Veckans Top Ten Tuesday handlar om böcker en gillat fast det inte är den typen av böcker en brukar läsa.
Jag har dock bara valt fem böcker istället för tio, men mina inlägg brukar bli så långa så det kanske är lika bra.
För att kunna leva av Yeonmi Park läste jag nyligen. Jag läser sällan memoarer, och jag har aldrig någonsin läst en bok om Nordkorea förut. Jag tyckte att den var bra, men jag vet inte om jag har blivit så värst inspirerad att läsa fler memoarer. Fler böcker om Nordkorea skulle jag dock vilja läsa, så vi får väl se om det blir någon mer sådan framöver.
Det är något som inte stämmer av Martina Haag läste jag också nyligen. Jag är superallergisk mot böcker (och filmer och tv-serier och allt annat) om olycklig kärlek, för jag blir så himla ledsen så det är liksom inte värt det för mig. Ska det handla om kärlek ska det sluta lyckligt, annars får det vara. Men oj vad bra den här boken är!
En gång i tiden läste jag mycket barnböcker. Dels när jag var i den åldern själv naturligtvis, men även senare. Nu är det dock ganska länge sedan jag läste barnböcker regelbundet, så jag var nog inte riktigt beredd när jag läste Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones. Jag gillade den, men det var några saker som jag reagerade lite på som jag tror har att göra med att det är en barnbok.
The Eerie Silence av Paul Davies är en faktabok som handlar om sökandet efter utomjordisk intelligens. Jag har pratat om den en gång förut, så se här om du vill veta mer om den.
The String Diaries av Stephen Lloyd Jones (som jag också pratat om förut) ligger utanför min comfort zone såtillvida att jag sällan läser skräck eller urban fantasy, och denna är lite av båda. Jag har dock ingenting emot någon av genrerna; det blir liksom inte av bara. Ruskigt bra var den i alla fall.