållet, vad som helst. En stegräknare. Ett hopprep, ett motionsgummiband, cykelklämmor.
Men för all del, en liten cocktail kan väl också få folk att må bättre ibland. Om det inte handlar om så snygga glas att det blir för ofta.

Copyright Klimakteriehäxan