Dagens ord 166

PERENNA NYHETER

-Jo, faktiskt, det går att begripa och det är dessutom sant! Det är min gamla kollega Jon Åsberg, numera chefredaktör på tidningen Fokus, som myntar denna språkliga kullerbytta. "Perenn" betyder som bekant "återkommmande" och "flerårig". Men nyheter, de ska ju vara nya? Pinfärska helst? Fast ändå är detta en existerande företeelse, typisk för den nyhetstorka som oftast bryter ut när det är sommar. Både makthavarna och journalisterna tar semester liksom vi, "undersåtarna", och det sker väldigt lite omkring oss om vi undantar beklagliga olyckshändelser. Visst, nu har vi ju Donald Trump att tillgå, men han kan inte fylla alla tidnings- och nätsidor, radiokanaler eller tv-minuter alldeles själv! Typiska "perenna nyheter" är de där oftast helt intetsägande enkäterna med turister som uppmanas berätta vad de tycker om Sverige. I början av min karriär – ja redan för så länge sen! – kallade vi det "badbollsreportage". Det är också nu vi får larmen om lågt grundvatten, om fästingsmittan, myggbekämpningen, läget för bärplockarna (både de infödda och de importerade), risk för skogsbrand, personalbrist i vården ... Räkna också med att möta minst en familj som inte har råd med någon semester alls. Nu vill jag inte påstå att alla dessa ämnen är vare sig oviktiga eller ointressanta. Men ständigt återkommande? Absolut! Citerar Åsbergs slutkläm: "Den som händelsevis missat någon av ovannämnda artiklar i år får garanterat nya chanser nästa sommar."

CITAT om "debattglädje"

Svensk medial offentlighet lider av en sjuka: tron på att antagonistiska debatter är det bästa sättet att begripliggöra dagens sakfrågor. Alltför ofta väljer redaktionerna i radio och tv att belysa en aktuell fråga genom att låta personer med garanterat motsatta åsikter debattera den i en studio. Många gånger sker det utan att frågan först utretts ordentligt. Journalistens roll blir att moderera, inte att granska eller rapportera. Åsikter premieras före insikter och rena fakta.

-Erik Åsard, professor emeritus i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet skriver i Dagens Nyheter om hur glädjen över att "få till" en debatt i direktsändning inte vägs upp av debattinläggens tyngd eller programledarens insatser. Han har väldigt rätt, anser jag. Ännu knepigare blir det de gånger då redaktionen överraskas av att de inbjudna i själva verket tycker ungefär likadant ...

Tv-tips om en snuskhummer

Igår föll ännu en dom mot Harvey Weinstein, Hollywood-mogulen som visat sig vara en snuskhummer av allra värsta sort. I årtionden har han utnyttjat sin position som förmögen filmproducent för att utan påföljd kunna sexuellt utnyttja, förolämpa och våldta unga kvinnor som varit beroende av honom. De har varit hans anställda, kanske hoppats på en filmroll eller att bli "sedda" över huvud taget. Om hans makt och möjligheter att "hjälpa" dem behövde ingen tveka.

Resultatet av fallets behandling i domstol är nu att den i dag 70-årige Weinstein kommer att sitta bakom lås och bom mycket länge. Han hade redan dömts till 23 års fängelse, igår tillkom 16 år. Oklart dock vad "livstid" betyder, möjligen kan han släppas i förtid, men länge blir det under alla förhållanden.

Det var också när allt fler trädde fram och öppet anklagade Weinstein för övergrepp som metoo-rörelsen tog fart på allvar för att ganska snabbt bli en världsomspännande kvinnoprotest. Idag framstår avslöjandet av Weinstein, "rovdjuret", som rörelsens startpunkt.

Hela vägen fram till avslöjandet finns att se i "Catch and kill: The Podcast Tapes", en dokumentärserie i sex delar på HBO. Här får man inte bara möta kvinnorna som vittnar mot Weinstein, man tvingas också inse att många superkändisar försökt skydda honom. Och den stora tv-kanalen NBC tordes till slut inte sända programmen ...

Mannen bakom serien heter Ronan Farrow, son till Mia Farrow och Woody Allen (som han tar avstånd från). Han och hans team har gjort ett fenomenalt journalistiskt grävarbete som är synnerligen sevärt ur många vinklar. Inte minst intressant att se hur svår vägen till publicering var, trots extremt långtgående och noggrann research! Det blev till sist tidningen New Yorker som beslutade att historien skulle ut till allmänheten. Rekommenderas!

Copyright Klimakteriehäxan

Läsning som inte står i bokhyllan

Läser du annat än böcker? Det är Mia i bokhörnan som undrar, i veckans helgfråga.

Ja nog kan man hitta läsning som inte står i någon bokhylla, den saken är helt klar. Jag gör det. Vi har Dagens Nyheter på papper och Svenska Dagbladet digitalt, hade tvärtom till nyligen men kom på att det kanske var dags att variera sig. Och visst läser jag i båda, men långt ifrån allt. Helgbilagorna är också fulla av läsning. Skulle känna mig helt naken, dum och övergiven utan dagstidning! Kan nog diagnosticeras som yrkesskada ... 

Papperstidningens avigsida:
Mycket skräp att bära ut!

Den urgamla vanan att läsa kvällstidning, den har jag ändå lagt bakom mig, det är många år sedan nu. Fann det inte vara värt pengarna, än mindre så nu för tiden, när lösnummer kostar lika mycket som en halv pocketbok. Dessutom späddes högen av pappersskräp på i raketfart. Idag händer det att jag kollar lite löst på nätet, men det är fort gjort.

Förr i världen prenumererade jag ofta på någon "damtidning". Var trogen Femina i åratal, men det gick över. Köpte franska Elle under förevändningen att det var bra för mina språkkunskaper, men det var modebilderna jag ville åt ... I perioder har jag läst M magasin och Amelia, ofta ditlockad av någon bonuspresent som tilltalat mig. Just nu har jag en kort prenumeration på tidningen Vi (tack för fina vinglas från Iittala!), som jag också troget läste förr i världen.

Men totalt sett läser jag trots allt inte särskilt mycket press på s k "blankt papper". Samma sak som händer med barn och unga har väl hänt mig: dator och mobil konkurrerar, och är det någon text man prompt vill läsa är det ju den digitala vägen man hittar den enklast numera.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om klickjakt

Vad har jag läst i veckan som fått mig att hejda mig om än aldrig så lite? Det ska vara Veckans mening, i Skriv-Roberts efterföljd. Då väljer jag en mening som ligger mitt gamla jobb nära. Det är min SVT-kollega Micke Leijnegard som skrivit "Roten till allt ont", en blandning av deckare och samhällsskildring som låtit tala om sig märkvärdigt sällan sedan den kom ut i fjol. Micke låter sin historia utspelas i miljöer han känner väl, Norrland, Stockholm och den  nyhetsvärld som alltmer fokuserar på snabba digitala insatser, vilket kan få – och får – ödesdigra konsekvenser ...

Alla journalistiska arbetsplatser dignade under krav från panikslagna mediebaroner, alla hetsades till att skapa "klick", väcka uppmärksamhet, skit samma om vad eller hur.

Copyright Klimakteriehäxan