Att bara vara

Gissa vem som är bortskämd nu då! Det bästa som finns är att få ligga i mattes säng, men det får man ju nästan aaaaldrig. Förutom imorse då. När matte bara var så glad över att ha henne hemma, då var det ju bara så självklart. När Salsa hörde att jag var vaken kom hon direkt fram och tittade bedjande. Klart hon ska få mysa här en stund...

I går kväll märktes det tydligt hur tagen hon var av allt och hon fick vila i lugn o ro så mycket hon ville. Idag låg hon kvar i min säng och drog sig låååångt efter att jag gått ner. I de dagliga sysslorna märks det inte så mycket på henne, hon har samma pigga mat- och busbedjande ögon som vanligt och springer mig i hälarna hela tiden för att se om det händer nåt eller är mat på gång.

Det är på promenaden man mest ser hur medtagen hon är. Tungan längt ute och mycket flås trots megakort runda. Då är det lite läskigt... Men hon vill så gärna så mycket och det ser inte ut som att hon inte vill gå, tvärtom. Så vi tar korta korta prommisar och snusar mycket här o där, så går det bra. Idag blev det inget bad, men det kan säkert bli nån annan dag här i helgen. Hon verkar inte vara på väg att lämna oss än på några dagar i alla fall.

Min lilla fining alltså. Kan inte fatta att hon är dålig och ska lämna oss. Fasen vad jobbigt att inget veta.

Hemma igen

Ja nu är hon hemma igen, och hungern är det inget fel på som ni ser... Som vanligt under bordet och plockar efter middagen. Men visst märks det att hon varit med om något fasansfullt. Hon har legat i barnens rum nu ikväll och sovit som en stock. Inte undra på att liten är trött efter allt hon utstått. Rakad på magen och ultraljud och lämna blodprov m.m... Usch!Och ögonen undrar ni nu ju. Vad sade ögonen mig? Jo att hon var glad att se mig och gärna vill vara med ett tag till. Men...

Hon har nu fått antibiotika för att utesluta en infektion och även vätskedrivande för någon vecka framöver. I nästa vecka kommer svaret på det prov de skickat till odling för att se efter om det var nån infektion eller inte. Visar det ingen infektion kan veterinären inte se att det skulle vara annat än tumörceller på hjärtat. Tyvärr är jag ganska realistisk och vet ju flattens hälsohistorik och försöker intala mig själv att hon är till låns, cancern kommer ta henne snart precis som den gjorde med hennes mamma (och syster)...

Samtidigt... Visst hoppas jag att det inte är så, men oddsen talar emot oss. Så- nu får hon mysa och vila upp sig och i morgon ser jag vad hon orkar och hur hon mår lite mer. När provsvaren kommer och beroende på vad de visar, åker jag eventuellt till den där andra veterinären och får en second opinion, men inte imorgon eftersom det blir lite för mycket för henne att stå ut med. Nu njuter jag av hennes närvaro hemma istället och så drar vi iväg nästa vecka om det skulle behövas.

Orkar hon ska vi iväg och bada, det vill jag gärna unna min fining!

Tack för att du engagerar dig och läser här, det betyder oerhört mycket för mig :)

Jag måste få veta!

När jag nu använder de sociala medierna för att basunera ut min oro och sorg visar det sig att det finns en hjärtspecialiserad veterinär i Helsingborg. Eftersom jag avskyr ovisshet och falska förhoppningar har jag bokat en tid hos honom imorgon så att jag kan få veta säkert varför Salsa mår som hon gör. Att det är tumör vi pratar om är inget jag vägrar tro på alls utan tvärtom, flatten är känd för just detta tyvärr... Men att inte veta säkert, det känns inte bra. Jag måste få veta!

Om det är en (eller flera) så får hon vara med oss tills hon inte vill längre, och det är lätt att se, hennes ögon är så talande. När jag hämtar Salsa idag kommer jag att kunna se i hennes ögon om hon vill vara med oss ett tag till eller inte. Men för att få ett medicinskt svar så drar vi till ett nytt ultraljud i morgon.

Så ikväll- ikväll ska vi bara ta det lugnt och mysa. Åh vad jag längtar efter henne!

Till låns

Senaste rapporten från djursjukhuset är att de har gjort nytt ultraljud på hjärtat som inte kan visa någon tumör. Vätska i hjärtsäcken kan också tyda på en allvarlig infektion. Eftersom Salsa är i gott skick idag enligt veterinären och man inte kan se någon tydlig tumör så får hon komma hem imorgon och få antibiotika. Detta för att utesluta att det är en infektion.

Blir hon markant bättre har det förmodligen varit en infektion, blir hon sämre igen är det en elak tumör i hjärtsäcken och det är inget vi kan göra något åt mer än att förkorta hennes lidande.

Så jag ser det som att i morgon får vi hem henne till låns, en, två eller flera dagar. Är hon tillräckligt pigg ska vi åka och bada, annars myser vi bara i soffan tills porten till Nangijala öppnas. Så är det...

Att bara gå och vänta

Jag är inte så bra på det. Vänta. Framförallt inte när min allra bästa vän ligger inne på djursjukhuset och väntar på en diagnos.

Allt började förra fredagen, men när jag tänker efter kan det ha börjat ännu tidigare. Jag ville bara inte inse det... Samma dag som syrran tog studenten kräktes Salsa på morgonen (eller under natten). Hela den dagen var hon sen som en helt annan hund. Vi har alltid sagt att den dagen Salsa inte vill äta är hon döende, och den fredagen ville hon inte äta. Och jag skulle på studentfest. Min systers viktiga, stora dag. Jag skulle vara där och jag skulle vara glad. Så jag låtsades att Salsa bara hade ätit nåt olämpligt, hon skulle snart bli frisk, och så drog jag iväg. Salsa hade lugn o ro hos sin "farmor o farfar" på kvällen och när jag var där och tittade till henne åt hon faktiskt lite och fick behålla det. Jag lyckades på något magiskt vis hålla gnistan uppe och bidrog ändå trots allt till en härlig studentfest.

Under helgen blev hon successivt bättre, hon fick skonkost under flera uppdelade måltider och piggnade på. Men hon blev aldrig helt sig själv. Vi gav henne lite tid och såg att hon blev piggare, åt och drack bra och ville leka och busa igen.

Så i söndags kväll... Hon kräktes igen. Hon andades så tungt så tungt. Marsch till veterinären igår. De skickade oss till djursjukhuset. Där är hon nu alltså. Men vad fattas henne? Allt pekar på att hon har något i lungor eller mage eller båda. Flattar är ju kända för tumörer tyvärr. Så jag har nästan gett upp hoppet. Fast ändå inte. Men jag är INTE förberedd. Inte alls.

Idag ska de göra ultraljud och på så sätt ställa diagnos. Salsa är åtta år. De ska ringa i eftermiddag och prata med mig. Ska jag få hämta hem henne? Ska vi få åka och bada en sista gång eller blir det ett bad av många kommande framöver innan hon lämnar oss? Jag vet ingenting och jag hatar det. Hatar ovissheten, olustkänslan i kroppen samtidigt som livet pågår som vanligt runtomkring. Barnen ska ha frukost, Elsa ska till simskolan, lunch ska tillagas, jag måste själv få i mig något. Det är omöjligt att inte gråta eller att tänka en enda tanke som inte involverar Salsa. En morgonpromenad idag till exempel är ju helt utesluten.

Så jag försöker vänta tåligt på ett telefonsamtal. Ett samtal som berättar hur många gånger till jag kommer mötas av denna bästis i dörren eller vid grinden. Hur många fler morgonpromenader? En, två, inga?

Jag älskar henne till månen och tillbaka, det finns inga ord för denna smärta.

LITEN UPPDATERING kl 16: Veterinären ringde och berättade att hjärtat tömts på vätska och att vätska i hjärtat ofta beror på att en tumör sitter i anslutning till hjärtat. De har även sett en förändring i mjälten som tyder på en tumör där också. Men vi kan inget säkert veta. I morgon ska de låta en hjärtspecialist göra ett ultraljud till och se efter, först då vet vi. Nu kommer de dessutom hålla koll på hur snabbt vätskan kommer tillbaka i hjärtat fram tills ultraljudet i morgon. Självklart kan det vara något annat också, jag fick worst case scenario meddetsamma vilket jag är tacksam för. Jobbigt med falska förhoppningar också...