Veckans kulturfråga v. 38

Det är strax dags för Bokmässan i Göteborg, och jag förstår att det är årets höjdpunkt för många litteraturintresserade. Tyvärr är det helt uteslutet för mig att åka dit; 85 mil enkel resa blir en alldeles för lång utflykt såhär en helt vanlig helg mitt i terminen.

Veckans kulturfråga kan kopplas till årets mässa men kan också svaras på fristående, så då kan jag ju delta ändå. Kul!

Veckans frågor lyder:

Vilka författare skulle du vilja köpa en signerad bok av?

Jag har ju några favoritförfattare som jag gärna skulle ha signerade böcker av. Den skottska deckarförfattaren Val McDermid är en av dem; förr kunde man beställa signerade böcker på hennes hemsida men jag vet inte om den möjligheten fortfarande finns. Annars Jørn Lier Horst, den norske författaren och ex-polisen som skriver serien om William Wisting.

Ibland kan man köpa signerade exemplar av nysläppta böcker på Bokus och Adlibris, så det har jag gjort några gånger. Nu senast köpte jag Någon måste dö signerad av författarna Lena Ljungdahl och Anna Jinghede. De driver även podcasten Över min döda kropp, och det gör mig extra glad att ha en bok som de signerat.

En gång i tiden hade nog min högsta dröm varit att ha en bok signerad av J.K. Rowling. Tyvärr har hon visat sig vara en avskyvärd människa och verkar anstränga sig till det yttersta för att ständigt bli ännu värre, så den drömmen är död sedan länge.

Vilka författare vill du lyssna till?

Peter Sjölund, släktforskaren som hjälpte till att lösa dubbelmordet i Linköping och senare skrev boken Genombrottet. Jag lyssnade på boken förra sommaren, och det var en av mina favoritböcker 2021. Sedan såg jag dokumentären på TV4 Play, och sedan lyssnade jag på hans sommarprat. 

Men jag skulle gärna lyssna till honom i verkligheten också, för jag tycker verkligen att hela grejen är så otroligt fascinerande. I oktober förra året hade de litteraturkryssning på båten Ådalen III precis här i närheten, där Peter Sjölund var med och pratade. Jag visste dock inte om det förrän samma morgon, så jag kunde inte vara med, och jag grämer mig fortfarande över det.

Veckans kulturfråga v. 24

Juni är ju som många säkert vet den internationella Pride-månaden, till minne av Stonewallupproret i juni 1969. 

Därför lyfter många förstås fram HBTQ+-litteratur just nu, och även den här veckans kulturfråga följer temat:

Vilka kulturella verk med hbtq+-tema vill du lyfta fram?

Här blev det svårt att välja; det finns ju så många verk som förtjänar uppmärksamhet! För att göra urvalet lite lättare har jag i alla fall valt att begränsa mig till böcker, och jag har försökt välja ut några böcker om karaktärer som representerar olika delar av det enorma HBTQ+-spektrat. 

The Charm Offensive av Alison Cochrun

Charlie och Dev träffas på inspelningen av den Bachelor-inspirerade dokusåpan Ever After. Charlie är den eftertraktade ungkarlen som ska försöka hitta kärleken framför kamerorna, och Dev är en av programmets producenter som får uppdraget att ta hand om Charlie under inspelningen. En mysig lite romkom-aktig bok som också hyser ett stort allvar; utöver temat sexualitet behandlas också psykisk ohälsa på ett mycket bra sätt. 

Stay Gold av Tobly McSmith

Boken handlar om Pony och Georgia som träffas när Pony börjar på Georgias skola. Georgia har efter ett jobbigt uppbrott bestämt sig för att inte dejta under sitt sista år på skolan, och Pony är fast besluten att ingen på den nya skolan ska få veta att han är trans. Att de genast fattar tycke för varandra komplicerar saker och ting.

Check, Please! av Ngozi Ukazu

Det pratas (med rätta!) mycket om Heartstopper just nu, och då vill jag tipsa om en annan serieroman med HBTQ-tema. Check, Please! handlar om Eric Bittle, även kallad Bitty, en homosexuell konståkare, hockeyspelare och bagare som flyttar från Georgia i södra USA till Massachusetts för att gå på college, och även spela i sin nya skolas hockeylag. Även här behandlas psykisk ohälsa på ett bra sätt. 

Check, Please! finns i två volymer, nummer 1 som heter #Hockey och nummer 2 som heter Sticks & Scones. Den finns även helt gratis som webcomic här.

Tony Hill & Carol Jordan-serien av Val McDermid

Den skotska deckarförfattaren Val McDermid är själv lesbisk och HBTQ+-personer förekommer ofta i hennes böcker. Min favorit är karaktären Paula McIntyre i serien om Tony Hill och Carol Jordan. I början av serien förekommer Paula bara då och då, men blir i de senare böckerna en av de viktigaste karaktärerna.

Loveless av Alice Oseman

Slutligen vill jag tipsa om en bok som jag själv faktiskt inte har hunnit läsa än. Loveless, av samma författare som har skrivit Heartstopper, handlar om Georgia som börjar inse att hon nog är asexuell och aromantisk. Asexualitet är kanske en av delarna av HBTQ+-spektrat som det pratas minst om och som folk i allmänhet har sämst koll på, många har kanske aldrig ens hört ordet, och därför är ju böcker som Loveless så himla viktiga. Jag har hört många asexuella nämna just den här boken som en ögonöppnare för dem själva, och för vissa kan det ha varit första gången de sett sig själva representerade på det sättet. Så därför väljer jag att tipsa om den fast jag inte har läst den än. Jag ska läsa den, snart!

Helgfrågan v. 46

I veckans helgfråga undrar Mia om vi brukar läsa ljudböcker.

Jag är något av en periodare när det gäller ljudböcker; ibland lyssnar jag supermycket, och ibland ingenting. Jag har också löjligt specifika krav på ljudböcker. Jag kan till exempel inte lyssna på skönlitteratur på svenska, varför vet jag inte men det funkar bara inte för mig. Uppläsaren är också väldigt viktig, men så är det nog för det flesta tror jag!

Här är i alla fall några ljudböcker som jag har lyssnat på och verkligen gillat. Några av dem är på svenska, och några är på engelska.

A (Very) Short History of Life on Earth av Henry Gee

Genombrottet av Anna Bodin och Peter Sjölund

Forensics: What Bugs, Burns, Prints, DNA and More Tell Us About Crime av Val McDermid

Var är Olle? av Martín Ezpeleta

Huvudet i bokskogen av Joakim Palmkvist

Den vedervärdige boktjuven av Joakim Palmkvist

Keep This to Yourself av Tom Ryan

The Poet X av Elizabeth Acevedo

En smakebit på søndag - Forensics

Återigen glad påsk! Hoppas ni har haft det lugnt och skönt; det har i alla fall jag. Vi skippade den mer traditionella påskmiddagen i år och gjorde istället en ost- och skinkpaj med en enkel sallad till (det här receptet brukar jag använda). 

Och så har jag ägnat mig åt att sätta upp gardiner och lite annat i nya lägenheten. Men hyllor och tavlor får nog vänta ett tag, för jag funderar på att måla om i vardagsrummet och köket. Härnäst blir det nog att organisera bokhyllorna; när jag packade upp böckerna brydde jag mig inte om det utan ville bara få upp allting, så nu står allihop huller om buller.

Men först och främst är det dags för en ny En smakebit på søndag, och just nu läser jag Forensics: What Bugs, Burns, Prints, DNA, and More Tell Us about Crime av Val McDermid. Som jag har nämnt tidigare är McDermid en av mina favoritförfattare och jag har läst väldigt många av hennes deckare, men Forensics är en av hennes få icke-skönlitterära böcker. Som titeln antyder handlar den om kriminalteknik och dess olika områden.

In 1835, Henry Goddard, a member of the Bow Street Runners (the first detective force in the UK), was called to the house of a Mrs Maxwell in Southampton. Joseph Randall, her butler, claimed that he'd been in a shootout with a burglar. He said he'd fought him off at the risk of his life. Goddard noted that the back door had been forced, and that the house was in disarray, but he was suspicious all the same. He took Randall's gun, ammunition, moulds, and the bullet that had been fired at him, and discovered that they all matched: the bullet had a tiny round bump that corresponded to a similar-sized flaw in Randall's mould. Confronted by this evidence, Randall confessed that he had staged the whole event in the hope of getting a reward from Mrs Maxwell for his bravery. This was the first time a bullet had been forensically traced back to a particular gun.

Tisdagstrio: Favoriter från de tre författare jag äger flest böcker av

Temat för veckans tisdagstrio är "favoriter från de tre författare jag äger flest böcker av".

J.K. Rowling
Räknas det om man man äger flera upplagor av samma bok? För i så fall äger jag 22 böcker av J.K. Rowling. Trots att det rått rejält blåsväder kring henne på sistone och jag personligen är mycket besviken på den person hon visat sig vara och de åsikter hon gett uttryck för*, så är Harry Potter-böckerna en favoritserie från barndomen och ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Det är svårt att välja en favorit från serien, men om jag måste välja en så är det nog den andra boken i serien, The Chamber of Secrets/Hemligheternas kammare.

Val McDermid
Den författare som kommer på andra plats (15 st) är inte helt oväntat Val McDermid, som ju är en av mina favoritförfattare. Om jag måste välja en favoritbok får det nog bli The Wire in the Blood (Under ingrodda ärr i svensk översättning), som är den andra delen i serien om Tony Hill och Carol Jordan. Tony Hill är expert på gärningsmannaprofiler, och då han ska utbilda en specialistgrupp av poliser i profileringens konst, upptäcks under en övning ett verkligt samband mellan ett antal försvunna tonårsflickor som tidigare alla antas ha rymt hemifrån.

Nora Roberts
På tredje plats kommer Nora Roberts (12 st). Jag har inte läst alla böcker jag äger av henne, men av de jag har läst är nog Förföljaren min favorit. Boken handlar om Naomi, som alldeles före sin tolvårsdag upptäcker en ung kvinna fastbunden i en jordkällare i närheten av sitt hem. På så sätt avslöjas det att Naomis pappa är en av landets värsta seriemördare, och med det raseras Naomis liv totalt. Många år senare har Naomi skapat ett nytt liv som framgångsrik fotograf och har köpt ett nedgånget gammalt hus vid havet. Hon lär känna bilmekanikern Xander och andra vänliga invånare i det lilla samhället, men samtidigt pågår det märkliga saker i området.

---

* Jag insåg precis att alla nog inte har hört om vad vår kära Joanne har haft för sig, så here goes:

För ett tag sedan (typ i höstas tror jag, men vid det här laget känns det som om allt innan Corona hände för flera år sedan så jag kan ha fel) var det en brittisk kvinna som var anställd på kontraktbasis hos en välgörenhetsorganisation. När hennes anställning gick ut valde arbetsgivaren att inte förnya hennes kontrakt, eftersom de hade upptäckt att hon på fritiden ägnade sig åt att trakassera och hota transpersoner online. Kvinnan stämde organisationen och menade att det var hennes sanna övertygelse att transkvinnor egentligen bara är "män i klänning" som är ute efter att utnyttja och våldföra sig på "riktiga" kvinnor. Domstolen menade dock att visst får hon tycka så om hon vill, men hon får för den skull inte trakassera och hota folk, och eftersom hon använde ett Twitterkonto som var kopplat till hennes jobbmail så borde hon ha väntat sig att det skulle få konsekvenser och hon får därför i princip skylla sig själv.

Enter J.K. Rowling, som helt öppet har stöttat den här kvinnan och i åtminstone ett Twitterinlägg använt flera olika fraser och uttryck som är direkt hämtade från olika transfoba hemsidor. Flertalet transpersoner påpekar även att Rowling har en lång historia av att uttala sig transfobiskt, men hon har aldrig varit så öppen med det som nu så det har liksom aldrig riktigt uppmärksammats tidigare förutom av just transpersoner.

Tisdagstrio: Litteraturpristagare

Veckans tisdagstrio är "Litteraturpristagare" med anledning av Nobeldagen. Jag har läst ytterst få nobelpristagare, men det finns ju förstås andra litteraturpriser.

Jag bestämde mig för att slå ett slag för en av mina favoritförfattare, nämligen den skotska deckarförfattarinnan Val McDermid, genom att nämna tre litterära priser som hon har vunnit.

The Gold Dagger
Den brittiska föreningen Crime Writers' Association delar årligen ut olika priser, som kallas daggers ("dolkar"), till författare inom kriminallitteraturen. Gulddolken delas ut till årets bästa kriminalroman utgiven på engelska, och det priset vann McDermid år 1995 för boken The Mermaids Singing (Sjöjungfrun sjöng sin sång i svensk översättning). Det är den första boken i serien om Tony Hill och Carol Jordan, som är en av mina favoritserier. Jag tycker dock inte att den här första boken är den bästa i serien. (CWA delar även ut The Diamond Dagger, som tilldelas en författare för hela hens författargärning. McDermid fick diamantdolken år 2010.)

Anthony Awards
Anthony-priserna delas ut varje höst under konventet Bouchercon (döpt efter författaren och recensenten Anthony Boucher, en av Mystery Writers of Americas grundare), och tilldelas deckarförfattare i några olika kategorier. McDermid fick Anthony-priset för bästa roman år 2001 för boken A Place of Execution (Dödsdomen i svensk översättning). Det är en fristående deckare.

Lambda Literary Awards
Den amerikanska organisationen Lambda Literary Foundation delar årligen ut priser i en rad olika kategorier till verk som utforskar HBTQ-relaterade teman. McDermid tilldelades priset i kategorin "Lesbian Mystery" år 2011 för boken Fever of the Bone (I mördarens nät i svensk översättning). Det är den sjätte boken i serien om Tony Hill och Carol Jordan.

(Val McDermid på bokmässan i Göteborg 2017)

Oktober 2019

Lästa böcker:
Silvervägen av Stina Jackson
Close to Home av Cara Hunter
The Scent of Death av Simon Beckett
A Killer's Mind av Mike Omer
How the Dead Speak av Val McDermid
Sons of Cain - A History of Serial Killers from the Stone Age to the Present av Peter Vronsky

Lästa noveller:
The Tell-Tale Heart av Edgar Allan Poe
The Cask of Amontillado av Edgar Allan Poe

Antal: 6 böcker, 2 noveller
Antal sidor: 2068
Snittbetyg: 3,75

Bästa bok: A Killer's Mind
Sämsta bok: Close to Home
Största överraskning: A Killer's Mind


Kommentar
Efter den tröga sommaren har jag verkligen kommit igång med läsningen igen, och det känns bra. Faktum är att jag läste ovanligt många böcker i oktober. Med det sagt var det en ganska medelmåttig månad kvalitetsmässigt; alla böckerna jag läste var ganska bra, men ingen var fantastisk.

Silvervägen var en annorlunda deckare (om man ens kan kalla den för det). Jag tyckte om båda huvudpersonerna och mestadels även handlingen, men jag tyckte att vissa saker var lite märkliga och andra saker var förutsägbara och det drog ner betyget lite.

Close to Home var spännande och sådär, men av någon anledning fastnade jag aldrig riktigt. Jag har svårt med böcker som hoppar i tiden, och i den här boken blev det extra svårt att hålla reda på eftersom tillbakablickarna kommer i omvänd ordning, dvs. att den första ligger närmast nutid och sedan utspelar sig varje tillbakablick längre tillbaka i tiden för varje gång. Jag tror att det blev lite för rörigt för mig, och det gjorde att jag tappade fokus lite. Jag gillade dock boken tillräckligt för att vilja fortsätta med serien, men det blir nog inte nu på en gång.

The Scent of Death är den sjätte boken om David Hunter, och jag har kommit att verkligen gilla serien, även om jag inte har läst alla de tidigare böckerna. Jag gillar huvudpersonerna och fallet i den här boken var mycket spännande och intressant. Den var inte klockren, några saker som störde mig lite, men den var riktigt bra.

A Killer's Mind blev en stor (positiv!) överraskning för mig. Jag hade aldrig hört talas om vare sig boken eller författaren förut så jag hade noll förväntningar, och kanske var det bra. Det är absolut inget mästerverk eller så men den var lätt att läsa, jag tyckte om huvudpersonerna och handlingen var mycket spännande och medryckande. Boken påminde en hel del om Criminal Minds, så om man gillar den serien kan nog den här boken också passa. Jag har redan läst nummer två i serien (men den kommer i novembers sammanfattning), och jag väntar nu på nummer tre som kommer till sommaren.

How the Dead Speak är den elfte boken i serien om Tony Hill och Carol Jordan. Jag läste den tionde boken i början av året och blev jättebesviken på slutet. Jag ska inte spoila, men jag kunde inte ens förstå hur serien skulle kunna fortsätta efter det som hände i slutet på den boken. Nu när jag har läst den här boken känns det bättre; jag förstår nu hur författaren har tänkt att det ska fortsätta, och jag är fortfarande inte helt nöjd men jag kan leva med det. Jag är såklart bekant med huvudpersonerna sedan länge och tycker mycket om dem, och även handlingen i den här boken var spännande även om jag nog inte tycker att det är en av de bästa i serien. Jag att den var lite väl spretig; McDermid har nästan alltid med flera olika perspektiv i sina böcker och det har jag egentligen inget emot, men i den här boken blev det så otroligt många (tror jag räknade till minst sex stycken) att det blev lite rörigt. Det kändes lite som man aldrig hann komma någonstans i någons perspektiv eftersom det bytte hela tiden.

Sons of Cain - A History of Serial Killers from the Stone Age to the Present är dagens smakebit på søndag trots att jag redan har läst ut den. Jag höll på med den här boken under väldigt lång tid, men inte för att den var dålig. Den var bara ganska torr och tung, och jag fick därför läsa lite i taget och sedan läsa annat emellan. Det var ändå väldigt intressant, även om inte allt var helt nytt för mig som redan har läst ganska mycket om seriemördare tidigare. Det historiska perspektivet var dock mestadels nytt för mig, och jag kände definitivt inte till alla de äldre seriemördare som nämns i boken. Även om boken fokuserar mycket på de psykologiska och sociala aspekterna är den absolut inget för den känslige; författaren berättar detaljerat om ett stort antal brutala mord och det blir ganska obehagligt på flera ställen.

Utöver de sex böckerna läste jag också två noveller av Edgar Allan Poe, nämligen The Tell-Tale Heart och The Cask of Amontillado. Jag har knappt läst Edgar Allan Poe tidigare men hade ändå hyfsad koll på vad novellerna skulle handla om i förväg. Jag gillade båda, men jag märker också att det går långsammare för mig att läsa det ålderdomliga språket, i synnerhet eftersom jag läste dem på engelska. Jag ska framöver försöka ge mig i kast med fler av hans alster.

Slutligen gav jag också upp fyra böcker den här månaden; det är betydligt fler än vanligt. Dessa var:
Jag förlåter aldrig av Mark Hill, som jag gav upp efter 88 sidor eftersom jag bara inte kände mig fångad alls.
The Body in the Attic av Judi Lynn, som jag började lyssna på men gav upp efter nio minuter eftersom jag fann uppläsaren outhärdlig. Denna kanske jag återkommer till om jag känner för att läsa den själv istället.
My Life Among the Serial Killers av Dr. Helen Morrison. Jag lyssnade på en dryg timme, men tröttnade och bytte till något annat.
The Coppersmith Farmhouse av Devney Perry, som jag såg någon tipsa på om YouTube. Jag läste ungefär 20% innan jag började tycka att den manliga huvudpersonen betedde sig så illa mot den kvinnliga huvudpersonen att jag inte orkade läsa mer. Jag antar att han kommer visa sig vara en good guy i slutändan, men jag bryr mig inte ens.

Januari 2019

Lästa böcker

Dödsmärkt av Peter James

Insidious Intent av Val McDermid

Ghostly Echoes av William Ritter

Hetta av Jane Harper

Antal: 4

Omläsningar: 0

Svenska: 2

Engelska: 2

Snittbetyg: 3,62

Bästa bok: Hetta

Sämsta bok: Ghostly Echoes

Största överraskning: -

Största besvikelse: Insidious Intent

Kommentar

Årets läsning började riktigt bra. Som jag nämnt tidigare har jag haft en ordentlig lässvacka under lång tid, men det verkar vara på väg att ge med sig. Under januari läste jag fyra böcker, lika många som jag läste under hela 2018!

Mitt trick för att verkligen komma igång med läsningen var ganska enkelt, men fungerade överraskande väl. Jag valde helt enkelt en bok som jag tyckte verkade intressant, delade antalet sidor på sju, och så bestämde jag bara att jag skulle läsa så många sidor varje kväll. Efter en vecka hade jag således läst ut boken, och då började jag om med en ny.

Jag behöver rutin i mitt liv för att må bra, så det har varit riktigt skönt och inte särskilt svårt att få till läsningen varje kväll, eftersom jag vet från början att jag ska läsa och också hur mycket. Jag hoppas så småningom komma tillbaka dit jag var förr, då läsningen var något som jag bara gjorde spontant och inte behövde planera för, men tills dess är jag nöjd med mitt system.

Tyvärr har inte alla böcker jag läst den här månaden riktigt levt upp till mina förväntningar.

Jag har hört mycket bra om Hetta, och det var också den boken jag gillade bäst av de fyra. Dödsmärkt hade jag egentligen inte några förväntningar på; jag har aldrig läst något av Peter James tidigare, och jag köpte boken för att Pocketshop i Uppsala skulle stänga och hade 70% rea på allt. Den var bra, trots att det är lite märkligt att börja läsa mitt i en serie.

Jag var riktigt spänd på både Insidious Intent och Ghostly Echoes, men båda blev tyvärr något av en besvikelse. Insidious Intent är den tionde delen i Tony Hill-serien av Val McDermid, och jag tyckte att den var bra ända tills slutet. Jag vet inte vad det har tagit åt författaren, men jag blev helt chockad när jag läste slutet, och inte alls på något bra sätt.

Ghostly Echoes är den tredje delen i Jackaby-serien av William Ritter. Jag tyckte att de två första böckerna i serien var riktigt bra och jag såg fram mot denna, men den hade en helt annan känsla och en annan typ av handling, och jag blev inte alls lika fångad. Jag tänkte först att jag kanske bara inte var på humör, men sedan såg jag några Goodreads-recensenter som tyckte likadant, så det är nog inte mig det är fel på.

Som vanligt har jag ingen plan för nästa månad. Jag har svårt att planera min läsning i förväg; när jag ska börja med en ny bok brukar jag bara gå och ställa mig vid bokhyllan och känna efter vad som tilltalar mig just då. Just nu läser jag Honestly Ben av Bill Konigsberg, men sen får vi se vad det blir!

Veckans bokbloggsfråga: Kvinnliga författare

Veckans bokbloggsfråga lyder:

Denna vecka undrar jag därför om du tänker på författarens kön när du väljer böcker? Läser du flest böcker av kvinnliga författare eller av manliga författare? Tycker du att kvinnliga författare bör uppmärksammas mer än de manliga? Och till sist – vilken/vilka kvinnliga författare är just din favorit? 

Jag lägger ingen medveten vikt vid författarens kön när jag väljer bok, men när jag började fundera på det blev jag förstås nyfiken. Nu har jag räknat på det och har kommit fram till att jag läser betydligt fler böcker av kvinnor. Jag har bara tittat på de böcker jag för närvarande äger, och har räknat med både lästa och olästa böcker:

Kvinnor: 60 %

Män: 38 %

Flera författare, olika kön: 1,5 %

Ingen författare: 0,5 %

Jag kan inte säga att jag är chockad, men jag trodde nog inte att det skulle skilja fullt så mycket. Det är som sagt inget medvetet val att läsa fler böcker av kvinnliga författare, så jag får nog fundera lite på hur det kommer sig att det ser ut som det gör. 

Jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma kvinnliga författare, inte för att jag tycker att vi ska premiera en kön över ett annat, utan med tanke på det samhälle vi lever i och hur situationen ser ut och har sett ut för kvinnliga författare genom tiderna. 

En av mina favoritförfattare inom deckargenren är Val McDermid. Hon skriver riktigt bra, och så tycker jag att hon verkar vara en jäkligt skön person. 

Här diskuterar hon (bland annat) kvinnligt författarskap och har en del intressanta synpunkter:

Top Ten Tuesday: Alla hjärtans dag

Veckans Top Ten Tuesday handlar om Alla hjärtans dag, och utmaningen består i att skapa en valfri lista som på något sätt anknyter till dagen i fråga.

Jag har valt att skapa en lista med mina OTP, dvs. mina favoritpar. Jag har valt par från både böcker och tv-serier, och att jag har blandat karaktärer som faktiskt är ett par med karaktärer som jag bara tycker borde vara det. Dessutom blev det elva stycken istället för tio, men jag kan bara inte förmå mig att ta bort någon av dem.

1. Anne och Gilbert

Anne Shirley och Gilbert Blythe från Anne på Grönkulla-serien var nog ett av mina allra första favoritpar, där jag verkligen hejade på dem medan jag läste och hoppades att allt skulle lösa sig

2. Rose och Alec

Rose och Alec från A Little Love Song är så himla fina tillsammans, och att de båda älskar litteratur och tillbringar en stor del av sin tid i Alecs bokhandel gör ju inte saken sämre precis.

3. Katrin och Adam

Jag nämnde Hur kär får man bli? tidigare här på bloggen, och pratade då om att det nog är till stor del nostalgin som gör att jag fortfarande tycker att den är så bra. En annan anledning är huvudpersonerna Katrin och Adam, som jag fortfarande blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på. 

4. Gretchen och Daniel

Gretchen Müller och Daniel Cohen från Prisoner of Night and Fog träffas i München under tidigt 1930-tal. Gretchen tillhör det nationalsocialistiska partiets innersta krets och är speciellt förtjust i sin käre farbror Dolf (Adolf Hitler alltså, innan han kom till makten), medan Daniel är en judisk journalist som försöker ta reda på vad som egentligen hände när Gretchens far, en av Hitlers nära vänner, blev dödad. Fantastiskt. 

5. Tony och Carol

Tony Hill och Carol Jordan från Val McDermids deckarserie (förlaga till tv-serien Mord i sinnet) är inte ett par, men jag och i princip alla som läst serien tycker att de borde vara det. Det vore i och för sig minst sagt bitterljuvt, då författaren själv sagt i intervjuer att om Tony och Carol någonsin blir ett par så innebär det i så fall slutet för serien, eftersom de då inte kommer att kunna arbeta tillsammans längre.

6. Jane och Maura

Jane Rizzoli och Maura Isles (eller Rizzles, som de också kallas) från tv-serien Rizzoli and Isles är inte heller ett par, men är betydligt mer populära hos seriens fans än seriens “riktiga” par är.

7. Howie och Arthur

Howie och Arthur från Know Not Why (som jag har pratat om flera gånger tidigare här på bloggen, eftersom det är en av mina favoritböcker), är kanske ett lite osannolikt par, men jösses vad jag gillar dem. 

8. Ian och Mickey

Ian Gallagher och Mickey Milkovich från tv-serien Shameless. Ja, alltså, jag vet inte vad jag kan säga för att förklara det fantastiska som är Gallavich. Det måste nog ses för att förstås.

9. Clarke och Bellamy

Att inte Clarke Griffin och Bellamy Blake från tv-serien The 100 är ett par känns faktiskt bara löjligt vid det här laget om en frågar mig. (Jag har förresten inte sett säsong 3 än, så inga spoilers tack.)

10. Stiles och Derek

Stiles Stilinski och Derek Hale från tv-serien Teen Wolf är nog det (icke-)par som jag är mest besatt av. Jag har nämnt förut att jag läser mycket fanfiction, och Sterek utgör nog minst 75%. Jag tittar inte ens på Teen Wolf längre (det slutade typ vara bra efter andra säsongen och jag gav till slut upp i början av fjärde), men jag är för evigt bitter över den förlorade potentialen i att Sterek inte blev canon. Det hade ju kunnat vara så bra.

11. Rose och Billie

Sist ut är ett lite udda exempel. För den som inte är bekant med tv-serien Cold Case handlar det om personer som utreder gamla olösta mordfall, så varje avsnitt handlar om ett nytt fall och innehåller många tillbakablickar till tiden när brottet skedde. Därför får tittaren oftast bekanta sig ordentligt med offret och dess anhöriga, och det innebär åtminstone för min del att jag verkligen känner med karaktärerna, även om de bara är med i ett avsnitt. Så är även fallet med avsnittet Best Friends, som utspelar sig i början av 1930-talet och handlar om det lesbiska paret Rose Collins och Wilhemina “Billie” Doucette. Alltså, Rose och Billie är ju bara för söta tillsammans, och jag har nog sett om just det här avsnittet säkert tio gånger.

Puh. Det blev ett långt inlägg! Sent kom det också, men det är ju faktiskt åtminstone tisdag fortfarande så jag förlåter mig själv för det.

Nytt i hyllan i november

Eftersom jag har bestämt att inte köpa fler böcker på ett tag tänkte jag att jag ska visa mina nya böcker för november redan nu fast månaden inte är slut än. 

Sex böcker blev det i november. En enda natt är väl kanske den som jag är mest tveksam till, då jag inte brukar vara sådär jätteimponerad av romance (eller, i alla fall inte hetero romance), men jag har hört att den ska vara riktigt bra, så vi får väl se. 

Murphy’s Law, Death of Riley och For the Love of Mike är de tre första böckerna i serien Molly Murphy Mysteries. Jag hade aldrig hört talas om serien, men så fick jag av en slump syn på bok två och tre jättebilligt på BookDepository, och så slutade det med att jag köpte dem och den första delen också, för det är så min hjärna fungerar. Förstår ni nu varför jag har så många olästa böcker?

Hälsning från de döda är den första delen i en ny serie av Stuart MacBride, författaren till serien om Logan McRae som jag gillade. 

Splinter the Silence är den nionde delen i serien om Tony Hill och Carol Jordan.

The Wire in the Blood

Titel: The Wire in the Blood (Under ingrodda ärr i svensk översättning)

Serie: Tony Hill & Carol Jordan #2

Författare: Val McDermid

Språk: Engelska

Förlag: HarperCollins

Sidor: 544

The Wire in the Blood är den andra delen i Val McDermids serie om psykologen Tony Hill och hans poliskollega Carol Jordan. Det finns även en tv-serie som är baserad på böckerna. På svenska heter den Mord i sinnet. 

Tony Hill, som är expert på gärningsmannaprofiler, har fått i uppdrag att bilda en specialistgrupp av poliser som ska utbildas i profileringens konst. Som en övning får gruppen i uppgift att läsa om trettio olika tonårsflickor som alla antas ha rymt hemifrån. Det är inte meningen att de ska hitta något verkligt samband mellan flickorna, utan tanken är bara att de ska träna på att söka mönster och kopplingar. 

En av gruppens medlemmar, Shaz Bowman, är dock övertygad om att hon har hittat ett riktigt samband mellan några av flickorna, men hennes teori avfärdas av Tony och resten av gruppen eftersom hon även påstår sig ha hittat en koppling till en av Storbritanniens mest populära TV-kändisar: atleten, programledaren och filantropen Jacko Vance. Shaz vägrar att ge sig, och hennes envishet får konsekvenser som till slut tvingar Tony och Carol att ta hennes teori på allvar.

Jag gillar verkligen böckerna om Tony Hill, och den här är en av mina favoriter i serien. Jag är vanligtvis inte överförtjust i deckare där läsaren får veta redan från början vem gärningsmannen är, men i just den här boken funkar det alldeles utmärkt. Jacko Vance är en sådan fantastiskt vriden person att det är ett nöje att följa honom.

Som alla Val McDermids böcker är The Wire in the Blood mycket välskriven, med intressanta karaktärer, och hon drar sig inte för att chocka läsaren där det passar. 

Mitt enda problem med den här boken är att inledningen är för lång. Med sina nästan 600 sidor finns det utrymme för ordentlig utveckling av handling och karaktärer, vilket kan vara bra, men jag tycker helt enkelt att det tar lite för lång tid innan det blir intressant. När det väl drar igång ordentligt är boken dock svår att lägga ifrån sig.

Betyg: 4/5

Kuriosa: En del av Val McDermids fans misstänkte länge att hon baserat karaktären Jacko Vance på Jimmy Savile, en brittisk TV-personlighet och, skulle det visa sig efter hans död, pedofil. Till slut bekräftade McDermid fansens misstankar: hon hade en gång intervjuat Savile, och hade tyckt att han var minst sagt obehaglig.

The Vanishing Point

Titel: The Vanishing Point (Flyktpunkten i svensk översättning)

Författare: Val McDermid

Språk: Engelska

Förlag: Little, Brown

Sidor: 544

Jag har ett jättekomplicerat förhållande till Val McDermid. Jag räknar henne till en av mina favoritförfattare och jag läser allt hon skriver. Jag tycker att hennes sätt att skriva är fantastiskt. Men de är bara ungefär hälften av hennes böcker som jag riktigt gillar. Det beror på att när det blir rätt, blir det så rätt, men ganska ofta håller det inte riktigt hela vägen. Hennes böcker är alltid välskrivna, men ibland passar inte handlingen min personliga smak.

Tyvärr tillhör The Vanishing Point den senare kategorin. Jag ville så väldigt gärna tycka om den här boken, men handlingen - och speciellt hur den var upplagd - passade mig inte alls.

Det börjar bra (eller ja, intressant åtminstone). Stephanie Harker ska åka på semester och är på väg genom säkerhetskontrollen på O’Hare-flygplatsen i Chicago med femårige Jimmy, när metalldetektorn piper och Stephanie får kliva åt sidan för att kroppsvisiteras. Medan hon väntar får hon plötsligt se hur en man leder bort Jimmy, och försöker instinktivt springa ifatt dem. Personalen, omedvetna om Jimmys existens, ser bara en kvinna som beter sig konstigt; Stephanie brottas ned på marken och arresteras. När hon väl får chansen att berätta vad som hänt, är Jimmy sedan länge försvunnen.

Och det är här allting går fel, om en frågar mig. En skulle ju kunna tro att boken handlar om att hitta lille Jimmy som har försvunnit från en flygplats, men inte. Nej, boken handlar till största del om att Stephanie berättar för FBI om sin vänskap med Jimmys mamma, Scarlett. 

Medan jag sitter där och undrar vad som har hänt Jimmy och vill läsa om det, så bjuds jag istället på 350 sidor av tillbakablickar till hur spökskrivaren Stephanie flera år tidigare fick uppdraget att skriva en självbiografi åt dokusåpastjärnan Scarlett “the Harlot” Higgins, hur de så småningom blev bästa vänner, och hur Stephanie fick vårdnaden om Scarletts son Jimmy efter Scarletts tragiska död.

Självklart spelar tillbakablickarna in i mysteriet kring Jimmys försvinnande, vilket jag också antog att de skulle göra, men det blir ändå alldeles för mycket tjafs runtomkring för min smak, och jag tyckte inte att boken blev riktigt intressant förrän de sista 80 sidorna eller så.

Jag ger dock ändå boken en trea i betyg. Som alltid med Val McDermids böcker är den välskriven med intressanta karaktärer, och jag blev imponerad av en del ganska djärva val författaren gjort. Det är egentligen ingen dålig bok alls, och jag tror att någon som gillar böcker där handlingen främst drivs av karaktärerna och deras förhållanden till varandra kommer att gilla den här boken mycket mer än jag gjorde.

3/5