På önskelistan?

Vilken kulturell sak ger du bort i present? Enligt O ställer frågan, som jag besvarar någon dag för sent – för vi är ju inne i vecka 21 nu ... veckorna går fort, tiden flyger! 

Enligt O preciserar denna veckas omgång av Kulturfrågan så här: den "handlar om bra kulturella presenter till alla som tar examen eller i alla fall får sommarlov. Det kan vara någon som slutar ettan, nian, tar studenten eller examen, doktorerar eller varför inte en sommarpresent till lärarna som jobbat med alla elever och studenter".

Tror iofs inte jag känner en endaste student i år, men en och annan present kan man behöva införskaffa ändå.  Folk envisas ju med att ha födelsedagar ideligen – kommer inte de också väldigt tätt numera? Men vad kan då finnas på önskelistorna? När man inte vet får man chansa, lite i blindo ... 

Den stora frågan är ju om man ska satsa på något man tror sig veta att vederbörande redan upptäckt och vill ha mer av – eller om man ska missionera lite grand, försöka hitta ny publik till något man själv är förtjust i? Svårt, kan jag tycka. 

Förr i världen hände det nog att jag gav bort musik, en LP på den tiden eller en CD senare. Men nu har ju folk oftast ingen apparat att använda till skivor av något format alls. 

Något för mottagaren att hänga på väggen vågar jag aldrig satsa på, det är alldeles för lätt att det blir fel. Har ändå just nu "i lager" en Banksy-affisch som jag ska sondera terrängen för med Sonen, vi får väl se hur det går. Han brukar gilla graffitikonst.

Alltså hamnar man med viss automatik i bokhandeln. En kokbok till en ung matglad kanske? Kan funka. Tänker på böcker jag gärna gett bort genom åren, inte bara en utan flera gånger. Som Agneta Pleijels debutroman, den delvis självbiografiska "Vindspejare". Om den som ska ha presenten inte bangar för en tegelsten? Då blir det "Den stora skrivboken" av Agota Kristof. En nyexaminerad läkare gav jag den fantastiska "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) av Rebecca Skloot, undrar om han läste den (det borde han ha gjort)? 

Där har ni hur som helst tre titlar som är väldigt väl värda att ges bort i present. 

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i maj

Ny månad, läge för "ett finger i luften" – alltså en dagsnotering för maj i kategorin "Just nu", initierat av Kulturkollo.

Just nu läser jag flera sinsemellan väldigt olika böcker. Har kommit en bit in i Bo Inge Anderssons "Järnår" som än en gång får mig att inse hur lite jag kan om svensk historia. Det jag en gång eventuellt visste har jag glömt. En historisk roman av helt annat slag är "Pigan", skriven av Marianne Bokblad, (a k a Bloggblad) som är huvudpersonens barnbarns barnbarn. Pigan har alltså funnits på riktigt och nu fått sitt öde utrett och också fint berättat. Om ett hårt kvinnoliv i trakten av Norrköping på 1800-talet. Den är strax utläst.

Just nu lyssnar jag på "Kinesen" av Henning Mankell när vi åker längre sträckor i bilen. Har också återvänt till sådant som nyss avlidne Jojje Wadenius gjort. En musikalisk stjärna! Såg honom och hans trio live för ett par år sedan, väldigt angenämt. Han var genial, i olika genrer. Klicka på den här länken och du kan inte låta bli att le! 

Just nu tittar jag på "Den danska kvinnan", isländsk originell tv-serie (SVT Play) i sex delar med utmärkta Trine Dyrholm i titelrollen. Olik andra serier, vilket för mig framstår som ett stort plus. Ja, och så pingis förstås – det pågår världsmästerskap i London och "vi", d v s Sverige skulle faktiskt kunna gå långt i flera klasser! Vi har redan slagit Kina i en lagmatch (det hände igår), så fenomenalt bra! SVT sänder live, jag håller tummarna för nya segrar.

Just nu njuter jag av varje ögonblick jag kan fånga en solstråle. De behövs! 

Just nu längtar jag efter att vattnet i våra sjöar ska få badbar temperatur. Någon vinterbadare blir jag aldrig, men på somrarna älskar jag ett dopp!

Copyright Klimakteriehäxan

Vi lät hjärtat vara med!

I hela tio veckor har jag varje onsdag efterlyst saker som är värda positiv uppmärksamhet, i en värld där det på något mystiskt vis blivit allt lättare att klaga och gnälla över företeelser man ogillar eller åtminstone irriterar sig lite på. "Veckans kärleksförklaring" har haft abstrakta temaord och jag har uppmanat till fria associationer, vilket ni hörsammat därute. Det har lett till många härliga tankar och reflektioner!

Nu känner jag att jag nått vägs ände i alla fall för denna gång. Kanske kan jag göra en omstart framöver, vet inte hur det blir med det.

Stort tack till er som gillade idén och varit med vecka efter vecka! Jag ser på min besöksstatistik att inläggen har haft väldigt många fler läsare än deltagare. 

I den förra, troligen allra sista och definitivt tionde omgången med nyckelordet främmande deltog BP, Mrs Calloway, Margaretha, Jenny, Åsa och Susanne.

Kanske blir någon nyfiken på hur kärleksförklaringarna på ett eller flera områden sett ut? Bara att klicka på det nyckelord som intresserar dig och kolla, där hittar du länkarna! 

1. Doft                                           6. Minne  

2. Ljud                                           7. Roligt   

3. Kunskap                                    8. Naturligt 

4. Känslor                                      9. Form 

5. Stil                                            10. Främmande  

Det är aldrig fel att låta hjärtat vara med ... Sonya Hedenbratt har så rätt, lyssna! Så här börjar låten, den fina svenska texten är skriven av Bo-Göran Edling:

Låt hjärtat va med
Allt du gör beror på det
När du tycker nånting kommit på glid
Då är det tid att le
För än finns det hopp
Än går jorden i sitt lopp
Ingenting är fullt så fel som du tror
Så syster och bror hys hopp (forts)
Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans kärleksförklaring 10: FRÄMMANDE

Nog händer det väl att man fascineras av saker långt från den egna vardagen? Kanske något man drömt om att få uppleva? Något som man tror skulle kännas berikande om man bara kom åt, så att säga? Det är lite så jag tänker när jag ger ännu ett abstrakt temaord för Veckans kärleksförklaring: främmande. Och samtidigt minns jag med lätt förundran att vi i min barndom alltid sa att vi fick "främmande" om det skulle komma gäster, de kunde vara hur välbekanta som helst! Där ser ni vart associationsbanorna kan leda!

Jag❤️ samba som i Brasilien, med Elis Regina eller Joao/Astrud Gilberto förslagsvis, men be mig för allt i världen inte dansa. Har försökt ...

Jag❤️ färgerna som möter ögat i indiska stadsmiljöer, så som de ofta skildras av duktiga fotografer. Men jag nöjer mig med bilderna.

Jag❤️ pingviner, en sorts främmande fågel som verkar trevlig att umgås med även om man måste ta sig ända till Antarktis. Underbara tv-dokumentärer finns att njuta av – och ni har väl sett "The Penguin Lessons"?

Jag❤️ "Pata pata", även kallad "Klicksången", en superhit från 1960-talet med Miriam Makeba som sjunger på xhosa. Jag har försökt lära mig klick-ljudet från xhosan men det lyckades förstås inte. "Pata pata is a dance we do down Johannesburg way" förklarar Makeba för oss som inte klarar detta fascinerande afrikanska språk.

Jag❤️ balett, för utövarnas totala kroppskontroll och smidighet, i total kontrast mot min klumpiga och allt stelare kroppshydda för vilken varje försök till balett vore inte bara främmande utan ett hån. 

Jag❤️ att jag har nio "bloggsystrar" som skulle kunna kallas "främmande" eftersom vi inte känner varandra utanför bloggvärlden. Men här är det trogna gänget som nu i nio veckor skickat ut kärleksbudskap kors och tvärs: LillaSyster, Åsa, Mrs Calloway, BP, Margaretha, Jenny, Anki, Susanne och Susjos. Tror och hoppas att jag inte missat någon.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

175

-Så många nya klarinetter köper Försvaret in till sina olika musikkårer. Dessutom blir det marschtrummor, saxofoner och bastubor. Det är främst hemvärnets cirka 1 000 fritidsmusiker som behöver nya instrument. Totala notan för nyanskaffningen går på 90 miljoner, det kan man läsa om bl a i Dagens Nyheter. Musik är trevligt, även i marschtakt. Men nog handlar det om stora pengar ... ursäkta, är detta bästa tänkbara investering? 

Veckans kärleksförklaring 4: KÄNSLOR

Tänk positivt, skicka en kärleksförklaring till någon eller något! Vi klagar och gnäller för ofta, dags att ändra på det! Så började mitt tänk när jag la ut första trevande förslaget om Veckans kärleksförklaring. Nu har vi kommit till den fjärde omgången. 

Och då hamnar vi mitt i känslostormen – visst slår den till ibland? För temaordet är helt enkelt känslor! Men bara av positivt slag, alltså.

Jag❤️filmen "Brokeback Mountain". Vi har på senare år serverats otroligt många skildringar av enkönad kärlek, men den här (med Heath Ledger och Jake Gyllenhaal i regi av Ang Lee) berörde mig verkligen.

Jag❤️när Janis Joplin sjunger "Me and Bobby McGee". Bra även när Kris Kristofferson (som skrivit låten) framför den. Så mycket feeling!

Jag❤️idrottsbragder! Sport är verkligen engagerande, nästan oavsett gren. Jag gråter när det går dåligt, jublar när det går bra! Kan bli glädjetårar också. OS bjöd på det mesta av det bästa.

Jag❤️ när Bernt Stafs speciella röst når mina öron – fast man hör den alltför sällan nu för tiden. Men hans låtar är sprängfulla av livsglädje! Lyssna bara på  "Familjelycka"  och "Ute på drift"!

Jag❤️en svensk bokklassiker som har i princip allt: "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg. Här finns kärleken, svartsjukan, drömmarna, osäkerheten, svärtan ... allt!

Jag❤️att höra "Den blomstertid nu kommer" för då VET jag att sommaren är här.

Jag❤️Finlands president Alexander Stubb. Han får mig att känna mig upplyst. Klok karl, välformulerad, verkar stå stadigt på jorden, ger klar analys av (det eländiga) världsläget. Du hittar honom här.

Några nya bloggare har sällat sig till skaran som skickar ut kärleksbudskap i min efterföljd. Jättekul att vi blir fler! På förra veckans ledord kunskap reagerade:  Margaretha, Jenny, Mrs Calloway, Susjos, Susanne, Åsa, och BP  – hoppas jag inte missat någon! Nytt tema om en vecka! Har du förslag på tema får du gärna berätta det, mina kommer ju att sina!

Copyright Klimakteriehäxan

En låt att hoppas på

Bloggkompisen Åke vill kalla sig tågmästare och som sådan lockar han andra bloggare att "hoppa på tåget". Ett imaginärt tåg med avgång varje lördag och varje gång med ett visst ämne i lasten. Denna gång gäller en låt du tänker på.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag vet direkt vad jag "hör" inne i mitt huvud. Bilden hämtar jag av högsta nödvändighet i mitt arkiv, eftersom den omöjligen kan tas idag. Det handlar om en klassisk svensk barnvisa från 1894, skriven av Anna Maria Roos med musik av Alice Tegnér. Och texten får ni här:

1. Blåsippan ute i backarna står,
   Niger och säger att nu är det vår!
   Barnen de plocka små sipporna glatt,
   Rusa se'n hem under rop och skratt.
2. Mor, nu är våren kommen, mor!
   Nu få vi gå utan strumpor och skor.
   Blåsippor ute i backarna stå,
   Ha varken skor eller strumpor på.
3. Mor i stugan, hon säger så:
   Blåsippor aldrig snuva få.
   Än få ni gå med strumpor och skor,
   
   
   Än är det vinter kvar, säger mor.

Veckans kärleksförklaring 2: LJUD

För en vecka sedan lanserade jag en ny liten tämligen opretentiös bloggutmaning: Veckans kärleksförklaring. Tänker att det är för lätt att gnälla, klaga lite på något vad det än må vara. Men usch så tråkigt! Mycket trevligare att tänka med huvudet fullt av plustecken, inte sant? 

Ett "ledord" singlar jag ut för varje omgång. Förra veckan handlade det om doft. Jag fortsätter med ett annat sinne som kan bjuda på mycket glädje. Den här gången har jag fastnat för ljud!

Jag❤️ rösten som ropar "Farmor!" 

Jag❤️ Jan Johanssons pianospel i "Jazz på svenska". Den musiken  sprider lugn och ro såväl i rummet som i själen.

Jag❤️ när Hesa Fredrik blåser "Faran över!". Det betyder att Putin inte har gått till attack mot oss. ("Viktigt Meddelande till Allmänheten" testas fyra gånger om året, klockan 15 på första måndagen i månaderna mars, juni, september och december.)

Jag❤️ den gudabenådade kombinationen av Monica Zetterlund och Povel Ramel på LP:n "På avigan", från Knäppupp-revyn med samma namn.

Jag❤️ när tandläkaren efter avslutad undersökning säger: "Allt ser bra ut!" Jo, hon sa faktiskt det!!!

Jag❤️ljudet av snälla vågor, framför allt när jag ska somna. Kan även gälla ett stilla sommarregn!

Jag❤️koltrasten, min favoritsångare alla kategorier!

Kul att det blev napp i Blogglandia och flera inlägg inspirerade av min utmaning dök upp! Så här går det alltså till: Jag ger ett "ledord" och sedan kanaliserar ni er kärlek till något ni känner för inom det område jag pekar på. Använd gärna min "hjärteklump". Kan ju bli rena kärleksbombningen om ännu fler tänder till! Ni lyfter fram så många kärleksobjekt ni vill, kanske ett enda, kanske jättemånga? Kanske med superkort motivering, eller kanske en riktigt mångordig? Foto behövs inte men kan självklart användas. Välkomna! Men glöm inte lägga in en länk här i kommentarsspalten. Ny omgång nästa onsdag!

Premiären lockade Margaretha, Jenny, Mrs Calloway och  Susanne, kul om fler vill skicka ut lite kärlek i omvärlden!

 Copyright Klimakteriehäxan

Jag längtar till Italien ...

... Italiens sköna land! Där små citroner gula de växa uppå strand ... Så börjar en välkänd visa som Birger Sjöberg skrivit och som en rad svenska artister haft på sin repertoar. Tisdagstrion denna vecka handlar om Italien, så har Skriv-Robert bestämt och den visan passar i alla fall mig.

Å så gärna jag skulle vilja åka dit igen! Till Rom! Äta pasta vongole på en trottarservering när solen går ner! Till Sicilien där jag var en vecka för jättelänge sedan när fikonen var mogna och havet varmt! Till Capri som var en annorlunda upplevelse! Till Amalfikusten där jag aldrig varit! Till Venedig där jag INTE tagit en gondoltur, vilket jag ångrar (det må vara hur klyschigt som helst).

Men i dag blir det en tripp till Den Stora Stöveln genom böcker. "Boken om San Michele" som Axel Munthe skrev 1929 om sitt liv och som är en av de allra mest sålda och läsa svenska böckerna genom alla tider håller verkligen än. Fascinerande.

Amerikanska Donna Leon, som verkar kunna precis allt om Venedig, har underhållit mig på ett lättsamt sätt genom en rad "snälldeckare" med den trevlige kommissarie Brunetti som inte bara löser kriminalgåtor, han älskar mat också. Italiensk mat, alltså. Med ett glas gott vin därtill. Hustrun har hand om köket.

Mer deckare: "Ett fall på Capri" är just det: en man faller död ner från en av de höga klipporna på den vackra ön. Äkta paret Anette och Anders de la Motte skriver för fullt på en serie under rubriken "Mord i solen", detta är den första delen. Jag kan tänka mig att läsa fler av den här duon, kanske mest för att miljön där intrigen utspelar sig kändes så bra beskriven att jag mindes hur det var att kliva omkring i Anacapri med omnejd, med doften av limoncello i näsan och färsk frukt och grönsaker från torget i en kasse i handen! Två uppföljare finns. Då blir det pusslande med bovar och brott på Amalfikusten och i Rom.  

Inte hälsosamt att trilla ned för Capris branta klippor, det fattar alla.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto från en höjdarkväll

Veckans foto – som Åke efterlyser på söndagar numera – är förvisso ingen särskilt bra bild, men det är i alla fall det största som hänt mig i veckan!

Har varit på "Mamma Mia –The Party" på Tyrol, krogen på Gröna Lund som så att säga förvandlats till en grekisk taverna. En liten ouzo att börja med, sedan trerätters grekisk meny. Serveringen interfolieras på smart sätt med underhållningen.

Storyn – jo, det finns en – är inte densamma som i musikalen eller filmen. Här är det Nikos som med sin svenska fru står för ruljangsen restaurangen på ön Skopelos. Det blir gnabb mellan äkta makar, spirande kärlek, en farmor som har synpunkter och en kökschef som styr och ställer. Michalis Koutsogiannakis är basen för det hela, och honom känner jag direkt igen från en jättebra tv-serie: "Det nya landet". Den sändes tv 2000 och kan fortfarande ses på Svt Play. Han har gjort många fina roller sen dess, det här är bara en i raden!

I rollerna finns några toppar i svensk populärmusikgenren: Jessica Andersson och Shirley Clamp (på bilden) och det är två damer som kan sjunga! Det kan resten av aktörerna också, orkestern sprider ut sig bland de 450 gästerna och när precis alla, servitörer och vakter också, dansar och sjunger blir man alldeles glad och (sommar)varm! Och kan än en gång förundras över vilka fantastiska låtar Björn&Benny skrivit. 

Så mycket energi fick man, många leenden och så sjöng vi förstås, vi vid borden också. Jättekul! Den här föreställnngen har nu gått i tio år, men aldrig hade jag kommit på att jag skulle ta mig dit. Nu var detta en fantastisk julklapp från Dottern, ett evenemang som vi alltså avnjöt tillsammans. Ja, maten var god den också!

Copyright Klimakteriehäxan

Tänd ett ljus och låt det brinna!

När man väl har kommit en bit in i september börjar det verkligen bli dags! Dags att tända de levande ljusen, på middagsbordet eller bara i en ljusstake på en plats i hemmet där en liten varm låga lyser upp i flera av ordets bemärkelser.

Det finns förstås de som hävdar att ljusstakar är tämligen onödiga och bara står i vägen, eller enbart samlar damm. Jag är av en annan åsikt. Nog för att jag har många ljusstakar redan, men det hindrar mig inte från att falla i trans (nåja) för en i för mig ny design, det kan vara handgjord keramik eller fint glas eller varför inte de jättesnygga "Bloom Botanica" i stål från Georg Jensen? 

15/9: Demokratins dag

Min samling ljusstakar består av ärvda, fådda (tack Kurt Olsson för ordet) och impulsköpta favoriter: reafynd, loppisköp eller bara kärleksshopping rakt av. Det händer också att jag ger bort en ljusstake eller två, väl valda med tanke på mottagaren. För det mesta tar de ju faktiskt inte jättestor plats om de ska stå på kö i något skåp.

Nu tvingas jag än en gång konstatera att en så väsentlig del i vår heminredning inte tilldelats sin egen dag i den alternativa kalendern, den som redan har uppåt 900 särskilda "dagar". Visst borde denna brist åtgärdas? Fram för "Ljusstakens dag"! Ju förr desto bättre, och allra bäst passar den så här på hösten när världen omkring oss mörknar!

Samtidigt kan man ta tillfället i akt och än en gång njuta av "Tänd ett ljus och låt det brinna!", en riktig dunderhit med hjärtevärmande budskap. Låten har blivit en "julsång", men man kan höra den när som helst, jag lovar!

Det här är mitt femte (kanske inte helt seriösa) förslag till ny temadag i den alternativa almanackan. Jag lyfter fram saker som finns i vår vardag, fast vi kanske inte ägnar dem särskilt mycket intresse eller omtanke? Började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte med tepåsen och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, sedan kom turen till klädhängaren.

Kommer du på någon temadag du tycker saknas? Berätta det, kommentarsspalten finns här och tar glatt emot varje meddelande!  

Denna ljusstake finns i foajén till Bio Rio vid Hornstulls strand i Stockholm.
Helt tydligt i flitigt bruk!

Copyright Klimakteriehäxan

Hur kanon är det med en kulturkanon?

Det sägs vara en "lista på kultur som alla bör känna till". Jaha. Sverige har fått sin "kulturkanon", listan över hundra verk i olika genrer, verk som bidragit till att forma oss och vår nation genom många år. För att finnas med på listan fanns ett krav: allt skulle ha presenterats för minst femtio år sedan. Och den här utredningen, tillsatt av nuvarande regering, har stötts och blötts långt innan resultatet lades fram. Det skedde alltså idag.

Många grenar i en kreativ bokhylla ...
Finns kanonböckerna där? Hyllan
(troligen) skapad av Daniel Villaudière.

Skummar igenom hela listan och höjer nog rent av på båda ögonbrynen ibland. Främst för sådant jag tycker saknas. Hur kan man välja Sonja Åkesson före Gustaf Fröding av våra poeter? Hasse & Tage har åldern inne, Povel Ramel också! Men de finns inte med. Ser inget som ens antyder förekomsten av humor. Och kan drottning Christinas självbiografi, som jag i ärlighetens namn aldrig hört talas om, ha varit så betydelsefull? Jo visst, ett modigt fruntimmer som tordes både skippa man, byta religion och avsäga sig tronen, men ändå?

Politiskt korrekt kan man nog lugnt säga att listan är. Våra befolkningsminoriteter är representerade, gott om upphovspersoner av olika kön, stilla blinkningar till historikerna och kriminalromanernas vänner har fått Sjöwall & Wahlöö till tröst.

För egen del kan jag förvisso glädjas åt att ha fått med några favoriter: Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg på litteraturlistan. Jan Johanssons "Jazz på svenska" och lite Taube i musikgruppen, Ikea och Lilla Hyttnäs/Carl Larssons Sundborn för konst och design, där våra textila genier helt lyser med sin frånvaro (Katja of Sweden, Niogruppen t ex). Men Hilma af Klint, hör hon verkligen hemma här? Fast inte Bruno Liljefors? 

När jag kammat igenom hela listan blir jag hur som helst helt klar över att någon riktig kulturtant är jag inte. Har uppenbarligen alldeles för många luckor. Tänker att fler än jag tänker på Janne "Loffe" Carlsson snarare än på Baltzar von Platen när det blir tal om "Göta kanal" ...

Nu har vi i alla fall fått en svensk kulturkanon. Oklart hur den ska användas, oklart vem som verkligen känner att den behövdes. Hur kanon är det egentligen? Kanske handlar det bara om avlossade lösa skott i en tämligen trött kulturdebatt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdag är allsångens kväll

Tisdag är allsångskväll i Sveriges tv-soffor, det är sen gammalt. Direktsända "Allsång på Skansen" hade premiär 1979. Bosse Larsson programledde och folket tog honom till sitt hjärta. Fast egentligen har man sjungit allsång på Skansen sedan 1935. Men när tv-kamerorna kom dit blev det en jättegrej! Och det är det än.

Det blev ett hedersuppdrag att vara kom-fram-å-säj i det där programmet. Längst höll Lasse Berghagen ut, i hela nitton år! I dag heter programledaren Pernilla Wahlgren (ja vad annars, ursäkta mig, men den där familjen verkar abonnera på allt) och hon lär göra det bra. Själv vet jag inte, eftersom jag slutade se programmet för länge sedan.

Det vill säga: jag slutade se HELA programmet för länge sedan. Tror att jag tröttnade definitivt i mitten av 00-talet, när Måns Zelmerlöv la av. Så blev det Sanna Nielsen, en ung snygg kvinna. Ho kan sjunga, och hon utstrålar värme och trivsel, vilket passar en allsångskväll.

Men det fanns (för mig) ett stor MEN i sammanhanget. Människan hade kreationer som vore hon på väg på röda mattan in till Oscarsgalan. Ofta vågade, ofta vackra, ofta designade av svenska modemästare. Fast ändå så himla fel! Inget signalerade mysig allsångskväll med kompisarna. Det ledde till att jag tittade på SVT1 i ungefär två minuter vid 20-tiden på tisdagskvällarna, bara för att se vad hon satt på sig. 

Jag gör likadant i dag. Med en stor skillnad: även om jag inte tycker att Pernilla Wahlgrens scenklädsel är det minsta intressant tycker jag den känns helt rätt: hon har en tämligen normal sommarklänning, vid kjol, gärna blommigt tyg (som den hon hade förra veckan, den kom från Indiska och prinsessan Estelle hade en likadan när hennes mamma fyllde år!). Visst! Bra signal! Dra igång en Taube-låt bara!

Fast där dyker ett kvarvarande problem upp, ett som bidrog till att jag slutade titta. Visor som hör till den svenska sångskatten har blivit alltmer sällsynta. De har fått ge plats för rappare och andra nya stjärnor, och det som ska kallas allsång kan långt ifrån alla i publiken stämma in i. Det är jakten på de unga tv-tittarna som styr, dock utan påtaglig framgång ...

I femton år konkurrerade TV4 om tittarna med ett annat, liknande, allsångskoncept. Då var det "Lotta på Liseberg" med den käcka Lotta Engberg som programledare. Första gången det sändes var 2009, men så småningom fick hon nog och programmets las ner 2023, utan efterföljare.

Inget hot verkar dock vila över Sollidenscenen. Folk köar i timmar för att få bra plats, tv-tittandet är högt, för det mesta över miljonen, och det är i dagens mediavärld väldigt bra. 

Kö blir det säkert ikväll också. Kan bara hoppas att folk tänker på värmen, har en flaska vatten inom räckhåll och – naturligtvis – en solfjäder. Ingen skulle passa bättre än min som ni ser här nedan. Men jag ska inte till Skansen. Solfjädern kan jag nog använda ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommarminne

I många olika "kulturgenrer" hittar jag mina landsmän. Om jag då med landsmän menar värmlänningar, alltså. Länge hade jag en liten tavla på min vägg, en inramad skylt på vilken det stod "Tal gärne fôlkmål" och det är en uppmaning jag alltid lytt och fortfarande lyder när jag befinner mig i Barndomslandet.

Nog har jag försökt att "smitta" mina barn med det lokala arvet, men det har gått sisådär. Minns hur Sonen en sommardag sa: 
-Mamma, med oss behöver du väl inte prata värmländska? 
Så då fick jag inse att det var läge att visa upp min tvåspråkighet, och det har jag nog gjort alltsedan dess. Det kostar mig faktiskt ingen möda alls att växla mellan "rikssvenskan" och "dialekten".

I poesin finns i alla fall det lokala kvar, ofta tonsatt. 1971 släpptes LP:n "Sven-Ingvars i Frödingland" och den bör väl i dag platsa under etiketten "evigt grön". Idag älskar massor av svenskar Mando Diaos tolkning av Gustaf Fröding i "Strövtåg i hembygden" som (med rätta) blivit en jättehit. 

Gunde Johansson på ett skivomslag.

Men det finns fler! När jag var barn hörde jag – antagligen i radio – en visa som jag snabbt lärde mig, ivrigt påhejad av min farmor. Gunde Johansson, trubadur, hade gjort "Torparvisa" och framförde den, på dialekt, till eget ackompanjemang på gitarr. Låten är jämngammal med mig, jag kan ha varit ungefär fem när jag sjöng den, för full hals.

Så blev jag mamma många år senare. Och minsann om jag inte sjöng den där visan igen, för mitt eget lilla barn! Sonen gillade den och rätt som det var kunde han den också. På värmländska! Kul, tyckte jag förstås.

Midsommarbrosch, design Héti Lindberg.

Det blev midsommar. Vi befann oss i Barndomslandet. Och i tidningen stod det att på en närbelägen festplats skulle Gunde Johansson finnas bredvid majstången, med gitarr försedd. Saken var klar: vi åkte dit.

Visst hade många kommit, men man kunde röra sig bland helgfirarna. Jag tog mitt lilla barn vid handen, vi gick fram till kanten av scenen. Lyckades fånga Gundes uppmärksamhet, så han kom till oss. Och då sa Sonen (som hans mamma hade föreslagit):
-Kan du inte sjunga "Torparvisan"?
Naturligtvis gjorde han det, vi var väldigt nöjda allihop och midsommaren blev plötsligt lite extra minnesvärd!

För 30 år sedan blev samma låt "Torparrock" i Sven-Ingvars version. Den har också framförts av såväl Thore Skogman som "Trio me´ Bumba" och "Sten & Stanley", förmodligen fler. Hamnade på Svensktoppen också.      
Sonen har dock, så vitt jag vet, inte sjungit den på väldigt länge.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i juni

Ny månad, hej och välkommen Juni! För ett antal år sedan lanserade bloggen Kulturkollo idén om att en gång per månad kolla läget beträffande den aktuella "kulturkonsumtionen". Jag har inte underhållit traditionen, men varför inte slå till igen – man behöver ju inte lova att det blir en vana? Här kommer nedslag på fyra punkter:

Just nu läser jag "Intermezzo" av Sally Rooney. Irland, schack, trassliga relationer, ganska mycket sex, smarta replikskiften, stundtals lite tjatig men jag ska nog igenom hela, har jag tänkt.

Just nu lyssnar jag på lite gamla godingar på Spotify när jag lagar mat: Carole King, Carly Simon. Borde ta något svenskt att blanda med, Monica Z kanske?

Just nu tittar jag på sista säsongen av "The Handmaid´s Tale" (HBO/Max), har tre avsnitt kvar och vill absolut veta hur det går trots att serien nog blivit längre än som varit riktigt nyttigt. Likheterna med Margaret Atwoods böcker (som jag är superimponerad av) har upphört för länge sedan, men hennes namn finns ändå med i eftertexten.

Just nu längtar jag efter en god glass, vill gärna testa den nya modellen av glassbåt från Sia. De kallar den för "årets sommarglass" och den ska ha smak av både jordgubb, fläder och citrus. Gillar den trion. Visst låter det gott? Och visst, det är ju sommar nu!

Om du hänger på och vill dela med dig av en snabbis om dagsläget så här i junis inledning kan du väl berätta det  – med länk  – i en kommentar här nedan?

Copyright Klimakteriehäxan

Kulturvår

Vi jagar vårkänslor oavbrutet nu, verkar det som. Och vi gör det både en och en och i grupp! I den lilla grupp som brukar svara på Veckans kulturfråga från Enligt O (varför är vi inte fler?)  har vi denna gång i uppgift att besvara Vilka kulturella verk ger dig vårkänslor?

Då hamnar jag raskt hos Gustaf Fröding, som i "En litten låt ôm vårn" ger den perfekta bilden av hur man går hemma och förbereder sig, man planterar sticklingar och rent av trallar på en sång ... änderna lägger ägg, bina kommer flygande ... allt medan säden börjar sticka upp ur jorden och man riktar ett djupt känt tack till solen! Ett fenomenalt kompakt litet värmländskt vårpaket, helt enkelt.

Våren ska också besjungas med tonsatt dikt, det är ett krav varje Valborgsmässoafton åtminstone. För egen del gillar jag "Nu grönskar det i dalens famn" vars melodi är resultatet av en bearbetad bit av en kantat komponerad av Johann Sebastian Bach och texten skrevs av Evelyn Lindström 1933. Andra stämman sjöng jag i skolkören, jag kan den än!

Eftersom vitsippan för mig är en riktig höjdare så här års tycker jag också väldigt mycket om den vitsippsbacke som Prins Eugen målade 1895. Den är så på pricken, så mycket vår, så mycket vitsippor, så mycket vårkänsla!

Målarprinsens vitsippor finns på Waldemarsudde.

Copyright Klimakteriehäxan

Låtar som lever

Begreppet kultur kan nog definieras väldigt olika, beroende på vem man är och var i livet man befinner sig. Enligt O har hamnat i en nostalgisk period och ser tillbaka på sådant som betytt mycket – bandet Kent är ett av hennes exempel, för egen del vet jag knappt hur de lät under sin storhetstid eller nu, när de gjort sådan enormt uppmärksammad omstart. Veckans kulturfråga lyder hur som helst Vilka kulturella verk väcker nostalgi hos dig?

Det tål förstås att tänkas på ... Men omnämnandet av Kent leder också mina tankar till musik. Hamnar i hyllan med mina LP-skivor och ser faktiskt med kärlek på flera av dem, trots att de så sällan blir spelade numera. Här står "På avigan" nästan utsliten, gudomlig show med Povel Ramel och Monica Zetterlund, bland andra. Berndt Stafs "När dimman lättar" har förgyllt många stunder för mig, precis som Carly Simon när hon sjöng "Anticipation" medan jag ivrigt väntade på att en älskad människa skulle stå i min dörr.

Och aldrig glömmer jag ögonblicket på den tämligen sunkiga vägkrogen i USA när mitt öra fångade en fantastisk låt som kom ur en jukebox: Don McLeans "American Pie". Den tar mig raskt tillbaka till det bästa med Amerika, jag får försöka förlåta att Madonna snott den på senare år.

Väldigt olikt de amerikanska singer-songwriters jag i åratal verkligen tyckt om är förstås den underbara "Lillfar och Lillmor", med Finn Zetterholm och Marie Selander som sjöng visor, de flesta gamla, både välkända och okända. Jag införlivade dem med min egen repertoar, hade en period när jag faktiskt sjöng visor och det rent av blev lite uppskattat. Är förstås otroligt länge sedan nu! Och nej, jag tänker inte göra comeback som Kent! Lovar!

Har man sett på maken, jag har skrivit ett helt blogginlägg om musik! Det hör verkligen inte till vanligheterna.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en ovanligt het bastu

Yksi, kaksi, kolme, sauna.

-Se där en textrad ur refrängen på årets svenska bidrag till Eurovisionsschlagern. Finlandssvenska trion KAJ vann. Och andra låtskapare förundras ... men numret vann tydligen tittarnas hjärtan. Jag har inte sett/hört låten, men texten sitter som en spik ändå ... direkt ur en bastu som måste betraktas som ovanligt het! Dock har jag aldrig gillat bastubad, Finland får förlåta. Men dragspel är kul.

Levande kulturpersonligheter

Vilka kulturella personer har funnits med dig länge? undrar Enligt O i Veckans kulturfråga och fortsätter: "det handlar om kulturskapare som fortfarande är aktiva  och som du följt i många år och vars verk du alltid tar del av. Sådana som är extra viktiga för dig."

Det där tillägget till själva grundfrågan ställer till det för mig. För jag tvingas inse att de flesta kulturpersonligheter och som jag "levt med" länge som jag kommer på sorgligt nog inte längre finns ibland oss. Där finns Povel Ramel, Evert och Sven-Bertil Taube, Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk, Jan Johansson, Sven-Erik Magnusson, Hasse&Tage för att ta några svenska exempel. Eller förstås Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding. Min kärlek till dem väcktes redan i skolan.

Svårare blir det att bestämma sig för några andra, några som oförtrutet knegar vidare. Men det finns ju obegripligt produktiva och väldigt levande författare som jag läst i åratal, förstås: Joyce Carol Oates och Margaret Atwood, mina ständiga Nobelpris-kandidater, är två av dem. Och sedan jag fick Chimamanda Ngozi Adichies "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) i mina händer har jag inte missat något hon kommit ut med, ny roman på väg i dagarna! Kanske ska jag peta hit Håkan Nesser också? Väldigt produktiv, förvisso, men också ganska ojämn.

Musik då? Jo, om Robyn kommer med nytt album vill jag gärna höra hur det låter – hon har ju funnits med ända sedan hon sjöng vinjettlåten till Lilla Sportspegeln på tidiga 90-talet. Minns ni den? "Du kan alltid bli nummer ett" sjunger hon, peppigt och härligt och ett budskap alla kan få ta åt sig av! Sedan dess har hon radat upp fenomenala hits som hon mestadels skrivit själv. Så beundransvärd!

En svensk megastjärna som det verkligen låter bra om är förstås Benny Andersson. Honom såg jag för första gången i Arvika Folkets Park 1965 med Hep Stars och vi vet alla hur det gick efter det. Björn Ulvaeus´ texter är också oftast fenomenala, världssuccén ABBA som de två skapade lever ju faktiskt fortfarande (på sätt och vis)!

Copyright Klimakteriehäxan

Musik och kärlek blir äkta dramatik

Om jag inte redan hade varit det skulle jag vid det här laget ha blivit det. 

Blivit vad då? undrar du. Jo det ska jag berätta! Jag hade blivit Stort Fan av Leonard Cohen, kanadensaren med den raspiga sångrösten och de fantastiska texterna. (Hans böcker har jag dock inte läst.)

Vet inte vad det beror på, men just nu har han en ny storhetstid, oklart varför. Det har gått åtta år sedan han dog. 

Cohen är kanske lite extra intressant för oss nordbor tack vare sin mycket långa relation till en norsk kvinna, Marianne Ihlen. De gifte sig dock aldrig. Hennes historia är dramatisk och uppmärksammad i en av de allra längsta artiklar jag sett i Wikipedia. Hon hamnade i den internationella hetluften när hon följde med sin pojkvän, den lovande författaren Axel Jensen, till den grekiska ön Hydra där ett kollektiv av konstnärer, författare och artister samlats. Svenske Göran Tunström var en av dem. Där fanns en kille från Kanada, Leonard Cohen, okänd men charmig.  

För några år sedan kom en dokumentär på bio: "Marianne & Leonard: Words of Love" och den var klart sevärd. Ungefär samtidigt presenterades "Little Axel", en annan dokumentär men om den son som Marianne fick med den norske författaren (som hon en period var gift med). Pojkens historia är sorglig. Han mådde inte bra av det stormiga liv han tvingades leva och är i dag institutionaliserad i Norge.

Så för någon vecka sedan visades en musikdokumentär på SVT: "Hallelujah". Om en av Cohens absolut största låtar, insjungen av mängder av artister som haft chansen att variera sin versioner: det finns ungefär 180 verser skrivna ... Samtidigt får man förstås veta mycket om livet Cohen levde. Du kan se filmen på SVT Play. Klart sevärd!

Och så nu då! En strålande norsk-kanadensisk tv-serie: "So long, Marianne!" som går på SVT (och också finns på Play). Blandningen av kärlek och musik blir dramatik. Seriens titel är lånad från en av Cohens eviga hits, skriven till hans norska musa. Paret höll kontakt livet ut även om de gifte sig med andra. Rekommenderas, även för folk som inte redan är Leonard Cohens fans.

Copyright Klimakteriehäxan