Det snyggaste jag har!

Behöver det käraste man äger vara gjort av guld eller vara signerat Georg Haupt eller kan det lika gärna vara ett egensytt lapptäcke eller ett litet loppisfynd som får en på fall? Vi är förstås alla olika med skilda ekonomiska förutsättningar men jag tror mig ändå veta.

Maffig plåtklocka och gröna fällstolar från franska Ville Du Bourges.

Fick häromdagen frågan vilken sak som är det snyggaste jag har och som jag tycker allra bäst om. Oj! Jag måste tänka till och efter en ansenlig stund slår det mig att jag nog är barnsligt förtjust i en gammal rostig järnljusstake som jag köpt på en fransk loppmarknad. Insåg att frågeställaren hade förväntat sig nått värre än så. Nått dyrt och in i helsike exklusivt. När jag nu fick tillfälle att tänka närmare på saken så insåg jag att det allt som oftast är fullkomligt oansenliga saker, utan större ekonomiskt värde, jag fäster mig vid.

Industrilampa på stativ och dekorativa skylthuvuden.


En rostig liten järnkorg med röda äpplen i och den gamla järnljusstaken med ett brinnande ljus får mig att trivas. Visst gillar jag mina gamla fåtöljer och en ganska dyr reklamaffisch från 1924 men detta lilla obetydliga stilleben räcker för att slå an den rätta tonen i hela köket. Det behöver alltså inte nödvändigtvis handla om värdesaker. Det käraste man äger kan mycket väl vara rena lumpen, kastat och kasserat av någon, hittat , upplockat och omhändertaget av nån annan. Vad som gör att man fäster sig vid en viss pryl varierar givetvis. Det kan vara förknippat med trevliga minnen, ett föremål som gått i arv eller rätt och slätt för utseendets skull.

Gamla pålåtbokstäver och provdockor.


När det kommer till stycket heminredning är jag helt övertygad om att det är helheten, valet av möbler, prylar, färg och tapeter som avgör om rummet känns harmoniskt, snyggt, vackert och bekvämt ut. Inte prislappen. Det där kan proffsen. Att ha öga för föremålet, se det vackra i den billiga äppellådan och ha förmågan att kombinera det med något av en högre prisklass. Den som endast radar upp dyra designklassiker kan ju visst ha det snyggt men missar ofta själva essensen. Ett hem som är besjälat.

Snygga fåtöljer omtapetserade i gammalt blekt linne.


Äldre saker sätter nästan alltid en personlig prägel över hemmiljön. Alla stilepoker från barocken till art deco livar upp i det mest rätvinklade, vita och rotlösa hem. Även om jag själv föredrar den ruffa och lantliga inredningsstilen blir jag oftast storögd då jag kliver in i ett rum med helt annan karaktär men som andas av poesi och personlighet. Då spelar det inge roll om det är ett vardagsrum fyllt med retro eller en hall som osar gammal skola. Med små, var för sig, betydelselösa pryttlar som knuffas in i ett nytt sammanhang ramlar helheten på plats. Min järnljusstake är inte bara rostig, den är faktiskt lite trasig i foten också men lika fullt gör den jobbet och jag tycker väldigt mycket om den.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Antik i kubik!

Bristen på lagerutrymme är påtaglig. Att baxa in sjutton kubik möbler i en redan övermöblerad sextiofem kvadratmeter stor butik är väl ungefär som att trycka in två passagerare för mycket i en Bubbla. Det går, men inte blir det bekvämt.

Köpmandisk och karmstol i läckert Sparrisgrönt.

Att skapa någorlunda ordning när det inte finns plats att byta plats på saker är en konstart värd ett eget kapitel. Först knökar man in allt i ena änden av butiken. Staplar lager på lager och anlägger högar av möbler ända upp till tak. Lösöret i form av inredningsprylar hamnar i varje vrå och tom låda som går att uppbringa. Helst ska ju inget gå sönder heller. I den tommare delen passar man på att dammsuga och torka golv för att sedan bestämma sig för vilken inventarie som ska stå vart.
 

Trevlig köksö och gammal fransk karusellhäst.

Någonstans mitt i den allmänna apatin som då inträder, man vet liksom varken ut eller in, vart ska man börja?, gäller det ändå att kicka igång och möblera. Lika bra att lirka fram bordet och stuva och packa om så

att inte högen rasar helt. Proceduren upprepas tills de större sakerna fått en plats. Ofta blir man inte nöjd utan får ta fram hjulplattor och pirra för att rulla runt ytterligare ett varv. Till slut får man tygla sig och godta att allt inte kan exponeras så som man dagdrömt om.

 

Skåp med jalusidörrar och franskt lantbord.

Jag har begåvats med knackigt omdöme och tror mig ha utrymme motsvarande ett våningsplan på Åhléns. När jag hittar nått på en inköpstripp tänker jag , Åh vilket trevligt skåp, det där kan stå bredvid järnsängen, där finns ett par meters utrymme. I själva verket handlar det om en trettio centimeters glipa, där det står en stapel gamla korgar. Å andra sidan har man inget val. Det är när man hittar något prisvärt och
snyggt och har pengar att handla för som man måste slå till.

Från Roslagsgatan 21 i Stockholm till Clignncourt i Paris. 

 

En stadig koll efter större  lokaler äger rum. Utbudet är inte hur stort som helst och hittar man nått av intresse är hyran hög som en hel årsomsättning och ska man sälja rostiga plåtlådor vill det till att hålla utgifterna nere. Sen är det detta med läget. Vart skulle man i så fall flytta? Söder? Kungsholmen? Eller någon annanstans i Vasastan? Nån har sagt mig att det inte är någon ide att flytta till dubbelt så stort eftersom det sannolikt bara skulle leda till att det blir dubbelt så trångt, om ni förstår. Tillsvidare behåller jag Bubblan. Den är tungt lastad och går nästan på fälgarna men det rullar.

 
På gensyn!
per.larsson

Knut &v Svea

Tillvarons ljuspunkter

Så snart höstruskets mörkare del av året infinner sig så blir vi lysgalna. Det verkar som folk suttit utan lampor hela fjolåret och vill nu inte vara med om det igen.

Ganska exakt i början av september börjar nämligen försäljningen av lampor dra i gång.Tak, vägg, bord och golvlampor, allt som lyser. Hit ska då också läggas ljusstakar av allehanda sorter. Jag som är svag för den mer råa industristilen ser som brukligt till att ha gamla fabrikslampor hemma, renoverade med ny el och upphängningsgrunkimojs. Olycklig är den som inte fått med sig en enda hem från inköpsresan, det har hänt även mig.

Snygga lampor från Olsson & Jensen hemma på lager. 

 

minns mitt första besök på en riktigt härlig antikmarknad. Klok som jag ansåg mig vara, ville jag först gå runt och rekognosera för att sedan återvända och slå till. Problemet var bara det att när jag bestämt mig var allt borta. Nu är jag mer proffsig. Målmedvetet ångar jag fram till närmsta hög av industrilampor, ger ett snabbt bud, blir avvisad, får sockra litet och lastar sen ombord.  Snabbt ser jag vilka som är ute efter samma pryttlar. En del kommer fram och vill köpa det man nyss köpt, bönar, ber. Andra sniffar som tryffelhundar efter backen i hopp om att nått ska dyka upp.

 

Det är milt sagt stressande att på avstånd blicka ut över en antikmarknad och se ett fält fullt av försäljare och inse att nånstans där, mitt i gröten, finns det jag söker. Lägger man dessutom till det faktum att inte bara lampor och ljusstakar ska inhandlas utan även möbler och annan, för stilen, nödvändig rekvisita, ja då kan det pirra till rejält. Efter att lamporna hängt i tryckt förvar i mitt butikstak hela sommaren har det nu blivit tajm att ta adjö. I takt med att mörkret stiger glider de åtråvärda plåtskärmarna säkert i väg och själv står jag snart tomhänt igen. Det är inte bara det att gamla industrilampor är populära, det är nått magiskt med dom också. Dom säljs nämligen påfallande ofta i par.

   

I bland får jag känslan av att en del tror industrilooken och hela shabbyvintage-grejen är ett svenskt fenomen. Inget är mer fel. Tyskar, fransmän och belgare vet hur man bäddar en rostig gammal järnsäng och tänder en lätt bucklad plåtlampa med charm. Därför får man också fajtas om inredningspryttlarna. En del europeiska butiker har ett utbud som gör mig fullkomligt tokig. Vart hittar dom allt? Jo, 05:00 på en antikmarknad nånstans ute i guds underbara Europa. Tänd ett ljus och låt det brinna!

 

På gensyn!

per larsson

Knut & Svea

Bilder på lampor i lager och nyinkommet efter oktobers inköpsresa läggs ut på hemsidan http://www.knutochsvea.se/

 

Vårsnyggt romantiskt förfall

Under årets mörkaste del, Januari, som även är den tid då kundunderlaget sviktar och därmed öppnar upp för lite mer genomgripande sysslor så har jag passat på att trascha väggar och förädlat butikshyllor.

Butikslokalen är i grunden som ett gammalt förråd. Ligger en dansk halvtrappa ner, har vatten och avloppsrör i taket och stora dragiga fönster. Med ett stycke fantasi försöker jag tänka franskt källarmagazine. Ni vet ett sånt där ställe där packlår står staplade på varann fyllda med spännande inredningspryttlar som man inte visste fanns och där nån sitter och röker under en gammal industrilampa.

............

Innan jag tog över butiken fantiserades förståss en del om hur den skulle se ut då den väl blev min. Tankarna gick då till mer släta, rena och vita ytor. Blankt och upplyst utan några som helst synliga skavanker. Alltså ganska långt från originalet. Med nyckeln i hand var det ganska brått att komma igång med försäljningen så ursprungsfantasin blev norm. Nu kanske nån av er förstår att det är svårt att få ett vårtsvin att likna en kungspudel. Därmed inte sagt att det är omöjligt. Men här tog det sig inte riktigt.

...............

Härligt att ha på lager! Fötöljer, skåp och byråer.

Det är därför förlösande härligt när man kommer underfund om att det inte är ursprunget, originalet som ska slätas över utan tvärt om borstas fram. Lokalen är ruff så varför inte raffa till det mer. Egentligen skiljer sig den tanken inte mycket ifrån hur man bör handskas med gamla möbler. En vit Carl Larson stol missklär sig i svart och en äppelstol i ek ser illamåendes ut om den målas överhuvudtaget .

  

Så nu mer tar puts och betong som delvis rasat från väggarna över från vitmålat och vältapetserat. Tapetserat har jag visserligen gjort men nu med blad ur en gammal lagbok. Lager på lager, tapet, puts, sprickor och färg ger en känsla av ett förfall som pågått i åratal. Den strikta hyllan vid fönstret har fått nya detaljer och smutsats ner rejält. Trapporna gör sig bra helt orörda liksom det misskötta taket. Ett romantiskt förfall börjar skönjas. En ruinromantik som bättre än tidigare omfamnar den franska lantstilens nötta och kantstötta charm. Den hårdare industristilen trivs även den, liksom undertecknad.

Nu drar jag snart på inköpstripp igen och hoppas hitta just några rejäla packlår att exponera varor i. Precis som i ett Parisiskt källarmagazine. När ni kommer och hälsar på lovar jag dock att inte sitta och röka under nån industrilampa, även om det skulle vara frestande.

På gensyn!

Per Larsson

Knut & Svea

Den gamla klagolåten

Det är allt ena jävla tider vi lever i. Här står man på knä, ligger på huk, ålar och hasar runt differenta skåp och byråer som en bilmekaniker åmar sig kring den sista Saaben. Allt i hopp om att en kund, precis som jag, ska tycka om modellen.
.... 

Franska 1870-tals fåtöljer, goa som ett par mjölsäckar.

Jag vet att jag sagt det förut, men jag gillar inte att sälja snygga inredningsartiklar och i synnerhet inte sånt som det är nedlagt arbete och själ i och för den delen inte heller saker som det inte finns så gott om. För varje fåtölj som rullar ut ur butiken ställer jag mig frågan, vad håller jag på med? Hur kan det vara mödan värt? När ser jag sånna fåtöljer igen?

..............

Läckra originallitografier av Marcel Struwer-van Zuylen.

Nu bor inte jag i ett slott, inte i nån herrgårdsliknande barre heller så allt jag får tag i och på ett eller annat sätt iordningställt skulle ändå aldrig få plats. Det är ju med en herrans nåd att det ryms i butiken. Men visst är det väl öken att tillhöra den som ständigt ska bli av med saker. Att inte få behålla, ta hem, ha hemma. Jag vill hellre tillhöra gruppen ”nu kommer jag och hämtar saken”. Idiot!, tänker du. Den gökungen har ju butik, då är man väl glad om man säljer varorna. Jo tack! Sålde jag inget skulle jag inte kunna köpa in samma hop som jag gör nu, det är givet, men det är en väldig skillnad på att försörja andra med snyggt och själv bli försörjd med slant men logiken är ju enkel. Ingen försäljning ingen butik.

Franskt lantbord och en härlig korg.

Så vad ska man göra då? Att sadla om och öppna inredningsmuseum där man istället för att sälja varorna tar entréavgift låter rätt långsökt. Man skulle behöva ta en tusenlapp per besökare, minst! Kanske låneinredning är melodin. Som ett bibliotek fast med saker. Låna en byrå i en månad för tio procent av varupriset. Det är sant, jag svalt nog ihjäl bland alla mina snygga saker. Nej, enklare då att behålla butiken och fortsätta med förlora-föremål-terapin. Det handlar om att förstå sin roll. Jag är den som tillhandahåller andra förvärvar.

Vilket skrävlande kanske ni tänker. Jag får det att låta som jag sålde vartenda uns bums men så är det faktiskt inte. Vissa saker blir såkallade hyllvärmare. I veckan sålde jag exempelvis ett av dom föremål som funnits i butiken sen jag öppnade för drygt tre år sedan, en väska i kanvas med etiketter på. Den gubben hade inte brått! Det gepäcket har jag hunnit titta på, möblerat med, levt med. Jag var mogen att se det, för en spottstyver, försvinna bort längs Roslagsgatans pastellfärjade fasader.

Belgiska bokskåp från mitten av 1800-talet.

Jag ska sluta klaga, det är inte alvarligt synd om mig. Jag har inte haft det bättre. Jag är glad åt min lilla firma. Öppnar och stänger som jag vill, nästan. Köper in det jag tycker är snyggt, nästan. Slipar, målar och tapetserar, lyssnar på P2 och fransk kuplettsång, knaprar Treo och tar en tupplur i personalrummet utan att behöva fråga nån om det går för sig. Vad mer kan en man behöva? En liten sak att ta med hem ibland kanske!

På gensyn!

Per Larsson

Knut & Svea

Fortsatt fåtöljfrossa!

Långt innan butiken öppnades började jag samla gammalt madrasslinne. Redan då fanns en from förhoppning om att vrak till franska och svenska 1800-tals fåtöljer skulle ansiktslyftas med just bleknat linne.

Fåtöljerna gör butiksmiljön komplett!

Nu har det skett och det blir nånting så alldeles vansinnigt snyggt! Under en period har nästan all tid lags åt att stoppa om möbler. Nymodigheter, i vilken form som helst, har en förmåga att sluka mitt intresse och möbeltapetserit är inget undantag. Nu är det inte vilken skit-Emma som helst som faller på läppen. Precis som med inredningsprylar i övrigt så ska också fåtöljerna ha rätt snitt och fason och kännas helt korrekt i denna lilla stilart som ju närmast är både fattig och exklusiv på samma gång. Så en ny dust har plötsligt dykt upp. Nämligen att hitta dessa lämpliga fåtöljobjekt. Ovan till höger: Fransk fåtölj på hjultrissor, snygg även oklädd!

Roligt med barnmöbler.
........

Inte vill jag vara slätstruken och använda enbart bleknat linne heller. Just nu ligger två 1870-tals fåtöljer av modell mindre under mina händer. Här får leklusten och längtan efter färg komma fram. Det blir ett par riktigt charmiga barnmöbler med lite av cirkustema över sig. Dittråcklade lappar med fiskar och elefanter, stjärnor och hjärtan och ett kastat kantband i rött får det att gnistra. Jag ska genast skaffa ungar!
...........

Samma fåtölj före och efter!
........

Antar att många av er inredningsintresserade hittat till nyöppnade Gertruds på Norrmalmstorg. Det är tidigare NK bädd och bad som flyttat ut och vilket lyft! Butiken har en internationell klass och förutom sängkläder och handukar finns nu också inredningsprylar, inte minst från Ralph Lauren. Hittade en ny läcker tapet för ”bara” 700 kronor rullen som nu ska upp i min lilla shop. Nya tapeter och ny målarfärg som bruten potatis och en massa omklädda möbler ska väl få den rätta stämningen att infinna sig?
Man måste ju piffa upp lite så här inför tvåårsdagen! Inte sant? Det är med fåtöljer som textil i övrigt, dom bidrar till hemtrevnaden och skapar en helt annan miljö än då man kör så att säga oklätt. På Gertruds finns dessutom en massa tyger som kan passa en och annan inventarie.

Rätt stukad fåtölj passar in i stilen.

Nu tar jag med min gamla kålsupare och drar söder över igen. Lagren ska fyllas på. Som vanligt har jag ingen aning om vad som väntar i sakväg men vid det här laget har jag flera kontakter och ställen än någonsin tidigare att åka till. Många vattenhål väntar och klok är den som håller dom hemliga när konkurrensen om Sifon-kunderna hårdnar. Nåja, det känns i vart fall skönt att utsikterna för ett proppat lastbilslass är goda. Så nu ska jag skynda på med möbeltoppningen för snart väntar slip och målarfärg och en salig oreda igen.

På gensyn!

Per Larsson

Knut & Svea

PS! Ni har väl inte missat hemsidan? Där finns bilder på varor med pris. http://www.knutochsvea.se/