Sånt man minns

På omslaget: två "vykort", skolfoto
 på mig från 1955 och den till
Värmskogdräkten  hörande
silverbroschen med hjärta.

En liten bok jag skrivit heter "Sånt nästan bara jag minns" och den har sedan den trycktes (i november 2025), i mycket liten upplaga, hittat riktigt många läsare vilket naturligtvis gör mig glad. Flera har berättat hur mina minnen väckt deras egna, med hög igenkänning, trots att vi växt upp i helt olika miljöer. 

"Så roligt att läsa boken! Mycket kände jag ju igen och mycket jag inte hade en aning om. Kul var det i alla fall" skriver en med mig jämngammal man som tillbringat många sommarveckor i mitt Barndomsland.

"Den är lättläst och jättekul att läsa även om man inte bott i Värmskog i hela sitt liv. Väldigt levande skildringar av Värmskog och människor och hur det har varit" tycker en kvinna som alltså inte tillhör "urbefolkningen".

"Igår läste jag ut din bok – lika välskriven och bra som dina tidigare" tyckte bloggvännen Lilla Syster, som inte har minsta anknytning till bygden och personerna jag berättar om.

Och nu jag har fått en färsk reaktion som verkligen berör mig. Jag vill ju också att de äldre ska minnas tillsammans med mig! En kvinna sms-ar: "Vi har lånat med boken hem till min mamma och haft högläsning  och trots hennes demens är det mycket igenkänning och minnen som dyker upp!". Så fantastiskt!

Därmed har jag fått bevis för att de fyra olika läsarkategorier jag pekar ut och "önskar mig" i baksidestexten kan uppskatta mina historier: de äldre som egentligen minns mer än jag, de som känner till en del, de nyinflyttade och de som helt saknar band med min by.

Stolt, glad och tacksam!

Copyright Klimakteriehäxan

Vad säger AI om den här bloggen?

Blir inspirerad av Hannele som upptäckt vad AI kan berätta om hennes blogg. Så jag går raskt till samma källa och frågar: Vad är Klimakteriehäxan? Och svaret kommer förstås blixtsnabbt. 

"Klimakteriehäxan syftar främst på två saker: en långlivad svensk blogg och en bok av författaren Aina Bergvall. 
Bloggen: Klimakteriehäxan är en personlig blogg som startades i december 2004. Den drivs av en kvinna som beskriver sig själv som en mogen och erfaren person som vågar tala om vad hon vill. Bloggen är fortfarande aktiv i januari 2026 och behandlar ämnen som vardagsliv, kultur, litteratur och samhällsreflektioner. 
Boken: Det är även titeln på en bok skriven av Aina Bergvall, utgiven 2008 på Isaberg förlag. Boken beskrivs som en skildring av livet och utmaningarna för kvinnor i den mogna åldern.
Namnet: Det används ofta som ett uttryck för att ge en röst åt och stärka kvinnor mitt i livet genom att använda ett ord som historiskt varit negativt laddat på ett mer kraftfullt och humoristiskt sätt."

Jaa, jag känner mig nog ganska nöjd med den "analysen". Stämmer väl ändå ganska bra? Eller hur? Måste medge att jag blir lite imponerad. Hur kan det gå så fort – och ändå bli hyggligt korrekt??? Om man som jag jobbat en del med research känner man sig sannerligen överträffad. För det brukar ta tid, mycket tid!

För att inte blir alltför positiv drar jag mig till minnes – och påminner härmed er andra om – en tidigare AI-erfarenhet som inte var så imponerande ...

 
Copyright Klimakteriehäxan

Boksläpp i Barndomslandet

Visst är det kul att folk blir intresserade av något man skrivit och vill läsa, de är till och med villiga att betala för det (bloggen läser man ju gratis)! Har denna söndag haft boksläpp av "SÅNT nästan bara JAG MINNS – Om människor och händelser  i Värmskog förr i tiden". 

Det blev en programpunkt i firandet av Värmskogs hembygdsförenings 75-årsfirande. Där vankades musik, quiz, fika med fantastiskt gott hembakat och en kul berättelse om hur det är att komma flyttande till mitt Barndomsland från Nederländerna, med barn som bara talar holländska ... (de trivs och bor kvar).

Jag blev intervjuad lite kort på scenen om min bok och sedan såldes den till premiärpris. Fick signera nästan alla exemplar – och det gjorde jag förstås mer än gärna.

Foto Janåke Gestblom

Copyright Klimakteriehäxan

SÅNT nästan bara JAG MINNS

Skolfoto 1955

Det säger sig ju självt: även klimakteriehäxor har varit småflickor. Här är mitt allra första skolfoto, taget 1955. Jag gick i ettan, fröken hette Sara och klass ett och två delade både på henne och klassrummet i Ekebols skola (i Barndomslandet förstås).

Att håret böjer sig lite vid öronen måste bero på att mamma med tanke på fotograferingen försökt göra något åt mina alltid lika spikraka strån. Vet att hon sörjde över att den noggrant knutna rosetten plattats till under vintermössan, ingen brydde sig om att rätta till den så därför syns den knappt! Mor min tröstade sig dock lite med att jag hade tre sidensvansar på skallen i stället. Fotot sattes i ram, jag antar att det var ett "måste". Råkar också veta att det bland mina klasskamrater fanns betydligt sötare barn ... 

Lite överraskande är det hur som helst även för mig (fast det är mitt eget beslut) att den där ettagluttaren nu blivit omslagsflicka. För det är med utgångspunkt i henne som jag tänkt tillbaka på 50-, 60- och 70-tal och skrivit en liten bok som heter "SÅNT nästan bara JAG MINNS", med underrubriken "Om människor och händelser i Värmskog förr i tiden". 

Det är förstås ingen tegelsten – jag som inte vill läsa alltför tjocka böcker skriver naturligtvis inte heller sådana – och jag inser att de läsare jag hoppas blir intresserade utgör en relativt begränsad skara. Men Värmskogs hembygdsförening gillade idén och kommer att sälja boken, vilket jag själv också tänker försöka göra förstås.

Mycket av det jag dragit mig till minnes har berättats av min mamma. Min man har kunnat fylla i vissa luckor med sin släktforskning. En och annan detalj har jag studsat på min syster (fast hon har inte haft en aning om vad jag hållit på med).

Vad är det då jag berättar om? Ja man får bekanta sig med mina föräldrar, förstås. Men också med byns förste (?) invandrare. Och med prästen som samlade på sig så många knappar att han kom in i Guinness rekordbok. Tanterna i syjuntan, absolut, och Agda, som förlorade sitt livs kärlek när hon drabbades av tbc.

Om du klickar på bilden blir den större
och baksidestexten lättare att läsa.

Många företeelser har jag velat lyfta fram: kyrkokören,  frivilliga brandkåren, sommarens lantliga fröjder som bad och hölass. En och annan historisk tillbakablick bjuder jag också på. Som när koleran slog till. Lite lokal konst får plats.
Ett kapitel ägnar jag åt romanen (den hittills enda) som utspelar sig i byn, "Klockorna ringer över Värmeln". Den kom på 1950-talet och "alla" skulle läsa den. Riktigt lika stor spridning fick väl aldrig lärarinnan Runa Sundh, men en härlig poet var hon fast berömmelsen i stort sett uteblev!

Om du nu råkar bli så nyfiken att du rent av vill läsa alltihop, så finns boken förstås att köpa – fast bara direkt från mig, du kommer inte att finna den i bokhandeln eller på bibliotek, och upplagan är liten. 120 kr plus porto kostar det i så fall. (Det blir 175 kr, köper färdig påse för 55 kr av Post Nord).
Boksläpp blir det "på riktigt" den 23 november. Var? I Barndomslandet förstås!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens glada nyhet

 ... kommer från Stadsbiblioteket i Falun och visar hur man där skyltar med ett ex av min första bok, den som heter "Klimakteriehäxan" precis som bloggen. Så roligt! Tack till Paula som såg, plåtade och publicerade på sin egen blogg! Hoppas någon blir sugen på att bekanta sig med den där häxan ... hon har visserligen några år på nacken vid det här laget, men jag vågar påstå att texten är tämligen tidlös. Kan kännas aktuell fortfarande, helt enkelt! Och nej, den handlar faktiskt INTE ett skvatt om klimakteriet, jag har aldrig orkat engagera mig särskilt mycket i det där med hormonerna, de har fått sköta sig själva utan att jag lagt mig i.

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för läsarreaktioner!

Om man skriver böcker kan det hända att man blir recenserad av expertisen, som håller hus på kulturredaktioner i olika mediahus. Långt ifrån allt som publiceras hamnar i rampljuset, ännu mer sällan numera sedan Bok- och Bibliotekstjänst (BTJ) inte längre tar sig an allt som förlagen släpper (de gjorde det förr).

Kriterierna för vad som recenseras och vad som inte tas upp är lite suddiga. Många titlar behandlas förstås ändå, särskilt om texten skrivits av etablerade författare med en rad storsäljare bakom sig. BTJ förtydligar, om än inte hur urvalet sker så vill man i alla fall framhäva sin neutralitet: "Recensionerna skrivs av oberoende lektörer med specialistkompetens inom sina respektive områden." 

Av de tre titlar jag fått utgivna (på Isaberg förlag) har bara den första, "Klimakteriehäxan", tagits upp av BTJ och den fick då ett klart positivt omdöme, tack för det! De följande två förbigicks med tystnad. När jag nu låtit trycka en fjärde bok som ett eget projekt, i liten upplaga, kommer den aldrig att komma i närheten av vare sig BTJ eller någon kulturredaktion. 

Men jag får reaktioner från läsare och det är otroligt värdefullt! Här citat ur några "läsarrecensioner" av "I ljust minne bevarad", tryckt på papper i januari i år. Var och en gör mig glad och tacksam!

Jag läser din bok, den berör otroligt! Gripande, kunde inte lägga bort den! Margareta T

Vill tacka dig för en fin läsupplevelse med din varma och kärleksfulla bok. Tyckte mycket om den!  Anki

En väldigt bra bok och viktig!!! Micke K

Aina, vilken fin bok du har skrivit! Jag hör och ser Ulla-Carin framför mig när jag läser. Fina minnen i all sorg. Rolf T

Vilken innerlig och tankeväckande bok du skrivit. Jag läste den utan paus och la den ifrån mig lite sorgsen förstås, men också med tankar på vad vänskap kan vara när det kommer till kritan. Jag tycker du gestaltar den i dess djupaste mening. Eva G

Tack Aina för jättetrevlig (om än sorglig) läsning  Du är fantastisk med pennan/datorn. Barbro P

Jättefin! Tänkte bara titta lite på början men kunde inte låta bli att läsa alltihop direkt ... Linda G

Tack nu har jag läst! En fin liten bok om dessa kvinnors öde, roligt med återblickarna på 70-80 talens SVT. Göran Å

Har precis läst ut din bok. Välskriven och vilken hyllning, vad är väl en dödsannons, nu lever minnet av Lena vidare på ett helt annat sätt. Ulla-Carin också så fint skildrad. Monica

Har just läst ut boken. Sååå berörd! Gisela

Därmed kompletteras raden av läsarrecensioner (efter den första publiceringen som var enbart digital) som jag tidigare citerat och stolt och tacksam är jag för alla fina ord!

Jag har inte jättemånga exemplar kvar av boken, men du kan fortfarande köpa "I ljust minne bevarad" direkt från mig (den finns inte i bokhandel eller på bibliotek). Priset är nu 135 kronor inklusive porto. Swisha 070 8847929 och skriv din postadress i meddelandefältet, så dimper ditt ex ned i din brevlåda ganska snart. Du kan läsa mer om boken här. 

Copyright Klimakteriehäxan

Du kan fortfarande köpa boken!

Många har till min glädje beställt (och vid det här laget fått i brevlådan, hoppas jag) min bok "I ljust minne bevarad".

Men nu är tiden med det lägre specialpriset slut. Nu kostar den 135 kronor – skillnaden tillfaller i sin helhet Post Nord ... 

Om du också vill ha den, swisha till 070 884 7929. Glöm inte skriva in din postadress i meddelandefältet. (Boken kommer inte att dyka upp vare sig på bibliotek eller i bokhandeln.)

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du läsa min bok?

Det är ingen tegelsten. Det är förstås inte heller den sortens litteratur som kommer att få massor med priser. Men det är en liten bok skriven med hjärta (och en del smärta, förvisso). Den har gått att läsa, gratis, på nätet, i olika format. Nu finns den äntligen, lätt bearbetad, tryckt på papper! Upplagan är liten men om du är intresserad kan du köpa ditt exemplar av "I ljust minne bevarad", vars författare jag är.

Här får du historien om två härliga, starka, svenska kvinnor som inte tilläts bli gamla. 

Ulla-Carin Lindquist, känt tv-ansikte, sökte närhet, sällskap – och skrev om sitt liv med sjukdomen ALS (amyotrofisk lateral skleros), för andra att läsa. Hon dog omgiven av sina närmaste. 

Lena Sjöström, ingen kändis alls, orkade egentligen bara med sin dotter när cancern spred sig. Och när den sista stunden var inne passade hon på att sluta andas när hon var helt ensam. 

De valde helt olika vägar mot döden. 

Här möter du de två och deras gripande öden sedda genom en väninnas ögon. 

Du får också följa tillkomsten av boken ”Ro utan åror”, enhälligt hyllad av recensenter och läsare. Den översattes till många språk och blev en internationell bästsäljare, skriven under unika omständigheter. 

Men det här är framför allt en berättelse om vänskap. Tjugo år har gått sedan de båda dog. De förblir i ljust minne bevarade.

Nu har jag alltså låtit trycka boken "på egen hand", så att säga, i starkt begränsad upplaga. Om du vill köpa och läsa betalar du på Swish (0708847929). Glöm inte skriva din adress! Den kostar 135 kronor, och 44 av dem tillfaller Post Nord ... Signerat ex om så önskas/anges.

Boken kommer inte att finnas vare sig i bokhandeln eller på bibliotek.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om barn som växelbor

Forskning visar att separationer i olikkönade relationer kan leda till ökad jämställdhet. /.../ De senaste decenniernas närmast explosionsartade ökning av växelvis boende kan beskrivas som en ”tyst revolution”.

-Saxat ur en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet i dag i vilken Helen Eriksson, forskare i demografi vid Stockholms universitet, intervjuas. Jag känner mig faktiskt lite stolt över att skrivit en bok om fenomenet, "Dela lika", tänkt för bokslukaråldern. Sagt i recensioner: "En fin historia som förtjänar många läsare." "Behandlar ett ämne som verkligen är angeläget för många barn." "Helt underbar!" "Fem stjärnor av fem möjliga" skrev en annan. När boken kom ut (för tio år sedan) tror jag den var den första om veckopendlande barn. Antagligen finns fler liknande berättelser nu. Lite glad och nöjd är jag ändå ... 

Om inte om vore i vägen ...

... så hade kärringen skjutit björnen med kvastskaftet, brukade min mamma citera, vet inte vem, när det blev dags att spekulera om ett eller annat. Det är Mia i bokhörnan som ställer denna helgfråga: Om du skulle skriva en bok, vad skulle du då välja för genre?

Det är just det där lilla ordet OM som blir så avgörande. Jag har skrivit fyra böcker, men ingen femte. Fast jag egentligen skulle vilja. OM jag bara kunde ta mig samman. OM jag kunde följa andra skribenters exempel och förslagsvis ägna två timmar varje förmiddag åt att knattra på datorn. OM jag hade lite bättre självförtroende. OM jag saknade mindervärdeskomplex. OM jag trodde mig om att kunna dra upp en intrig och sedan få den att gå i mål ...

Men om jag nu struntar i det där lilla förtretliga tvåbokstavsordet och i stället svarar på frågan så vet jag en sak: aldrig en deckare. Det skrivs för många dåliga deckare i Sverige, det behövs inte fler. Man kan absolut nöja sig med de skickligaste ordbrukarna som redan är etablerade.

Visst drömmer jag ibland att jag får lusten och inspirationen tillbaka. Visst har jag idéer till historier som jag tror skulle kunna bli bra berättelser. Genren jag förmodligen skulle hamna i är nog den som brukar förses med etiketten "bygger på verkliga händelser". Fast det mesta tyder på att det inte blir mer än just drömmar. För om inte OM vore i vägen hade jag väl redan skrivit ett par böcker till, minst ...

I brist på bokmanus kan man glädjas åt vackra augustiblommor, som ser ut att
överleva en bit in i september också.

Copyright Klimakteriehäxan

Min bok har haft över 10 000 läsare!

I veckan passerades ett slags drömgräns i mitt avsomnade författarliv. "I ljust minne bevarad" har haft över 10 000 läsare, bara i bloggformatet! Inser förstås att jag inte vet om alla läste hela texten, men de har åtminstone blivit nyfikna och förhoppningsvis tagit del av berättelsen om två av mina fina väninnor, Ulla-Carin och Lena, som mötte döden ungefär samtidigt. I Ulla-Carin Lindqvists fall handlar det också om hur hennes succébok "Ro utan åror" kom till, en process som jag var synnerligen delaktig i (och det är jag väldigt stolt över!).

Antalet läsare bör egentligen vara ännu högre, eftersom texten finns i tre format till: som e-bok, som pdf-fil och som ljudbok. Hur många som lockats till de här versionerna har jag tyvärr inte en aning om. Flest intresserade har förstås funnits i Sverige, men i bloggens statistik ser jag att man också öppnat filen från USA, Spanien, Tyskland och till och med Kina.

Allt detta har jag tre personer att tacka för: bloggvännen Emma, som oombedd gjorde pdf:en och e-boken – jag har ju inte en susning om hur man åstadkommer sådant. Och så två av dem jag vill kalla mina "pojkvänner": Mikael Katzeff och Micke Seid, som rattade inspelningen av min inläsning, redigerade, la in musik och såg till att den blev åtkomlig på Soundcloud. Ingen har fått betalt för sitt arbete, det är gjort med mycket hjärta och hopp om pengar till forskningen om ALS. Och det är förstås gratis både att läsa och att lyssna!

Att det blev en gratishistoria för läsarna i en variant av egenutgivning uppmärksammades bland annat av Boktugg när "I ljust minne bevarad" nyligen hade publicerats. 

Ny aktualitet har min bok också fått genom att ishockeylegendaren Börje Salming nyss avled i denna hemska sjukdom. Det föranledde Aftonbladet att i det sammanhanget publicera en artikel om Ulla-Carin och ALS, och i den nämndes jag. Tack till bloggvännen BP som hittade texten!  

Nu kan man förvisso säga att 10 000 läsare inte är någon kioskvältare, inte ens om det handlar om en väldigt liten kiosk, i en värld där storsäljande författare räknar in sålda böcker i miljontal. Men jag är glad ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

"Dråp utan motiv"

Med ett glatt "hej" traskar poliskonstapel Löfgren in i köket i sin ägandes våning. Fru Löfgren kommer ut och ler åt sin herre och man. 
"Vad är det fatt idag?" undrar hon.
"Jo du, i dag har Svensson på Jarlsgatan blivit rånmördad! Äntligen något att göra."
"Nä men Karl, så får du inte säga! Du låter ju närmast glad!"

Så börjar det som förmodligen, ja sannolikt är mitt allra första utkast till en roman, en deckare (får man anta) med titeln "Dråp utan motiv". Ingen datummärkning finns på papperet, men av handstilen att döma skrevs detta i slutet av 1950-talet. Jag hittar det under ännu en rensning av prylar i Barndomslandet. 

Det blev bara de där inledande raderna. Ingen vet om mordet på Svensson klarades upp och om det i så fall var konstapel Karl Löfgren som stod för spaning och bevisinsamlande. Motivet till illdådet förblir okänt. En enda sak anse jag vara bevisad: Att jag verkligen drömde om att bli författare. Fast utan att kvala in i gruppen "svenska deckardrottningar" som växt sig stor in på 2000-talet.

Trodde jag när jag var barn att det var enkelt? Ja, antagligen. Eller så reflekterade jag förmodligen inte alls över det. Men ju fler böcker jag läser – och det har faktiskt blivit rätt många genom åren – desto mer beundrar jag de skickligaste författarna, de som oavsett genre vet att länka händelser till en fullständigt fascinerande historia som man bara MÅSTE få veta slutet på ... och som dessutom får en logisk, gärna oväntad, upplösning.

Men jag beundrar inte bara de största mästarna. Jag känner också stor respekt för så otroligt många andra som efter oräkneliga mödosamma timmar vid datorn sett ett manus växa fram, ett som också finner sin förläggare, hamnar i tryckpressen och så småningom i bokhandeln. I bästa fall hittar det också sina läsare.

Ser att ett s k "hybridförlag", där författarna själva får stå för en stor del av kostnaderna när en bok produceras, lagt ut en liten krok på Facebook: "Vill du bli vår nästa författare?" och vips! har det trillat in mer än 300 svar från folk som ser en strimma av det hopp de delar med många.

Nu vet jag att någon kommer att muttra "du har ju skrivit böcker" i någon kommentar. Jo, det har jag, men aldrig i närheten av Den Stora Romanen, den där som så många drömmer om. Och nu var det länge sedan jag fick ihop något över huvud taget. "Dråp utan motiv" kommer inte att tas i mål, så långt räcker inte min fantasi. Förmodligen var den bättre på 50-talet!

Copyright Klimakteriehäxan

Klimakteriehäxor ska inte skämmas

Att den här bloggen trots sitt namn har extremt lite för att inte säga ingenting med klimakteriet att göra är ingen nyhet för den som hängt med mig ett tag. Inte ens när jag började blogga, för snart arton år sedan, brydde jag mig särskilt mycket om det där medicinska stadiet som alla kvinnor går igenom, menopausen. Jag har helt enkelt aldrig varit tillräckligt intresserad av hormoner.

Ändå har det genom åren hänt att jag stöter på folk som anser sig veta att jag energiskt ägnar mig åt att skriva om vallningar, humörsvängningar och andra ännu värre klimakteriebesvär. Jag har vänligt men bestämt upplyst dem om att den biten får andra klara av, förmodligen är folk med medicinska kunskaper betydligt bättre lämpade för uppgiften än jag är.

Nu visar det sig att någonting faktiskt har hänt på klimakteriefronten. Fast jag inte haft en susning (där är det igen, ointresset för hormonernas dans). Men naturligtvis vet jag att många kvinnor drabbas av rejäla besvär som de helst skulle vara utan.

En sådan person heter Åsa Melin. Hon producerar Klimakteriepodden, hittills över 250 avsnitt, och hon har hållit på med det i över fem år (utan tatt jag märkt något, inte hört ett enda faktiskt men om du blir nyfiken kan du klícka på länken!). Nu lyfts hon och podden fram av Svenska Dagbladet under vinjetten "Kaxiga klimakteriet".

Där får jag också veta att det numera finns en boknisch som kallas klim-lit. Där hamnar böcker som har kvinnor i klimakteriet som huvudpersoner. Maria Fogelberg Nelson har gått i bräschen och skrivit fem egna böcker på temat.

När jag började blogga och så småningom kunde ge ut Klimakteriehäxan i bokform var det förvisso flera som sa att titeln skulle skrämma bort köpare/läsare. En av dem var (och det är jag fortfarande lite häpen över) Amelia Adamo, som sedermera gjort sig till talesperson för lite äldre kvinnor.

Mitt eget klimakterium hörde förmodligen till de mildare, och vågorna av hetta som utan förvarning kunde skölja genom kroppen är ett minne blott. Men namnet Klimakteriehäxan behåller jag, och jag bär det med stolthet! Ingen "klimakteriehäxa" ska skämmas! Tack för att du hälsar på här!

UPPDATERING: Om du undrar varför min blogg heter Klimakteriehäxan så finns förklaringen här.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu drar jag en fräckis!

Tisdagstrion är tillbaka i sin normalversion. Ugglan & Boken vill denna gång se en boktrio med en bok i varje färg.

Eftersom jag redan publicerat en post om böcker i dag och dessutom inte snabbt kom på tre som passade tänkte jag faktiskt hoppa över. 

Men så kom jag på denna fräckis: mina egna tre som finns i tryck är faktiskt i olika färg: en gul, en rosa, en vit. Du ser dem i min vänsterpalt, och om du klickar på omslaget får du veta mer om det jag skrivit. Voilà!

Copyright Klimakteriehäxan 

En bra recension kommer väl aldrig för sent?

Det är förvisso 2021 och flera år har gått sedan min barn/ungdomsbok "Dela lika" kom ut. Den fick ett vänligt mottagande på en rad olika bokbloggar bland annat, men nog blir jag lite häpen när jag av en ren slump upptäcker en sprillans ny recension, från den 16 maj i år! Fem stjärnor av fem möjliga får boken som sammanfattande betyg. Ett omdöme som jag naturligtvis blir jätteglad över. Så här skriver "My loved books":

"De svårigheter det innebär att inte bara ha två hem utan också känna saknad efter den förälder man inte är hos för att det är den andre förälderns 'vecka' lyfter 'Dela lika' på ett Fantastiskt ärligt sätt! Rekommenderas varmt! Trots att jag inte varit med om det som Cilla fått vara med om så berör hennes resa mig på djupet. Att behöva känna sorg efter den förälder som inte är där; känna ensamheten när man får äta frukost själv när man vet att om man bott tillsammans med båda sina föräldrarna hade det aldrig hänt.

Cillas föräldrar väljer att dela på sig för att de tycker de växt ifrån varandra; men frågan är om de inte också skiljer sig ifrån sin egen dotter? Tänker de på henne överhuvudtaget? Och ska man behöva tänka på ens barns känslor eller måste man se till hur man mår själv som förälder?

I den här boken får vi lära känna Cilla och hennes liv efter skilsmässan. Hur mycket mer än bara hemmet som förändras och påverkas. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa vidare hur det går för Cilla och hennes föräldrar; känns som jag verkligen vill veta för Cilla berörde något hos mig!

En bok jag varmt kan rekommendera! LÄS!"

Jaha, så fick man dagens uppåttjack, av bästa sort! En bra recension kan väl aldrig komma för sent? Nog hade jag mina tankar på att skriva mer om Cilla och hennes föräldrar, men nånstans på vägen hamnade den tanken bland andra tappade sugar.

Vill du kolla vad fler har tyckt, skrivit och sagt om just den här boken så har den sin egen lilla blogg här.

Copyright Klimakteriehäxan

En bokmals besvär

Egentligen har jag ju avslutat min serie om bokmärken, eftersom de med tiden blev så otroligt många. Det finns en gräns för hur många man kan tänkas ha användning för!

Men när det här ramlade ut ur en låda drog jag på munnen och tänkte att det kan väl någon mer få göra. Det är PocketShop som någon gång skickade med märket med en bokmal. 

Passar ju bra för oss som gärna hoppar över de tunga förstaupplagorna med hårda pärmar och satsar på pocketutgåvan.

Copyright Klimakteriehäxan

BOK?

När nyckelordet för Gems Weekly Photo Challenge är BOK vore det ju mer än konstigt om man inte skulle kunna bidra med något ... frågan är bara med vad?

Några bokträd har jag inte i närheten, så mycket är säkert. Böcker har jag desto fler. Några av dem har jag skrivit själv. Och faktum är att den bild jag nu väljer att lägga in här skulle kunna tänkas visa nästa bokprojekt. Som en besvärjelse, liksom, för att jag ska ta tag i saken, sätta fart, lägga manken till! Jag är dålig på det. Tror i själva verket att det är självförtroendet som sviker.

Av de fyra böcker jag skrivit och som vem som helst kan läsa handlar faktiskt tre ganska mycket om mig själv. Bara en (Dela lika) är helt fiktiv. Ytterligare två tunna och personliga böcker har jag producerat med text och foton, den ena i tio exemplar (bilden till höger) och den andra i tre. De kanske inte räknas, vad vet jag, huvudsaken är att de få som fått tillgång till dem har uppskattat dem.

Då är frågan: ska jag lyckas slutföra något mer? I ett fåtal ex, för de närmast sörjande, eller i en aningen större upplaga? Det är i den processen jag är nu. Och visst vet jag vad det ska handla om: saker från Barndomslandet, från förr i tiden, händelser och människor som snart bara jag kommer ihåg och kan berätta om.

Än så länge är det en bunt papper, ganska osorterat. Alla texter måste gås igenom igen och igen. Bilderna ligger förstås i datorn, jag lär få leta en del. Om jag kör projektet in i mål blir det kanske som en fotobok, men tyvärr blir styckepriset då ganska högt. Vi får väl se hur det går, och om jag kommer fram till att det är värt det. Bok med frågetecken, helt enkelt.

Copyright Klimakteriehäxan

Om jag skulle skriva en roman ...

Den här torsdagen har Mia i bokhörnan självklart en ny helgfråga. En ganska het potatis, tror jag – eller? Frågan lyder:
Om du skulle skriva en roman, i vilken genre skulle det vara? Skulle du skriva i eget namn eller under pseudonym?

Hur ska jag nu svara på detta? För i själva verket skulle jag, precis som så otroligt många andra, gärna skriva en eller annan liten roman (och med liten menar jag att den inte får överstiga 350 sidor i omfång ...). Men jag anar att det aldrig kommer att ske, trots att jag har flera idéer som jag egentligen tror på. 

Dock har jag fått en insikt som inte låter sig överskuggas av nybörjarens entusiasm: det är väldigt svårt att skriva en roman, åtminstone om den ska vara bra. Alltför många dåliga böcker kommer ut, trots att det är så himla svårt att få manus accepterade och få fart på försäljningen. Pseudonym tror jag förresten inte på.

Genre då, om man ändå tillåter sig att drömma? Tja, jag tror att jag skulle hamna i något närbesläktat med biopic inom filmen, alltså en historia baserad i verkligheten men behandlad med fiktionens totala frihet om än inte respektlöst. Men aldrig att jag skulle testa en deckare! Och oavsett vilket: don´t hold your breath, som man säger på engelska. För då riskerar du att avlida av syrebrist, eftersom det nog aldrig blir nån mer bok. 

Bonusfrågan denna gång är osedvanligt enkel att besvara: På söndag byter vi till sommartid. Längtar du till sommaren?
Vem vore jag om jag inte svarade ja? JA JA JA! Fast först gärna en fin vår.

Att längta efter: ett sommardopp. Linda Rönnlund gjorde statyetten som fanns med
på Liljevalchs vårsalong.

Copyright Klimakteriehäxan

Som om det var i går ...

I morgon öppnas dörrarna till bokmässan i Göteborg, där jag ofta varit en glad och trogen besökare, i olika roller. I år kommer jag inte i väg, var inte där i fjol heller. Lite tomt känns det. Fast det var självklart roligare när jag hade "ärende" dit.

Som när jag fick "leka författare", som jag kallar det. Bilden ovan är fem år gammal. Då, år 2014, hade jag två böcker med i montern hos Isaberg förlag.
Det var då det!
Men jag minns det som om det var igår ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT: Varför skriver vi egentligen?

"Ytterst få skrivande människor njuter av att skriva. Däremot gillar de flesta känslan efter att ha skrivit något. Det påminner om löpning. Plågsamt medan det pågår, men den hägrande endorfinbelöningen gör att man pinar sig igenom det. /.../
Det jävliga är att skrivande är så personligt. Även om man inte skriver Knausgård-biografiskt har texten knådats genom intellektet och därigenom blivit del av ens person. Effekten: Om någon avskyr min text avskyr de även mig. Det är självplågande. Och internet har inneburit nya dimensioner av skribentmasochism. Att fundera över vad ens text ska konkurrera med är både piska och disciplinboll. Varför skulle någon vettig människa hellre läsa mina ord än att se nya avsnittet av Billions, spela nätpoker, gå loss på e-handlarnas försommarreor eller frossa i bilder på sommarhus, gulliga kattungar och klädlösa influencers? För skribentens verkliga mardröm är inte att bli hatad, utan att bli ignorerad."

-Hugo Rehnberg skriver i veckans nummer av SvD-bilagan Perfect Guide om en sorts författarvånda som jag tror att många, bloggare, journalister och författare, kan känna igen sig i. Men Rehnberg har kommit fram till att han, likt Joan Didion, skriver för att få reda på vad han egentligen tänker och känner. För sig själv, alltså. Ja men det är väl det jag alltid har sagt?