Kulsprutepistolens inlärning krävde större säkerhet, eftersom den så lätt kan råka vändas hit eller dit av misstag.
Från början tilldelades vi en finsk modell med ett magasin för 50 patroner.
Dess problem var eldhastigheten, som var alldeles för hög. Att hålla fingret på avtryckaren det minsta för länge betydde att alldeles för många skott avfyrades. Obehövliga för målet i fråga. Men med en knapp på sidan kunde omställning ske till ett skott för varje avtryckning. Skönt att veta. För i närstrid hade man inte så mycket tid att byta till ett fulladdat magasin, även om man bar det tillgängligt.
Om avtryckaren inte släpptes i tid, försvann de 50 patronerna i en eldskur på mindre än fem sekunder. Samtidigt ett kännbart tryck uppåt för hela vapnet, om man inte pressade nedåt. Många kulor kunde annars försvinna upp i det blå. Och magasinet tomt = avbrott för byte.
Med andra ord ett knepigt vapen för dem som aldrig skjutit förut (nedan).
 |
| Kulsprutepistol mod 37-39 |
Under 1948 fick vi en ny modell (svenskt fabrikat) med lägre eldhastighet, där man nästan kunde räkna skotten vid automateld. Och det var nog säkrast, för där fick man hushålla med endast 20 skott i magasinet. Ett försiktigt tryck gav i alla fall bara ett skott. Men att hålla reda på det i stridens hetta - hm.
Den modellen hade ett framåt vikbart axelstöd - verkligen ett plus (nedan).
 |
| Kulsprutepistol mod 45b |
Ibland kunde 10-mannagruppen tilldelas ett
kulsprutegevär (bild nedan)
med utfällbart stöd under pipan,
betydligt tyngre att bära. Men alla magasin i reserv bars oftast av en s k ersättare, som tur var (dock med eget vapen, förstås).
Jag minns en ljumskskada en gång när jag tog ett hopp över ett brett dike med vapnet i höger hand. Sjukskriven under en helg (förstås!) - inklusive min födelsedag, till råga på allt.
Detta gevär skall inte förväxlas med
en kulspruta, som hade tre mans 'besättning' och krävde särskild utbildning, som gavs i de 'tunga' grupperna.
Några i gruppen kunde tilldelas ett s k
automatgevär, ag, som det kallades. Där behövdes inget handgrepp som med mausern mellan varje skott. Bekvämt och snabbare. Men med knepigare vapenvård. Efter alla övningar, väl hemma på logementet, skulle nämligen sådan vård ske med inspektion av allt, isärplockat i sina delar, rengjorda och (tunt!) insmorda. Sen var övningen avslutad och vi var lediga, viket var efterlängtat.
Kanske väntade middagen i den enorma matsalen.
Vapenvården var enkel med mausern och kpisten, men ag-killarna, lika hungriga, kunde hålla på länge, innan deras vård blev godkänd.
 |
| Automatgevär, mod 42. |
Mycket jobb lades ned på att göra oss bekanta med samtliga vapen, som infanteriet bestods med.
I ett skarpt läge med såväl vapen som kamrater satta ur spel, skulle vi förstås kunna överta en skadads vapen, även om det var av annan typ.
Och som befäl skulle vi klara av eldavbrott på samtliga vapen, helst även de tunga kulsprutorna, som vi aldrig övade skjutning med.
Jag minns hur vi satt två och två i en sal med en kulsprutas alla delar framför oss på bordet. Allt skulle plockas ihop till en fungerande mekanism. Men vi visste inom oss att ute i terrängen skulle det aldrig gå. Det kunde t ex vara vinter. Kanske 10 grader kallt. Delarna kunde vara heta och bli blöta i snön. Fukten blev sen till is i mekanismen och allt måste isär igen. Under tiden ryckte fienden fram . . .
Övningarna i salen var en formsak, helt enkelt.
Krigshistoriskt tillägg med återknytning.
Den finska
kulsprutepistolen, som här kortfattat beskrivits, kom till skarp
användning av finska armén under två spektakulära krig med
Ryssland (dvs Sovjetunionen). Först kriget under vintern 1939-40, som allmänt kallas
just ”vinterkriget” och som var ett anfallskrig från rysk sida.
Och sedan det s k fortsättningskriget 18 månader senare, då Finland
med tysk hjälp försökte återta bl a gränsområdet Karelen, som
blivit ryskt 1940. Det misslyckades – och i den fred som följde,
skärptes villkoren från 1940.
Finland förlorade bl a sin kust mot
Ishavet och ålades ett mycket stort krigsskadestånd, som inte var
betalt förrän 1972. Det gällde inte pengar utan bestod av
produkter från tung industri, t ex maskiner, lokomotiv, fartyg osv.
En export under 25 år, utan inkomster, vilket fördröjde Finlands
återhämtning.
Under vinterkriget
fick Finland (begränsad) hjälp från Sverige. Ett antal
stridsflygplan, diverse vapen – men framför allt frivilliga män
och kvinnor. Så många att det bildades en svensk bataljon, som med
avsevärt engagemang bidrog till de skyhöga ryska förlusterna.
Inget ytterligare land bistod Finland i samma grad, även om det
finska motståndet beundrades över hela Europa. För det fanns annat
att tänka på. Världskriget hade börjat.
De ryska förbanden
var otränade, speciellt i vinterkrigföring. Med mörka uniformer
var de lätta mål för de finska i sina vita snökåpor, som aldrig
upptäcktes förrän det var för sent. Man anföll längs vägarna
och omringades lätt av finska trupper på skidor. Efteråt var några
ryska kompanier förintade. Det tog kanske en halvtimme. Men nästa
dag kom nya kompanier – igen och igen.
Den ryska, numerära
övermakten blev till slut omöjlig att bemästra. Det blev en hård
fred våren 1940, vilken som sagt förvärrades efter fortsättningskriget.
En del svenska
officerare, som deltagit, föreläste sedan på de svenska
regementena. Vad jag minns bäst från dessa besök är att de som
verkligen strider rent konkret, är så få, jämfört med det antal
som strateger och taktiker räknar med, när alla planer görs upp.
Låt oss anta att 20
man ska (på skidor) överraska en fientlig transport med s k eldöverfall.
Några är sjuka och beordras till annan uppgift. Några
är uttröttade redan från början och blir efter. Totalt 14 kan
aktivt delta i anfallet efter några kilometers skidande i skogig terräng. Men strax är antalet bara sju. De övriga sju ligger i skydd bakom och laddar magasin till de främres
kulsprutepistoler.
50
patroner plockas in i varje magasin, som sedan kastas fram.
Tomma kastas tillbaka. Efter kanske fem minuter är allt över. Det är helt tyst från fiendesidan. Man
tar en överblick för att kunna rapportera. Man hinner förstöra fordonen. Sen på skidorna igen
och så fort som möjligt tillbaka till förbandet – tunga pulkor med
ammunition slipper man nu.
Själva
eldgivningen sköttes av sju soldater med laddningshjälp av de
övriga. Så blev det i praktiken.
Det
var dit jag ville komma – apropå den finska, ammunitionsslukande 'k-pisten'.