Mina fötter är så kalla

Varken strumpor eller fårskinnstofflor värmer.
Isbitar till fötter. Så himla galet symptom på något inne i kroppen.

Fredde orkar inte riktigt trösta mig i min njuroro. Han har fått trösta mig tillräckligt senaste åren. Utbrändhet. Magproblem. Höfterna. Knäskadan. Bröstet. Jag förstår honom. Men oavsett så finns oron där. Gnager.

Jobbigast på kvällen när jag ska sova. Smärta i ödemet vid ankeln. Ont i ljumsken. Händer och armar som domnar. De kalla fötterna.

Hoppas läkaren kan ge besked snart.

Alltid är det något...

I september fick jag en jobbig upplevelse med misstänkt knöl i bröstet som upptäcktes på rutinmammografin. Efter jobbiga turer med biopsi, missförstånd om cancerbesked (lång historia) och slutligen goda besked om att det inte var något så var jag rätt slut i själ och kropp. Skrämt upp vänner och familj. Hållit saker hemliga för kidsen. Till och med tackat nej till ett jobb jag gärna velat ha.
Led av stressymptom och kvarhängande ångest. Stickningar i fötter och händer i kombination med domningar och trötthet som hängt med sedan i somras gjorde att jag återigen sökte vård på vårdcentralen nu i oktober.
Läkaren trodde på B12-brist vilket jag också gissat/hoppats på. Hon ringde nån dag senare med besked om att jag faktiskt hade B12-brist. Men hon dock la även till att mina njurvärden var lite höga. Men att vi skulle kolla upp detta om två månader.
Detta var i onsdags.
Jag googlade direkt lite kring symptom från njurarna. Och kunde helt plötsligt lägga ihop olika symptom jag haft sedan i somras. Kalla fötter. Trötthet. Svullnad vid ankeln (ödem). Och även symptomet med skummande urin konstaterade jag. Allt som tyder på till njurinflammation.
Ringer läkaren och hon bokar nya prover. Ska lämna urinprov imorgon. Datortomografi framöver. Tas på allvar.
Men detta är ingen kul diagnos förstår jag. Kronisk. Svårt att hitta orsaker. Osäkert på om det går att vända. Potentiellt farlig. Inte bra för en hypokondriker med dödsångest. Och barnen, särskilt Micha, känner av mig på en gång. Men bara att hålla tyst och bita ihop. Bygga på stressen och ångesten i själen.
Tur jag har Fredde. Den stabilaste i världen.
I mitt mestadels o-kontrollerade kaos.
❤️

Here we go again! Kanske en kom-i-form-blogg 2018?

Idag vägde jag in på en vikt som jag inte varit uppe i sedan jag var gravid.

87 kg.

Det innebär för mig ett BMI på 30. Fetma. Och även om BMI-skalan sucks så känner jag det ju.
Fy fabian så det känns i hela kroppen att den inte mår bra. Som en ond spiral av övervikt som leder till skador och skador som leder till övervikt. Och skit-samma-mentalitet kring mitt ätande on top of that.

Förra året hade jag ju magproblemen. Gick ner 8 kg på en månad och mådde så hemskt dåligt, både psykiskt och fysiskt. När det sedan vände gick jag snabbt upp alla kilon och lite till.

Tränade bra på sommaren på Gotland men till hösten hade jag ont i ryggen och det var svårt att hitta träningsmotivationen, förutom för tennisen. Tennisen som gjorde att jag först skadade vaden i januari och nu knät i mars. No more tennis for me.

Så är jag nu här. Nu måste jag ta tag i det på nytt. På ett BRA sätt. Jag kan inte löpträna (både höfter och knän sätter stopp) men cykla och gå på gym är måsten. Kanske promenader när knät mår bättre. Rehab som övergår till riktig och regelbunden träning är målet.

Och så maten. Måste hitta en fungerande balans. Vad är jag villig att ge upp - på kort sikt och på lång sikt? En kickstart utan gluten, socker och alkohol? Hitta bra alternativ som är goda och nyttigare, minska på det jag ju VET är dåligt. Dricka mer vatten. Mer grönsaker. Regelbundenhet.

Detta blir min dagbok framöver. Skittrist för andra att läsa troligen men förhoppningsvis kan jag se mina framsteg bättre på det här sättet.

Har även tagit kort. Men fegar ur lite där. Behåller dem för mig själv ett tag till. Kanske blir det tillfälle till före- och efter-bilder lite senare kan jag hoppas.

Here we go!

Läget på magfronten

Hade mått så bra ett tag.
Med nästan fem dagar utan känningar - tänkte i alla fall inte på det.
Men i onsdags kom det tillbaka och samma ställe på högersidan värker och hela magen sväller upp i omgångar.
Hård i magen, spänd och gasig.
Inget jag inte klarar av, men så himla frustrerande att det inte har gått över.
Har varit stressad i veckan och det kan nog spela in.
Inte tänkt så noga på vad jag ätit.
Vaggades in i nån falsk trygghet tror jag.
Men det är ju bara att börja tänka lite mer.
Mindre socker, fett och kolhydrater.
Mer träning, vätska och katrinplommon...

Sedan irritation över att min läkare hade glömt att skicka in remiss till gastron, så två veckor senare hör jag av mig och de upptäcker detta.
Hade ju helst velat skippa gastroskopin helt.
Sjuk obehaglig undersökning.
Men det är nu bokat till 22 maj.
Har återbesök hos läkaren 14 juni.
Inte direkt snabba puckar här kan jag tycka...

Men i det stora hela är jag väl rätt okej.
Tror att konditionsträning är ett måste för att börja må bättre.
Idag blir de combat och har step bokat med bästa Sarah på torsdag.
Imorgon spa med Pia.
Det ska bli mysigt.
(Jag hoppas gasigheten är över till dess dock...)

Återkommer med ny rapport framöver.

En månads rädsla över

Det är ingen tumör i tjocktarmen!
Min största oro är försvunnen.
Visst. Jag vet fortfarande inte vad det är jag har - eller hur det ska lösas. Men. Det är inte det läskiga C-ordet.
Så skönt!
Nu väntar obehaglig gastroskopi - hatar det! Och kanske en ny omgång koloskopi. Se om det är inflammation eller något liknande.
Magkatarr och gallan säger min hjärna (trots att de kollade gallan).
Det här ska vi få ordning på.
Punkt.

Påsk och oro

Glad påsk.
Är på Gotland - mitt andningshål i världen.
Igår kändes det riktigt bra.
Tänkte knappt på magen, även om det kändes i högersidan då och då.
Kunde gå på toa som vanligt - prisade vare katrinplommonen.
Och åt med familjen som vanligt.
Och inga tabletter.
Njöt av att vara här och vara med familjen.

Men idag känns den där obehagliga smärtan nästan hela tiden.
Så obehaglig och obeskrivlig.
Försökt göra andra saker.
Promenera med familjen och pyssla med saker.
Men påminns ständigt.
Jag känner ju att det är något som sitter där.
Det svider, värker och vissa ställningar kan jag inte ens sitta i.
Men värst är oron.
Ångesten.
Vetskapen om att jag på tisdag kommer att få ett besked jag nog inte kan hantera.
Och försöka mörka min oro för barnen.
Det tär.

Eftertanke och bakslag

Hemsk fredag i Stockholm.
I Sverige.
Något som gav distans till sina egna bekymmer.
Så i helgen har jag unnat mig. Inte tänkt på soppor och magbesvär. I alla fall försökt att inte tänka på det.
Leva livet fullt ut.
Shoppa. Äta och dricka. Njuta av solen.
Och det funkade rätt bra.
I natt fick jag dock bakslag - blir ju så klart så.
Har haft ont i tarmarna hela natten. Spänt. Molande. Svårt att andas Som sammandragningar.
Hård i magen och stopp i tarm är ingen bra kombo.
Men i morse släppte det lite. Mest öm i högersidan just nu. Som ett skadat revben typ.
Men vad är detta? Måste ju vara något i vägen?
Tvekar mellan att ringa vårdcentralen och be om mina svar redan idag och att vänta tills min läkartid på tisdag.
Vill jag åka till Gotland för påskhelg utan besked? Vad gör jag om beskedet är oroväckande?

Men fortfarande - distans. Jag lever. Kan jobba. Promenera. Kramas.
Äter katrinplommon och hoppas på mirakel.

Att vara rädd

Två år av uppehåll från bloggen.
Men nu är jag i någon sorts livskris.
Kommer skriva som en kratta men måste få skriva av mig.
Min mage mår inte bra.
Har känt länge (kanske sedan i somras till och med) att det känts snett.
Tyngd eller obehag på högra sidan.
I februari började det bli problem när jag åt.
Svullen, bullrig, smärtor.
Mättnadskänsla som höll i sig.
Kändes som om jag behövde gå på toa men inget kom.
Fick akuttid hos vårdcentralen i början av mars.
Hade tur - akutläkaren var expert på mage och tarm.
Jag förklarade att detta var olikt min IBS.
Nått nytt och obehagligt.
Han trodde mest på gallan.
Fick remiss till koloskopi och ultraljud.
Kändes bra att jag togs på allvar.
Blev dock sämre redan veckan efter.
Gick hem från jobbet då jag bröt ihop när jag trott mig se blod i avföringen.
Tappade aptiten och var svullen nästan hela tiden medan jag gick ner i vikt.
Åkte in akut en dag då jag inte kunnat äta mer än en smoothie på hela dagen.
Efter fyra timmar på S:t Göran fick jag träffa läkare som klämde på magen och skickade hem mig med smärtstillande och sa att jag fick avvakta mina bokade undersökningar.
Tack. Not.
Slutade äta fast föda och körde yoghurt, soppor och annat flytande som inte skulle ta stopp någonstans.
Preppade för koloskopin.
Fruktansvärt jobbig laxering, fick gå upp kl 3 på natten och ta sista omgången. Gah!
Väl där så gick det inte som det skulle.
Trots två sprutor morfinliknande så gjorde smärtorna så fruktansvärt ont när läkaren försökte ta sig vidare på höger sida.
Det var något i vägen, en krök i tarmen kunde det så klart vara men jag tänkte genast på nåt annat.
De fick ge upp och remitterade mig till röntgen.
Datortomografi med kontrastvätska.
Tid två veckor senare.
Har nu vant mig vid flytande kost och känner mig inte lika deppig och smärtan är bara svag och mer sällan.
Jobbar på som vanligt.
Har gått ner 7 kg sedan i februari.
Beach2017 liksom.
Vänner och kollegor peppar.
"Är nog bara gallan.
Det har jag också haft.
Det fixar de lätt."
Ultraljud förra veckan som inte visade något ovanligt.
Visste jag ju nästan.
Inga gallproblem troliga då.
Då återstår insidan av tarmen.
Efter ny jobbig laxering igår (där jag på slutet såg blod i det som kom ut!) så var det idag dags för röntgen.
Var inte beredd på hur jobbigt det skulle vara.
Tarmen fylldes med gas och blodet fylldes med kontrastvätska.
Fick hålla andan medan jag kördes in och ut ur maskinen.
Obehagligt och smärtsamt.
Efteråt skakis och med dimmig syn fick jag te med socker i väntrummet.
Bilderna blev bra säger läkaren men innehållet i dem får jag info om från min läkare på vc inte här och nu.
Om två veckor är min läkare är tillbaka och jag har tid hos honom.
Två veckor.
Kan inte vänta.
Ringer vc och gråter nästan i luren så de fixar telefontid imorgon med annan läkare.
Går på toa och ser återigen blodblandat slem.
Bryter ihop igen.
Och här är jag nu.
Ett vrak av oro, obehag och smärta.
Om en timme kommer barnen hem.
Då måste jag ha plockat ihop mig själv.
Vara vanliga mamma.
Skjutsa till kickboxningen.
Le och vara glad.
Jag önskar att jag inte var så rädd.

Återblickar från semestern - vecka ett

Det här med att gå tillbaka till bloggandet gick ju sådär - en månad sedan senaste inlägget...
Men skam den som ger sig!

Nu har jag haft fyra veckor semester och är åter på jobbet för att slava (läs: komma sent och gå tidigt och ta långa luncher) på kontoret en vecka och nästa vecka njuta av min sista semestervecka för denna sommar.
Denna sommar som inte direkt varit den varmaste och soligaste i mannaminne om man så säger.
Men hey, vi har haft det härligt ändå!
Och första veckan hade vi sol och värme så att det blev över.
Vi åkte till Alicante, eller rättare sagt Torrevieja, och bodde fyra nätter hos Isabel och Patrik med familj i deras nyinköpta EGNA sommarlägenhet.

Jag kör ett bildinlägg om den solresan nu så kan jag återkomma om de tre veckorna på Gotland senare, ok?

Tjej med nyinköpt nackkudde på väg från mellanlandningen i London.

Jag är en sucker för flygplansvyer - det är så fantastiskt vackert och coolt att man kan vara bland molnen.

Peppad kille som längtar efter Spanien!

När vi landade i Alicante, efter en timmes fördröjning så att klockan var närmare 1 på natten, möttes vi av Patrik som SÅ snällt hämtade oss med bil och körde till Torrevieja.
Hur snällt liksom!?

Välkomna till oss en trappa upp hälsar Isse och Tindra!

 Deras lägenhet låg högst upp i ett två-våningshus och hade två sovrum, vardagsrum, badrum, litet arbetskök och en stor takterrass.

En utsikt som inte gick av för hackor på deras takterrass. Medelhavet där i fjärran.

På takterrassen intog vi sena luncher (15-16-tiden) och några ännu senare middagar (21-tiden).
Passade utmärkt när man vaknade vid 10-tiden.
Siesta tog vi också.
Sömn är viktigt på semestern.

Tapas och cava på terrassen vid 15-tiden var lunchen. Heaven.

Mellan måltider och siesta badade vi i poolen eller hängde på stranden.
Temperaturen gick från 31 grader första dagarna till 34 sista.
Varmt!

Mycket nära till områdets pool, där man alltid hade gott om plats att sola och bada och busa.

En kväll promenerade vi in till Torreviejas hamn och träffade där en kompisfamilj till Steffens.
Sammanlagt var vi 15 personer som letade bord på restaurang - och se det gick alldeles utmärkt att få!

Njuter av solen, havet och varandra. Gullegull...

Alla killar beställde en stor cerveza, så då gjorde jag det också.
Den var STOR!

Men jag fick i mig min snabbast - I win!

Efter middagen gick vi till piren och kollade in tivolit och köpte otroligt goda mojitos (med lite kaffebönor i) för 3 euro styck.

Mycket gottigott tyckte killarna. Och jag höll med.

Efter fyra dagar sa vi tillfälligt adjö till våra fina värdar och tog en tax till Alicante där vi hade bokat två rum på Hotel Malía precis vid hamnen.
Flott hotell med väldigt sköna sängar.

Vilken lyx att Micha och jag fick eget stort rum med dubbelsäng, AC, balkong med utsikt över hamn och solterrass.

Efter en trist upplevelse på en restaurang på stan (alltså där var det siesta och mañana jämt och ständigt tror jag) gick vi tillbaka till hotellet och åt middag - möjligen dyrare men så mycket mysigare.

Utsikt över poolområdet där de preppade inför en fest av något slag.

Det bästa med hotell är ju hotellfrukosten helt klart.
Och här var den bättre än någonsin.

Utsikt - check. Pannkakor - check. Exotiska frukter - check. Gott bröd - check. Färskpressad juice - check. Cava - check!

Familjen Steffens kom sedan och hälsade på i Alicante och hängde på stranden med oss en hel dag.

Badpojkar och en cool badtjej.

Vi avslutade med lunch på en restaurang vid strandpromenaden.

Tindra och Liam gillade att sitta i sofforna. Särskilt när de fick glass till efterrätt.

Lite trångt men mysigt.

Tack fina vänner!!

Sista kvällen blev det kvällsdopp i hotellpoolen för hela familjen.

Simglasögon är ett måste.

Mamman med världens längsta armar...

Sex härliga dagar i sol och värme - kan man ha en bättre start på semestern?
Tror inte det!

La familia en Alicante.

Gångna veckans höjdpunkter i korthet

Inledde veckans skojigheter på tisdagen med sommaravslutning med avdelningen - bubbel på kontoret och sedan biljard på gamla stamstället Jolo vid Odenplan.
Det var lyckat och kul både för ovana och erfarna biljardspelare.

På torsdagen fick jag lön.
Och därmed fritt fram att shoppa på rean!
Blev härliga sommarplagg för ca 1700 kr (ordinariepris 2800 kr!) inklusive en handväska.

På fredagen inledde vi semestern med korsikansk afton hos vänner, med god mat, vin och mycket prat.
Gångavstånd hem perfekt vid 23-tiden.

Lördagkväll kom bästaste familjen F på besök och vi drack drinkar på balkongen, grillade och kollade U21-matchen.
Väl värt att kolla fotboll när det gick så bra!

I söndags målade vi staketet, brorsan och min styvfar kom på fika och på kvällen blev vi spontaninbjudna till vänner på bubbel så vi tog cyklarna till Mälaren och hade myskväll hemma hos dem.

En skön sista arbetsvecka helt enkelt.
Och nu är det semester på riktigt!
Spanien och Gotland på agendan.
Garanterad sol!

En midsommarhelg i nostalgins tecken

Bara att rulla in på tomten och se huset, så som det alltid sett ut när jag var barn (och långt innan dess), gav mig rysningar av lycka.
Den fantastiska utsikten över sjön och att nästan allt inuti är bevarat så som det varit sedan 50-60-talet - och på vissa håll även från 20-talet!
Tavlor på väggarna på mormors mamma, pappa, farfar och farmor och ännu fler generationer.
Det ostämda pianot som jag brukade spela "filmmusik" på och låtsas att jag ackompanjerade en stumfilm.

Midsommarlunch intogs inomhus - sill, lax, västerbottenpaj och annat gott.
Sedan drog vi till Borgviks bruk och hyttruinen där det var traditionsenligt firande med att släppa på forsen.
Och vi hann precis i tid till släppet!
Vi fikade, dansade runt stången, åt glass, tog lotter och njöt av strålande sol.
Modige Henrik testade även traditionella kanonbärningen - man ska bära en lite kanon i en hand så långt man orkar.
Han klarade en sträcka, 30 meter, vilket var mer än jag hade pallat.
En dam i övre 50-årsåldern slog damrekordet och klarade 150 meter.
Fredde hade lägligt nog skurit sig i fingret så han avstod.

På kvällen grillade vi och njöt av vin och sprakande brasa.
Dagen efter tog vi det lugnt, solade och fiskade och blev sagolikt myggbitna.
Så som man blir på landet.

Hemfärden gick snabbt, inga köer och rätt lugna barn.
En lyckad helg helt enkelt.
Nu pepp för sista jobbveckan innan semestern.
Fredde drar till Frankrike i tre dagar på kurs och jag ska logistikplanera för dessa dagar utan våra ständiga barnvakter på plats.
Men det löser sig.
För snart är det semester!

Midsommar coming up

I bilen på en välpackad motorväg för att fira midsommar.
Senaste två åren har vi spenderat midsommar utomlands.
Förra året på Rhodos - med vattenland och all-inclusive-lyx.
Året innan på Kreta - med kusifinfamiljen och dans med Bamse vid midsommarstången.
I år blir det med kusifinfamiljen igen men i Värmland och traditionell midsommar - så som den jag firat med mormor och morfar många barndomssomrar.
Vädret är ju si och så i hela landet, så att vi verkar få regnfritt och i alla fall över 15 grader får vi vara nöjda med.
Nu ska jag bara oroa mig för myggen...

Färgglad dag

Trevlig dag idag.
Lunch med nästan hela avdelningen plus vår gamla kollega Cissi, på mumsiga libanesen Underbar.

Spontanshopping på väg tillbaka till kontoret - den tunika jag spanat in på nätet köpte jag på nyöppnade Fanny & Michel.
Löööv it!
(Bilden är inte den bästa - färgerna är mycket klarare.)
Kommer troligen köpa några till efter löning.
De butiken har precis min typ av kläder.
Rekommenderas!

Sedan verkspub på kontoret med många glada kollegor.
Vin, tilltugg och babbel.
Inklusive tv-musikquiz där mitt lag fick full pott och därmed vann en flaska Rotari.
Bra avslutning på kvällen.

Och yrseln då?
Jodå, den har hängt med nästan hela dagen.
Men trevligheter och skratt jagade bort den och nu är jag bara lite lagom vinrusig.
Och imorgon jobbar jag hemifrån då jag ska till tandhygienisten på eftermiddagen.
Kanske inte lika mycket att se fram emot som idag alltså.
Men kanske sol?

365 till 40: Vänner, bubbel, sol och längtan.

Igår blev det bubbel och middag i solen med min fina vän P.
Idag blev det en solig dag med bubbel och middag hos kusifinfamiljen.
Då mår jag bra, nästan ingen yrsel alls idag och inga måsten.
Det enda som saknas nu är min andra hälft som snart spenderat tre nätter med vildsvinsjakt i Småland.
Imorgon kommer han hem (eventuellt med viltkött) och det ska bli otroligt skönt att få somna bredvid honom igen.
Prinsbröllop i all ära (det var ju ett fint sånt i Sverige idag) men min prins är finast av alla.

365 till 40: Soligt men yrsligt

Idag var en kass dag - yrselmässigt det vill säga.
Yrsel, illamående, huvudvärk och ömma leder.
Supersvårt att jobba när man mår illa.

Annars var det en fantastiskt solig dag.
Och jag kom äntligen iväg på cirkelfysen med Ting.
På väg dit såg jag dessa tre kajaker och det kändes verkligen som sommar.

Imorgon ska jag och Pia njuta av sommar-Stockholm och gå på uteservering.
Hoppas det blir en bättre yrseldag.
Fingers crossed.

365 till 40: Jag ser ljuset!

Busy day med möten i ett.
Men ändå inte jätteyrslig.
Jag mår helt klart mycket bättre när solen skiner.
Och nu har företagshälsovården hört av sig med en tid för samtalsterapi.
Tyvärr i början på semestern (fanns inga tider innan) men jag tar gärna någon timme från semester för att bättra på möjligheterna till bättre hälsa och välmående.
Sen är jag kanske inte helt övertygad om att det kommer att ta bort yrseln men det är helt klart värt ett försök.
Och att få prata om sig själv i en timme är ju inte fel.

365 till 40: 13 år senare

Tio kilo tyngre.
Inte lika fluffiga frisyrer.
Lite mer rynkor.
Men i stort sett lika kära.
Igår firade vi spetsbröllop - 13 år som gifta.
Och hela 19 år som par.
Jag vore ingenting utan den här mannen.
Och han säger att han inte vill tänka sig ett liv utan mig.
Det är liksom vi för alltid.

Det firade vi med drinkar och lagom flott(ig) middag på O'Learys, och avslutade på vår förortsbiograf med filmen Spy.
Det var vi som skrattade högst i biosalongen.
För såna är vi.
Ett par som gärna skrattar högt ihop.
Det gör vi gärna resten av livet.
❤️

365 till 40: Igår party idag not so much

Det blev en mycket härlig kväll igår i den pimpade festlokalen i Årsta.
Goda drinkar, mumsiga pajer och rolig musikfrågesport.
Och mycket trevligt sällskap.
Och vår present Mr Flamingo uppskattades av värdinnan.
Jag mådde prima hela kvällen, ingen yrsel alls, och drack lagom mycket rosé.
Hemfärd från Årsta tog 70 minuter - men sånt får man räkna med när man bor i vår förort.

Idag har jag dock varit otroligt seg.
Om det beror på festen, mitt stressproblem, vädret eller den TBE-spruta vi tog i Fästingbussen vid 12-tiden - det är säkert nån kombo - men jag sov i alla fall i gästrummet i 1,5 timme på eftermiddagen.
Sååå trött.
Medan min fantastiske man städat, röjt och åkt till tippen med skräp.
Nu plockar han ogräs i gräsmattan medan jag sitter i solen på balkongen och försöker vakna till liv igen.
Så tacksam för att jag har Fredde - mitt stöd i livet helt klart!

365 till 40: Pimpning pågår

Ikväll ska jag på fest.
Då vill man vara fin.
Lite cool.
Och färgglad.
Vad är då bättre än färgglatt nagellack?
Micha och jag samlar alla våra lack och går bananas.
Till slut blev det två rosa nyanser på mina händer och lila på tårna.
Micha kör lite mer artistiskt med tigerandiga röda och några i guld.
Då var det bara klänning, smink och hår kvar då.

365 till 40: Livet går i vågor (bokstavligen)

Med risk för att alla blogginlägg ska handla om den här stressproblematiken men idag har det varit extra snurrigt.

Inledde med gungig morgon hemma och sedan på jobbet fick jag två grejer som gjorde mig stressad och pang så mådde jag illa och kände det som att jag var på en båt i storm.
Lugnade ner sig efter lunch men efter en - jätteskön och lagom smärtsam - massage så fick jag hålla mig i väggarna på väg tillbaka till rummet.
Jobbade bort det sista innan helgen och kände mig bättre i skallen.
Så skönt att stryka bort saker på att-göra-listan.

Nu på väg hem med skön musik i lurarna, bubbel i kassen och med mumsig middag på gång hemma (av världens bäste man!) mår jag bara bra.
Summering: jobb och stress är inte bra - ledigt och mys är bra.