Det våras för revolution?

Få, om än någon, har missat att läsa och ta del av alla de löpsedlar som stavas "Fattigpensionärer", "Klassklyftor", "Bidragssamhället" et cetera och det finns lika många förklaring som ursäkter till detta. Om det inte är skatternas fel, är det individens och likt alltid finns nog sanningen någonstans mitt emellan, likt Sveriges mellannamn stavas "lagom", eller, för den delen, "mellanmjölk".

Den politik vi har idag, med b.la. dess skattesystem, är förvisso till stora delar en mycket bra och "vacker" sådan. Emellertid är den lika förlegad som Spice Girls, Backstreet Boys och Chansar Mest's favoritband - Aqua. I takt med att befolkningen ökar, likt människans livslängd, kommer dagens politik, och främst dess ekonomiska sådana, att tappa i kraft för envar dag som fortlöper. Idag går var fjärde av Sveriges kommuner back och detta kommer ej att minska, utan att öka. Äldrevården behöver pengar, liksom skolan och vården. När antalet äldre ökar men antalet i arbetsför ålder kommer att vara relativt statiskt kommer det anrika och, i världen hyllade, välfärdssystemet att krackelera. I en intervju med SVT säger SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog: "Vi har ett högt tryck från en ökande befolkning. Antalet personer över 80 år räknas öka med 47 procent de närmaste tio åren, vi kommer också att ha en snabb ökning av barn och unga samtidigt som befolkningen i arbetsför ålder ökar långsamt med bara 5 procent."

Man behöver ej ha läst en universitetskurs i matematik för att förstå att ekvationen om att pappa staten skall ta hand om allt och alla inte går ihop. Därtill är det mycket svårt att se hur den skall kunna lösas. Vad kommer detta att leda till? Ett troligt, om än hemskt och icke-önskvärt scenario, är att arbetarklassen, de besuttna, vars inkomst är relativt låg men skattetryck högt och vars balansräkning är att jämföra med valfri deltagare i Lyxfällan, kommer att kräva sin rättighet, även om de ej har gjort sin plikt. Med "plikt" menar jag följande:

1. Satt sig in i den tid som vi alla lever i och skapat sig en överblick om (den mindre angenäma) situationen, och med det insett...
2 ... att pappa staten har tappat sin makt. Det kommer inte att vara några guldägg som levereras i pensionsbrevet, utan istället kommer det bli mer á la USA, vilket betyder "var man för sig själv". 
3 Förstått att det handlar om att göra sin plikt, dvs. arbeta, se till att vara attraktiv för och på marknaden för att aldrig riskera att bli arbetslös. Jobb som försvinner med tiden och den tekniska utvecklingen kommer aldrig att komma tillbaka och därför är det viktigt att Rune, 44 år och industriarbetare, förstår att han måste vidareutbilda sig för att kunna svara mot de krav och kunskaper som efterfrågas.

Den politik som vi har i Sverige idag, men även i en majoritet av Västvärldens länder, är en rest, en förlegad kvarleva som i sin nuvarande form inte kommer att överleva. Medan tekniken, människan, globaliseringen et cetera har ökat och utvecklats, har politiken mer eller mindre stått still. Idag har Sverige, välfärdsstaten framför övriga, inte råd att erbjuda en vård, skola och äldreomsorg i världsklass, eller i alla fall inte en sådan klass som man skall förvänta sig givet skattetrycket. Istället skall kommuner spara och vinnarna är inga, utan i detta fall finns bara förlorare. Detta är bara ett av flera problem för denna och nästkommande generationers framtid, varav vissa jag redan har diskuterat här.

Vad kommer detta att leda till? Historiskt har vi sett hur förlegade politiska system har störtats - Den brittiska revolutionen, som även kallades den "ärofulla", den Franska revolutionen och den Ryska dito är tre av de mest talande exemplen. I förstnämnda slängdes kungens makt ut genom fönstret och parlamentet stärkte den makt som de först hade anskaffat sig iom. Magna Charta under medeltiden. I Frankrike spilldes lite mer blod än på den regnrika ön, där det faktiskt spilldes noll, och här slängde man inte ut någon kungamakt ur ett fönster, utan här lät man regentens huvud falla för giljotinens bila för att sedan tillsätta ett försök till republik (att addera är det komiska att det snart återgick till kejsare då Napoleon tillträdde, och även efter denne följde ett par monarker, men sedan, i slutet av 1800-talet, kom den "demokrati" som Robespierre med flera tjatade om 1789 att slå ut). Beträffande den ryska var den inget annat än brutal, där folkets, och då främst böndernas, aka. "arbetarklassen", missnöje kom att leda till att miljontals människor omkom och att de fick sitt politiska skifte, där kommunism i dess mest brutala form infördes. 

I USA ökar klassklyftorna. De rika bor vid kusterna, vilket är logiskt då all handel och utbyte sker där. Det historiska "rostbältet" är i de centrala delarna, där fattiga, hårt arbetande människor sliter med jobb som snart är ett minne blott. Hur kommer de att agera när inte ens den konservativa Trump kan hålla deras jobb igång? Kommer vi se ett sorts "inbördeskrig", där den ena sidan är USA:s centrala landområden och den andra landets kustremsor? 

Vad kommer att följa? Meritokrati? Ingen aning, men dagens politik i allmänhet, men dess skattepolitik i synnerhet, kommer inte kunna fortsätta i dess nuvarande form. Skattetrycket är redan (för) högt och antalet människor över 65 år ökar och dessa kommer även att leva längre och längre. Detta medan antalet i arbetsför ålder ökar med en mycket mindre takt - hur skall det lösas? Kan det lösas? Vad är alternativet? 

Ekonomi i skolan?

Innan sommaren läste jag Rich Dad, Poor Dad. Denna bok beskrivs ofta som en "ögonöppnare" av många av dem som tidigare levt ur hand i mun. För undertecknad, som anser sig ha haft en ekonomisk medvetenhet sedan barnsben, var det inte mycket nytt som framkom. Emellertid var det en nöjsam läsning som gav mig två dagars stimulans. Jag har rekommenderat denna till flera av de elever som besöker de öppna föreläsningar jag brukar ha på jobbet efter skoltid och de står nu på kö, vilket är mycket roligt.

I boken framförs mycket kritik mot att barn och unga idag ej får läsa om ekonomi i skolan. Författaren, Robert T. Kiyosaki, argumenterar för att många människor skulle ha det mycket bättre ställt om de fått lära sig om debit, kredit, hur man skiljer tillgångar från skulder et cetera. Utöver detta är ett av hans budskap att få läsaren att inse vikten av att inte jobba för pengar, utan vice versa. Om detta tror/hoppas jag få motsätter sig. Kiyosaki argumenterar för att det handlar ej om hur mycket pengar du tjänar, utan om kostnader. Som säkert en majoritet, ja alla(?), av mina läsare är medvetna om är det strunt samma om du tjänar 50 000 kronor netto, om kostnaderna är desamma. I det fallet är personen lika "fattig" som en person som får in en nettolön på 20 000 kr och har samma utgifter likt inkomsten.

Jag tänker ej skriva en sorts recension eller dylikt, utan ämnar i detta inlägg lyfta fram en av Kiysakis kärnpunkter; avsaknaden av undervisning i privat- och hushållsekonomi på grundskolan och gymnasiet.

Då jag själv är verksam inom skolan har jag mer ofta än sällan reflekterat över att institutionen är skapad på 1800-talets världsbild och värderingar. Tyvärr har den ej, i någon stor mån, acklimatiserat sig i takt med globaliseringen. Dessa tankar har jag ofta haft, men det var först då jag kom att se sir Ken Robinsons Ted Talk (länk nedan) som jag verkligen kände att "det inte bara är jag".

Bild från Robinsons Ted Talk "Changing Education Paradigms"

Sir Ken Robinson har haft flera Ted Talks, men det finns fyra som jag verkligen vill lyfta fram. Den ena, vilken är det mesta sedda klippet på Ted Talks' hemsida, heter "Do School kill creativity?". I detta visar han tydligt hur dagens skola ej är anpassad för dagens ungdomar. Förvisso får barn och unga lära sig mycket nyttiga och viktiga saker, men många av dessa kanske inte bör ges den vikt som de har? Just om detta diskuterar nämnda Kiyosaki och menar att elever blir undervisade om mycket nyttiga kunskaper samt att de får lära sig, av såväl lärare som föräldrar och andra vuxna, att det de skall göra är att 1) studera hårt,  2) få bra betyg, 3) söka in och studera på universitet och sedan 4) ta en ("trygg") anställning på ett företag. Sedan är saken biff., för att citera kung Carl XVI Gustaf då han under 1990-talet blev utfrågad om hans åsikt om/i älgjakten Det är extremt många, ja, nästan alla, som gör enligt mallen. Emellertid leder denna dem till det berömda ekorrhjulet. De har bra och viktiga (skol)kunskaper, men saknar de kunskaper som livet erfordrar, vilket Kiyosaki vidareutvecklar i sin bok.

Om än ej med samma ord, men med samma innehållssyfte talar han även i detta klipp; "How to Escape Education's Death Valey", "Changing Educations Paradigms" samt i "Bring on the Learning Revolution". Samtliga av dessa tre framföranden är mycket givande att se, detta till trots om du ej är verksam pedagog.

"[...]vad skall eleverna få lära sig och vad skall få stryka på foten?[...]"

Det är bland annat med de åsikter, tankar och gärningar jag ger mig in i min masterutbildning i pedagogik. Skolan är en underbar och viktig plats, men att utgå från att den skall vara likt den alltid varit; att alltid lära våra barn och unga exakt samma saker som tidigare generationer, hindrar människor från att få utlopp för all deras kreativitet tillika anser jag att det hindrar släktet homo att utvecklas snabbare och bättre.

Om vi utgår från att dagens skola ej är anpassad efter dagens globaliserade värld, med alla de kunskaper den kräver, vad skall eleverna få lära sig och vad skall få stryka på foten? För där kommer en viktig punkt, för när jag studerar de elever jag har och deras scheman, ser jag att näst intill alla deras dagar är fyllda från 08:00-15:30. Om jag jämför med då jag studerade på gymnasiet var schemana inte lika fulla och det fanns alltid tid till annat viktigt, såsom att spela Texas hold'em, diskutera varför Liverpool var det bästa laget i PL, var kvällens pizza skulle ätas eller varför vi inte fick gå hem... Således har antalet produktiva timmar ökat, men jag kan ej se att detsamma gäller med nya ämnen.

Exempel på hur ett schema kan se ut för de som studerar på naturprogrammet, årskurs tre.

Bör hushålls- och privatekonomi vara ett obligatoriskt ämne i skolan? Om vi tvingar oss att ej förlänga eleverna dagar; vilket annat ämne skall få stryka på foten? Skall även andra ämnen ersätta befintliga? Vilka?

Superstar Economy

Under antiken kom flera stadsstater att bildas. För oss dödliga anno 2016 är det framför allt två vi snabbt kan referera till: Aten och Sparta. Medan den första kom att styras genom (grekisk) demokrati kom den sistnämnda att applicera oligarki, en term Aristoteles kom att använda för att förklara en urartad aristokrati. Numer får detta begrepp beteckna ett fåtal mäktiga, som genom kontakter, arv eller dylikt kommit att dominera en organisation, ett företag eller ett helt land. 

Sparta kom att stå sig väl men mötte till slut sitt öde. Emellertid kom styrelseskicket oligarki ej att dö ut med detta. Under renässansen kom bland annat Milano och Florens att växa sig stora och mäktiga via detta styrelseskick. Många i staden hade det knapert men för de styrande var det inget annat än guld och gröna skogar. Släkter såsom Medici, idag kända för att bland annat ha startat Medicibanken, som under 1400-talet var Europas största, samt ha agerat mecenater för Leonardo da Vinci och Michelangelo, för att nämna några, kom att bli sin tids Krösus. Tillsammans med några få andra släkter kom denna att styra Florens efter eget godtyckligt tycke, vilket resulterade i mer rikedomar för dem själva och mindre dito för övriga.

Lorenzo de´Medici

Idag, och speciellt sedan nyheten om AT&T:s bud på mediejätten Time Warner, har begreppet "Superstar economy" börjat florera. Under 1980- och 1990-talet hävdade diverse kunniga till "demise of size" för de stora företagen och att dessa tycktes att mer och mer ge vika för en mycket mer entreprenörekonomi. Jättar som AT&T bröts upp och statsägda företag privatiserades. Högteknologiska företag dök upp från ingenstans. Peter Drucker, erfaren konsult inom företagande och drift av dessa, meddelade att "Fortune 500 är över". 

"[...]köpa SABMiller, ett globalt dryckföretag, för $ 107.000.000.000![...]"

Nu verkar det dock som att storlek har betydelse igen, vilket framkommer i en rapport från The McKinsey Global Institute. De beräknar att cirka 10 % av världens största bolag genererar 80 % av alla vinster. Bolag med mer än 1 biljon i årlig omsättning står för nästan 60 % av de totala globala intäkter och 65 % av marknadsvärdet. Strävan efter storlek producerar en global bullmarknad för fusioner och förvärv. År 1990 fanns det 11.500 M&A-uppgörelser med ett sammanlagt värde som motsvarar 2 % av världens BNP. Sedan 2008 har antalet stigit till 30.000 per år, vilket, i runda slängar, är värt cirka 3 % av den globala BNP:n. USA: s konkurrensmyndigheter har nyligen gett Anheuser-Busch InBev, en av världens största dryckesföretag, klartecken att köpa SABMiller, ett globalt dryckföretag, för $ 107.000.000.000!


Effekten av "superstat economy" är mest synlig i Amerika, världens mest avancerade ekonomi. Andelen nominell BNP, som genereras av Fortune 100 största amerikanska företag, ökade från ca 33 % av BNP:n 1994 till 46 % år 2013. Beträffande Fortune 100:s andel av intäkterna från Fortune 500 gick dessa upp från 57 % till 63 % under samma period. Antalet noterade bolag i USA har nästan halverats mellan 1997 och 2013, från 6797 till 3485, enligt en studie av Gustavo Grullon, vilket speglar trenden mot konsolidering och växande storlek. Försäljningen av "mellanstora" börsnoterade bolag är nästan tre gånger så stor som den var för 20 år sedan. Därtill har vinstmarginalerna ökat i direkt proportion till koncentrationen av marknaden.

"[...]svål världens centralbanker som Ingves kliar sig i huvudet[...]"

Superstar economy tycks ej bara gälla inom bolagens värld, utan även bland oss dödliga. Förra veckan skrev Andreas Cervenka i SVD om hur lotto-ekonomin skapade Donald Trump och visar med siffror att de rikaste har fått det bättre, ja även den precis under den stegpinnen, även kallade övre medelklass, medan de på medelklasspinnen samt därunder har krympt. Detta har lett till att glappet mellan rika och "mindre rika" ökat. Pew Research framlägger siffror som visar att kategorin medelklass krympt från 62 % 1970 till 43 % 2014.

Vad säger detta? Jo, låt mig dra det lite längre och även väva in BNP på generell basis. Om en minoritet blir rikare och en majoritet blir "mindre rikare" syns detta inte lika klart som det annars vore, då de rika "täcker upp" för övriga. Inflationen tar inte fart för att den stora massan inte får mer i plånboken och detta medan svål världens centralbanker som Ingves kliar sig i huvudet medan de reflekterar kring varför ingenting händer.

Förlåt för ovan utsvävning. Låt oss återgå till "Super economy" i anknytning till storbolag. Alan Kreuger, som är rådgivare till Obama, menade i ett tal för ett tag sedan att ekonmin blivit som musikindustrin; ett litet antal stjärnor suger åt sig alltmer av strålkastarljus och biljettintäkter medan övriga slåss om bördsmulorna. Några få begåvade, eller tursamma då det där svårt att skilja dessa åt inom finanssektorn, kapar åt sig en stor del av vinsten.

"[...]och vinstmarginaler som inte setts sedan rövarbaroner i slutet av kapten Sparrows tid[...]"

Superstar economy-effekten är särskilt tydlig i den kunskapsbaserade ekonomin. I Silicon Valley njuter en handfull jättar med marknadsandelar och vinstmarginaler som inte setts sedan rövarbaroner i slutet av kapten Sparrows tid. "Konkurrensen är för förlorare", säger Peter Thiel, en av grundarna av PayPal, och den första utomstående investeraren i Facebook. På Wall Street har de fem största bankerna ökat sin andel av USA: s banktillgångar från 25 % år 2000 till 45 % idag.

Bilden i andra rika länder är mer varierad. Medan det varit snarlikt USA i Storbritannien och Sydkorea har den varit mindre uttalad i kontinentala Europa. I en lista över världens 100 bästa företag utifrån börsvärde, vilket sammanställts av PwC,  har antalet kontinentala europeiska företag minskat från 19 i 2009 till 17 idag. Sett till världen generellt framkommer att en viss konsolidering regeln. OECD, en klubb av mestadels rika länder, konstaterar att företag med fler än 250 anställda står för den största andelen av förädlingsvärdet i varje land den övervakar. Som ytterligare ett närbesläktat exempel kanske Tele2:s förvärv av TDC kan räknas.

"[...]en win-winsituation för de inblandade på rätt sida om gränsen[...]"

Det finns goda skäl att tro att "Superstar economy"-effekten kommer att samla styrka. Stora och mäktiga företag tvingar sina konkurrenter gå "all in" för att kunna konkurrera med dem. De trugar också ett stort antal advokater, konsulter och andra företag som säljer professionella tjänster att bli globala för att leverera deras behov. Digitalisering förstärker trenden eftersom digitala företag kan utnyttja nätverkseffekter och verka över gränserna. Således blir det en win-winsituation för de inblandade på rätt sida om gränsen. Dock blir det raka motsatsen för de på den andra sidan...

Släkten Medici och dess makt kom att ebba ut under slutet av 1600-talet för att, mer eller mindre, dö ut under 1700-talet. Just det oligarkiska styret hade dock försvunnit lite tidigare, men existerade fortfarande - om än mer i det fördolda. Milano kom först att invaderas av Frankrike, som sedan kände för att förlora det till Spanien. Beträffande styrelseskicket i staden kom dock oligarkin att fortsätta in till 1700-talet. Dock med ett visst "överseende" från de statliga herrarna.

Vad tror du? Kommer vi se de stora, kolosserna, att bli större och mäktigare på de mindres bekostnad? Vad ser du för för- respektive nackdelar med detta? Om detta nu är en sanning; skall man då köpa stort eller litet, och hoppas på att bli uppköpt av de starkare? Eller, skall man, vilket är en strategi jag mer ofta än sällan förespråkar, bara låta allt vara och "go with the flow"? Läs gärna Gustavs inlägg samt kommentarerna när du reflekterar över ovan inlägg. 

How the West Was Lost(?)

"[...] the vicissitudes of fortune, which spares neither man nor the proudest of his works, which buries empires and cities in a common grave [...] E. Gibbon

Vandalerna plundrar Rom; det sedan länge mäktiga riket faller och "världen går tillbaka 1000 år i tiden".

En grupp affärsmän presenterar ett förslag till en kund. En västerländska spenderar tjugo minuter på att framhäva en teknisk förfining därtill en utmärkt design och enastående tillförlitlighet för produkt. När hon är klar sätter hon sig med ett självsäkert leende och beställer in en ny espresso. Medan servitören gör denna spänner hon segervisst ögonen i mannen mitt emot henne, vars ögon är något glesare och hy något gulare. Den kinesiska köpmannen ser västmanländskans självsäkra flin men vet bättre än att spela det fula spelet; ty han är uppfostrad med såväl vett som etikett. Samtidigt vet han att några fula blickar eller sparkar under bordet ej behövs - han kommer att segra utan dessa medel. Teatraliskt låtsats han spänna åt slipsen, fukta läpparna och öppna sin Macbook pro som om han hade ett manus nedskrivet däri. När västmanländskans espresso kommer in väntar kinesen tills hon har fört koppen till munnen och hunnit intaga en lite slurk av den himmelska drycken. Sedan säger han kort: "Vi kan göra allt detta till 40 % av deras pris".

Det är svårt att säkerhetsställa exakt när västvärlden, på ett kollektivt plan, beslutade att luta sig tillbaka, ta det lugnt och, med det, implicit, överlämna herraväldet till tillväxtländerna i allmänhet men öst och Kina i synnerhet. Kanske var det inte ett medvetet beslut; trots allt fortsätter väst att lura sig självt om sin tekniska, moraliska och kulturella överlägsenhet över "resten". Allt detta enligt Dambisa Moyo, en erkänd ekonom med bland annat en Ph.D. från Oxford, en M. A. från Harvard samt B.S. därtill MBA. från American University.

Dambisa Moyo hävdar i sin bok, How the West Was Lost, från vilken det inledande anekdotstycket är hämtat från, att det inte rör sig om något "val" av västvärlden. Ej heller att öst helt plötsligt bestämde sig för att "nu jävlar". Nej,  roten till denna maktförskjutning ligger i en rad politiska och ekonomiska val som västerländska regeringar, konsumenter och affärsfolk tagit. Dessa val kommer, enligt Moyo, inom de närmaste 40 åren leda till att världen ekonomiskt, politiskt och, eventuellt, militärt kommer att styras/kontrolleras av dagens tillväxtekonomier. Bland annat har detta tydligt framkommit i de diskussioner som förts angående huruvida den amerikanska dollarn bör vara/kommer fortsätta att vara en världsvaluta.  

Hur har detta kommit till stånd? Moyo anser att väst svarade för globaliseringen och framväxten av ny teknik efter andra världskriget genom att avstå från sparande och investeringar och istället fokusera på en förhöjd levnadsstandard. Denna har, och gör så även fortfarande, om än i mindre utsträckning sedan Lehmankraschen, betalats genom att utveckla världsbesparingar som sedan kanaliserats genom fastigheter och allt mer improduktiva investeringsbubblor.

Efterkrigstiden präglades av snedfördelningar av resurser i och till olika segment - ändock med de bästa avsikterna. Man uppmanade folk att köpa och äga fastigheter/mark i syfte att skapa en fastighetsägande demokrati. Detta ledde till att kapital och produktion flyttades till detta segment och regeringar i väst kom att uppmana husägare att behandla sina bostäder som finansiella tillgångar. Att säga att följderna har varit katastrofala måste nog erkännas vara en litotes. Än idag lider många i USA för denna politik. 

Utöver detta lämnades dyra pensionsrättigheter till "baby-boomers", som inte hade någon avsikt att dö när de förväntades(!), vilket ledde till en sorts uppblåsthet av den offentliga skulden. Tillverkning degraderades, vilket även gällde finansiella medel till utveckling och forskning kring teknik och vetenskap. Finansiella tjänster och institut sög upp de bästa eleverna från västvärldens universitet och tog med det en stor del av den talang som annars skulle ha spridits inom andra segment, såsom industrin. Väst spelade ett spel där målet var vinstmaximering medan "resten", dvs. tillväxtekonomierna, koncentrerade sig på fördelsövertagande gällande såväl teknik, vetenskap och produktion. Med andra ord blev väst girig och valde(?) att glömma vad det var som hade gjort dem stora och konkurrenskraftiga medan tillväxtekonomierna istället var smarta och kopierade det lyckade receptet.

Förvisso har jag inte läst hela boken men jag vågar ändå påstå att Moyo vidareutvecklar sina teser på ett bra och, oftast, pedagogiskt sätt. Dock är det vissa saker jag saknar:

För det första en politisk-ekonomisk analys av hur och varför denna självsvåldiga kortsiktighet kom att dominera den allmänna ordningen i väst. Hennes svar på denna fråga är mestadels funktionalistisk: eftersom det ekonomiska egenintresset underordnades till de militära och politiska uppvisningarna. 

Hennes lösning, bland några andra, för detta är att man ibland måste bita i det sura äpplet och överge nuvarande demokratiska politik(!). Ja du läste rätt. Hon hävdar att det kan vara mer av nytta än ont att övergå till ett annat styrelseskick, vilket gör att de styrande inte kommer behöva bry sig om tröttsamma saker såsom den allmänna opinionen (jmfr. Kim Jong-Un; Stalin; Hitler; Napoleon ... Anders Sundström etc.). En bra och högst adekvat sammanfattning om detta står att läsa hos Cornucopia, som bland annat skriver:

"En etablerad gammal sanning (=verklighetsbeskrivning) är att en liberaliserad marknadsekonomi i en demokrati är vägen till ekonomisk tillväxt och välstånd, aka liberalismen. Men liberalismen genomgår en identitetskris när den kommunistiska diktaturen Kina om några år kommer vara världens största ekonomi.

Liberalismen har genom historien firat triumf efter triumf och dess slutliga seger trodde man var när först det kommunistiska östblocket föll och sedan själva satan själv, Sovjetunionen. Därmed kunde all diskussion läggas till handlingarna - demokrati och frihet var bäst.

Men sedan kom Kina i på banan på allvar runt millenieskiftet."

Som en ytterligare medicin på den pest som har drabbat väst föreslår hon (handels)protektionism, vilket vi får säga vara mer sofistikerat än ovan nämnda förslag.

Det andra som jag upplever mig sakna i boken (jag vill ännu en gång betona att jag ej läst hela alstret och att det jag skriver därmed kan visa sig vara något missvisande) är en historisk medvetenhet om hur regimer oundvikligen stiger och faller (jmfr. rommarriket, det napoleonska riket etc.). 

Ömsom får jag en känsla av att Moyo ser västs nedgång som något absolut; för alltid gällande, ömsom som dess motsats; flytande, relativ och naturlig.

Är denna nedgång reversibel? Kanske har västvärlden helt enkelt förlorat hunger att leda och istället föredrar att njuta av, de förvisso goda ändock ej reproducerande, frukterna av sin före detta överlägsenhet medan det kan? Att väst har tappat "makt" inom världspolitiken och världsekonomin är det nog ingen som motsätter sig. Vad gäller politiken anser jag, för det mesta, att detta är av godo, då världens länder dels måste samarbeta för att "rädda" den jord vi håller på att förstöra, dels komma till insikt att kolonialismen sedan länge är död. Detta kan endast uppnås om det finns ett sorts "status quo", där ingen är herre över den andra.

Beträffande ekonomin har västs avsaknad av ledarroll tydligt framkommit, då nyheter från Kina mer och mer styr våra börser. Dock, kommer samma sjukdom som har drabbat väst även drabba öst? Vad händer sedan? Återgår den gula tröjan till väst eller blir det en ny ekonomi; en vi inte ens kan föreställa oss? Är jag, du och vi låsta vid ett visst synsätt och därmed saknar förmågan att se ur ett annat dito? Är vi för insnöade på att "A" är "A" och inget annat och att detta alltid har gällt och således skall fortsätta gälla? Visserligen gillar jag Kalle Anka på julaftonens eftermiddag, men tror jag att det alltid kommer att sändas? Kommer det aldrig att komma något nytt? Att tro annat är som att säga att vi lever i en statisk värld, vilket vissa (implicit) gjorde när den erkända trillingnöten togs bort i de kära röda askarna; "Den har ju alltid funnits där". Ja, det kanske den har, men är det en anledning till att så skall förbli? Det var en stor händelse när Konstantin den store beslutade att införa kristendomen som officiell religion och trots att Jupiters beskyddare ryggade undan och kom med så många anklagelser och argument att inte ens Tiro, Ciceros slav som "uppfann" stenografin, skulle ha hunnit med att anteckna övergick religionsväldet till Jesus Camp.

Jag kommer fortsätta att läsa Moyos alster och hoppas på att hon kommer fram till intressanta slutsatser. För er som är intresserade att se samt läsa mer av henne kan jag, självklart, rekommendera boken, men även detta TED-talk: "Economic Grothw Has Stalked. Let's fix it"

Förvisso en makrofråga utan dess like (vilket säkert killarna i Värdepappret gillar) men... vad anser du ligga bakom "The decline and fall of the western empire"? Jag vill betona att jag ej anser det nu mera vara en kamp mellan väst och öst, då dessa är något som kom till i och med efterkrigstiden och idag bör anses vara förlegade; ej heller att den ena sidan är bättre än den andra. Dock finns denna indelning på grund av den historia som vi, mänskligheten, har skrivit. 

Därtill kanske väst inte har "förlorat", utan det bara är den subjektiva uppfattning som, genom medier, fått oss att tro så. Kanske har Moyo (och många fler, i sådana fall) gjort en höna av en fjäder? Tveksamt ändock viktigt att betona. Jag vill varmt rekommendera Riskminimerarens inlägg om detta.

Är det tillfälligheter? Är det lättja? Godtrogenhet? Många frågor som kräver lika många därtill utförliga svar. Låt inläggets tema figurera i ditt sinne och skriv gärna kortfattat (haha) vilka de första tankarna och åsikterna, som kommer till dig, är. 

Den ekonomiska människans fall(?)

Ui=ui(ci)+αuj(cj) 

Homo oeconomicus, karikerad som en rationell egoist som lever i ett "hobbesianskt" naturtillstånd, har länge präglat andra vetenskapers bild av nationalekonomin. Tack vare beteendeekonomin utmanas nu detta intryck. Experiment visar att många människor uppvisar ett betydande mått av altruism, dvs. de utför handlingar som ger andra individer fördelar trots att de är kostsamma för dem själva. 

Att homo oeconomicus är kontroversiell är nog föga förvånande för någon. Ytterst handlar det om den mänskliga naturen och vad som driver människan till handling. Debatten förs mellan dem som menar att människan präglas av välvilja mot sin nästa och dem som bestämt hävdar motsatsen – hon är egoistisk!

Brittiska filosofer som hertigen Anthony Ashley-Cooper Shaftesbury och David Hume ansåg att människan har en naturlig böjelse för välvilja - altruism. Deras landsman Bernard de Mandeville menade att dygden i själva verket bygger på själviskhet á la Joakim Von Anka. Enligt denne kan samhället anses grundat på att varje individ ser till sina egna intressen. Även Thomas Hobbes brukar förknippas med denna människosyn. Enligt denna engelska filosof leder det, i naturtillståndet, otyglade egenintresset till ett allas krig mot alla där vinnaren är ingen och förloraren...ja, alla.

Humes' teori om moraliska känslor kom att vidareutvecklas av den moderna nationalekonomins fader, Adam Smith, vars verk, The Health of Nations, alla med ekonomiintresse bör läsa och som vi tidigare diskuterat i The Way We Think About Work Is Broken. Smith tillmätte moraliska känslor och handlingar stor vikt i mänskligt beteende och ägnade dessa en subtil analys i Theory of Moral Sentiments. I detta och flera andra verk menade nationalekonomen att altruism och rättvisetänkande spelar en viktig roll i många marknadsinteraktioner: de möjliggör tillit, upprepad interaktion och därmed materiella vinster. Dock, i nationalekonomiska kretsar, är Smith mest känd för att ha hävdat att samhället bäst bevaras, såväl ekonomiskt som socialt, av egenintresset, en åsikt som tydliggörs i Wealth of Nations. 

Även om nationalekonomin inte uteslutit att nyttomaximerande individer värderar andra saker än den egna nyttan har den i praktiken antagit att endast egenintresset driver människan. Dock finns det i dag ett starkt vägande skäl som talar för att nationalekonomin bör uppdatera detta antagande. Någorlunda "ny" empirisk forskning, b.la. Camerer (2003), Fong (2004) och Fehr & Fischbacher (2003), avslöjar att det inte på ett tillfredställande sätt förmår beskriva verkligheten. I diverse ekonomiska experiment visar det sig att många deltagare, helt anonymt och i icke-upprepade spel, väljer att skänka bort betydande belopp till sina motspelare (obs! detta gäller ej undertecknad, som ömsom försöker smussla pengar i monopol, ömsom att manipulera sina motspelare i "Settlers", "Risk" e.d. brädspel). Detta beteende (inte mitt utan den nya empiriska forskningens funna beteende) går inte att förklara utifrån neoklassisk teori om den ekonomiska människan och tyder på att mänskligt beteende i många fall präglas av ett icke obetydligt mått av altruism - halleluja!

Om vi tillåter oss lämna den ekonomiska sfären för en kort stund - håll ut, jag lovar ett stunden blir kort - och istället beger oss in i en känd mans texter, tankar och åsikter; Charles Darwin och dennes evolutionsteori. Enligt denna teori överlever den starka på den svagas bekostnad och även om nämnda sade sig vara medveten om att altruismen flödar kring honom likt den mytomspunna "kraften", vars krigare tituleras antingen Jedi eller Sith, kunde han inte låta bli att ifrågasätta dess existens enligt hans chockerande evolutionsteori. Varför skulle det naturliga urvalet stödja samt/eller favorisera ett beteende som kunde leda oss till en position där vår överlevnadschans var mindre? 

"He who was ready to sacrifice his life, as many a savage has been, rather than betray his comrades, would often leave no offspring to inherit his noble nature." C. Darwin

Utifrån ovan framställda fakta, av vilken jag blev mer och mer häpen att finna samt ta del av, framstår  Johan Frostgårds nyutkomna bok Den ekonomiska människans fall som en riktigt "pageturner". Verket är tvärvetenskapligt, där nationalekonomi korsas med evolutionslära. Även om han i klartext inte skriver att nationalekonomi ger utrymme för ett kvacksalveri värre än ovan nämnda ankas kvackande framgår det subtilt och mer implicit. Skulle detta kvackande accepteras inom andra vetenskaper? Tveksamt, vilket vi tidigare diskuterat i inlägget Är nationalekonomi en vetenskap?.

Det som vi diskuterade där, och som stärks i Frostgårds alster, är att nationalekonomi i mångt och mycket är färgat av politiskt färgade teorier och antaganden.

Det är framför allt två antaganden som Frostegård, med hjälp av Darwins evolutionslära, tar heder och ära av. Den ena är teorin om den egennyttomaximerande ekonomiska människan: att vi som individer handlar ekonomiskt rationellt med egennyttan för ögonen. Den bär på viss sanning, men måste kompletteras med en allmännyttig altruism, som också utgör en del av vårt evolutionära arv. Altruismen, att vi hjälper varandra utan att för den skull räkna in en personlig vinning, kan finnas programmerad i våra gener. Det kan också vara en del av det sociala arvet i form av memer. Begreppet memer, som introducerades av evolutionsbiologen och författaren till Den själviska genen, Richard Dawkins, kan enklast beskrivas som en form av sociala motsvarigheter till gener. De beteenden och ageranden som både människor och djur medvetet och omedvetet kopierar av varandra. Idén är att dessa memers styrning av våra ageranden kan vara nog så kraftfulla som gener för hur vi agerar.

"A mem is an idea, behavior, or style that spreads from person to person within a culture" R. Dawkins

En ekonomisk teori som enkom bygger på idén om den ekonomiska människan är helt enkelt ute på så djupt vatten att den i bästa fall blir meningslös, i värsta fall farlig. Tanken, att om alla bara maximerar sin egen nytta i sund konkurrens gynnar det i förlängningen alla, är oklanderlig förfaller för mig som fel, ty i evolutionen finns ingen lag som säger att det som gynnar individen också gynnar gruppen!

"[...] paternalistisk altruism, dvs. en välvilja präglad av en "förmyndarattityd gentemot enskilda individer, grupper, statsmakter etc. [...]"

Ämnet är verkligen intressant och envar kan bara gå till sig själv. Är du den egocentriske urarten personifierad (jfr. Ebenezer Scrooge), där allt enbart ska gå till dig själv? Eller är du mer som en Robin Hood, där altruismens krafter genomsyrar dig likt "the force"? Själv skänker jag en summa till Childhood Foundation varje månad och försöker alltid göra gott för andra, men visst, med handen på hjärtat tänker jag nog väldigt egocentriskt vad gäller min ekonomi... eller, mer korrekt, jag är mer paternalistisk i min altruism. Var går gränsen för egoism/egenorienterad och altruism i dess sanna form? Är jag att betrakta som en egoist tills jag skänker allt jag inte behöver för att överleva; tills jag ägnar all ledig tid till volontärarbete e.d.?

Frostegård kommer fram till intressanta poänger även om jag anser att han aldrig lyckas slå huvudet på spiken. Förvisso får han brädan att sitta, men den sitter inte lika fast som han försöker få det att framstå som. Jag anser att många frågor kvarstår att besvara. Exempelvis behöver vi vidare kunskap om var gränsen mellan själviskt och altruistiskt beteende går och hur viktiga dessa olika förklaringsmodeller är. Sådan kunskap är inte minst viktig då effektiva incitamentsstrukturer ska designas för att få människor att bidra till olika verksamheter (blodgivning, skänka till olika hjälporganisationer såsom barncancerfonden, agera korrekt i brädspelsomgångar etc.). I detta avseende vore det också önskvärt att få veta mer om hur vanligt förekommande ”ren” altruism är i förhållande till paternalistisk altruism, dvs. en välvilja präglad av en "förmyndarattityd gentemot enskilda individer, grupper, statsmakter etc."

Paternalistisk altruism är ett mycket intressant begrepp och Robert A. Pollak hävdar att den kan beräknas genom en formel; Ui=ui(ci)+αuj(cj), där  givarens (f ) nytta, U, beror av egen: konsumtion, C; den nytta mottagaren (b) får av sin konsumtion, u (c); men också direkt av mottagarens konsumtion, c. (tillägg: det är inte bara du som känner att du fattar max 50% av denna formel trots 10 omläsningar).

Nationalekonomins nymornade intresse för ett altruistiskt beteende innebär icke desto mindre ett viktigt steg i rätt riktning. Dock är frågan om, och i sådana fall hur, homo economicus ska bli mer lik, och i slutändan, assimileras med homo sapiens.

Då jag förutsätter att en majoritet (alla?) som läser min blogg, om än i varierad grad, kan sägas tillhöra släktet "homo economicus" är det intressant att höra om du är altruistisk av dig och till vilken grad du anser dig vara det? Har du reflekterat över din (i synnerhet ekonomiska) personlighet i dessa termer och jämförelser? Hör ovan framlagda fakta om altruismens vara/icke vara hemma i den ekonomiska vetenskapen? Var går gränsen på altruism, givmild och egocentrisk? Om vi även skall lägga på lagret "religion" framstår nog 98 % av jordens befolkning som altruismens motsats, då en majoritet av världens religioner framhäver givandet som en essentiell del av livet.

"Lycklig den som tar sig an den svage, honom skall Herren rädda på olyckans dag.” (Psalm 41:1)

Rudimentära ekonomikunskaper för en "Svensson"(?)

Jag har en bekant på mitt jobb som har sett att jag ofta läser Dagens industri eller ekonomisidorna i diverse tidningar på jobbet. Han har börjat fråga mig lite om mitt intresse och själv berättat att han ofta velat lära sig mer om denna sfär men alltid känt att det är ”för mycket” tillika ”för svårt”. Grafer till höger och vänster, räntor som går upp och ned, BNP, tillväxt etc.

Jag svarade att det förvisso är sant men att även en tusenmilafärd börjar med ett första steg, varpå han skrattade och bad mig sluta citera Tao Te Ching.

Sedan det samtalet har jag gått i lite tankar kring vad man som lekman, på ren rudimentär nivå, bör/ska kunna. Jag googlade och läste i lite böcker jag fann på biblioteket på mitt jobb.

Allt är subjektivt om vad man som lekman bör kunna och mina punkter nedan bör ses och förstås med detta i vetskap.

1. Ekonomi har två huvudfåror: mikroekonomi och makroekonomi. Mikro behandlar kundernas beteende, incitament, prissättning, marginaler, etc. Makro är mer knutet till breda ekonomier och större saker såsom räntor, bruttonationalprodukten (BNP) och andra saker som du bland annat kan se i aftontidningar. Mikro är mer användbart för chefer och mer kunniga investerare  medan makro mer används av "Svensson-investerare". Med undantag för punkterna 2 och 3, kommer jag att täcka makroekonomi i andra punkter.

2. Lagen om utbud och efterfrågan. Detta är det fundamentala blocket i nationalekonomi. När utbudet av något ökar sjunker priserna och när utbudet minskar höjs priserna. Så när du har överproduktion av majs sjunker priset och vice versa vid underproduktion.

3. Användbarhet. När du har mer av något minskar dess ”användarvärde” för dig. Således är 100 kr mer värdefullt för dig om du tjänar 10 000 kr i månaden än om du tjänar 50 000 kr i månaden. Detta används ofta i att sätta upp priserna.

4. Bruttonationalprodukten (BNP): Detta är det grundläggande måttet på storleken av en ekonomi. Detta är begreppsmässigt lika med summan av inkomsterna för alla människor i landet eller summan av marknadsvärdet av alla varor och tjänster som produceras i landet. Just nu är USA den största ekonomin i termer av BNP på cirka $14000000000000. Det innebär att ett värde av $14000000000000 produceras i USA varje år.

5. Tillväxttakten: Tillväxten av en ekonomi mäts vanligen i termer av BNP-tillväxt. Eftersom BNP är ett mått på nationalinkomst, är denna tillväxt en grov representant för hur en genomsnittlig persons inkomster växer för varje år.

6. Inflation: Du vet redan att priset på de flesta produkter nu är högre än på din gnetiga svärmors tid. Inflationen (mätt i procent) är ett mått på hur mycket ett gäng produkter har ökat i pris från förra året. I mogna ekonomier är den årliga inflationen kring 2 % - det betyder att priserna på diverse saker, i genomsnitt, går upp med 2 % varje år. De grundläggande centralbankernas roll är att hantera den här takten och hålla det till ett lågt positivt tal. 

7. Räntor: När du lånar ut pengar till någon förväntar du dig säkert något extra i gengäld. Detta överskott kallas ränta. Räntan är ett positivt tal som mäter hur mycket överskott du får. Oftast är det centralbankerna som styr och sätter dessa. Just nu är räntan i Sverige minus 0,35 % och nära noll i stora delar av världen. Dock är det inte bara centralbankerna som styr räntor: inflationen och de långsiktiga utsikterna för ekonomin spelar också roll. De mekanismer som centralbankerna kontrollerar för de korta räntorna kallas penningpolitik.

8. Räntor vs Inflationen vs. tillväxt: Det existerar nästan ett omvänt förhållande mellan räntor och tillväxt och räntor kan också påverka inflationen direkt. Så när du räntorna höjs tenderar inflationen att sjunka tillsammans med tillväxt.

9. Finanspolitik: Regeringen kan styra ekonomin på ett bra sätt genom att justera sina utgifter. När regeringen spenderar mer kan det leda till ökad efterfrågan och det innebär mer prishöjning. Detta innebär både hög tillväxt och hög inflation, vilket även gäller omvänt. Således försöker regeringarna spendera mer under perioder med låg tillväxt och låg inflation och minska utgifterna under perioder med hög tillväxt och hög inflation.

10. Konjunktur: Ekonomier har sina perioder av uppgångar och krascher i cykler om cirka 7 år. I början av cykeln är det en bom som leder upp till toppen. Där infaller en sammandragning som i sin tur leder till en recession (period med negativ tillväxt och/eller ökande arbetslöshet) som slutligen följs upp med en expansion.

Detta är de punkter jag anser vara kunskaper man bör veta och kunna om ekonomi i allmänhet på en rudimentär nivå. Dessa grunder är något jag gärna skulle vilja se att varje skolelev får lära sig under sin skolgång. 
Har jag missat något eller bör något strykas?

Är inflation ett nödvändigt ont i en ekonomi?

Inflation or deflation?

Tell me, if you can

Will we be Zimbabwe

Or will we be Japan?

Credit markets came undone

And still are in distress

Will the dollars in my mattress

Buy much more next year or less? (Inflation or deflation, M. Hazard)

”Det är det nödvändigtvis inte! Men det har blivit detta på grund av centralbankernas metod att bekämpa underskott och öka inflationen med att trycka mer pengar. Inflationen är mer på 'tapeten' nu bara för att det är extraordinära tider."

Detta var en av de flera tankar jag fick när jag ställde mig frågan angående om inflation är ett fundament i den ekonomiska världen. Dock, efter att ha läst, filosoferat samt diskuterat med såväl Platon som Sokrates och de övriga viktigpettrarna kom jag att komma fram till att det har en plats i oeconomica mundi.

Min slutsats är att inflation är en grundläggande faktor, ett fundament, i alla ekonomier och den tenderar att hända på grund av olika orsaker; dessa kan vara såväl initierade som dess antonym.

Låt oss förstå detta genom att titta på olika typer av inflation utifrån två olika skolor:

Den Keynesianska skolan

1. Efterfrågeinflation: En obalans mellan utbud och efterfrågan leder till att priserna stiger upp. Antingen ökar efterfrågan på grund av konstant tillförsel eller minskas leveransen på grund av ständig efterfrågan. Efterfrågan styrs av marknaden och utbudet beror på produktionen. Eftersom utbudet varierar på grund av naturliga orsaker och efterfrågan efter marknadssentiment sker denna typ av inflationen under tidscykler, exempelvis Indiens matinflation.

2. Kostnadsinflation: En ökning av insatskostnaderna (arbetskostnader, råmaterial etc.) driver upp priserna. Således är prisuppgången ett resultat av ökningen av produktionskostnaden. Detta kan inträffa på grund av skäl som varierar från allt mellan en regerings politik som naturkatastrofer och därmed kan dess förekomst inte uteslutas från diskussionen kring inflation.

Den Monetaristiska skolan

1. Efterfrågeinflation: På grund av underskottsfinansiering på makronivå eller på grund av ökad köpkraft (löneökning, vinst eller remitteringar) stiger efterfrågan i motsats till det som levereras, vilket leder till inflation. På makronivå händer detta när ett centralt institut applicerar underskottsfinansiering för att bekämpa redan existerande inflation. Globaliseringen har ökat lönerna för kvalificerad arbetskraft och med en ökad tillväxt och utveckling av ett lands ekonomi ökar också, generellt, dess folks köpkraft.

2. Kostnadsinflation: Varje kostnadsinflation är resultat av skapandet av en överdriven produktion av pengar, vilket har som syfte att öka penningflödet på marknaden. Detta är uppenbart när FDI eller FII plötsligt ökar eller när regeringen, i samverkan med Pensionsmyndigheten,  börjar spöka med aktier. Kostnadsinflation är även föremål för marknadsvillkor, aktörernas (irrationella!) känslor och därmed börshandel.

Således kan vi säga inflationen händer på grund av olika oundvikliga skäl och är en funktion av en växande ekonomi. Ekonomer tenderar att se det som ett nödvändigt ont när inflationen är hanterbar. Om detta är jag osäker, för skall man kunna styra inflationen?

Låt oss betrakta följande scenario. Det råder deflation i Springfields ekonomi, det vill säga priserna sjunker medan pengarnas värde ökar. Homer Simpson vill köpa ett ton stål i dag (varför kan vi bara fråga gudarna). Men varför ska han köpa i dag om han "vet" att värdet på stålet har sjunkit i morgon medan dito på pengar då har ökat?

Är inte anledningen till att vi investerar att penningvärde sjunker medan värdet på varor, värdepapper, tjänster etc. ökar? Om pengar i sig bara skulle öka i värde – varför då investera? Således är inflation ett ”nödvändigt” ont. Kanske man kan dra det så långt som ett obligatoriskt fenomen…(?)

Vad anser du? Är inflation en obligatorisk del i den ekonomiska naturen? Ska vi försöka styra den eller bör den lämnas att, mer eller mindre, styra sig själv?