World rivers day

Idag vill jag uppmärksamma World Rivers Day. Det är en internationell dag som alltid sammanfaller med fjärde söndagen i augusti då vi firar alla världens vattenleder. Dagen har firats sedan 2005 och är grundad av naturvårdaren och flodkonservatorn Mark Angelo. Årets tema för dagen är "Day of action for rivers". Hur dagen firas kan ske på olika sätt men det kikar man på hemsidan kan man se att det till exempel skapats event för att städa floder och andra strömmar men även lite mer mysiga och klassiska flodaktiviteteter anordnas som att åka kanot eller kajak.

Så, vad har detta med hållbart mode att göra då? En hel del skulle jag säga eftersom floder världen över förorenas av olika industrier, inte minst av textilindustrin. Ci Tarum i Indonesien t.ex. är en flod som försörjer tusentals människor med vatten men är även en av världens mest förorenade vattendrag just på grund av textilindustrin. Vi behöver inte heller gå särskilt långt tillbaka i vår svenska historia för att hitta liknande scenarion. Det sägs ibland att man kan se vilken färg som kommer bli säsongens modefärg genom att titta på vattendragen då avfallet spolas rätt ut i vattnet. Så sent som i mitten på 1900-talet sade man att man kunde se alla regnbågens färger i Viskan i Borås som fick fungera som utlopp för textilindustrierna. Samma sak i Mölndalsån. Vi får inte glömma att vi hade en stor textilindustri i Sverige förra århundradet, med alla miljömässiga problem som vi kan se ännu idag. I Sverige har vi idag lagar som styr och reglerar utsläpp från industrierna. Då är det ju enkelt att bara flytta produktionen utomlands där de inte har samma regelverk. Japp, så är det.

Ok, vad kan du göra idag för att uppmärksamma World rivers day? Det är inte en stor dag i Sverige vad jag har märkt och uppmärksammas inte alls i media. Därför vill jag sprida kunskapen om den då det känns som en viktigare dag än kanelbullens dag. Åtminstone för mig som inte är så himla förtjust i kanelbullar. Men jag gillar vattenleder! Och vill du på din kammare fira den här internationella dagen kan du göra det genom att se ett par bra dokumentärer. Dels finns RiverBlue från 2017, en väldigt välgjord film med just nämnde Mark Angelo där han reser runt i världen och besöker och undersöker floder och dess status vad gäller utsläpp från textilindustrin. Jason Priestley är för övrigt berättarröst. Den här filmen kan man se på Vimeo, antingen genom att hyra den för 35 kr eller köpa den för 52. 

Är du inte pepp på att betala finns det även två bra dokumentärer på SVT Play. Den ena är Den giftblå floden från 2017 och om jag inte är helt fel ute är det här en kortare version av RiverBlue. Båda är nämligen från 2017 och innehåller samme Mark Angelo men dokumentären på SVT Play är bara 57 minuter lång då RiverBlue är 1.35. Här får man inte Jason Priestley dock, om man gillar honom. Denna dokumentär ligger kvar till 1 juli 2023 så man behöver inte ha bråttom. Vill man däremot se Stacey Dooley - modeinsdustrins smutsiga baksida från 2018 får man göra det innan 17 november då den försvinner. I denna dokumentär besöker Stacey Dooley bl.a. ovan nämnda Ci Tarum och testar vattnet i floden för tungmetaller och andra giftiga ämnen. Fasansfullt faktiskt!

Att  se en eller två av dessa tycker jag är ett ypperligt sätt att fira World Rivers Day på om man inte hinner dra igång ett städprojekt av en vattenled någonstans. Men till nästa år kanske? En viktig dag att uppmärksamma i vart fall. Personligen tror jag att jag ska se någon av ovan nämnda igen. Det är ju inte direkt som att det är ovärt att se en andra gång.

När kläderna försvinner

Nu kommer ett dokumentärtips igen. Och jag ska beklaga mig över hur illa det är. Ok, lite bakgrundsfakta först så vi kommer i stämning. Vi svenskar köper i snitt sisådär 14-15 kilo kläder varje år. Kan tillägga att då räknas inte nätshopping från andra länder med i den siffran. Ungefär 7-8 kilo av dessa kläder och textilier vi köper knölar vi ner i soporna. De går till förbränning och blir i bästa fall till energi. Det för bedrövligt ändå, energiutvinningen till trots. Men så är vi duktiga med. Vi skänker 3.8 kilo kläder till välgörenhetsorganisationer varje år. Det är ju bra! Det är klart bättre än att knöla ner det i soporna. Och skänker vi till välgörenhet är vi både snälla och duktiga och då får man köpa mer nya kläder. Eller? Jag är skeptisk. Dessutom är det så att gemene man endast handlar 0.8 kilo varje år på second hand. Det gäller förvisso inte mig, men med tanke på hur mycket jag och många av mina vänner handlar begagnat varje år kan man tycka att det skulle jämna ut sig lite. Icke, det finns nämligen mytomspunna varelser som inte kan tänka sig att handla second hand alls. Märkligt det där.

Vi kan ju konstatera att siffrorna inte alls går ihop. Vi köper asmycket nytt, många kilo mer än vi skänker och vi skänker jättemycket mer än vad vi handlar i andra hand. Jag blir förvirrad bara jag tänker på det. Låt oss en gång för alla konstatera att vi ska sluta handla så förbaskat mycket onödigt nytt, sluta slänga kläder i soporna och handla second hand i första hand. Sedan så får vi också ytterligare en gång slå hål på den fina bilden av att mina kläder hamnar hos en stackars ensamstående morsa i ett fattigt land för så går det väl knappast till? Försvinnande lite av våra utrensade kläder skänks till bättre behövande. Den lilla uträkningen ovan visar ju att välgörenhetsorganisationerna och second handbutikerna får in långt mycket mer än vad de säljer. BjörköFrihet t.ex. får in ca 10 ton kläder och textilier om dagen. Det är rätt mycket det! Mer än vad de kan ta hand om. Ungefär 30-40% hinner de sortera och få ut i sina butiker. Men då skänks det väl vidare till fattiga länder? Nej, det gör det i regel inte det. Vissa organisationer kanske kan ha sådana avtal men det vanligaste är att kläderna säljs vidare, osorterade, till fattigare länder eller länder där det finns en större marknad för begagnade kläder. Där säljs de sedan vidare i lokala butiker, eller bränns upp. Vi är faktiskt inte alls särskilt bra på begagnade kläder här. Och inte på återvinning heller. Men det är en annan historia.

Den fina bilden av den ensamstående mamman i min gamla klänning bleknar mer och mer. Våra gamla kläder hamnar på kommers de med, bara att det sker i andra länder. Det fina i den kråksången är dock att pengarna för de osorterade kläderna ändå hamnar i en verksamhet, som förhoppningsvis gör något gott. Men så har vi en annan sida av myntet. Vi har skänker sådana kopiösa kläder här, och i ett sådant bra skick tydligen, att det har blivit värt för kriminella ligor att etablera sig på den marknaden. Och då skänker vi ändå betydligt färre kläder än vad vi slänger som sagt. Galet. I Uppdrag granskning från 14 april tar de upp detta och gör en rätt avancerad undersökning av det. De fokuserar främst på Human Bridge i reportaget och hänger med en av deras anställda när han ska tömma insamlingsboxarna som står här och var i Storstockholm. Jag blev faktiskt lite chockad när jag såg hur många som länsats helt på kläder. Och det läskigaste av allt är att de inte är uppbrutna, utan att ligorna har nycklar till boxarna. Specialgjorda nycklar som byts ut ofta dessutom för att undvika stölder! Det känns ju som ett insiderjobb. 

Våra avlagda paltor, som uppenbarligen inte är så avlagda alls, är så pass åtråvärda att det har blivit en hel kriminell verksamhet. Vidare i reportaget får vi se hur redaktionen preppar kläder och gosedjur med GPS:er och sedan följer med bil ända till Litauen där de sedan säljs i fina och fräscha second handbutiker. Som jag misstänkt alltså, men jag trodde nog att det skedde på lite mer laglig väg. Visst visste jag att det förekommer stölder från insamlingsboxar, men kanske inte i den utsträckningen. Detta togs för övrigt upp i senaste Ecofashionista och de verkade vara lika förfärade som jag är. Jag kände mig kanske lite naiv när det nämndes i podden att de inte lämnat kläder i boxar på flera år, just för att de inte ska bli förstörda då det sker inbrott och kläderna kan slitas ut i regnet t.ex., utan istället bara lämnar direkt till butikerna. Då undviker man att de förstörs eller blir stulna utan man vet att de hamnar rätt. Förhoppningsvis säljs de även i butikerna sedan och exporteras inte utomlands. Jag brukar lämna i boxar. Men det är lätt att säga. Alla har inte tillgång till bil och just nu i pandemiläget kanske man inte är så sugen på att åka kollektivt bara för att lämna kläder i en butik på andra sidan stan när det finns en box precis utanför huset. men så är det också lätt för mig att säga som har åtminstone tre boxar bara ett par minuter bort på hundpromenaden. I en mindre ort kan det vara skitsvårt att, utan bil, lämna kläderna så de cirkulerar vidare.

Det är för bedrövligt helt enkelt. Hur man än gör är det svårt att få det rätt. Det bästa är dock att från första början undvika överkonsumtion, att återbruka plaggen själv på något sätt och sedan sälja vidare själv via köp- och säljgrupper på Facebook, Tradera eller Sellpy t.ex. Det bästa vore ju om välgörenhetsorganisationerna och second handbutikerna kan ta om hand om allt de får in och slipper skänka, sälja vidare eller i värsta fall, slänga. För allt de får in är inte heller säljbart. Vi behöver ta ett större ansvar från första början över vår klädkonsumtion och inte bara slentrianshoppa utan att reflektera. Jag tänker att om vi, och då menar jag vi som kollektiv och inte individer, värderar våra kläder lite högre och inte har ett sådant överskott i flödet finns det väl ingen lönsamhet i klädstölder? Vi har för mycket, vi slänger för mycket och ja, vi skänker faktiskt också för mycket.

Uppdrag granskning kan du se här fram till 8 november och avsnittet av Ecofashionista finns här. Jag har skrivit några inlägg på temat kläder som skräp, boxar, export och BjörkåFrihets överskott bl.a. tidigare som man gärna får kika in. Vad brukar du göra med dina kläder när de inte platsar i din garderob längre? Tänk till ett extra varv nästa gång tänker jag. Dina kläder är värdefulla.

Vetenskapens värld om E-handeln och klädindustrins framtid

Jag sticker in så här på fredagskvällen och tipsar om ett program ni bör se, dvs Vetenskapens Värld från förrförra söndagen. Det avsnittet handlade nämligen då dels om E-handeln och den helt galna utvecklingen som har skett det senaste. De tog upp just det att vi svenskar tar med oss butiken och provrummet hem när vi köper flera plagg i olika storlekar för att testa och bestämma oss hemma. Vi brer på med "kanske-plagg" och har med i planen redan från början att vi ska skicka tillbaka kanske två tredjedelar. Och så det här med att returerna åker fram och tillbaka till olika länder hit och dit. De nämnde att ett par skor t.ex. kan ha varit hemma hos fem personer innan de kommer till sin slutgiltliga användare. Helt galet. Och vad som är ännu mer galet är att vi i Sverige är rätt kassa på E-handel. Vi ligger långt efter Storbritannien som ligger i framkant och har haft skitmycket E-handel i flera år. Sedan nämndes också att det ju egentligen är bättre för miljön att vi beställer på nätet och att massa beställningar samlas i en bil än att vi alla (även om så klart inte alla gör det) tar bilen till flera olika affärer för att göra sina inköp. Inte en lätt nöt att knäcka alltså. 

I programmet finns även ett annat inslag om klädinsudtrins framtid som fokuserar särskilt på återvinning av textilier och hur man kan göra nya textilier. Man kan t.ex. se hur man göra nya jeans av gamla. Problemen med textilåtervinning har handlat om att det är svårt och tidskrävande med handsortering, att sömmar behöver sprättas pga att tråden ofta är i polyester vilket kanske inte övriga plagget är samt att blandmaterial inte har kunnat återvinnas tidigare. Forskningen leder framåt vad gäller blandmaterial och i Vetenskapens Värld får vi även se en maskin vid namn Siptex som finns i Malmö som verkar vara hela lysande! Den känner nämligen av med sensorer vilka material och vilken materialhalt plagget har. Hur fantastiskt är inte det? Det känns väldigt cyber för mig och väldigt bra! Revolutionerande förhoppningsvis. Nu har jag spoilat typ hela programmet för er men det är helt klart sevärt för en textilnörd. En som som jag är alltså. Man kan se programmet här på SVT Play.

Och apropå textilåtervinning. Jag har en påse som ligger och tar plats i min klädkammare. I den finns plagg med permanenta fläckar plus dålig passform plus slitet (en av nämnda orsaker är inte skäl nog att kassera tänker jag), söndersprätta plagg, trasiga strumpor och så vidare. Inget att ha alltså. Jag är tyvärr inte riktigt där än att jag använder mina trasiga strumpor som skurtrasor utan kör på egenvirkade/stickade disktrasor istället, så de här trasorna bör återvinnas. Och det måste fasen bli lättare att återvinna! Lindex, Kappahl och H&M brukar ha återvinning i butik även om det är greenwashing som handlar om att sälja mer. Man brukar nämligen för en rabattkupong på 50 kr om man handlar för över 300 kr. Det bidrar ju bara till ännu mer överkonsumtion och jag är inte så sugen på det. Jag handlar ju ändå inte nyproducerat snabbmode. Men så såg jag att Hemtex också har återvinning i butik och lakan eller handdukar kanske jag hitta något bland. Men så har Hemtex pausat sin återvinning pga covid-19. Så vad ska jag göra med min påse?! Ett ganska allvarligt i-landsproblem ändå. Jag ser fram emot framtiden när vi förhoppningsvis har boxar vid återvinningsstationen. Jag ser den framför mig mellan kartong och klarglas.

Dokumentärtips: Den giftblå floden

Jag har som vana att tipsa här på bloggen när jag hittar intressanta saker att se på temat hållbart mode och så. Härom veckan sprang jag på denna: Den giftblå floden på SVT play. Den kanadensiska dokumentären är från 2017 och väldigt sevärd. I den 52 minuter långa filmen besöker naturvårdaren Mark Angelo flera förgiftade floder världen över och ger intressanta reportage därifrån. Bl.a. besöker han Ci Tarum som man även får stifta bekantskap med i dokumentären Stacey Dooley - modeindustrins smutsiga baksida som jag tipsat om här innan. Den ligger också SVT play då och då. Mark Angelo är inte heller obekant om man har sett filmen RiverBlue som jag också tipsat om innan. Dokumentären är sjukt intressant och fasansfull. Se den. Den ligger kvar här på SVT play till 31 januari 2022 så du behöver inte stressa. Men se den snart och fundera över om du verkligen behöver ett par nya jeans till. Eller kromgarvade läderskor. Just sayin.

Serietips: Kvalitet

 

Jag tycker det är rätt torrlagt med tv-program på temat hållbart mode just nu. Det finns inte nog helt enkelt. Här kommer i alla fall ett tips på en bra serie från UR som kom 2014. Och den håller fortfarade. Kvalitet är en serie av och med Camilla Thulin som fortfarande ligger på UR play. Den finns i åtta avsnitt och varje avsnitt är 28 minuter långt. Så hä står det om serien på UR play: Svenskarnas textilkonsumtion ökar. Men vad är det vi köper? Programledaren Camilla Thulin tar oss med på en resa där vi följer kläderna från ursprung till färdiga plagg. Vi tittar på material, hantverk och klädstilar och lär oss mer om farliga kemikalier som finns i flera av de plagg vi köper. Låter lovande va? 

Jag gillar särskilt syjuntan med historienördiga män i första avsnittet, när Camilla letar kläder second hand till svenska mästarna i roller derby och reportaget som visar bomullens framställning i sista avsnittet. Det klippet har jag visat för mina elever många gånger. Och serien är verkligen toppen! Camilla Thulin är kunnig och bra, reportagen är intressanta och man lär sig massor! Efter att ha sett ett avsnitt gick jag t.ex. hem och testade om partnerns ärvda kavajer är välsydda eller ej. Det var de inte. Men de duger ändå. Och det var också i detta programmet jag lärde mig vad ftalater är. Och så har hon en söt hund också. Ett program av god kvalitet om god kvalitet helt enkelt. Se det om du inte redan har gjort det! Den finns här på UR play.

Hasan Minhaj och The ugly truth of fast fashion

Ok, det är mycket corona nu. Och det känns som att jag inte kan posta ett vanligt inlägg utan att skriva om corona för tänk om ni tror att jag har missat hela skiten. Eller inte bryr mig. Men så är det inte. Jag tycker bara att livet rullar på och this too shall pass. Fast man kan passa på att stödshoppa lite av företag man vill ska finnas kvar. Så, nog om det.

Eller ok, lite till då. Om du sitter i någon sorts karantän eller inte vågar gå ut har du säkert massor du vill eller ska göra. Men om du inte riktigt lyckas fylla din tid och vill skratta lite kan jag tipsa om ett specifik avsnitt av Patriot act with Hasan Minhaj som finns på Netflix. Det aktuella avsnittet är närmare bestämt avsnitt 3 i säsong 5 och det heter The ugly truth of fast fashion. Hasan Minhaj är en amerikansk komiker som gjort lite ditten och datten och då bl.a. denna serie. Serien är en form av talk show/stand up kan man säga där han tar upp olika mer eller mindre aktuella ämnen och gör humor av det. I avsnittet jag tipsar om tar han fast fashion, givetvis. Det är både roligt och skrämmande eftersom det finns allvar i ämnet. Jag tyckte speciellt det var obehagligt att se hur mängder med kläder slutar sin cirkel i ett land som importerat dem, rensat ut dem för att sedan göra landfill eller bränna dem. Kolla vetja och skratta och förfäras! Finns som sagt på Netflix.

Sedan har en kollega, så tillika hälsocoach just nu, lite beordrat mig att titta på Next in fashion som är någon sorts Project Runway:ig historia. Jag är inte så svårövertalad eftersom programmet hostas av Tan France från nya Fab 5. Han är fantastisk!

Filmtips om textilindustrin

Härom dagen bloggade jag om en dokumentär som ligger på SVT play just nu, nämligen Stacey Dooley: Modeindustrins smutsiga baksida. Är man sugen på att se mer om modindustrin kan jag här tipsa om några mer eller mindre lättillgängliga dokumentärer.

På årsdagen av kollapsen av Rana Plaza i Bangladesh tipsade jag om filmen Clothes to die for, som man kan se på Dailymotion. Filmen är från 2014 och har tidigare legat på SVT play. Den handlar om just kollapsen av Rana Plaza och är mycket sevärd.

China blue kom jag först i kontakt med när jag för tre år sedan vickade för min kollega i slöjden och jag fick visa just den filmen. Då låg den på SLI (strömmande media för lärare) men togs senare bort tyvärr. Nu ligger dock, vad som verkar vara en kortare version, på youtube och är tillgänglig för alla. Den är från 2005 (enligt IMDB) och handlar om textilindustrin i Kina. I den får man följa en ung textilarbetare och får en klar inblick i arbetarnas arbetsvillkor. Skrämmande och jättebra!

RiverBlue kom 2017 och handlar om föroreningarna av världens floder pga textilindustrin. Den kanadensiske flodkonservatorn Mark Angelo reser världen runt och undersöker och dokumenterar och Jason Priestley är berättarröst. Bara en sån sak! Den har 8.5 i betyg på IMDB och är väldigt sevärd. Den finns att antingen hyra för 35 kr, eller köpa för 52 kr, på Vimeo.

Sist ut är The True Cost som säkert flera av er redan sett. Den fanns tidigare på Netflix men inte längre tyvärr. Numera kan man antingen köpa den digitalt för 9.99 dollar eller på DVD. Filmen, som är från 2015, avslöjar helt enkelt vilka som får betala för avtrycket modeindustrin och våra kläder gör. I filmen kan man bl.a. se intervjuer med Stella McCartney och Livia Firth som är välkända namn inom hållbart mode.

Och, bara en liten parentes, det är fortfarande väldigt lättillgängligt och gratis att se alla säsonger av serien Sweatshop om du inte redan gjort det. Här kan du läsa mer om hur man hittar den.

Dokumentärtips - Stacey Dooley: Modeindustrins smutsiga baksida

På SVT play just nu finns det en brittisk dokumentär alla bör se. Den heter Stacey Dooley: Modeindustrins smutsiga baksida och är från 2018. Stacey Dooley är journalist och tv-programledare och det finns flera dokumentärer om henne på SVT play just nu, bl.a. om kvinnomisshandel och romska barn i Ungern. Den här dokumentären är 58 minuter lång och innehåller mycket viktiga fakta.

I dokumentären reser Stacey runt en del, bl.a. till Aralsjön i Kazakstan och Uzbekistan. Sedan början på 60-talet har man använt Aalsjön för att konstbevattna bomullsodlingarna i Uzbekistan vilket har gjort att sjön har krympt till oigenkännerlighet. Kika till exempel in på Natural Geographics och den här artikeln för att se minskningen över tid. På bilden ovan reser Stacey och hennes guide på den gamla sjöbotten i flera timmar för att hon ska få ett grepp om uttorkningens utbredning. Aralsjön var en av världens största insjöar tidigare och att en sådan nästan försvinner får ju givetvis sina konsekvenser. Inta bara har djurlivet och växtligheten blivit kraftigt förändrad utan det påverkar ju även människorna och inte bara ekonomiskt eftersom de inte längre kan leva på fiske. Vi får även reda på att temperaturen och sandstormarna har ökat. Allt detta för att vi ska kunna köpa nya jeans.

Jag läste förresten en diskussion i en facebookgrupp om klimatet, vilken jag oftast mest blir irriterad på, att det inte alls är bomullsodlingarnas fel att Aralsjön inte finns kvar. Det är istället Sovjetunionens ledning som valde att använde sjön till konstbevattning. Till bomullsodlingar ja. Vad är skillnaden? Även om det var ett aktivt beslut att tömma Aralsjön och inte bara något som hände är det lika förödande för människor och djur. Punkt.

Stacey besöker även Indonesien och floden Ci Tarum som försörjer flera miljoner människor med vatten. Det är också ett vattendrag där klädindustrierna dumpar sitt avfall. Det finns mängder av textilfabriker i Indonesien, i området som Stacey besöker finns det ungefär 400 stycken och 50 av dem använder Ci Tarum som avlopp. Och man kan verkligen se hur skitigt vattnet är med blotta ögat. Vi får även se de människor som bor vid floden som använder vattnet för att tvätta både sig och sina kläder i och till matlagning. Människorna är medvetna om hur smutsigt vattnet är men de har inget annat vatten att tillgå. Man kan lätt få dåligt samvete över den långa duschen man tog i förmiddags och att att man sköljde disk under en rinnande kran tidigare. Eller inte man, jag.

Inget av det här är dock nyheter för mig, jag har läst och sett så mycket böcker och dokumentärer innan men jag menar att man kan aldrig se det här för många gånger. Man behöver bli påmind om hur det är för att kunna göra en förändring i sitt eget liv kring klädkonsumtion och användande. Jag vet ju att det inte sker i ett trollslag. Men jag blir lite extra glad i slutet av filmen när Stacey Dooley träffar fyra brittiska influencers och modebloggare. Hon visar dem filmklipp från sina resor och låter dem lukta på vattnet från Ci Tarum. De blir märkbart påverkade. De kommer med egna förslag på vad de som influencers kan göra för att påverka och sprida kunskap. Det låter ju som vanligt jättebra, men är det mest tomt prat? Ett snabbt instagramsök visar att åtminstone en av dem har ett konto med en mycket mer hållbar profil numera. Alltid något.

Se dokumentären bums! Den ligger kvar på SVT play till och med 18 november i år och du hittar den här.

Det började med Sweatshop

Eller jag tror att det började med Sweatshop iallafall. Jag visste väl att kläder tillverkade i Bangladesh inte var något bra men jag visste nog inte så mycket mer. Någonstans såg jag tips om serien Sweatshop och jag tittade på den och bestämde mig för att visa den för mina elever. Efter att ha sett den flera gånger om samma vecka gick det ju inte att blunda för det längre. Det funkade ju inte längre att bara glida in på t.ex. H&M och nappa åt sig det som passade, använda några få gånger och sedan skicka vidare. För så har det ändå alltid varit. Kläder har gått vidare på ett eller annat sätt. Att slänga har aldrig varit ett alternativ.

Sweatshop, som jag fortfarande tycker är fruktansvärt bra och som jag fortfarande gråter av varenda gång jag ser, är en dokumentärserie från 2014. En norsk sådan. Man får följa modebloggarna Frida, Anniken och Ludvig som får åka ner till Kambodja för att uppleva verkligheten. De får prova på att bo som en textilarbetare, arbeta som textilarbetare och även leva på den lön en textilarbetare får. Ni kan ju tänka er att ju st det går lite sådär. Har du inte sett den bör du göra det nu, och du kan göra det här hos Aftenposten. Scrolla längst ner bara så du ser det från början.

Joakim Kleven, som gjort serien, gjorde även en svensk version tillsammans med Aftonbladet. Denna version är lite kortare och nästan precis lika bra! I den är det de svenska modebloggerskorna Lisa Tellbe och Sarah Tjulander som besöker Kambodja. Konceptet är detsamma, de ska bo som en textilarbetare, arbeta som textilarbetare och även leva som en textilarbetare. Insikten är densamma som Frida, Anniken och Ludvig får: det går inte. För att se den ska du klicka in till Aftonbladet här.

Det finns även en säsong två, där Frida, Anniken, Lisa och Sarah tillsammans besöker hjälporganisationer för textilarbetare, hjälper en textilarbetare som jobbar hemifrån med att få klart sin order och försöker besöka en fabrik som syr åt H&M. De lyckas mer eller mindre bra. För att se den kan du klicka in på någon av ovan länkar. Den finns där med.

Och bara en liten parentes. Något eleverna ofta undrar över när de ser någon av versionerna är "hur gick det sen?". Jo, det kan jag svara på. Frida Ottesen jobbar aktivt med hållbart mode idag på olika sätt. Anniken Englund Jørgensen driver idag det etiska klädmärket Knust Porselen. Vad Sarah och Lisa gör vet jag faktiskt inte. Jag har mailat dem och frågat men jag fick inget svar. Jag tycker ändå att jag skrev ett trevligt mail utan anklagelser och pekpinnar. Jag ville bara veta hur deras medverkan i serien har påverkat deras liv. Men det är inte för sent att svara. Jag dömer ingen. Jag är bara nyfiken på om serien påverkat dem lika mycket som den påverkat mig.